Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Matzen

Peter Samuelsson Bagge

Peter Samuelsson Bagge (1710-79) kom antagligen till Göteborg i början av 1730-talet och sökte burskap som handelsman 1735. Han var gift med Anna Christina Thorsson (1711-79), dotter till kaparkaptenen Anders Thorsson och Anna Thalena Gathe. Peter Samuelsson Bagges styvmor hette Catharina Olofsdotter Ström (1694-1763). Hon var syster till de stora järnhandlarna Hans Olofsson Ström och Berge Olofsson Ström. På det sättet var han även indirekt släkt med John Hall d.ä. vars styvfar hette Ström i efternamn och var brorsbarn till Bagges styvmor.

Tillsammans med Samuel Schutz, en annan framgångsrik handelsman i Göteborg drev han också handelsfirman Peter Bagge & Samuel Schutz mellan 1735 och 1743. Sistnämnda år kom Peter Bagge på obestånd och rymde till Köpenhamn. Han kom tillbaka till Göteborg några år senare. 1749 bildade han en handelsfirma ihop med John Wilson och en Pike, senare med John Hall den äldre istället för med Pike. I denna firma handlade man bland annat med järn.

1752 var Peter Bagge som delägare i firman P. Bagge, Wilson & Pike en av Göteborgs största järnexportörer med 1 300 ton. Snart därefter byttes Pike ut mot John Hall och firman blev Bagge, Wilson & Hall. Samma år var Peter Samuelsson Bagge också medintressent i ett detta år grundat garveri och han också arrendator av och verksamheten vid och direktör för spinnhuset i Göteborg. 1755 bildade Peter Samuelsson Bagge det första Grönlandskompaniet i Göteborg. Verksamheten vi spinnhuset missköttes grovt under Bagges tid som direktör. Fångarna var i uselt skick, fick arbeta för mycket utan att ha möjlighet att hålla sig rena:

Peter Bagges förvaltning var inte den bästa. Vid en statlig besiktning 1771 fann man Spinnhuset i ett bedrövligt skick. De intagna hanterades på ett omänskligt sätt. Det stank ohyggligt både från de intagna och från latrinen. Stanken kunde kanske förklaras med att badstugan ännu ej hade blivit nyttjad! Det var ohyggligt kallt och ett av sovrummen kunde inte användas på grund av kylan trots att kakelugnar hade installerats. Året därpå tog Göteborgs stad åter igen över ansvaret för Spinnhuset, trots Bagges protester. Samma år utfärdade Gustav III en förordning om hur spinnhusen skulle skötas, vilket ledde till att sängar, halmmadrasser, kuddar och lakan införskaffades. Dock var det inte en säng per person utan flera fick dela en säng. Samma förordning sa tydligt att fångarna enbart skulle skrubbla, karda och spinna ull och inte väva. Göteborgs stad hade som målsättning att driva Spinnhuset som ett vinstgivande företag därför ökade man för andra gången tvångsintagningen av personer till huset.

Peter Samuelsson Bagge

Peter Samuelsson Bagge

Peter Samuelsson Bagge delägde även ett brännvinsbränneri utanför Drottningporten med Vollrath von Öltken. I slutet av 1775 tvingades man dock sälja detta för 20000 daler silvermynt till kronan. Vidare ägde tobaksplantager utanför staden, en väderkvarn, ett tegelbruk och en kalkugn. Peter S Bagge arrenderade från 1752 Gamla varvet som låg nedanför Stigberget. Arrendet gällde fram till 1767. Tillsammans med Chapman startade han år 1749 Vikens varv i Majorna, där diverse ostindiefarare byggdes. I varvets närhet ägde Bagge en gård, Bellevue, sedermera kallad Höglunds gård, som revs i början av 1930-talet. Varvet Viken och Gamla varvet drevs under arrendeåren som en enhet.

Peter Pettersson Bagge (1743-1819), son till Peter Samuelsson Bagge, kom att ta initiativet till Varvet Kusten omkring år 1778 och var en av de som deltog i bildandet av bolaget Varvet Kusten år 1784. De andra intressenterna var G.F. Beyer, Martin Törngren, A.P Oterdahl, Olof Westerling, G.B. Santesson, Johan G. Ekmans änka, Nic. Matzens änka, P.P Ekman, Jonas Kjellberg, Andreas Andersson, Anders Lesse och Philip Oterdahl. Från 1773 var han delägare i det nya Grönlandskompaniet tillsammans med bland annat G.F. Beyer och Martin Törngren. Detta bolag upplöstes 1787.

Peter P Bagge ägde en lång rad sillsalterier, rökerier och trankokerier. Han anlade ett skeppsvarv på Marstrand 1776, men dess verksamhet flyttades snart till Varvet Kusten i Göteborg. Han var en stor sillexportör men blev allt mer intresserad av jordbruk. Han köpte därför upp gårdar i Västergötland, nämligen Lund 1778, Såtenäs 1784 och Öne (Önafors) 1782 samt Nygård 1790.

Advertisements

Ahlroth

Anders Ahlroth (-1738) fick 1720 burskap som handlande i Göteborg. Han var gift med Catharina Sillander, syster till handlanden Johan Sillander. Han var delägare i en strömbåt (båtar för transporter på Göta älv). Han bror Lars Ahlroth (-1740) var ålderman för strömbåtsgillet och fick burskap som handlande år 1733. Han var delägare i flera strömbåtar.

Anders Ahlroth och Catharina Sillanders dotter Helena Ahlroth var gift med handlanden Niclas Staaf (-1748) medan dottern Ingrid Ahlroth (-1799) var gift med David Olbers.

Sonen Magnus Ahlroth (-1773) var gift med Maria Elisabeth Matzen (1744-), dotter till Niclas Matzen (1710-75) och Elisabeth Schale (1716-61).  I sitt andra äktenskap var Niclas Matzen gift med Maria Hülphers (1731-87) som tidigare hade varit gift med Sven Eriksson Kullman.

1770 var Magnus Ahlroth en av Göteborg största importörer, sannolikt huvudsakligen av salt då han var en stor delägare i sillsalterier och dessutom en stor exportör av sill och tran. Vid sin död ägde Magnus Ahlroth 1/6 i trankokeriet Röda Sten, en masthamn, hälften i salteriet Eriksberg, hälften i dito Björköhuvud, 1/3 i en strumpfabrik, gården Balltorp, ett kronoskatterusthåll Stenhult i Romelanda, det till detta hörande Rosbacka, 1/8 dels hemman samt hus och gård i Kungälv, ett tegelbruk vid Kungälv jämte lyckor och intäkter därstädes, tillsammans värt 11025 d. smt, andelar i 7 fartyg 14474 d., aktier i Ostindiska kompaniet för 1000 d. samt en barackbyggnad för 725.

G.B. Santesson & Söner

Gustaf Bernhard Santesson (1739-1790) grundade firman G.B. Santesson, senare G.B. Santesson & Söner. Firman var en av de största redarna i Göteborg samt ägde sillsalterier och trankokerier. Han var gift med Dorothea Elisabeth Matzen (1746-1829), dotter till grosshandlaren Harder Matzen (1715-1806).

Paret Santesson var herrnhutare och sände därför sin son Berndt Harder Santesson (1776-1862) uppfostringsanstalten Kristiansfeld i Slesvig (Danmark). År 1789 sändes han till Uppsala universitet, men måste redan 1791, efter faderns död, avbryta sina studier och endast 15 år gammal hjälpa mamman att sköta den stora firman. Modern ägde då firman, som drevs vidare under samma namn, tillsammans med en man vid namn Bredberg. Senare tog sonen över firman tillsammans med Anders Magnus Prytz (1775-1837).

Berndt Harder Santesson1773 fick John Daniel Bestman som tidigare troligen arbetat på Niclas von Jacobsons sockerbruk ett eget privilegium. Han anlade ett sockerbruk på Liseberg. Under lite olika ägare, 1783-95 ägdes det av Samuel Schutz, och därefter av J. D:son Wetterling tillsammans med Peter Ekman (III) och G.B. Santesson & Söner, producerade detta bruk socker fram till 1808 då det brann ner, firman fortsatte dock produktionen i Jacobsons nerlagda bruk vid Brunnsparken (som brunnit ner 1792) och mellan åren 1813 och 1817 tillverkades ånyo socker på Liseberg, nu med Peter Wilhelm Berg som ägare vid sdian av Santesson & Söner. 1805 var Lisebergs sockerbruk det största i Göteborg med 52% av produktionen och det ägdes då liksom vid branden 1808 enbart av G.B. Santesson & Söner. År 1810 har bruket återigen den största produktionen av alla Göteborgs sockerbruk. 1817 lades sockerbruket ner. Som en följd av ägandet i sockerbruket var också den Santessonska firman en av Göteborgs största importörer år 1800 med en import till ett värde av 15 800 dsm.

Firman G.B. Santesson & Söner var som nämnts också stor ägare av sillsalterier och trankokerier, 1806 köptes Arfvidssons (tidigare Cahmans) anläggningar vid Röda Sten (inklusive grytgjuteri). Dessutom ägde firman sen tidigare ett skärgårdsverk, Ängholms udde, vid Bovik på Björkö, Röskärs skärgårdsverk invid Hälsö (ägdes av B.H. Santesson tillsammans med A.M. Prytz) och dessutom två större trankokerier på Tjörn som ägdes tillsammans med grosshandlaren Johan Bäck, Låka på Tjörn och Dannestan på Stora Askerön. Grytgjuteriet vid Klippan utvidgades väsentligt under tiden G.B. Santesson & Söner ägde det. Men 1815 såldes anläggningen till A.M. Prytz och 1823 lades verksamheten ner.

1802 grundade B.H. Santesson Årnäs bruk, ett glasbruk en bit norr om Kinnekulle. Detta bruk köptes senare av D. Carnegie & Co och egendomen (som inte är ett bruk sen länge) ägs idag av familjen Ekman. 1805 organiserade Santesson också Sveriges första sparkassa för arbetarna på Årnäs bruk. Förutom Årnäs bruk anlade han också Karlsfors alunbruk i närheten av nuvarande Skövde.

Sillen – havets silver

Sillfisket har gjort mången svensk rik och i praktiken skapat de bohuslänska fiskelägena som vi ser dem idag. Speciellt har rikedomar skapats och samhällen byggts undersillperioderna i Bohuslän, varav man känner till fyra stycken större från 1500-talet och framåt, 1556-1589,1660-1680, 1747-1809 (”stora sillperioden”), 1877-1906.

Speciellt är det under den stora sillperioden på 1700-talet som rikedomar skapas och grunden till finansdynastier och kapitalistisk utveckling startade. Bland de familjer som blev rika på sillfisket och sillhandeln kan ArfvidssonEkmanKjellberg, Hall, Bagge, Matzen, Schutz, Beckman, Beyer, Oterdahl, Santesson och Kåhre nämnas. En del av dessa blev finansdynastier, exempelvis Ekman och Kjellberg. Andras rikedomar försvann i spekulation, slöseri och misskötsel (ett exempel är familjen Hall) och andra ärvdes vidare av döttrar in i familjer med andra namn.

Under den stora sillperioden förändrades Bohuslän i grunden. Innan dess var det ett fattigt landskap och det hade blivit allt fattigare efter att det blivit svenskt på 1600-talet. Men så dök sillen plötsligt upp i norra Bohuslän på 1740-talet och lite senare utanför Göteborg och Marstrand:

Eftersom fisket bedrevs utan maskinella hjälpmedel så behövdes mycket arbetskraft. För att locka ut folk till den karga kusten, erbjöd staten bl a fri mark, fritt statligt timmer till husen och gynnsamma skatteförmåner. Folk strömmade ut till kusten och nya fiskelägen växte upp. När sillstimmen trängde långt in i fjordar, vikar och sund, gick det inte att använda de tidigare traditionella fiskeredskapen dvs sättgarn och drivgarn. Istället började man använda landvadar. Dessa lades ut med småbåtar och sedan stod man på land och tog hem vaden. Stora mängder sill saltades och för att täcka det stora behovet av salt, anlades salterier lite överallt i Bohuslän. I slutet av 1780-talet fanns ca 330 salterier i Bohuslän.

År efter år fortsatte sillen strömma in mot kusten i ofantliga mängder och för att kunna ta hand om all fångad sill, började man nu att även framställa tran ur sillen. De större trankokerierna var igång dygnet runt och ur skorstenarna vällde illaluktande svart rök. Från kokerier och från böndernas grumsgödslade åkrar, spreds också en fruktansvärd lukt och allt detta omvälvde det bohuslänska kustlandskapet. I Bohuslän fanns som mest ca 500 trankokerier.

För att producera tran gick det inte bara åt mycket sill, utan också stora mängder ved för att hålla trangrytorna kokande. Förbrukningen av virke till bostäder, magasin, båtar, bryggor, tunnor, tjära och som bränsle till tran- och saltkokning var enorm och kom att bli dödsstöten för stora delar av de redan tidigare hårt beskattade bohuslänska skogarna. Tran användes bl a som lysolja i tranlampor och för att impregnera kläder och stövlar.

Tidsgränserna för den stora sillperioden varierar lite i olika källor och skrifter och ofta anges 1753 som startår. Men slutåret tyck all var överens om. 1809. Sillen försvann från kusten igen, folk försvann, krogar, brodeller, salterier och trankokerier stängde. Väldigt få minnesmärken från denna tid finns kvar. Krogen på Rörö, i vilken släktingar till mig bor (min mor var fosterbarn och det är den släkten som äger och bebor krogen), är en av få kvarvarande byggnader från den stora sillperioden. I övrigt kan man hitta grumsedammar efter trankokerier och en del grunder på en mängd holmar och skär. Grumsedammar anlades för att inte släppa ut resterna från trankokningen, grumset,  i havet. Enligt boken 500 år av sillfeske av Rolf Eriksson (2011), en tidigare fiskare fanns det som mest exakt 336 salterier och 429 trankokerier. De flesta av trankokerierna fanns i södra Bohuslän, dvs från och med Orust och Tjörn söderut. 1781 var de fördelade enligt följande:

  • Göteborg, 3 st
  • Göteborgs fögderi 35 st
  • Inland, 27 st
  • Marstrand, 2 st
  • Uddevalla, 1 st
  • Orust och Tjörn, 81 st
  • Sunnerviken, 63 st
  • Norrviken, 28 st
  • Strömstad, 1 st

1787 hade fördelningen av trankokerierna förskjutits norrut:

  • Göteborg, 4 st
  • Göteborgs fögderi 50 st
  • Inland, 66 st
  • Marstrand, 6 st
  • Uddevalla, 1 st
  • Orust och Tjörn, 136 st
  • Sunnerviken, 108 st
  • Norrviken, 37 st

Sillsalterierna hade också en sydlig lokalisering, till en början mer sydlig och sedan med förskjutning norrut. 1761 stod Göteborg för 45,7% av produktionen av salt sill, Marstrand för 9,5% och Göteborgs fögderi för 19,2%. 1787 hade detta förändrats så att Göteborg endast stod för 4,8% men Göteborgs fögderi för 25,9%, Under samma period ökade andelen som producerad på Tjörn och Orust från 10,5% till 21,9% och produktionen i Inland från 10,0% till 21,8%. Ägarna av sillsaterierna var dock under hela perioden i huvudsak rika göteborgare följda av uddevallabor och marstrandsbor. 1786 var sillsalterierna fördelade enligt följande:

  • Göteborgs stad, 7 st
  • Göteborgs fögderi, 72 st
  • Kungälv, 8 st
  • Inland, 35 st
  • Marstrand, 33 st
  • Orust och Tjörn, 32 st
  • Uddevalla, 85 st
  • Sunnerviken, 21 st
  • Norrviken, 28 st

Noterbart är att det 1762 endast fanns fyra trankokerier längs med hela Bohuskusten.  De flesta av de små samhällen som växte upp kring skärgårdsverken, sillsalterierna och trankokerierna finns inte kvar idag. De övergavs i allmänhet direkt när sillen försvann Däremot finns de bebyggelsecentra där fiskarbefolkningen bodde, i allmänhet kvar.

Ägarna av trankokerierna var i allmänhet göteborgare, men relativt många ägdes av personer bosatta på landsbygden.

Huvuddelen av sillexporten från Göteborg och Bohuslän gick till Östersjöomårdet, men en del gick västerut, främst till hamburg och Bremen men även till Cork på Irland. Den sillen exporterades sannolikt vidare:

Den främsta destinationshamnen var Cork på södra Irland. Troligen exporterades sillen vidare till Västindien där den konsumerades av slavarna vid sockerplantagerna. Direktexport till Västindien förekom också i betydande mängder, liksom till Madeira där sillen förmodligen också användes som föda av sockerplantagernas slavar.

En av det störstexportörerna av sill västerut var Christian Arfvidsson, en grosshandlare med egna intressen i Västindien. Han exporterade huvudsakligen västerut i motsats till andra sillexportörer och stod 1770 för 14% av all sillexport från Göteborg.

Bland större skärgårdsverk, dvs sillsalteri och trankokeri kombinerat märks Laurens Tarras och Anders Anderssons anläggning på ön Rammen, öster om Rörö, som uppfördes så sent som 1803. 1824 var hela anläggningen riven och den siste invånaren på rammen hade flyttat till Rörö.

En annan stor anläggning låg på Rörholmarna och Stensholmen norr om Brunskär och sydost om Klåverön. En av huvuddelägarna i den stora anläggningen som började anläggas på 1760-talet och senare omfattade minst tre trankokerier och fler sillsalterier, krog med mera var ägaren till Tofta herrgård, Christian Helmich Åkerman. En annan större ägare var Peter Ekman som totalt ägde 12 anläggningar. 1812 var hel anläggningen riven och huvuddelen av befolkningen avflyttad. De allra sista invånarna flyttade dock först 100 år senare, 1912. Så länge överlevde det lilla samhället på Rörholmarna som fiskeläge.

Även på Lilla Bastö, invid kusten öster om Rörö och söder om Brunskär låg också en större anläggning ärgd av CM Högström och anlagd 1791, först bara ett trankokeri, senare också ett sillsalteri. Bovik på Björkös östra sida hyste en annan större anläggning i slutet av 1700-talet. Även på västra Björkö, på Skarsviks holme fanns ett större verk, Salteriverket Marieberg, vars byggnader såldes och revs 1820. På Brunskär låg ett av de allra äldsta verken, ett sillsalteri med trankokeri anlagt redan 1757. Även på Flatorna mellan Rörö och Brunskär låg flera sillsalterier och trankokerier, det första uppfört 1787. 1807 brann ett av verken ner och 1814 såldes resterna av det sista. De sista invånarna flyttade från Flatorna år 1822.

Lövön och Älgön sydost om Tjörn och mellan den stora ön och fastlandet hade åtskilliga anläggningar. På Klädesholmen och Koholmen söder om Tjörn fanns flera anläggningar, bland annat några ägda av göteborgsköpmännen Scott och Gordon. På Ängholmen i närheten av Klädesholmen fanns fyra salterier och två trankokerier ägda av Norrköpingshandelsmannen Christian Eberstein och anlagda på 1780-talet. Säbyö norr om Skärhamn på Tjörn hade sju mindre trankokerier.  I Mollösund och dess närhet på Orust fanns 11 anläggningar. På Tjörn, Orust och omkringliggande småöar fanns även anläggningar på andra håll. Galterön i Ödsmål norr om Stenungsund hade ett större trankokeri ägt av handlanden Olof Westerling i Göteborg. Företaget Michael Kock & Söner från Uddevalla ägde flera trankokerier på Orust.

Andra göteborgsköpmän som ägde sillsalterier och trankokerier var bland annat Patrick Alströmer, Christian Arfwidsson & Söner, Low & Smith, Peter Svalin, Donald Edie, Anders Svalin, C. L. Göransson, Mårten Zachrisson, Johan D:son Wetterling, Samuel Dahlin, Johan Hult, Johan Bagge, Robert Crosswall, Fredrik Hummel, J. P. & N. Holterman, Jacob & Johan Williamsson, Johan Karl Böker, Sven Linhult, Anders Lesse, Lars Kåhre och Pehr Andersson.

Befolkningstillväxten i Bohuslän under den stora sillperioden var stor:

Under perioden 1749-1805 steg Sveriges folkmängd med 35%, Bohusläns med 53%. De olika socknarna i Bohuslän hade väldigt olika folkmängdsökningar. Rekordet slogs av Öckerö, som under tiden 1749-1805 ökade från 331 till 1780 invånare. Det är en ökning med 438%. Närmast efter kom Strömstad med 300% och Fiskebäckskil med 284%. Tanum var vid sillfiskets början, Bohusläns folkrikaste socken med 2590 invånare. De hade en folkökning med 44%, och det räckte inte till att behålla förstaplatsen, utan den intogs av Uddevalla med 3971 invånare medan Tanum hade 3739 invånare.

Under den största högkonjunkturen lär det ha varit 50 000 människor sysselsatta, förutom den fasta befolkningen. För att stimulera fisket ännu mer, betalade kronan de 10-15 första åren direkta och kontanta bidrag, både som ersättning för fiskeredskap och till beredning av den fångade sillen.

Ungefär 100 år senare kom nästa sillperiod, inte lika omskriven och inte lika stor. Den berörde inte lika många människor men innebar att fiskelägena i Bohuslän i flera fall blev större. Under denna period lades grunden till det svenska utsjöfisket genom att redskap som snörpvad började användas för sillfisket. Istället för trankokerier anlades stora olje- och guanofabriker under denna period. Av grumset gjordes under denna sillperiod gödsel som kallades guano. Men det är en annan historia som jag ska återkomma till.

Andra källor:

  • Eibert Ernby, Margareta Hvitfeldts Donation, vision och verklighet, 2006
  • Bengt Elling, Bokenäs och Dragsmark i gången tid, 1978
  • G. Brusewitz, Elfsyssel, 1864 (faksimilupplaga 1975)
  • Ted Knapp, Längs kusten i Bohuslän, 2005
  • Marja Taussi Sjöberg, Släkten, pengarna och Caroline Gother, 2009
  • Gudrun Nyberg, Clas Alströmer, 2011
  • Magnus Andersson, Omvälvningarnas tid, Handelshuset Ekman i Göteborg, 2011
  • Per Hallén, Jonas Kjellberg – en 1700-talsköpman, i Unda Maris, Årsbok 2004-2008, 2008
  • CRA Fredberg, Det gamla Göteborg, 1919-23, faksimilutgåvan 1977
  • H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs historia, 1919
  • G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923
  • Ivan Lind, Göteborgs handel & sjöfart 1637-1920, 1923
  • Carl A Tiselius, Göteborg under kontinentaltiden, 1935
  • Artur Attman, John Hall & C:s konkurs, i Historia kring Göteborg, 1967
  • Ann-Marie Fällström, Kontinentalblockaden och de sociala förhållandena i Göteborg, i Historia kring Göteborg, 1967
  • Christina Dalhede, Viner, kvinnor, kapital, 2006
  • Christina Dalhede, Handelsfamiljer på Stormaktstidens Europamarknad, 2001
  • Karin Ågren, Etniska nätverk bland 1700-talets grosshandlare, i Opuscula Historica Upsaliensia 42, 2010
  • Christina Dalhede, Handelsböcker, kontaktnät, varor och krediter.., i Opuscula Historica Upsaliensia 42, 2010
  • Magnus Andersson, Kreditförbindelser med utgångspunkt från Göteborg, i Opuscula Historica Upsaliensia 42, 2010
  • Johan Pettersson, Skärgårdsverken i Bohuslän, 1999