Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Madagaskar

Karl XII, Madagaskar, Göteborg och kapare

Del 12 av 12 i serien Kapare och pirater

Ett av de märkligaste utslagen av 1710-talets svenska kaparpolitik gentemot fientliga flottor var planen att dra in några av jordklotets mest fruktade sjörövare, piraterna på Madagaskar, i kriget på Sveriges sida.

I maj 1714 erbjöd sig över 1 400 sjörövare på den afrikanska ön att, mot ersättning, ställa en flotta bestående av 25 skepp till Sveriges förfogande. De erbjöd också möjligheten för Sverige att skapa en koloni på Madagaskar. Förmedlaren av erbjudandet, piraten Samuel S:t Léger, blev senare en av den västsvenske kaparredaren Lars Gathenhielms främsta kaptener. Piraterna var intresserade av statligt beskydd – de ville inte råka lika illa ut som sjörövarna nyligen gjort i Västindien, när de statliga flottorna blivit allt större och farligare – och uppfattade Sverige som en lämplig skyddsmakt. 1716, när de tröttnade på att vänta, erbjöd de istället sina tjänster till Danmark. Eftersom danskarna sade nej övergick erbjudandet än en gång till Sverige, som nu hade ett ypperligt tillfälle att dels få piratbosättningarna på Madagaskar som koloni, dels få en piratflotta till Göteborg, Marstrand eller Kungsbacka.

Vid nyåret 1717 började de svenska myndigheterna under baron von Görtz förhandla med en man som kallas William Walton i en del svenska framställningar om förhandlingarna och som också kallas piraternas ledare. Han verkar dock ha varit redare, köpman och slavhandlare i New York:

For more than a hundred years the Walton family of merchants held the first place among the shipping magnates of New York City. The Waltons were of English origin, and probably came from the County of Norfolk. Two families of the name appear at about the same period, the one in New York, the other in Richmond County, Staten Island.

In the New York branch of the family the name William was carried through a full century. The first William Walton of whom mention is made, was born in the latter part of the 17th century, about 1665. In 1698 he was admitted a Freeman of the City, and in the same year he married Mary Santford. In the census of 1703 he is recorded as the head of a family, composed of ”1 Male, 1 Female, 2 Children, and 1 Negro”. His name appears upon the list of subscriptions towards finishing the steeple of Trinity Church in 1711.

On October 13, 1712, Andrew Faneuil, Charles Crommelin, Abraham Van Hoorn and William Walton, merchants of New York and owners of the sloop Swallow, petitioned Governor Hunter for leave to convoy French prisoners to the French West Indies, under a flag of truce. In 1717 and 1721, Walton imported hundreds of slaves in partnership with Nathan Simson of New York and Richard Janeway of London.

Han tycks bland annat ha importerat av slavar från Madagaskar år 1717 och 1721. Det sistnämnda året med skeppet Crown Galley som han hade ihop med Richard Janeway. Slavar från Madagaskar arbetade både i New York och på fartyg då de ofta var erfarna sjömän som tagits av pirater i Indiska Oceanen med bas på Madagaskar. En av Waltons slavar i New York deltog i slavupproret i staden år 1712. Som affärsman i New York hade han troligen också ekonomiska intressen i piratverksamhet i  Indiska Oceanen.

På sommaren 1718 var det mycket nära att de svenska förhandlarna kommit överens om ett avtal med pirater på Madagaskar via två män vid namn William Morgan och Jean Monnery som kom till Strömstad i juni 1718. Det blev aldrig något avtal, sannolikt på grund av att Karl XII dog. De två männen hade i verkligheten inga kontakter på Madagaskar och hade aldrig satt sin fot där. De verkar inte heller ha haft nån koppling till de personer som det tidigare bedrivits förhandlingar med.

En av planerna gick ut på att bygga en helt ny sjörövarstadsdel i Göteborg, i Majorna (där Karl Johans kyrka ligger idag). I ytterligare ett decennium umgicks svenskarna med planer på att kolonisera Madagaskar, och inte förrän 1728 skrinlades planerna slutgiltigt. Då hade också en vädersåg anlagts på den mark där piratstaden eventuellt skulle ha anlagts.

En annan plan var att piraterna skulle få bosätta sig i Marstrand.

Madagaskarplanerna fortsatte dock under åren 1719-1722 med Ulrika Eleonora som regent och senare under Fredrik I.

William Morgan utsågs formellt till svensk guvernör på Madagaskar men han åkte aldrig dit utan uppehöll sig i Frankrike.  Han hade två fartyg i hamnstaden S:t Malo i Normandie, men fick problem med de franska myndigheterna, som till slut tvingade honom att sälja dem för underpris. Han sände då sin systerson Andrew Galloway till England för att köpa in två nya fartyg. Han lyckades komma över två bestyckade fregatter, den ena med 52 och den andra med 26 kanoner.

En stor finansiell katastrof inträffade dock i London då det så kallade Söderhavskompaniet visade sig vara en spekulationsbubbla och kollapsade. Hundratals förmögenheter försvann. En av dem som drabbades var Colin Campbell som senare skulle grunda det svenska Ostindiska Kompaniet. Morgan sade sig ha förlorat 800 000 pund i härvan och hade därför ingen möjlighet längre att satsa egna pengar i Madagaskarprojektet.

Två av kungliga flottans fartyg plockades ut och döptes till Snälle Löparen och Fortuna. Ny svensk chef för hela expeditionen blev generaladjutanten Carl Gustaf Ulrich. Med sig skulle han ha kommissarie Johan Friedrich Osthoff, överste Fredrik Christoffer Seebach, båda vänner till Morgan. Vidare medföljde generalguvernementsfiskal Lars Ljungfelt. Kapten på Fortuna var Anders Larsson.

Med Morgan kom ett skepp, som även det hette Fortuna och ett som hette Frederic och ägdes av Osthoff och just då låg i Amsterdam. Där blev det dock liggande, för Osthoff hade tvingats lämna fartyget som säkerhet för ett lån. Dessutom skulle de två fregatterna som Morgans systerson Galloway skaffat i England vara med. De hette Revolution och Lady Mary.

Väl i Cadiz på hösten 1721 där Ulrich sammanträffade med Galloway stod det klart att Morgan och Galloway saknade pengar och dessutom tillstötte en massa problem och det hela rann till slut ut i sanden. Mycket tyder också på att det hela bara var en täckmantel för svenskt deltagande i en jakobitisk invasion i Skottland som också den rann ut i sanden.

Andra källor:

  • Lars Ericson Wolke, Lasse i Gatan, kaparkriget och det svenska stormaktsväldets fall, 2006
  • Herman Lindqvist, Våra kolonier, de vi hade och de som aldrig blev av, 2015
Advertisements

Charles Barrington

Charles Barrington tjänstgjorde som ung i det brittiska East India Company (EIC) och var länge stationerad på Indiens östkust, Coromandelkusten, på Fort St. George (nuvarande Chennai, mer känt som Madras)  men blev förflyttad till Sumatra på grund av att han främst tycks ha sysslat med handel för eget bruk. Han fick dock även sluta på sin post varefter han fick arbete i Svenska Ostindiska Kompaniet. I samband med sin privata handle förlorade han ett skepp till fransmännen på vilket John Widdrington varit kapten.

Han blev superkargör i den andra expeditionen som genomfördes med skeppet Drottning Ulrica Eleonora och hade som mål att upprätta ett svenska faktori i Porto Novo.  Barrington var också en av de största investerarna i resan.

Skeppet köptes från East India Company i England där det tidigare haft namnet The Heathcote. Fartyget hämtades i Gravesen av John Widdrington och Thomas Thomson som också de skulle vara superkargörer på resan. Widdrington tjänstgjorde också som assistent (2:e kapten) till kapten Peter von Utfall. Efter en tids resa sattes John Widdrington i arrest under resten av resan då han uppträdde våldsamt och aggressivt. 12 september 1733 var fartyget framma i Porto Novo. Ett faktori uppfördes och en stor del av lasten lossades för att förvaras där medan fartyget seglade vidare till Bengalen. Barrington, Thomson och skrivaren Thomas Combes lämnades kvar med 36 man för att skydda faktoriet.

När guvernören G.M. Pitt i Fort ST. George fick information om nykomlingarna och det stora antalet britter blan demkontaktade han sin franske kollega Lénoir i Pondichéry. De kom överens om att ockupera det ny faktoriet. Detta skedde den 31 oktober 1733. Varulagret beslagtogs och förseglades, silvret som lastats ombord i Cadiz fördes till Fort St. George. 24 besättningsmän följd med britterna till Fort St. David där de inkvarterades. Charles Barrington hade dock lyckats undkomma och brittisk trupp skickades ut efter honom. Han lyckades ta sig till den danska kolonin Trankebar där han fick skydd.  Han uppehöll sig i Trankebar en tid han reste tillbaka till Europa med det danska kompaniets skepp Friedericius Quartus som anlände till Köpenhamn hösten 1735. Han spenderade under resans gång nästan tre månader i Cape Town.

Under tiden hade Ulrica Eleonora seglat norr ut längs kusten med Charles Irvine som högste superkargör ombord. I januari 1734 lyckades John Widdrington fly från sin arrest när fartyget låg för ankar i Gangesdeltat. När fartyget sen i mars 1734 återvände mot Porto Novo för att hämta resten av besättningen stoppades de av ett engelskt och ett franskt skepp i närheten av Pondichéry. Befälen på Ulrica Eleonora beslutade därför att återvända till Sverige. Den 15 februari 1735 var de hemma i Göteborg igen efter att den 13 februari ankrat upp i Vargö håla invid Styrsö. Trots alla besvär gjorde gick resan med vinst, på 103 000 dlr smt. Dessutom fick kompaniet 5 år senare skadestånd av brittiska East India Company på  cirka 130 000 dlr smt.

Charles Barrington lämnade det svenska Ostindiska kompaniets tjänst och begav sig istället till Danmark där han i januari 1737 presenterade en plan för det danska Västindiska kompaniet, Vestindisk-guineisk Kompagni. Detta bolag hade haft monopol på slavhandel för de danska kolonierna i Västindien, men verksamheten var olönsam och bolaget övergav slavhandelsaffärerna år 1736. Endast tre skepp tycks det danska kompaniet ha sänt ut för att handla med slavar under åren 1733-36. Kompaniet kunde inte leverera tillräckligt många slavar för det behov som fanns på de danska koloniernas slavplantager på St. John, St. Thomas och St. Croix. I planen ingick också att Barrington själv skulle bli plantageägare på St. Croix

Den plan Barrington presenterade gick ut på att han skulle chartra ett fartyg av Vestindisk-guineisk Kompagni för att segla till Madagaskar och där köpa slavar för att säljas på slavmarknaden på St. Thomas. Efter lite överläggningar fick han chartra Grevinden af Laurvig komplett med besättning. Han litade dock inte på den besättningen och hyrde in en gen besättningen med resultatet att det blev dubbelt så många personer mot vad som behövdes. Istället för 27 personer var det nu en besättning på 65 personer ombord. Följden var att förhållanden på båten blev mycket dåliga. Dansk kapten ombord var Jacob Nicolai Holst. Vid Kap Verde-öarna ledde detta till att motsättningar blommade upp, två danska styrmän vägrade lyda order och dömdes sedan för detta men fick inget straff då det förhindrades av den danske kaptenen som inte ville att britterna skulle bestämma över skeppet.

I december 1737 nådde Grevinden af Laurvig fram till Madagaskar efter att de stannat en tid i Cape Town där Barrington kontaktade de som han lärt känna vid sitt förra besök, däribland en svensk vid namn Bergstedt och Johannes Carolus de Wet som han bodde hos,vid båda besöken. Johannes Carolus de Wet var kontrakterad av det danska Asiatisk Kompagni som deras agent för att hantera danska skepps besök och uppehåll i Cape Town. Skeppet reparerades och underhölls vid uppehållet. En del sydafrikaner var intresserade av att investera i Barringtons resa, bland dem Bergstedt, en tysk vid namn Bestbier, Jacob Lever och Olof de Wet men det är oklart om det blev så.

Johannes Carolus de Wet som dog 1748 var son till Jacobus de Wet och hans fru Christina Bergh, i sin tur dotter till Olof Bergh från Göteborg och Anna de Koning, en kvinna med nederländsk far och bengalisk mor. Johannes Carolus de Wet var gift med Maria Magdalena Blanckenberg, dotter till Johann Blanckenberg från Berlin och Catharina Baumann.

Väl på Madagaskar köptes en del slavar, men Charles Barrington gifte sig också med den malegassisk prinsessa och ändrade sina planer. Nu skulle han återvända med skeppet till Madagaskar efter att han sålt slavarna. Holst var vi det läget trött på Barrington och lämnade Madagaskar med kurs på Mocambique. Barrington, en man vid namn Leith och ytterligare några män lämnades på land. Deras vidare öden är okända. En dansk vid namn Herman Dyssel hade tidigare lämnats kvar hos en malegassisk potentat på grund av att han var stökig.

I juli 1738 gick båten på grund utanför Mocambique. Tre britter, varav en hette Bryce, lämnade båten. En storm hindrade sen båten att gå in till Cape Town och nästa stopp blev istället St. Helena. Besättningen var vid det laget sjuk. 11 februari 1739 kom fartyget till St. Thomas med 21 slavar som sålde, bara hälften av det antal som köpts. 28 augusti 1739 var Grevinden af Laurvig tillbaka i Köpenhamn, fortfarande med gods som Barrington köp ombord. Detta konfiskerades av Vestindisk-guineisk Kompagni som sålde varorna för att försöka täcka den förlust som resan inneburit.

1747 försökte bolaget sig återigen på en resa till Madagaskar med Grevinden af Laurvig. Återigen med Holst som kapten. Skeppet förliste dock i mars 1747 vid den nederländska kusten. Jacob Holst överlevde dock.

Campbell – äventyrare, opiumhandlare och investerare

Del 5 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Colin Campbell föddes 1686 i Edinburgh i Skottland. Han var en av de viktiga aktörerna, som investerare och kanske som superkargör, i Oostendekompaniet. 1726 kom exempelvis både han och hans bror Hugh Campbell till Kanton som superkargörer på ett skepp fört av Timothy Tullie, en britt engagerad i lokal handel i Asien. Lokal handel mellan Bengalen och Kanton betyder bland annat handel med opium.

Oostendekompaniet bildades i Oostende år 1720 i den del av Nederländerna som kontrollerades av de österrikiska kejsarna, habsburgarna. Oostendekompaniet hann genomföra 13 expeditioner till Kanton där man hade ett faktori bredvid danskarnas. Bland de verksamma i Oostendekompaniet märktes, förutom Colin Campbell också Charles Morford, Charles Pike och George Kitchin. I Oostendekompaniet  engagerade sig Colin Campbell sen han ruinerats genom spekulationer i aktier i The South Sea Company, den så kallade South Sea Bubble som påminner om IT-bubblan i nutid.

Historien om Oostendekompaniet börjar med pirater på Madagaskar (som opererade i samma vatten som dagens somaliska pirater) som enligt Börje Lundberg utgjorde ett allt större problem för britternas sjöfart på Indien:

England och dess koloni Indien har under början av 1700-talet problem med pirater baserade på främst ön Madagaskar. England svarar med att i lag förbjuda deras verksamhet år 1717. För att få en legal ram för bl.a. sin opiumhandel på Kina nalkas dessa stormakten Sveriges kung Karl XII som mot mycket stora ekonomiska löften år 1718 utfärdar ett privilegium om ett ostindiskt kompani för dem.

Kungens död i Norge och stormakten Sveriges fall samma år omöjliggör dock svensk militärt beskydd för piraternas tilltänkta handelsföretag i sydostasien och dessa börjar i stället verka genom Ostende-kompaniet. Redan år 1720 är de framgångsrikt etablerade i opiumstaten Bengal med en enligt Keay ”hänsynslöst framgångsrik” handel på Kina med hemförsel av vinsterna från det insmugglade opiumet i form av teimport i stor skala.

År 1723 auktoriseras deras företag legalt av dåvarande stormakten Österrikes regent Kejsar Karl VI och deras företag beskyddas från militära ingrepp av Holland och England av Bengals indiske härskare genom inte minst de betydande belopp Ostendekompaniet kan betala till denne tack vare den omfattande handel som möjliggörs av Österrikes beskydd och sponsring. Till följd av minskande handelsvolym efter att Karl VI suspenderar Ostendekompaniets licens år 1727 minskar emellertid dess förmåga att köpa sig beskydd av Bengal´s Nawab, vilket år 1730 leder till att denne för en summa om 325,000 rupier medger England att militärt ingripa mot OstendeKompaniet, varefter det inte längre kan utmana BEIC.

[…]

Flera andra embryon till ”ostindiska kompanier” uppstår som en konsekvens härur, bl.a. ett år 1729 i Altona (Hamburg) samt ”Asiatisk Compagni” i Danmark och slutligen också det Svenska Ostindiska Kompaniet – fortsättningsvis förkortat ”SOK” – vars första ansökan om av Sverige licensierad verksamhet inlämnas år 1729 av Heinrich König.

Denna ansökan hade föregåtts i slutet av 1720-talet av ett avslag till ett förslag från förre guvernören på Bahamas, Rogger, om att bilda nytt svenskt kompani med säte i Göteborg varvid en handelsstation särskilt skulle byggas på Madagaskar. Involverade i detta projekt var bl.a. Niklas Sahlgren och Colin Campbell samt flera andra från det beryktade Ostende-Kompaniet.

Troligen hade flera av de män som bildade eller arbetade i Oostendekompaniet ett förflutet inom sjöröveriet på Madagaskar.

En stor mängd britter var engagerade inom Svensk Ostindiska Kompaniet de första åren. Många av dessa hade som redan nämnts också varit verksamma i Oostendekompaniet, som pirater på Madagaskar och inom opiumhandeln med Kina. En av dem var Charles Barrington, superkargör på Ulrika Eleonoras första resa 1734-1735 tillsammans med Thomas Thomson, Charles Irvine, John Widdrington och Pastan Griers. Ulrika Eleonora stoppades av engelsmännen i Porto Novo i Indien och fick senare återvända till Sverige. 17 av männen från fartyget avrättades i Indien efter fördrivning från Porto Novo. En del av dessa män med förflutet i Indiska Oceanen, Asien och Oostendekompaniet kom att bli framträdande göteborgsköpmän, exempelvis Colin Campbell, Hugh Campbell, Hugh Ross, Thomas Mawld, George Bellenden, Charles Pike, John Pike (sannolikt son, eventuellt bror, till Charles Pike) och James Maule.

Piratkontakter mellan Göteborg och Madagaskar var dessutom redan upparbetade som länge. En av de pirater (kapare) som på 1710-talet arbetade ihop med den kände Lars Gathenhielm var engelsmannen John Norcross. Denne hade goda kontakter med pirater i Indiska oceanen och rekryterade erfarna pirater därifrån till svenska kaparfartyg. Att Campbell vände sig till svenskar, mer specifikt göteborgare när han var ute efter en ny bas för ett Ostindiskt kompani var förmodligen inte en slump.

Colin Campbell

Colin Campbell

Efter att Oostendekompaniet upplösts 1731 tog Colin Campbell tillsammans med Niclas Sahlgren (1701-76) från Göteborg initiativet till att bilda det Svenska Ostasiatiska Kompaniet. Ursprungliga direktörer vid sidan av Colin Campbell var Henrik König (1686-1736) och Frans Bedoire (1690-1742),  1732 ersattes Frans Bedoire som direktör av Volrath Tham (1687-1737) och året efter blev Niclas Sahlgren en av direktörerna. När Henrik König dog inträdde Colin Campbells bror Hugh Campbell, Charles Pike (-1741) och Theodor Christopher Ankarcrona (1687-1750) som direktörer i Ostindiska kompaniet. Förutom nämnda svenskar och britter så var även flera tidigare holländska investerare i Oostendekompaniet också investerare i Svenska Ostindiska Kompaniet:

Under första oktrojen skapades företaget i första hand med kapital som tidigare hade engagerats i OstendeKompaniet. T.ex. stod Cogels, Henssens, Arnold och Rottiers gemensamt för nära 40% av finansieringen av skeppen ”Drottning af Swerige” och ”Stockholm” år 1745. Alla dessa investerare var kända från Antwerpens finansiella etablissemang och inblandade med Ostende-kompaniet. De investerade vid denna tidpunkt i SOK:s historia mer än de svenska familjerna som t.ex. familjen Grill och Sahlgren. Rottiers och Henssens var också tidigare aktieägare i Ostendekompaniet och dess opiumaffärer.

Vidare nyttjades Ostendekompaniets gamla kontakter även på annat sätt. T.e.x. fick skeppen sin silverlast oftast från firman James Gough & Co. i Cadiz. som var kända från sina tidigare kontakter med en av direktörerna i OstendeKompaniet, Jacomo de Pret. Thomas Rima som var sekreterare i Ostendekompaniet tillvaratog nu i stället änkan de Prol´s intressen i SOK. De Prol var en av SOK:s stora finansiärer också med ett förflutet visavi OstendeKompaniet och därmed opiumaffärer.

På den första resan till Kanton med skeppet Friedericius Rex Sueciae var Colin Campbell själv superkargör tillsammans med Charles Graham (Brown), Charles Morford och John Pike. De var alla veteraner från Oostendekompaniet. Andra britter som var med på resan var George Kitchin som andrekapten, Daniel Campbell och James Moir.

Resorna gick ofta via holländska Batavia (Djakarta) istället för via Bengalen. Batavia var ett centrum för opiumhandel i Sydostasien. Den huvudsakliga och viktigaste varan som köptes i Kina var te. Efter lossning i Göteborg exporterades tet igen. Större delen smugglades in i England med stor profit.

Campbell inträdde också som delägare i Henrik Königs firma som därefter kom att bära namnet König, Tham, Campbell & Co. I likhet med Niclas Sahlgren kvarstod han som direktör i Ostindiska även under den så kallade andra oktrojen från 1746. 1757 ersattes Colin Campbell av Gustaf Kierman  som direktör i Ostindiska kompaniet.

1732 flyttade Colin Campbell till Göteborg efter en kort tid i Stockholm. Han blev där ägare till egendomen Sävenäs. Han dog 1757.

Hugh Campbell var yngre bror till Colin Campbell och han lämnade Göteborg 1745 för att resa tillbaks till fru och barn i England. Han avgick då som direktör i Ostindiska kompaniet. Hugh Campbell var en av de största investerarna i det andra fartyget som kompaniet skickade, ovan nämnda Drottning Ulrica Eleonora. Han förmedlade dessutom kontakterna i England för köpte av fartyget som innan des hette Heathcote. Även i expeditionen med Drottningen av Sverige 1742-44 var han en av de största investerarna. Dessutom en av de största inköparna av gods från den första expeditionen med Fredericus Rex Sueciae. Hugh Campbell var också politiskt aktiv för att påverka svenska makthavare och politiker att förändra politiken till att vara mer pro-brittisk istället för pro-fransk.

Källor utöver länkade källor anges i det första inlägget om Ostindiska kompaniet.