Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Majorna

Majornas Folkpark

1877 köpte Göteborgs stad in Vädersågens egendom i Majorna, bland annat för exploatering av kringliggande marker. På området fanns vi denna tid en parkbebyggelse som staden moderniserade och förvandlade till en offentlig park. Parken förvandlades därefter till en nöjespark, Majornas Folkpark, som försvann för gott när Fiskhamnen och järnvägen längs med älven byggdes.

Majornas Folkpark 1910

Majornas Folkpark 1910

Majornas Park 1921

Majornas Folkpark ungefär 1921

Advertisements

Vädersågen – en udda skapelse i Majorna

I nästan 200 år fanns ett vinddrivet sågverk beläget alldeles i närheten av nuvarande Carl Johans kyrka. Sågen har ägts av flera olika prominenta släkter och sysselsatte under sin storhetstid runt 250 personer. Idag är alla spår av verksamheten borta, undantaget Såggatan som fått sitt namn uppkallat därefter.

Trävirke var en av Sveriges viktigaste exportvaror under 1700-talet. Och med älven rinnade alldeles utanför, var detta något som mycket framgångsrikt kom att utnyttjas i Majorna. Under 1700- och 1800-talet fanns det både i och runt omkring Göteborg gott om väderkvarnar, inte sällan placerade uppe på bergsknallar.

Vädersåg fanns det emellertid bara en enda och den var belägen i Majorna. Sågen låg strategiskt placerad alldeles intill älven, vid sluttningen på den bergsknall där Carl Johans kyrka numera reser sig. Detta vinddrivna sågverk var av holländsk modell och hade en vindmotor som såg ut precis som en väderkvarn, men i stället för att som brukligt mala säd och mjöl sågade man alltså virke. Det fanns bara ett fåtal vinddrivna sågkvarnar i landet och av allt att döma har den i Majorna varit en av de främsta. Normalt var att sågarna var vattendrivna.

Stort projekt på sin tid

Verksamheten grundades av kommersepresident Wilhelm von Utfall, som år 1723 ansökte om att få köpa ett femtio tunnland stort område som gick under namnet Hästhagen i Majorna. Hästhagen tillhörde kronan och var före detta betesmark för Älvsborgs slotts hästar. Det var en stor markbit, belägen utmed älven.

Borgerskapet i Göteborgs stad protesterade först då man ansåg området vara onödigt stort för ändamålet. Dessutom hävdade man att det redan fanns tillräckligt med sågverk i trakten. Men Utfall fick som han ville och i ansökan går det att läsa att flottan erbjöds löfte om att få såga virke till lägre pris. Med andra ord en liten muta för att använda dagens termologi.

Utfall uppförde sin vindbaserade vädersåg och den kom efter en tid att göra mycket goda affärer. Trävirke var som en av Sveriges viktigaste exportvaror och placeringen vid älvkanten var strategiskt, där kunde fartygen lossa timmer och lasta sågat virke.

Ett annat Majorna

Miljön runt omkring sågverket hade inte mycket gemensamt med dagens Majorna. Karl Johansgatan existerade ännu inte och moderna företeelser som landshövdingehus hade ännu inte gjort entré. På flera håll i Majorna rådde en direkt lantlig prägel. Den centrala gatan i stadsdelen var Allmänna vägen som då hade en annan sträckning än idag. Gatan tog sin början vid Stigbergstorget och slutade nere vid Klippan, tidigare Älvsborgs fäste.

En smal avstickare från Allmänna vägen kallad Sågallén ledde före 1880 ned mot älven till vädersågens manbyggnad. Kring denna fanns en stor trädgård som brukar benämnas sågparken. Här låg under en tid även Majornas Folkpark.

Vid älvstranden låg segelfartyg, bryggor, trävarumagasin och torkria. Platsen kom med tiden att bli en enorm upplagsplats för trävaror. Den firma som främst bidrog till detta var L.G. Bratt & Co som höll till här från 1857. Det gamla namnet Hästhagen bleknade med tiden och området längs älven övergick successivt till att kallas Sågängen.

Ägarbyte och hårdnad konkurrens

Efter en tid hamnade vädersågen i den prominenta familjen Schutz ägo. Det var industrimannen Johan Schutz som ropade in egendomen på offentlig auktion den 30 oktober 1741.

Under 1800-talet övergick sågen och tillhörande område i den förmögna Gibsonska familjen. Skotten William Gibson var en av sin tids stora entreprenörer i Göteborg och denne anlade även ett segelduksväveri alldeles i närheten, vilket senare flyttades till Jonsered. Sågen gick bra och under företagets storhetstid sysselsatte man runt 250 personer.

Konkurrensen skulle dock komma att hårdna. Vattensågarna blev med tiden allt mer sofistikerade. I Lilla Edet utrustades exempelvis en sådan med 16 klingor, att jämföra med den vinddrivna kvarnen i Majorna som hade två.

Sågen får en kyrka som närmaste granne

Under 1800-talets början restes allt fler krav på att Majorna skulle få en riktig stenkyrka uppförd. De två som var i bruk var båda i mycket dåligt skick och när en av dem förstördes i en eldsvåda 1820 togs beslut om ett nytt kyrkobygge. För 666 rdr inköptes av sågägare William Gibson ett stycke mark på Sågberget. I samband med detta utfärdades även ett förbud mot uppförande av byggnader invid den kommande kyrkan. Lagom till advent 1826 stod kyrkan så pass färdig att den ansågs kunna invigas på sin resliga plats av biskopen.

Som tack för sin medhjälplighet på olika sätt, fick Gibson välja två bänkar fram i kyrkan och två bänkar bak i kyrkan som för all framtid skulle förbehållas sågens ägare. Inte bara kyrkan uppfördes, Majorna växte och från sågens område avsöndrades med tiden allt fler byggnadstomter.

Utbrett superi i området

Förutom sågen fanns ett par av den gamla tidens stora arbetsplatser belägna i eller i anslutning till Sågängen. Främst märktes varven, sockerbruket och porterbruket, dessutom hade industrimannen Johan Schutz flyttat stadens repslagarebana från nuvarande Södra Larmgatan till sågängen i slutet av 1700-talet och Gibson hade anlagt ett segelduksväveri 1826. Lägg därtill en aldrig sinande flod av törstiga sjömän så finner man en grogrund för ett utbrett superi.

Det var inte bara i Majorna som drickandet var utbrett och ett stort bekymmer. Och det hjälpte föga att personer som nykterhetsagitatorn Peter Wieselgren kallades till Göteborg för att få bukt med superiet. Mellan Klippan och barlastkajen i Masthugget fanns 17 legala krogar i början av 1800-talet. Till detta skall läggas en lång rad lönnkrogar och andra tillhåll.

Det var med andra ord ett rikligt utbud för en befolkning som inte var mer än runt 7 000. På 1860-talet fanns det 15 legaliserade krogar, men även tre hotell med utskänkningstillstånd och nästan ett dussin lokaler för avhämtning av brännvin. Bland de mest illa beryktade krogarna tillhörde Slintin som låg några stenkast från Vädersågen, belägen på den plats där den vackra småskolan med sina tydliga engelska stildrag numera reser sig.

Nästan lika dåligt rykte hade grannkrogen Guldklimpen. Förutom mat och rikligt med dryck fanns det inslag av kvinnor på dessa ställena. Det hela urartade vid upprepade tillfällen och i polisrapporterna går att läsa om öknamn som Luftballongen, Kalkon-Johanna, Röda kon, Bond-Brita och Skorstensfågeln. Rån, slagsmål och oväsen hörde till områdets vardag och nattetid undvek vanligt anständigt folk att röra sig vid Sågängen.

Vid en eldsvåda 1862 brändes åtskilliga hus, skjul och magasin ner till grunden. Många tillhåll där smugglare och mindre nogräknade krögare tidigare hållit till försvann i en hast och efter detta blev situationen något bättre. Dessutom väntade en stor moderniseringsfas för Majorna.

En epok går i graven

Vädersågen

Vädersågens manbyggnad målad 1917 av Axel Hartman.

1877 köpte Göteborgs stad in sågen, bland annat för exploatering av kringliggande marker. Karl Johansgatan drogs fram och en ny karaktär träder fram. Sågen behölls i drift men nya modernare framställningssätt var på frammarsch och sågens verksamhet kom snart att ebba ut allt mer. Trots att sågen gjorts om till att vara ångdriven så kunde man inte längre konkurrera. Vid sekelskiftet återstår inte mycket av den forna glansen och 1911 utbröt en kraftig brand som definitivt satte punkt för den slumrande verksamheten.

Nedanför Vädersågen 1915

Nedanför Vädersågen 1915

De stora magasinen där virket förvarats användes en tid efteråt för båtuppläggning innan de slutligen revs. 1931 revs även den gamla stiliga herrgårdsbyggnaden där de prominenta ägarna till sågen residerat. Rivningarna var en del i ett led att ge utrymme åt den expanderande fiskhamnen. Året innan hade Sveriges första kommunala fiskauktion hållits i hamnen och det vädrades lovande framtidsutsikter.

Delar av Sågängen har haft en ganska lummig och grön vegetation och under flera år återfanns, som tidigare nämnt, Majornas Folkpark här. Även efter rivningarna stod en del träd och buskage kvar. Detsamma gällde för en del småkåkar. De sista spåren av den gamla tiden försvann när det var dags att anlägga Oscarsleden, då området dessutom klövs mitt itu.

Den idag något söndersprängda bergsknallen där kyrkan nu reser sig kallades i folkmun för Sågberget en bra bit in på 1900-talet. Men såväl namnet som minnet av den gamla vädersågen bleknade och idag är vädersågen en okänd företeelse för de flesta av stadsdelens invånare. Den enda påminnelse vi har är Såggatan som fått sitt namn uppkallat efter den, det fick den redan 1882 och då hette den Sågbergsgatan.

Text: Johan Lundin | 2008-02-25
Majorna.nu

Licens: CC-by-NC-SA

Artikeln är något redigerad. Några mindre fel vad gäller släktnamn är också rättade. Anders_S/Gamla Göteborg

Wetterlindsdramat

Under ett par vinterdagar i februari 1887 utspelades ett blodigt drama uppe på Gråberget i Majorna. I en dryg vecka barrikaderade sig en man i femtioårsåldern i en vindsvåning med skjutvapen. Innan det hela var över hade två polismän skottskadats och en ung plåtslagare skjutits till döds.

Inte mycket är sig likt uppe på Gråberget. Förr i tiden bestod det gamla berget främst av ett gytter av små kåkar, kringliga vägar och stigar. Även vegetationen var annorlunda och stora delar av berget var inte bebott. På bergets nedre del låg visserligen en del finare skepparbostäder som kontrast, men i övrigt var det ganska enkelt folk som bodde här.

Under 1960-talet drog grävskoporna fram i området och idag är det mesta, för att inte säga allt, borta. En av gatorna som försvunnit helt och hållet är Gråbergsgatan, belägen ungefär där Kabelgatan ligger idag. I ett vindsrum på Gråbergsgatan 19 bodde under 1880-talet en man vid namn Carl Johan Wetterlind, född i Göteborg den 1 juni 1838 och son till en lägre tulltjänsteman. Wetterlind hade tidigare arbetat som järnvägsbokhållare men var vid denna tid pensionerad av hälsoskäl.

En udda figur

Carl Johan Wetterlind hade länge ansetts vara lite udda och led säkerligen stundtals mycket av sin psykiska ohälsa. Bland annat plågades han av vanföreställningen att ha blivit såld av sin fader till hyresvärden. Han misstänkte också att hans värdinna försökte ta kål på honom genom att förgifta soppan som ingick i hyran med råttgift.

Som om hans egna bekymmer inte var nog, så trakasserades han också ofta av områdets kvinnor. Mest av allt verkar han emellertid oroat sig över sina sparade pengar, att någon skulle stjäla dem. Wetterlind hade ingen att försörja och levde på ett ganska ansenligt sparkapital och en summa pengar han ärvt efter sin mor.

Wetterlind barrikaderar sig

I början av 1887 verkar paranoian och förföljelsemanin tilltagit ordentligt. Närboende invånare började bli rädda för honom i takt med att han uppträdde allt mer besynnerligt och måndagen den 14 februari 1887 barrikaderade han sig uppe på sin vindsvåning med hjälp av bjälkar, gamla presenningar, plåt och diverse annat skräp. För att hålla besökare och inkräktare borta hade skjutvapen placerats med mynningarna riktade ner mot trappan.

När polisen tillkallades av husvärden för att förpassa honom till ”Fattigvårdens dårhusavdelning” rann det över för den gamle mannen.
– Kommer ni upp för trappan så skjuter jag, varnade han.

De båda poliserna närmade sig sakta huset och trappan då Wetterlind plötsligt tog fram både en hagelbössa och en revolver och började skjuta omkring sig. Konstapel Holm träffades illa och drogs blodig ner för trappan. Det konstaterades snart att han fått hagel i ansiktet och att en revolverkula gått in i ena örat och fastnat i nacken.

Wetterlindska huset

Wetterlindska huset

En stund senare gjorde överkonstapel Nordblom, som egentligen var ledig och klädd i civila kläder, ett nytt försök genom att försöka övertyga gubben att han var en läkare som ville hjälpa honom. Wetterlind svarade med att avlossa en ny salva. Överkonstapeln kom undan med blotta förskräckelsen och en sönderskjuten rock.

Brandkåren rycker in

Den skadade överkonstapel Holm blev förd till sjukhus med en hästkärra samtidigt som bud sändes till polisstationen för förstärkning. Snart var överstekonstapel Larsson och en patrull på plats. Efter en stunds tvekan och funderande kring tillvägagångssättet skickades även brandkåren efter.

Tanken var att brandkåren med hjälp av en kraftig vattenspruta skulle försöka tvinga ut Wetterlind. Då ingen av brandmänen vågade sig in i trapphuset med slangen åtog sig överkonstapeln och en klampare vid namn Johan Olsson uppdraget. Med stora järnplåtar som skydd närmade de sig huset, då en ursinnig Wetterlind avlossade ett nytt precisionskott som sårade Olsson allvarligt i ansiktet. Försöket fick avbrytas och polisen valde att utrymma huset tills vidare.

Wetterlindsdramat

Wetterlindsdramat. Teckning av Carl Larsson

Dödsskjutning

Tisdagen förflöt lugnt. Men händelsen började bli omtalad och ryktet spreds så att nyfikna invånare från hela Göteborg sökte sig till Gråberget i Majorna. På onsdagen hade flera tusen människor samlats. Till en början höll de sig på avstånd, men hetsade av varandra närmade de sig allt mer. Ett våghalsigt gäng bestående av arbetare och artellerister, säkerligen stärkta av brännvinspluntorna i innerfickorna, började till sist tränga sig in i trappan där de få posterade poliserna inte kunde stoppa dem.

Wetterlind hade i yngre dagar varit en skicklig jägare, vilket förklarar hans vapeninnehav och pricksäkerhet. I hans hem fanns en samling med mauser- och Remingtongevär, pistol samt en ansenlig mängd ammunition. Plötsligt vrålade han till mot inkräktarna och avfyrade fyra skott. Panik utbröt i trappan och i tumulten bars murare Lindberg ut med skottskador i höften och arbetskarlen Strömberg med ansiktet söndertrasat av hagel.

Den unga plåtslagaren Frans Albert Jacobsson tappade fattningen och sprang tillbaka till trappan då ett revolverskott avfyrades rakt i bröstet på den våghalsiga ynglingen. Svårt skadad tog han sig ut på gatan där han blev liggande och hostade blod. Hans liv gick inte att rädda, på väg till sjukhuset avled han blott 20 år gammal.

En vecka av misslyckade försök

Efter dödskjutningen avbröts alla försök att få ut galningen för en tid. Polisen lär ha övervägt att släppa in en bisvärm, men det låter lite besynnerligt med tanke på att dramat utspelades i februari. En annan idé var att tvinga ut honom med en elektriskt laddad stång. Några dagar förflöt och efter en veckas misslyckade försök att få ut Wetterlind rådde ett stort missnöje bland folk. Framför allt över polisens passiva taktik.

Polischefen Elliot fick ta emot mängder av brev med klagomål men också förslag på åtgärder. I ett av de mer drastiska förelogs att man skulle spränga hela huset i luften för att få ett slut på eländet. Bland folkskarorna utanför ropade många att huset borde brännas ner. Dr. Wickström som tillkallats från stadens hospital var däremot lugnare och föreslog i stället att man skulle lämna honom i fred ett tag.

En snusdosa blir lösningen på problemet

Det förfärliga dramat skulle få ett högst oväntat avslut. På dess nionde dag blev den gamle Wetterlind övermannad av en polisman vid namn Lindros.

Lindros hade lugnt och sansat börjat inleda ett samtal med den barrikaderade mannen och blivit lovad att få komma uppför trappan med ett glas vatten. Glaset mottogs med viss tveksamhet och samtalet fortlöpte försiktigt. Under samtalets gång började en annan polisman röja upp vid den barrikaderade trappan. Lindros undrade snart om det inte var något mer han saknade. Det visade sig att Wetterlind haft slut på snus under en tid och rådvilligt vankat fram och tillbaka i sin vindsvåning. Lindros erbjöd då honom sin egen snusdosa vilket han förstås inte kunde tacka nej till.

Med hjälp av ett ljus som polismannen fått lov att tända kunde han se att något vapen inte fanns inom räckhåll. Han sträckte fram snusdosan och Wetterlind tog emot den men tappade samtidigt för ett ögonblick koncentrationen. Snabbt och resolut grep polismannen ett fast tag i hans arm och höll fast honom till förstärkning anlänt upp för trappan.

Kristinehamns hospital

Wetterlind fördes bort i bojor under lugna former och samtalade med poliserna som om ingenting hänt. Och kanske hade allting förblivit lugnt om man bara lämnat honom i fred från början. Vid husrannsakan fann man förutom vapen och ammunition bland annat en bit ost med ett omvirat papper. På det handskrivna pappret gick det läsa att ”Far min har efter vad jag hört sålt mig till värden på det här stället, och den här osten är sannolikt förgiftad av värdinnan”.

Efter dramat gjordes hälsoundersökningar där det snart konstaterades ”att Carl Johan Wetterlind, som sedan någon tid lidit av sinnessjukdom, förryckthet, (paranoia), vid åtalade handlingars föröfvande till följd af nämnda sjukdom saknat förståndets bruk och förmågan att sina handlingar fritt bestämma”.

Då det var fullt på stadens hospital på Hisingen spärrades han i stället in på det då nybyggda Kristinehamns hospital. Med dagens termer, sluten psykiatrisk vård. Här blev han kvar fram till sin död, den fjortonde juli 1910.
Huset som Wetterlind bodde i revs på 1960-talet i samband med en modernisering av Gråberget.

Text: Johan Lundin.| 2010-12-05
Majorna.nu

Licens: CC-by-NC-SA

Källor
* Carlson, Gösta. Majorna – En resa genom fem sekel. 2007
* Cederberg C.R.A. Det gamla Göteborg. 1919
* Elliot A.O Minnet från det gamla Göteborg. 1930
* Rosén, Axel. Det forna Majorna i ord och bild. 1938
* Schånber, Sven. Sällsamheter i Göteborg. 1985
* Skarbeck, Sören. Farfars fars Göteborg. 1994

Läs också: Blodbadet i Göteborg och bokhållaren Carl Johan Wetterlinds lefnadsöden

Mariebergs kyrkogård

I snart 250 år har Mariebergs kyrkogård fungerat som en sista viloplats för invånare i Majorna. Kyrkogården präglas av ett stort antal familjegravar, inte sällan tillhörande svunna sjömansfamiljer. På platsen finns också en minnessten rest över sjömän som omkom under andra världskriget.

Den lilla idylliska Mariebergs Kyrkogård togs i bruk redan 1787 och har utvidgats i minst två etapper åren 1867 och 1933. Till storleken är det en tämligen liten kyrkogård med ungefär 1200 gravar varav en stor andel är familjegravar. Och att Majorna en gång i tiden haft rikligt med sjöfolk återspeglas i åtskilliga gravtexter. På gravarna finner man titlar som sjökapten, styrman, ångbåtsbefälhafvare, sjöman, segelsömmare och varvsägare. Här finns också en stor minnessten över alla de sjömän som omkom under andra världskriget. Vid stenen finns 258 namn ingraverade.

Oren och ohelig

Kyrkogårdens norra sida ansågs förr som oren och ohelig. Detta var allmänt brukligt vid kyrkogårdar. I dess nordöstra del fick avlidna fångar, dödfödda eller odöpta barn ”svåra drinkare och andra lastbara människor” sin sista vila. Här hamnade förstås också samhällets själaspillare d.v.s. självmördare. Deras kistor bars över över muren då de inte ens ansågs värdiga att bäras genom kyrkogårdsgrinden. Någon ceremoni eller högtidlighet förekom inte. Först under andra halvan av 1800-talet började denna ohumana tradition att upphöra i Sverige.

Wilhelm Stenhammar

Den mest berömda personen som vilar på Mariebergs kyrkogård är kompositören och dirigenten Wilhelm Stenhammar. Han räknades som landets främste pianist vid sekelskiftet 1900, men är idag främst ihågkommen som en stor tonsättare. Under sin levnad var han bland annat chefsdirigent för Göteborgs symfoniorkester (1907-22). Stenhammar var en kortare period också verksam som dirigent vid Kungliga Teatern (operan) i Stockholm, men slutade på grund av dålig hälsa och flyttade tillbaka till Göteborgstrakten där han avled 1927.

Wilhelm Stenhammar lämnade en stor produktion efter sig. Som person brukar han betraktas som nationalromantisk och inte sällan politiskt radikal, vilket återspeglas i flera verk. Bland annat i den berömda ‘Sverige Sverige Fosterland’ där han arbetat med skalden och nobelpristagaren Verner von Heidenstam. Många av kompositionerna, framförallt de senare verken, lämnar annars ett lågmält uttryck, en eftertänksamhet och en något aristokratiska hållning. En tämligen anspråkslös svart polerad gravsten utan särskilda inskriptioner återfinns vid kyrkgårdens sydöstra hörn.

Johan Fredrik Carpelan

En annan profil som återfinns på Mariebergs kyrkogård är Johan Fredrik Carpelan. Han föddes den 14 december 1745 i Halica socken i Åbo län, Finland.

Något motvilligt utsågs han år 1800 till landshövding i Göteborgs- och Bohus län. I motiveringen går läsa att ”han behövdes i Göteborg för att hålla en bullersam pöbel till ordning och skick”. Han utsågs även till generalbefälhavare över arméns så kallade västra förläning. Carpelan var en utpräglad renlevnadsman och arbetade aktivt med att motarbeta det utbredda superiet i länet. Hans insats för regionen var på många plan av betydande karaktär. Han fick ekonomin på fötter, byggde lasarett och samlade in pengar till kurhus i Strömstad och Uddevalla.

En annan betydande insats var tillkomsten av det så kallade ”vallraserings-kontraktet” 1807. Det innebar att staden Göteborg ingick en överenskommelse med Kungl. Maj:t om ”murars och vallars raserande”. I samband med detta skulle en ””Allée eller Promenade af ungefärligen 3000 alnars längd” anläggas på utsidan av vallgraven. Carpelan lär i samband med projektet sett till att åtskilliga partier räddades åt eftervärlden. För detta fick han mottaga en gåva från Göteborgs stad.

Carpelans hälsa var vacklande under hans sista år. I november 1808 fick han sjukledigt och den 5 januari året efter avled han och begravdes på Mariebergs kyrkogård.

Andra nämnvärda profiler från kyrkogårdens äldsta tid som vilar här är Dr Magnus Roempke (1756-1828), Varvet Kustens disponent Johan Bäck (1738-1809) samt tre generationer av familjen Melin.

Enligt en gammal sägen skall det ha funnits en massgrav på en tidigare gräsbetäckt plats i nordvästra hörnet av kyrkogården. Det berättas att ett fartyg förlist bland skären utanför Göteborg med hela sin besättning som fördes hit för sin sista vila. Idag reser sig vanliga gravstenar på platsen och sanningen i det hela lär förbli en gåta.

Majkyrkan

I äldre tider var invånarna i Majorna hänvisade till Örgryte kyrka som var huvudkyrka för pastoratet. Någon egen kyrka eller gravplats hade man inte. Förhållandet till Örgryte församling var emellertid ett ständigt ämne för stridigheter och på 1700-talet ställdes krav på att Majorna skulle få bli en egen församling med egen kyrka.

Vägen till Örgryte ansågs för lång, 1784 togs därför initiativ till byggandet av en kyrka. Genom en kunglig förordning 1776 hade det föregivits att landets kyrkor hädanefter endast skulle få uppföras av sten. Inga undantag gjordes och i brist på kapital begärde man därför tillstånd att få hålla Gudstjänsterna i en materialbod belägen vid nuvarande kyrkogård. Boden var uppförd för att användas i samband med byggandet av en ny kyrka.

Detta medgavs tills dess att en ny stenkyrka uppfördes. Byggnaden som var uppförd av korsvirke kläddes med rödmålade brädor, inreddes och utvidgades med tiden. På västra gaveln restes ett litet torn.

Mariebergs kyrkogård

Mariebergs kyrkogård från huvudentrén. Bild: Per Johansson. Licens: CC BY-SA 3.0

Text: H Johan Lundin | 2008-05-23.
Majorna.nu

Licens: CC-by-NC-SA

När Piraten och Bombi Bitt gästade Henriksberg

Nils Fritiof Adam Nilsson, mer känd som Fritiof Nilsson Piraten, föddes i skånska Vollsjö i Sjöbo kommun. Vollsjö är inget enhetligt samhälle, det består dels av en kyrkby och dels av ett nyare stationssamhälle beläget en bit utanför. I det sistnämnda arbetade hans far som stins och det var i denna miljö Piraten växte upp.

Vollsjö har haft en stor inverkan på Fritiof Nilsson Piratens författarskap, det är här böckernas berättelser hämtat mycket av sitt innehåll och inspiration. En annan ort som präglat berättelserna starkt är Lund, där han studerade juridik mellan 1914-1918.

Fritiof Nilsson är starkt förknippad med Skåne, Österlen och inte minst Kivik där han kom att bo under många år. Han var dock inte trogen sitt landskap hela livet. 1918 var Fritiof Nilsson färdig med sin juristexamen och fick året efter anställning på en advokatbyrå i Stockholm. Här stannade han i två år innan han fick nog och tog nattåget ner till Tranås i Skåne. Redan morgonen därpå öppnade han en egen advokatbyrå.

1929 flyttade hans hustru Karin Jerlov till Göteborg för att sätta upp en tandläkarpraktik i Lerum. Två år senare bröt Piraten upp från Tranås och flyttade till Göteborg. Här började han att arbeta för en skeppsredarefirma, samtidigt som hans skrivande allt mer började mogna.

Bombi Bitt ser dagens ljus

Fritiof Nilsson var en flitigt återkommande gäst på Henriksberg, i stadsdelen Majorna. Här satt han och skrev på det som skulle komma att bli hans debutroman, den klassiska barndomsskildringen ”Bombi Bitt och jag”.

Det finns tyvärr inte speciellt mycket skrivit om Piratens tid i Göteborg, i flera levnadstecknares berättelser nämns den inte ens. Ändå var det på sätt och vis här författarskapet tog sitt första riktiga språng, även om han hade varit publicerad tidigare och Bombi Bitt delvis var påbörjad redan nere i Tranås.

I Piratens umgängeskrets ingick bland annat författaren och reseskildraren Frank Heller. Heller var en av sin tids mest lästa underhållningsförfattare och när Bombi Bitt var färdigskriven och redo att möta publiken skickade han manuskriptet till Heller. Han blev överförtjust i berättelsen och när Piraten sände Bombi Bitt till Bonniers lät han bifoga ett rekommendationsbrev från Frank Heller (Eller Gunnar Serner som är hans riktiga namn). 1932 släpptes boken på Bonniers.

Anrika Henriksberg

Henriksberg grundades redan 1874* och tillhör de mer kända krogarna i Majorna med omnejd. Under många år var det något av ett inneställe för den gamla tidens kända Göteborgsmedborgare.

Viktor Rydberg, en av 1800-talets stora diktargestalter och medlem i Svenska akademien, var en notorisk besökare på Henriksberg. Han brukade gärna sitta uppe i tornet med ett glas portvin, russin och brända mandlar och samla inspiration. Flera av hans poetiska verk lär också vara skrivna här.

En annan som lär besökt Henriksberg var den danskfödde stadsporträttören Ludvig Messman, bland efterlämnade verk finns bland annat teckningar och akvareller från Järntorget, Klippan och Stigbergstorgets fot.

Några år senare kunde Evert Taube och trubaduren Lasse Dahlqvist synas bland gästerna.

Till Henriksberg kom också redarsocieteten i Göteborg för att äta och dricka gott tillsammans.

Det ståtliga husets arkitekt är okänd, men uppfördes i Flensburgertegel åt skräddarmästare A. H. Lind år 1862. Henriksbergs glansdagar ägde rum runt sekelskiftet 1900, men drabbades som så många andra av depressionsåren under 1920-talet.

Efter några knackiga år gjordes en större ombyggnation på 1940-talet och stället intog en populär roll i det breda folklagret.

Idag förfogar man över tre olika lokaler i huset med olika verksamheter, två på bottenplan och den under sommaren så populära Takterrassen med utsikt över Göteborgs hamn och Hisingen.

På ena sidan av huset finns en minnesplakat över författaren, uppsatt av Piraten sällskapet år 2000.

Text & Foto: Johan Lundin| 2013-01-24
Majorna.nu

Licens: CC-by-NC-SA

* Vid Stigbergsliden fanns redan 1638 ett mindre värdshus. Och under 1800-talet fanns Stigbergsvärdshuset” eller ”Backlunds restaurang”. Men detta är en annan historia som vi får återkomma tilll.

Djurgårdskyrkogården – flottans gravplats

På en av Göteborgs äldsta kyrkogårdar med anor från 1700-talet, finns runt 400 gravplatser med en stor variationsrikedom beträffande gravvårdstyper från olika tidsepoker.

Djurgårdskyrkogården är Majornas minsta kyrkogård och kan idag tyckas ha en något egendomlig placering. Omgiven av höga närliggande hus, en bensinmack, ett flertal vägar och spårvagnsräls känns det heller inte som den mest rofyllda platsen. Och det är sannerligen på attraktiv mark dessa majbor vilar, säkert mer än ett bostadsbolag skulle betalat en peng för att få exploatera på den obebyggda marken om det vore möjligt. Nybyggda bostadsrätter i Majorna betingar inga små summor idag.

Anlagd i en lantlig omgivning

Djurgårdskyrkogården omtalas redan år 1786 som ”Arméns Flottas grav på kungl. Djurgården”, även om själva tomtköpet ägde rum först 1799. Då sålde kommerserådet Carl Bagge ett område kallat ”Lilla Knipelyckan” vid ”Tegelbruket” för 150 riksdaler. Köpet möjliggjordes genom 79 frivilliga bidragsgivare. Ursprungligen var det en kyrkogård för Gamla Amiralitetsvarvet, främst avsedd som begravningsplats för dess avlidna officerare. Länge gick den också under namnet ”Gamla varvskyrkogården” eller ”Amiralitetskyrkogården”.

När kyrkogården anlades rådde en mycket lantlig prägel i området. Marken man köpte hade exempelvis använts som ängsmark och endast enstaka små fastigheter fanns runt omkring.

1812 hade kyrkogården blivit för liten och ny mark behövdes inköpas. Carl Bagge släppte ytterligare mark, men denna gång till ett betydligt högre pris, 100 riksdaler. Motiveringen till det höjda priset var att han under sommaren 1811 skördat 140 lispund ”gott torrt hårdvallhö”. 1814 anläggs en mur kring den nya delen av Jonas Carlsson från Asperön, denne åtgärdade samtidigt brister i den gamla muren.

I stora drag har kyrkogården bibehållet sin struktur fram till våra dagar. Sammanlagt finns det idag runt 400 gravplatser. Och det råder en stor variationsrikedom beträffande gravvårds-typer från olika tidsepoker. De äldsta är ett par stora stenhällar av kalksten från början av 1800-talet.

Djurgårdskyrkogården

Djurgårdskyrkogården runt sekelskiftet 1900 var en omsluten och betydligt lummigare miljö än dagens kyrkogård. Bakom denna förändring ligger främst Almsjukan men också en allmänt minskad vegetation. Fotografiet är taget av Aron Jonason år 1901

En stad växer upp

Sakta men säkert började enstaka bebyggelse och verksamheter uppföras i närheten, bl.a. ett av Majornas mest illa beryktade ställe vid namn Djurgårdsvärdshuset, i folkmun kallat Helvetet. Helvetet hade sin lokal alldeles på andra sidan gatan. Och det sägs att överförfriskade gäster med jämna mellanrum vinglade in på kyrkogården där de föll omkull för en tupplur.

Några större förändringar skedde dock inte förrän i modern tid. I slutet av 1800-talet planeras vägsträckningar och kvartersindelningar. I vilken omfattning det bebyggs är oklart men under 1900-talets första hälft genomgår området kring kyrkogården en total förändring och den tidigare lantliga prägeln suddas ut. I början av seklet anläggs Djurgårdsplatsen, den plats där sedermera Shell uppförs. Alldeles intill järnstaketet lägger man spårvagnsräls. Kvartersmarken väster om kyrkogården bebyggs under 1930-talet och den i öster med högresta tegelfastigheter under 1960-talet.

Idag är det svårt, för att inte säga omöjligt, att föreställa sig hur det såg ut när Carl bagge bärgade rikliga skördar med hö och vägarna runt omkring mest påminde om stigar. Men om omgivningen förändrats radikalt, så har kyrkogården förblivit liten och behållit en hel del av sina gamla drag. Och lär förhoppningsvis göra så långt framöver också.

Anläggning av spårvagnsräls år 1938. I förgrunden syns en då nyuppförd fastighet som fortfarande ser ungefär likadan ut idag. Trähusen längre bort i bilden ersattes av en rondell och en bensinmack.

Almsjukan ger kyrkogården en ny skepnad

Helt oförändrad har naturligtvis inte kyrkogården varit genom åren. Gravstenar har bytts ut, vissa gångar har ändrats och växtlighet har kommit och gått. I synnerhet en faktor har förändrat dess skepnad markant. Kyrkogårdens vegetation dominerades tidigare av en hög almallé som fått givit vika för den skoningslösa almsjukan. Träden som troligen planterades under mitten av 1800-talet skärmade av och skapade en sluten och lummig karaktär. Även buskar och övrig vegetation är idag mer fåtalig på kyrkogården än tidigare. Resultatet har blivit en öppnare och i bland nästan kal plats. Bland dagens vegetation utmärker sig ett par stiliga hängträd, några askar, en och annan syren samt ett par rododenronbuskar.

Vackert smidesstaket

Järnstaketet med sin speciella smideskaraktär har tillkommit någon gång under 1900-talets första decennier, något oklart precis när. Huvudgrinden är dock troligen något äldre. Vid anläggningen av järnstängslet väcktes ett visst motstånd. Något annat än en stenmur ansågs inte dugligt nog. Idag är tongångarna annorlunda och vikten av att underhålla och bevara det vackra smidet har till och med varit uppe på den politiska dagordningen.

Människors syn på saker och ting förändras genom åren, och i bland ganska radikalt. Detta är lätt att glömma och en anledning god nog att tänka sig för mer än en gång i samband med rivnings- och restaureringsprojekt. Staketet står på förstärkta delar av den mur som uppfördes 1814 av murare Jonas Carlsson från Asperö.

Kapellet

Det lilla gulputsade kapellet ‘benhuset’ uppfördes 1859 men är idag helt ombyggt och har en ganska typisk 1950-talskaraktär. Ett enkelt altare står fortfarande kvar men byggnaden som sådan används sedan många år främst som förråd. Ett benhus var, som det låter, en byggnad där man förvarade uppgrävda människoben. Huruvida det gjorts här är däremot oklart.

Text & foto: H Johan Lundin | 2008-05-23
Majorna.nu

Licens: CC-by-NC-SA

Texten är något redigerad. Anders_S/Gamla Göteborg

Bryggerier i Majorna

Förr i tiden fanns det många fler bryggerier än idag, nästan varenda by hade ett och i städerna fanns det ofta flera. Även i Majorna har det funnits flera olika bryggerier. Kronan, Sannalidens och Silverkällans bryggeri är exempel på några av dem.

Det har funnits ett stort antal bryggerier i Majorna, de flesta mindre men även ett par riktigt stora. De som listas nedan är långt ifrån alla utan kanske de mest kända, eller snarare de vi vet mest om idag.

Carnegie / Lorentska bryggeriet

Carnegie är utan tvekan det mest kända och det största av Majornas bryggerier. Bryggeriet grundades 1813 och hette från början Lorentska bryggeriet efter grundaren Abraham Robert Lorent som var en tysk köpman.

Bryggeriets porter blev en succé och verksamheten expanderade kraftigt. 1833 avled Lorent och bryggeriet såldes till den blott 23-årige David Carnegie. 1842 ändrades namnet på företaget till det mer välbekanta David Carnegie & Co i samband med att fyra andra delägare köpte in sig i verksamheten. Men man hade redan börjat använda Carnegie som ett varumärke för sin porteröl 1836 vilket faktiskt gör Carnegie till det äldsta varumärket i Sverige som fortfarande används.

Carnegie porter blev snabbt ett mycket känt öl och mycket av tillverkningen gick på export världen över. 1916 nåddes toppen av produktionen med över 5,5 miljoner liter. 1921 tog Vin & Spritcentralen över men redan 1928 såldes Carnegie vidare till Pripp & Lyckholms som fortsatte produktionen vid bryggeriet fram till 1976. Idag produceras Carnegie porter alltjämt men numera i Falkenberg dit Carlsberg förlade tillverkningen efter att man köpt Pripps år 2000.

Eftersom Carnegie både funnits länge, sålts i stora mängder och dessutom världen över så finns det ganska mycket kul kuriosa. En del finns att beskåda på Hotel Novotel i Klippan som har en liten samling för att påminna om vad lokalerna en gång användes till. Novotel säljer även porter I sin restauran Carnegie Kaj för de som vill prova drycken. Är man ett riktigt fan av porter så kan man försöka bli medlem av Porter Drinkers Assocciation eller Portersällskapet som det också kallas. Dom har ofta har sina möten här nere med provsmakning och allehanda aktiviteter.

Handelsakademin som huserar i husen bredvid (bl.a. Carnegies gamla kontor) har också samlat på sig en del. Novotel är det ju enkelt att besöka om man har vägarna förbi eftersom deras grejer sitter uppsatta i de offentliga lokalerna medan man kanske får fråga snällt om man skall få se det som Handelsakademin har i sina lokaler.

Bryggeriet Kronan

Det näst största av de bryggerier Majorna varit begåvat med är Kronan. Bryggeriet huserade på Karl Johansgatan 23 – 29 i det stora tegelhus som idag tagits i besittning av Göteborgs Miljöförvaltning.

Kronans Bryggeri

Bryggeriaktiebolaget Kronans lokaler finns till stor del kvar utmed Karl Johansgatan. Landshövdingehuset till höger är däremot borta och ersatt med ICA’s lokaler. Foto: Aron Jonason, Göteborgs stadsmuseum.

Bryggeriet grundades 1891 av bröderna August Röhss och Wilhelm Röhss d.y. samt G. D. Kennedy och Henrik Pripp. Henrik Pripp vars farfar var den legendariska J. A. Pripp, grundaren av Pripp bryggerierna, lämnade Prippsföretagen i och med starten av Kronan och blev alltså en konkurrent till sina släktingar.

1892 kom bryggningen igång och försäljningen gick mycket bra. Man bryggde både öl och svagdricka och exporterade även öl till utlandet. 1900 hade man 150 anställda och var en stor konkurrent till Pripp som således köpte upp bryggeriet 1902.

Henrik Pripp lämnade därmed företaget men i övrigt fortsatte dock produktionen på samma plats och under samma namn fram till 1917 då bryggeriet lades ner. Huvudbyggnaden står som sagt kvar idag även om inte mycket berättar om vad det en gång varit. En ordentlig informationsskylt kan man tycka vore på sin plats.

Enegrens bryggeri / Majornas bryggeri / Åström & Persson

Enegrens bryggeri grundades 1859 av Emanuel Bernhard Enegren och tillverkade mest svagdricka. Platsen för bryggeriet var korsningen Karl Johansgatan 98 och Höglundsgatan, den senare finns dock inte längre utan försvann 1971 under den stora rivningsvågen runt Gröna gatan.

Majornas bryggeri

Enegrens bryggeri grundades redan 1859 av Emanuel Bernhard Enegren, det lilla bryggeriet som senare bytte namn till Majornas bryggeri var beläget vid en försvunnen korsning vid Karl Johansgatan 98. Bryggeriet var beläget inne på gården i den vita tegelfastigheten medan huset i förgrunden fungerade som bostad. Foto: Gamla Majgrabbars arkiv.

Under åren bytte bryggeriet namn några gånger. Ursprungligen hette det Enegrens bryggeri för att sedan byta till Majornas bryggeri, som väl är det mest kända av namnen, för att 1909 ändra till Åström & Persson i samband med att Enegren sålde sitt bryggeri. Under detta namn drevs bryggeriet fram till 1916, vad som inräffade då är oklart, dock fortsatte viss verksamhet ända fram till 1949 då Pripps köpte upp det och lade ner allting för gott.

Som mest hade bryggeriet fyra anställda och det var således ingen stor verksamhet. Idag finns ingenting kvar av det gamla bryggeriet förutom en del kuriosa.

Sannalidens bryggeri

Ett annat litet bryggeri som mest bryggde svagdricka var Sannalidens bryggeri. Bryggeriet grundades 1886 vid Sannaliden på adressen Nya Varvsvägen 10 som är ytterligare en gata som inte längre finns. Den utgör numera en del av Karl Johansgatan och Banehagsgatan.

Sannalidens bryggeri

Sannalidens bryggeri grundades 1886 och framställde framförallt svagdricka, fabriken på bilden låg på Karl Johansgatan 76A

Redan 1888 flyttade man till Karl Johansgatan 76A där man övertog avlidne bagaren F.L. Ljungqvists lokaler och stannade tills verksamheten upphörde på 1940-talet. Grundare var Johannes Andersson, Anders Johansson, N. A. Johansson och J. P. Carlsson, men efter diverse turer stod 1890 Johannes Andersson som ensam ägare. Han och senare hans släktingar drev sedan bryggeriet fram till 1947 då det gick i graven.

Även om Sannaliden var litet hade man ungefär dubbelt så stor produktion som Enegrenska och man hade runt sex anställda som mest.

Silverkällans bryggeri

Silverkällan bryggeri låg även det på Nya Varvsvägen 10 och var en fortsättning på Sannalidens verksamhet när den flyttade till Karl Johansgatan 1888. Ägare till Silverkällan var A. G. A. Gillberg och J. A. Lysell och produktionen var främst svagdricka men även svensköl.

Silverkällan verkade ha lyckats bättre än Sannaliden då man år 1890 hade tre gånger så stort tillverkningsvärde. Men bryggeriet brann ned redan 1891 och efter det upphörde bryggeriets blott treåriga verksamhet.

Eftersom bryggeriet brann ner och gatan försvunnit så är det svårt att hitta något att titta på idag. Man får nöja sig med de eventuella kuriosa man kan uppbringa.

Stigbergets bryggeri

Stigbergets bryggeri anlades på Oscarsgatan i anslutning till Stigbergets värdshus år 1722, inte långt från nuvarande Henriksberg. Bryggeriets anor är dock äldre än så, ända sedan 1638 hade de fina släkterna Krakau (Krakow) och Poppelman bedrivit bryggeriverksamhet inne i själva staden.

Den som valde att flytta ut bryggeriet var Emerentia Poppelman-Stillman, troligtvis med anledning av sitt giftermål med Cornelius Schael, ”Herren på Stigberget”. Särskilt länge hann hon dock aldrig driva bryggeriet på sin nya plats innan hon avled. Lyckligtvis godkände bryggargillets medlemmar maken Schael som bryggare,vilket var ett krav för att få driva bryggeri vid denna tiden.

Det Schaelska bryggeriet växte och skaffade sig snart en stor kundkrets, delvis tack vare sin strategiska placering i närheten till Ostindiska kompaniets förtöjningsplatser vid Klippan. Snart var bryggeriet så stort att det t.o.m. ansågs som ett problem av det mäktiga bryggargillet. Trots försök att begränsa dess dominans så växte bryggeriet för att nå sin glansperiod under mitten av 1700-talet då den kraftfulla Barbara Schael drev det.

Från 1770 då Barbara inte längre var i livet hette innehavaren L. O Lindberg och 1799 överläts det till bryggaren William Gavin som drev det i tjugofem år framåt. Vid William Gavins bortgång 1824 tog hans änka Helena f. Hallström över bryggeriet, men efter en tioårsperiod läggs det ner för gott.

Den som är petig kanske påpekar att detta bryggeri egentligen låg i Masthugget. Och visst är det så, men det låg trots allt i direkt anslutning till Majorna där man hade en betydande del av sin försäljning. Dessutom lär området i äldre tider faktiskt tillhört Majorna.

Text : Tobbe Johansson | 2011-09-13
Bildtexter samt stycket om Stigbergets bryggeri: Johan Lundin
Majorna.nu

Licens: CC-by-NC-SA

Texten är språkligt redigerad och enstaka sakfel samt vissa inledningpartier som inte längre är aktuella är borttagna. Dessutom förkortad då avsnittet med generell bryggerihistoria är borttaget. Anders_S/Gamla Göteborg

När spårvägen kom till Bangatan

Året är 1938 och det råder en febril verksamhet på Bangatan i Majorna. Staden växer och så även spårvagnsnätet. På bilden ser vi ett par arbetare i full färd med att anlägga ny dubbelriktad räls som skall ta resenärerna från Stigbergstorget vidare söderut mot Majvallen, Ekedal och Godhem. När sträckan senare invigdes blev det möjligt att åka direkt från Gårda till Kungsladugård utan byte, vilket ansågs vara något av en sensation vid den här tiden. Även själva gatan rustades upp med ny gatsten och en allmän översyn, där några av husen på gatans östra sida förefaller ha rivits.

Arbetet med spårvägen hade föranletts av ganska omfattande protester, med kyrkoherde Gottfrid Klingner i spetsen. 1875 hade nämligen en lindallé planterats på gatans östra sida. Det hade skett i privat regi och träden som vuxit sig stora och lummiga genom åren var ett omtyckt inslag i den då som nu mycket brokiga gatumiljön. Fällningarna som utfördes med hjälp av bland annat en ångvält, efter beslut i stadsfullmäktige, sägs ha omfattat omkring fyrtio träd. I en enligt uppgift samtida text med okänt ursprung kan man läsa att:​

”De 22 mannarna gnodde som om det gällde livet. Marken kring trädens rötter grävdes upp, en stege restes mot stammen och en man skyndade upp och lade en kätting kring trädet strax under kronan. Kättingen fästes vid ångvälten, och så bullrade denna iväg några meter, dragande trädet med sig. Så snart trädet intagit vågrät ställning, föll ett par mannar på med såg och yxor. Småkvistar skildes från stam och grövre grenar, det hela lyftes ombord på lastbilar, den ena efter den andra. Småkvistarna kördes till gropen vid Röda sten för att brännas, medan det grövre virket togs till vara för att efter torkning användas till eldning av tjärsprutor. De knotiga rötterna forslades till olika platser för att användas som fyllningsämne.”

Den moderna tiden har gått hårt Bangatan och mycket av bebyggelsen har rivits sedan den välkända fotografen Otto Thulin riktade kameran mot Stigbergstorget för omkring 80 år sedan. De flesta av fastigheterna i kvarteret ”Vita Björn” på vänster sida var uppförda i landshövdingshusens barndom under 1880-talet. Dessa revs i början av 1960-talet av byggherre Lennart Wallenstam och hans växande bostadsbolag. Rivningarna låg helt i linje med den saneringsanda och rivningshysteri som präglade Göteborgs stad under flera decennier i mitten av 1900-talet. På platsen uppfördes i stället de vita åttavåningshus som finns kvar idag. På gatans östra sida skedde rivningarna i olika etapper och mirakulöst nog överlevde också ett par äldre trähus och några större stenfastigheter. Samtliga av dessa är idag i mycket dålig kondition och flera av dem riskerar rivning om inget görs. När det gäller de unika trähusen, så ägs dessa av Tibergs möbler.

Bangatan är en mycket gammal gata som finns omnämnd redan 1786, men som förmodligen har en ännu äldre historia än så. Då och under lång tid framöver var den mer att betrakta som en slingrande stig eller ett par hjulspår, med en sträckning något öster om dagens. Överhuvudtaget bar stora delar av gatans omgivning länge en mycket lantlig prägel, med ängar, odlingar och enstaka träkåkar. Sitt nuvarande läge kan den sägas fått 1876 då gatan iordningställdes och 1882 fick den sitt officiella namn Bangatan. Tidigare hade den hetat Banegatan efter den hundra meter långa repslagarbana som legat här sedan 1700-talets första hälft och som ingått i Gathenhielmska husets ägor. Under segelfartygens dagar var detta ett viktigt hantverk för en stad som Göteborg och i anläggningen som var i drift fram till 1870-talet tillverkades tågvirke som rep och trossar.

Text: H Johan Lundin | 2016-03-29
Foto: Otto Thulin
Fotokälla: Göteborgs stadsmuseum

Licens: CC-by-NC-SA

Referenslitteratur:
Baum, Greta. Göteborgs gatunamn 1621 t o m 2000. Tre böcker, 2001.
Blomberg, Gunnar W. På mammas gator. Tre böcker, 1991.
Garellick, Robert. Bilden av Göteborg II: Färgfotografier från 1910-1970. Robert Garellick Förlag, 2008.
Garellick, Robert. Göteborg före grävskoporna. Robert Garellick Förlag, 1998.
Lindstam, Carl Sigfrid. Göteborgs gatunamn. Göteborgs Drätselkammares Gatunamnsberedning, 1945.
Rosén, Axel & Österström, Karl (red). Gamla majpojkars förbunds skriftserie XII. Gamla Majpojkars förbund, 1968
Öhnander, Bengt A. Bangatan upp och ner. Göteborgsposten Västnytt, 1994.

Majorna.nu på Gamla Göteborg

Majorna.nu är en historisk sajt om Majorna. Allt på sajten är publicerat med licensen CC-by-NC-SA. Det innebär att det är fritt att publicera med angivande av upphovsmannen och källan så länge det handlar om icke-kommersiella ändamål. De flesta av artiklarna är skrivna av H. Johan Lundin.

Sajten Majorna.nu är inte längre aktiv och även om det verkar vara Lundins mål att fortsätt med sajten brukar sajter där det slutar publiceras efter ett tag försvinna från nätet. Därför har vi för avsikt att här på Gamla Göteborg återpublicera ett antal artiklar från Majorna.nu. Enstaka artiklar finns faktiskt redan publicerade:

En guide till Göteborgs stadsdelar – Majorna

Majorna är en stadsdel som är äldre än själva Göteborg som tätort. Detta har Majorna gemensamt med Gamlestaden. Majorna, dvs den del som kallas Klippan, är dock äldst.

Historien börjar med anläggandet av Älvsborgs slott på 1360-talet. Slottet byggde på en klippa i utkanten av Örgryte socken och Sävedals härad vid Göta Älv och området kallas idag för Klippan. Älven var viktig att skydda då det var den viktigaste färdvägen till Sveriges enda stad på Västkusten, Lödöse. 1473 ersattes denna stad av en ny stad, Nya Lödöse (Nylöse), som låg i vad som idag är stadsdelen Gamlestaden i Göteborg. Betydelsen av Göta älv minskade dock inte och Älvsborg var i praktiken Nya Lödöses uthamn.

Området kring slottet fungerade tidigt som en exporthamn för kött, hudar och skinn, Boskapen fördes hit och slaktades bl.a. vid den bergsknalle där Birgittakapellet ligger och som för länge sen kallades Skinnareklippan.

Som brukligt är växte det också upp bebyggelse i närheten av slottet där folk som arbetade med saker slottet behövde. Till slottet hörde förstås också egendom i form av mark och ekonomibyggnader för jordbruket, en kungsgård. Detta var Älvsborgs Kungsladugård. På 1570-talet växte denna statliga egendom starkt och hade en mängd anställd som del bodde i Majornas kåkstad men också Änggården, Fogelås, Smedstomten, Källartomten, Sannegården och Lindholmen på Hisingen som också var kungligt ägda och låg i Lundby socken, den svenska delen av Hisingen. Vid denna tid var också Underås på östra sidan av Mölndalsån. Efter att danskarna haft Älvsborg till år 1619 minskade gårdens verksamhet i storlek. Fogelås, Smedstomten, och Källartomten försvann.

År 1595 bodde det omkring 200 personer runt och i Älvsborgs slott, många av dem var invånare som flyttat till området från Nya Lödöse. I praktiken låg där en liten stad åren 1547-63, i litteraturen kallad Älvsborgsstaden. Staden låg sannolikt söder om slottsklippan. I början av 1600-talet minskade befolkningen kring slottet, sannolikt som en följd av att en ny stad, Karl IX Göteborg, anlades i nuvarande Färjestaden/Pölsebo på Hisingen. Det senare blev dock en kortlivad stad.

1695 var befolkningen vid Älvsborgs slott nere i ett 20-tal personer, men vid det laget hade ju Göteborg byggts.  Även Amiralitetsvarvet (Gamla Varvet) vid Stigberget hade skapats (skedde på 1650-talet) och i anslutning till detta växte det också upp en bebyggelse. Vid Amiralitetsvarvet och på dess mark bodde också omkring 20 personer kring år 1700.

I och med att Ostindiska Kompaniet skapades fick Klippan ett uppsving som uthamn. På kronans mark (statlig mark) som arrenderades av köpmän från Göteborg och så småningom av Ostindiska Kompaniet byggdes lagerhus, utrustningsverkstäder, smedjor, bostäder, krogar och annat. Klippan blev Ostindiska Kompaniets uthamn och område. Dessutom blev området viktigt för sillhanteringen och vid Röda Sten, Klippan, Majviken och Majnabbe byggdes sillsalterier och trankokerier.  Ett nytt varv, Kustens Varv, anlades i Majviken, den vik som låg där parkeringsplatserna för Stenas Tysklandsterminal ligger idag. Även andra industrier uppstod i Klippan och Röda Sten.

Området i nuvarande Hängmattan som tillhörde kronan (staten) såldes 1724 till familjen von Utfall och förblev därefter privat. Det hette på denna tid Hästhagen och på marken uppfördes Vädersågen (där Karl Johans kyrka ligger idag). Kring Vädersågen växte det upp industrier och bostäder Även kring Amiralitetsvarvet uppstod privat ägda marker liksom kring Majviken och Majnabbe.

1774 kan det sägas ha funnits fyra tätorter i Majorna, Amiralitetsvarvets bebyggelse kring nuvarande Stigbergstorget med mer än 200 invånare, Vädersågen med över 100, Majorna vid Majviken och Majnabbe med mer än 300 invånare och Klippan med mellan 50 och 100. Majorna tillhörde Örgryte socken men fick 1776 en egen församling, Mariebergs församling. 1824 slogs Amiralitetsförsamlingen och Mariebergs församling ihop och Karl Johans församling grundades. Majorna styrdes nu som en egen socken och kommun.

I början av 1800-talet bodde det 5 000 människor i Majorna, de flesta bodde i tre områden. Klippan, det egentliga Majorna där det moderna området mellan Jaegerdorffsplatsen och Karl Johans kyrka ligger idag samt kring Amiralitetsvarvet vid Stigberget. Befolkningsökningen skedde främst genom inflyttning. Majornas bebyggelse var i huvudsak kåkstäder med dåliga hygieniska förhållanden, men det fanns undantag som exempelvis det så kallade Gathenhielmska huset. Efter Ostindiska Kompaniets upphörande, sillens försvinnande och kontinentalperiodens slut kraschade ekonomin i Majorna som blev extrem fattigt.

1868 införlivades Majorna med Göteborg. Majorna delades upp i 7 rotar, 1:a roten omfattade Klippan och allt från Gråbergets östra sida västerut till gränsen mot Västra Frölunda socken inklusive det egentliga Majorna, 2:a roten som omfattade strandområdet från Kustens Varv (Majviken) till gränsen för Gamla varvets (det tidigare Amiralitetsvarvet) område och norr om Allmänna vägen vilket i huvudsak var privat mark. 3:e roten utgjorde området söder om Allmänna vägen, väster om Gråberget och med nuvarande Bangatan i öster inklusive Slottsskogen medan 4:e roten var Gamla Varvets, vid denna tid privatägt) område kring nuvarande Stigbergstorget. 5:e roten var Masthuggsbergen öster om Bangatan (senare stadsdelen Stigberget), 6:e roten var i stort sett det som sen blev stadsdelen Olivedal och 7:e roten det som senare blev Kommendantsängen. Förutom rote 2 och rote 4 var det övriga i huvudsak statlig mark. Annedal har aldrig varit en del av Majorna.

Rotarna behöll sina nummer intill 1923 då de 3 av dem fick namn, nämligen Kommendantsängen, Olivedal och Stigberget. Rotarna 1-4 är det som idag går under namnet Majorna. Det är ett mycket stort område och det finns en mängd namn på avgränsade mindre områden.  Kungsladugården som omfattade huvuddelen av marken i det inkorporerade området avyttrades av staten och förvärvades av staden vilket frigjorde en mängd mark för stadens utbyggnadsbehov.

Majorna rotar 1901

Traditionellt har området väster om Gråberget i rote 1 både kallats Majorna och Kungsladugård men söder om Godhemsgatans korsning med Kungsladugårdsgatan har det alltid kallats Kungsladugård. Villaområden i de sydöstra respektive västra delarna av detta Kungsladugård kallas ofta Skytteskogen (området närmast Slottsskogen) respektive Svalebo eller Svaleboskogen. I Svalebo ingår numera också den del av Högsbotorp som ligger norr om Högsboleden och där Svalebo äldreboende ligger. Det senare området låg innan 1945 utanför Göteborgs stad i Västra Frölunda församling. Längst västerut på höjden ligger funkisområdet Sandarna som också kallas Sanna.

Klippan kallas fortfarande Klippan och är området kring det gamla sockerbruket och Kungsladugårds gamla manbyggnad men en del ungdomar kallar området för Röda Sten efter konsthallen som ligger under Älvsborgsbron. Röda Sten är en sten men också namnet på det område som ligger från Älvsborgsbron och konsthallen västerut fram till Nya Varvet men inte innefattande bergen som kallas Sjöbergen. Stenen kan ha varit en gränsmarkering mellan Örgryte och Frölunda socknar. Sockerbruket ligger inte i Röda Sten och det industriområde som fortfarande finns heter i likhet med området där sockerbruket ligger inget annat än Klippan.

Det moderna området vid Chapmans torg kallas aldrig nåt annan än Majorna. Där Stenaterminalen ligger heter det traditionellt Majviken och Majnabbe, men det är få unga som känner till detta. Gråberget kallas fortfarande Gråberget.

Området mellan Karl Johans kyrka och Stigbergstorget som en gång i tiden hette Hästhagen och senare 2:a roten kallas numera för Hängmattan vilket ibland också inkluderar området söder om Allmänna vägen, men för de flesta sannolikt inte så långt som till södra sidan av Karl Johanstorget. Det moderna bostadsområdet mellan Bangatan och Djurgårdsgatan kallas Vita Björn. Resterna av kåkbebyggelsen från varvsepokens tid kallas Gathenhielmska (reservatet). Det finns säkert också andra lokala namn som jag inte känner till då jag inte bor i området.

Primärområdena av dag överensstämmer inte alls med den gamla roteindelningen utom i viss mån när det gäller primärområde Kungsladugård som i stort sett infattar allt som någon gång kallats Kungsladugård eller av många uppfattas som Kungsladugård plus Klippan som aldrig av någon uppfattas som en del av Kungsladugård. Dessutom ingår Slottsskogskolonin och den del av Högsbotorp som kallas Svalebo. Huvuddelen av rote 1 ingår i detta primärområde.

Den västra delen av första roten är idag primärområde Sanna som också innefattar industriområdet Kungssten (en del av detta låg fram till 1945 utanför Göteborgs stad), men inte bostadsområdet Kungssten. Dessutom innefattar det Svalebo äldreboende, Västra Kyrkogården,  Sjöbergen och Röda Sten. Västra Kyrkogården innefattar områden som låg i Västra Frölunda församling.

Resten av rote 1, dvs Gråberget ingår i primärområdet Majorna tillsamman med et somär det egentliga Majorna, dvs den moderna bebyggelsen kring Chapmans Torg, samt Majviken, Majnabbe och Hängmattan.

Området öster och norr om om Såggatan samt söder om Allmänna vägen ingår istället i ett primärområde som har det missvisande namnet Stigberget. I detta område återfinns också gamla 4:e roten runt Stigbergstorget. Husen på östsidan av Bangatan ingår däremot i primärområde Masthugget.

Slottsskogen och delar av Frölundaborg från Västra Frölunda församling ingår numera i primärområde Änggården.

PIrmärområden Majorna

101 är Kungsladugårds, 102 Sanna, 103 Majorna och 104 Stigbergets primärområden

Kyrkligt tillhör det mesta Karl Johans församling även om delarna närmast Bangatan tillhör Masthuggets församling. 1908 överfördes allt öster om Djurgårdsgatan till Masthuggets församling. Detta inkluderade hela fjärde roten samt delar av tredje. 1930 införlivades Nya Varvets församling i Karl Johan den 1 januari 1931.

Från Karl Johans församling och till Masthuggets församling överfördes 1951 delar av Majornas 2:a rote och merparten av Majornas 3:e rote. 1967 överfördes stadsdelen Nya Varvet till Älvsborgs församling. Församlingen omfattade 1972 stadsdelarna Majornas 1:a rote, delar av Majornas 2:a och 3:e rotar. Svalebo i Högsbotorp som ingår i primärområde Kungsladugård ingår i Högsbo församling.

Källor: Wikipedia, Majorna.nu, Hallén, Olsson, Rosengren & Sandberg, Majornas Historia, 2007