Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Mord

Wetterlindsdramat

Under ett par vinterdagar i februari 1887 utspelades ett blodigt drama uppe på Gråberget i Majorna. I en dryg vecka barrikaderade sig en man i femtioårsåldern i en vindsvåning med skjutvapen. Innan det hela var över hade två polismän skottskadats och en ung plåtslagare skjutits till döds.

Inte mycket är sig likt uppe på Gråberget. Förr i tiden bestod det gamla berget främst av ett gytter av små kåkar, kringliga vägar och stigar. Även vegetationen var annorlunda och stora delar av berget var inte bebott. På bergets nedre del låg visserligen en del finare skepparbostäder som kontrast, men i övrigt var det ganska enkelt folk som bodde här.

Under 1960-talet drog grävskoporna fram i området och idag är det mesta, för att inte säga allt, borta. En av gatorna som försvunnit helt och hållet är Gråbergsgatan, belägen ungefär där Kabelgatan ligger idag. I ett vindsrum på Gråbergsgatan 19 bodde under 1880-talet en man vid namn Carl Johan Wetterlind, född i Göteborg den 1 juni 1838 och son till en lägre tulltjänsteman. Wetterlind hade tidigare arbetat som järnvägsbokhållare men var vid denna tid pensionerad av hälsoskäl.

En udda figur

Carl Johan Wetterlind hade länge ansetts vara lite udda och led säkerligen stundtals mycket av sin psykiska ohälsa. Bland annat plågades han av vanföreställningen att ha blivit såld av sin fader till hyresvärden. Han misstänkte också att hans värdinna försökte ta kål på honom genom att förgifta soppan som ingick i hyran med råttgift.

Som om hans egna bekymmer inte var nog, så trakasserades han också ofta av områdets kvinnor. Mest av allt verkar han emellertid oroat sig över sina sparade pengar, att någon skulle stjäla dem. Wetterlind hade ingen att försörja och levde på ett ganska ansenligt sparkapital och en summa pengar han ärvt efter sin mor.

Wetterlind barrikaderar sig

I början av 1887 verkar paranoian och förföljelsemanin tilltagit ordentligt. Närboende invånare började bli rädda för honom i takt med att han uppträdde allt mer besynnerligt och måndagen den 14 februari 1887 barrikaderade han sig uppe på sin vindsvåning med hjälp av bjälkar, gamla presenningar, plåt och diverse annat skräp. För att hålla besökare och inkräktare borta hade skjutvapen placerats med mynningarna riktade ner mot trappan.

När polisen tillkallades av husvärden för att förpassa honom till ”Fattigvårdens dårhusavdelning” rann det över för den gamle mannen.
– Kommer ni upp för trappan så skjuter jag, varnade han.

De båda poliserna närmade sig sakta huset och trappan då Wetterlind plötsligt tog fram både en hagelbössa och en revolver och började skjuta omkring sig. Konstapel Holm träffades illa och drogs blodig ner för trappan. Det konstaterades snart att han fått hagel i ansiktet och att en revolverkula gått in i ena örat och fastnat i nacken.

Wetterlindska huset

Wetterlindska huset

En stund senare gjorde överkonstapel Nordblom, som egentligen var ledig och klädd i civila kläder, ett nytt försök genom att försöka övertyga gubben att han var en läkare som ville hjälpa honom. Wetterlind svarade med att avlossa en ny salva. Överkonstapeln kom undan med blotta förskräckelsen och en sönderskjuten rock.

Brandkåren rycker in

Den skadade överkonstapel Holm blev förd till sjukhus med en hästkärra samtidigt som bud sändes till polisstationen för förstärkning. Snart var överstekonstapel Larsson och en patrull på plats. Efter en stunds tvekan och funderande kring tillvägagångssättet skickades även brandkåren efter.

Tanken var att brandkåren med hjälp av en kraftig vattenspruta skulle försöka tvinga ut Wetterlind. Då ingen av brandmänen vågade sig in i trapphuset med slangen åtog sig överkonstapeln och en klampare vid namn Johan Olsson uppdraget. Med stora järnplåtar som skydd närmade de sig huset, då en ursinnig Wetterlind avlossade ett nytt precisionskott som sårade Olsson allvarligt i ansiktet. Försöket fick avbrytas och polisen valde att utrymma huset tills vidare.

Wetterlindsdramat

Wetterlindsdramat. Teckning av Carl Larsson

Dödsskjutning

Tisdagen förflöt lugnt. Men händelsen började bli omtalad och ryktet spreds så att nyfikna invånare från hela Göteborg sökte sig till Gråberget i Majorna. På onsdagen hade flera tusen människor samlats. Till en början höll de sig på avstånd, men hetsade av varandra närmade de sig allt mer. Ett våghalsigt gäng bestående av arbetare och artellerister, säkerligen stärkta av brännvinspluntorna i innerfickorna, började till sist tränga sig in i trappan där de få posterade poliserna inte kunde stoppa dem.

Wetterlind hade i yngre dagar varit en skicklig jägare, vilket förklarar hans vapeninnehav och pricksäkerhet. I hans hem fanns en samling med mauser- och Remingtongevär, pistol samt en ansenlig mängd ammunition. Plötsligt vrålade han till mot inkräktarna och avfyrade fyra skott. Panik utbröt i trappan och i tumulten bars murare Lindberg ut med skottskador i höften och arbetskarlen Strömberg med ansiktet söndertrasat av hagel.

Den unga plåtslagaren Frans Albert Jacobsson tappade fattningen och sprang tillbaka till trappan då ett revolverskott avfyrades rakt i bröstet på den våghalsiga ynglingen. Svårt skadad tog han sig ut på gatan där han blev liggande och hostade blod. Hans liv gick inte att rädda, på väg till sjukhuset avled han blott 20 år gammal.

En vecka av misslyckade försök

Efter dödskjutningen avbröts alla försök att få ut galningen för en tid. Polisen lär ha övervägt att släppa in en bisvärm, men det låter lite besynnerligt med tanke på att dramat utspelades i februari. En annan idé var att tvinga ut honom med en elektriskt laddad stång. Några dagar förflöt och efter en veckas misslyckade försök att få ut Wetterlind rådde ett stort missnöje bland folk. Framför allt över polisens passiva taktik.

Polischefen Elliot fick ta emot mängder av brev med klagomål men också förslag på åtgärder. I ett av de mer drastiska förelogs att man skulle spränga hela huset i luften för att få ett slut på eländet. Bland folkskarorna utanför ropade många att huset borde brännas ner. Dr. Wickström som tillkallats från stadens hospital var däremot lugnare och föreslog i stället att man skulle lämna honom i fred ett tag.

En snusdosa blir lösningen på problemet

Det förfärliga dramat skulle få ett högst oväntat avslut. På dess nionde dag blev den gamle Wetterlind övermannad av en polisman vid namn Lindros.

Lindros hade lugnt och sansat börjat inleda ett samtal med den barrikaderade mannen och blivit lovad att få komma uppför trappan med ett glas vatten. Glaset mottogs med viss tveksamhet och samtalet fortlöpte försiktigt. Under samtalets gång började en annan polisman röja upp vid den barrikaderade trappan. Lindros undrade snart om det inte var något mer han saknade. Det visade sig att Wetterlind haft slut på snus under en tid och rådvilligt vankat fram och tillbaka i sin vindsvåning. Lindros erbjöd då honom sin egen snusdosa vilket han förstås inte kunde tacka nej till.

Med hjälp av ett ljus som polismannen fått lov att tända kunde han se att något vapen inte fanns inom räckhåll. Han sträckte fram snusdosan och Wetterlind tog emot den men tappade samtidigt för ett ögonblick koncentrationen. Snabbt och resolut grep polismannen ett fast tag i hans arm och höll fast honom till förstärkning anlänt upp för trappan.

Kristinehamns hospital

Wetterlind fördes bort i bojor under lugna former och samtalade med poliserna som om ingenting hänt. Och kanske hade allting förblivit lugnt om man bara lämnat honom i fred från början. Vid husrannsakan fann man förutom vapen och ammunition bland annat en bit ost med ett omvirat papper. På det handskrivna pappret gick det läsa att ”Far min har efter vad jag hört sålt mig till värden på det här stället, och den här osten är sannolikt förgiftad av värdinnan”.

Efter dramat gjordes hälsoundersökningar där det snart konstaterades ”att Carl Johan Wetterlind, som sedan någon tid lidit av sinnessjukdom, förryckthet, (paranoia), vid åtalade handlingars föröfvande till följd af nämnda sjukdom saknat förståndets bruk och förmågan att sina handlingar fritt bestämma”.

Då det var fullt på stadens hospital på Hisingen spärrades han i stället in på det då nybyggda Kristinehamns hospital. Med dagens termer, sluten psykiatrisk vård. Här blev han kvar fram till sin död, den fjortonde juli 1910.
Huset som Wetterlind bodde i revs på 1960-talet i samband med en modernisering av Gråberget.

Text: Johan Lundin.| 2010-12-05
Majorna.nu

Licens: CC-by-NC-SA

Källor
* Carlson, Gösta. Majorna – En resa genom fem sekel. 2007
* Cederberg C.R.A. Det gamla Göteborg. 1919
* Elliot A.O Minnet från det gamla Göteborg. 1930
* Rosén, Axel. Det forna Majorna i ord och bild. 1938
* Schånber, Sven. Sällsamheter i Göteborg. 1985
* Skarbeck, Sören. Farfars fars Göteborg. 1994

Läs också: Blodbadet i Göteborg och bokhållaren Carl Johan Wetterlinds lefnadsöden

Advertisements

Göteborgskan som föll offer för Jack the Ripper

Del 4 av 9 i serien Historiska brott

Elisabet Gustavsdotter föddes den 27 november 1843 i Torslanda församling,  växte upp på en bondgård i Stora Tumlehed och dog i London 30 september 1888 som en av de kvinnor som mördades av Jack The Ripper.

Hon var dotter till Gustav Eriksson och Beata Karlsdotter. Familjen var småbrukare i Torslanda och ägde inte marken de brukade. Hon hade tre syskon och kunde läsa. Hon började tidigt tjäna som piga i granngårdarna. 1860 flyttade hon till Majorna (Karl Johans församling) som piga hos Lars Frederick Olofsson, och 1862 till centrala Göteborg. Under tiden som piga tycks hon blivit gravid. Omständigheterna kring detta är inte kända.

Barnet föddes i april 1865, en dödfödd dotter. Hon levde då på Pilgatan i Haga. I mars samma år registerades Elisabeth Gustavsdotter som prostituerad i Göteborg men avregistreras i november samma år. Hon fick vid denna tid ett arv efter sin mor och kan också ha fått arbete som piga. På våren 1866 utvandrade hon till London där hon i juli registreras som medlem i den svenska församlingen och ogift. Det troliga är att hon den första tiden i London arbetade som piga åt en svensk man/familj. I London började hon stava sitt förnamn på brittiskt vis.

I mars 1869 gifte sig Elizabeth med John Thomas Stride, en tretton år äldre byggnadsarbetare i London. Paret drev därefter en kaffeaffär på tre olika adresser i Poplar fram till 1875. För sina bekanta skulle Stride senare uppge att hennes make och barn hade drunknat vid skeppet Princess Alice förlisning 1878, men paret hade inga barn, och John Stride avled 24 oktober 1884. I mars 1877 hade dock paret separerat på hennes initiativ, och efter ett nytt försök 1881 separerade makarna slutgiltigt samma år.

Efter sin slutgiltiga separation från maken 1881 levde Elizabeth Stride i Whitechapel, där hon livnärde sig på sömnad, städning, bidrag från den svenska församlingen i London, tiggeri och prostitution. Av allt att döma hade hon grava alkoholproblem. Hon bodde främst på ett inkvarteringshus på 32 Flower and Dean Street. Från 1885 hade hon till och från ett förhållande med arbetaren Michael Kidney. De verkar ha levt ur hand i mun på härbärgen och i billiga lägenheter och hade konstanta problem med polisen på grund av sitt alkoholmissbruk. Elizabeth anmälde Kidney för misshandel, men infann sig aldrig till rättegången.

Elizabeth Stride

Elizabeth Stride efter sin död

Mordet på Elisabeth Stride

Lördagen och söndagen 29-30 september 1888 hade Elizbeth Stride städat på det inkvarteringshus hon bodde. Klockan 18.30 söndagen 30 september mötte hon en av värdarna på sitt inkvarteringhus, Elizabeth Tanner, på krogen Queen’s Head Public House för en drink. Hon lämnade krogen ensam någon gång mellan 19.00 och 20.00.

Kl. 23.00 sågs hon komma ut från puben Bricklayer’s Arms på Settles street, mittemot Berner Street, i sällskap med en man. Paret ska ha omfamnat och kysst varandra, och de sågs gå tillsammans mot Berner Street. 23.45 sågs hon stå och tala med en annan man på Berner Street 64. Klockan 00.00 uppger en försäljare att han sålde vindruvor till Stride och en man. Detta vittnesmål har dock betvivlats.

00.35 sågs hon i sällskap med ännu en man på Berner Street mittemot International Working Men’s Educational Club. Cirka 00.45 passerade Israel Schwartz Berner Street. Han såg hur Elizabeth Stride talade med en man vid ingången till gränden. Mannen försökte sedan dra in henne i gränden, och vände henne sedan och kastade ned henne på marken. Stride skrek kvävt tre gånger. Ännu en man stod bredvid och tände sin pipa. När mannen som attackerade kvinnan lade märke till Schwartz, skrek han till mannen som stod bredvid: ”Lipski”. Schwartz gick då sin väg, och då han märkte att han var förföljd av den man som hade stått bredvid, sprang han tills han märkte att han inte längre var förföljd.

Louis Diemschutz kom ungefär kl 01:00 till Dutfield’s Yard vid Berner Street med sin ponny och kärra. Ponnyn stannade till och vägrade gå vidare, och Diemschutz steg av och upptäckte då kroppen. Han trodd först att det var en berusad person, och gick in till International Working Men’s Educational Club för att få hjälp, men då han återvände upptäckte han att kroppen var död. 01.16 anlände en läkare och dödförklarade Stride.

Hennes hals hade blivit avskuren men inga andra spår av hugg hade hittats på kroppen. Detta har fått vissa Jack Uppskäraren-teoretiker att tro att Stride egentligen inte var ett av Jacks offer. Troligast är dock att mördaren blivit avbruten av Diemschutz, och därför lämnat platsen innan han hade hunnit utföra några stympningar. Diemschutz uppgav själv att han trodde att Jack Uppskäraren fortfarande fanns i gränden när han upptäckte kroppen, på grund av ponnyns uppförande och att kroppen fortfarande var varm, men det hade varit för mörkt för att kunna se något.

Senare (inom en timma) mördades ännu en kvinna i närheten. Hon vanställdes på ett sätt som Uppskäraren gjorde. Vissa tror att Elizabeth Stride föll offer för Michael Kidney som ju av allt att döma regelbundet misshandlade henne.

Brita Broström och dråpet på Sten Ekdahl

Brita Broström föddes 1909 och dog 1972. Hon var en äldre syster till Dan-Axel Broström. Som ung vuxen tycks hon ha varit deprimerad då hon våren 1929 hade en sjuksköterska boende i hemmet 37 dygn samt tillbringade 23 dygn på Carlanderska sjukhemmet. Hon fick bland annat solluxbehandling och kvartsljusbehandling vilket är en sorts ljusterapi, enligt Nordisk familjebok från 1924 verksam mot exempelvis neuresteni eller vad vi idag skulle kalla utmattningsdepression. Dessutom fick hon massage och besökte doktor Sven Hedenberg, expert på psykiska och nervösa sjukdomar.

Ett år senare gifte hon sig med marinofficeren Sten Ekdahl. Äktenskapet tyck ha varit lyckligt till en början, men redan efter ett par år började de glida isär. Sten Ekdahl slutade som militär och startade ett företag i byggbranschen tillsammans med några vänner. De fick en son, Ulf Ekdahl, men Sten Ekdahl missbrukade alkohol och kom på olika sätt i konflikt med sin fru som ville skiljas. Han syntes ute på lokal med andra kvinnor.  Sten Ekdahl hotade och misshandlade sin fru upprepade gånger och ska även ha hotat skjuta deras tvåårige son samt försökt att få honom omhändertagen. Misshandeln verkar inte ha lett till några polisanmälningar och istället för att ta hennes parti är det hon som svartmålas i media från den aktuella tiden.

1934 flyttade Sten Ekdahl slutligen ut ur deras gemensamma bostad på Norr Mälarstrand 16 i Stockholm.  Han flyttade in i en egen lägenhet på Djurgårdsslätten 92. Brita Boström bodde kvar.

Brita Ekdahl träffade efter att de flyttat isär en ny man, men förhållandet blev problematiskt då Sten Ekdahl spred en mängd rykten och förtal om den nye mannen. Ekdahl tyckas också ha hotat den nye mannen vid ett möte. En sen kväll då Brita Ekdahl besökte sin man i dennes hem för att få honom att sluta med ryktesspridningen kring hennes nye man hamnade de i en häftig dispyt, som slutade med att Sten Ekdahl tog fram sin tjänstepistol  och flera gånger hotade att döda henne ringde han den andre mannen och bad om ursäkt. En stund senare gav han pistolen till Brita Broström med uppmaningen att trycka av, varvid hon sköt honom i bröstet så att han dog.

Brita Ekdahl ringde själv efter polisen och en läkare, professor Hjalmar Casserman som bodde på Djurgården och var kung Gustav V:s livmedikus. Sten Ekdahl avled av skottskadorna efter att han förts till sjukhus. Polisen hade svårt att förhöra Brita Ekdahl då hon var i dålig psykiskt skick efter händelsen. Hon undersöktes av psykiatriker men hela undersökningen hemligstämplades

I rapporteringen om mordet hävdade Ekdahls advokat att denne visat ”mycket stor hänsyn mot sin maka” under sin livstid, och media tog entydigt ställning för Ekdahl. Hon hamnade i fängelse, men accepterades in i familjen vid frisläppandet. Fängelsestraffet var förvånansvärt kort, bara några månader så det verkar som om domstolen i motsats till media tog hänsyn till att maken misshandlat och hotat henne samt spridit rykten om henne.

Brita Broström gifte om sig och skilde sig flera gånger, först med Kåre By, sedan Robert Jensen och sist Harry Keiller (som innan dess varit gift med hennes mors halvsyster Kerstin Mark).

Andra källor: Algot Mattsson, En dynastis uppgång och fall, 1984.