Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Majnabbe

En guide till Göteborgs stadsdelar – Majorna

Majorna är en stadsdel som är äldre än själva Göteborg som tätort. Detta har Majorna gemensamt med Gamlestaden. Majorna, dvs den del som kallas Klippan, är dock äldst.

Historien börjar med anläggandet av Älvsborgs slott på 1360-talet. Slottet byggde på en klippa i utkanten av Örgryte socken och Sävedals härad vid Göta Älv och området kallas idag för Klippan. Älven var viktig att skydda då det var den viktigaste färdvägen till Sveriges enda stad på Västkusten, Lödöse. 1473 ersattes denna stad av en ny stad, Nya Lödöse (Nylöse), som låg i vad som idag är stadsdelen Gamlestaden i Göteborg. Betydelsen av Göta älv minskade dock inte och Älvsborg var i praktiken Nya Lödöses uthamn.

Området kring slottet fungerade tidigt som en exporthamn för kött, hudar och skinn, Boskapen fördes hit och slaktades bl.a. vid den bergsknalle där Birgittakapellet ligger och som för länge sen kallades Skinnareklippan.

Som brukligt är växte det också upp bebyggelse i närheten av slottet där folk som arbetade med saker slottet behövde. Till slottet hörde förstås också egendom i form av mark och ekonomibyggnader för jordbruket, en kungsgård. Detta var Älvsborgs Kungsladugård. På 1570-talet växte denna statliga egendom starkt och hade en mängd anställd som del bodde i Majornas kåkstad men också Änggården, Fogelås, Smedstomten, Källartomten, Sannegården och Lindholmen på Hisingen som också var kungligt ägda och låg i Lundby socken, den svenska delen av Hisingen. Vid denna tid var också Underås på östra sidan av Mölndalsån. Efter att danskarna haft Älvsborg till år 1619 minskade gårdens verksamhet i storlek. Fogelås, Smedstomten, och Källartomten försvann.

År 1595 bodde det omkring 200 personer runt och i Älvsborgs slott, många av dem var invånare som flyttat till området från Nya Lödöse. I praktiken låg där en liten stad åren 1547-63, i litteraturen kallad Älvsborgsstaden. Staden låg sannolikt söder om slottsklippan. I början av 1600-talet minskade befolkningen kring slottet, sannolikt som en följd av att en ny stad, Karl IX Göteborg, anlades i nuvarande Färjestaden/Pölsebo på Hisingen. Det senare blev dock en kortlivad stad.

1695 var befolkningen vid Älvsborgs slott nere i ett 20-tal personer, men vid det laget hade ju Göteborg byggts.  Även Amiralitetsvarvet (Gamla Varvet) vid Stigberget hade skapats (skedde på 1650-talet) och i anslutning till detta växte det också upp en bebyggelse. Vid Amiralitetsvarvet och på dess mark bodde också omkring 20 personer kring år 1700.

I och med att Ostindiska Kompaniet skapades fick Klippan ett uppsving som uthamn. På kronans mark (statlig mark) som arrenderades av köpmän från Göteborg och så småningom av Ostindiska Kompaniet byggdes lagerhus, utrustningsverkstäder, smedjor, bostäder, krogar och annat. Klippan blev Ostindiska Kompaniets uthamn och område. Dessutom blev området viktigt för sillhanteringen och vid Röda Sten, Klippan, Majviken och Majnabbe byggdes sillsalterier och trankokerier.  Ett nytt varv, Kustens Varv, anlades i Majviken, den vik som låg där parkeringsplatserna för Stenas Tysklandsterminal ligger idag. Även andra industrier uppstod i Klippan och Röda Sten.

Området i nuvarande Hängmattan som tillhörde kronan (staten) såldes 1724 till familjen von Utfall och förblev därefter privat. Det hette på denna tid Hästhagen och på marken uppfördes Vädersågen (där Karl Johans kyrka ligger idag). Kring Vädersågen växte det upp industrier och bostäder Även kring Amiralitetsvarvet uppstod privat ägda marker liksom kring Majviken och Majnabbe.

1774 kan det sägas ha funnits fyra tätorter i Majorna, Amiralitetsvarvets bebyggelse kring nuvarande Stigbergstorget med mer än 200 invånare, Vädersågen med över 100, Majorna vid Majviken och Majnabbe med mer än 300 invånare och Klippan med mellan 50 och 100. Majorna tillhörde Örgryte socken men fick 1776 en egen församling, Mariebergs församling. 1824 slogs Amiralitetsförsamlingen och Mariebergs församling ihop och Karl Johans församling grundades. Majorna styrdes nu som en egen socken och kommun.

I början av 1800-talet bodde det 5 000 människor i Majorna, de flesta bodde i tre områden. Klippan, det egentliga Majorna där det moderna området mellan Jaegerdorffsplatsen och Karl Johans kyrka ligger idag samt kring Amiralitetsvarvet vid Stigberget. Befolkningsökningen skedde främst genom inflyttning. Majornas bebyggelse var i huvudsak kåkstäder med dåliga hygieniska förhållanden, men det fanns undantag som exempelvis det så kallade Gathenhielmska huset. Efter Ostindiska Kompaniets upphörande, sillens försvinnande och kontinentalperiodens slut kraschade ekonomin i Majorna som blev extrem fattigt.

1868 införlivades Majorna med Göteborg. Majorna delades upp i 7 rotar, 1:a roten omfattade Klippan och allt från Gråbergets östra sida västerut till gränsen mot Västra Frölunda socken inklusive det egentliga Majorna, 2:a roten som omfattade strandområdet från Kustens Varv (Majviken) till gränsen för Gamla varvets (det tidigare Amiralitetsvarvet) område och norr om Allmänna vägen vilket i huvudsak var privat mark. 3:e roten utgjorde området söder om Allmänna vägen, väster om Gråberget och med nuvarande Bangatan i öster inklusive Slottsskogen medan 4:e roten var Gamla Varvets, vid denna tid privatägt) område kring nuvarande Stigbergstorget. 5:e roten var Masthuggsbergen öster om Bangatan (senare stadsdelen Stigberget), 6:e roten var i stort sett det som sen blev stadsdelen Olivedal och 7:e roten det som senare blev Kommendantsängen. Förutom rote 2 och rote 4 var det övriga i huvudsak statlig mark. Annedal har aldrig varit en del av Majorna.

Rotarna behöll sina nummer intill 1923 då de 3 av dem fick namn, nämligen Kommendantsängen, Olivedal och Stigberget. Rotarna 1-4 är det som idag går under namnet Majorna. Det är ett mycket stort område och det finns en mängd namn på avgränsade mindre områden.  Kungsladugården som omfattade huvuddelen av marken i det inkorporerade området avyttrades av staten och förvärvades av staden vilket frigjorde en mängd mark för stadens utbyggnadsbehov.

Majorna rotar 1901

Traditionellt har området väster om Gråberget i rote 1 både kallats Majorna och Kungsladugård men söder om Godhemsgatans korsning med Kungsladugårdsgatan har det alltid kallats Kungsladugård. Villaområden i de sydöstra respektive västra delarna av detta Kungsladugård kallas ofta Skytteskogen (området närmast Slottsskogen) respektive Svalebo eller Svaleboskogen. I Svalebo ingår numera också den del av Högsbotorp som ligger norr om Högsboleden och där Svalebo äldreboende ligger. Det senare området låg innan 1945 utanför Göteborgs stad i Västra Frölunda församling. Längst västerut på höjden ligger funkisområdet Sandarna som också kallas Sanna.

Klippan kallas fortfarande Klippan och är området kring det gamla sockerbruket och Kungsladugårds gamla manbyggnad men en del ungdomar kallar området för Röda Sten efter konsthallen som ligger under Älvsborgsbron. Röda Sten är en sten men också namnet på det område som ligger från Älvsborgsbron och konsthallen västerut fram till Nya Varvet men inte innefattande bergen som kallas Sjöbergen. Stenen kan ha varit en gränsmarkering mellan Örgryte och Frölunda socknar. Sockerbruket ligger inte i Röda Sten och det industriområde som fortfarande finns heter i likhet med området där sockerbruket ligger inget annat än Klippan.

Det moderna området vid Chapmans torg kallas aldrig nåt annan än Majorna. Där Stenaterminalen ligger heter det traditionellt Majviken och Majnabbe, men det är få unga som känner till detta. Gråberget kallas fortfarande Gråberget.

Området mellan Karl Johans kyrka och Stigbergstorget som en gång i tiden hette Hästhagen och senare 2:a roten kallas numera för Hängmattan vilket ibland också inkluderar området söder om Allmänna vägen, men för de flesta sannolikt inte så långt som till södra sidan av Karl Johanstorget. Det moderna bostadsområdet mellan Bangatan och Djurgårdsgatan kallas Vita Björn. Resterna av kåkbebyggelsen från varvsepokens tid kallas Gathenhielmska (reservatet). Det finns säkert också andra lokala namn som jag inte känner till då jag inte bor i området.

Primärområdena av dag överensstämmer inte alls med den gamla roteindelningen utom i viss mån när det gäller primärområde Kungsladugård som i stort sett infattar allt som någon gång kallats Kungsladugård eller av många uppfattas som Kungsladugård plus Klippan som aldrig av någon uppfattas som en del av Kungsladugård. Dessutom ingår Slottsskogskolonin och den del av Högsbotorp som kallas Svalebo. Huvuddelen av rote 1 ingår i detta primärområde.

Den västra delen av första roten är idag primärområde Sanna som också innefattar industriområdet Kungssten (en del av detta låg fram till 1945 utanför Göteborgs stad), men inte bostadsområdet Kungssten. Dessutom innefattar det Svalebo äldreboende, Västra Kyrkogården,  Sjöbergen och Röda Sten. Västra Kyrkogården innefattar områden som låg i Västra Frölunda församling.

Resten av rote 1, dvs Gråberget ingår i primärområdet Majorna tillsamman med et somär det egentliga Majorna, dvs den moderna bebyggelsen kring Chapmans Torg, samt Majviken, Majnabbe och Hängmattan.

Området öster och norr om om Såggatan samt söder om Allmänna vägen ingår istället i ett primärområde som har det missvisande namnet Stigberget. I detta område återfinns också gamla 4:e roten runt Stigbergstorget. Husen på östsidan av Bangatan ingår däremot i primärområde Masthugget.

Slottsskogen och delar av Frölundaborg från Västra Frölunda församling ingår numera i primärområde Änggården.

PIrmärområden Majorna

101 är Kungsladugårds, 102 Sanna, 103 Majorna och 104 Stigbergets primärområden

Kyrkligt tillhör det mesta Karl Johans församling även om delarna närmast Bangatan tillhör Masthuggets församling. 1908 överfördes allt öster om Djurgårdsgatan till Masthuggets församling. Detta inkluderade hela fjärde roten samt delar av tredje. 1930 införlivades Nya Varvets församling i Karl Johan den 1 januari 1931.

Från Karl Johans församling och till Masthuggets församling överfördes 1951 delar av Majornas 2:a rote och merparten av Majornas 3:e rote. 1967 överfördes stadsdelen Nya Varvet till Älvsborgs församling. Församlingen omfattade 1972 stadsdelarna Majornas 1:a rote, delar av Majornas 2:a och 3:e rotar. Svalebo i Högsbotorp som ingår i primärområde Kungsladugård ingår i Högsbo församling.

Källor: Wikipedia, Majorna.nu, Hallén, Olsson, Rosengren & Sandberg, Majornas Historia, 2007

Advertisements

Jonas Kjellberg

Jonas KjellbergJonas Kjellberg, född 22 oktober1752 på Kvarngården i Husaby socken vid Kinnekulle, död 14 april 1832 på godset Storeberg i Tådene socken i Skaraborgs län, var en svensk, djupt religiös handlande, donator och riksdagsman i Göteborg.

Han var son till kronolänsman Jonas Svensson Kjellberg (1722-1760) och Elsa Ebba, född Mellin (1727-1763). Gifte sig 5 september 1779 i Göteborg med Maria Elisabeth Flygare (1759-1819), dotter till superkargören Johan Paul Flygare (1720-1784) och Margaretha, född Bolm (1725-1778). Äktenskapet blev barnlöst. Jonas Kjellberg var bror till handlande Sven Roland Kjellberg (1756-1800), vilken blev hans kompanjon i handelsfirman 1786.

Efter sin fars död fick Kjellberg en viss undervisning i hemmet och senare i Skara skola, vilken avbröts då även hans mor gick bort. Vid 10 års ålder hade han mist båda sina föräldrar. Han omhändertogs då av sina släktingar som dock ej brydde sig om pojkens behov av lärande. Vid tolv års ålder fick han sin första uppenbarelse, då han under en gudstjänst i Thuns kyrka upplevde ”ett så kraftigt och ljufligt besök af den förekommande nåden, att han kunde däraf göra sig ett begrepp om Guds verk i själen.”

När han var närmare femton år inackorderade han sig på egen hand hos en bonde i trakten, med avtalad kost och logi samt började på den privata Thuns skola och fick strax därefter arbete som assistent på Häradsskrivarekontoret. År 1770 reste han till Göteborg till fots. Väl i Göteborg kom han i kontakt med fattighuspredikanten Johan Willin, som introducerade honom för en av herrnhutarnas beskyddare, grosshandlare Gustaf B. Santesson som bedrev en omfattande handels- och skeppsrederirörelse hos vem han fick anställning.

Vid denna tidpunkt hade han haft ett antal, mycket kraftiga uppenbarelser, vilket präglade honom under resten av hans liv. Tillsammans med handelsman Lars Hollbeck startade han ett handelsbolag 1775, Hollbeck & Kjellberg. Efter kompanjonens död 1779 fortsatte Kjellberg med verksamheten under eget namn och fick burskap samma år.

År 1779 blev han invald i Handelssocieteten i Göteborg och dess ordförande 1806. Vid Hollbecks bortgång 1783 drev han firman i eget namn. Redan 1780 hade han utsetts till en av Borgerskapets äldste och 1785-1800 var han föreståndare för stadens fattighus. Tillsammans med William Chalmers och Pehr Dubb verkade han för upprättandet av den så kallade Fattigförsörjningen. 1790 gjorde han regeringen en tjänst och blev då erbjuden kommerseråds heder och värdighet, men skrev det ödmjukaste afsägelsebrev, eftersom han ansåg en sådan titel vara bara fåfänga. Kjellberg representerade Borgarståndet i Göteborg vid riksdagen i Norrköpings riksdag år 1800. Kjellberg blev 1792 ägare till egendomen Majnabbe i Majorna under den stora sillfiskeperioden i slutet av 1700-talet. Det var intressenterna till varvet Kusten som sålde.

I början av 1800-talet tröttnade han på stadslivet, och köpte 1808 av direktören i Ostindiska kompaniet, Per Theodor König, egendomen Storeberg i Tådene socken i Lidköpingstrakten där han främst tillbringade somrarna och bosatte sig permanent 1813 sedan hans hus i Göteborg brunnit ner i en eldsvåda. Formellt utflyttade han till Tådene först 23 februari 1820.

Jonas Kjellberg bildade 1808 ett handelsbolag med handlanden och kusinen Aron Kjellberg (1769-1826) samt den mångårige medarbetare Johan Stangenett, under namnet Jonas Kjellberg & Co. I det nya bolaget ingick salterierna vid Majnabbe, Skutholmen och Brömsedammen samt den tredjedel av trankokeriet Lunnevik. Först efter denna affär kunde han köpa Storeberg.

Kjellberg var aktiv i flera styrelser och sällskap, exempelvis Göteborgs och Mariestads hushållningssällskap, Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg samt i Göteborgs och i Stockholms Bibelsällskap. År 1806 valdes han till ordförande i Göteborgs Handelssocietet, men avböjde på grund av ”svag helsa och hindrande enskilda angelägenheter”.

Han var grundare av stiftelsen Kjellbergska flickskolan (1835) med mera genom donationer:

K:s kvarlåtenskap uppgick till en kvarts miljon rdr, en efter tidens förhållanden ovanligt stor förmögenhet. Till en del kan denna ses som en följd av de under revolutions- o Napoleonkrigen synnerligen fördelaktiga konjunkturerna för gbgsk handel o sjöfart, men den var säkerligen i lika hög grad ett resultat av K:s arbetsamhet o sunda affärssinne. Då de goda tiderna efter kontinentalsystemets upphävande började ge vika o det bohuslänska sillfisket samtidigt gick kraftigt tillbaka o inom kort upphörde, hade K redan skapat sin förmögenhet o kunde dra sig tillbaka till sitt gods, där han levde ytterst enkelt o flärdfritt, huvudsakligen upptagen av religiösa frågor.

I samband med sin 75-årsdag donerade K —¦ för att bidra till ungdomens moraliska fostran o till minne av sin hustru — medel till upprättandet av K:ska flickskolan i Gbg, där flickorna förutom en sann kristendom o levande gudsfruktan skulle lära ”språk o vetenskaper o allehanda nyttiga o prydliga fruntimmersslöjder”. Hans testamente omfattade även donationer till en skola i Tådene o en söndagsskola (grundad 13 av K) i Gbg för hantverksgesäller o lärlingar. Huvudparten av arvet delades mellan de fyra brorsbarnen Jonas Anders o Carl Fredrik K, Vilhelmina Charlotta Broddelius o Maria Elisabet Colliander.

Texten i huvudsak från Wikipedia.

Majnabbe

Endast för medlemmar

Jonas Kjellberg och sillen

Del 16 av 18 i serien Sill, sillfiske och sillperioder

Jonas Kjellberg (1752-1832) föddes på Kinnekulle men flyttade 1770 till Göteborg. Han fick där kontakt med herrnhutaren Johan Willin och fick snart anställning hos Gustaf B. Santesson, en annan herrnhutare som drev ett stort handelsföretag. 1775 grundade han tillsamman med Lars Hollbeck ett handelsbolag Hollbeck & Kjellberg. Hollbeck dog 1779 och Jonas Kjellberg drev då firman vidare själv. Så småningom kom han att i likhet med Santesson och många andra herrnhutare att investera i sillsalterier och trankokerier.

Det första salteriet han övertog var Stora Rörvik på västsidan av Björkö i Göteborgs norra skärgård. Det var ett mindre salteri som  producerade cirka 2 000 tunnor salt sill och 20-30 fat tran årligen. Det inköptes redan under den tid som Jonas Kjellberg bedrev firma ihop med Lars Hollbeck. Vid mitten av 1780-talet sålde dock Kjellberg Stora Rörvik till Asmund Svan och Hans Anders Svebilius som hade en gemensam firma. Istället köpte han den betydligt större anläggningen Skutholmen i Bovik på Björkös östra sida från den tidigare ägaren Flygare. 1787 producerade Skutholmen mer än 6 000 tunnor salt sill och lite över 200 fat tran men på 1790-talet låg produktionen i allmänhet kring 3 000 tunnor salt sill samt mellan 50 och 100 fat tran.

I närheten av Skärhamn på Tjörn låg Brömsedams trankokeri som byggdes 1779 och ägdes av Jonas Kjellberg, sannolikt från 1784 om han inte ägde anläggningen redan från början. Trankokeriet vid Brömsedam hade 12 kittlar år 1787 och var inte mindre år 1793. Produktion av tran vid Brömsedam varierade mellan 400  och 1 000 fat tran under den tid på 1780-talet (från 1784) och 1790-talet som det helt säkert ägdes av Kjellberg.

1791 köpte han Majnabbe sillsalteri och trankokeri i Majorna. Denna anläggning hade bara några år tidigare köpts av ett konsortium bestående av Matzen &Kullman samt Peter Ekman. Såväl Kullman som Ekman var också herrnhutare.

Jonas Kjellberg

Jonas Kjellberg

När Jonas Kjellberg övertog verket på Majnabbe så ökades produktionen kraftigt och trankokeriet återstartades. I början av 1790-talet producerade omkring 5 000 tunnor salt årligen vid anläggningen och 40-70 fat tran. Under andra halvan av 1790-talet var produktionen i allmänhet lägre, mellan 2 000 och 4 000 tunnor salt sill samt cirka 10 fat tran. 1796 köpte Kjellberg slutligen också Lunnevikens salteri och trankokeri. Ägare dessförinnan var troligen handelsmannen Sutthoff i Uddevalla och trankokeriet anlades 1790.

Som en följd av engagemanget i sillhanteringen blev Jonas Kjellberg också en stor redare i likhet med bland andra Peter Ekman (III). Det tycks dock som om Kjellberg var en mindre importör av salt än Peter Ekman och han köpte därför salt också av andra importörer. Kanske av Johan D. Wetterling som under början av 1790-talet tycks ha varit den störste saltimportören. 1795 förbrukade Kjellbergs sillsalterier 15 895 tunnor salt men Jonas Kjellberg importerade själv bara en del av detta. På hans egna fartyg transporterades 6 036 tunnor. Om allt det var hans egen import är oklart.

I stort sett all Kjellbergs export av sill gick österut och det medförde också att han blev importör av spannmål. Men han importerade även lin och hampa samt hudar från samma område. En del av sillen såldes också inom Sverige, den fördes till Bergslagen i utbyte mot varor därifrån och på fartyg till Stockholm och kanske även andra svenska städer invid Östersjön. I Kjellbergs fall gick exporten till Östersjön främst till de baltiska städerna Riga, Reval och Königsberg, inte i första hand till svenska Pommern som var fallet med Peter Ekmans export. En del export gick även till S.t Petersburg i Ryssland.

Sillverksamheten stod för ungefär hälften av omsättningen i Jonas Kjellbergs firma på 1790-talet, utlåningsverksamhet som han också bedrev med lönsamhet stod för 10%, resten stod i huvudsak rederiverksamheten för. Salt och spannmålsimport hade alltså inte alls lika stor betydelse för Kjellberg som för den samtida Peter Ekman.

1808 förändrade Jonas Kjellberg sin verksamhet. Han bildade ett handelsbolag tillsammans med kusinen Aron Kjellberg och den mångårige medarbetaren Johan Adam Stangenett. Detta bolag övertog sill- och rederiverksamheten. För de pengar Jonas Kjellberg fick genom försäljningen köpte han in godset Storeberg. Utlåningsverksamheten fortsatte han med i egen regi.

Andra källor:
Majornas historia, 2007
Unda Maris årsbok 2004-2008, 2008

 

Peter Ekman och sillen

Del 15 av 18 i serien Sill, sillfiske och sillperioder

Peter Ekman (III, 1740-1807) inträdde 1761 i faderns (Peter Ekman (II)) handelsfirma som var fokuserad på trävaru- och järnhandel. Innan dess hade han varit praktikant på ett handelshus i Amsterdam och arbetat på Christian Arfvidssons firma. Han grundade också en egen affärsverksamhet som främst fokuserade på sillsaltning, export av sill och import av salt och spannmål. Det första sillsalteri han övertog var Ängholmen invid Bovik på Björkö som han köpte år 1762. Ursprungligen hade dettta salteri grundats år 1758 av Jacob Heggren och G.A. Strandberg, två tidigare skeppare i bröderna Arfwedssons fiskerikompani.

Kort efter att han inköpt Ängholmens salteri arrenderade han en tomt på intilliggande Björkholmen där han planerade att bygga ett trankokeri. Han överenskom snart att släktingen Magnus Thornton skulle flytta sitt trankokeri som låg utanför Gamle port (Kungsporten). Peter Ekman exporterade sin först saltade sill 1764 men lät också andra exportera sill från Ängholmen, exempelvis stockholmsfirman And. Joh. Tenggren. 1768 blev Peter Ekman medlem av Handelssocieteten i Göteborg med stöd av fadern och Gustaf B. Santesson som båda gick i borgen.

Peter Ekman

Peter Ekman var också svåger till Asmund Svan i Varberg, en annan handelsman med intressen i sillnäringen, oftast tillsamman med Kalmarköpmannen Hans Anders Svebilius. Peter Ekman samarbetade också nära med Gustaf B. Santesson och Lars Kåhre som bägge hade anläggningar för sillförädling vid Bovik och dessutom var herrnhutare. Även med släktingarna Arvid Wallerius och Asmund Svan samt dennes kompanjon Svebilius samarbetade han regelbundet.

Peter Ekman övertog och fortsatte under 1760-talet sin fars trävaruexport vid sidan av sin egen sillexport men omfattningen av denna minskade efterhand och på 1770-talet handlade det om små volymer.

För salteriernas räkning krävdes förutom sill också tunnor och salt. Material till tunnor köptes främst lokalt på Västkusten och från köpmän i Karlshamn och Karlskrona. En del tunnband importerades dock från Amsterdam.  Salt var ett större problem då det importerades långväga ifrån, från Frankrike, Portugal och Medelhavet. På 1760-talet importerade Peter Ekman en del salt, 1762 och 1764 ingenting, men resterande år i allmänhet mellan 600 och 1 200 tunnor (1765 enbart 185 tunnor och 1769 hela 1 501).

På 1770-talet upphörde saltimporten i egen regi för att återigen upptas på 1780-talet. Orsaken till att han slutade med saltimport var troligen att han inte längre exporterade trävaror. För att slippa gå barlastade till salthamnarna brukade man nämligen skeppa ut trävaror. Lars Kåhre levererade sannolikt huvuddelen av det salt  Ekman behövde under 1770-talet eftersom denne var Göteborgs störste saltimportör under perioden. 1778 köpte Peter Ekman exempelvis 800 tunnor salt av Kåhre. Han köpte dock även av andra, år 1777 av firman Joh. Ad. Moll i Stockholm. På 1780-talet hade Peter Ekman stora egna intressen i rederinäringen och kunde återuppta saltimporten i egen regi.

Huvuddelen av Peter Ekmans sillproduktion gick på export till hamnar i Östersjön men han sådle också en del till handelsmän i andra delar av Sverige som Johan Lidin och Charles Toutin i Stockholm, C.H. Lange i Visby, John Johnson i Karlskona, Lorentz Faxe i Malmö och Nils A. Ennes i Landskrona.

Viktigaste mottagarhamnar för exporten under 1770-talet var Stettin, främst firma Christ. Jac. Witte men även J.C. Helm och Joh. G. Simons änka, Riga (Stresov & Rolof), Danzig (Elliot, Barlov & Ellliot). Mindre delar av exporten gick vissa år till Cork och Bilbao. Toppåret för sillexporten på 1760-talet var 1769 med en export av 1 760 tunnor salt sill. Sillexporten varierade ganska krafigt mellan oliak år men trenden under perioden 1764-177 var stigande, från 1 350 tunnor 1764 till 2 973 tunnor 1777. Under denna period ägde Ekman enbart anläggningen vid Bovik. 1773 gick 1 771 tunnor av en total export på 2 530 tunnor till Stettin.

Den tran som tillverkades vid trankokeriet på Ängholmen/Björkholmen tycks till en början ii huvudsak ha sålts till såpfabriker, exempelvis den såpfabrik vid Magasinsgatan som ägdes av Hans Busck och Jacob Busck, men som på 1780-talet i praktiken drevs med kapital från Sahlgren & Alströmer. Vid konkursen i den sistnämnda firman köptes såpfabriken år 1785 av Lars Kåhre som sedan året däretter sålde den till Peter Ekman som drev fabriken tills den brann ner tillsammans med stora delar av Göteborg  år 1804. En del tran såldes uppenbarligen också till Lars Kåhre som sannolitk exporterade det. Vid mitten av 1770-talet upptog även Peter Ekman en egen export av tran däribland också en mindre mängd valtran som han köpt från Grönlandskompaniet.

Sillen exporterades som nämnt i huvudsak till Östersjöområdet och som returlast togs spannmål. Peter Ekman kom därmed med tiden att bli en av Göteborgs största spannmålsimportörer. 1776-1775 handlade det som små kvantiteter, men från 1776 sker en kraftig ökning av Peter Ekmans import. Han började nu troligen fungera som kommissionär för firman B.P. Vahl i Greifswald som var en stor spannmålsexportör. Senare blev firmor som B.P Vahl, Homeyer, Sonnenschmidt och Gottfrid Vahl hans viktigaste handelspartners i östersjöstäderna i nuvarande Polen (ex. Danzig) och dåvarande svenska Pommern (StettinGreifswaldWolgastetc). Huvuddelen av den spannmål som Peter Ekman importerade gick till bagerier i Göteborg.

Kring 1780 började Peter Ekman att investera i fler salterier och trankokerier, 17778 lät han starta bygget av ett större trankokeri på Stensholmen som stod färdigt 1780, men detta såldes redan 1784 till F.M. Åkerman,  som i sin tur snart överlät det till sin bror, C.H. Åkerman. I Stenung (nuv Stenungsund) byggde han ett salteri och trankokeri som stod färdigt år 1782. 1784 byggdes ett nytt trankokeri så att det sammanlagt fanns 16 kittlar. År 1785 sålde hand dock denna anläggning till Hans Anders Svebilius, Christian Beckman och Anders Sjögård för 6 500 rdr specie. 1780 köpte han också ett sillsalteri på Barlastkajen i Masthugget. Detta låg mellan två andra salterier ägda av John Christie respektive Robert Marshall. På spekulation köpte Peter Ekman ett nedlagt sillsalteri och trankokeri långt upp längs med Älven, i Västerlanda. Han sålde utrustningen och byggnaderna till olika köpare.

1785 köpte Peter Ekman in ett salteri i Mollösund, Kungsholmen, som ägdes av Erik Roberg. Medintressent i detta salteri var Anders Wennerström. 1787 byggdes salteriet ut och ett trankokeri med 8 kittlar uppfördes också. I slutet av 1790-talet utvidgades anläggningen med ytterligare ett salteri. Förutom sill saltades även torsk (kabeljo) i salteriet. Samma år, 1785, köpte Ekman en tredjedel i ett trankokeri med 12  kittlar vid Starrkärrstrand i Ödsmål norr om Stenungsund. De övriga tredjedelarna ägdes av Planck & Schönfeldt respektive Arvid Wallerius. Wallerius andel köptes snart av Peter Ekman och 1787 ägde han 2/3 av verket.  Några år senare ägde han 4/9 och resterande 5/9 ägdes av firma Wennerström & Bergman. 1797 såldes trankokeriet till Peter Tranman, tidigare bokhållare på anläggningen. Då tycks den ha haft 4 kittlar och var alltså avsevärt mindre än tidigare.

Förutom Wallerius andel i Starrkärrstrand köpte Peter Ekman år 1787 också Wallerius andel i ett aillsalteri vid Varholmsvik på Hisingen. Även i detta verk var Planck & Schönfeldt ägare av den andra delen. Detta salteri byggdes 1782 och tycks senare ha sålt tillbaka till Wallerius som 1793 stod som ensam ägare till anläggningen.

1787 blev Peter Ekman dessutom delägare i ett trankokeri på Lyr i Tegneby socken, Manneviken. Det röstade omedelbart upp och byggdes ut till 8 kittlar. 1790 ägde han 2/3 av detta verk och 1793 4/9. Övriga intressenter i verket var Arvid Wallerius och Wennerström & Bergman.  År 1787 var ett år av många investeringar för Peter Ekman och i Majorna köpte han Majnabbe salteri tillsammans med firman N. Matzen & Kullman för 4 052 rdr specie. Ekmans andel var bara 1/14. 1791 (sannolikt) såldes anläggningen till Jonas Kjellberg som också lät igångsätta trankokeri på platsen.

Efter Lars Kåhres död 1788 så köpte Peter Ekman tillsammans med Johannes D:son Wetterling Kåhres salteri Flyberget från dödsboet år 1790. Ansvaret för driften hade då varit Peter Ekmans sen Kåhres död. För sin andel betalade Ekman 1 000 rdr specie. 1790 var Peter Ekman också delägare i ett trankokeri i Hälleviksstrand på Orust vid namn Frederikskile. Huvudägare var då en Jacob Larsson. 1793 ägdes denna anläggning till 50% av Peter Ekman och till 50% av G.B. Santesson & Söner, senare ägde Peter Ekman 7 sextondelar. Trankokeriet uppfördes 1787. Från 1795 var Peter Ekman delägare i ytterligare ett trankokeri i Hälleviksstrand, också i detta med 7/16. De övriga delägarna i bägge verken var vid denna tid Santessons änka samt Johan Peter Berg i Göteborg. Fram till 1790 ägdes det stora verket med 12 kittlar av Sven Linhult.

Av Peter Ekman helägda eller delägda skärgårdsverk

Ängholmen 1762-1802
Stensholmen 1780-1784
Stenung 1782-1784
Barlastkajen 1780-1802
Kungsholmen 1785-1802
Starrkärrsstrand 1785-1797
Varholmsvik 1787-1793
Manneviken 1787-1802
Majnabbe 1787-1791
Flyberget 1790-1802
Frederikskile 1790-1802
Hälleviksstrand 1795-1802

Investeringarna och uppköpen av fler salterier och trankokerier innebar en stark ökning av Ekmans produktion av salt sill och tran samt en lika stark ökning av exporten. Från en export av 3 145 tunnor sill och 54 fat tran år 1778 ökade exporten till 10 176 tunnor sill och 2 055 fat tran år 1788. Toppåret för export av salt sill var för Peter Ekmans del år 1790 då han exporterade 15 092 tunnor medan den största tranexporten ägde rum 1794 med 5 866 fat. Mellan 1787 och 1799 varierade exporten mellan cirka 9 000 tunnor och 15 000 tunnor salt sill per år medan tranexporten under samma tid varierade mellan 1 500 fat och nästan 6 000 fat.

Peter Ekmans andel av sillexporten från Göteborg under 1790-talet varierade mellan 5 och 10%, med topparna på 10% år 1791 och 1799 och den lägsta andelen på 5% år 1798. När det gäller tranexporten så stod Peter Ekman för mellan 7 och 17% under samma period, med toppnotering år 1794 och den lägsta andelen år 1795. Ekman var ensam aldrig den störste producenten av salt sill under något år på 1790-talet, men räknas Flyberget in i sin helhet så blir Ekman den största producenten.

Huvuddelen av sillexporten fortsatte gå till tyska Östersjöhamnar som Greifswald, Wolgast och Sttein medan huvuddelen av tranexporten gick till Västersjön, dvs hamnar i Västeuropa som Amsterdam, Hamburg, Bremen, Le Havre, Bilbao men en del exporterades också till östersjöstäderna. Returlast från Västerhavet var i huvudsak salt och från Östersjön spannmål.  Ekmans saltimport ökade under perioden men han stod trots det endast för en liten del av saltimporten, mellan 1 och 5% under hela 1790-talet. Genom den stora sill- och tranexporten blev Ekman även, vilket redan nämnts, en stor redare samt en stor importör av salt och spannmål. Om det ska jag skriva i annat sammanhang. En del av sillen såldes också inom Sverige, den fördes till Bergslagen, ibland i utbyte mot varor därifrån, och på fartyg till Stockholm och kanske även andra städer invid Östersjön.

Balansomslutning för ett urval av Ekmans handelspartners 1793
Gerhard Hinrich Walcke, Hamburg, 25 590
Homeyer, Wolgast, 20 033
Sonnenschmidts enka, Wolgast, 19 135
Gottfrid Vahl, Greifswald, 11 537
Sebert & Wilnach, Stettin, 6 057
BP Vahl,  Greifswald, 5 437
CF Pogge, Greifswald, 1 255
Friedrich Rütze, Wolgast, 963
Todd & Mitchell, Riga, 438
Claes Grill, London, 413

Walcke (som kom från Uddevalla) var Ekmans viktigaste kreditgivare och handelspartner när det gällde både sill- och tranexport, firmorna i Greifswald, Wolgast, Stettin och Riga var viktiga handelspartners för sillexport och spannmålsimport.

Peter Ekman avvecklade sin affärsverksamhet 1802-03 och flertalet av verksamheterna övertogs av firman Ekman & Co vars delägare var sonen Gustaf Henrik Ekman och G.R. Prytz.

Källor förutom det som länkats och de som nämns i första inlägget om sillhanteringen på 1700-talet:

Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969
Arne Munthe, Släkten Ekman, 1958
Magnus Andersson, Omvälvningarnas tid, 2011

Sillsalterier i Gbg – staden, Masthugget, Lundby och Majorna

Del 11 av 18 i serien Sill, sillfiske och sillperioder

Det nuvarande Göteborgsområdet var det område där de flesta sillsalterier faktiskt fanns under 1700-talets stora sillperiod. Många av dem fanns inne i själva den dåvarande staden som låg innanför vallgraven och murarna. Salterierna i själva staden var i jämförelse med de som låg längre ut längs älven och ute på öar i Bohuslän små.

Det allra största sillsalteriet innanför stadsvallarna drevs av firma Christian Arfvidsson & Söner tillsammans med stadsarkitekten Carlberg. År 1772 tillverkade man ungefär 950 tunnor sill där. Produktionen vid sillsalterierna varierade mycket över tid, från år till år kunde det gå från nästan ingenting till en stor produktion. Andra lite större salterier inne i Göteborg drevs av Joh. Nicolaus Anderson, Lars Thuringe, I.G. Ullman, Abraham Anderson, Ahlbom & Co, Lars Kullman, Hans Wolsardt, Kämnar Enander och Johan Buhrman.

I Masthugget fanns en rad sillsalterier, ofta i anslutning till masthamnar. Medelproduktionen vid dessa salterier uppgick sällan till mer 2 000 tunnor på ett år. Dessa salterier var alltså lite större än salterierna inne i staden. På 1770- och 1790-talen så ägde bland annat William Chalmers, Magnus Ahlrot, Westerling & WohlfahrtPeter EkmanSven KullmanNiclas MatzenKåhre & Co, John Hall & Co och Christian Arfvidson & Söner sillsalterier i Masthugget. Magnus Ahlrot var svärson till Niclas Matzen och en stor ägare av sillsalterier och trankokerier. Det var även svågern Anders Philip Oterdahl. Peter Ekman köpte ett sillsalteri vid Barlastkajen år 1780. Detta salteri låg då mellan John Christies och Robert Marshalls salterier. Förmodligen ägde även Åkerman ett salteri i Masthugget.

Ute i Majorna var sillsalterierna betydligt större än inne i staden och i Masthugget. Vid Gamla varvet nedanför nuvarande Stigbergstorget låg två sillsalterier redan 1772 och det större producerade över 4 000 tunnor saltad sill. Det andra var mindre men över tid så ökade detta produktionen medan det större minskade den. Vid mitten av 1780-talet producerades cirka 1 500 tunnor vid vart och ett av dem. Vid mitten av 1790-talet producerade de omkring 1 000 tunnor vardera. Huvudägare i det större salteriet var Anders Philip Oterdahl som vid sin död efterlämnade 221 968 riksdaler.

Majvikens salteri som låg ute vid Majnabbe producerade 6 000 tunnor salt sill år 1772 och mellan 3 000 och 4 000 tunnor per år under 1780-talet för att under 1790-talet i allmänhet producera under 3 000 tunnor per år. Fram till 1767 ägdes Majviken av Anders Gadd som då sålde anläggningen till George Bellenden & Co (då ägt av Jonas Malm och Martin Törngren) som efter några år sålde verksamheten till Samuel Schutz. Efter sillperioden köptes Majviken av Dickson & Co och blev då en brädgård och varv.

Bredvid Majvikens sillsalteri låg en annan större anläggning, Sillsalteriet och trankokeriet Majnabbe med en produktion av 8 000 tunnor salt sill och cirka 30  fat tran år 1772. Anläggningen minskade sin produktion därefter och producerade 1 000 till 3 000 tunnor sill och mellan 0 och 40 fat tran per år fram till början av 1790-talet. Lägst var produktionen i slutet av 1780-talet. Jonas Kjellberg övertog Majnabbeverket i början av 1790-talet och verksamheten expanderade därefter kraftigt. År 1792 producerades över 70 fat tran och ungefär 5 000 tunnor sill.  I slutet av 1790-talet hade produktionen minskat igen. Joans Kjellberg exporterade eller sålde all sill från Majnabbe i olika Östersjöhamnar. Riga, Reval (Tallinn) och Königsberg (Kaliningrad) var de viktigaste motttagarhamnarna.

Utanför Majnabbe, i viken låg sillsalteriet Kusten. Salteriet låg på tomter som ägdes av köpmännen Beijer, Beckman & Schutz, Grill & Bantin, Tontein (sannolikt Toutin) och Schutz. Salteriet drevs till en början av Schutz (sannolikt Johan Schutz), men tycks senare ha tagits över av Peter Bagge. Så småningom blev salteriet en del av verksamheten vid Varvet Kusten. Varvet Kusten anlades på initiativ av Peter Bagge och Fredric af Chapman år 1778 och då blev sillsalteriet en del av denna verksamhet. 1784 bildades bolaget Nya Skeppsvarvet Kustenmed G.J Beyer, Martin Törngren, Peter Bagge, Anders P. Oterdahl, Olof Westerling, G.W. Santesson, Johan Geo. Ekmans änka, Nic. Matzens änka, Peter P. Ekman, Jonas Kjellberg, Andreas Andersson, Anders Lesse och Philip Oterdahl som ägare. Kustens sillsalteri var Majornas minsta med en produktion av 400 tunnor per år.

1761 anlades ett sillsalteri strax väster om Älvsborgs slott i nuvarande Klippan där vallgraven hade mynnat ut i älven. Det tycks ha anlagts av Johan Schutz år 1761. Strax invid anlade han och Volrath von Öltken därefter ett glasbruk. Glasbruket lades ner 1769 men sillsalteriet fortsatte någar år till. 1772 producerades över 4 000 tunnor salt sill, men från 1773 och under 1780-talet var salteriet endast sporadiskt i bruk för att återstarta 1796 igen.  Då var Carl Bagge ägare till anläggningen och årsproduktionen av salt sill var cirka 2 000 tunnor.  Glasbruket lades ner 1803. 1808 köptes hela anläggningen av A.R. Lorent som anlade ett sockerbruk och ett bryggeri på platsen. 1836 köptes denna verksamhet av David Carnegie Jr och 1841 övertogs verksamheten av D. Carnegie & Co.

Strax intill glasbruket och glasbrukets silllsalteri låg Gamla slottets silllsalteri. Det låg där Novotel ligger idag. Detta sillsalteri ägdes under i stort sett hela sin existens av J.C. Böker, men såldes 1798 till Erskine & Co. 1772 var produktionen över 3 500 tunnor. Produktionen minskade över tid, på 1780-talet producerades cirka 3 000 tunnor salt sill per år, på 1790-talet 1 500, år 1800 strax över 2 000.

I Majorna fanns ytterligare ett sillsalteri som i likhet med Majnabbe också hade trankokeriverksamhet. Detta skärgårdsverk uppfördes av Johan Cahman i början av 1750-talet. 1761 anlade han också ett gjuteri intill för att gjuta grytor till trankokerier. År 1772 såldes anläggningen (salteri såväl som gjuteri) till Christan Arfvidson & Söner och samma år producerade sillsalteriet nästan 9 000 tunnor sill och produktionen förblev stor under 1770-talet. Magnus Ahlrot tycks också ha 1/6 av skärgårdsverket liksom von Gegerfelt. Ungefär 40 fat tran producerades 1792. Därefter minskade produktionen vid verket till omkring 3 000 tunnor salt sill och 20 fat per år på 1780-talet. I slutet av 1780-talet steg tranproduktionen kraftigt till 120 fat år 1790 för att sedan minska igen till omkring 5 fat per år. Under samma tid producerades 1 000 till 2 000 tunnor salt sill per år, men en ökning år 1800 till över 3 000 tunnor sill och 50 fat tran. Christian Arfvidsson dog år 1799 och verksamheten vid anläggningen minskade. 1806 såldes det hela till via en offentlig auktion till G.B. Santesson & Söner för att 1815 (då var sillsalteriet nedlagt) säljas vidare till A.M. Prytz. 1823 lades gjuteriet ner.

På  Hisingssidan av älven fanns också många sillsalterier och trankokerier. Det innersta var Sörhallen som låg på Sannegårdens ägor som på 1770-talet ägdes av J.A. Lamberg och hade en produktion av cirka 1 300 tunnor salt sill årligen samt omkring 10 fat tran. Kring år 1800 ska William Gibson och Adam Gavin Jr (förmodligen startades anläggningen 1805-1806 då Gavin då just förlorat sitt salteri på Känsö) ha startat upp ett sillsalteri vid Sörhallen igen och det kan därför antas att salteriet inte producerade något under 1780-talet.

Ett större salteri var Eriksberg som anlades år 1776 och till hälften ägdes av Magnus Ahlrot. Produktionen vid Eriksberg var stabil och låg kring 2 000 fat per år under hela tiden salteriet var igång. Trankokeriets produktion varierade lite mer med en topp på cirka 85 fat år 1790 och med en normalproduktion på omkring 20-30 fat under de flesta år.

Wettersvik var ett annat skärgårdsverk på Hisingssidan av älven med sillsalteri och trankokeri. Det anlades troligen på 1770-talet pch ägdes under hela sin existens av Christian Arfvidson & Söner. Troligen låg produktionen nere under delar av 1780-talet, förmodligen som ett resultt av de ekonomiska svårigheter den Arfvidsonska firman under denna tid hamnade i på grund av de spekulationer i järn som en agent, Karl Söderström, ägnade sig åt. Spekulationer som ledde till konkurs för firma Sahlgren & Alströmer samt problem för Christian Arfvidson & Söner.

Ett annat sillsalteri och trankokeri var Sandviken med en produktion av 1 500 tunnor salt sill år 1772, lite större produktion under 1780-talet, uppemot 2 500 tunnor vissa år och sen en minskning på 1790-talet igen till cirka 1 500 tunnor igen. De sista åren på 1790-talet producerades enbart omkring 500 tunnor salt sill per år. På 1770-talet låg tranproduktionen på 10 fat per år för att under 1780-talet och 1790-talet ligga på nästan 20 fat med en tillfällig topp år 1789-1790 med cirka 50 respektive 70 fat. Ägare av Sandvikens sillsalteri var  Hans Jacob Beckman. Enligt CRA Fredberg, Det gamla Göteborg,  besöktes Beckmans salteri av Gustaf III men det tycks vara en felaktig uppgift. Det salteri som ska ha besökts var Peter Ekmans på Ängholmen invid Bovik på norra Björkö.

Det sista salteriet på Hisingssidan av älven var Färjenäs. 1772 producerades 3 500 tunnor sill och 25 fat tran. I slutet av 1770-talet och på 1780-talet fanns ingen verksamhet vid anläggningen, men 1793 har produktion sav salt sill startats igen. Årsproduktionen låg därefter mellan 2 000 och 6 000 tunnor. Ägare till detta salteri var Martin Törngren och området användes för utrustning, upplag och tilläggsplats för Grönlandskompaniets fartyg. Den aktuella upplagan av Grönlandskompaniet fanns mellan 1774 och 1787 och det finns anledning att koppla sillsalteriets brist på produktion till existensen av detta kompani. Grönlandskompaniet producerade stora mängder tran (mellan 100 och 1 100 fat per år) under sin existens, men jag har inte hittat uppgifter om var detta gjorts någon stans.

Sillsalterier i Göteborg, produktion 1772 (tunnor) och ägare

  • Röda Sten, 8700, Christian Arfvidson & Söner, Magnus Ahlrot,
  • Majnabbe, 8000, G.C. Beyer (Beijer)
  • Majviken, 6000, Samuel Schutz
  • Wettersvik, 5300, Christian Arfvidson & Söner
  • Gamla varvet 1, 4300, A.P. Oterdahl
  • Glasbruket, 4200, Johan Schutz
  • Gamla slottet, 3700, J.C. Böker
  • Färjenäs, 3000, Martin Törngren
  • Magnus Ahlrot, Masthugget
  • Westerling & Wohlfahrt, Masthugget
  • Niclas Matzen, Masthugget
  • Kåhre & Co, Masthugget
  • John Hall & Co, Masthugget
  • Christian Arfvidson & Söner Masthugget
  • Sandviken, 1500, Hans Jacob Beckman
  • Sörhallen, 1300, J.A. Lamberg
  • Gamla Varvet 2, 1000,
  • Christian Arfvidson, Göteborg, 900, Christian Arfvidson & Söner, Carlberg
  • Johannes Nicolaus Anderson, Göteborg, 800
  • Lars Thuringe, Göteborg, 700
  • I.G. Ullman, Göteborg, 700
  • Abraham Anderson, Göteborg, 500
  • Ahlbom & Co, Göteborg, 500
  • Varvet Kusten, 400
  • Lars Kullman Göteborg, 400

Christian Arfvidson & Söner är utan tvekan den friam som producerar mest salt sill i Göteborgsområdet på 1770-talet. Det är också känt att firman är den störste exportören från Göteborg under denna tid. På 1790-talet ser det annorlunda ut.

Sillsalterier i Göteborg, produktion 1796 (tunnor) och ägare. Hur produktionen såg ut inne i Göteborg vid detta tillfälle är för mig okänt.

  • Färjenäs, 6000, Peter Lamberg?
  • Majnabbe, 3200, Jonas Kjellberg
  • Glasbruket, 2800, Carl Bagge
  • Eriksberg, 2200, Nils Ahlrot ?
  • Wettersvik, 1800, Christian Arfvidson & Söner
  • Sandviken, 1800, Jacob Beckman
  • Majviken, 1400, Samuel Schutz
  • Gamla slottet, 1400, J.C. Böker
  • Gamla varvet 1, 800, A.P. Oterdahl
  • Röda Sten, 700, Christian Arfvidson & Söner, von Gegerfelt.
  • Gamla Varvet 2, 400 (1797)
  • Varvet Kusten, 400
  • Christian Arfvidson & Söner, Göteborg
  • William Chalmers, Masthugget
  • Westerling & Wohlfahrt, Masthugget
  • Peter Ekman, Masthugget
  • Kåhre & Co, Masthugget
  • John Hall & Co, Masthugget
  • Christian Arfvidson & Söner, Masthugget

Christian Arfvidssons dominans har helt försvunnit och nya stora sillsalterägare har tillkommit som exempelvis Peter Ekman och Jonas Kjellberg. Andra har försvunnit, oftast genom att de dött.

Matzen – köpmannafamilj i 1700-talets Göteborg

Äldste kände medlem av den göteborgska handelsmannafamiljen Matzen är Jochim Mattjesen (-1634).Denne flyttade 1624 till Göteborg. Hans son var David Matzen (d.ä., 1620-92), gift med Anna Langetwe (1629-73). Det senare parets dotter Clara Matzen (1660-1709) var gift med Johan Schröder (-1698) i sitt första gifte. Deras dotter Clara Schröder (1690-1749) var i sin tur gift med Johan Anders Olbers (1673-1741) från en annan framgångsrik handlarfamilj i Göteborg. Clara Matzen gifte efter mannens död om sig med Mattias Schildt.

En bror till David Matzen d.ä. var den tidvis i London boende Georg Matzen. En annan bror var Claus Matthisson i Hamburg där också systern Clara Matzen bodde. David Matzen d.ä. var diakon i tyska kyrkan och en ansedd handelsmanmed omfattande  handelsförbindelser i Värmland. Han samarbetade mycket med såväl svärsonen Lars Bratt som med redaren Arfwid Gudmundsson. Lars Bratt (1649-1697) var gift med dottern Christina Matzen (-1692). Vid hennes död gifte Lars Bratt om sig med Christina Schröder, syster till ovan nämnde Johan Schröder. Två av Lars Bratts sonsöner blev superkargörer i Ostindiska kompaniet.

David Matzens son Niclas Matzen (1664-1720) var gift med Dorothea Calmes (1682-1738) i hennes andra gifte. Han var därmed svåger till handelsmännen Eric Nissen, Hieronymus Nissen och Lorentz Bagge. Denne Niclas Matzen hade i sin tur två söner, Niclas Matzen d.y. och Harder Matzen. Niclas Matzen d.y. (1710-75) var i sitt första gifte gift med Ingeborg Schale (1716-62). Deras dotter Dorothea Matzen (1737-63) var gift med den framgångsrike handlaren Anders Philipsson Oterdahl (1726-1804). I sitt andra äktenskap var Niclas Matzen d.y. gift med Maria Hülphers (1731-87), tidigare gift med Sven Eriksson Kullman.

Niclas Matzen d.y. var skeppsklarerare, redare och ägare av sillsalteri vid Barlastkajen. Han var också delägare i Varvet KustenVarvet Kusten levde under 1700-talet på att underhålla och utrusta Ostindiska kompaniets fartyg och låg vid nuvarande Majnabbehamnen där Stenas Tysklandsbåtar lägger till. Varvet byggde också ett stort antal mindre fartyg som användes för exporten från Göteborg. Det hus som idag kallas Taubehuset var Varvet Kustens kontorsbyggnad. Vid Niclas Matzens död övertogs hans firma och delägarskap i olika verksamheter av styvsonen Sven Peter Kullman (1755-89).

Harder Matzen (1715-1806) var gift med kusinen Catharina Maria Nissen (1719-49), dotter till ovan nämnde Eric Nissen (1689-1750) och  Maria Calmes (1685-1744). Harder Matzen var ägare till Överås landeri.

Harder Matzens dotter Dorothea Elisabeth Matzen (1748-1829) var gift med Gustaf Bernhard Santesson (1739-90), grundare av den stora Santessonska grosshandlarfirman. Deras son Bernt Harder Santesson (1776-1862) var bland annat direktör i Ostindiska kompaniet, huvudägare till Motala Verkstad och en av de drivande bakom tillkomsten av Göta kanal. Han var gift med sin kusin Johanna Dorothea Matzen (1787-1835), dotter till Harder Matzens son David Matzen (d.y., 1749-1814) och hans fru Anna Maria Hierta (1746-1840). David Matzen (d.y.) var grosshandlare.

Oterdahl – redare och sillhandlare

Den äldste kände stamfadern Anders Olsson var ålderman i Göteborgs skomakarämbete 1653-70. Hans hustru hette Anna Greta Schipping. Deras barn tog namnet Otterdahl efter Otterhällan i Göteborg. Den äldste av sönerna Olaus Andreae Oterdahl (1653-1710), blev lektor vid Göteborgs gymnasium samt kyrkoherde i Slättåkra, Hallands län. Han var gift med Maria Starkera  (-1720).

Yngre syskon till Olaus Andreae Oterdahl var Börje (Birger) Oterdahl (1661-1733), kapten vid Nerikes och Vermlands tremänningsregemente, tillfångatagen efter Poltava, krigsfånge i Tobolsk 1709-22, major efter hemkomsten. Vidare Anna Margareta Oterdahl (-1736), gift mer Otto Kröger (1653-1709), adlad Sjöstierna och amiral, och Philip Oterdahl (-1731), skomakaremästare i Göteborg. Från den senares yngste son Philip Oterdahl (-1753), handlande i Göteborg, och hans hustru Johanna Christina Böker (-1766),  vilken som änka ägde och bebodde Särö säteri, härstammar den yngre gren av släkten som blev framgångsrika grosshandlare i Göteborg. Makarna hade åtta barn som blev vuxna, men endast de efterkommande till äldste sonen Andreas (Anders) Philipsson Oterdahl (1726-1804)  är kända.

Andreas Oterdahl var gift med Dorotea Matzen (1731-63) dotter till Niclas Matzen (1710-78) och Ingeborg Schale (1716-62). Han var också delägare i Varvet Kusten såväl som till rederirörelse och sillsalterier. Salterier och trankokerier som ägdes av honom var en aläggning vid gamla varvet i Majorna och ett på Södra Flatan utanför kusten i Torsby socken. Han var direktör i Grönlandskompaniet och ägde till en början sin rörelse tillsammans med modern. Han var också direktör för Sjömanshuset och efterträdde John Hall d.ä på den befattningen. Varvet Kusten levde under 1700-talet på att underhålla och utrusta Ostindiska kompaniets fartyg och låg vid nuvarande Majnabbehamnen där Stenas Tysklandsbåtar lägger till. Varvet byggde också ett stort antal mindre fartyg som användes för exporten från Göteborg. Det hus som idag kallas Taubehuset var Varvet Kustens kontorsbyggnadSill var sannolikt en väsentlig del av handeln i den Oterdahlska firman och på firmans skepp fraktades kanske främst sill och tran. Exporten från Göteborg dominerades under 1700-talets andra halva rent värdemässigt av te, sill, tran och järn. Trävaruexporten var också stor men värdemässigt inte så viktig som de fyra dominerande varorna.

En bror till Andreas Oterdahl, Fredrik Oterdahl (1727-1810), handlande i Göteborg, var gift med Elsa Catharina Wesenberg. De hade inga barn. Övriga bröder var Lars Oterdahl (1737-62),  Philip Oterdahl (1739-1802), som ägde Särö Säteri och Aron Oterdahl (1740-1801), handlande i Göteborg, vilka båda var ogifta samt den yngste Johan Otto Oterdahl (1742-1801), handlande i Göteborg. Denne hade i sina fem äktenskap många barn. Johan Otto Oterdahl hade i likhet med sin äldste bror intressen i sillnäringen. han ägde ett skärgårdsverk vid Varholmen på Hisingen, ett stort trankokeri på Norums holme söder om Stenungsund liksom ett trankokeri på Rörholmen norr om Orust (Catharineberg).

Andreas Oterdahls son Niclas Oterdahl (1763-1804) var gift med Charlotta Åkerman (1782-1827). De fick två barn, Anders Oterdahl (1803-76) och Charlotta Amalia Oterdahl (1804-29). Charlotta Amalia Oterdahl var gift med Anders Fröding (1802-60) från den viktiga Frödingska handelsfirman. Niclas Oterdahl  hade också en son med Maria Christina Bolin, Wilhelm Oterdahl (1798-?). Niclas Oterdahl övertogs faderns företag och drev det vidare.

Ingeborg Oterdahl (1761-1825), dotter till Andreas Oterdahl, var gift med Fredrik Magnus Åkerman (1754-1830). Dessa övertog Särö säteri efter Andreas Oterdahl som ärvt det av sin bror.

Grosshandlare Anders Oterdahl hade hela 8 barn med sin fru Maria Wilhelmina Bauck (1802-68).  De som överlevde till vuxen ålder och gifte sig var Charlotte Nikolina Oterdahl (1827-99), gift med Axel Henning Evers (1823-61), Johanna (Jeanna) Emilia Oterdahl (1829-1911) med Fredrik August Ekström (1816-1901),Niclas Anders Oterdahl (1831-89), gift med Mary Keiller (1834-1912) från den rika familjen Keiller, och Philip Anders Oterdahl (1833-94), gift med Eva Frögren (1850-1922).

Maria Wilhelmina Baucks syster Jeanna Elisabeth Bauck (1798-1859) var gift med Anders Helmich Åkerman (1791-1869). Denne var son till Fredrik Magnus Åkerman och Ingeborg Oterdahl och från dem övertog han Särö säteri. Anders Helmich Åkermans dotter Johanna Amalia Åkerman (1818-?) var i sin tur gift med Knut Henrik Ekström (1816-?). Anders H Åkerman var den som drog igång Särö som en badort för göteborgsnoblessen.

Andrea Wilhelmina Evers (1853-1924), dotter till Axel Henning Evers och Charlotte Nikolina Oterdahl, var i sin tur gift med James Hammarberg (1847-96), ägare till en betydande handelsfirma och riksdagsman. Ett barnbarn till dem var gift med Carl Kempe från den familj som ägde MoDo och en dotter var ingift i släkten Keiller. Så kan man säga att rikedomar som skapats av den bohuslänska sillperioden och ostindiska kompaniet också sipprade ner till göteborgska järnexportörer på 1800-talet liksom skogsbaroner i Norrland.