Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Majorna

En guide till Göteborgs stadsdelar – Majorna

Majorna är en stadsdel som är äldre än själva Göteborg som tätort. Detta har Majorna gemensamt med Gamlestaden. Majorna, dvs den del som kallas Klippan, är dock äldst.

Historien börjar med anläggandet av Älvsborgs slott på 1360-talet. Slottet byggde på en klippa i utkanten av Örgryte socken och Sävedals härad vid Göta Älv och området kallas idag för Klippan. Älven var viktig att skydda då det var den viktigaste färdvägen till Sveriges enda stad på Västkusten, Lödöse. 1473 ersattes denna stad av en ny stad, Nya Lödöse (Nylöse), som låg i vad som idag är stadsdelen Gamlestaden i Göteborg. Betydelsen av Göta älv minskade dock inte och Älvsborg var i praktiken Nya Lödöses uthamn.

Området kring slottet fungerade tidigt som en exporthamn för kött, hudar och skinn, Boskapen fördes hit och slaktades bl.a. vid den bergsknalle där Birgittakapellet ligger och som för länge sen kallades Skinnareklippan.

Som brukligt är växte det också upp bebyggelse i närheten av slottet där folk som arbetade med saker slottet behövde. Till slottet hörde förstås också egendom i form av mark och ekonomibyggnader för jordbruket, en kungsgård. Detta var Älvsborgs Kungsladugård. På 1570-talet växte denna statliga egendom starkt och hade en mängd anställd som del bodde i Majornas kåkstad men också Änggården, Fogelås, Smedstomten, Källartomten, Sannegården och Lindholmen på Hisingen som också var kungligt ägda och låg i Lundby socken, den svenska delen av Hisingen. Vid denna tid var också Underås på östra sidan av Mölndalsån. Efter att danskarna haft Älvsborg till år 1619 minskade gårdens verksamhet i storlek. Fogelås, Smedstomten, och Källartomten försvann.

År 1595 bodde det omkring 200 personer runt och i Älvsborgs slott, många av dem var invånare som flyttat till området från Nya Lödöse. I praktiken låg där en liten stad åren 1547-63, i litteraturen kallad Älvsborgsstaden. Staden låg sannolikt söder om slottsklippan. I början av 1600-talet minskade befolkningen kring slottet, sannolikt som en följd av att en ny stad, Karl IX Göteborg, anlades i nuvarande Färjestaden/Pölsebo på Hisingen. Det senare blev dock en kortlivad stad.

1695 var befolkningen vid Älvsborgs slott nere i ett 20-tal personer, men vid det laget hade ju Göteborg byggts.  Även Amiralitetsvarvet (Gamla Varvet) vid Stigberget hade skapats (skedde på 1650-talet) och i anslutning till detta växte det också upp en bebyggelse. Vid Amiralitetsvarvet och på dess mark bodde också omkring 20 personer kring år 1700.

I och med att Ostindiska Kompaniet skapades fick Klippan ett uppsving som uthamn. På kronans mark (statlig mark) som arrenderades av köpmän från Göteborg och så småningom av Ostindiska Kompaniet byggdes lagerhus, utrustningsverkstäder, smedjor, bostäder, krogar och annat. Klippan blev Ostindiska Kompaniets uthamn och område. Dessutom blev området viktigt för sillhanteringen och vid Röda Sten, Klippan, Majviken och Majnabbe byggdes sillsalterier och trankokerier.  Ett nytt varv, Kustens Varv, anlades i Majviken, den vik som låg där parkeringsplatserna för Stenas Tysklandsterminal ligger idag. Även andra industrier uppstod i Klippan och Röda Sten.

Området i nuvarande Hängmattan som tillhörde kronan (staten) såldes 1724 till familjen von Utfall och förblev därefter privat. Det hette på denna tid Hästhagen och på marken uppfördes Vädersågen (där Karl Johans kyrka ligger idag). Kring Vädersågen växte det upp industrier och bostäder Även kring Amiralitetsvarvet uppstod privat ägda marker liksom kring Majviken och Majnabbe.

1774 kan det sägas ha funnits fyra tätorter i Majorna, Amiralitetsvarvets bebyggelse kring nuvarande Stigbergstorget med mer än 200 invånare, Vädersågen med över 100, Majorna vid Majviken och Majnabbe med mer än 300 invånare och Klippan med mellan 50 och 100. Majorna tillhörde Örgryte socken men fick 1776 en egen församling, Mariebergs församling. 1824 slogs Amiralitetsförsamlingen och Mariebergs församling ihop och Karl Johans församling grundades. Majorna styrdes nu som en egen socken och kommun.

I början av 1800-talet bodde det 5 000 människor i Majorna, de flesta bodde i tre områden. Klippan, det egentliga Majorna där det moderna området mellan Jaegerdorffsplatsen och Karl Johans kyrka ligger idag samt kring Amiralitetsvarvet vid Stigberget. Befolkningsökningen skedde främst genom inflyttning. Majornas bebyggelse var i huvudsak kåkstäder med dåliga hygieniska förhållanden, men det fanns undantag som exempelvis det så kallade Gathenhielmska huset. Efter Ostindiska Kompaniets upphörande, sillens försvinnande och kontinentalperiodens slut kraschade ekonomin i Majorna som blev extrem fattigt.

1868 införlivades Majorna med Göteborg. Majorna delades upp i 7 rotar, 1:a roten omfattade Klippan och allt från Gråbergets östra sida västerut till gränsen mot Västra Frölunda socken inklusive det egentliga Majorna, 2:a roten som omfattade strandområdet från Kustens Varv (Majviken) till gränsen för Gamla varvets (det tidigare Amiralitetsvarvet) område och norr om Allmänna vägen vilket i huvudsak var privat mark. 3:e roten utgjorde området söder om Allmänna vägen, väster om Gråberget och med nuvarande Bangatan i öster inklusive Slottsskogen medan 4:e roten var Gamla Varvets, vid denna tid privatägt) område kring nuvarande Stigbergstorget. 5:e roten var Masthuggsbergen öster om Bangatan (senare stadsdelen Stigberget), 6:e roten var i stort sett det som sen blev stadsdelen Olivedal och 7:e roten det som senare blev Kommendantsängen. Förutom rote 2 och rote 4 var det övriga i huvudsak statlig mark. Annedal har aldrig varit en del av Majorna.

Rotarna behöll sina nummer intill 1923 då de 3 av dem fick namn, nämligen Kommendantsängen, Olivedal och Stigberget. Rotarna 1-4 är det som idag går under namnet Majorna. Det är ett mycket stort område och det finns en mängd namn på avgränsade mindre områden.  Kungsladugården som omfattade huvuddelen av marken i det inkorporerade området avyttrades av staten och förvärvades av staden vilket frigjorde en mängd mark för stadens utbyggnadsbehov.

Majorna rotar 1901

Traditionellt har området väster om Gråberget i rote 1 både kallats Majorna och Kungsladugård men söder om Godhemsgatans korsning med Kungsladugårdsgatan har det alltid kallats Kungsladugård. Villaområden i de sydöstra respektive västra delarna av detta Kungsladugård kallas ofta Skytteskogen (området närmast Slottsskogen) respektive Svalebo eller Svaleboskogen. I Svalebo ingår numera också den del av Högsbotorp som ligger norr om Högsboleden och där Svalebo äldreboende ligger. Det senare området låg innan 1945 utanför Göteborgs stad i Västra Frölunda församling. Längst västerut på höjden ligger funkisområdet Sandarna som också kallas Sanna.

Klippan kallas fortfarande Klippan och är området kring det gamla sockerbruket och Kungsladugårds gamla manbyggnad men en del ungdomar kallar området för Röda Sten efter konsthallen som ligger under Älvsborgsbron. Röda Sten är en sten men också namnet på det område som ligger från Älvsborgsbron och konsthallen västerut fram till Nya Varvet men inte innefattande bergen som kallas Sjöbergen. Stenen kan ha varit en gränsmarkering mellan Örgryte och Frölunda socknar. Sockerbruket ligger inte i Röda Sten och det industriområde som fortfarande finns heter i likhet med området där sockerbruket ligger inget annat än Klippan.

Det moderna området vid Chapmans torg kallas aldrig nåt annan än Majorna. Där Stenaterminalen ligger heter det traditionellt Majviken och Majnabbe, men det är få unga som känner till detta. Gråberget kallas fortfarande Gråberget.

Området mellan Karl Johans kyrka och Stigbergstorget som en gång i tiden hette Hästhagen och senare 2:a roten kallas numera för Hängmattan vilket ibland också inkluderar området söder om Allmänna vägen, men för de flesta sannolikt inte så långt som till södra sidan av Karl Johanstorget. Det moderna bostadsområdet mellan Bangatan och Djurgårdsgatan kallas Vita Björn. Resterna av kåkbebyggelsen från varvsepokens tid kallas Gathenhielmska (reservatet). Det finns säkert också andra lokala namn som jag inte känner till då jag inte bor i området.

Primärområdena av dag överensstämmer inte alls med den gamla roteindelningen utom i viss mån när det gäller primärområde Kungsladugård som i stort sett infattar allt som någon gång kallats Kungsladugård eller av många uppfattas som Kungsladugård plus Klippan som aldrig av någon uppfattas som en del av Kungsladugård. Dessutom ingår Slottsskogskolonin och den del av Högsbotorp som kallas Svalebo. Huvuddelen av rote 1 ingår i detta primärområde.

Den västra delen av första roten är idag primärområde Sanna som också innefattar industriområdet Kungssten (en del av detta låg fram till 1945 utanför Göteborgs stad), men inte bostadsområdet Kungssten. Dessutom innefattar det Svalebo äldreboende, Västra Kyrkogården,  Sjöbergen och Röda Sten. Västra Kyrkogården innefattar områden som låg i Västra Frölunda församling.

Resten av rote 1, dvs Gråberget ingår i primärområdet Majorna tillsamman med et somär det egentliga Majorna, dvs den moderna bebyggelsen kring Chapmans Torg, samt Majviken, Majnabbe och Hängmattan.

Området öster och norr om om Såggatan samt söder om Allmänna vägen ingår istället i ett primärområde som har det missvisande namnet Stigberget. I detta område återfinns också gamla 4:e roten runt Stigbergstorget. Husen på östsidan av Bangatan ingår däremot i primärområde Masthugget.

Slottsskogen och delar av Frölundaborg från Västra Frölunda församling ingår numera i primärområde Änggården.

PIrmärområden Majorna

101 är Kungsladugårds, 102 Sanna, 103 Majorna och 104 Stigbergets primärområden

Kyrkligt tillhör det mesta Karl Johans församling även om delarna närmast Bangatan tillhör Masthuggets församling. 1908 överfördes allt öster om Djurgårdsgatan till Masthuggets församling. Detta inkluderade hela fjärde roten samt delar av tredje. 1930 införlivades Nya Varvets församling i Karl Johan den 1 januari 1931.

Från Karl Johans församling och till Masthuggets församling överfördes 1951 delar av Majornas 2:a rote och merparten av Majornas 3:e rote. 1967 överfördes stadsdelen Nya Varvet till Älvsborgs församling. Församlingen omfattade 1972 stadsdelarna Majornas 1:a rote, delar av Majornas 2:a och 3:e rotar. Svalebo i Högsbotorp som ingår i primärområde Kungsladugård ingår i Högsbo församling.

Källor: Wikipedia, Majorna.nu, Hallén, Olsson, Rosengren & Sandberg, Majornas Historia, 2007

Advertisements

Göteborgs FF

Göteborgs Fotbollsförening (Götborgs FF, GFF) som kallas polkagrisarna efter sin rödvitrandiga matchtröja (hemmatröja) är en svensk fotbollsklubb grundad den 20 augusti 1897 i Göteborg på initiativ av Wilhelm Friberg och ÖIS styrelse för att få mer konkurrens inom fotbollen. Det är därmed en av Sveriges och Göteborgs äldsta fotbollsklubbar. Klubben kom på andra plats två gånger i svenska mästerskapen, (först 1899 och sedan 1903). Klubben fungerade först som en så kallad farmarklubb till Örgryte IS och under den eran spelade de sina hemmamatcher på Balders hage och senare på Walhalla IP som ägdes av Örgryte IS men från 1922 på Balders hage igen.

Göteborgs FF deltog i de två första säsongerna av Svenska Serien (föregångaren till Allsvenskan) där de år 1910 slutade femma och blev exkluderade efter säsongen. Men de deltog igen följande år eftersom några lag lämnade serien efter första omgången 1911. Klubben slutade på sjätte plats och åkte ur igen och har aldrig varit i högsta serien sedan dess även om de spelade i svenska mästerskapen efteråt.

Wilhelm Friberg var ordförande i klubben från starten till 1910. Han efterträddes av Erland Hjärne som var ordförande 1911-14, Gösta Clark 1915-20, Thorsten Stålfors 1921-23, Jarl Lanners 1924-25, Nils Andersson 1928-29 och Wilhelm Lantz 1930.

1931 flyttade klubben till Majorna med lokal på Bangatan 17.  Som hemmaplan verkar Karl Johanstorget ha fungerat. Från 1943 spelade klubben sina hemmamatcher på Slottskogsvallen. I Majorna finns de fortfarande kvar med Majvallen som hemmaarena. Majvallen var färdigbyggd 1949.

Efter flytten till Majorna var Gustaf Lundborg ordförande 1931, Henrik Karlsson 1932-33, Arvid Larsson-Landhage 1934-38 och Tor Hultén 1938.

Under 1940-talet upplevde klubben lite av en glansperiod. 1942 vann de division fyra överlägset, obesegrade i 17 raka seriematcher. 1945 kvalade de och gick upp till dåvarande division 2 och avlöste lokalkonkurrenten Skogens IF som trillade ur serien. Intresset bland folk var enormt och vid stora matcher kunde det vara upp emot 3000 åskådare på en match.

På 1960-talet flyttade de till en källarlokal på Söderlingsgatan då huset på Bangatan revs. Först 1974 invigdes nuvarande den klubbstuga de fortfarande har.

Efter en tid i division två stabiliserades laget som ett division 3 och 4 lag. Klubben höll en förhållandevis hög standard fram till 1970 då de för första gången på många år föll ner i division 5, trots att de tippats vinna fyran. I mitten 1970-talet var de dock tillbaka i god form och spelade i division 3, vilket de sen gjorde ända fram till 1983. 1978 storspelade de också i Svenska cupen och slog bland annat ut allsvenska topplaget AIK med 3-1.

Efter ett par år i fyran var klubben 1987 ännu en gång uppe i division 3, detta efter en fantastisk säsong med bara 8 insläppta mål.

Efter en utdragen schism angående de ekonomiska medlens fördelning mellan ungdomssektionen och a-laget bröt några ungdomsledare och ett antal föräldrar helt med GFF år 1992 och bildade ungdomsföreningen Azalea BK.

Herrlaget har spelat större delen av 2000-talet i division 5B Göteborg. 2007 åkte man ur division 5 och efter det året så vann laget 3 divisioner på 4 år; division 6C 2008, division 5B 2009 och division 4B 2011. Sedan 2013 spelar laget återigen i Division 4B.

Göteborgs FF har sen 2007 ett mycket nära samarbete med ungdomsklubben Azalea BK trots den senare klubbens ursprung.

De två klubbarna bildar en enhet med Azalea BK som ungdomsdel och Göteborgs FF som seniordel med varsin styrelse. Azalea driver barn- och ungdomsfotbollen och klubbarna har ett gemensamt ansvar för juniorerna som spelar under namnet Göteborgs FF/Azalea BK.

Uppdelningen beror bland annat på att Azalea fortsatt vill kunna försäkra både medlemmar och sponsorer att alla medel satsas på ungdomsfotbollen.

 

Renströmska badanstalten Majorna

Renströmska badanstalten i Majorna invigdes 1892 som en filial till Renströmska Bad- och tvättinrättningen i Haga. Byggnaden ligger i hörnet av Karl-Johansgatan och Djurgårdsgatan. Bygget finansierades av den Renströmska fonden. Badet renoverades 1923.

Renströmska badet i Majorna

Renströmska badet i Majorna 1919

Renströmska badet i Majorna kom att bli det sista av de Renströmska badanstalterna som stängde. Detta skedde 1977. Därefter användes byggnaden först av vården, sen byggdes det om till kontorshus för någon offentlig förvaltning för att idag husera Göteborg Psykoterapiinstitut.

Läs också:

Renströmska badet Haga
Renströmska badet Olskroken
Renströmska badet Lundby

Göteborgskan som föll offer för Jack the Ripper

Del 4 av 9 i serien Historiska brott

Elisabet Gustavsdotter föddes den 27 november 1843 i Torslanda församling,  växte upp på en bondgård i Stora Tumlehed och dog i London 30 september 1888 som en av de kvinnor som mördades av Jack The Ripper.

Hon var dotter till Gustav Eriksson och Beata Karlsdotter. Familjen var småbrukare i Torslanda och ägde inte marken de brukade. Hon hade tre syskon och kunde läsa. Hon började tidigt tjäna som piga i granngårdarna. 1860 flyttade hon till Majorna (Karl Johans församling) som piga hos Lars Frederick Olofsson, och 1862 till centrala Göteborg. Under tiden som piga tycks hon blivit gravid. Omständigheterna kring detta är inte kända.

Barnet föddes i april 1865, en dödfödd dotter. Hon levde då på Pilgatan i Haga. I mars samma år registerades Elisabeth Gustavsdotter som prostituerad i Göteborg men avregistreras i november samma år. Hon fick vid denna tid ett arv efter sin mor och kan också ha fått arbete som piga. På våren 1866 utvandrade hon till London där hon i juli registreras som medlem i den svenska församlingen och ogift. Det troliga är att hon den första tiden i London arbetade som piga åt en svensk man/familj. I London började hon stava sitt förnamn på brittiskt vis.

I mars 1869 gifte sig Elizabeth med John Thomas Stride, en tretton år äldre byggnadsarbetare i London. Paret drev därefter en kaffeaffär på tre olika adresser i Poplar fram till 1875. För sina bekanta skulle Stride senare uppge att hennes make och barn hade drunknat vid skeppet Princess Alice förlisning 1878, men paret hade inga barn, och John Stride avled 24 oktober 1884. I mars 1877 hade dock paret separerat på hennes initiativ, och efter ett nytt försök 1881 separerade makarna slutgiltigt samma år.

Efter sin slutgiltiga separation från maken 1881 levde Elizabeth Stride i Whitechapel, där hon livnärde sig på sömnad, städning, bidrag från den svenska församlingen i London, tiggeri och prostitution. Av allt att döma hade hon grava alkoholproblem. Hon bodde främst på ett inkvarteringshus på 32 Flower and Dean Street. Från 1885 hade hon till och från ett förhållande med arbetaren Michael Kidney. De verkar ha levt ur hand i mun på härbärgen och i billiga lägenheter och hade konstanta problem med polisen på grund av sitt alkoholmissbruk. Elizabeth anmälde Kidney för misshandel, men infann sig aldrig till rättegången.

Elizabeth Stride

Elizabeth Stride efter sin död

Mordet på Elisabeth Stride

Lördagen och söndagen 29-30 september 1888 hade Elizbeth Stride städat på det inkvarteringshus hon bodde. Klockan 18.30 söndagen 30 september mötte hon en av värdarna på sitt inkvarteringhus, Elizabeth Tanner, på krogen Queen’s Head Public House för en drink. Hon lämnade krogen ensam någon gång mellan 19.00 och 20.00.

Kl. 23.00 sågs hon komma ut från puben Bricklayer’s Arms på Settles street, mittemot Berner Street, i sällskap med en man. Paret ska ha omfamnat och kysst varandra, och de sågs gå tillsammans mot Berner Street. 23.45 sågs hon stå och tala med en annan man på Berner Street 64. Klockan 00.00 uppger en försäljare att han sålde vindruvor till Stride och en man. Detta vittnesmål har dock betvivlats.

00.35 sågs hon i sällskap med ännu en man på Berner Street mittemot International Working Men’s Educational Club. Cirka 00.45 passerade Israel Schwartz Berner Street. Han såg hur Elizabeth Stride talade med en man vid ingången till gränden. Mannen försökte sedan dra in henne i gränden, och vände henne sedan och kastade ned henne på marken. Stride skrek kvävt tre gånger. Ännu en man stod bredvid och tände sin pipa. När mannen som attackerade kvinnan lade märke till Schwartz, skrek han till mannen som stod bredvid: ”Lipski”. Schwartz gick då sin väg, och då han märkte att han var förföljd av den man som hade stått bredvid, sprang han tills han märkte att han inte längre var förföljd.

Louis Diemschutz kom ungefär kl 01:00 till Dutfield’s Yard vid Berner Street med sin ponny och kärra. Ponnyn stannade till och vägrade gå vidare, och Diemschutz steg av och upptäckte då kroppen. Han trodd först att det var en berusad person, och gick in till International Working Men’s Educational Club för att få hjälp, men då han återvände upptäckte han att kroppen var död. 01.16 anlände en läkare och dödförklarade Stride.

Hennes hals hade blivit avskuren men inga andra spår av hugg hade hittats på kroppen. Detta har fått vissa Jack Uppskäraren-teoretiker att tro att Stride egentligen inte var ett av Jacks offer. Troligast är dock att mördaren blivit avbruten av Diemschutz, och därför lämnat platsen innan han hade hunnit utföra några stympningar. Diemschutz uppgav själv att han trodde att Jack Uppskäraren fortfarande fanns i gränden när han upptäckte kroppen, på grund av ponnyns uppförande och att kroppen fortfarande var varm, men det hade varit för mörkt för att kunna se något.

Senare (inom en timma) mördades ännu en kvinna i närheten. Hon vanställdes på ett sätt som Uppskäraren gjorde. Vissa tror att Elizabeth Stride föll offer för Michael Kidney som ju av allt att döma regelbundet misshandlade henne.

Jonas Kjellberg och sillen

Del 16 av 18 i serien Sill, sillfiske och sillperioder

Jonas Kjellberg (1752-1832) föddes på Kinnekulle men flyttade 1770 till Göteborg. Han fick där kontakt med herrnhutaren Johan Willin och fick snart anställning hos Gustaf B. Santesson, en annan herrnhutare som drev ett stort handelsföretag. 1775 grundade han tillsamman med Lars Hollbeck ett handelsbolag Hollbeck & Kjellberg. Hollbeck dog 1779 och Jonas Kjellberg drev då firman vidare själv. Så småningom kom han att i likhet med Santesson och många andra herrnhutare att investera i sillsalterier och trankokerier.

Det första salteriet han övertog var Stora Rörvik på västsidan av Björkö i Göteborgs norra skärgård. Det var ett mindre salteri som  producerade cirka 2 000 tunnor salt sill och 20-30 fat tran årligen. Det inköptes redan under den tid som Jonas Kjellberg bedrev firma ihop med Lars Hollbeck. Vid mitten av 1780-talet sålde dock Kjellberg Stora Rörvik till Asmund Svan och Hans Anders Svebilius som hade en gemensam firma. Istället köpte han den betydligt större anläggningen Skutholmen i Bovik på Björkös östra sida från den tidigare ägaren Flygare. 1787 producerade Skutholmen mer än 6 000 tunnor salt sill och lite över 200 fat tran men på 1790-talet låg produktionen i allmänhet kring 3 000 tunnor salt sill samt mellan 50 och 100 fat tran.

I närheten av Skärhamn på Tjörn låg Brömsedams trankokeri som byggdes 1779 och ägdes av Jonas Kjellberg, sannolikt från 1784 om han inte ägde anläggningen redan från början. Trankokeriet vid Brömsedam hade 12 kittlar år 1787 och var inte mindre år 1793. Produktion av tran vid Brömsedam varierade mellan 400  och 1 000 fat tran under den tid på 1780-talet (från 1784) och 1790-talet som det helt säkert ägdes av Kjellberg.

1791 köpte han Majnabbe sillsalteri och trankokeri i Majorna. Denna anläggning hade bara några år tidigare köpts av ett konsortium bestående av Matzen &Kullman samt Peter Ekman. Såväl Kullman som Ekman var också herrnhutare.

Jonas Kjellberg

Jonas Kjellberg

När Jonas Kjellberg övertog verket på Majnabbe så ökades produktionen kraftigt och trankokeriet återstartades. I början av 1790-talet producerade omkring 5 000 tunnor salt årligen vid anläggningen och 40-70 fat tran. Under andra halvan av 1790-talet var produktionen i allmänhet lägre, mellan 2 000 och 4 000 tunnor salt sill samt cirka 10 fat tran. 1796 köpte Kjellberg slutligen också Lunnevikens salteri och trankokeri. Ägare dessförinnan var troligen handelsmannen Sutthoff i Uddevalla och trankokeriet anlades 1790.

Som en följd av engagemanget i sillhanteringen blev Jonas Kjellberg också en stor redare i likhet med bland andra Peter Ekman (III). Det tycks dock som om Kjellberg var en mindre importör av salt än Peter Ekman och han köpte därför salt också av andra importörer. Kanske av Johan D. Wetterling som under början av 1790-talet tycks ha varit den störste saltimportören. 1795 förbrukade Kjellbergs sillsalterier 15 895 tunnor salt men Jonas Kjellberg importerade själv bara en del av detta. På hans egna fartyg transporterades 6 036 tunnor. Om allt det var hans egen import är oklart.

I stort sett all Kjellbergs export av sill gick österut och det medförde också att han blev importör av spannmål. Men han importerade även lin och hampa samt hudar från samma område. En del av sillen såldes också inom Sverige, den fördes till Bergslagen i utbyte mot varor därifrån och på fartyg till Stockholm och kanske även andra svenska städer invid Östersjön. I Kjellbergs fall gick exporten till Östersjön främst till de baltiska städerna Riga, Reval och Königsberg, inte i första hand till svenska Pommern som var fallet med Peter Ekmans export. En del export gick även till S.t Petersburg i Ryssland.

Sillverksamheten stod för ungefär hälften av omsättningen i Jonas Kjellbergs firma på 1790-talet, utlåningsverksamhet som han också bedrev med lönsamhet stod för 10%, resten stod i huvudsak rederiverksamheten för. Salt och spannmålsimport hade alltså inte alls lika stor betydelse för Kjellberg som för den samtida Peter Ekman.

1808 förändrade Jonas Kjellberg sin verksamhet. Han bildade ett handelsbolag tillsammans med kusinen Aron Kjellberg och den mångårige medarbetaren Johan Adam Stangenett. Detta bolag övertog sill- och rederiverksamheten. För de pengar Jonas Kjellberg fick genom försäljningen köpte han in godset Storeberg. Utlåningsverksamheten fortsatte han med i egen regi.

Andra källor:
Majornas historia, 2007
Unda Maris årsbok 2004-2008, 2008

 

Sillsalterier i Gbg – staden, Masthugget, Lundby och Majorna

Del 11 av 18 i serien Sill, sillfiske och sillperioder

Det nuvarande Göteborgsområdet var det område där de flesta sillsalterier faktiskt fanns under 1700-talets stora sillperiod. Många av dem fanns inne i själva den dåvarande staden som låg innanför vallgraven och murarna. Salterierna i själva staden var i jämförelse med de som låg längre ut längs älven och ute på öar i Bohuslän små.

Det allra största sillsalteriet innanför stadsvallarna drevs av firma Christian Arfvidsson & Söner tillsammans med stadsarkitekten Carlberg. År 1772 tillverkade man ungefär 950 tunnor sill där. Produktionen vid sillsalterierna varierade mycket över tid, från år till år kunde det gå från nästan ingenting till en stor produktion. Andra lite större salterier inne i Göteborg drevs av Joh. Nicolaus Anderson, Lars Thuringe, I.G. Ullman, Abraham Anderson, Ahlbom & Co, Lars Kullman, Hans Wolsardt, Kämnar Enander och Johan Buhrman.

I Masthugget fanns en rad sillsalterier, ofta i anslutning till masthamnar. Medelproduktionen vid dessa salterier uppgick sällan till mer 2 000 tunnor på ett år. Dessa salterier var alltså lite större än salterierna inne i staden. På 1770- och 1790-talen så ägde bland annat William Chalmers, Magnus Ahlrot, Westerling & WohlfahrtPeter EkmanSven KullmanNiclas MatzenKåhre & Co, John Hall & Co och Christian Arfvidson & Söner sillsalterier i Masthugget. Magnus Ahlrot var svärson till Niclas Matzen och en stor ägare av sillsalterier och trankokerier. Det var även svågern Anders Philip Oterdahl. Peter Ekman köpte ett sillsalteri vid Barlastkajen år 1780. Detta salteri låg då mellan John Christies och Robert Marshalls salterier. Förmodligen ägde även Åkerman ett salteri i Masthugget.

Ute i Majorna var sillsalterierna betydligt större än inne i staden och i Masthugget. Vid Gamla varvet nedanför nuvarande Stigbergstorget låg två sillsalterier redan 1772 och det större producerade över 4 000 tunnor saltad sill. Det andra var mindre men över tid så ökade detta produktionen medan det större minskade den. Vid mitten av 1780-talet producerades cirka 1 500 tunnor vid vart och ett av dem. Vid mitten av 1790-talet producerade de omkring 1 000 tunnor vardera. Huvudägare i det större salteriet var Anders Philip Oterdahl som vid sin död efterlämnade 221 968 riksdaler.

Majvikens salteri som låg ute vid Majnabbe producerade 6 000 tunnor salt sill år 1772 och mellan 3 000 och 4 000 tunnor per år under 1780-talet för att under 1790-talet i allmänhet producera under 3 000 tunnor per år. Fram till 1767 ägdes Majviken av Anders Gadd som då sålde anläggningen till George Bellenden & Co (då ägt av Jonas Malm och Martin Törngren) som efter några år sålde verksamheten till Samuel Schutz. Efter sillperioden köptes Majviken av Dickson & Co och blev då en brädgård och varv.

Bredvid Majvikens sillsalteri låg en annan större anläggning, Sillsalteriet och trankokeriet Majnabbe med en produktion av 8 000 tunnor salt sill och cirka 30  fat tran år 1772. Anläggningen minskade sin produktion därefter och producerade 1 000 till 3 000 tunnor sill och mellan 0 och 40 fat tran per år fram till början av 1790-talet. Lägst var produktionen i slutet av 1780-talet. Jonas Kjellberg övertog Majnabbeverket i början av 1790-talet och verksamheten expanderade därefter kraftigt. År 1792 producerades över 70 fat tran och ungefär 5 000 tunnor sill.  I slutet av 1790-talet hade produktionen minskat igen. Joans Kjellberg exporterade eller sålde all sill från Majnabbe i olika Östersjöhamnar. Riga, Reval (Tallinn) och Königsberg (Kaliningrad) var de viktigaste motttagarhamnarna.

Utanför Majnabbe, i viken låg sillsalteriet Kusten. Salteriet låg på tomter som ägdes av köpmännen Beijer, Beckman & Schutz, Grill & Bantin, Tontein (sannolikt Toutin) och Schutz. Salteriet drevs till en början av Schutz (sannolikt Johan Schutz), men tycks senare ha tagits över av Peter Bagge. Så småningom blev salteriet en del av verksamheten vid Varvet Kusten. Varvet Kusten anlades på initiativ av Peter Bagge och Fredric af Chapman år 1778 och då blev sillsalteriet en del av denna verksamhet. 1784 bildades bolaget Nya Skeppsvarvet Kustenmed G.J Beyer, Martin Törngren, Peter Bagge, Anders P. Oterdahl, Olof Westerling, G.W. Santesson, Johan Geo. Ekmans änka, Nic. Matzens änka, Peter P. Ekman, Jonas Kjellberg, Andreas Andersson, Anders Lesse och Philip Oterdahl som ägare. Kustens sillsalteri var Majornas minsta med en produktion av 400 tunnor per år.

1761 anlades ett sillsalteri strax väster om Älvsborgs slott i nuvarande Klippan där vallgraven hade mynnat ut i älven. Det tycks ha anlagts av Johan Schutz år 1761. Strax invid anlade han och Volrath von Öltken därefter ett glasbruk. Glasbruket lades ner 1769 men sillsalteriet fortsatte någar år till. 1772 producerades över 4 000 tunnor salt sill, men från 1773 och under 1780-talet var salteriet endast sporadiskt i bruk för att återstarta 1796 igen.  Då var Carl Bagge ägare till anläggningen och årsproduktionen av salt sill var cirka 2 000 tunnor.  Glasbruket lades ner 1803. 1808 köptes hela anläggningen av A.R. Lorent som anlade ett sockerbruk och ett bryggeri på platsen. 1836 köptes denna verksamhet av David Carnegie Jr och 1841 övertogs verksamheten av D. Carnegie & Co.

Strax intill glasbruket och glasbrukets silllsalteri låg Gamla slottets silllsalteri. Det låg där Novotel ligger idag. Detta sillsalteri ägdes under i stort sett hela sin existens av J.C. Böker, men såldes 1798 till Erskine & Co. 1772 var produktionen över 3 500 tunnor. Produktionen minskade över tid, på 1780-talet producerades cirka 3 000 tunnor salt sill per år, på 1790-talet 1 500, år 1800 strax över 2 000.

I Majorna fanns ytterligare ett sillsalteri som i likhet med Majnabbe också hade trankokeriverksamhet. Detta skärgårdsverk uppfördes av Johan Cahman i början av 1750-talet. 1761 anlade han också ett gjuteri intill för att gjuta grytor till trankokerier. År 1772 såldes anläggningen (salteri såväl som gjuteri) till Christan Arfvidson & Söner och samma år producerade sillsalteriet nästan 9 000 tunnor sill och produktionen förblev stor under 1770-talet. Magnus Ahlrot tycks också ha 1/6 av skärgårdsverket liksom von Gegerfelt. Ungefär 40 fat tran producerades 1792. Därefter minskade produktionen vid verket till omkring 3 000 tunnor salt sill och 20 fat per år på 1780-talet. I slutet av 1780-talet steg tranproduktionen kraftigt till 120 fat år 1790 för att sedan minska igen till omkring 5 fat per år. Under samma tid producerades 1 000 till 2 000 tunnor salt sill per år, men en ökning år 1800 till över 3 000 tunnor sill och 50 fat tran. Christian Arfvidsson dog år 1799 och verksamheten vid anläggningen minskade. 1806 såldes det hela till via en offentlig auktion till G.B. Santesson & Söner för att 1815 (då var sillsalteriet nedlagt) säljas vidare till A.M. Prytz. 1823 lades gjuteriet ner.

På  Hisingssidan av älven fanns också många sillsalterier och trankokerier. Det innersta var Sörhallen som låg på Sannegårdens ägor som på 1770-talet ägdes av J.A. Lamberg och hade en produktion av cirka 1 300 tunnor salt sill årligen samt omkring 10 fat tran. Kring år 1800 ska William Gibson och Adam Gavin Jr (förmodligen startades anläggningen 1805-1806 då Gavin då just förlorat sitt salteri på Känsö) ha startat upp ett sillsalteri vid Sörhallen igen och det kan därför antas att salteriet inte producerade något under 1780-talet.

Ett större salteri var Eriksberg som anlades år 1776 och till hälften ägdes av Magnus Ahlrot. Produktionen vid Eriksberg var stabil och låg kring 2 000 fat per år under hela tiden salteriet var igång. Trankokeriets produktion varierade lite mer med en topp på cirka 85 fat år 1790 och med en normalproduktion på omkring 20-30 fat under de flesta år.

Wettersvik var ett annat skärgårdsverk på Hisingssidan av älven med sillsalteri och trankokeri. Det anlades troligen på 1770-talet pch ägdes under hela sin existens av Christian Arfvidson & Söner. Troligen låg produktionen nere under delar av 1780-talet, förmodligen som ett resultt av de ekonomiska svårigheter den Arfvidsonska firman under denna tid hamnade i på grund av de spekulationer i järn som en agent, Karl Söderström, ägnade sig åt. Spekulationer som ledde till konkurs för firma Sahlgren & Alströmer samt problem för Christian Arfvidson & Söner.

Ett annat sillsalteri och trankokeri var Sandviken med en produktion av 1 500 tunnor salt sill år 1772, lite större produktion under 1780-talet, uppemot 2 500 tunnor vissa år och sen en minskning på 1790-talet igen till cirka 1 500 tunnor igen. De sista åren på 1790-talet producerades enbart omkring 500 tunnor salt sill per år. På 1770-talet låg tranproduktionen på 10 fat per år för att under 1780-talet och 1790-talet ligga på nästan 20 fat med en tillfällig topp år 1789-1790 med cirka 50 respektive 70 fat. Ägare av Sandvikens sillsalteri var  Hans Jacob Beckman. Enligt CRA Fredberg, Det gamla Göteborg,  besöktes Beckmans salteri av Gustaf III men det tycks vara en felaktig uppgift. Det salteri som ska ha besökts var Peter Ekmans på Ängholmen invid Bovik på norra Björkö.

Det sista salteriet på Hisingssidan av älven var Färjenäs. 1772 producerades 3 500 tunnor sill och 25 fat tran. I slutet av 1770-talet och på 1780-talet fanns ingen verksamhet vid anläggningen, men 1793 har produktion sav salt sill startats igen. Årsproduktionen låg därefter mellan 2 000 och 6 000 tunnor. Ägare till detta salteri var Martin Törngren och området användes för utrustning, upplag och tilläggsplats för Grönlandskompaniets fartyg. Den aktuella upplagan av Grönlandskompaniet fanns mellan 1774 och 1787 och det finns anledning att koppla sillsalteriets brist på produktion till existensen av detta kompani. Grönlandskompaniet producerade stora mängder tran (mellan 100 och 1 100 fat per år) under sin existens, men jag har inte hittat uppgifter om var detta gjorts någon stans.

Sillsalterier i Göteborg, produktion 1772 (tunnor) och ägare

  • Röda Sten, 8700, Christian Arfvidson & Söner, Magnus Ahlrot,
  • Majnabbe, 8000, G.C. Beyer (Beijer)
  • Majviken, 6000, Samuel Schutz
  • Wettersvik, 5300, Christian Arfvidson & Söner
  • Gamla varvet 1, 4300, A.P. Oterdahl
  • Glasbruket, 4200, Johan Schutz
  • Gamla slottet, 3700, J.C. Böker
  • Färjenäs, 3000, Martin Törngren
  • Magnus Ahlrot, Masthugget
  • Westerling & Wohlfahrt, Masthugget
  • Niclas Matzen, Masthugget
  • Kåhre & Co, Masthugget
  • John Hall & Co, Masthugget
  • Christian Arfvidson & Söner Masthugget
  • Sandviken, 1500, Hans Jacob Beckman
  • Sörhallen, 1300, J.A. Lamberg
  • Gamla Varvet 2, 1000,
  • Christian Arfvidson, Göteborg, 900, Christian Arfvidson & Söner, Carlberg
  • Johannes Nicolaus Anderson, Göteborg, 800
  • Lars Thuringe, Göteborg, 700
  • I.G. Ullman, Göteborg, 700
  • Abraham Anderson, Göteborg, 500
  • Ahlbom & Co, Göteborg, 500
  • Varvet Kusten, 400
  • Lars Kullman Göteborg, 400

Christian Arfvidson & Söner är utan tvekan den friam som producerar mest salt sill i Göteborgsområdet på 1770-talet. Det är också känt att firman är den störste exportören från Göteborg under denna tid. På 1790-talet ser det annorlunda ut.

Sillsalterier i Göteborg, produktion 1796 (tunnor) och ägare. Hur produktionen såg ut inne i Göteborg vid detta tillfälle är för mig okänt.

  • Färjenäs, 6000, Peter Lamberg?
  • Majnabbe, 3200, Jonas Kjellberg
  • Glasbruket, 2800, Carl Bagge
  • Eriksberg, 2200, Nils Ahlrot ?
  • Wettersvik, 1800, Christian Arfvidson & Söner
  • Sandviken, 1800, Jacob Beckman
  • Majviken, 1400, Samuel Schutz
  • Gamla slottet, 1400, J.C. Böker
  • Gamla varvet 1, 800, A.P. Oterdahl
  • Röda Sten, 700, Christian Arfvidson & Söner, von Gegerfelt.
  • Gamla Varvet 2, 400 (1797)
  • Varvet Kusten, 400
  • Christian Arfvidson & Söner, Göteborg
  • William Chalmers, Masthugget
  • Westerling & Wohlfahrt, Masthugget
  • Peter Ekman, Masthugget
  • Kåhre & Co, Masthugget
  • John Hall & Co, Masthugget
  • Christian Arfvidson & Söner, Masthugget

Christian Arfvidssons dominans har helt försvunnit och nya stora sillsalterägare har tillkommit som exempelvis Peter Ekman och Jonas Kjellberg. Andra har försvunnit, oftast genom att de dött.