Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Michael Grubb

Ostindiska Kompaniet – tredje oktrojen 1766-86

Del 5 av 7 i serien 1700-talets kompanier

När den tredje oktrojen skulle bildades så slutade det med att en grupp grosshandlare i Stockholm fick oktrojen. Detta skedde redan år 1762, men privilegierna skulle inte gälla förrän 1766. Teckening av lotter (aktier) skedde dock från 1762. De två centrala personerna var från Stockholm, Robert Finlay i firman Finlay & Jennings och Fabian Löwen. Som tredje kompanjon hade de Georg Henrik Conradi från firman Koschell & Conradi, också den i Stockholm. Förutom dessa tre var också Michael Grubb direktör från start.

Från tredje oktrojen finns aktieägarförteckningar bevarade och den störste investeraren i den fasta fonden var Robert Finlay följd av bl.a. Pietro de Proli, Fabian Löwen, Jonas Eriksson Malm (Jonas Malm Eriksson), Michael Grubb, Christian Arfvidsson och Martin Holterman samt vissa handelshus som Wilson & Hall, Petersen & Bedoire samt C.G. Küsel & Wahrendorff.

Jonas Eriksson Malm placerade också pengar åt rika klienter både inom Sverige och utomlands. Bland annat hanterade han investeringar för Charles Irvine under den andra oktrojen. Det är möjligt att att han fortsatte med denna hantering och att en del av de aktier som står på honom var aktier han förvaltade för andra personer. Kanske ägnade sig också Holterman åt samma finansiella service, dvs agerade som agent för andra personers placeringar.

Aktieägare i tredje oktrojens fasta fond 1766, namn, dlr smt

Robert Finlay, 431 700
Wilson & Hall, 293 500
Martin Holterman, 289 000
Michael Grubb, 235 300
Pietro de Proli, 171 800
Petersen & Bedoire, 165 200
Christian Arfvidsson, 150 000
Jonas Eriksson Malm, 125 500
C.G. Küsel & Wahrendorff, 112 600
Fabian Löwen, 103 200

Fonden var på totalt 2 835 000 dlr smt år 1766 enligt Martin Åberg, Svensk Handelskapitalism. Men hans siffror stämmer inte inbördes. De han anger i en tabell är mycket lägre än de han anger i texten så de som jag redovisat ovan motsvarar sannolikt ett kapital på 5 670 000 dlr smt.

Det handlades med aktierna (eller lotterna som de kallades) och därför byttes ägarna delvis ut under perioden. Vissa stärktes som ägare, andra försvagade.

Både Michael Grubb och Robert Finlay gjorde konkurs och tvingades år 1770 att lämna direktionen. Även Georg Henrik Conradi hade fått ekonomiska problem, men klarade sig från konkurs genom en ackordsöverenskommelse med fordringsägarna.

Istället för Grubb och Finlay kom Carl Gottfried Küsel, Johan Abraham Grill, Jacob Schutz (dog dock redan 1772) in som direktörer. När Löwen dog 1773 ersattes han av Carl Fredrik Scheffer. Både Löwen och Scheffer kan betraktas som statliga (kungliga representanter i företaget).

De andra nya direktörerna vid sidan av Scheffer hörde till de större investerarna, de så kallade huvudparticipanterna och det gjorde sannolikt även de övrig nya direktörerna från 1773, Gustaf Tham och Johan Fredrik Ström (båda dog 1781). 1776 blev också David Sandberg direktör, 1777 Patrik Alströmer, Andreas Andersson och Martin Holterman, 1778 Jean Abraham Grill och 1781 Johan Liljencrantz.

På grund av konkurserna kom Finlay och Grubb att försvinna som aktieägare och dödsfall sorterade bort Löwen. De som sålde aktier var bl.a. Pietro de Proli och Christian Arfvidsson. Köpare var bland annat Martin Holterman och Jonas Eriksson Malm.

Aktieägare i tredje oktrojens fasta fond 1786, namn, dlr smt

Martin Holterman, 826 600
Jonas Eriksson Malm, 508 500
Robert Finlays konkursbo, 431 700
Petersen & Bedoire, 165 200 (?)
Christian Arfvidson & Söner, 145 000 (Christian Arfvidson själv 12 000)
C.G. Küsel & Wahrendorff, 112 600 (?)
Thomas Erskine, 97 400
John Hall & Co, 55 000

Fram till 1780 var den totala utdelningen 120 % på satsat kapital medan den åren därefter var 178 5/8 %. Totalt 298 5/8 % enligt Sven T Kjellberg. Orsaken till de höjda utdelningarna från 1780 och framåt var bristande konkurrens på grund av krig med Frankrike, Nederländerna, Spanien enade mot Storbritannien på andra sidan vilket ledde till att de alla hade svårt att skicka fartyg till Kanton. Sverige började också exportera te till Västindien år 1767 för vidare transport till USA. Efter 1782 blev denna export omfattande, men från 1785 började US-amerikanska skepp själva segla på Kanton.

Mycket på grund av allt te som smugglades in i Storbritannien från Sverige beslutade den brittiska staten att från 1784 kraftigt sänka tullarna på te. Detta resulterade i att tesmuggling blev olönsamt.  Något som kom att få allvarliga konsekvenser för Ostindiska Kompaniets fjärde oktroj.

Samtidigt hade en möjlighet för bolagets anställda öppnat sig i och med att brittiska EIC erövrat Bengalen och skaffat sig kontroll över opiumodlingen år 1757. När sen kineserna tillätt att superkargörer stannade i Kanton även när skeppen inte var där började Svenska Ostindiska Kompaniet placera fasta superkargörer i Kanton. Dessa kom i allmänhet också att som privata handelsmän bli aktiva i den interna Ostasiatiska handeln som inkluderade opium som den mest lönsamma varan.

Skeppslista, skepp, varv, läster, kanoner, besättning, år

Stockholms Slott Stora stadsvarvet 454 31 154 1761-1778
Riksens Ständer Terra Nova 460 34 170 1760-1770
Finland Stor stadsvarvet 450 30 150 1762-1781
Adolph Friederic Djurgårdsvarvet 450 24 160 1766-1786
Lovisa Ulrica Djurgårdsvarvet 380 24 140 1766-1783
Cron Prins Gustaf Terra Nova 480 28 154 1767-1786
Drottning Sophia Magdalena Stora Stadsvarvet 485 18 150 1774-1801
Terra Nova Terra Nova 503 18 150 1775-1786
Gustav III Djurgårdsvarvet 512 18 155 1779-1805
Gustav Adolph Stora stadsvarvet 518 18 150 1784-1797
Advertisements

Opium-handeln på Ostindiska Kompaniets tid, del 2

Del 35 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Opiumhandeln i Ostindien utvecklades som ett sätt för europeer att finansiera teköpen i Kanton. Det Svenska Ostindiska Kompaniet använde i allmänhet spanska silverpiastrar som betalningsmedel. Dessa erhölls genom köp som i allmänhet genomfördes med lånade medel som ställdes till Kompaniets förfogande av handelshus i städer som exempelvis Antwerpen, Oostende, Cadiz, Amsterdam, Rotterdam, London och Hamburg.

På samma sätt gjorde andra länders ostindiska kompanier. Förfarandet skapade ett rejält underskott i Europas handel med Kina. Britterna kom snart på ett sätt att kompensera för detta. Genom att sälja produkter  som tyger och opium från deras kolonier i Indien. Engelsmännen lyckades på det sättet förbättra sin handelsbalans genom att sälja bomullstyger och opium från Indien, men opiumförsäljningen sköttes oftast av mellanhänder för att inte äventyra de viktiga tekontrakten. Svenskarnas järn och verktyg fanns det en begränsad avsättning för i andra länder och de användes till viss del för att finansiera inköpen av silver, men svenska  ylletyger och andra textilier var i praktiken osäljbara. Kineserna tog ibland motvilligt emot europeiskt ylle för att få möjlighet att sälja större kvantiteter av sina egna produkter.

Vid 1700-talets början kom bara några få europeiska fartyg till Kanton varje år. Under 1760- talet anlände mellan 20 och 30 fartyg om året, på 1790- talet omkring 50 och på 1810-talet närmare 70. Samma utveckling skedde när det gäller opiumhandeln. 1729 importerades 200 kistor opium till Kina, cirka 1 000 kistor år 1767 och 4 500 år 1800. En kista motsvarade ungefär 63 kilo opium. Bland de mellanhänder som handlade med opium återfanns de svenska superkargörerna, framförallt de som stannade över i Kanton. Dessa var i allmänhet verksamma med egna firmor i Macao och Macao var centralt för opiumhandeln. Det var där det lastades om till mindre fartyg för att smugglas till Kina och det var där affärerna organiserades. De fasta superkargörerna i kanton levde i allmänhet halva året i Macao.

Inkomsterna från den privata handeln i Ostindien gav mycket stora inkomster till de svenska superkargörerna i Kanton. Opiumhandeln var en del av det som svenskarna ägnade sig åt i likhet med alla andra som var inblandade i tehandeln  i Kanton:

Engelsmännen profiterade på opiumhandeln på två sätt, dels genom produktionen i Indien, dels genom försäljningen i Kanton. Stora mängder silver behövdes för att säkra tekontrakten. Förutom handeln med guld var opium nästan den enda vara som omedelbart tillförde likvida medel som kunde omsättas i tehandeln, bland annat som förskott på teer som skulle levereras när skeppen låg inne och som måste komma fram till Kanton i tid. Förseningar på två veckor upp till en månad kunde leda till att man missade de mest fördelaktiga vindarna för hemresan och fick stanna kvar i Kanton i nästan ett halvår. År 1770 var ett ganska vanligt pris på en kista opium omkring 300-500 spanska silverdollar (piastrar), ibland upp till 700 silverdollar för högsta kvalitet. Till detta kom ”avgifter” till mellanhänder på 10-15 procent. Tio år senare var utbudet större än efterfrågan och priset sjönk Med detta resonemang kan man kanske säga att smugglingen av opium var mindre riskfylld än te-handeln. Teerna kunde förlora halva sitt värde om de inte såldes omgående, utan måste lagras till nästa säsong, medan kistorna med opium kunde bli stående ett halvår eller mer, utan att förlora i kvalitet, om de var väl packade och förslutna.

Kontrakten kring te-exporten var ofta kopplade till försäljningen av de motköpsvaror som européerna förde med sig till Kina. Den som inte ville sälja europeiska varor kunde inte räkna med att få teckna några större te-kontrakt. Detta medförde att de kinesiska köpmännen ofta saknade likvida medel att betala teer och andra varor de beställt uppåt landet, innan de hade sålt undan sin del av importgodset. Om många fartyg samtidigt kom till Kanton med likartade produkter, blev priset givetvis lägre. Vissa varor kunde rentav behöva säljas med förlust. Opiumhandeln blev därför ett sätt att skaffa sig rörelsekapital, som inte ens de mest seriösa Hong-köpmännen kunde låta bli att dra nytta av. Den innebar även att man slapp låna pengar av varandra eller av européerna till höga räntor. Till och med tullmandarinen Hoppo kunde se mellan fingrarna med opiumhandeln, så länge skatter, avgifter och gåvor till hovet i Peking kunde levereras planenligt. Opiumhandeln blev därmed något som ”praktiskt taget alla” höll på med, inte bara Jean Abraham Grill. Däremot är det inte omöjligt att han och hans kollegor Michael Grubb och Jacob Hahr under några år vid mitten och slutet av 1760-talet var så pass inblandade och framgångsrika, att de svarade för upp emot 20 % av opiumtransporterna.

Opium producerades vid denna tid främst i två områden i Indien, Bengalen och Malwa. 1757 blev Bengalen en del av det brittiska kolonialväldet i Indien. Ett kolonialvälde som förvaltades av brittiska East India Company (EIC). EIC fick då direkt kontroll över produktionen av opium i Bengalen och etablerade ett opiummonopol i området. Innan dess sköttes opiumhandeln av fria handelsmän i exempelvis Oostendekompaniet gamla koloni Bankibazar (idag Ichapore), ett centrum för oberoende handlare, äventyrare och skumraskfigurer. Däribland flera med koppling till Svenska Ostindiska Kompaniet som Francois De Schonamille och sannolikt även Charles Barrington.

Efter att Bengalen blivit i den av det brittiska väldet kunde EIC fritt använda opiet för export till Kina och på så sätt förbättra och underlätta teinköpen. Till en början såldes det bengaliska opiet till mellanhänder på en börs i Calcutta. En del av mellanhänderna var de svenska superkargörerna.

De svenska superkargörernas inkomster kom främst från egen handel i Europa, egen handel i Ostindien och procent på vinsterna för skeppsresorna i Ostindiska Kompaniet. Den viktigaste inkomstkällan för Svenska Ostindiska Kompaniet och dess anställdas egen handel innan 1784 var tesmuggling till Storbritannien. När de brittiska tullsatserna sänktes blev tesmugglingen olönsam och mellan 1786 och 1806 (Fjärde oktrojen) gick Svenska Ostindiska Kompaniet med förlust. Ingen utdelning skedde till aktieägarna och superkargörerna tjänade inget på Ostindiska Kompaniets handel under den fjärde oktrojen.

För superkargörerna i Kanton men även för de ombord på fartygen återstod egentligen bara egen ostasiatisk handel som alternativ. Att handla med opium var den mest lönsamma verksamheten i Ostindien och det är nog ingen tvekan om att opium blev en än viktigare inkomstkälla för svenska superkargörer under fjärde oktrojen. Superkargörer och assistenter verksamma i Kanton under fjärde oktrojen var William Chalmers, Fredrik Ulrik PeyronJohan Dassau, Lars Gotheen, James Chalmers, Anders Ljungstedt, Jacob Gabriel Ullman och Gustaf Palm.

William Chalmers blev ju också mycket förmögen och det finns ingen möjlighet att han kunde bli det genom att arbeta för Ostindiska Kompaniets fjärde oktroj. Han kan bara ha blivit det genom egen privat handel under de 10 år (1783-93) han befann sig i Kanton och Bengalen. Därefter var hans bror James Chalmers i Kanton och Bengalen från slutet av 1792 till 1806.

Från 1797 blev det dock besvärligare för oberoende handlare att köpa opium i Bengalen, men opiet från Malwa kunde fortfarande köpas på en öppen marknad direkt från indiska handelsmän. Denna handel gick framförallt via Bombay (idag Mumbai) och inte via Bengalen och Calcutta (idag Kolkata). EIC tog dock en avgift även på denna handel. Opiumodlingen i Bengalen effektiviserades och koncentrerades till Bihar och Benares-distrikten. I Patna och Benares anlades anläggningar för att bearbeta vallmo för opiumtillverkning.Odling i andra områden under EIC-kontroll förbjöds från 1799. Britterna lyckades vända handelsbalansen med Kina med hjälp av opium och från 1804 hade det brittisk imperiet en positiv istället för negativ handelsbalans med Kina.

Innan fjärde oktrojen var det inte så att alla svenska superkargörer deltog i opiumhandeln, det fanns en rejäl kritik från exempelvis Peter Johan Bladh om att vissa superkargörer ägnade sig åt allt för vidlyftig privat handel och handel med opium. Men som vi sett utifrån exemplen med Jacob Hahr och Jean Abraham Grill kunde superkargörer även under tredje oktrojen tjäna pengar på opiumhandeln. Under de två första oktrojerna var det sannolikt ovanligare, framförallt då det inte fanns några kvarliggande superkargörer på den tiden. Men dels kunde affärer bedrivas via Bankibazar och kontakter där och dels via kontakter i Batavia dit VOC och deras anställda exporterade opium. Svenska Ostindiska Kompaniets fartyg besökte regelmässigt Batavia.

På 1800-talet kom opium att bli EIC:s och Indiens viktigaste inkomstkälla, göra många handelsmän i USA, Storbritannien och Kina mycket rika samt lägga grunden för Hong Kong. Svenskarna var då ute ur bilden med undantag av de få som stannade i Kanton och Macao som exempelvis Anders Ljungstedt och Jacob Gabriel Ullman.

Läs också: Ostindiska Kompaniet och opium, del 1

Michael Grubb

Michael Grubb (1728-1808) var i sitt första gifte gift med Beata Christina Kijk, dotter till bergsrådet J.J. Kijk och Christina Bladh. Christina Bladh var faster till Peter Johan Bladh (1746-1816), som bl.a. var superkargör i Ostindiska kompaniet med placering i Kanton 1777-84. Peter Johan Bladh var också kusin till superkargören Carl von Heland. Michael af Grubbens son i andra äktenskapet med Sofia Elisabeth Wasz, Nils Wilhelm af Grubb, var kirurg som var verksam både civilt och i marinen, och blev provinsialkirurg i Stockholms län och assessor. Hans fru var Sofia Magdalena von Heland.

Han var son till Gunilda Grubb och Nils Grubb. Gunilda Grubb var sångförfattare och pietist och Michael Grubbs far Nils Grubb var inspektor vid järnvågen i Stockholm. Hans syster var Catharina Elisabet Grubb.

Michael Grubb (1728-1808) samarbetade nära med Jacob Hahr (1727-85), son till Henrik Hahr, när de båda två var superkargörer för Ostindiska kompaniet i Kanton och dessutom var de båda kompanjoner med Jean Abraham Grill (1736-92) och sysslade med privat handel i stor omfattning. Bland annat deltog man i opiumhandeln med Kina.

Sin första resa med Ostindisk Kompaniets skepp gjorde Michael Grubb 1749, 1755 reste han som 1:e assistent på Prinsessan Sophia Albertina tillsammans med 2.e assistenten Jean Abraham Grill på den senares först resa till Kanton.1758-59 var Michael Grubb superkargör på Prins Carl och han tycks därefter ha stannat i Macao för att bedriva egna affärer. När Jean Abraham Grill kom till Kanton 1761 kom han också att stanna kvar och blev kompanjon med Grubb i dennes privata handelsfirma. Jean Abraham Grill kom dessutom också att spela rollen som representant för Ostindiska Kompaniet. När Michael Grubb reste hem 1764 blev Jean Abrahams Grills position svår då han del skulle ta hand om alla de egna affärerna, dels Kompaniets affärer . Samtidigt meddelade Ostindiska Kompaniet att Jacob Hahr skulle skickas ut för att bli deras representant i Kanton, som fast superkargör.

Jacob Hahr (1727-1785) hann med det skepp som avgick från Göteborg vid årsskiftet 1764-1765. Till följd av detta blev resan till Kinabesvärlig. Först blev Hahr akterseglad i London och tog sig sedan efter fartygsreparationer i Rio de Janeiro och ett långt uppehåll i Madras i Indien slutligen till Kanton, dit han anlände på hösten 1767. Resan från Göteborg hade då tagit drygt två och ett halvt år.

Efter hemkomsten blev Michael Grubb från 1766 en av Ostindiska kompaniets direktörer, under den tredje oktrojen, och han hade posten till 1770 då han gick i konkurs och tvingades lämna direktionen. Tre gånger ledde hans våghalsiga och riskfyllda affärer till att han måste göra konkurs. Under åren som det gick bra för affärerna ägde han Garphyttans bruk och alunverket i Latorp. De två bruken övertogs 1776 av familjen Grill. Under åren som direktör adlades Michael Grubb med namnet af Grubbens. Han valdes också in i Vetenskapsakademien år 1777 men uteslöts dock senare tillsammans med andra som inte längre ansågs göra nytta.

Baltzar Grubb (1725-66), var sannolikt bror till Michael Grubb men Gösta Hahr anger i boken om Hinrich Hahr som utgavs 1966 att han var son till Mikael Nilsson Grubb, var också engagerad i Ostindiska kompaniet men tillhörde en annan släkt med samma efternamn. Som kapten på fartyget Riksens Ständer under resan 1760-62. På resan var Henrik Wilhelm Hahr (1724-94), bror till Jacob Hahr, superkargör tillsammans med David Sandberg, Chr. Hinr. Braad, Magnus Borgman och B. Fr. Ritterberg. Baltzar Grubb var också kapten på Prins Carl under resan till Kanton 1758-59 då Michael Grubb,  Christian Tham och Joh. Fredr. Pettersson var superkargörer och på Enigheten 1754-55 med Olof Ström, B. Borgman och Peter J. Berenberg som superkargörer.

 

Jean Abraham Grill och Kanton

Endast för medlemmar

Prins Carl

Ostindiefarare byggd på Djurgårdsvarvet i Stockholm. På 350 läster med 30 kanoner och 140 personers besättning.

1:a resan, till Kanton, 27/11 1750 – 26/6 1752

Kapten: Carl G. Lehman
Superkargörer: Olof Ström, Volrath Tham, Sven Norman, And. Jurg. Groen

Resan skildrad av skeppsprästen Pehr Osbeck. På resan medföljde även Olof Torén som som också var skeppspräst. Han dog dock under resans gång, men hans brev publicerades ihop med Osbecks reseberättelse.

Seglingen över Nordsjön genomfördes i det för årstiden vanliga dåliga och stormiga vädret med stark sjögång. Först åt nordväst förbi Färöarna och sedan väster om Storbritannien söderut. En matros ramlade i stormen ned på däcket från riggen och dog 27 december.

Fartyget nådde Cadiz i Spanien först 9 januari 1751. I Cadiz blev fartyget kvar ända till 22 mars, alltså 2,5 månader. Tiden användes till reparation av fartyget, köp och försäljning av varor, och proviantering. Men det viktigaste med besöket i Cadiz var att ta ombord silvret som användes som betalning i Kanton.

Timmermän från staden och från kompaniets fartyg Freden som samtidigt befann sig i Cadiz utförde enligt Pehr Osbecks berättelse många dagsverken ombord på Prins Carl.

Från Cadiz gick resan utan några större problem till Java, som man nådde efter ytterligare 3,5 månader, den 12 juli. Två matroser dog av sjukdom under den etappen. Därefter gick färden länge med Java och upp genom sundet mellan Java och Sumatra. Vid seglatsen längs Javas kust tog de ombord förfriskningar, däribland kokosnötter, från besökande javaneser.

23 augusti kom lots ombord från Macao för att lotsa sista biten till Wampoa och Kanton och två dagar senare lämnade superkargörerna fartyget med fartygsslupen och for till Kanton. I Wampoa fanns redan kompaniets skepp Götha Leijon, det danska fartyget Drottningen, 2 franska, 8 engelska och 4 holländska skepp.

Därefter lastades fartyget vilket var klart den 4 januari 1752 varefter Prins Carl lämnade Kanton tillsammans med Götha Leijon och två franska skepp:

Den 4 januari 1752 kommer superkargörerna åter ombord och fartyget lättar ankar för hemresan, samtidigt med Götha Lejon och 2 franska fartyg. Man ankrar på några ställen i den indonesiska övärlden och fyller på färskvatten men går inte in i någon hamn där eller vid Kapstaden. 8 mars saknas en man som antas ha fallit överbord under vakten. 30 mars siktar utkiken S:t Helena. Många återvändande fartyg gjorde ett stopp här men Prins Carl seglade vidare till ön Ascension som man nådde den 4 april. Här ankrade man och kapten Lehman och superkargörerna Tham och Grön for i land med slupen. Man sände 4 man i annan båt ”att plåcka grönt” men de fann inget av värde. Däremot plockade man upp 31 sköldpaddor som fördes ombord.

Dagen efter siktades ytterligare ett fartyg. Det vållade viss oro tydligen. Prins Carl signalerade för att folk i land skulle återvända. Det anländande skeppet hissade först fransk flagg men visade sig vid närmare betraktande vara Götha Lejon, och det bytte flagg till svensk. Man hjälpte Götha Lejon med landsättning av folk, tog ombord fler sköldpaddor och bägge fartygen lättade ankar samtidigt den 8 april. Man följdes sedan åt till Göteborg, vilket innebar att Prins Carl ofta fick ta ner segel för att Göta Lejon skulle hänga med. 6 maj såg man en partiell solförmörkelse. På vägen hemåt fiskar man ibland med gott resultat, det talas om ”albicorys” och ”boniter.”

Den 22 maj närmar sig ett franskt fartyg, Duc de Parma, som kunde informera om att svenske kungen Fredrik avlidit. Vår kung, Fredrik av Hessen, avled redan den 25 mars året innan så nyheten tog lång tid att nå fram till Prins Carl. Man tog också emot brev från det franska fartyget. Den 24 maj sattes en matros i bojor för ”otidigt lefwerne”. 5 dagar senare slapp han tydligen bojorna men fick sitt straff, ”24 par af daggen” (dagg var en kort grov tågända, ibland försedd med knutar, vilken förr brukades som straffredskap ombord på fartyg). Man gick norrut genom engelska kanalen. Den 2 juni kontrollerades man av ett engelskt fartyg och fick höra att det just då var fred ”mellan alla potentater i Europa”. Senare samma dag var man nära ett engelskt skepp med slavar på väg från London till Maryland. Den 14 juni noteras att en matros satts i bojor för ”sidovördnad”. Han straffades för detta med 24 slag med daggen. Den 26 juni 1752 nådde man Göteborg, 1 år och sju månader efter avfärd.

2:a resan, till Surat och Kanton, 8/4 1753 – 5/6 1756

Kapten: Georg Elphinston
Superkargörer: John Irvine, David Sandberg, John Chambers, Joh. Fredr. Pettersson, M. Arfwidson

I en bevarad dagbok från resan anges Prins Carl vara på 390 läster, ha 40 kanoner och 150 man vid denna resa. På Surats redd den 1/10 1753. Alla mycket tillmötesgående och affärerna löpte enligt dagboken friktionsfritt. Resan var den längsta resan i tid som något av Ostindiska Kompaniets skepp gjorde.

Beskriven i dagbok av 1:e fältskären Carl Fredrik Adler som också skrev en detaljerad medicinsk journal som dokumenterade hans patientarbete

Köpare av te på auktionen efter Prins Carls hemkomst 1756. Förutom Prins Carl kom också Prinsessan Sophia Albertina hem detta år.

All tea

lots

Bohea

Lots

Congo

lots

N Sahlgren

297

N Sahlgren

135

N Sahlgren

110

C Arwidson

200

C Arwidson

73

C Arfwidson

85

J Scott

65

C Irvine

42

G Carnegie

33

J More

63

Scott & Comp

37

J More

33

J Irvine

62

R Parkinson

30

J Scott

31

M Holterman

59

A Grill

27

J Irvine

26

G Carnegie

53

J Scott

25

Bagge & Comp

23

Bagge & Comp

50

J Irvine

23

C Campbell

21

A Grill

47

M Holterman

23

M Holterman

15

C Campbell

47

Beckman & Beyer

19

G Bellenden

13

C Irvine

43

D Artiz

16

J F Ström

12

R Parkinson

40

C Campbell

15

S Schale

12

Scott & Comp

39

J Cahman

13

A Grill

11

D Sandberg

29

Bagge & Comp

12

M Arfwidson

10

J Cahman

25

D Sandberg

12

R C Neel

9

J F Ström

23

B Bagge

11

B Bagge

8

B Bagge

22

J Scholl

11

D Sandberg

7

S Schale

21

L Tanggren

10

W Chalmers

7

Beckman & Beyer

19

J Chambers

9

A Otterdahl

6

G Bellenden

18

J More

9

R Parkinson

6

Källa: Collection of SEIC’s catalogues RA (Swedish National Archives, Stockholm)

J More är James Moir, Robert Parkinson var brittisk faktor i Göteborg och köpte bland annat till/för A.J.Flanderin i Oostende.De övriga är relativt välkänd handelsmän i Göteborg.

3:e resan, till Kanton, 3/1 1758 – 8/7 1759

Kapten: Baltzar Grubb
Superkargörer: Christian Tham, Joh. Fredr. Pettersson, Michael Grubb

4:e resan, till Kanton, 26/2 1760 – 12/8 1761

Kapten: Johan Rundsten
Superkargörer: Nicholas Heegg, Gustaf Tham, M. Arfwidson, L. Pettersson

5:e resan, till Kanton, feb 1763 – aug 1764

Kapten: Johan Rundsten
Superkargörer: Johan Greiff, Gustaf Tham, Peter J. Berenberg, C.G. Cöhler

5:e resan, till Kanton, 23/1 1765 – 3/9 1766

Kapten: Jacob Habicht
Superkargörer: John Chambers, H.W. Hahr. B. Fr. Ritterberg, H. Nissen

Grubb – två familjer utan känd släktskap

Del 30 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Vilhelm Mikaelsson Grubb (1688-1753) var handelsman och politiker. Han var gift med Maria Catharina Ekman, (-1762), dotter till direktören vid Barnängens klädesfabrik, kommissarien Hans Ekman (1667-1741) och Catharina Christina Lagerstedt (1683-1724). Hennes syster Juliana Lagerstedt (-1722), var enligt vissa uppgifter gift med  en Michael Nilsson Grubb, som dock inte kan vara identisk med direktören i Ostindiska kompaniet,  i dennes första gifte. Kanske var denne kusin till Nils Grubb (1694-1749), far till den Michael Grubb som blev direktör i Ostindiska kompaniet (se nedan).

Ovan nämnde Michael Nilsson Grubb var i sitt andra gifte gift med Anna Maria Schmeer (1702-88). Hennes bror var Johan Henrik Schmeer (1697-1768), grosshandlare. Hans döttrar med Hedvig Dorotea Spalding (1703-65) var Anna Maria Schmeer (1733-84), gift med Jacob Schutz (1709-72), direktör i Ostindiska kompaniet åren 1770-72, Christina Charlotta Schmeer (1735-84), gift med Daniel Pettersson (1720-1802), borgmästare i Göteborg och Hedvig Schmeer (1737-91) gift med ägaren till Uttersbergs bruk Johan Wegelin (1711-89). Daniel Petterssons bror, Johan Fredrik Pettersson, var superkargör i Kanton för Ostindiska kompaniet.

Vilhelm Grubb ägde ett stenhus vid Skeppsbron och ett vid Stortorget, 9/32-delar av ett sockerbruk, saltbodar vid Södra Bergen, malmgård och kvarngård vid Skinnarviken, trädgårdstomt vid Hornsgatan, stall med vagnbod vid Munkbron samt Farsta skattehemman, Hökarängen och Aspviken, samtliga i Brännkyrka. Som handelsman samarbetade han mycket med Henrik Hahr.

Alla Vilhelm Grubbs döttrar kom att gifta sig med rika och betydande män. Catharina Christina Grubb (1723-1777) var gift med direktören i Ostindiska Kompaniet Niclas Sahlgren (1701-76) i dennes andra gifte. Maria Catharina Grubb (1726-1783) var gift med grosshandlaren William Tottie (1705-66) i dennes första gifte. William Tottie var bror till den mer kände Charles Tottie 1703-76). Tredje dottern Wilhelmina Grubb (1728-62) var gift med en annan direktör i Ostindiska, Nils Ström (1714-1783) i dennes första gifte. Magdalena Grubb (1732-1802) var gift med Olof Ström (1716-74), bror till Nils Ström och Ulrica Grubb (1733-84) med Volrath Tham (1721-82), superkargör i Ostindiska kompaniet. Nils och Olof Ströms mor var Anna Elisabeth Sahlgren (-1733), syster till ovan nämnde Niclas Sahlgren och systrarna till till de två bröderna Ström var gifta med andra mäktiga i Ostindiska kompaniet.  Hans Wilhelm Grubb (1724-98), son till Vilhelm Grubb, var gift med en kusin till bröderna Ström, Emerentia Eleonora Ström (1733-1806).

Hur de olika medlemmarna i familjen Grubb eventuellt var släkt är inte känt mer än att den förstnämnde Michael Nilsson Grubb (vars släktskap till den andre Michael Grubb i Ostindiska förefaller oklar) var svåger med Vilhelm Grubbs svärfar som nämnts ovan. Sannolikt finns det kopplingar mellan dem alla då Nils Grubbs son Michael Grubb (1728-1808) samarbetade nära med Jacob Hahr (1727-85), son till Henrik Hahr, när de båda två var superkargörer för Ostindiska kompaniet i Kanton och dessutom var de båda kompanjoner med Jean Abraham Grill (1736-92) och sysslade med privat handel i stor omfattning. Bland annat deltog man i opiumhandeln med Kina.

En del uppgifter gör gällande att Michael Grubbs mor Gunilda Grubb var syster till Vilhelm Grubb,  men det förefaller vara en falsk uppgift.

Gunilda Grubb var sångförfattare och pietist och Michael Grubbs far Nils Grubb var inspektor vid järnvågen i Stockholm. Modern härstammade från Norrlandssläkten Grubb och Bureätten liksom fadern. Hans syster var Catharina Elisabet Grubb. Michael Grubb var en av dem som grundade det första svenska handelskontoret i Kanton, och var från 1766 en av Ostindiska kompaniets direktörer, under den tredje oktrojen, och han hade posten till 1770 då han gick i konkurs och tvingades lämna direktionen. Tre gånger ledde hans våghalsiga och riskfyllda affärer till att han måste göra konkurs. Under åren som det gick bra för affärerna ägde han Garphyttans bruk och alunverket i Latorp. De två bruken övertogs 1776 av familjen Grill. Under åren som direktör adlades Michael Grubb med namnet af Grubbens.

Baltzar Grubb (1725-66), var sannolikt bror till Michael Grubb men Gösta Hahr anger i boken om Hinrich Hahr som utgavs 1966 att han var son till Mikael Nilsson Grubb, var också engagerad i Ostindiska kompaniet. Som kapten på fartyget Riksens Ständer under resan 1760-62. På resan var Henrik Wilhelm Hahr (1724-94), bror till Jacob Hahr, superkargör tillsammans med David Sandberg, Chr. Hinr. Braad, Magnus Borgman och B. Fr. Ritterberg. Baltzar Grubb var också kapten på Prins Carl under resan till Kanton 1758-59 då Michael Grubb,  Christian Tham och Joh. Fredr. Pettersson var superkargörer och på Enigheten 1754-55 med Olof Ström, B. Borgman och Peter J. Berenberg som superkargörer.

Michael Grubb (af Grubbens) var i sitt första gifte gift med Beata Christina Kijk, dotter till bergsrådet J.J. Kijk och Christina Bladh. Christina Bladh var faster till Peter Johan Bladh (1746-1816), bl.a. superkargör i Ostindiska kompaniet med placering i Kanton 1777-84. Peter Johan Bladh var också kusin till superkargören Carl von Heland. Michael af Grubbens son, i andra äktenskapet med Sofia Elisabeth Wasz, Nils Wilhelm af Grubb var kirurg som var verksam både civilt och i marinen, och blev provinsialkirurg i Stockholms län och assessor. Hans fru var Sofia Magdalena von Heland.

Hahr – frimurare i Ostindiska kompaniets tjänst

Del 29 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Hinrich Hahr (1693-1747) föddes i Tyskland och flyttade till Sverige där han gick under namnet Henrik Hahr. Han gifte sig med en dotter, Anna Christina Küsel,till den förmögne grosshandlaren Simon Fredrik Küsel (1669-1742).

Två av Henrik Hahrs söner blev aktiva i Ostindiska kompaniet som superkargörer, Jacob Hahr (1727-85) och Henrik Wilhelm Hahr (1724-94). Henrik Wilhelm Hahr genomförde fem resor som superkargör ombord på olika fartyg. Jacob Hahr samarbetade mycket med Michael Grubb (1728-1808) och Jean Abraham Grill(1736-92) när han var superkargör i Kanton 1769-1775. Precis som Jean Abraham Grill handlade han både för egen del och för kompaniets del. Han deltog också i opiumhandeln i likhet med Jean Abraham Grill, men han handlade också för sin frimurarloges del. Något som Grill inte gjorde. Opium inköptes i Bengalen där odlingen av opiumvallmo var omfattande. Ostindiska Kompaniet och dess superkargörer köpte opium i Bengalen för försäljning i Kina. Som ett exempel ska Jacob Hahr, som periodvis vistades länge i Indien, år 1767 ha sänt 10 ton opium till Jean Abraham Grill i Kanton.

Överhuvudtaget hade frimurarna en ganska stark ställning inom Ostindiska Kompaniet. Frimurarlogen i Göteborg som startade 1755 hade redan år 1759 102 medlemmar. Av dessa var 25 anställda inom Ostindiska Kompaniet. Det var dyrt att vara med så det krävde goda inkomster

Superkargörerna Friedrich Habicht, grundare av frimurarlogen i Göteborg, John Pike d.y. (son till John Pike d.ä.), Anders Gadd, Johan Adolf Smedberg och som redan nämnts Jacob Hahr var frimurare. Det var också kaptenerna Carl Gustaf Lehman (1714-1777) och Carl Gustav Ekeberg (1716-1784). Ekeberg och Lehman var kompaniets flitigaste kaptener. Ekeberg gjorde 10 resor varav 7 som kapten och Lehman gjorde 6 resor som kapten. Totalt var omkring 40 av Ostindiska kompaniets superkargörer och ungefär hälften av kaptenerna frimurare. Ostindiska kompaniets personal grundade en frimurarloge i Kanton.

Henrik Wilhelm Hahr var gift med Catharina Magdalena Rothstein (1742-1820), dotter till Anders Rothstein, rådman i Stockholm. En av hennes systrar var gift med den framgångsrike grosshandlaren Joachim Daniel Wahrendorff. Denne kom att bli en av Sveriges största gods- och bruksägare och var affärspartner med Carl Gottfried Küsel (1729-1795), bror till Henrik Hahrs fru Anna Christina Küsel och därmed morbror till Hans Wilhelm Hahr. Carl Gottfried Küsel var direktör i Ostindiska kompaniet 1770-1786. Henrik Wilhelm Hahr var kusin med Christian Hebbe (1698-1762) och  Jan Christopher Pauli. Christian Hebbe investerade i Ostindiska kompaniet och sonen Simon Bernhard Hebbe (1726-1803) var direktör i Ostindiska mellan 1799 och 1803. Henrik Wilhelm Hahr var ägare till egendomen Graneberg i Södermanland. Graneberg ärvdes av sonen Henrik Wilhelm Hahr (1769-1802). Denne dog barnlös och egendomen övertogs av brodern Jacob Hahr (1774-1809).

En tredje bror till Jacob Hahr och Hans Wilhelm Hahr var Gottfrid Hahr, apotekare och innehavare av Apoteket Hjorten fram till 1778. Anna Elisabeth Arfvidsson (1753-1831), dotter till Christian Arfvidsson i första äktenskapet  var gift med Isaac Hahr (1732-1813), ytterligare en son till Hinrich Hahr.

Ostindiska Kompaniet – andra oktrojen 1746-66

Del 3 av 7 i serien 1700-talets kompanier

Den andra oktrojen hade i likhet med den första oktrojen ingen fast fond vid starten. Varje fartyg och expedition fick finansieras var för sig och hade därmed lite olika investerare. Först 1753 inrättades en fast fond. I de nya privilegiebestämmelserna var det bestämt att det skulle finnas minst 7 direktörer och 12 stycken så kallade huvudparticipanter. Dessa kan antas vara de huvudsakliga investerarna i den fasta fonden vid sidan av direktörerna. Från den första oktrojen kvarstod de 3 direktörerna  Colin Campbell (1686-1757), Niclas Sahlgren (1701-76) och Teodor Ankarcrona (1687-1750).

De fyra nya direktörer som utsågs 1746 var Magnus Lagerström (1691-1759), tidigare sekreterare i kompaniet, Anders Plomgren (1700-66), Abraham Grill (1707-63) och Carl Broman (1703-1784). När Ankarcrona dog 1750 ersattes han av Axel Rutger Sparre (1712-51). Eftersom denne dog redan ett år senare ersattes han i sin tur av Claes Grill (1705-67).

1753, då den fasta fonden inrättades, blev antalet direktörer 8 stycken då Jacob von Utfall (1715-91) utsågs till direktör det året. När Colin Campbell dog 1757 ersattes han av John Wilson. Samma år blev också Gustaf Kierman (1702-66) direktör. Denne fick dock avgå i samband med rättsprocesserna kring växelkontoren inleddes. Det fick också Jean Henri Lefebure (1708-67) och Herman Petersen (1713-65), som båda blev direktörer 1760. 1762 inträdde istället  Peter Teodor König (1718-1802) som direktör. Han följdes av Nils Ström året efter.

1766 så bör direktörerna därför ha varit följande åtta; Anders Plomgren, Jacob von Utfall, Abraham Grill, Carl Broman, Claes Grill, John Wilson, Peter Teodor König och Nils Ström.

Huvudparticipanter (huvuddelägare) var från början Erland Broman (bror till Carl Broman), Fredrik Gyllenborg, Gustaf Löwenhielm, Thomas Plomgren (bror till Anders Plomgren), Anders Nordencrantz, Claes Grill, Jean Henri Lefebure, Gustaf Kierman, Axel Rutger Sparre, Jacob von Utfall, Niclas Sandberg och Jacob Schutz. Även här skedde förstås förändringar allteftersom folk dog och på grund av processerna mot de som var inblandade i växelkontorens verksamhet. En viktig person var också kompaniets sekreterare. Under den andra oktrojen var Sven Wengren sekreterare. Förutom direktörerna och huvdparticipanterna fanns även andra större delägare. En av dessa var Christian Hebbe som ägde 36 lotter vid sin död.

Då en stor del av de tidigare huvudintressenterna i bolaget blev indragna på något sätt, åtalade och dömda i samband med växelprocesserna (Plomgren, Grill, Kierman, Lefebure, Petersen) var den gruppen av handelsmän inte intressanta för att få privilegium på en ny oktroj. De hade knappast heller de resurser som krävdes för uppdraget. Flera av dem var dessutom döda. Niclas Sahlgren hade dragit sig tillbaka som aktiv handelsman och var en av Västsveriges största jordägare. En ny grupp handelsmän under ledning av Robert Finlay kom därför att bli de som fick privilegiet på den tredje oktrojen.

Under den andra oktrojen ökade antalet svenskafödda superkargörer. Många av dem började också delta i den inomasiatiska handeln. En av dem var Michael Grubb som var superkargör på Prins Carls utresa år 1758. Sannolikt hade han varit assistent på tidigare resor och hade redan kontakter i området. Han stannade dock kvar i Asien där han drev egna affärer. Den lönsammaste verksamheten var opiumhandel. 1761 kom Jean Abraham Grill till Kanton som officiell fast placerad superkargör efter en utresa med Prins Friedrich Adolph, det enda fartyget under den andra oktrojen som förliste. Förlisningen skedde i Sydkinesiska sjön.

Jean Abraham Grill började på plats göra affärer ihop med Michael Grubb. De delade sin tid mellan Kanton och Macao och handlade mycket med portugiserna i den senare staden. Ganska ofta ägde de också andelar av laster som såldes till Java, Indien, Indokina, Filippinerna och Japan. Andra som också var delägare i Grubbs och Grills verksamheter och olika bolag i Kanton och Macao var Hans Wilhelm Hahr, John Chambers, Gustaf Tham, Jacob Hahr och Jacob Arfwedson. Den sistnämnde arbetade som assistent för direktionen och de andra var superkargörer.

1764 återvände Michael Grubb till Sverige och överlämnade affärerna till Jean Abraham Grill. Kring 1765 så stod Grill för 10% av opiumhandeln och opiumsmugglingen till Kina. Direktionen i Göteborg skickade dock David Sandberg till Kanton då man misstänkte att det förekom egentligheter och saker som kunde skada kompaniet inom den verksamhet som Grill, Grubb och deras kompanjoner bedrev.

Under andra oktrojen genomfördes 35 expeditioner med tretton olika fartyg. Endast ett fartyg förliste, nämligen Prins Friederic Adolph år 1761 som nämnts ovan.

Skeppslista, skepp, varv, läster, kanoner, besättning, år

Cronprinsessan Lovisa Ulrica 320 24 120 1746-1747
Freeden Terra Nova 260 22 120 1746-1749
Cronprinsen Adolph Friedric Stora stadsvarvet 387 27 140 1746-1754
Prins Gustaf Terra Nova 236 28 110 1746-1748
Götha Leijon 310 28 120 1746-1754
Hoppet Terra Nova 280 28 130 1749-1754
Enigheten Djurgårdsvarvet 375 28 140 1748-1758
Prins Carl Clasons varv 350 30 140 1752-1766
Prins Friederic Adolph Terra Nova 398 26 130 1753-1761
Prinsessan Sophia Albertina Stora Stadsvarvet 402 26 130 1755-1761
Stockholms Slott Stora stadsvarvet 454 31 154 1761-1778
Riksens Ständer Terra Nova 460 34 170 1760-1770
Finland Stor stadsvarvet 450 30 150 1762-1781
Adolph Friederic Djurgårdsvarvet 450 24 160 1766-1786
Lovisa Ulrica Djurgårdsvarvet 380 24 140 1766-1783