Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Niclas Arfvidsson

Arfvidsson & Söner

Christian Arfvidsson, som blev grosshandlare i Göteborg och kommerseråd, var född i Marstrand omkring 1717. Han gifte sig första gången med sin mors brorsdotter (dvs kusin) Christina Levina Ström (1720?-1759). Hon var dotter till brukspatronen och grosshandlaren i Göteborg Hans Olofsson Ström och Niclas Sahlgrens syster Anna Elisabeth Sahlgren. Efter Christina Levina Ströms död gifte Christian Arfvidsson om sig 1759 med Anna Margareta Nettelbladt, (1731-1763), dotter till grosshandlaren i Stockholm Baltzar Nettelbladt och Margareta Küsel. Christian Arfvidssons tredje äktenskap ingicks 1764 med Margareta Christina Ekerman, (1740-1797), dotter till borgmästaren i Göteborg Paul Ekerman och Christina Beata Häger. Själv avled Christian Arfvidsson 1799, 82 år gammal.

Christian Arfvidssons son med första hustrun Niclas Arfvidsson (1747-1813) i Karlstad, blev grosshandlare i Göteborg, brukspatron och bergsråd. Han gifte sig 1778 med sin andra styvmors systerdotter Anna Margareta von Jacobsson (1760-1816). Christian Arfvidssons söner Hans Arfvidsson (1753-1796) och Olof Arfvidsson blev båda brukspatroner och var inte verksamma i Göteborg.

Christian Arfvidsson bedrev  omfattande affärer med utskeppning av trävaror, drev sågverk vid Lilla Edet och vädersåg i Halland samt anläggningen av stora salterier i skärgården. Han verkade även för den besvärliga edsvägens förkortning och förbättring, särskilt för byggandet av en ny bro över Göta älv, som han till slut inköpte tillsammans med Sahlgren & Alströmer samt John Hall d.ä. Bron blev aldrig byggd.

Hans Olofsson Ström var 1730 Göteborgs tredje största järnexportör. Samma år var Niclas Sahlgrens mor (och svärmor till Hans Olofsson Ströms fru) Sara Herweghs dödsbo fjärde störst. 1752 hade svärsonen till Hans Olofsson Ström, Christian Arfvidsson, tagit över positionen som den fjärde största järnexportören med en export av 1 200 ton efter Peter Bagge (tidigare anställd hos Hans Olofsson Ström), Vincent Beckman och John Jaraldt. På femte plats som järnexportör var det året Niclas Sahlgren. 1760 hade Christian Arfvidssons betydelse ökat och han var detta år den tredje största exportören, efter Vincent Beckman och John Jaraldt, med 1 900 ton. 1770 var Arfvidsson & Söner dens största exportören i Göteborg och svarade för 39% av järnexporten (4 000 ton), 1777 var det 41% resp 5 500 ton.

Som brädexportör var Arfvidsson redan 1752 den överlägset största exportören i Göteborg med en export av 7 800 tolfter. Tvåan, George Bellenden stod endast för 1 500 tolfter. 1760 hade Arfvidssons export av brädor ökat till  5 300 tolfter. Detta år var John Jaraldt den näst störste exportören med 2 300 tolfter. 1770 hade Arfvidssons export gått upp till  8 500 tolfter vilket motsvarade 44% av exporten från Göteborg men därfter minskade exporten något till 21% ( 5 800 tolfter). Sistnämnda år hade istället firman John Hall & Co etablerat sig som den störste brädexportören.

Av Arfvidssons export (om sillen undantas) gick det mesta till Storbritannien följt av Frankrike (500 ton järn, 2250 tolfter bräder år 1777), Nederländerna (480 ton järn, 100 tolfter bräder), Medelhavsområdet (510 ton järn, 1 400 tolfter bräder och 250 hl tjära) och Portugal (90 ton). Tjära var normalt en mycket liten exportvara från Göteborg, men just år 1777 exporterades 11 300 hl varav Arfvidsson stod för 6 200 hl, dvs över hälften. Arfvidsson brukade i allmänhet inte handla med tjära.

Förutom järn och brädor var sannolikt den Arfvidssonska handelshuset också en exportör av te från Göteborg. Te importerades med Ostindiska kompaniets fartyg till Göteborg och i stort sett allt återexporterades. Huvudsakliga markand för te var Storbritannien men dit var det förbjudet att sälja då British East India Company hade monopol. Det lagligt införda tet i Storbritannien var belagt med höga skatter och smuggling av te var därför en mycket lönsam affär.

Christian Arfvidsson i profil

Christian Arfvidsson i profil

Christian Arfvidsson blev mycket framgångsrik, men inte för evigt . Nemesis i form av spekulanten och fifflaren Carl Söderström hemsökte Christian Arfvidsson på 1780-talet och firman gick omkull. Inte bara på grund av Söderström utan också på grund av att smugglingen av te till Storbritannien blev olönsam efter en skattesänkning 1784 samt att två krig upphörde i samma veva. Ernst Hörman, ger i en artikel ”Från Fastingsmarknadens glansperiod” (se Marknadsliv, redigerad av Christer Topelius, LT:s förlag, Borås 1970) följande skildring:

”Man brukade visst alltid klaga över en dålig Fasting men 1787 synes man ha haft en verklig anledning. Strax före marknaden hade ett av Göteborgs största affärshus, Christian Arfwidsson & Söner helt oväntat gått över ända, och då firman var engagerad i flera bruk och varit en av de största köparna, blev det allmänn förvirring i affärerna. Åtskilliga av brukspatronerna hade icke fått slutlikvid för senaste året, andra hade icke kunnat inbetala sitt diskontolån till Järnkontoret och därmed avskurit sig möjligheten att få ett dylikt lån på ett helt år. Och till råga på olyckan hade endast en enda uppköpare infunnit sig, den sedermera så stormrike John Hall d.ä., som då i Göteborg drev handelsfirma i kompanjonskap med engelske konsuln Th. Erskine. Hall köpte vid tillfället upp 50–000 skeppund stångjärn till priser, som han själv dikterade. Härigenom gjorde han sig till landets störste affärsman i branschen och grundlade sitt sedermera så omfattande inflytande på den värmländska järnverksdriften ett inflytande, som att döma av uttalandena däruppifrån tjugo år senare, under den olycklige sonens kamp för sin rätt, synes ha varit uteslutande av välgörande natur. Under alla omständigheter blevo åren i 1700- talets salut de bästa, som den värmländska järnverksdriften någonsin upplevde.”

Inte bara Arfvidssons firma gick under vid denna tid utan även en annan firma som köpte upp järn, Sahlgren & Alströmer. Också den till stor del på grund av Carl Söderströms vidlyftiga och spekulativa affärer. I samband med Arfvidsson problem så övertog John Hall & Co de flesta av Arfvidsson sågar och järnbruk liksom många av de affärskontakter Christian Arfvidsson och Söner hade. Christian Arfvidsson & Söner, nu med sonen Niclas Arfvidsson som den drivande kraften, fortsatte dock att exportera såväl bräder och järn fram till Christian Arfvidssons död 1799 då firman slutgiltigt avvecklades. 1790 exporterade Arfvidsson & Söner 3 300 tolfter bräder (9% av exporten från Göteborg) och  520 ton järn (4%). I gengäld hade svågerns Martin Holtermans betydelse som järnexportör ökat kraftigt. Även exporten av salt sill fortsatte men på det området liksom för järnet och bräderna hade Arfvidssons dominans försvunnit.

När det gäller sillen så stod firman för 10-20% av exporten från Göteborg under perioden från cirka 1760 fram till 1787. År 1770 exporterade Arfvidsson 10 495 tunnor sill, 14% av den totala exporten från Göteborg samma år. Av detta gick 4 241 tunnor till Cork, 2 024 till Medelhavshamnar, 1 410 till Riga, 1 200 till Hamburg och 420 till Västindien. Det som såldes till Cork gick sannolikt vidare till Västindien då Corks viktigaste funktion som hamnstad var som omlastingsplats för varor till Västindien. I Västindien användes den salta sillen som föda till slavar på sockerplantagerna.

Vid sidan av exporten var Christian Arfvidsson & Söner också en stor importör av socker och salt. Det socker Arfvidsson importerade kom från England och Holland, men ursprungligen i huvudsak från Västindien. Sockret gick sannolikt till svågern Niclas von Jacobsons sockerbruk. Saltet som importerades kom huvudsakligen från Italien (2/3), med resten från Portugal. Importen av salt var relativt liten innan sillfisket kommit igång, men ökade sedan snabbt. 1752 importerade Arfvidsson 380 ton, 1760 780 ton, 1770 2 620 ton och 1777 2 010 ton. Av den begränsade mängd spannmål firman importerade kom allt från Östersjöområdet, 1752 66 ton, 1760 79 ton, 1770 510 ton och 1777 49 ton.

Av den totala importen till Göteborg år 1752 stod Christian Arfvidsson & Söner för cirka 3,5% av det totala importvärdet, 1770 stod firman för ungefär 10% och 1777 för cirka 4%. 1790 hörde firman inte längre till de största importörerna.

Totalt sett handlade alltså Arfvidsson i huvudsak med länder i västra Europa och Medelhavsområdet och inte så mycket med Östersjöområdet som de andra stora sillexportörerna gjorde.

Advertisements

Arfvidsson – bräd- och sillexportör från Marstrand och Göteborg

Del 2 av 2 i serien Slaveriprofitörer

Köpmannafamilj från Marstrand som blev en av Göteborgs framgångsrikaste köpmannafamiljer under 1700-talet. Christian Arfvidsson (1717-1799) var grosshandlare och kommerseråd i Göteborg, i sitt första äktenskap gift med Christina Levina Ström (1720-1759). Hon var syster till Nils  Ström (1714-83), direktör i Ostindiska kompaniet och Olof Ström, (1716-74), superkargör i Ostindiska kompaniet. Själv drev Christian Arfvidsson Göteborgs största trävaruexportfirma under större delen av 1700-talet. Det var också en av de större järnexportfirmorna och var under 1770-talet den allra största för att sen bli överflyglad av firma John Hall & Co. Christian Arfvidsson inköpte också flera bruk som vid hans död övertogs av sonen i första äktenskapet, Niclas Arfvidsson. I sitt andra äktenskap var Christian Arfvidsson gift med Anna Margareta Nettelbladt, (1731- 1763), dotter till grosshandlaren i Stockholm Baltzar Nettelbladt och Margareta Küsel. Anna Elisabeth Arfvidsson (1753-1831), dotter till Christian Arfvidsson i första äktenskapet  var gift med Isaac Hahr (1732-1813), son till Hinrich Hahr.

Förutom järn- och trävaruexport så bedrev firman även sillexport, sillfiske och ägde sillsalterier såväl som trankokerier i Bohuslän. Christian Arfvidsson & Co stod år 1770 för 14% av all sillexport från Göteborg. Huvuddelen av Arfvidssons sillexport gick till Väsindien och Irland. Exporten till Irland vidareexporterades sen till Västindien. Sillen användes där som föda till slavarna på sockerplantagerna. Dessutom bedrev den arfvidssonska firman rederiverksamhet.

Niclas Arfvidsson (1747-1813) var gift med Anna Margareta von Jacobsson (1760-1816), dotter till Niclas von Jacobsson (1714-1785) och Catharina Maria Ekerman (1737-92) dotter till borgmästaren i Göteborg, Paul Ekerman (1708-49). Niclas Arfvidsson köpte år 1795 Härlanda egendom av svärfadern Niclas von Jacobson.

Niclas von Jacobsson var handelsman och kommerseråd i Göteborg. Han byggde bland annat ett sockerbruk i centrala Göteborg, där Palace-byggnaden numera ligger. 1751 stod sockerbruket färdigt och von Jacobsson kunde börja tjäna pengar på slaveriet i Västindien som garanterade billig råvara och på den efterfrågan som fanns på lyxprodukter i Sverige.  Det var det näst största sockerbruket i Göteborg efter familjen Sahlgrens bruk. Åren 1770 och 1771 var det Jacobsonska sockerbruket det största med 51 resp. 56% av sockerproduktionen i Göteborg. 1792 brann sockerbruket ner och Niclas von Jacobssons arvingar vill inte bygga upp det igen och sålde tomten till staten (Kronan). 1763 köpte Niclas von Jacobsson säteriet Aspenäs. Sonen Jacob von Jacobsson sålde det till Samuel Bagge på 1780-talet, förmodligen 1782. Aspenäs är idag en konferensanläggning.

Christian Arfvidsson i profil

Christian Arfvidsson i profil

Det Arfvidssonska handelshuset, delvis på grund av Niclas von Jacobssons intressen, då han ju bedrev sockertillverkning i Göteborg, var också aktivt när det gällde att etablera svensk handelsverksamhet i Västindien. Utöver Jacobsons verksamhet hade Arfvidsson & Co egna intressen i Västindien i form av en stor sillexport dit. Firman var delaktig i bildandet av firma Teuchler & Schürer & Co på St. Barths år 1785. Detta år anlände också flera släktingar och familjemedlemmar till S:t Barths med ett av Christian Arfvidssons skepp:

Teuchler var äldste son till göteborgssystrarnas kusin i Stockholm, Eva Ch. Eckerman gift med hovrättsrådet Frans Paul Teuchler. Bröderna Johan Niclass (Jan) och Gustaf Eckerman var söner till tullinspektören i Göteborg Johan Magnus Eckerman (1719-1790). Vidare var Christina Arfwidsson dotter till skeppets ägare Christian Arfwidsson enligt ovan gift med en Margaretha Christina Eckerman. Paul Gustaf Teuchler hade av Christian Arfwidsson fått uppdraget att etablera ett Arfwidssonskt handelshus på S:t Barthélemy.

[…]

Den 6 maj 1785 bildades också tillsammans med den 25-årige Joseph Schürer ”Teuchler & Schürer & Co”. ”Co” avsågs bädda för, som det senare framkom, ”Arfwidsson & Söner´s framtida entré i företaget. Skeppets varor lossades i Gustavias hamn, returfrakt ordnades och ”Fred och Ymnoghet” kunde anträda återresan i juli med styrman Andersson som kapten. Handelshuset inköpte slupen ”Speedwell”. Affärerna hade inte utvecklats väl, medhavda varor var inte alltför lättsålda, returlasten hade kostat slantar och man hade fått draga en och annan växel för finansieringen! Teuchler och förmodligen de unga bröderna Eckerman låg ute i karibiska sjön mest hela tiden med Speedwell i försök att sälja varor och skapa affärskontakter.

Bolaget på St. Barths fick snart också andra problem, beroende på att den svenska firman Arfvidsson & Söner fått problem. Växlar utställda av firman på St. Barths godkändes inte i London och företaget förklarades i kvarstad:

Handelshusets tillhörigheter belades omedelbart med kvarstad och huvudägaren Teuchler efterlystes för att förklara sig! Teuchler är helt tagen på sängen, förstår ingenting, han har ju Arfwidssons löften om öppen kredit ringande i öronen! Vid årsskiftet är han fortfarande oanträffbar ute i övärlden, bl.a. säger ryktet att han tillsammans med den beryktade äventyraren Backman en tid suttit fängslad i Cape Francois i Saint Domingue! Teuchler begär i ett brev till guvernör Rayalin ett års fri lejd för att få tid att reda ut sina och företagets ekonomiska problem. Den 16 juni 1787 efter 10 månaders frånvaro återkom så Teuchler tillsammans med den yngre Gustaf Ekerman till Gustavia. Han hade fått två månader på sig att lösa problemen. Redan den 8 juli reste Teuchler till Sverige med briggen Exprés, men problemen kvarstod, vilket framgår av domstolsprotokoll under en följd av år.

[…]

År 1786 yppades ett förhållande, som satte huset Arfwidsson & söners affärsmetoder i egendomlig belysning. Detta samt en affärsvän, Karl Söderström i Göteborg hade hos riksens ständers bank upptagit betydande lån mot pant av järn, som insatts i Vänersborgs stadsvåg. Vid företagen inventering visade sig, att Arfwidsson och Söderström av belånta järnpartier om 17 700 och 8 300 skeppspund hade från vågen uttagit resp 10 000 och 8 100 skeppspund, utan att de motsvarande lånebeloppen gäldats. Det svikliga tillvägagångssättet var egentligen Söderströms, men Arfwidsson hade i syfte att hjälpa honom i varje fall gjort sig medskyldig. Söderström avvek nu ur riket, Arfwidssons förhållande till banken ordnades efter ganska långvariga förhandlingar därigenom, att huset John Hall & Co medelst en s.k. aversionshandel (ett acord) med bankstyrelsen som övertog ansvaret för skulden.

Efter äventyret i Västindien och fiffelaffärerna hemma i Sverige ombildades firman Christian Arfvidsson & Söner av sonen Niclas Arfvidsson som flyttade till Värmland och de bruk man ägde där. Han blev bergsråd och brukspatron.

Den yngre Gustaf Ekerman var den ende som blev kvar på St.Barths där han blev köpman och auktionsmästare och fick en radda med avkomlingar.

I  Christian Arfvidssons tredje äktenskap med Margareta Christina Ekerman(1740-97), syster till Catharina Maria Ekerman hade han en rad med döttrar varav endast två uppnådde vuxen ålder. Margaretha Christina Arfvidsson (1766-54) var gift med Wilhelm Tham (1758-1825) och Carolina Levina Arfvidsson (1769-1840) med Arvid Virgin (1757-1840). De två sistnämndas son var kaptenen och diplomaten Christian Adolf Virgin (1797-1870)

Christian Arfvidssons bror Magnus Arfvidsson (1719-62) var superkargör i Ostindiska Kompaniet.