Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Martin Törngren

Ostindiska Kompaniet – fjärde oktrojen 1786-1806

Del 6 av 7 i serien 1700-talets kompanier

Den fjärde oktrojen bildades trots att en del personer varande för att det under de villkor som fanns inte fanns ekonomiska förutsättningar för en lönsam verksamhet. En av dem som varnade för fortsatt verksamhet var superkargören Peter Johan Bladh som istället ville se en helt annan väg framår än fortsatt handel på de existerande villkoren:

Under sin vistelse i Kanton hade han utarbetat en plan till omorganisation av kompaniet till ett av alla europeiska nationer utom engelsmannen bestående bolag, som skulle förmå kinesiska regeringen, att alldeles utesluta England från handeln på Kina. Han ville därmed förhindra engelsmännen, att småningom tillvälla sig herraväldet i Kina, likasom de gjort i Indien. Bladh var övertygad, att en sådan omläggning av handelspolitiken i Ostindien skulle göra kompaniets affärer lysande. ”Men”, skriver han härom, ”ålderstegne Directeurer, som troget länge tråkat en och samma bana, – – lånte inga öron til et Förslag, som hvarken var deras egen påfinning, eller öfverensstämde med sakernas jämna gång under deras tid”.

Bolaget kom dock ända att bildas och de direktörer som stannade kvar från tredje oktrojen var Martin Holterman, C.G. Küsel, Johan Liljencrantz, Johan Abraham Grill  och Patrik Alströmer. Nya direktörer från 1786 blev Martin Törngren och Anders Arfwedson. Arfwedson hade tidigare varit superkargör

Holterman var en av de största delägarna i den tredje oktrojen och var sannolikt sn större investerare även i den fjärde. Av de större delägare som är kända från den fjärde oktrojen märks också Martin Törngren bland direktörerna och dessutom Johan Albert Kantzow. Med stor sannolikhet var också fler av dem som senare skulle bli direktörer eller deras firmor också större aktieägare, exempelvis William Chalmers, Olof Lindahl, Laurens Tarras, Jonas Tranchell, sekreteraren Carl-Henrik Tranchell, handelshuset Wennerquist, familjen Hebbe, Christian Adolf König, Martin Hagbohm, Carl Erik Lagerheim och Sven-Olof Rosenberg.

Johan Liljencrantz som var direktör i Ostindiska kompaniet var också en av intiativtagarna till Svenska Västindiska Kompaniet med bas i Stockholm. I Västindiska Kompaniet var även Wennerquist & Co, Kantzow, Hebbe samt  Tottie & Arfwedson bland de större aktieägarna.

När Martin Holterman dog år 1793 ersattes han som direktör av William Chalmers som just kommit hem från Ostasien efter minst 10 år där, varav ungefär hälften som fast superkargör i Kanton. C.G. Küsel dog 1795, Martin Törngren och Johan Abraham Grill 1799 och Patrik Alströmer år 1804.

Nya direktörer år 1798 blev Olof Lindahl (dog 1801) och Jonas Tranchell. 1799 blev Johan Wennerquist (d.y.), Laurens Tarras, Simon Bernhard Hebbe (död 1803), Christian Adolf König (död 1803), Carl Erik Lagerheim, Martin Hagbohm och Sven Olof Rosenberg direktörer.

Bolaget gick inte med vinst och ingen utdelning till aktieägarna genomfördes. Redan 1789-92 konstaterades det vid huvudparticipanternas möten att bolagets ekonomiska ställning var helt undergrävd. Bland annat beroende på att en fjärdedel av kapitalet gått åt för att köpa fartyg och byggnader från tredje oktrojen.

Vid oktrojens slut 1806 konstaterades att bolaget var konkursfärdigt. Avvecklingen sköttes främst av Jonas Tranchell och William Chalmers då flera av de andra direktörerna tycks ha lämnat skutan och de deltog inte i direktionsmöten etc. 1809 försattes bolaget slutgiltigt i konkurs.

Det var alltså inte den femte oktrojen som fick sin privilegier från 1806 som gick i konkurs vilket många författare verkar tro utan den fjärde. Den femte oktrojen gav bra utdelning till sina investerare, kanske mycket på grund av att de inte skickade några egna skepp avvecklades 1813 och gick inte i konkurs.

Under den fjärde oktrojen tjänade investerarna ingenting och ingen av direktörerna blev rik på sin investeringar så som varit fallet under tidigare oktrojer. Inte heller kunde superkargörer ombord tjäna stora pengar genom att ha procent på vinsterna från resorna så nästan alla resor gick med förlust.

Under tidigare oktrojer hade den viktigaste inkomstkällan för såväl Ostindiska Kompaniet som enskilda personer varit tesmuggling till Storbritannien. 1784 ryckte den brittiska regeringen bort möjligheten att tjäna pengar på tesmuggling genom att kraftigt sänka tullen. Därefter var vinsterna på tehandel mycket mindre och den ekonomiska grundvalen för Svenska Ostindiska Kompaniet fanns inte längre. Det blev olönsamt att skicka egna skepp till Ostindien för att lasta te. Problemen ökade ytterligare 1791 förbjöd Nederländerna teimport från andra länders bolag. På 1790-talet tilltog också konkurrensen från US-amerikanska skepp.

Av det totala antalet fartygsresor (32 stycken, egentligen 31,5 då ett skepp köptes på Ile de France (Mauritius)) som genomfördes med Ostindiska Kompaniets skepp under 4:e oktrojen gick enbart 13 med vinst enligt en uppställning i Sven T Kjellbergs bok om Ostindiska Kompaniet, Svenska Ostindiska Compagnierna 1731-1813.

Enda sättet att tjäna pengar för superkargörerna under den fjärde oktrojen var privat handel i Ostasien. Detta gynnade främst de fasta superkargörerna i Kanton, men sannolikt även andra. En av de viktigaste varorna i denna ostasiatiska handel var opium som smugglades från Bengalen och in i Kina.

Att tjäna pengar på opiumsmuggling var något som blev möjligt från 1757 då brittiska East India Company erövrade Bengalen och tog kontroll över opiumodlingen. Detta var sannolikt den största inkomstkällan för många av de aktiva i Svensk Ostindiska Kompaniet under den fjärde oktrojen och hade stor betydelse för många även under den tredje.

Genom att perioden också plågades av krig där Sverige var inblandat blev det svårt att försäkra de svenska skeppen och lyckades det så blev det dyrt. De höga försäkringspremierna gjorde det ändå svårare att få någon vinst i verksamheten. Krigen orsakade också att svenska skepp fick ligga och vänta på eskorterande krigsfartyg eller att de uppbringades av främmande makt. 1788 utbröt krig mellan Sverige och Ryssland. Det ledde till att skeppen Götheborg (II) och Cron Prins Gustaf fick ligga stilla en längre tid i Portsmouth innan de fick möjlighet att segla med en konvoj hem. Detta innebar extra kostnader och dessutom lägre priser på auktionen av varorna.

När det sen blev fred och ett förbund med Ryssland år 1799 började britterna kapa och uppbringa svenska skepp. Så skedde medSophia Magdalena på väg hem. Skeppet fördes till Kap och hölls kvar till ett handelsavtal med Storbritannien kommit till stånd. På en resa med kaffe från Batavia till Amsterdam kapades skeppet Westergöthland av britterna och fördes till Yarmouth. Efter en tid släppte skeppet fritt bara för att ånyo stoppas av en brittisk fregatt och återföras till Yarmouth. När Westergöthland sen till slut släpptes kunde varorna inte säljas med vinst i Amsterdam. Det slutade med att också skeppet såldes i den nederländska staden.

Skeppslista, skepp, varv, läster, kanoner, besättning, år

Drottning Sophia Magdalena Stora Stadsvarvet 485 18 150 1774-1801
Terra Nova Terra Nova 503 18 150 1775-1786
Gustav III Djurgårdsvarvet 512 18 155 1779-1805
Gustav Adolph Stora stadsvarvet 518 18 150 1784-1797
Götheborg II Varvet Viken Gbg 530 20 170 1788-1796
Drottningen Varvet Viken Gbg 543 20 150 1798-1806
Maria Carolina Byggd i Frankrike 320 10 80 1798-1806
Östergöthland Norrköping 266 14 56 1799-1804
Westergöthland Gamla varvet Gbg 162 8 1799-1802
Fredrik Julius Kaas 1800 (inhyrt?)
Adonis 1800 (inhyrt?)
Fredrica Byggd i utlandet 243 12 56 1800-1806
Prinsessan Karlskrona 283 16 70 1802-1805
Wasa Karlskrona 478 20 167 1803-1805

 

Advertisements

Var byggdes Ostindiska Kompaniets skepp?

I stort sett alla Ostindiska Kompaniets skepp var inköpta nybyggen. De flesta från varv i Stockholm. Varvet Terra Nova byggde flest, hela 10 stycken. Dessa skepp var Friedericus Rex Sueciae (troligen byggt 1725 som Terra Nova), Suecia (1736, det råder en viss osäkerhet kring detta fartyg, Mårten Persson har gett det namnet Stockholm på listan över fartyg byggda på Terra Nova och han missar att det är en ostindiefarare, Sven T. Kjellberg anger namnet Suceia och Terra Nova som byggvarv), Götheborg (1738), Freeden (1746), Prins Gustaf (1746), Hoppet (1747), Prins Friederic Adolph (1753), Riksens Ständer (1756), Cron Prins Gustaf (enligt en källa, enligt en annan källa byggt på Clasons varv, se nedan) (1767) och Terra Nova (1771).

Dessutom byggde varvet Terra Nova två skepp för det danska Asiatisk Kompagni, ett fick i Danmark namnet Prinsesse Louise, men byggdes med namnet Prins Carl år 1751 och det andra var Prins Fredrik som var färdigbyggt 1760. Totalt byggde alltså varvet Terra Nova 12 stycken Ostindiefarare om Cron Prins Gustaf byggdes på det varvet, 11 annars.

Ägare av varvet Terra Nova var familjen Grill som också hade intressen i Svenska Ostindiska Kompaniet.

Ytterligare ett svenskbyggt skepp kom att innehas av danska Asiatisk Kompagni. Det var den svenska fregatten Varberg med 40 kanoner som erövrades i samband med danskarnas angrepp mot Marstrand år 1719. Fick i danska flottan namnet Kronprisen av Danmark. 1730 överlämnades detta fartyg till danska Ostindisk Kompagni som dock gjorde konkurs. Skeppet köptes 1732 av Asiatisk Kompagni och fick namnet Kronprins Christian. Som ostindiefarare med 18 kanoner. Detta fartyg genomförde 1730-32 en resa till Kanton, den första ett dansk skepp gjorde. Byggvarv var Karlskronavarvet och byggår 1699. Som nytt hade skeppet 36 kanoner.

I Karlskrona byggdes också två andra fartyg som hamnade i Svenska Ostindiska Kompaniets tjänst, Prinsessan som byggdes som fregatten Illerim år 1756 på ett privat varav och 60-kanonerskeppet Wasa som byggdes 1778 på Karlskronavarvet och överläts till Svenska Ostindiska Kompaniet år 1803. Samtliga tre ostindiefarare som byggda i Karlskrona var alltså från början örlogsfartyg (militära skepp).

Ytterligare två ostindiefarare planerade att bli örlogsfartyg men togs över under byggtiden och blev istället ombyggda till Ostindiefarare. Det var Adolph Friederic och Lovisa Ulrica som byggdes på Djurgårdsvarvet och stod färdiga 1765. Bygget av Lovisa Ulrica hade påbörjats redan 1757. Djurgårdsvarvet byggde också Enigheten (1747) och Gustaf III (1778). Totalt 4 ostindiefarare byggda vid Djurgårdsvarvet. Även detta varv ägdes en period av personer knutna till Ostindiska Kompaniet då Gustaf Kierman och A. Clason var delägare från 1749. Innan dess ägdes varvet av Efraim Lothsack som anlagt det år 1753. Varvet kallades Lothsackska varvet och senare Kiermanska varvet. 1768 övertogs varvet av en ny grupp ägare bestående av bl.a. Fredric Henric af Chapman, Wilhelm Chapman, familjen Grill, familjen Küsel, Wahrendorff, Lars Bogeman samt Joachim Neuendorff. Såväl Küsel som Grill hade kopplingar till Svenska Ostindiska Kompaniet. Varvet drevs till mitten av 1800-talet.

Familjen Grill hade ägarintressen i ytterligare ett av Stockholmsvarven på 1700-talet, Stora Stadsvarvet som låg på söder vid nuvarande Stadsgårdshamnen. Detta varv byggde 6 ostindiefarare, Cronprinsen Adolph Friedric (1745), Prinsessan Sophia Albertina (1754), Stockholms Slott (1760), Finland (1761), Drottning Sophia Magdalena (1773) och Gustaf Adolph (1783). Varvet grundades 1687 och drevs till 1694 i stadens egen regi, men arrenderades sedan ut till enskilda intressenter. Bland dessa fanns redan från början Anthoni Grill (1640-1703), Claes Wittmack och Werner Groen. Senare under perioden ingick också det Grillska handelshuset bland intressenterna, representerat av Carlos Grill (1681-1736) och Johan Abraham Grill (1719-1799), med omkring 1/8 av kapitalet.

Ytterligare ett stockholmsvarv har byggt Ostindiefarare, det var Clasons varv som började anläggas 1725 av Johan Clason och därefter ärvdes av hans son med samma namn. Det låg på Blasieholmens sydöstra udde, ungefär där Nationalmuseum idag ligger. Vid detta varv byggdes Stockholm(1736), Riddarhuset (1739) och Prins Carl (1751) och kanske också Cron Prins Gustaf (enligt en källa, enligt en annan källa byggt på Terra Nova, se ovan) (1767).

Det finns dessutom ett fartyg, Drottningen af Swerige (1741), som är byggt i Stockholm, men där varvet inte är känt samt två där varv och ort är okända, Cronprinsessan Lovisa Ulrica (1745) och Götha Leijon (1745). Calmar byggdes 1740 i just Kalmar och Östergöthland i Norrköping 1798.

I Göteborgs byggdes endast tre fartyg trots att Svenska Ostindiska Kompaniet hade sitt säte där. De tre stora träbåtsvarven i Göteborg, Gamla varvet, Varvet Viken och Varvet Kusten tog istället hand om allt underhåll av Ostindiska Kompaniets fartyg. Vid Varvet Viken och Gamla varvet som låg intill varandra byggdes dock tre ostindiefarare. Sannolikt byggdes två vid Viken, Götheborg (II) (1787) och Drottningen (1797) samt ett vid Gamla varvet, Westergöthland (1798). Gamla varvet kallades också Amiralitetsvarvet.

Varvet Viken startades 1749 av Peter Samuelsson Bagge och Fredrik Henrik af Chapman mes syfte att underhålal och reparera Ostindiska Kompaniets skepp. Kallades också Baggens varv. Af Chapman sålde sin andel redan efter 5 år. Övertogs av Carl Bagge efter faderns död.

Även Varvet Kusten startades med anledning av Ostindiska Kompaniet verksamhet och låg alldeles intill Ostindiska Kompaniets lokaler i Klippan, i viken mellan Klippan och Majnabbe. Startår var 1784 och intressenter var köpmännen G. J. Beyer, Martin Törngren, Peter Bagge, A. P. Oterdahl, Olof Westerling, G. W. Santesson, Johan Geo. Ekmans änka, Nic. Matzens änka, P. P. EkmanJonas Kjellberg, Andreas Andersson, Anders Lesse och Philip Oterdahl. Av dessa hade Andreas Andersson, G.F. Beyer och Martin Törngren direkta intressen i Ostindiska Kompaniet. Alla tre plus de övriga var också ägare av diverse sillsalterier och trankokerier. Varvet Kusten byggde inga fartyg till Ostindiska Kompaniet.

Ostindiska Kompaniet köpte dessutom 4 fartyg från utlandet. Drottning Ulrica Eleonora var byggt i Deptford i London, Tre Cronor i Oostende medan Maria Carolina och Fredrica förmodligen båda två var byggda i Frankrike.

Byggda Ostindiefarare, på svenska varv, namn, antal

Terra Nova, 11 (12)
Stora Stadsvarvet, 6
Djurgårdsvarvet, 4
Clasons varv, 3 (4)
Gamla varvet/Varvet Viken, 3 (gemensam förvaltning från 1752)
Karlskronavarvet, 2

Endast varv med fler än en byggd Ostindiefarare medtagna. 4 låg i Stockholm, 2 (1) i Göteborg och ett i Karlskrona. Familjen Grill hade ägarintressen i tre av dem (Terra Nova, Stora stadsvarvet och Djurgårdsvarvet från 1768). De var huvudägare i varvet Terra Nova. Familjen Clason var ägare av Clasons varv och fram till 1768 delägare i Djurgårdsvarvet.

Vauxhall

Vauxhall var ett nöjespalats och värdshus för överklassen, vid området kring nuvarande Första Långgatan 10 i stadsdelen Masthugget i Göteborg. Utöver värdshuset, fanns där en större trädgård samt en dans- och konsertsal.

vauxhall1

Huset var ursprungligen ett landeri som från slutet av 1600-talet i flera generationer tillhörde släkten Amija. Källarmästare Johan Bartram Kitz (1712-1759) köpte år 1745 trädgårdsdelen för att där driva värdshus, som länge gick under namnet Kitziska trädgården.

Den som fick idén starta ett ordentligt värdshus på platsen invid Smala vägen var Peter Lamberg. Han hade övertagit egendomen av David Sandberg (adlad af Sandeberg), direktör i Ostindiska kompaniet. Sandberg i sin tur hade köpt anläggningen ”med hus, tobaksplantage och fiskdammar” för 20 100 daler. Satsningen var inspirerad av nöjeslokalen Vauxhall i London och fick därförsamma namn.

Den 15 augusti 1773 öppnades nöjespalatset för allmänheten och biljetterna kostade 1 daler silvermynt. Närmare 600 personer infann sig och bjöds på musik från en 14-mannaorkester samt mat och dryck.

Betjänter och folk med ”skinnkasketter och bindmössor” släpptes inte in och fick ej heller ens mot avgift vistas i trädgården. Det var ett nöjesställe för överklassen och inga andra. Speciellt Göteborgs officerare var förtjusta i stället.

Dåvarande hertig Karl (sedermera Karl XIII) och hans nyblivna fru Hedvig Elisabet Charlotta av Holstein-Gottorp besökte den 24 september 1774 Vauxhall, då omkring 1 000 personer var samlade på Vauxhall. Besöket upprepades 1779. Sju år senare besöktes stället av Gustav III, åtföljd av kronprins Gustav Adolf då stadens borgerskap passade på att ge en storartad fest på Vauxhall den 12 juli 1786.

Peter Lamberg överlät 1779 Vauxhall till doktor Evald Riben, som i sin tur redan 1780 överlät den till källarmästare Samuel Gabrielsson. Åtta år senare köptes Vauxhall av grosshandlare Samuel Dahlin, därefter av direktören för Ostindiska kompaniet Martin Törngren, senare av hovsekreterare C V Hjelm och handlanden Adam Gavin som ägde stora sillsalterier. I och med detta var storhetstiden för värdshuset över men det fortsatte sin verksamhet och hade författaren Johan Anders Wadman var en flitig gäst på Vauxhall då han vi denna tid bodde vid den närbelägna Breda vägen.

I början av 1820-talet förvandlades Vauxhall till bostäder, och den tidigare så uppskattade trädgården med 218 fruktträd fick ge plats för fler byggnadskvarter.

Vauxhall revs den 3 januari 1906. Delar av byggnaden flyttades enligt CRA Fredberg till Särö för att användas i andra byggnader.

Grunden till texten från Wikipedia, redigerad och ändrad.

Grönlandskompaniet

Del 4 av 7 i serien 1700-talets kompanier

I Göteborg fanns det två olika Grönlandskompanier på 1700-talet. Även i Stockholm fanns ett Grönlandskompani. Inget av dem tycks ha varit nån större framgång.

Åren 1755-60 fanns det första Grönlandskompaniet i Göteborg. Det ägdes av Peter Samuelsson Bagge. Under denna tid tillverkade mellan 100 och 200 tunnor tran per år, dock inte alltid av val utan även från säl. Kompaniet lades ner då det var föga framgångsrikt.

Ett nytt kompani startade dock år 1774 i Göteborg. Delägare i detta Grönlandskompani som existerade mellan 1774 och 1787 var G.F. Beyer och Martin Törngren. Grönlandskompaniet arrenderade i början av 1770-talet Känsö i Göteborgs södra skärgård som nyttjades som utgångspunkt för valjakt i haven kring Grönland. Av valarna tillverkades bl.a. tran och valfiskben.

Grönlandskompaniets tillverkning av tran var i paritet med medelstora och stora sillbaserade trankokerier. Tillverkningen av tran varierade mellan cirka 100 fat och som mest över 1 100 fat med undantag av år 1782 då inget tran tillverkades och ingen val fångades. Minsta tillverkningen ägde rum 1786 och den största 1776. På 1770-talet utrustade kompaniet 4 eller 5 skepp varje år men på 1780-talet handlade det om 2 skepp per år. Antalet fångade valar varierade mellan 0 (1782), 1 (1785) ock så många som 15 (1777) och 24 (1776). Noterbart är också att det på 1700-talet var ganska vanligt med stora valar vid den bohuslänska kusten:

Beträffande sillvalar, som ansågs driva in sillen under land och alltså var högst nyttiga varelser, stadgades redan för sjuhundra år sedan, att den som dödade dylika skulle straffas med böter. Sill och valar hörde ihop. Men pålitliga uppgifter om valarnas förekomst vid kusten finns inte från tidigare fångstperioder än sjuttonhundratalets. Redan från periodens början omtalas att valar hade visat sig utanför Hisingen.

Och 1763 meddelades att en hel hop valar hade uppträtt i skären utanför Göteborg. Bland annat var det en vars längd uppskattades till trettio à trettiofem alnar, som hade låtet se sig utanför Älvsborgs fästning. Där gick han fram och tillbaka i fjorton dagars tid och sprutade vatten ända upp till trettio alnars höjd. Ett tiotal år senare berättade trovärdiga fiskare att de vid Gravarne hade sett två valar jaga ett stort sillstim in mot iskanten – det var sträng isvinter det året.

När stimmet kom fram till isen vände valarna tvärt, men den skräckslagna sillen fortsatte in under isen – som gick i vågor ända till den inte längre motstod trycket underifrån utan brast med ett brak så att sillen hoppade upp och blev liggande i stora högar. Från Ljungskile rapporterades 1792 att ett par, tre valar i över åtta dagars tid hade visat sig där. De uppskattades efter ögonmått till mellan trettio och fyrtio alnars längd, och allmogen såg dem inte utan onda aningar. Gammalt folk berättade nämligen att dylika vidunder alltid hade låtit se sig före ett krig och att ofred alltså kunde anses vara i faggorna igen.

De mera förståndiga nöjde sig emellertid med att betrakta valarna som ett förebud till rikt sillfiske. När den senaste sillperioden började i slutet av sjuttiotalet dök även valarna upp igen. Redan under första fiskesäsongen rände en val upp på ett skär vid Hällevikstrand. Den var visserligen inte mer än tio alnar lång men förorsakade i alla fall ett drygt arbete, då den skulle flottagas och bogseras bort. Den fördes in till Göteborg, där ett ombud för naturhistoriska riksmuseet uppträdde som spekulant på den. Fiskarna begärde femhundra kronor för den. Ett par år senare uppträdde en fyrtio alnar lång bjässe i Gullmaren. Han utsattes för beskjutning men klarade sig undan. En ångare som följde i hans kölvatten hade svårt att hålla sin kurs – så våldsamt rörde valen upp vattnet.

På Danafjorden och ända inne vid Stenungsund frustade stora valar omkring, och i Marstrand blev det en förfärlig uppståndelse när folket en söndag kom ut ur kyrkan och fann en tjugo alnars val piruettera mellan båtarna i hamnen. Kvinnorna skrek i himmelens sky, och karlarna var beredda på att få se båtarna vända kölen i vädret, men när valen hade roat sig med sina konster en stund stack han i väg ut genom inloppet och försvann. Från än den ena, än den andra platsen på kusten meddelades att valar hade plöjt omkring tillsammans med sillstimmen, men ingen bohusläning kom dock på idén att anställa särskild jakt på de långväga gästerna. Detta gjorde däremot en del företagsamma norrmän.

Grönlandskompaniet hade tillgång till Känsö för utrustning av fartygen och företaget hade dessutom tillgång till kajen vid Törngrens sillsalteri och trankokeri vid Färjenäs där Grönlandskompaniets fartyg kanske oftast låg och utrustades när de var i Göteborg.

Benjamin Bratt (1748-87) var direktör i Grönlandskompaniet det sista året. Innan dess tycks hans svåger Andreas (Anders) P Oterdahl (1726-1804) ha varit direktör. Benjamin Bratt var i sitt första äktenskap gift med Ingeborg Dorotea Matzen (-1776) och i sitt andra med Maria Lauterbach (1756-1835). Carl Bratt (1785-1838), son till Maria Lauterbach och Benjamin Bratt var handelsman. Andreas Oterdahl var gift med Dorotea Matzen (1731-63).

För källor utöver länkar se mitt första inlägg om sillperioden på 1700-talet och det första inlägget om handelsfamiljer i Göteborg på 1700-talet.

Råda säteri

Råda Säteri skapades sannolikt ursprungligen i slutet av 1100-talet.  I slutet av 1760-talet tog direktören i Ostindiska Kompaniet Martin Törngren över Råda Säteri genom en pantaffär och lät uppföra en huvudbyggnad i trä i två våningar med valmtak och två flyglar, som blev klart 1771.

Råda säteri

Råda säteri. Huvudbyggnaden och östra flygeln.

William Chambers (1723–1796) bistod troligen med ritningar till säteriets huvudbyggnad och två flyglar som uppfördes 1770–72. Hans yngre syster Sara Chambers (1724–85) blev änka 1770 och gifte två år senare om sig med ägaren till säteriet, Martin Törngren, som ägnade stor omsorg åt säteriet:

Martin Törngren lade ner stor omsorg inte bara på inredningen utan även på parken och trädgården ner mot sjön där det byggdes en gedigen stenbrygga 20 m ut i Rådasjön. Parken är av fransk karaktär med planterad vegetation, träd och buskar tuktade enligt ett symmetriskt schema.

Martin Törngren avled 1799, men hans andra hustru Lovisa Törngren, född Svartlock, stannade kvar på Råda, där hon hade många aktade gäster, framför allt bland sin dotters litterära vänner. 1795 besöktes Råda till exempel av den engelska författaren Mary Wollstonecraft.

Under en del av 1800-talet ägdes säteriet av friherrinnan Martina von Schwerin, dotter till Martin Törngren och hennes man:

Martin Törngren hade en dotter i sitt andra äktenskap. Hon fick namnet Martina och hon har blivit den mest omskrivna ägaren till Råda. Redan som 15 – åring blev hon gift år 1804 med hovstallmästare Werner Gottlob von Schwerin och erhöll Råda i morgongåva.

Paret flyttade till Stockholm där maken hade sitt arbete i kungens tjänst. Den vackra och intagande Martina väckte, trots sin ungdom stor respekt i sällskapslivets salonger, som alltid var välbesökta och dit kom ofta storheter som Carl Gustaf von Brinkman, Tobias Sergel, Atterbom (”Lycksalighetens ö”), Frans Mikael Franzen skald och andra redan då berömda personer.

[…]

Genom sin litterära begåvning fick hon kontakt med det lärda Sverige. Hon kom att brevväxla mycket frekvent under många år med Carl Gustaf von Brinkman, som var en aktad klassicistisk poet och författare samt diplomat. Han var dessutom ledamot av Svenska Akademien. Vidare träffade hon Esaias Tegnér vid Ramlösa Brunn 1816. Även om det var ett mycket kort möte, uppstod tycke. De skulle komma att hålla kontakt i många år genom brev och boklån. Efter fyra år var tiden mogen för Tegnér att besöka det Schwerinska godset i Sireköpinge i Skåne. Tegnér skriver i sitt tacktal till värdinnan att vistelsen där tillhörde ”de få helt och hållet lyckliga dagar jag haft i Skåne”. Kontakterna fortsatte och besöken av Tegnér i Skåne blev allt tätare. Martina avslutar som oftast sina brev till Tegner med Vänskaps- och ömhetsfullt. 1824 inträffade en brytning som varade i 1 år. Denna schism lär ha uppstått efter ett närmande från Tegnérs sida. Martina tog mycket illa vid sig, packade och avreste i all hast till Stockholm. Tegnér kom allt djupare in i sin sinnessjukdom. Det kom dock ett och annat brev, som damp ner på Råda. Det sista brevet skrev Tegnér 28 februari 1843 till Martina von Schwerin. Esaias Tegnér avled 2 november 1846.

1849 sålde Martina von Schwerin Råda säteri till Gustaf Ferdinand Henning som var grundaren av Mölnlycke fabriker och också ägare till andra industrier.

Råda säteri ägs sedan 1969 av Härryda kommun.

Schutz – flitig företagarfamilj på 1700-talet

Del 15 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Familjen Schutz eller Schütz kom in till Göteborg via Köpenhamn eller Königsberg och Stockholm med sadelmästaren Jacob Schutz som föddes 1638 i Mettingen i Tyskland. Troligen dog han år 1690. Hans son Samuel Schutz (1676-1740) var skeppare och redare och drev handelsfirman Peter Bagge & Samuel Schutz tillsammans med Peter Samuelsson Bagge (1710-79). Två av hans söner blev mycket framgångsrika. Hans dotter Catharina Schutz (1712-98) var i sitt första äktenskap gift med kaparen (piraten) Cornelius Thorsson (-1737), sannolikt släkt med Anders Thorsson (-1711), gift med Anna Thalena Gathe (1694-1778) i hennes första gifte, syster till den kände kaparen Lars Gathenhielm. Hon gifte sedan om sig med Johan Hansson Busck (1690-1756) och blev mor till Lona Busck, gift med James Maule, superkargör i Ostindiska kompaniet.

Äldste sonen Jacob Schutz (1709-72) var borgmästare i Göteborg 1750-54 och direktör i Ostindiska kompaniet från 1766 under den tredje oktrojen. I sitt första äktenskap var han gift med Christina Beata Olbers (-1753) och de fick två barn. Christina Beata Olbers var dotter till Johan Andreas Olbers (1673-1741) och hans första fru Anna Thorsson, sannolikt också släkt med ovanstånde personer med samma efternamn. Fortsatte sin fars handelsverksamhet med bl.a. kattuntryckeri och repslageri. Han ägde också Kållereds, Rådanefors och Öxnäs järnbruk och startade med kompanjoner ett lädergarveri och ett glasbruk. 1758 stod han som ägare till Marieberg i Kungälv, med underliggande hemman som han då övertagit från svågern Magnus Lagerström (1691-1759), gift med Clara Olbers (1713-78)

När Jacob Schutz dog testamenterade han större delen av sin kvarlåtenskap, 23 miljoner riksdaler, till sonen i det andra äktenskapet, Johan Henrik Schutz (1763-1828). Denne blev genom arvet en av de rikaste personerna i Sverige. Han uppfostrades på hovet efter faderns död och adlades Rosenschütz. Kallades för ”Galne greven” och ”den Svenske Paschan”. Ägde bl a Liseberg och lyckades bli portförbjuden på Gustav III:s fester i Stockholm. Ordnade överdådiga fester på Mariebergs säteri i Kungälv med damer, dryck och förtäring. Han slösade bort förmögenheten och dog slutligen utfattig i hyresfastighet.

Samuel Schutz (d.y., 1736-1805), son till Jacob Schutz i dennes första äktenskap var handlande och nära vän till superkargören Jean Abraham Grill. Samuel Schutz var gift med Brita Sofia Liedberg (-1803), sannolikt släkt med Sara Maria Liedberg, gift med Johan Fredrik Pettersson (1725-?), superkargör i Ostindiska kompaniet. Samuel Schutz var engagerad i sillhanteringen under sillperioden och ägde bland annat Bastevikens trankokeri i Hålta socken, 1801 sålt till kaptenen i Ostindiska kompaniet, H.H. Clason, och Majvikens salteri i Majorna.

Jacob Schutz dotter Clara Schutz (1738-95) var gift med Gabriel Fredrik Beyer (1731-88) son till superkargören i Ostindiska med samma namn. G.F. Beyer var också delägare i Varvet Kusten.

Johan Schutz (1722-97), bror till Jacob Schutz, var en mångsidig industriägare i Göteborg. Han drev 6 fabriker och ägde Segloraberg i Kinna. Industriverksamheten  omfattade sodatillverkning, glasbruk, garveri och repslagning. Glasbruket låg i Klippan mellan 1762 och 1808. Glasbruket ägdes först ihop med Volrat von Öltken (-1782) och från 1782 tillsammans med Martin Törngren, direktör i Ostindiska. Garveriet beläget mittemot Gubbero vid Mölndalsån ägdes av Johan Schutz, överinspektor Stapelmohr, handelsmannen Peter Bagge och Johan Friederic Bauer. Den sistnämnde var en av de första som anlade ett trankokeri och var för en tid ägare till Gubbero landeri. Johan Schutz var gift med Ulrika Olbers (1730-1807). Hon var syster till Christina Beata Olbers, gift med Johan Schutz bror Jacob Schutz (se ovan).

Utöver fabrikerna i Göteborg som nämnts ägde Johan Schutz också ett sillsalteri som låg vid glasbruket i Klippan samt Basttångens stora trankokeri på Tjörn.

En dotter till Johan Schutz, Anna Maria Schutz (1748-1808), var gift med Ulrik M. Valtinsson (1731-83) i dennes andra gifte. I sitt första äktenskap var han gift med Anna Catharina Pettersson (1734-65), syster till borgmästaren Daniel Pettersson och superkargören Johan Fredrik Pettersson. Valtinsson var först kanslist och sen superkargör i Ostindiska kompaniet. Han genomförde flera resor till Indien, Siam och Kina. Adlades med namnet Adlerstam tillsammans med sina bröder år 1776. Hans  dotter Anna Johanna Adlerstam (1771-1808) var gift med bruksägaren Johan Henrik Sebastian Grave (Westberg) (1761-1822). Ulrik M Valtinssons son Gustaf Ulrik Adlerstam (1773-1845) var stadsmajor i Göteborg.

Törngren – Ostindiska kompaniet och Råda säteri

Del 4 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Martin Törngren (1735-1799) var direktör i Ostindiska kompaniet från 1786 till sin död. Han var gift i sitt första gifte med Sara Chambers (1724-?) som tidigare varit gift med George Bellenden, innehavare av en av Göteborgs största järnexportfirmor i slutet av 1700-talet. I Bellendens firma var Martin Törngren och Jonas Malm delägare (troligen Jonas Eriksson Malm). En syster till Sara Chambers, Maria (Mary) Chambers (1731-74) var gift med en direktör i Ostindiska kompaniet, David Sandberg (1726-88), senare David af Sandeberg. Bägge bröderna till Sara Chambers, John Chambers d.y. (1726-?) och William Chambers (1723-1796) var anställda inom Ostindiska. Martin Törngren gifte senare om sig med Lovisa Svartlock.

Martin Törngrens brorsdotter Gustava Törngren var gift med Gustaf Henrik Ekman (1774-1847) från den mycket inflytelserika och mäktiga göteborgsfamiljen Ekman, 1800-talets svar på familjen Wallenberg. En brorsons dotter, Charlotta (Lotten) Törngren (1813-1867) var gift med en borgmästare i Göteborg, Carl Henrik Ewert (1802-1882), i dennes tredje gifte. Innan dess var han gift med Hedvig Maria Ekman (1808-1842), dotter till nämnde Gustaf Henrik Ekman och Gustava Törngren, alltså kusin till den tredje frun.

Martin Törngren ägde för en period också värdshuset Vauxhall som låg i trakten av nuvarande Första Långgatan. och var några år, med start 1782, också delägare (tillsammans med Johan Schutz) i ett glasbruk samt ägare av ett sillsalteri vid gamla Älvsborgs slott i Klippan. Mellan 1760 och 1788 var han också direktör i Grönlandskompaniet som åren 1760-81 utrustade ettantal valfångarexpeditioner. Han var också delägare i Varvet Kusten.

I slutet av 1760-talet tog direktören i Ostindiska Kompaniet Martin Törngren över Råda Säteri genom en pantaffär och lät uppföra den huvudbyggnad i trä med två våningar och två flyglar som finns kvar än idag. Bygget var klart år 1771. Arkitekten var troligen svågern William Chambers. Martin Törngren avled 1799, men hans andra hustru Lovisa Svartlock, stannade kvar på Råda, där hon hade många aktade gäster, framför allt bland sin dotters litterära vänner. Paret Martin Törngren och Lovisa Svartlock hade en dotter tillsammans, Martina Törngren (1789-1875) och hon blev redan som 15-åring gift år 1804 med hovstallmästare Werner Gottlob von Schwerin och erhöll Råda i morgongåva.

Martina von Schwerin (f. Törngren)

Martina von Schwerin (f. Törngren)

Paret flyttade till Stockholm där Werner Gottlob von Schwerin arbetade för kungen. Martina Törngren väckte, trots sin ungdom, stor respekt i sällskapslivets salonger och blev bekant med storheter som Carl Gustaf von BrinkmanTobias SergelAtterbom och Frans Mikael Franzén med flera. Hon skapade en unik gästbok, en fönsterruta där gästerna kunde skriva sitt namn och hälsning med en diamant. Hon fick omfattande kontakter med det lärda Sverige och kom att brevväxla mycket och under många år med författaren Carl Gustaf von Brinkman, också diplomat och ledamot av Svenska Akademien.

Hon träffade Esaias Tegnér vid Ramlösa Brunn 1816. De skulle komma att hålla kontakt i många år genom brev och boklån. Efter fyra år var tiden mogen för Tegnér att besöka det Schwerinska godset i Sireköpinge i Skåne. Kontakterna fortsatte. Esaias Tegnér avled i november 1846. Martina hade då börjat få problem med reumatism och hade med åren blivit ensam då släktingar och vänenr dog allteftersom. Martina von Schwerins dotter dog 1839, hennes man 1840, hennes yngste son och Tegnér 1846 samt hennes förtrogne Carl Gustaf von Brinkman 1847. 1849 sålde hon Råda till Gustaf Ferdinand Henning och bosatte sig i en våning i Ekmanska Huset vid Domkyrkan i Göteborg. I den våningen levde hon till sin död 18 november 1875.

Werner Gottlob von Schwerin och Martina Törngrens son var Jules von Schwerin (1810-1880).

Chambers – superkargörer och kungliga arkitekter

Del 3 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

John Chambers d.ä. (1695-1735) var handelsman i Göteborg och delägare i firma Chambers & Pehrsson (eller Chambers & Piersson). Hans son John Chambers d.y. (1726-?), var verksam som superkargör för Ostindiska kompaniet i Kanton mellan 1769 och 1772 (utresa som superkargör med Cronprins Carl Gustaf, ersatt på hemresan av Jean Abraham Grill) och också bl.a. som superkargör på Götha Lejons resa till Surat och Kanton 1750-52,  Prins Carl 1753-56 samt 1765-66 och Prinsessan Sophia Albertina åren 1760-61. I allmänhet var också Anders Gothéen, John Irvine och Joh. Fredr. Pettersson superkargörer tillsammans med John Chambers. På första resan med Prins Carl var David Sandberg också superkargör och på sista var en av kollegorna Henrik Wilhelm Hahr.

John Chambers d.ä. var gift med Sara Elphinston (-1740). Sannolikt var hon släkt med George Elphinston som var styrman och kapten i Ostindiska kompaniet mellan omkring 1740 och 1756. Han var helt säkert släkt med Johanna Elphinston som var gift med den brittiske handelsmannen Alexander Bornett som var verksam i Göteborg. Kanske är George Elphinston faktiskt samme man som den George Elphinston (1721-77) som var kapten och direktör i danska ostasiatiska kompaniet.

William Chambers (1723-1796), en bror till John Chambers d.y. var också superkargör i Ostindiska kompaniet. Han arbetade för kompaniet 1740-49 och genomförde ett par resor till Fjärran Östern bl.a. en resa som superkargör ombord på Hoppet åren 1748-49 tillsammans med David Sandberg, Henrik König och Daniel Krüger. William Chambers blev senare arkitekt och flyttade till England där han bland annat designade byggnader för Kew Gardens, tillbyggnader/tillägg till Marlborough House, byggnader i Richmond ParkSomerset House med mera. Han var också teckningslärare för den brittiske kronprinsen och blev sen kunglig arkitekt för George III. Han hjälpte bl.a. den brittiske kungen att sätta upp Royal Academy i England. Från 1766 var han medlem av Kungliga Vetenskapsakademin i Sverige.

William Chambers

William Chambers

John och William Chambers ena syster, Maria (Mary) Chambers (1731-74) var gift med en direktör i Ostindiska kompaniet, David Sandberg (1726-88), senare David af Sandeberg. En annan syster, Sara Chambers (1724-85), var först gift med George Bellenden (-1770), ägare av en sin tids största exportfirmor i Göteborg och i andra giftet gift med Martin Törngren (1735-1799), direktör i Ostindiska kompaniet från 1786 till sin död.

Af Sandeberg – Sandhems bidrag till adeln

Del 2 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Sandhem är en liten håla med en järnvägsstation på järnvägen mellan Falköping och Jönköping. Från Sandhem flyttade Gabriel Sandberg eller hans far till Göteborg. I vilket fall som helst så blev Gabriel Sandberg handlande i Göteborg. Hans son David Sandberg (1726-88) gifte sig med Maria (Mary) Chambers (1731-74). Hon var dotter till John Chambers d.ä. (1695-?) och syster  till John Chambers d.y. (1726-?), verksam som superkargör för Ostindiska kompaniet i Kanton mellan 1769 och 1772 (utresa som superkargör med Cronprins Carl Gustaf, ersatt på hemresan av Jean Abraham Grill) och också bl.a. som superkargör på Götha Lejons resa till Surat och Kanton 1750-52,  Prins Carl 1753-56 samt 1765-66 och Prinsessan Sophia Albertina årren 1760-61.

I allmänhet var också Anders Gotheen, John Irvine och Joh. Fredr. Pettersson superkargörer tillsammans med John Chambers. På första resan med Prins Carl var David Sandberg också superkargör och på sista var en av kollegorna Henrik Wilhelm Hahr. William Chambers (1723-1796), en bror till John Chambers var också superkargör i Ostindiska kompaniet.

John Chambers var sannolikt mycket inblandad i handeln med opium då de flesta resor de deltog i också innebar att hamnar i Indien anlöptes. William Chambers genomförde en resa som superkargör ombord på Hoppet åren 1748-49 med David Sandberg, Henrik König och Daniel Krüger. David Sandberg började arbeta i Ostindiska kompaniet redan vid 22 års ålder. Förutom anställningen i Ostindiska kompaniet så bedrev Sandberg också egen firma som sysslade med sill och var ägare till skeppsvarvet Viken.

Förutom på resan de två resor tillsammans med någon av bröderna Chambers genomförde David Sandberg ett par resor, med Riksens Ständer 1760-62 tillsammans med bland annat Henrik Wilhelm Hahr och med Baltzar Grubb som kapten och 1766-68 på Adolph Friedrich och med Friedrich Habicht som superkargörskollega. 1776 blev David af Sandeberg som han hette nu efter att ha blivit adlad år 1772. Det är troligt att också David Sandberg deltog i opiumhandeln liksom de flesta av hans kollegor. Detta vid sidan av den vanliga handeln med te, kryddor och andra varor från Fjärran Östern.

En syster, Sara Chambers (1724-?), till David Sandbergs fru Maria Chambers, var först gift med George Bellenden, ägare av en av 1700-talets största trävaruexportfirmor i Göteborg och i andra giftet gift med Martin Törngren (1735-1799), direktör i Ostindiska kompaniet från 1786 till sin död.

1763 köptes Partille herrgård av David Sandberg och han behöll gården intill sin död. Nuvarande byggnad uppfördes av David Sandberg 1770-80. Arkitekt var svågern William Chambers men troligen har också stadsarkitekten i Göteborg, Carl-Wilhelm Carlberg, medverkat till byggnadens utformning. Sonen John David af Sandeberg(1759-95) övertog Partille herrgård vid hans död. Dennes dotter Maria af Sandeberg (1786-1825) var gift med Carl Abraham Arfwedsson (1774-1861), delägare i Tottie & Arfwedsson samt direktör i Ostindiska kompaniet.