Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Niklas Björnberg

Norra Hamngatan 4 (Malmska huset)

Norra Hamngatan 4 i kvarteret 13 Gamla Tullen, tomt 13:7. Lars Gathenhielms bror Christian Gathenhielm (1682–1722) är den förste kända ägaren till fastigheten. Kommerserådet Niklas Björnberg lät på platsen anlägga en handelsgård, omkring 1815.

Handelsman Max Malm uppförde byggnaden 1882–83 och bodde där själv till 1886. Arkitekten var Adrian Crispin Peterson. Bostaden var de två översta våningarna medan de två nedersta var kontor för järnhandelsfirman Fr. Malm & Co. Då huset uppfördes var det den högsta byggnaden i kvarteret mot Norra Hamngatan. Mellan åren 1900 och 1920 bodde det över 50 personer i huset då det fungerade som hyreshus.

Därefter har byggnaden byggts om för kontorsändamål. En tornbyggnad togs bort 1931. Byggnaden utgjorde en del av Broström-koncernens huvudkontor. Idag är det ett kontorshus i fyra våningar med putsad fasad och burspråk.

 

Norra Hamngatan 4

Norra Hamngatan 4. Bild: Ankara Licens: CC BY-SA 3.0

Advertisements

Johan Anton Lindqvist

Johan Anton Lindqvist, född 25 december 1759 i Ystad, död 17 september 1833 i Göteborg, var en svensk teaterdirektör. Han var ledare för ett eget teatersällskap som turnerade i den svenska landsorten och som spelade en särskilt stor roll inom Göteborgs teaterhistoria.

Lindqvists bakgrund är okänd. Han var verksam som aktör i Carl Gottfried Seuerlings teatersällskap 1788, och turnerade då i Finland. Från 1793 är han bekräftade som ledare av ett eget kringresande teatersällskap: hans trupp uppträdde samma år i Gävle.

Lindqvist och hans sällskap upprätthöll verksamheten i Comediehuset i Göteborg från 1793 till 1800. Han var initialt direktör, men ekonomiska problem gjorde att han från 1798 överlät styrelsen till Theateraktiebolaget, som då tog över Comediehuset under ledning av handlandena Niklas Björnberg och Andreas Fredrik Ritterberg, som överlät själva verksamheten och ansvaret för aktörerna på honom. 1800 ska Lindqvist ha fått tillstånd att turnera i Danmark. Det är inte bekräftat att han gjorde det, men i sådana fall kan hans trupp räknas som den första svenska som uppträdde där.

Från 1810 till 1816 uppträdde hans sällskap återigen på Comediehuset i Göteborg, och från 1816 på Segerlindska teatern.

Han var före 1794 gift med sin kollega skådespelaren Maria Christina Nordström, född 1774, med vilken han år 1798 hade sju barn. Hon var också verksam i Seuerlings teatersällskap som ung. Under 1790-talet skötte hon också en bisyssla som krögare i makens namn.

Text från Wikipedia.

Ostindiska kompaniet – femte oktrojen 1806-13

Del 8 av 8 i serien 1700-talets kompanier

Ostindiska Kompaniets femte oktroj är främst känd för två saker, att den inte skickade några egna skepp till Ostindien och att den avvecklades i förtid. Mindre känt är att oktrojen gav en utdelning på satsat kapital på 53% och alltså var klart lönsam. Kapitalbasen var dock klart mindre än tidigare och ägarskaran hade mycket lite gemensamt med de tidigare oktrojernas delägare. Grundfonden var på totalt 450 000 rdr specie. Den femte oktrojen gick alltså inte i konkurs vilket nästan alla sajter på internet påstår. Det var den fjärde oktrojen som gick i konkurs år 1809. Konkursen i den fjärde oktrojen var inte färdig förrän 1811.

Det fanns också ett klart samband mellan ägande i den femte oktrojen och ägande i Svenska Västindiska Kompaniet. Den femte oktrojen handlade sannolikt i huvudsak med USA och Napoleontidens kontinentalblockad var central för bolagets verksamhet.

Från fjärde oktrojen övertogs halva kompanibyggnaden på Norra Hamngatan, byggnaderna i Klippan och två fartyg liksom anställda. Även från Västindiska Kompaniet övertogs anställda.  En stor mängd varor inköptes också från fjärde oktrojen som dock inte kunde säljas förrän 1812. De ostindiska varor kompaniet inköpte såldes sannolikt i England eller smugglades till kontinenten förbi Napoleonblockaden tillsammans med brittiska varor.

1808 försökte dock Ostindiska Kompaniets femte oktroj att sända ett skepp, med namnet Hoppet. Fartyget kom dock inte längre än till England där resan fick avbrytas på grund av att det rådande politiska läget i Sverige var osäkert och fartyget därför inte gick att försäkra.

Direktörer vid starten av den femte oktrojen var Samuel af Ugglas, David Schinkel (dog redan 1807), L. Reimers P:son (dog 1811) och Hans Niklas Schwan från Stockholm samt Niclas Björnberg från Göteborg. De 4 första hörde till de ledande personerna i Västindiska Kompaniet och Niclas Björnberg var Göteborgs rikaste person och det var han som 1807 köpte den halva av Ostndiska Kompaniets fastighet på norra Hamngatan som den femte oktrojen inte köpte.  Sekreterare i oktrojen var Pehr Ulmgren. Efter en tid kompletterades styrelsen med Carl Abraham Arfwedson, Carl Adolph Grevesmühl, Bernt Harder Santesson och Bengt Gustaf Ingelman.

Det var kanske ingen tillfällighet att så många av de nya intressenterna i femte oktrojen också var delägare i Västindiska Kompaniet då en stor del av bolagets verksamhet gick ut på att förmedla handel mellan Storbritannien och USA för att komma runt Napoleons kontinentalblockad. En stor del av USA:s export gick via St. Barths, Sveriges koloni i Västindien som fram till 1812 kontrollerades av det Västindiska kompaniet. 1812 gick 20% av USA:s export den vägen.

Därefter tog svenska staten över skötseln av St. Barths och då avvecklades också den femte oktrojen. Sambandet mellan de två kompaniernas avveckling var med all sannolikhet inte tillfällig utan det fanns ett tydligt och klart samband. Oktrojen var tänkt att vara till 1821, men upplöstes alltså redan 1813 då det inte fanns några affärsmöjligheter längre.

Via Göteborg gick också en stor del av USA:s export till Europa. Niclas Björnberg spelade en stor roll i denna handel liksom många andra Göteborgsköpmän som Olof Wijk, William Gibson, Joseph & Olof Hall, Low & Smith med flera. Bland de varor som togs till Europa via Göteborg fanns te och bomull och via St. Barths te, bomull, socker, kaffe, tobak, ris med mera.

Niclas Björnberg var mellan 1806 och 1810 Göteborgs största redare och fortsatte därefter att höra till de största om än inte allra störst varje enskilt år. Laurens Tarras störst 1811-13. Båda dessa var var sannolikt investerare i den femte oktrojen, Tarras hade troligen också varit det i den fjärde. Även G.B Santesson & Söner (Bernt Harder Santesson) var 1806-1811 en av de största redarna i Göteborg

Ostindiska Kompaniets femte oktroj köpte te av eller fraktade te med skepp från USA. Till Sverige kom de med mindre skepp vilket kan ses i de bevarade dokument från den femte oktrojen. Under åren 1810-12 anlöptes Göteborg minst 32 gånger av 20 olika skepp med ostindiska varor i lasten. Dessa skepp var US-amerikanska. Huvuddelen av detta exporterades sedan från Göteborg med mindre skepp som det i en berättelse från den tiden beskrivna Adolph.

Fartyg med Ostindiska varor som anlöpte Göteborg 1810-12, namn, antal gånger, kapten

Adolphus, 2, William Breewort
Adriana, 1, Freeman Lorring
The Commerce, 3, Ingersoll
The Dominion, 1
Elisa Gracias, 3
Factor, 3, Edward Brown, Robert Jones, J. Rathburn
Hannah, 1, Bicknell
Independence, 1, J. Williams
Levant, 1
Mary, 1, Lintzie
Neptun, 1, Henry King
Nestor, 1, B. Payson
Niagara, 1
Olymphus, 3, J. Cruft
Pilgrims, 2, Rathburn
Pittsburgh, 1
Schilderik, 2, Amaza (Amasa) Clark
Sylph, 2, J. Forbes
The Thomas, 1, Henric Jackson
Virginia, 1

Dess fartyg kom med te av olika slag (Congo, Souchong med mera), tyger och andra ostindiska varor.

 

 

Björnbergska kriget

Endast för medlemmar

Niklas Björnberg

Endast för medlemmar

Lazarus om David Carnegie

Del 10 av 22 i serien Lazarus: Svenska miljonärer 5-8
Endast för medlemmar

Brännvin – export och smuggelvara på 1700-talet

Del 7 av 7 i serien Export på 1700-talet

En av de värdemässigt viktigare exportvarorna från Göteborg under delar av 1700-talet var brännvin. Åtskilliga år var värdet av exporterat brännvin från Göteborg högre än värdet av exporterade bräder. För att framställa brännvin användes framförallt råg som i stor utsträckning importerades från Baltikum, Polen och Pommern. Om andra städer i Sverige också exporterade brännvin är oklart.

En del av det brännvin som exporterades importerades dock till staden medan annat tillverkades lokalt i Göteborg med omnejd. Brännvin smugglades till stor del till Storbritannien som ett komplement till tesmugglingen. Te och brännvin lämpade sig dessutom bra att lasta ihop på fartygen. Rent värdemässigt hörde brännvin i allmänhet till de 5 största exportvarorna från mitten av 1740-talet till mitten av 1770-talet. Sen tycks den inhemska efterrfrågan på västkusten på grund av sillperioden ha blivit så stor att export inte längre var möjlig. Även en hel del vin återexporterades från Göteborg liksom från Stockholm. Dessutom infördes ett statligt monopol för brännvinsbränning år 1775. Dett kan säkerligen också ha påverkat de redovisade sifforna för brännvinsexport. I den mån det förekom fortsatt privat bränning och smuggling av brännvin till Storbritannien synstes detta inte längre i den officiella statistiken. 1788 upphörde monopolet förutom i Stockholm, Göteborg och ett antal andra städer.

Under kontinentalperioden i början av 1800-talet ökade brännsvinshandeln kraftigt. Det gällde både importen och exporten och i huvuddsak i form av så kallad nederlagshandel. En central brännvinshandlare i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet var Niklas Björnberg.

Läs mer: GD, Murberget, Kulturarv Gotland, Karlstad, Ystad, Furusund,

Wilson & Hall

Benjamin Hall och John Wilson bildade en gemensam firma, Wilson & Hall, i Göteborg på 1730-talet. De var båda från Hull och John Wilson var systerson till Benjamin Hall. Benjamin Hall dog dock redan 1748 och änkan Cornelia Hall (Åkesson, 1716-78)) övertog affärsverksamheten då sonen John Hall ännu var för ung. John Wilson tycks i detta sammanhang ha lämnat firman och istället ha blivit delägare i P. Bagge, Wilson & Pike. Cornelia Hall gifte snart om sig med Johan Fredrik Ström (1731-81). Såväl John Wilson som Benjamin Hall investerade i Ostindiska kompaniets fartygsresor och det kan antas att de var inblandade i tesmugglingen till  England vid sidan av järn- och brädexport.

1768 tycks sonen John Hall (d.ä., 1735-1802) ha inträtt som delägare i familjeföretaget tillsammans med Thomas Erskine. Innan dess var John Hall delägare i P. Bagge, Wilson & Hall (tidigare P. Bagge, Wilson & Pike) som John Wilson varit delägare i sen 1749. John Wilson återvände 1768 till Hull och fungerade därefter som firmans kontakt i Hull. Han drev inget eget importföretag men tycks ha agerat som försäkringsbolag och agent. John Hall & Co som firman nu hette blev snabbt en av Göteborgs största järnexportfirmor vid sidan av Christian Arfvidsson och Vincent Beckman.

Järnexport från Göteborg 1752, firma, ton (totalexport 9 200 ton)

Bagge 1 300
Beckman 1 300
Jaraldt 1 300
Arfvidsson 1 200
C. Hall 1 000
Sahlgren 700
Grill 140

Två av dessa exportörer hade kopplingar till Hull, Jaraldt och Hall, Christian Arfvidsson, Cornelia Hall och Niclas Sahlgren var släkt med varandra. 1760 var Bagge borta som exportör och så även Cornelia Hall. Istället hade en annan släkting dykt upp på arenan, Martin Holterman. Martin Holterman och Christian Arfvidsson var svågrar och gifta med varsin systerdotter till Niclas Sahlgren. Niclas Sahlgrens systers man var Hans Olofsson Ström, farbror till Cornelia Halls andre man Johan Fredrik Ström. Peter Bagges styvmor var syster till Hans Olofsson Ström.

John Hall blev en av de största järnexportörerna i Göteborg på 1770-talet med en export av 4 000 ton eller 29,8% av exporten år 1777. Endast Christian Arfvidsson & Co var större. På 1780-talet hamnade Arfvidsson i problem liksom Sahlgren & Alströmer. Detta på grund av spekulationer och fiffel, främst från en av dem anlitad agent och handlare, Carl Söderström.  På grund av det så övertog John Hall & Co många av Arfvidssons sågverk, bruk och kontakter och räddade på det sättet Christian Arfvidssons firma från att gå i konkurs. 1790 stod därför John Hall & Co för 76,2% av järnexporten från Göteborg.

En liknande utveckling skedde även på brädexportsidan där Arfvidsson var dominerande brädexportör fram till omkring 1770 medan John Hall därefter tog över allt mer. 1770 stod John Hall för 19% av brädexporten över Göteborg, 1777 56%, 1790 70% och år 1800 för 55%. På 1770-talet exporterade Hall även stora mängder tjära från Göteborg.

John Hall & Co övertog också en rad sågverk och järnbruk, exempelvis järnbruken Borgvik (50%), Annefors, Ransäter (50%), Gunnerud, Löfstaholm, Thorsby (50%), Wälsfors, Björkefors, Antonström, Åhleby och Ohlby i Värmland, Kollerö i Bohuslän,  Loviseholm, Öxnäs och Rådanefors (50%) i Dalsland samt Gårdsjö i Västergötland. Vidare åtta sågar i Lilla Edet och en såg i Åstabyholm i Värmland.

1750 var Cornelia Hall också en av Göteborgs 5 största importörer och 1760 var Wilson & Hall den näst största importfirman efter Birgitta Sahlgren.

Thomas Erskine återvände 1799 till Skottland och John Hall d.ä dog 1802. Därefter gick den Hallska firman snabbt mot sin undergång då sonen John Hall d.y. inte direkt var en affärsman. 1807 var konkursen ett faktum. Konkursen avslutades i praktiken inte förrän så sent som 1820 på grund av en lång och besvärlig rättslig konflikt mellan John Hall d.y (inklusive hans ombud Pehr Backman) och sysslomännen (konkursförvaltarna) David Carnegie d.ä., F.M. Åkerman, Niklas Björnberg och David Low (den sistnämnde till 1818). David Carnegie d.ä var anställd i den Hallska firman fram till 1806. Fram till 1802 på heltid och därefter på deltid.

I samband med konkursen övertogs stora delar av den Hallska firmans verksamhet från år 1810 av Niklas Björnberg. Exempelvis flera av järnbruken och stora delar av järnexporten. Även de andra sysslomännen drog nytta av konkursen, såväl handelshuset Low & Smith som David Carnegie d.ä. var därefter viktiga järnexportörer vid sidan av Niklas Björnberg. Den enda av de större äldre järnexportfirmorna som fanns kvar efter år 1807 var Martin Holterman & Söner.

Carnegie, Erskine & Mitchell

1746 grundade George Carnegie (1726-99), som kom till Göteborg som flykting efter slaget vid Culloden år 1745, en handelsfirma i Göteborg. I firman hade han genom hela verksamhetens existens en rad skottar och engelsmän som anställda, däribland Thomas Erskine (1744-1824, senare Earl of Kellie, John Hall (skulle bli en av sin tids rikaste män i Sverige), William Williamson och James Carnegie Arbuthnott (1740-1810). Firman exporterade stångjärn och trävaror till Storbritannien. Den sistnämnde bildade sedan en egen firma i vilken han bland annat hade William Shepherd (1741-72) anställd.

Thomas Erskine

Thomas Erskine

Thomas Erskine tycks också ha arbetat åt firman John Wilson & Benjamin Hall (Cornelia Hall) innan han fick burskap år 1767. Från detta år var Thomas Erskine delägare  i John Hall & Co vilket han förblev även när han senare hade en egen firma. Thomas Erskine investerade även i Svenska Ostindiska Kompaniet och det är troligt att han tillhörde de som tjänade stora pengar på tesmuggling.

1769 återvände George Carnegie till Skottland. Enligt en del uppgifter ska Thomas Erskine då ha tagit över verksamheten som då ska ha blivit Th. Erskine & Co. I denna firma drev Erskine bland annat rederiverksamhet, ägde sillsalterier och trankokerier som exempelvis Gamla slottets salteri vid Klippan som köptes från J.C. Böker år 1798 och Landersberg på Tjörn som övertagits från Anders Landin, samt bedrev handel med dessa varor.

1786 kom David Carnegie d.ä. (1772-1837) till Göteborg och fick anställning hos Thomas Erskine året efter. Han arbetade för Erskine till 1792 för att året efter börja arbeta för John Hall & Co. 1798 tog Thomas Erskine in David Mitchell (född i Montrose, Skottland) som delägare och 1799 blev denne ensam ägare av firman. Thomas Erskine återvände då till Skottland då han fått titeln Earl of Kellie.

Vid Mitchells död 1803 så övertog David Carnegie d.ä. och Jan Lamberg verksamheten i Mitchells firma. Firman fick då namnet D.Carnegie & Co. Jan Lamberg tycks innan dess ha varit anställd som bokhållare hos Mitchell. David Mitchell (1764-1803) var gift med Catarina Maurice som tidigare varit gift med Carl von Heland, superkargör i Ostindiska kompaniet. Innan han blev självständig affärsman i Göteborg och medlem i Handelssocieteten år 1794 hade David Mitchell arbetat i 16 år för David Lyall (1734-?) och Thomas Erskine.

Från och med att David Carnegie d.ä. tog över blev firman allt mer en järnexportfirma från att innan främst ha exporterat salt sill, bräder, beck och tjära samt importerat lin, salt, socker och tobak. Firman fortsatte dock vara en medelstor brädexportör. 1810 stod firman för 7% av järnexporten från Göteborg och var den fjärde största järnexportören, 1815 stod man för 4% och 1820 för 6%. En del av förklaringen till Carnegies framgångar på järnexport- och brädexportområdet återfinns i det faktum att den största exportfirman, John Hall & Co gick i konkurs år 1807. David Carnegie var syssloman i konkursen (konkursförvaltare) och gynnade sig själv vilket också de andra sysslomännen Niklas Björnberg, F.M. Åkerman och David Low gjorde.

Sockerbruket och bryggeriet i Klippan ägdes inte av D. Carnegie & Co vid denna tid, utan det inköptes först 1836.

Partille herrgård

Partille herrgård eller Slottet i folkmun, är en herrgård i centrala Partille i Partille kommun. Byggnaden har ett monumentalt läge på en höjd med utsikt över Säveåns dalgång. Sedan den 28 december 1995 är Partille herrgård byggnadsminne.

Herrgårdens historia går sannolikt tillbaka till 1300-talet, och i källorna nämns ett Partille stom på 1400-talet. Tillen början lär det ha varit ett kyrkohemman. Därefter var det ett kronohemman under Johan III:s tid. Den först kände ägaren var Oluff Nilsson, som 1583 köpte egendomen från kronan för 18 1/2 daler silvermynt samt två oxar. Kring 1632 köptes gården av presidenten i det nygrundade Göteborgs handelskollegium, Israel Noraeus. År 1676 köpte packhusinspektorn i Göteborg, Conrad von Braun-Johan (1636-1691; adlad 1690), Partille egendom. Braun-Johan var för övrigt gift med Sara Carlberg, faster till Bengt Wilhelm Carlberg – far till Carl Wilhelm Carlberg som senare kom in i bilden.

Under 1600-1700-talen tillhörde Partille herrgård flertalet adliga släkter, vilka utökade godsets jordareal väsentligt genom köp av kringliggande gårdar. En av de adelsmän som ägde gården under 1600-talet var Per Brahe. På en karta från 1702, upprättad av lantmätare Eric Kuus, syns att säteriets huvudbyggnad i trä låg på platsen för det nuvarande ”slottet”. Söder därom låg ekonomibyggnaderna och i sydöstra delen av den senare parken låg intill Björnekullarna en gård som hette Håkansgård, som tillhörde säteriet med en tredjedel.

Egendomen såldes 1763 av löjtnanten Jean Abraham Silfverhielm – som endast innehaft godset under kort tid – till grosshandlaren David Sandberg (1726-88).  År 1766 blev han direktör vid Ostindiska kompaniet, under den tredje oktrojen 1766-1787. Han adlades i december 1772 i Göteborg av Gustav III med namnet af Sandeberg.

Idéerna om ett herresäte i stor stil växte fram hos makarna af Sandeberg efter det att David blivit adlad. Till sin hjälp hade de hustrun Marys (1731-74) bror William Chambers, som var hovarkitekt i England och som varit superkargör på det svenska Ostindiska kompaniets fartyg ”Hoppet” tillsammans med David Sandberg på resan till Kanton 1748-49. 1773 påbörjade af Sandeberg uppförandet av den herrgårdsliknande gården i Partille. William Chambers hade sitt arkitektkontor i London och kontakten med honom fick ske brevledes. Herresätet i Partille har förknippats med Chambers inte minst för att svågern af Sandeberg i sitt brev av den 12 maj 1773 till arkitekten skriver om ”modellerna som du hade godheten att sända mig”.  Flera detaljer till herrgården var direktimporterade från England, såsom fönsterkarmar och dörrar. Möjligen kan William Chambers ha utfört översiktsritningar till herresätet i Partille, men äldre forskning har visat att arbetsritningarna är verk av  arkitekten Carl Wilhelm Carlberg.

William Chambers hade tidigare bistått sin andra syster Sara (1724-85), gift 1747-70 med engelsmannen Georg Bellenden (-1770) och omgift 1772 med Martin Törngren med ritningar till Råda säteri som uppfördes 1770-72 av Törngren.

Arkitekten Carl Wilhelm Carlberg var den som på plats som ansvarade för att Partille herrgård blev som planerat. Själva bygget kom igång senast i juni 1773 och 1777 var det mesta klart. Därefter företog Carlberg en utlandsresa, som kom att vara i nära fem år – från maj 1777 till januari 1782. Detta försenade väsentligt slutförandet av bygget och först 1780 stod herrgården inflyttningsklar. Huset uppvisar stora likheter med Sturehovs herrgård i Botkyrka, vilken uppfördes samtidigt av direktören i Svenska Ostindiska Kompaniet, riksrådet Johan Liljencrantz. Gemensamma nämnare är bland annat polykroma Mariebergskakelugnar och väggfält utförda av dåtidens skickligaste dekoratörer.

Partille herrgård

Partille herrgård

Huvudbyggnaden uppfördes av holländsk klinkert, som fraktats på segelfartyg till Göteborg, varifrån det transporterades uppför Säveån med dragare till Partille. De två gårdsflyglarna av trä uppfördes strax efter Carlbergs hemkomst. En lindallé planterades, från landsvägen och upp till den stora borggården och en stor trädgård med park anlades, på totalt cirka 14 tunnland. Arvingarna till af Sandebergs sålde huset år 1796 till Niklas Björnberg, som då var Göteborgs rikaste man och ligger begravd på Partille kyrkogård. År 1820 gästade Karl XIV Johan herrgården och år 1835 köptes herrgården av Evald och Herman Schmidt från Sachsen Altenburg. Mellan åren 1862-1871 fungerade herrgården som flickpension.

Genom en donation av ”Slottets” dåvarande ägare, Göteborgs Hyrverksaktiebolag och dess direktör C. Wincrantz, kunde all inredning och alla inventarier från stora salen och ett där bredvid liggande förmak i herrgården flyttas till Röhsska konstslöjdsmuseet år 1916. Rumsinredningarna återfördes 1994 till Partille herrgård vid det inre restaureringsarbete, som skedde i samarbete med länsantikvarie och Bohusläns museum. Partille kommun köpte in fastigheten 1922.

Herrgården övergick 1992 till Partille Kommunfastigheter AB, senare Partillebo AB. 1994 renoverades herrgården. Under större delen av 1900-talet har kommunal administration varit inrymd i herrgården. Efter restaureringen används herrgårdens bottenvåning främst till representation, borgerliga vigslar och liknande. Första våningen är fortfarande utställningslokaler medan andra våningen inrymmer lokaler för kommunledningen.