Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Masthugget

En guide till Göteborgs stadsdelar – Masthugget och Stigberget

Masthugget, Stigberget, Masthuggsbergen, Linnéstaden, Långgatorna, Olivedal, Vegastan och Kommendantsängen är beteckningar som används för delar av det område som här ska beskrivas. De överlappar till stor del varandra. Det är ett av de områden där stadsdelsbeteckningar är mest förvirrande i hela Göteborg. De är olika i olika generationer och helt olika i folkmun, traditionellt administrativt och administrativt idag. Området ingår dessutom i två församlingar vars gränser inte överensstämmer med andra officiella gränser eller folkligt upplevda gränser. Komplexiteten i att beskriva området gör att det är uppdelat i två artiklar, denna om Masthugget och Stigberget samt en annan om Olivedal och Kommendantsängen.

Masthugget var från början området längs älven mellan Skansberget och Stigberget. Det var en del av Göteborgs stad då staden ägde marken. I området låg nöjesetablissemang som Vauxhall, landerier som Amijjas plantage och hamnanläggningar inklusive så kallade masthamnar. Träindustrier i området tillverkade master till segelfartyg. Fram till 1700-talet kallades det också Västra Haga och från 1807 var det officiella namnet 11:e kvarteret. Förmodligen blev Masthugget officiellt namn år 1923.

Den tidigaste bebyggelsen uppstod längs två huvudvägar västerut; Smala vägen, som motsvarade dagens Första Långgatan och Breda vägen, som löpte i en båge från Järntorget utefter Masthuggsbergen och fram till Johanneskyrkan, ungefär motsvarande Fjärde Långgatan från korsningen med Värmlandsgatan och innan dess snett genom de nuvarande kvarteren från nuvarande Järntorget. Bebyggelsen bestod fram till mitten av 1800-talet av enkla bostadshus i en till två våningar samt några få herrgårdsliknande hus med större trädgårdar, som kunde sträcka sig från Masthuggsbergets fot och ända ner till älven.

Med tiden växte bebyggelsen upp på bergssluttningen på Stigberget och bort mot bebyggelsen som redan från 1600-talet fanns kring Amiralitetsvarvet vid nuvarande Stigbergstorget. Hamnar och kajer byggdes ut och på 1700-talet låg en lång rad sillsalterier i Masthuggets hamnområde tillsammans med annan industri. Bebyggelsen på Stigberget kallades Masthuggsbergen och tillhörde inte Göteborgs stad förrän 1868. Innan dess var det en del av Majorna i Örgryte socken, närmare bestämt 5:e roten. Även Olivedal och Kommendantsängen var delar av Majorna och utgjorde Majornas 6:e rote respektive 7:e rote. Kåkbebyggelsen på Stigbergets sluttning revs på 1960-talet.

I Majorna omfattade 5:e roten även bebyggelsen på Bangatans östra sida. Området fick förmodligen officiellt namnet Stigberget år 1923. 1901 var det fortfarande rote 5, Olivedal, östra delen av Gamla Masthugget och en del av kåkbebyggelsen på sluttningen var rote 6 och Kommendantsängen rote 7. Gränserna som de var då kom i stort sett att gälla tills primärområdena inrättades.

Masthugget och Olivedal 1901

En karta från 1901

Men det kallas Masthugget av alla (förutom bebyggelsen vid Bangatan som ingår i Majorna i folks medvetande) och ingen kallar området för Stigberget. Sen slutet på 1960-talet har det varit uppdelat i en nybyggd del i sluttningen, som kallas Nya Masthugget och en del med landshövdingehus, funkishus och trähus i söder mot Slottskogen som ibland kallas Övre Masthugget eller Gamla Masthugget.

Den stadsdel som officiellt hette Masthugget vara bara området mellan Plantagegatan-Värmlandsgatan-Fjärde Långgatan-Andra Långgatan-Älven-Vallgraven-Heurlins plats-Järntorget-Linnégatan. Ett område många idag kallar Långgatorna. Söder om Plantagegatan är det Olivedal, öster om Linnégatan Haga och väster om Masthuggskyrkan ligger Majorna. Ursprungligen utgjorde Landsvägsgatan dock gräns mellan Östra och Västra Haga, dvs mellan Haga och Masthugget. Tredje Långgatan börjar vid Landsvägsgatan.

Det vanliga är dock att Masthugget är beteckningen för hela området mellan Järntorget-Linnégatan-Plantagegatan-Oscar Fredrikskyrkan-stupet mellan Masthugget och Olivedal-Slottskogen-stupet mellan Bangatans bebyggelse och Masthuggskyrkan-Älven-Vallgraven- Heurlins plats-Järntorget.

I folkmun är alltså i allmänhet den tidigare officiella stadsdelen Masthugget och större delen av den tidigare officiella stadsdelen Stigberget det som kallas Masthugget.

Gamla Masthuggspojkar använder dock en annan definition och tar bara med Stigberget (Masthuggsbergen) och inte Långgatorna som ju är det område som från början var Masthugget. Detta då de avgränsar Masthugget till det område som enbart hade arbetarbefolkning.

Stenstaden som byggdes upp på den platta marken från slutet av 1800-talet hade blandad befolkning och de östra delarna av området utgjorde med angränsande delar av Haga Göteborgs judiska kvarter i början av 1900-talet och fram till och med andra världskriget ungefär. Detta område utesluts av Gamla Masthuggspojkar från stadsdelen Masthugget. I hela området låg ända fram till 1970-talet och lite till flera olika industrier däribland Konsums bageri och Kahls kafferosteri. I de norra delarna mot älven låg handelsföretag, brädgårdar, fryshus, hamnmagasin, lagerbyggnader och kontor. Än idag är det många kontor och verksamheter av olika slag, inklusive Stena-treminalen, även om inga större industrier finns.

För att ytterligare komplicera läget så ingick Masthugget och Stigberget i stadsdelsnämndsområdet Linnéstaden tillsammans med Haga, Olivedal, Kommendantsängen, Annedal och Änggården vilket lett till att delar av Olivedal, hela Kommendantsängen och Långgatsområdet av en del nya göteborgare och ungdomar kallas Linnéstaden. Haga, Annedal, Änggården, Nordostpassagen (Vegastan) och Stigberget ingår normalt inte i den beteckningen. Stigberget kallas dessutom alltid Masthugget.

Idag har makthavarna i Göteborg komplicerat det hela ännu mer genom att skapa primärområden som inte alls stämmer överens med de traditionella stadsdelarna. Primär områden infördes 1993 men även gränserna för dem har ändrats genom årens lopp.

Primärområdet Masthugget omfattar allt väster om Vegagatan-Värmlandsgatan till Bangatan dvs huvuddelen av det som kallas Masthugget förutom området öster om Värmlandsgatan kring Långgatorna, en liten del av Majorna (östra sidan av Bangatan) och en del av Olivedal (Nordostpassagen). Området kring Långgatorna öster om Värmlandsgatan, dvs det som i början av 1900-talet var Göteborgs judiska stadsdel, hör istället till primärområdet Olivedal.

Stigberget har för sin del istället blivit namnet på ett primärområde i Majorna som ungefär motsvarar det som tidigare var Majornas 4:e rote plus delar av andra och tredje roten.

Primärområden

De förvirrande primärområdena

Masthuggets församling bildades 1868 som en utbrytning ur Domkyrkoförsamlingen och omfattade då det ursprungliga Masthugget och Pustervik samt Majornas 5:e (Stigberget), 6:e (Olivedal) och 7:e rotar (Kommendantsängen) plus en del av tredje roten. Majornas rotar hade innan dess tillhört Karl Johans församling som var en annexförsamling till Örgryte församling intill 1883. 19o8 bröts Oscar  Fredriks församling ut ur Masthuggets församling. Stadsdelarna Olivedal, Slottsskogen och Kommendantsängen kom att tillhöra Oscar Fredrik. Från 1968 också en del av stadsdelen Stigberget.

Källor: Wikipedia (det finns dock en hel del fel i flera artiklar på Wikipedia), Gamla Masthuggspojkar, Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963, CRA Fredberg, Det gamla Göteborg, 1919-23

Advertisements

Kvarteret Lustgården – Sjömannasällskapets hus

År 1831 bildades Sjömannasällskapet i Göteborg. Efter det har Sällskapet och dess medlemmar oförtrutet arbetat för att, som det står i de ursprungliga stadgarna, ”… upprätthålla sjömansyrkets sanna värde; att befordra upplysningens framsteg uti allt vad sjömansyrket angår; att bidraga till vanlottade sjömäns och deras familjers utkomst”

Bakgrunden till att Sällskapet bildades var, att den svenska handelsflottan under första hälften av 1800-talet drabbades av en kraftig nedgång samtidigt som sjöfarten gick mycket bra i länder som Norge och dåvarande Preussen. Den svenska sjömanskåren minskade och antalet fartyg med utländska flaggor blev allt vanligare i Göteborgs hamn. Därför diskuterades det bland fackfolk om olika motåtgärder.

Sällskapets uppgift är att verka för sjöfartens och dess utövares bästa. Tidigt väcktes tanken, att man skulle ordna bostäder för ålderstigna sjömän och för sjömansänkor. Majorna, Stigberget, Masthugget och västra delen av Olivedal var av tradition det område i staden där sjöfolk bodde. Sällskapets första sjömanshem öppnades 1873 i Masthugget.

Vid sekelskiftet 1899–1900 fick sällskapet flera donationer, som gjorde det möjligt att bygga ett nytt sjömanshem. År 1899 valdes en tomt på bergslänten ovanför det tätbebyggda Stigberget.

Sjömannasällskapets anläggning omfattade när den var helt utbyggd si stort sett hela kvarteret Lustgården (Fjällgatan, Sjömansgatan, Kompassgatan, Paradisgatan) och bestod då av sju hus. Sjömannasällskapets tomt bebyggdes i etapper. Byggnaderna uppfördes av firman F O Peterson & Söner (ägt av familjen Steen) och ritades av arkitekter med nära anknytning till firman. I dag är endast Sjömansgatan 5 och 7 kvar av de ursprungliga husen.  Kvarterets övriga bebyggelse utgörs numera av bostadshus uppförda 1979–80.

År 1900 uppfördes Sjömansgatan 3, ”Erik Wijks Gåva”. Det var två sammanbyggda trähus med samma utseende som Sjömansgatan 5 och 7. Ungefär samtidigt påbörjades ett stenhus vid Fjällgatan 26, ”Befälsbyggnaden”. Det rymde förutom bostäder också en samlingssal och hade butikslokaler i bottenvåningen. Dessa två byggnader var ritade av arkitekten Rudolf Steen.

Fjällgatan 26

Fjällgatan 26, stenhus uppfört cirka 1900 av ”Sjömannasällskapet i Göteborg”. Foto av Aron Jonason. Bildsamlingen vid Göteborgs stadsmuseum.

År 1901 beviljades byggnadslov för Sjömansgatan 5, ”Emil Ekmans minne” och 1903 för Sjömansgatan 7, ”Emilie Landgrens gåva”. Båda byggnaderna var avsedda för ”manskapsklassen”. Arkitekt för dessa var också Rudolf Steen. År 1908 tillkom ett mindre trähus på gården, ”Hedvig och Adolf Florells minne”. Här fanns bland annat ett läsrum.

Sjömansgatan 5

Sjömansgatan 5, trähus uppfört av ”Sjömannasällskapet i Göteborg”. Foto av Arvid Posse. Bildsamlingen vid Göteborgs stadsmuseum.

Slutligen uppfördes 1937 i kvarterets södra del ”Douglas Kennedys minne”. Det ritades av Sven Steen och var ett stenhus i funktionalistisk anda med en stor terrass.

På 1940-talet moderniserades byggnaderna bland annat genom att wc installerades. En bostadsförening bildades 1931, som kallades Lustgården nr 2. Detta gällde dock endast huset Sjömansgatan 7, vilket 1955 övertogs av Lennart Andersson. År 1961 sålde Sällskapet och Lennart Andersson alla byggnaderna till byggmästare Lennart Wallenstam. Orsaken var att båda ägarna saknade de ekonomiska förutsättningarna för fortsatt drift och underhåll. Byggnaderna var vid det tillfället väl underhållna och hade centralvärme.

Fastighets AB Myran ägt av Lennart Wallenstam AB övertog husen och förvaltningen år 1970 samtidigt som de två landshövdingehusen revs vid Paradisgatan. En diskussion började om kvarterets sanering. År 1975 upptogs Sjömansgatan 5 och 7 i det kommunala bevaringsprogrammet för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. För övriga byggnader inlämnades rivningsansökan 1977. En ny stadsplan fastställdes 1977 för kvarteret. År 1978 föreslogs samtliga byggnader till byggnadsminnen. Länsstyrelsen beslutade dock att utredningen endast skulle gälla Sjömansgatan 5 och 7. Övriga hus revs under kraftiga protester från de boende. Bland annat ockuperades Hedvig och Adolf Florells minne. Ockupanterna bars dock  ut av polisen efter några dagar varefter huset revs.

Nya bostadshus uppfördes 1979–80 av Svenska Väg AB för HSB. Vid en ombyggnad av de två kvarvarande husen på Sjömansgatan på 1980-talet slogs de ursprungligen fyra lägenheterna och ett enstaka rum på varje plan ihop till tre lägenheter.

Sjömansgatan 7 och 5

Sjömansgatan 7 och 5. De enda kvarvarande av Sjömannasällskapets hus i Lustgården. Bild: Hesekiel. Licens: CC BY-SA 4.0

Not:

Texten tagen från Wikipedia, men redigerad, kompletterad och rättad. Exempelvis ligger kvarteret Lustgården inte i Olivedal som Wikipedia påstår utan i Masthugget. I folkmun har det alltid kallats Masthugget, men det officiella namnet har samtidigt alltid varit Stigberget. Olivedal har det aldrig nånsin varit och är inte så idag heller.

Bark & Warburg

Del 1 av 8 i serien Trävarubolag
Endast för medlemmar

James Christie – Olof Wijk

Olof Wijk d.ä. (1786-1856) grundade sin firma år 1807 genom efter att övertagit James (i vissa källor John) Christies verksamhet år 1805, ett år innan denne dog. Detta var precis i inledningen till den gyllene perioden för Göteborgs handel. Denna framgångsrika tid för Göteborgs handel och för staden handelshus berodde på kontinentalblockaden. James Christie hade startart sin verksamhet i Masthugget i Göteborg år 1796. Han drev också verksamhet ihop med Robert Marshall i firma Christie & Marshall som bl.a. var  ägare av sillsalterier.

Olof Wijk kom att bli en av dem som gjorde sig en förmögenhet under denna tid och som dessutom inte gick i konkurs när perioden var över. Han hade tidigare arbetat i James Christies järnexportfirma och använde sina kunskaper för att bli en viktig exportör av stångjärn till USA. Olof Wijk d.ä. var inte den ende handelsmannen i Göteborg som gjorde sina lärospån i Christies firma. Även William Gibson (1783-1857) började i Christies firma som ett resultat av att James Christie hade affärer med William Gibsons far i Skottland. När Olof Wijk övertog Christies firma slutade William Gibson som arbetat där sen 1798. 4 år senare, 1809, startade Gibson eget. William Gibson var gift med en syster till Olof Wijk d.ä. Det var även Alexander Keiller (1804-74) som senare kom att bli kompanjon till William Gibson. Gibson och Keiller drev bland annat textilindustrier och var därmed sannolikt köpare av bomull från svågern Olof Wijk.

Firman gjorde mycket stora vinster de första åren, i stor utsträckning på grund av kaperiverksamhet i vilken Olof Wijk d.ä var engagerad åren 1808-1809. På sex år tiodubblades omsättningen i Olof Wijks firma. Under de två första åren var avkastningen på det egna kapitalet 103,4 % respektive 84,2 %. Därefter upphörde kaperiverksamheten och avkastningen höll sig på omkring 30% åren 1810-14. 1808 tog han över firma Christie & Marshalls andel i Sänkverkets varv.

Olof Wijk d.ä.

Olof Wijk d.ä.

Wijk var också en viktig redare under perioden och agerade bland annat som bulvan för US-amerikanska affärsmän och redare. Genom järnexporten fick han också bra affärskontakter i USA och började därför också importera bomull, socker och tobak från det stora landet i väster. Olof Wijk blev snabbt också en av de två största bomullsimportörerna. Den andre var Alexander Barclay (1778-1833) som grundade sin firma år 1807 då han fick burskap i Göteborg. Firman ombildades 1815 till Alex. Barclay & Co.

När konjunkturerna vek efter den gyllene epoken under kontinentalsystemet minskade omsättningen i Wijks firma, men i motsats till Joseph & Olof Hall klarade sig firman från konkurs, kanske beroende på de goda vinsterna de första åren eller på grund av importverksamheten. 1812 stod Olof Wijk för 12 % av järnexporten från Göteborg.

Olof Wijk, Alexander Barclay och James Dickson (grundade sin firma 1816) var sen alla viktiga järnexportörer under 1800-talets första halva.

Lamberg

I början av 1770-talet ägde handelsmannen Johan Anders Lamberg (1712-83) ett sillsalteri och trankokeri vid Sörhall på Hisingen. Förutom detta ägde han eller ägde andel i den Sandbergska klädesfabriken, det Schutzka kattunstryckeriet, en stärkelsefabrik i Getbergsäng åren 1752-77 och ett färgeri. Dessutom odlade han tobak. Johan Anders Lamberg var gift med Elisabeth Söderberg (-1768) och son till Petter Lamberg och Sofia Schröder.

J.A. Lamberg var en av Göteborgs störst tyg- och klädeshandlare. Huvuddelen av den Sandbergska fabrikens tillverkning såldes genom honom och så var fallet mde de felsta textilfabrikerna i Västsverige, såsom klädesfabrikörerna J & C Coopman, tygfabrikören Peter Coopman (tillsammans med J.A. Lamberg från 1745 förordnad som föreståndare för stadens spinnhus), sidenfabrikören Thomas Fehman, silkesfabrikören Johan Hellman och dessutom pappersfabrikören Daniel Schiller liksom fabrikörerna Svanberg & Zachau i Mariestad. Också Alströmers Alingsås manufakturverk sålde en del av sin produktion genom Lamberg. J.A. Lamberg var dessutom en stor importör av textilier och andra produkter för textilindustrins behov liksom av kolonialvaror och salt.

Från 1768 drevs firman tillsammans med sönerna Peter Lamberg och Carl Lamberg samt svärsonen Carl Carlsson under namnet J.A. Lamberg & Söner. 1780 dog Carl Carlsson och Peter Lamberg lämnade firman för att starta egen verksamhet i firman P.Lamberg & Holst tillsammans med någon Holst. Firman fick då namnet J.A. Lamberg & Son. På grund av ekonomiska svårigheter vid mitten av 1770-talet tvingades firman sälja sin andel i kattunstryckeriet, stärkelsebruket och tobaksodlingarna år 1777. Vid J.A. Lambergs död drevs firman vidare av sonen Carl Lamberg.

Värdshuset och nöjespalatset Vauxhall i Masthugget startades på initiativ av Peter Lamberg. Vauxhall öppnade 1773. 1779 sålde Peter Lamberg inrättningen till doktor Evald Riben, som i sin tur redan 1780 överlät den till källarmästare Samuel Gabrielsson. Åtta år senare köptes Vauxhall av grosshandlare Samuel Dahlin, och därefter av direktören för Ostindiska kompaniet Martin Törngren och senare av hovsekreterare C V Hjelm.

Jan (Johan) Lamberg (1771-1834) var son till handlanden Peter Lamberg (1742-99) och Sara Charlotta Kåhre. Peter Lamberg var i sin tur son till Anders Lamberg och Elisabeth Söderberg. Sara Charlotta Kåhre var sannolikt syster till handelsmannen Lars Kåhre vars dotter Maria Juliana Kåhre (1778-1845) var gift med sin kusin Jan Lamberg. Peter Lambergs dotter Charlotta Lamberg var gift med grosshandlaren Johan Jacob Hammarberg (1774-1838) som var delägare i firman AP Oterdahl & Son. Deras son var Peter Hammarberg (1814-88) som var en av Göteborgs viktigare grosshandlare på 1800-talet.

Vid David Mitchells död 1803 så övertog David Carnegie d.ä. och Jan Lamberg verksamheten i Mitchells firma (Erskine & Mitchell). Firman fick då namnet D.Carnegie & Co. Jan Lamberg tycks ha varit anställd som bokhållare hos Mitchell innan dess. Jan Lambergs son Gustaf Lamberg (1800-66) var delägare i Carnegie mellan 1828 och 1841.

Anders Lamberg (1778-1855), bror till Jan Lamberg, var stadsmäklare.

Jan Lambergs dotter Sofia Vilhelmina Amalia Lamberg (1820-95) var först gift med löjtnanten Karl Sebastian Tamm, sen med fideikommissarien Sten Vilhelm Teodor Ankarcrona och slutligen med Carl FB von Bergen (1838-97) i dennes första äktenskap. En annan dotter till Jan Lamberg var gift med John Barclay (1810-67).

Sillsalterier i Gbg – staden, Masthugget, Lundby och Majorna

Del 11 av 18 i serien Sill, sillfiske och sillperioder

Det nuvarande Göteborgsområdet var det område där de flesta sillsalterier faktiskt fanns under 1700-talets stora sillperiod. Många av dem fanns inne i själva den dåvarande staden som låg innanför vallgraven och murarna. Salterierna i själva staden var i jämförelse med de som låg längre ut längs älven och ute på öar i Bohuslän små.

Det allra största sillsalteriet innanför stadsvallarna drevs av firma Christian Arfvidsson & Söner tillsammans med stadsarkitekten Carlberg. År 1772 tillverkade man ungefär 950 tunnor sill där. Produktionen vid sillsalterierna varierade mycket över tid, från år till år kunde det gå från nästan ingenting till en stor produktion. Andra lite större salterier inne i Göteborg drevs av Joh. Nicolaus Anderson, Lars Thuringe, I.G. Ullman, Abraham Anderson, Ahlbom & Co, Lars Kullman, Hans Wolsardt, Kämnar Enander och Johan Buhrman.

I Masthugget fanns en rad sillsalterier, ofta i anslutning till masthamnar. Medelproduktionen vid dessa salterier uppgick sällan till mer 2 000 tunnor på ett år. Dessa salterier var alltså lite större än salterierna inne i staden. På 1770- och 1790-talen så ägde bland annat William Chalmers, Magnus Ahlrot, Westerling & WohlfahrtPeter EkmanSven KullmanNiclas MatzenKåhre & Co, John Hall & Co och Christian Arfvidson & Söner sillsalterier i Masthugget. Magnus Ahlrot var svärson till Niclas Matzen och en stor ägare av sillsalterier och trankokerier. Det var även svågern Anders Philip Oterdahl. Peter Ekman köpte ett sillsalteri vid Barlastkajen år 1780. Detta salteri låg då mellan John Christies och Robert Marshalls salterier. Förmodligen ägde även Åkerman ett salteri i Masthugget.

Ute i Majorna var sillsalterierna betydligt större än inne i staden och i Masthugget. Vid Gamla varvet nedanför nuvarande Stigbergstorget låg två sillsalterier redan 1772 och det större producerade över 4 000 tunnor saltad sill. Det andra var mindre men över tid så ökade detta produktionen medan det större minskade den. Vid mitten av 1780-talet producerades cirka 1 500 tunnor vid vart och ett av dem. Vid mitten av 1790-talet producerade de omkring 1 000 tunnor vardera. Huvudägare i det större salteriet var Anders Philip Oterdahl som vid sin död efterlämnade 221 968 riksdaler.

Majvikens salteri som låg ute vid Majnabbe producerade 6 000 tunnor salt sill år 1772 och mellan 3 000 och 4 000 tunnor per år under 1780-talet för att under 1790-talet i allmänhet producera under 3 000 tunnor per år. Fram till 1767 ägdes Majviken av Anders Gadd som då sålde anläggningen till George Bellenden & Co (då ägt av Jonas Malm och Martin Törngren) som efter några år sålde verksamheten till Samuel Schutz. Efter sillperioden köptes Majviken av Dickson & Co och blev då en brädgård och varv.

Bredvid Majvikens sillsalteri låg en annan större anläggning, Sillsalteriet och trankokeriet Majnabbe med en produktion av 8 000 tunnor salt sill och cirka 30  fat tran år 1772. Anläggningen minskade sin produktion därefter och producerade 1 000 till 3 000 tunnor sill och mellan 0 och 40 fat tran per år fram till början av 1790-talet. Lägst var produktionen i slutet av 1780-talet. Jonas Kjellberg övertog Majnabbeverket i början av 1790-talet och verksamheten expanderade därefter kraftigt. År 1792 producerades över 70 fat tran och ungefär 5 000 tunnor sill.  I slutet av 1790-talet hade produktionen minskat igen. Joans Kjellberg exporterade eller sålde all sill från Majnabbe i olika Östersjöhamnar. Riga, Reval (Tallinn) och Königsberg (Kaliningrad) var de viktigaste motttagarhamnarna.

Utanför Majnabbe, i viken låg sillsalteriet Kusten. Salteriet låg på tomter som ägdes av köpmännen Beijer, Beckman & Schutz, Grill & Bantin, Tontein (sannolikt Toutin) och Schutz. Salteriet drevs till en början av Schutz (sannolikt Johan Schutz), men tycks senare ha tagits över av Peter Bagge. Så småningom blev salteriet en del av verksamheten vid Varvet Kusten. Varvet Kusten anlades på initiativ av Peter Bagge och Fredric af Chapman år 1778 och då blev sillsalteriet en del av denna verksamhet. 1784 bildades bolaget Nya Skeppsvarvet Kustenmed G.J Beyer, Martin Törngren, Peter Bagge, Anders P. Oterdahl, Olof Westerling, G.W. Santesson, Johan Geo. Ekmans änka, Nic. Matzens änka, Peter P. Ekman, Jonas Kjellberg, Andreas Andersson, Anders Lesse och Philip Oterdahl som ägare. Kustens sillsalteri var Majornas minsta med en produktion av 400 tunnor per år.

1761 anlades ett sillsalteri strax väster om Älvsborgs slott i nuvarande Klippan där vallgraven hade mynnat ut i älven. Det tycks ha anlagts av Johan Schutz år 1761. Strax invid anlade han och Volrath von Öltken därefter ett glasbruk. Glasbruket lades ner 1769 men sillsalteriet fortsatte någar år till. 1772 producerades över 4 000 tunnor salt sill, men från 1773 och under 1780-talet var salteriet endast sporadiskt i bruk för att återstarta 1796 igen.  Då var Carl Bagge ägare till anläggningen och årsproduktionen av salt sill var cirka 2 000 tunnor.  Glasbruket lades ner 1803. 1808 köptes hela anläggningen av A.R. Lorent som anlade ett sockerbruk och ett bryggeri på platsen. 1836 köptes denna verksamhet av David Carnegie Jr och 1841 övertogs verksamheten av D. Carnegie & Co.

Strax intill glasbruket och glasbrukets silllsalteri låg Gamla slottets silllsalteri. Det låg där Novotel ligger idag. Detta sillsalteri ägdes under i stort sett hela sin existens av J.C. Böker, men såldes 1798 till Erskine & Co. 1772 var produktionen över 3 500 tunnor. Produktionen minskade över tid, på 1780-talet producerades cirka 3 000 tunnor salt sill per år, på 1790-talet 1 500, år 1800 strax över 2 000.

I Majorna fanns ytterligare ett sillsalteri som i likhet med Majnabbe också hade trankokeriverksamhet. Detta skärgårdsverk uppfördes av Johan Cahman i början av 1750-talet. 1761 anlade han också ett gjuteri intill för att gjuta grytor till trankokerier. År 1772 såldes anläggningen (salteri såväl som gjuteri) till Christan Arfvidson & Söner och samma år producerade sillsalteriet nästan 9 000 tunnor sill och produktionen förblev stor under 1770-talet. Magnus Ahlrot tycks också ha 1/6 av skärgårdsverket liksom von Gegerfelt. Ungefär 40 fat tran producerades 1792. Därefter minskade produktionen vid verket till omkring 3 000 tunnor salt sill och 20 fat per år på 1780-talet. I slutet av 1780-talet steg tranproduktionen kraftigt till 120 fat år 1790 för att sedan minska igen till omkring 5 fat per år. Under samma tid producerades 1 000 till 2 000 tunnor salt sill per år, men en ökning år 1800 till över 3 000 tunnor sill och 50 fat tran. Christian Arfvidsson dog år 1799 och verksamheten vid anläggningen minskade. 1806 såldes det hela till via en offentlig auktion till G.B. Santesson & Söner för att 1815 (då var sillsalteriet nedlagt) säljas vidare till A.M. Prytz. 1823 lades gjuteriet ner.

På  Hisingssidan av älven fanns också många sillsalterier och trankokerier. Det innersta var Sörhallen som låg på Sannegårdens ägor som på 1770-talet ägdes av J.A. Lamberg och hade en produktion av cirka 1 300 tunnor salt sill årligen samt omkring 10 fat tran. Kring år 1800 ska William Gibson och Adam Gavin Jr (förmodligen startades anläggningen 1805-1806 då Gavin då just förlorat sitt salteri på Känsö) ha startat upp ett sillsalteri vid Sörhallen igen och det kan därför antas att salteriet inte producerade något under 1780-talet.

Ett större salteri var Eriksberg som anlades år 1776 och till hälften ägdes av Magnus Ahlrot. Produktionen vid Eriksberg var stabil och låg kring 2 000 fat per år under hela tiden salteriet var igång. Trankokeriets produktion varierade lite mer med en topp på cirka 85 fat år 1790 och med en normalproduktion på omkring 20-30 fat under de flesta år.

Wettersvik var ett annat skärgårdsverk på Hisingssidan av älven med sillsalteri och trankokeri. Det anlades troligen på 1770-talet pch ägdes under hela sin existens av Christian Arfvidson & Söner. Troligen låg produktionen nere under delar av 1780-talet, förmodligen som ett resultt av de ekonomiska svårigheter den Arfvidsonska firman under denna tid hamnade i på grund av de spekulationer i järn som en agent, Karl Söderström, ägnade sig åt. Spekulationer som ledde till konkurs för firma Sahlgren & Alströmer samt problem för Christian Arfvidson & Söner.

Ett annat sillsalteri och trankokeri var Sandviken med en produktion av 1 500 tunnor salt sill år 1772, lite större produktion under 1780-talet, uppemot 2 500 tunnor vissa år och sen en minskning på 1790-talet igen till cirka 1 500 tunnor igen. De sista åren på 1790-talet producerades enbart omkring 500 tunnor salt sill per år. På 1770-talet låg tranproduktionen på 10 fat per år för att under 1780-talet och 1790-talet ligga på nästan 20 fat med en tillfällig topp år 1789-1790 med cirka 50 respektive 70 fat. Ägare av Sandvikens sillsalteri var  Hans Jacob Beckman. Enligt CRA Fredberg, Det gamla Göteborg,  besöktes Beckmans salteri av Gustaf III men det tycks vara en felaktig uppgift. Det salteri som ska ha besökts var Peter Ekmans på Ängholmen invid Bovik på norra Björkö.

Det sista salteriet på Hisingssidan av älven var Färjenäs. 1772 producerades 3 500 tunnor sill och 25 fat tran. I slutet av 1770-talet och på 1780-talet fanns ingen verksamhet vid anläggningen, men 1793 har produktion sav salt sill startats igen. Årsproduktionen låg därefter mellan 2 000 och 6 000 tunnor. Ägare till detta salteri var Martin Törngren och området användes för utrustning, upplag och tilläggsplats för Grönlandskompaniets fartyg. Den aktuella upplagan av Grönlandskompaniet fanns mellan 1774 och 1787 och det finns anledning att koppla sillsalteriets brist på produktion till existensen av detta kompani. Grönlandskompaniet producerade stora mängder tran (mellan 100 och 1 100 fat per år) under sin existens, men jag har inte hittat uppgifter om var detta gjorts någon stans.

Sillsalterier i Göteborg, produktion 1772 (tunnor) och ägare

  • Röda Sten, 8700, Christian Arfvidson & Söner, Magnus Ahlrot,
  • Majnabbe, 8000, G.C. Beyer (Beijer)
  • Majviken, 6000, Samuel Schutz
  • Wettersvik, 5300, Christian Arfvidson & Söner
  • Gamla varvet 1, 4300, A.P. Oterdahl
  • Glasbruket, 4200, Johan Schutz
  • Gamla slottet, 3700, J.C. Böker
  • Färjenäs, 3000, Martin Törngren
  • Magnus Ahlrot, Masthugget
  • Westerling & Wohlfahrt, Masthugget
  • Niclas Matzen, Masthugget
  • Kåhre & Co, Masthugget
  • John Hall & Co, Masthugget
  • Christian Arfvidson & Söner Masthugget
  • Sandviken, 1500, Hans Jacob Beckman
  • Sörhallen, 1300, J.A. Lamberg
  • Gamla Varvet 2, 1000,
  • Christian Arfvidson, Göteborg, 900, Christian Arfvidson & Söner, Carlberg
  • Johannes Nicolaus Anderson, Göteborg, 800
  • Lars Thuringe, Göteborg, 700
  • I.G. Ullman, Göteborg, 700
  • Abraham Anderson, Göteborg, 500
  • Ahlbom & Co, Göteborg, 500
  • Varvet Kusten, 400
  • Lars Kullman Göteborg, 400

Christian Arfvidson & Söner är utan tvekan den friam som producerar mest salt sill i Göteborgsområdet på 1770-talet. Det är också känt att firman är den störste exportören från Göteborg under denna tid. På 1790-talet ser det annorlunda ut.

Sillsalterier i Göteborg, produktion 1796 (tunnor) och ägare. Hur produktionen såg ut inne i Göteborg vid detta tillfälle är för mig okänt.

  • Färjenäs, 6000, Peter Lamberg?
  • Majnabbe, 3200, Jonas Kjellberg
  • Glasbruket, 2800, Carl Bagge
  • Eriksberg, 2200, Nils Ahlrot ?
  • Wettersvik, 1800, Christian Arfvidson & Söner
  • Sandviken, 1800, Jacob Beckman
  • Majviken, 1400, Samuel Schutz
  • Gamla slottet, 1400, J.C. Böker
  • Gamla varvet 1, 800, A.P. Oterdahl
  • Röda Sten, 700, Christian Arfvidson & Söner, von Gegerfelt.
  • Gamla Varvet 2, 400 (1797)
  • Varvet Kusten, 400
  • Christian Arfvidson & Söner, Göteborg
  • William Chalmers, Masthugget
  • Westerling & Wohlfahrt, Masthugget
  • Peter Ekman, Masthugget
  • Kåhre & Co, Masthugget
  • John Hall & Co, Masthugget
  • Christian Arfvidson & Söner, Masthugget

Christian Arfvidssons dominans har helt försvunnit och nya stora sillsalterägare har tillkommit som exempelvis Peter Ekman och Jonas Kjellberg. Andra har försvunnit, oftast genom att de dött.