Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Marma-Långrörs AB

Carl Wijk

Carl WijkCarl Wijk föddes 1839 och dog 1907. Son till Olof Wijk d.ä. och Hilda Prytz. Gift 9 oktober 1864 med Emma Röhss (1843–1896). De hade barnen Carl Olof Wijk (1866-1918), Hakon Wijk (1868-1919) och Olga Wijk (1870-1962), gift med Carl Gustaf von Platen.

När han var 22 år gammal inträdde han i familjefirman Olof Wijk & Co där han gjorde sällskap med bröderna Olof Wijk d.y och Erik Wijk. I motsats till bröderna ägnade han sin huvudsakliga kraft åt familjeföretagen och mycket lite kraft åt politiska uppdrag. Under hans tid köpte familjeföretaget Gideå & Husums AB samt Långrörs sågverk, senare Långrörs AB. Han var under lång tid direktör för det sistnämnda företaget som grundats 1853:

År 1853 inrättade brukspatron L.M. Wærn en så kallad bjälkgrop i Jernkällsviken. Därifrån exporterades genom handelsbolaget Olof Wijk & Co. i Göteborg bjälkar till utlandet. I början av 1860-talet övertogs rörelsen av konsul Carl Fougt (1827–1896) i Söderhamn som 1864 lät uppföra Långrörs ångsåg på platsen. År 1873 tröttnade Fougt ”på en tiden så upptagande och enformig sysselsättning som driften af Långrörs sågverk” och överlät från 1874 verksamheten till Olof Wijk & Co.

Sågen var lönsam under hela 1800-talet och 1900-talets första decennium. Efter att 1894 ha brunnit ned till grunden och uppfördes året därpå en ny såg. År 1896 ombildades rörelsen till Långrörs AB. I samarbete med Marma Sågverks AB, Ljusne-Woxna AB och AB Adolf F. Hillman i Söderhamn bildades 1906 Sulfit AB Ljusnan, vilket 1908 startade massatillverkning i Vallvik och sedermera kom att bli helägt av Långrörs AB.

År 1914 förvärvade Långrörs AB aktiemajoriteten i Marma Sågverks AB och de båda företagen kom därigenom att ingå i samma koncern. Efter en 1932–33 genomförd konsolidering blev namnet Marma-Långrörs AB.

Marma Sågverks AB hade för sin del startats 1854 och blev 1914 uppköpt av Långrörs AB:

År 1854 ingicks ett kontrakt om sågverksrörelse vid sjön Marmen på initiativ av Per Henrik Widmark och under medverkan av finansiärernaJohan Gustaf Brolin och Carl Johan Schöning (far till Johan Frithiof Schöning) i Söderhamn. Efter att ångsågverket startats 1855/56 blev Marmaverken en livaktig industriort och befolkningen mångdubblades. Brädgården fanns dock i Söderhamn.

År 1856 ombildades rörelsen till aktiebolag, Marma Sågverks AB, och blev därigenom det första dylika i Sverige inom trävarubranschen. I början av 1880-talet tillverkades nära 60 000 kubikmeter sågat virke per år och ungefär de volymerna producerades ända till sekelskiftet, men bolaget fick efterhand problem med överavverkning samtidigt som kostnaderna för skogsinköp steg betydligt.[3]

I samarbete med Långrörs AB, Ljusne-Woxna AB och AB Adolf F. Hillman i Söderhamn bildades 1906 Sulfit AB Ljusnan, vilket 1908 startade massatillverkning i Vallvik.På en bolagsstämma 1914 avskedades Marmabolagets verkställande direktör Gustaf Brolin, son till grundaren. En helt ny ledning tillsattes, men denna hade knappast hunnit tillträda innan Långrörs AB, ägt av Göteborgsföretaget Olof Wijk & Co. övertog aktiemajoriteten i bolaget.Efter detta byggdes 1914–16 en helt ny såg byggdes i Marmaverken.

Till följd av svåra ekonomiska problem under efterkrigskrisen 1920–21 tvingades Olof Wijk & Co att året därpå dra sig ur Marmabolaget, vilket övertogs av Skandinaviska Kredit AB.

Carl Wijk var den som år 1885-89 lät uppföra det hus som idag kallas för Wernerska villan invid Södra Parkgatan:

Kommerserådet Carl Wijk (1839-1907) köpte 1883 tomten på 1 711,6 kvadratmeter, som ursprungligen tillhörde 12 roten, men blivit överförd till den nybildade 14 roten. Uppdraget att ta fram ritningar gavs till en början åt arkitekten Victor Adler (1848-98), som i november 1883 presenterade sitt förslag. Det var ett fyravånings stenhus inyrenässansstil med en ingångsportal vid Teatergatan, omramad av kraftiga skulpturalaatlanter i cement. Dessa ritningar fastställdes den 21 november 1883, men blev aldrig utförda, eftersom makarna Wijk ej ville ha en stor fastighet utan hade tänkt sig en villa omgiven av en mindre trädgårdsanläggning. Istället överlämnades uppdraget till arkitekten Adrian C. Peterson. Hans första förslag är daterat 1885 och fastställdes i slutgiltig form den 14 december 1886. Handelstidningen skrev den 17 juni 1885:

”å tomten nr. 5 och 6 vid Parkgatan, mitt framför Chalmers tekniska läroanstalt, för närvarande pågår grundläggning till ett nybygge, som efter vad de uppgjorda ritningarna innebära, torde bliva en verklig prydnad för denna trakt, även om man tager i betraktande de omgivande präktiga husraderna.
Byggnaden ifråga skall uppföras för grosshandlare Carl Wijk och varda bostad för honom och hans familj. Inredningen skall göras uteslutande med hänsyn till familjens behov och att den vad komfort och tidsenliga anordningar beträffar ej skall lämna något övrigt att önska, kan man taga för givet.”

Byggmästare var firman N. Andersson & Co. Enligt uppgift av arkitekten var förebilden till villan hämtad från norra Tyskland. Den innehöll tjugo rum, kök, stall med mera och där installerades från början elektriskt ljus, men även en del gasledningar. Villan är byggd av tegel med en souterrainvåning, som användes som källarvåning, två bostadsvåningar och en vindsvåning. De båda nedersta våningarna är i rusticerad cement, medan huvudvåningens fasad är klädd med rödgult Frankfurtertegel.

Inflyttningen i den nya villan skedde på sommaren 1889, och invigningen firades den 9 oktober. Enligt mantalsskrivningen bestod familjen då av Carl Wijk och hans hustru Emma född Röhss (1843-96), barnen Carl Olof (1866-1918), Hakon (1868-1919) och Olga. Den 24 april 1896 var villan taxerad till 275 000 kronor.

Huset tog ofta emot gäster av hög börd. Särskilt omtalad var den middag som han den 29 mars 1898 gav för kung Oscar II, vilken då bodde hos honom några dagar. Både Carl Wijk och hans bröder var Oscar II:s personliga vänner.

Carl Wijk avled den 9 juli 1907. Sedan de tre arvingarna hade delat upp boet, övertogs villan av den äldste sonen Carl Olof Wijk. Han flyttade till London med familj år 1915, och avled vid ett besök i Göteborg 1918. Villan såldes till Gustaf Werner år 1915.

Advertisements

Hjalmar Wijk

Hjalmar WijkHjalmar Wijk, född 10 mars 1877 i Klara, Stockholm, död 13 januari 1965 i Göteborg, var en svensk politiker och industriman. Han var son till grosshandlaren och politikern Olof Wijk d.y. och hans hustru Caroline Wijk, född Dickson och uppvuxen på Överås. Med hans död slöts den kortlivade adliga ätten Wijk; fadern hade 1890 blivit den näst siste adlade i Sverige (enligt de s.k. § 37-reglerna som gällde efter 1809, innebärande att endast huvudmannen av ätten är adlig, alltså den adlade själv och efter honom hans äldste levande son osv).

Efter studentexamen vid Latinläroverket i Göteborg 1894, studerade han 1894-98 botanik vidi Uppsala universitet. Hans äldre bror dog plötsligt under studietiden i Uppsala och efter faderns bortgång 1901 övertog Hjalmar Wijk ledningen för ett flertal norrländska skogsegendomar och sågverk (och ärvde faderns adelskap). Han var bland annat verkställande direktör för Långrörs AB, Söderhamn, 1902-24, för Marma Sågverks AB, Söderhamn, och för Sulfit AB Ljusnan, Vallvik, 1918-24. Förmögenheten kom att reduceras kraftigt under den ekonomiska krisen på 1920-talet, då familjen Wijk förlorade en stor del av sitt kapital och inflytande. Det var endast tack vare bankernas välvilja Wijk kunde bevara delar av sitt kapital. Han var även verksam som liberal politiker som riksdagsman, och som kommunpolitiker var Wijk ledamot av Göteborgs stadsfullmäktige 1915-31 mars 1919-

Som idégivare och mecenat inom kulturens område var Hjalmar Wijk ordförande i styrelsen för Röhsska konstslöjdmuseet samt var ledamot av styrelserna för bland annat Göteborgs botaniska trädgård, Göteborgs museum, Göteborgs högskola, Svenska Naturskyddsföreningen och Strindbergsarkivet. Hjalmar Wijk var styrelseledamot och kassaansvarig för jubileumsutställningen i Göteborg 1923 och skattmästare i Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg från 1925.

Wijk var ordförande i styrelsen för Långrörs AB, Söderhamn, 1902-42, ledamot av styrelsen för Bergslagernas Järnvägars AB 1914-47, varav som vice ordförande 1925-47, ledamot av styrelsen för Skandinaviska Banken 1917-33, ordförande i styrelsen för Sulfit AB Ljusnan, Adolf Ungers Industri AB och Marma Sågverks AB 1918-42. Han var ordförande i styrelsen för Dal-Västra Värmlands Järnvägs AB och Lödöse-Lilla Edets Järnvägs AB 1934-47, vice ordförande i styrelsen för Gävle-Dala Järnvägs AB 1934-47, ledamot av styrelsen för Stockholm-Västerås-Bergslagens Järnvägs AB 1934-44, ordförande i styrelsen för Marma-Långrörs AB, 1942-46, av styrelsen för Röhsska konstslöjdmuseet 1905-49, varav som ordförande 1913-49, av styrelsen för Göteborgs museum 1911-46, av styrelsen för Göteborgs högskola 1912-49, varav som kassaförvaltare 1930-49, av drätselkammaren 1912-14, av drätselkammarens l:a avdelning 1915-20, av styrelsen för Botaniska trädgården 1919-50, hela tiden som ordförande, av styrelsen för Olof och Caroline Wijks stiftelse, hela tiden som ordförande och kassaförvaltare, av styrelsen för Caroline Wijks sjuksköterskehem 1919-51, hela tiden såsom ordförande.

Hjalmar Wijk var ledamot av styrelsen för Olof och Caroline Wijks stiftelse 1925-47, varav som ordförande 1935-47, av styrelsen för Renströmska fonden 1929-51, varav som vice ordförande 1936-51, av styrelsen för Wilh. Röhss donationsfond 1929-51, varav som vice ordförande 1936-51, av styrelsen för Göteborgs orkesterförening 1930-48, varav som vice ordförande 1935-48 och av styrelsen för Göteborgs konserthus 1935-46, hela tiden som ordförande.

Wijk var huvudman i Göteborgs Sparbank 1925-49, ledamot av byggnadskommittén för konstslöjdmuseum 1908-09, av kommittén för Charles Felix Lindbergs donationsfond 1912-18, av beredningen för natur och kulturskydd 1913-18, hela tiden som ordförande, ledamot av beredningen för ordnande av Götaplatsen och området däromkring 1917-26, ledamot av beredningen för förslag till användning av Olof och Caroline Wijks utdelningsfond 1925 samt revisor för Trollhätte kanal- och vattenverk 1906-08. Wijk var ledamot av styrelsen för AB Göteborgs högre samskola 1910-47, vice ordförande och ordförande i Folkmusikkommissionen 1922-59, ordförande i Clara Lachmanns fond för befrämjande av den skandinaviska samkänslan 1923-47, ordförande i Göteborgs konstförening 1928-48, vice ordförande i Göteborgs och Bohus läns fornminnesförening 1935-50 och i Skogssällskapet 1941-53.

Under ett långt liv var Wijk engagerad i en mängd kulturbevarande aktiviteter, oftast valde han att verka anonymt. Han skänkte bland annat avgörande bidrag för att flera betydande kulturinstitutioner i Göteborg skulle kunna fullbordas, till exempel Botaniska trädgården, den ovannämnda jubileumsutställningen, Konserthuset, Göteborgs högskola och Göteborgs universitetsbibliotek. Dessa och många andra institutioner erhöll såväl flera gåvor under hans livstid som testamentariska förordnanden. Wijk verkade därmed i en gåvokultur sedan länge odlad av Göteborgs välbärgade borgarfamiljer.

Hjalmar Wijk hade en förnämlig samling av förstaupplagor av svensk litteratur, tidiga tryck, inkunabler, handskrifter samt bokband, som efter hans bortgång tillföll Röhsska Museet och Göteborgs universitetsbibliotek. Korrespondensen mellan Hjalmar Wijk och Greta Holmgren är deponerad där och förseglad till år 2015.

I politiken tillhörde Wijk Liberala samlingspartiet, han representerade Göteborgs stads valkrets i andra kammaren 1906-14 och i första kammaren 1918–1921. Han var ledamot av tillfälliga utskott 1907, 1908 och 1909, av kollektivavtalsutskottet 1910, vice ordförande i bankoutskottet 1912-14, ledamot av sjölagsutskottet 1914 (majriksdagen), av krigstidsförfattningsutskottet 1918 (urtima riksdagen) och av bevillningsutskottet från 1919. Han var dessutom ledamot av försvarsberedningen 1911-13 och av fornminnesvårdskommittén 1913 samt sakkunnig angående bestraffade värnpliktiges vapenövningar 1914.

Wijk publicerade: En studie i botanik om västsvenska murgrönearter. Hans intressen var konst, främst konsthantverk, musik, bokkonst, samt i unga år bergsbestigning.

Texten från Wikipedia.

AB Custos

AB Custos var ett investmentbolag som bildades 1937 för att överta aktierna i bolag som Skandinaviska Kredit övertagit under de ekonomiska kriserna på 1920- och 1930-talen. Bolaget övertog röstmajoriteten i bland annat Fastighets AB Hufvudstaden, Riddarhytte AB, Oxelösunds Jernverk AB, Wargöns AB, Marma-Långrörs AB, AB Arvika-Verken och AB Kvarnintressenter.  Marma-Långrör hade innan banken tog över bolaget kontrollerats av göteborgsfamiljen Wijk.

Kostnaden för övertagandet var cirka 20 miljoner kronor (fastän marknadsvärdet låg på omkring 30 milj kr) övertog Custos Skandinaviska Kredits aktieposter i en rad företag.  Man ägde nu betydande aktieposter i flera stora stål-, och papperstillverkare. Utöver redan nämnda aktieinnehav fanns även ett mindre men viktigt ägande i Svenska Tändsticks AB, som liksom Fastighets AB Hufvudstaden ingått i Kreugerkoncernen. Genom Custos dotterbolag Vestor förvärvades Bankirfirman C G Cervin år 1944 varvid man tillfördes aktier i Skandia, TGO (Gränges), AB Klippans Finpappersbruk, Höganäs-Billesholms AB och Uddeholms AB. Under 1946 övertogs en större aktiepost i Mölnlycke Väfveri AB.

Det ursprungliga aktieinnehavet från Skandinaviska Banken kom att säljas mellan åren 1954 och 1968, med undantag för Hufvudstaden, Vestor, Gränges och STAB. Custos kom istället i fortsättningen att rikta in sig på börsnoterade bolag i särskilt expansiva branscher. I början av 1970-talet fanns de största aktieinnehaven inom Billerud, Boliden, Gränges, Volvo och Uddeholm. Under perioden 1937-1972 var bolaget centralt i den ägargrupp som fanns runt Skandinaviska Kredit/Skandinaviska Banken.  En ägargrupp som under lång tid var en av de tre stora inom svenskt näringsliv tillsammans med Wallenberg och Handelsbanken. Bland de större ägarna i bolaget fanns Investment AB Öresund och Säfveåns AB.

Efter att Skandinaviska Banken fusionerats med Stockholms Enskilda Bank år 1972 så kom AB Custos att ingå ett en egen ägargrupp där korsägande med AB Cardo och Investment AB Öresund blev viktigt.

På 1980-talet var AB Custos en del av det korsägande som fanns kring AB Volvo och Skanska. Innan dess var Lundbergföretagen för en period med start 1983 den dominerande ägaren i AB Custos. I början av 90-talet hade Custos stora investeringar i fastigheter (Skanska, Hufvudstaden) och bank (SE-Banken) vilket blev förödande när finanskrisen slog till med full kraft 1992. Värdet av Custos tillgångar sjönk då kraftigt. Efter att Volvo och Skanska i början av 1990-talet misslyckats med att ta över hela Custos tog finansmännen Sven Hagströmer och Mats Qviberg kontrollen bolaget vintern 1995. Dessa kontrollerade redan det mycket mindre Investment AB Öresund. Vid den här tidpunkten var Custos stor ägare i bland annat SEB, Skanska, Hufvudstaden, SCA och Perstorp. Börsvärdet för AB Custos var vid denna tid cirka 6 miljarder.

Under de följande åren såldes Custos aktieinnehav ut bit för bit, med början 1997. 1998 såldes Skanska, Drott och Hufvudstaden. Året därefter avyttrades innehavet i ASG och under 2001 SCA, Perstorp, Perbio och Svedala. Efter att Bilia sålts 2001 låg börsvärdet på Custos endast kring en halv miljard. Nedmonteringen av det gamla investmentbolaget var ett faktum och när Custos och Öresund fusionerades den 8 september 2004 var det inte ett oväntat besked.

Andra källor:
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Aktieägarens Uppslagsbok 1969
C-H Hermansson, Monopol och storfinans – de 15 familjerna, 3.e uppl, 1971
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Hedlund, Hägg, Hörnell och Rydén, Institutioner som aktieägare, 1985