Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Lundbyvass

Göteborgs Frihamn

Redan 1894 utarbetade grosshandlare Johan August Hertz ett förslag till frihamn vid Tingstadsvassen, vilket dock aldrig förverkligades. I början av 1900-talet utlystes en internationell tävling om generalplan för utbyggnad av Göteborgs hamn, och det segrande förslaget koncentrerade hamnanläggningen till en centralhamn vid Tingstadsvassen, där den skulle ligga på en konstgjord ö. Den 19 februari 1909 avslog stadsfullmäktige ett förslag om en frihamn i Arendalsviken där Göteborg stad köpt mark.

Göteborgs stadsfullmäktige beslutade den 16 februari 1911 att ur Wilhelm Röhss utdelningsfond för år 1910 anslå 110 000 kronor till bekostande av en utredning om läge, beskaffenhet och kostnader för en frihamn i Göteborg. Stadsfullmäktige beslöt därefter den 23 maj 1912 om en första utbyggnad av centralhamnen, och under tiden dessa arbeten pågick antogs, 1915, ett förslag om att centralhamnen skulle inrättas som frihamn. Mark köptes upp i det utfyllda Lundbyvass köptes av Göteborgs stad och förutom staden var också staten som ägde Lundby prästgård och gruvbolaget Vieille Montagne markägare.

På initiativ av ett flertal näringsidkare i staden bildades så Göteborgs Frihamns AB 1920. Namnet (Frihamn) kommer sig av det historiskt varit fritt att föra iland varor. Tull och moms betalas för när importören för ut varorna genom frihamnsporten.

Förslaget från 1915 innefattade:

  • En kanal med 25 meters bredd och 3 meters djup, som skulle gå längs den blivande strandlinjen.
  • Magasiner med 21 meters bredd.
  • Upplagsplatser.
  • Varuskjul med 30 meters bredd, samt järnvägs- och kranspår utanför dessa.
  • Industritomter och varuupplag.
  • Järnvägsförbindelse från Sannegårdsbanan med 300 meters kurvradier, förgrenad längs magasins- och industritomterna.
  • En spårvägstunnel från Packhusplatsen till Solgatan, där tunneln skulle utmynna, och varifrån en spårvägslinje skulle ledas in på industriområdet och förenad med järnvägsspåren, så att spårvägslastvagnar kunde köra fram till varuskjul och magasin och därifrån hämta varor, som genom tunneln kunde transporteras på spårvägen till staden.

Allt genomfördes dock inte.

Göteborgs Frihamn stod färdig 1922 och ägdes då av huvudsakligen privatägda Göteborgs Frihamns AB. 1943 tog Göteborgs stad över samtliga aktier i företaget.

Göteborgs Frihamn

Vid sitt öppnande hade frihamnen 1 135 meter kaj, och vattendjupet var muddrat till 9 meter. Landarealen var 19,3 hektar och vattenarealen 9 hektar. Till en början fanns bara två pirar, Södra Frihamnspiren eller Bananpiren och Norra Frihamnspiren. Hamnen var framförallt en styckegodshamn, men kom senare också att användas till annat gods såsom exempelvis bilar. I samband med att Lundbyhamnen byggdes 1946-52 skapades den tredje piren, Kvillepiren.

Bananpiren, som är den östligaste (eller sydligaste), tjänade från mitten av 1930-talet och fram till år 2000 som hamn för Sveriges bananimport med kylfartyg. Den sista bananbåten lämnade Frihamnen i slutet av december 2000. Båtarna kommer än idag in med bananer till Göteborg, men verksamheten har flyttats från bananpiren ut till Skandiahamnen, eftersom kylcontainrar på containerfartyg numera används.

Norra Frihamnspiren, som är den mellersta, var tilläggsplats för DFDS Seaways färjetrafik till engelska Newcastle från 1990-talet fram till 2006. En tid användes Frihamnen också som tilläggsplats för mindre kryssningsfartyg, men har numera ersatts av Stigbergskajen (Amerikakajen).

Kvillepiren, som är den västligaste (eller nordligaste), var tilläggsplats för järnvägsfärjan Stena Scanrail som trafikerade linjen Göteborg-Frederikshavn åren 1987-2015.

Den nuvarande kajlängden är 1 937 meter och djupet är nu 6−9,5 meter.

Göteborgs Frihamn användes ända fram till år 2000 för bananbåtar, men huvuddelen av hamnen lades ner på 1980-talet. Idag är området i stort sett tomt. I området planeras bostadsbebyggelse och där finns trots allt lite kontor, och lagerlokaler, ett stadsbad samt en liten park. Bananpiren används till tävlingar, fester, konserter och tillställningar samt var under några år också använd som en motorbana.

Den Norra Frihamnspiren används än så länge som tilläggsplats för fiskebåtar och Kustbevakningens fartyg. När byggandet av bostäder börjar i Frihamnen kommer fartygen att försvinna därifrån.

Advertisements

En guide till Göteborgs stadsdelar – Lundbyvass och Lindholmen

Från början var huvuddelen av detta område inget annat vassar och vatten tillhörande gårdar i Lundby socken. Lundby socken som sådan har existerat sen medeltiden och har bestått av två delar, en östlig innefattande det vi idag ser som Lundby och en västlig del bestående av Arendal (Ardal) och Syrhåla. Mellan dem låg Vikans by som tillhörde Torslanda socken. 1872 införlivades också Nya Älvsborg med Lundby socken.

Lindholmen var dock inte vassar utan en ö avskiljd från Hisingen med en liten vattenstrimma (kvillen) i norr som förband Sannegårdsviken med Lindholmsvassen. Lindholmsvassen och Lundbyvassen var i stort sett samma vassområde och det kallades ofta för Hisingsvassen. Skillnaden mellan Lindholmsvassen och Lundbyvassen var vem som ägde området, Lindholmsvassen tillhörde Lindholmens säteri medan Lundbyvassen tillhörde gårdar i Lundby by. Vattnet mellan Lindholmen och Hisingen fylldes igen kring mellan 1855 och 1864.

Vasskanten längs älvstranden befann sig i sitt naturliga skick ända fram till 1851, då ett pålverk utfördes i gränslinjen mot älven från Lindholmen, ända upp till Kvillebäckskanalen. Området bakom pålverket fylldes efterhand igen med mudder från älvens botten, i samband med de ständiga fördjupningarna av segelrännan och hade på 1870-talet en bredd av omkring 150 meter i genomsnitt. Dess höjd över älven var precis tillräcklig för att hindra översvämningar vid älvens högsta vattenstånd och bildade en effektiv fördämning för vassområdet innanför.

Det tidigare vassområdet tillhörde i huvudsak hemmansägare vid den fasta landkanten upp emot Ramberget och vasslotterna i Brämaregården var uppdelade i smala remsor som löpte i ostlig riktning, snett ner mot älven och ända fram till Kvillebäcken.

Det ökade behovet av centrala tomtutrymmen för industrier, magasiner och upplagsplatser gjorde att ett antal bolag, företag och privata affärsmän köpte tomter på det nya området. De första inköpen av tomter gjordes 1855 av skotten Alexander Keiller som behövde expandera sin mekaniska verkstad (Göteborgs Mek. Verkstads AB), och bedömde Hisingen som lämplig.

Keiller och senare Hisingstad AB köpte därför under en rad år de vasslotter som sträckte sig ner till Kvillebäcken, vars strand ända från älven och upp till fastmarken pålades in och efter hand fylldes med mudder som kom upp vid fördjupningen av bäckens segelränna, senare benämnd Kvillebäckskanalen. Denna landremsa fick en bredd av 66 meter och hyrdes ut som upplagsplats i avvaktan på att Keiller kunde förverkliga sina planer på en mekaniska verkstad. Verkstaden flyttades till Hisingen 1867.

Keiller drev därefter frågan om att valla in och torrlägga hela Hisingsvassen. Det inledande mötet med intressenterna skedde 14 juni 1882, då beslut om att torrlägga hela vassområdet till en beräknad kostnad av 43 000 kronor. För ändamålet bildades Hisingstad AB. Den 14 augusti 1884 beslutades att anlägga den första gatan i området, Lundby hamngata.

Det utfyllda området omfattade Lundbyvass, de lägre delarna av Lindholmen men också det som idag är Frihamnens och Lundbyhamnen. Dessa hamnbassänger grävdes alltså ut från det utfyllda området vid en senare tidpunkt. Den av Hisingstads AB ägda marken såldes allteftersom av till Jonsson, Sternhagen & Co AB, AB Strömman & Larsson, AB Götaverken och Göteborgs stad med flera men bitar in mot Ramberget styckades också av till mindre tomter. Där växte snabbt en arbetarbostadsbebyggelse upp. En del av denna revs senare bort för att möjliggöra Götaverkens expansion och ännu senare för utbyggnaden av Lundbyleden. De kvarvarande delarna utgör den stadsdel vi idag kallar Kvillestaden men som officiellt heter Brämaregården. Götaverken tog senare också över den mark som ägdes av trävarufirmorna Strömman & Larsson och Jonsson, Sternhagen & Co. När all mark sålts avvecklades Hisingstad AB. Enligt Axel Jonsson tycks investerarna ha gjort rejäla vinster.

Vasskanten längs älvstranden befann sig i sitt naturliga skick ända fram till 1851, då ett pålverk utfördes i gränslinjen mot älven från Lindholmen, ända upp till Kvillebäckskanalen. Området bakom pålverket fylldes efterhand igen med mudder från älvens botten, i samband med de ständiga fördjupningarna av segelrännan och hade på 1870-talet en bredd av omkring 150 meter i genomsnitt. Dess höjd över älven var precis tillräcklig för att hindra översvämningar vid älvens högsta vattenstånd och bildade en effektiv fördämning för vassområdet innanför.

Det tidigare vassområdet tillhörde i huvudsak hemmansägare vid den fasta landkanten upp emot Ramberget och vasslotterna i Brämaregården var uppdelade i smala remsor som löpte i ostlig riktning, snett ner mot älven och ända fram till Kvillebäcken.

Det ökade behovet av centrala tomtutrymmen för industrier, magasiner och upplagsplatser gjorde att ett antal bolag, företag och privata affärsmän köpte tomter på det nya området. De första inköpen av tomter gjordes 1855 av skotten Alexander Keiller som behövde expandera sin mekaniska verkstad (Göteborgs Mek. Verkstads AB, senare Götaverken), och bedömde Hisingen som lämplig.

Keiller och senare Hisingstad AB köpte därför under en rad år de vasslotter som sträckte sig ner till Kvillebäcken, vars strand ända från älven och upp till fastmarken pålades in och efter hand fylldes med mudder som kom upp vid fördjupningen av bäckens segelränna, senare benämnd Kvillebäckskanalen. Denna landremsa fick en bredd av 66 meter och hyrdes ut som upplagsplats i avvaktan på att Keiller kunde förverkliga sina planer på en mekaniska verkstad. Verkstaden flyttades till Hisingen 1867.

Keiller drev därefter frågan om att valla in och torrlägga hela Hisingsvassen. Det inledande mötet med intressenterna skedde 14 juni 1882, då beslut om att torrlägga hela vassområdet till en beräknad kostnad av 43 000 kronor. För ändamålet bildades Hisingstad AB. Den 14 augusti 1884 beslutades  att anlägga den första gatan i området, Lundby hamngata.

Det utfyllda området omfattade Lundbyvass, de lägre delarna av Lindholmen men också det som idag är Frihamnen och Lundbyhamnen. Dessa hamnbassänger grävdes alltså ut från det utfyllda området vid en senare tidpunkt.

Den av  Hisingstads AB ägda marken såldes allteftersom av till Jonsson, Sternhagen & Co ABAB Strömman & Larsson, AB Götaverken och Göteborgs stad med flera men bitar in mot Ramberget styckades också av till mindre tomter. Där växte snabbt en arbetarbostadsbebyggelse upp. En del av denna revs senare bort för att möjliggöra Götaverkens expansion och ännu senare för utbyggnaden av Lundbyleden. De kvarvarande delarna utgör den stadsdel vi idag kallar Kvillestaden men som officiellt heter Brämaregården. Götaverken tog senare också över den mark som ägdes av trävarufirmorna Strömman & Larsson och Jonsson, Sternhagen & Co. När all mark sålts avvecklades Hisingstad AB. Enligt Axel Jonsson tycks investerarna ha gjort rejäla vinster.

Genom kommissionslantmätaren A. A. Rönnbäck företogs laga skiften för Lindholmens och Lundby vassar, vilka var genomförda 22 april 1885. På förslag av Keiller fick områdets gator namn efter himmelens stjärnor, exempelvis Neptunus-, Jupiter-, Ceres-, Capellagatan (eller Kapellagatan, blev senare Pumpgatan). Hela det nya stadsplanerade området fick namnet Hisingstad (1893). Mellan 1891 och 1906 ingick området i Lundby municipalsamhälle som utgjorde en del av Lundby socken. 1880 bodde det 4 000 människor i Lundby socken, 1888 6 000, 1914 14 000 och 1916 hela 16 000. Förutom de här beskrivna bostadsområden hade bostadsområden växt fram också i Kvillestaden, kring Ramberget, Kvillebäcken, Brämaregården, i Färjenäs (Färjestaden) och på andra håll.

I början av 1900-talet fanns planer på ytterligare en utbyggnad av Hisingstad på det område som senare blev delar av Frihamnen och Lundbyhamnen, dvs mark som köpts av Göteborgs stad. Utbyggnaden genomfördes dock aldrig. 1906 inkorporerades hela Lundby socken i Göteborgs stad.

Istället beslutades att utnyttja området till hamnverksamhet. Göteborgs stadsfullmäktige beslutade den 16 februari 1911 att ur Wilhelm Röhss utdelningsfond för år 1910 anslå 110 000 kronor till bekostande av en utredning om läge, beskaffenhet och kostnader för en frihamn i Göteborg. Stadsfullmäktige beslöt därefter den 23 maj 1912 om en första utbyggnad av centralhamnen, och under tiden dessa arbeten pågick antogs, 1915, ett förslag om att centralhamnen skulle inrättas som frihamn. Marken i området köptes upp av Göteborgs stad och förutom staden var också staten som ägde Lundby prästgård och gruvbolaget Vieille Montagne markägare. På initiativ av ett flertal näringsidkare i staden bildades så Göteborgs Frihamns AB 1920. Delar av området förvandlades efterhand till vatten igen när Frihamnen och Lundbyhamnen byggdes.

Lundbyvass

Lundbyvass, planer och byggnader 1907. Där Strömman & Larssons snickerifabrik ligger anlades senare Lindholmshamnen, Området öster om Göteborgs Mekaniska Verkstads AB och fram till Kvillebäckskanalen, samt söder om Neptunusgatan utgör idag Frihamnen och Lundbyhamnen. Ungefär där Neptunusgatan är utlagd går idag Lundbyleden och Hamnbanan.

På kartan ovan syns företag som Andersson & Lindberg, Vieille Montagne, Qvillebäckens Mekaniska Verkstad och O. Mustad & Son på det område som kom att bli Frihamnen. Dessutom en del bostadshus.

Göteborgs Frihamn stod färdig 1922 och ägdes då av huvudsakligen privatägda Göteborgs Frihamns AB. 1943 tog Göteborgs stad över samtliga aktier i företaget. Göteborgs Frihamn användes ända fram till år 2000 för bananbåtar, men huvuddelen av hamnen lades ner på 1980-talet. Idag är området, efter att ha använts för färjetrafik till Storbritannien en tid, i stort sett tomt. I området planeras bostadsbebyggelse och där finns trots allt lite kontor, och lagerlokaler, ett stadsbad samt en liten park.

Lindholmshamnen anlades 1938 och Lundbyhamnen åren 1946-52. Under krigsåren byggdes Lindholmshamnen till med stora kajskjul och under nästan femtio år var hamnen oceanhamn för styckegodsfartyg och senare bilar.

Lundbyhamnen var när den var nybyggd en modern torrlasthamn som till exempel hade balkonger på skjulen (för lastning av gods direkt på rätt våningsplan) och stora kajytor för hanteringen. Hamnen avvecklades 1989.

Den västliga delen av Lundbyvassen kom med tiden att helt upptas av AB Götaverkens varvsverksamhet. Sedan varvet lagts ner bit för bit och Lundbyhamnen har området istället blivit kontorsområde för en mängd olika företag med mera. Sverige Radio och Television hör till de som huserar i området. Den sista varvsverksamheten försvann 2016 och kvar stpr bara några kranar som minnen av en svunnen tid.

Göteborgs Hamn 1932

Göteborgs Hamn 1932

Lindholmens historia är en annan. Lindholmen omtalas första gången 1333, då kung Magnus Eriksson daterar en skrivelse där. Befästningen låg på nuvarande Slottsberget och var en kungsgård som kallades borgen Lindholmen.

Arkeologiska undersökningar visar att en borg, även omnämnt som slott, har funnits där sedan åtminstone år 1250. Slottet gavs till Drottning Blanka som morgongåva vid hennes förmälning med kung Magnus. År 1410 hade slottet förfallit och kunde inte längre bebos. Efter detta upphör uppgifterna om själva slottet.

1607 förlänades Lindholmens säteri till holländaren Cornelius Corneliusson som ansvarade för uppbyggnaden av den nya staden Karl IX:s Göteborg. I början av 1700-talet var säteriet residens åt landshövding David Makeléer (död 1708).

1844 grundades Lindholmens varv av bland andra Theodor Wilhelm Tranchell (1815-1889) efter att denne förvärvat 1/32 av säteriet. Resten av säteriet köptes samtidigt av Göteborgs stad men fortsatte brukas av lokal bönder i Lundby. Säteriets mangårdsbyggnad som låg vid nuvarande Plejadgatan revs omkring 1920.

Efter laga skifte 1847 uppfördes omkring 1850 den närbelägna Lindholmens herrgård som fortfarande är belägen i Herrgårdsparken invid nuvarande Ceresgatan.

Kring 1875 fanns endast mindre rester av slottet kvar på Slottsberget, då bostäder kom att byggas på berget. Arbetarbostäder i trä byggdes i en enkel stadsplan och många av husen uppfördes av arbetarna själva i arbetslag. Slottsbergets bostäder byggdes på bohuslänskt vis, tätt som i ett fiskeläge. Centrala Lindholmens trähus liknade däremot Albostaden och byggdes även i tre våningar fram till 1906. Då inkorporerade Göteborgs stad Lundby socken inklusive Lindholmen. Trevåningshusen i trä förbjöds därefter. Istället byggdes det då landshövdingehus under en period.

Lindholmens gamla bebyggelse har bevarats i stor usträckning tack vare olika kampanjgrupper som funnits genom åren, från 1960-talet och framåt. En del hus revs på 1960-talet och 1970-talet men slutligen hindrades vidare rivningar år 1987. Lindholmens varv stängdes 1976. På 1990-talet tillkom småskalig bebyggelse inklusive hyreshus mellan Slottsberget och älven. Senare har hyreshusområden ner mot Sannegårdshamnen byggts på et gamla hamnområdet. Det gamla varvsområdet har förvandlats till skolor och kontor, Lindholmshamnen är också kringgärdad av kontor. Nu planeras för en större nybyggnad i norr, den så kallade Karlastaden. För att genomföra det bygget kommer många gamla industribyggnader att rivas.

Idag tror många att de områden som tidigare tillhörde Götaverken och Lundbyhamnen tillhör Lindholmen. Det gör de inte utan de områdena tillhör Lundbyvass även det tillsammans med Lindholmen och Frihamnen numera utgör delar av primärområdet Lindholmen. Stadsdelen Lindholmen är området mellan Lindholmshamnen och Sannegårdshamnen, Lundbyvass är mellan Lundbyhamnen och Lindholmshamnen medan Frihamnen är öster om Lindholmshamnen fram till Göta-älvbron.

417 är primärområde Lindholmen och 415 primärområde Rambergsstaden.

Hisingstad AB

Bolag som bildades på 1800-talet för att exploatera norra Älvstranden på Hisingen. Delägare och initiativtagare var Alexander och James Keiller samt bankiren Carl Cervin men så småningom var firman Jonsson, Sternhagen & Co AB, med Axel Jonsson och Harald Sternhagen som ägare, också delägare genom köp av Cervins tredjedel i bolaget. Keillers och Cervin tycks ha börjat köpa mark långt innan bolaget bildades.

Området uppstod då den stora vassarealen i Lundby socken, Östra Hisings härad på Hisingen, genom invallning och länspumpning torrlades. De tidigare vassarna hette Lindholmens- och Lundby vassar men kallades vanligen Hisingsvassen. Vassarnas sammanlagda yta var ungefär lika stor som Göteborgs stads innanför vallgravarna. Gränserna för vassytan var i stora drag: i norr — Ramberget (eller Keillers Park), i väster — Lindholmen, i söder — Göta Älv och i öster — Kvillebäcksvägen och Kvillebäckskanalen/Kvillebäcken (gränsande mot Tingstadsvassen).

Vasskanten längs älvstranden befann sig i sitt naturliga skick ända fram till 1851, då ett pålverk utfördes i gränslinjen mot älven från Lindholmen, ända upp till Kvillebäckskanalen. Området bakom pålverket fylldes efterhand igen med mudder från älvens botten, i samband med de ständiga fördjupningarna av segelrännan och hade på 1870-talet en bredd av omkring 150 meter i genomsnitt. Dess höjd över älven var precis tillräcklig för att hindra översvämningar vid älvens högsta vattenstånd och bildade en effektiv fördämning för vassområdet innanför.

Det tidigare vassområdet tillhörde i huvudsak hemmansägare vid den fasta landkanten upp emot Ramberget och vasslotterna i Brämaregården var uppdelade i smala remsor som löpte i ostlig riktning, snett ner mot älven och ända fram till Kvillebäcken.

Det ökade behovet av centrala tomtutrymmen för industrier, magasiner och upplagsplatser gjorde att ett antal bolag, företag och privata affärsmän köpte tomter på det nya området. De första inköpen av tomter gjordes 1855 av skotten Alexander Keiller som behövde expandera sin mekaniska verkstad (Göteborgs Mek. Verkstads AB), och bedömde Hisingen som lämplig.

Keiller och senare Hisingstad AB köpte därför under en rad år de vasslotter som sträckte sig ner till Kvillebäcken, vars strand ända från älven och upp till fastmarken pålades in och efter hand fylldes med mudder som kom upp vid fördjupningen av bäckens segelränna, senare benämnd Kvillebäckskanalen. Denna landremsa fick en bredd av 66 meter och hyrdes ut som upplagsplats i avvaktan på att Keiller kunde förverkliga sina planer på en mekaniska verkstad. Verkstaden flyttades till Hisingen 1867.

Keiller drev därefter frågan om att valla in och torrlägga hela Hisingsvassen. Det inledande mötet med intressenterna skedde 14 juni 1882, då beslut om att torrlägga hela vassområdet till en beräknad kostnad av 43 000 kronor. För ändamålet bildades Hisingstad AB. Den 14 augusti 1884 beslutades  att anlägga den första gatan i området, Lundby hamngata.

Det utfyllda området omfattade Lundbyvass, de lägre delarna av Lindholmen men också det som idag är Frihamnens och Lundbyhamnen. Dessa hamnbassänger grävdes alltså ut från det utfyllda området vid en senare tidpunkt. Den av  Hisingstads AB ägda marken såldes allteftersom av till Jonsson, Sternhagen & Co AB, AB Strömman & Larsson, AB Götaverken och Göteborgs stad med flera men bitar in mot Ramberget styckades också av till mindre tomter. Där växte snabbt en arbetarbostadsbebyggelse upp. En del av denna revs senare bort för att möjliggöra Götaverkens expansion och ännu senare för utbyggnaden av Lundbyleden. De kvarvarande delarna utgör den stadsdel vi idag kallar Kvillestaden men som officiellt heter Brämaregården. Götaverken tog senare också över den mark som ägdes av trävarufirmorna Strömman & Larsson och Jonsson, Sternhagen & Co. När all mark sålts avvecklades Hisingstad AB. Enligt Axel Jonsson tycks investerarna ha gjort rejäla vinster.

Utsikt över Lundbyvass med Götaverken

Utsikt över Lundbyvass med Götaverken från Ramberget år 1953. Johanneberg och norra Guldheden i horisonten.

Genom kommissionslantmätaren A. A. Rönnbäck företogs laga skiften för Lindholmens och Lundby vassar, vilka var genomförda 22 april 1885. På förslag av Keiller fick områdets gator namn efter himmelens stjärnor, exempelvis Neptunus-, Jupiter-, Ceres-, Capellagatan (eller Kapellagatan, blev senare Pumpgatan). Hela det nya stadsplanerade området fick namnet Hisingstad (1893). Hisingstads skola låg vid Pumpgatan, och stod klar 1897 efter ritningar av arkitekt Ernst Krüger. Skolan kallades ”Höladan” av barnen. Verksamheten hade upphört innan 1975 då huset drabbade av en eldsvåda. Byggnaden revs därefter.

1910 fanns planer på ytterligare en utbyggnad av Hisingstad på det område som senare blev delar av Frihamnen och Lundbyhamnen, dvs mark som köpts av Göteborgs stad. Utbyggnaden genomfördes dock aldrig.

Istället beslutades att utnyttja området till hamnverksamhet. Göteborgs stadsfullmäktige beslutade den 16 februari 1911 att ur Wilhelm Röhss utdelningsfond för år 1910 anslå 110 000 kronor till bekostande av en utredning om läge, beskaffenhet och kostnader för en frihamn i Göteborg. Stadsfullmäktige beslöt därefter den 23 maj 1912 om en första utbyggnad av centralhamnen, och under tiden dessa arbeten pågick antogs, 1915, ett förslag om att centralhamnen skulle inrättas som frihamn. På initiativ av ett flertal näringsidkare i staden bildades så Göteborgs Frihamns AB 1920. Delar av området förvandlades efterhand till vatten igen när Frihamnen och Lundbyhamnen byggdes.

Götaverken

Del 16 av 19 i serien Varv

1841 startade Alexander Keiller firman Alex. Keiller & Co som från början drev en mekanisk verkstad vid Skeppsbron. Firman var huvudentreprenör vid byggandet av Rosenlunds spinneri åren 1847-48. Från början tillverkades främst ångmaskiner, turbiner och liknande, men från 1850-talet även järnvägsmaterial och 1847 levererades det första fartyget vilket snart blev firmans huvudproduktion.

År 1855 köpte Keiller ett stort markområde vid Lundbyvass på Hisingen, så närdet blev svårt att  expandera verksamheten vid Stora Badhusgatan, byggde han istället upp verkstäder, smedja och en fartygsbädd där. Den fasta marken vid Lundbyvassarna var inte stor när varvet flyttades dit, utan bestod av en landremsa mellan Kvillebäcken och Lindholmen. Mellan den remsan och Ramberget var det endast sankmark och vatten. Landförbindelserna västerut åt Lindholmen och österut åt Kvillebäcken kunde bara användas om det var lågvatten eller is. Folk och materiel fick normalt forslas dit med båt. Tidigt byggde man en gångbro mellan verkstaden och Ramberget, och började därefter att fylla igen vassarna, ett arbete som pågick i flera år. År 1868 sjösattes det första fartyget där, den 32 meter långa ångaren Uddeholm (179 bruttoregisterton) för ett bolag i Karlstad med O.F. Ahlmark som redare. På fastlandssidan hade då totalt 51 fartyg producerats.

1856 upptogs sonen Alexander Keiller (1832-1918) i firman och år 1860 den yngre sonen James Keiller (1836-1918). 1858 började en svår period för firman och man investerade då i Kaveltorps koppar- och blygruvor där man köpte 50%. Vidare anlade man Surte tegelbruk och investerade i Schisshyttans (nedlagt 1874) och Rämens bruk (ombildat till AB år 1871). Detta var försök att diversifiera verksamheten och att få vinster som kunde hjälpa den mekaniska verkstaden över de svåra tiderna. Det lyckades inte och firman gick 1868 i konkurs.

Året innan konkursen hade dock verkstaden i Göteborg överlåtits till ett nybildat aktiebolag, Göteborgs Mekaniska Verkstads AB. De största ägarna i detta bolag var James Keiller, Olof Wijk d.y. och redaren J.W. Wilson. James Keiller var VD från starten. I början av 1870-talet var arbetsstyrkan uppe i 800 personer, mot 260 kring år 1867. Verkstaden utvidgades hela tiden och delar av tillverkningen flyttades över från Skeppsbron, nya verkstäder byggdes och tomter köptes. Två nya och betydligt större slipar byggdes 1878. Den nya firman flyttade till slut hela varvsrörelsen över till andra sidan älven där företaget faktiskt låg intill helt nyligen. Varvet blev snart det ledande i Göteborg. 1878 utökades aktiekapitalet i bolaget och Theodor Mannheimer blev stor aktieägare.

1906 lämnade James Keiller företaget och istället trädde sonen, James Keiller Jr (1867-1962) in. Företaget ombildades till Göteborgs Nya Verkstads AB med James Keiller Jr, Carl Lyon, Knut J:son Mark, Erik Philipson, Ernst Krüger, Sven Almqvist och Hugo Hammar som ägare. I ledningen för varvet fanns också Ernst A. Hedén.  James Keiller Sr var styrelseordförande i två år innan han lämnade företaget för gott. Almqvist och Hammar kom från Lindholmens varv som 1906 bytte ägare och där de tvingats lämna bolaget. Sven Almqvist blev VD men efterträddes redan 1910 av Hugo Hammar. Istället blev Sven Almqvist då styrelseordförande. Affären innebar att alla maskiner och inventarier från stadssidan fick flyttas över, och en kraftig upprustning av varvets kapacitet påbörjades. Åren fram till 1911 blev ekonomiskt kännbara, och en diskussion om sammanslagning med Lindholmen fördes, men vändningen kom genom en förfrågan från Rigaer Börsen Komitee i Riga om en ny isbrytare, en order man tog hem.

1916 slutligen så köptes aktiemajoriteten av familjen Broström och familjen Keillers tid i bolaget tog slut. I samband med Broströms övertagande av aktiemajoriteten bytte företaget namn till AB Götaverken. Varvets nya flytdocka för upp till 12 000 ton som beställdes och ägdes av AB Göteborg Skeppsdocka  togs i bruk den 9 november 1917. AB Göteborgs Skeppsdocka ägdes av Broströmskoncernen och AB Götaverken tillsammans med ytterligare några investerare. Styrelsen utgjordes från 1916 av Knut J:son Mark, Ernst Krüger (Sv. Lloyd), Gunnar Carlsson (Transatlantic), Herbert Metcalfe och Dan Broström.

1915 tecknade Götaverken avtal med B&W om ensamrätt i Sverige till licenstillverkning av deras motorer. Då kom den nya maskinverkstaden, som var klar redan 1908, väl till pass. Den första båten med egentillverkad licensdieselmotor var M/S ”Bullaren” som levererades 1918 till Transatlantic.

Företaget hade ända sedan det startades 1841 byggt ångmaskiner till många olika ändamål. Sedan motortillverkningen för båtar tagit fart minskade ångmaskinstillverkningen successivt.

För driften av ångmaskiner behövdes eldningspannor som gav ånga. Pannor ingick redan från början som en produkt i företaget. De utvecklades i flera olika riktningar. Värmepannor till villor och hyresfastigheter var stora produkter under första hälften av 1900 talet. Ångpannor till industrin var under hela företagets epok en stor produkt. Efter andra världskriget byggde Götaverken många sodahuspannor till den svenska pappersindustrin. Det blev senare ett dotterbolag som byggde pannor till industrin, kraftverk och fjärrvärme, Götaverken Ångteknik AB, som på 1980-talet blev Götaverken Energy System AB. 1990 till såldes detta företag till den norska koncernen Kvaerner A/S. 1992 fanns det omkring 200 anställda i företaget.  Under 2006 såldes företaget till finska storkoncernen Metso och det var åter dags att byta namn igen. Nu blev namnet Metso Power. 2013 delades Metso upp och Metso Power hamnade i företaget Valmet. Då fanns det 400 anställda i Göteborg. Idag har Valmet Power AB ungefär 250 anställda i Göteborg och ligger kvar i lokaler i Lundbyvass på Götaverkens gamla område.

Götaverken intog platsen som Sveriges ledande skeppsvarv under 1910-talet, en position som Lindholmen tidigare innehaft. Sjösättningen av pansarbåten Sverige 1915, hade inneburit en stor prestigeorder för varvet, men som inte gav någon vinst. Ordersumman på sex miljoner kronor motsvarade ett helt års normal produktion. Vid årsskiftet 1918/1919 täckte Götaverkens orderstock hela tio års produktion. Många av de stora svenska linjerederiernas första större fartyg, bland annat tolv fartyg i följd för Grängesbergsbolaget, och i mitten på 1920-talet de norska redarnas beställningar av till en början mest tankfartyg, kom till följd av varvets leverans av främst Sverige Varvet var 1920, sett till antal anställda arbetare, stadens näst största företag efter SKF, med sina 2 287 anställda. När fartygens storlek och tyngd ökade, byggdes stapelbäddarna ut samt förstärktes. På 1910-talet fanns det fyra bäddar vid varvet, och omkring 1920 tillkom en femte, längst åt väster. År 1927 förlängdes den, och 1939 var det dags för en ny, omfattande förlängning. Den kom då att skära av de gamla sliparna, som försvann.

1931 sålde Tirfing (Broströms) aktierna i AB Götaverken till ett konsortium, Förvaltnings AB Gilius. I detta bolag innehade Broströms via Ångfartygs AB Tirfing till en början 16%. Andra delägare var familjerna Mark och Carlander med 8% i huvudsak via firma Johansson & Carlander,  Ernst A. Hedén, Hugo Hammar (VD i AB Götaverken), Hugo Heyman, Axel Jonsson (Jonsson, Sternhagen & Co) och familjen Waller. I den första styrelsen för Gilius ingick Knut J:son Mark, Ernst A. Hedén, Herbert Jacobsson (Broströms), Per Waller (Rederi AB Concordia), Hugo Heyman och Axel Jonsson, de två sistnämnda som suppleanter.

En kort tid på 1930-talet tillverkade AB Götaverken också flygplan.

1938 blev Ernst A. Hedén VD i AB Götaverken och han efterträdde Hugo Hammar som varit VD sen 1910. Ernst A. Hedén förblev VD till sin död 1944 då han efterträddes av Hugo Heyman som i sin tur ersattes av K.E. Jacobsson år 1947. Knut J:son Mark förblev ordförande i styrelsen till 1947 då han ersattes av Gunnar Carlsson som var ordförande mellan 1948 och 1952.

Lindholmshamnen och Götaverken

Lindholmshamnen och Götaverken

I mitten av 1930-talet hade verksamheten växt så att Götaverken var världens största skeppsvarv 1933 med 47 200 bruttoregisterton sjösatta. Den 14 juli 1939 sjösattes tankmotorfartyget Bera, det största fartyg som dittills byggts i Sverige.  Den 23 september 1954 invigdes Götaverkens nya flytdocka, med längden 218 meter och bredden 30,5 meter. Den totala lyftkraften var 18 000 ton. Götaverken omsatte 251 miljoner kronor år 1954, hade 5 911 anställda och ett aktiekapital på 33 miljoner kronor. Första båten i dockan var Svenska Amerika Liniens Kungsholm.. På sextiotalet fanns tre flytdockor.

Götaverken konstruerade en egen långsamgående dieselmotor. Den första levererades 1938 i M/S ”Dikto”. GV  tillverkade sina egna motorer fram till 1974 då man åter började  licenstillverka B&W motorer.

1940 blev Götaverken ägare av Landskronavarvet (Öresundsvarvet) som de innehade till slutet av 70-talet, då det övertogs av Svenska Varv.

1957  blev Hilding Nielsen VD i AB Götaverken och han efterträdde därmed K.E. Jacobsson. Efter att Gunnar Carlsson avgått som styrelseordförande 1952 var Björn Prytz ordförande fram till 1957, därefter Assar Gabrielsson till 1960 då han ersattes av K.E. Jacobsson.

Götaverken förvärvade 1957 ett markområde vid Gapekilen i Arendal, som omfattade cirka 1 miljon kvadratmeter. Den 1 december 1958 beslutade styrelsen under med Assar Gabrielsson som ordförande, att genomföra ”Arendalsidén” som byggde på ett nybyggnadsvarv och ”den raka produktionslinjen” eller löpandeband-principen. Investeringen utgjorde 150 miljoner. Arendalsvarvet blev ett specialvarv för tankfartyg, malmfartyg, bulk- och OBO-fartyg i långa serier. Det först fartyget byggdes 1963. Vid denna tid hade AB Götaverken totalt  9 200 anställda inklusive dotterbolag varav cirka 4 500 på varvet.

Arendalsvarvet 1965

Arendalsvarvet 1965

När Arendalsvarvet invigdes i maj 1963 var den världsunik genom att det mesta av byggnationen skedde inomhus. I takt med att Arendalsvarvet kom i drift, avvecklades också nybyggnadsverksamheten vid det gamla varvet inne i Lundbyvass. Den 6 oktober 1967 sträcktes den sista fartygskölen på Cityvarvet och sista sjösättningen där ägde rum 1968. Det var Nordström & Thulin som den 16 april 1968 sjösatte sin bulkbåt Greta Thulin.

1963 var Förvaltnings AB Gilius fortfarande den största ägaren i börsnoterade AB Götaverken med 37% av aktierna. Nu ägdes 8% av Ångfartygs AB Tirfing, 8% av familjerna Mark och Carlander genom Investment AB Asken och firma Johansson & Carlander och 8% av Förvaltnings AB RABT (dotterbolag till Transatlantic). Även resten av de tidigare nämnda ägarna i Gilius var troligen fortfarande ägare. 1968 bestod styrelsen i företaget av Ragnar Hedén (son till Ernst A. Hedén), Hilding Nielsen, Sandro Asztély, Olof Haglind och Nils Svensson. Den sistnämnde var VD.

Götaverken träffade 1968 ett avtal med Göteborgs stad om ett omfattande markområdesbyte. Vad Götaverken främst avstod var en tomt vid älven i Backa, som köptes 1956 som reserv för ett eventuellt gjuteribygge. Staden avstod i sin tur dels ett område vid Arendalsvarvets norra tomtgräns, dels ett område i öster, som då upptogs av småbåtshamnen och småbåtsvarvet. Utöver Backatomten på 128 000 kvadratmeter, avstod Götaverken från delar av Aspholmarna och vattenområden kring dem samt en del andra mindre restytor i anslutning till Arendalstomten. I utbyte fick Götaverken 117 000 kvadratmeter i norr och 65 000 kvadratmeter i öster, plus ett vattenområde samt en mellanskillnad i pengar.

Götaverken konstruerade och tillverkade även de berömda vridscenerna på stadsteatrarna i Göteborg och Malmö.

1967 var AB Götaverken med sina tre varv i Sverige, Arendal som stod färdigt 1963, Cityvarvet och Öresundsvarvet i Landskrona, världens fjärde största fartygsbyggare, rent tonnagemässigt. Före låg endast tre japanska varvsföretag. Vid denna tid var Götaverken ett börsnoterat företag som kontrollerades av Förvaltnings AB Gilius som ägde 37% av rösterna och kapitalet. I Gilius var familjerna Mark/Carlander, familjen Broström med vardera 8% av aktierna viktiga ägare. 1967 var antalet anställda i hela koncernen 8 300 men redan 5 år senare fanns det bara 6 100 anställda varav 4 300 i varvsverksamheten.

Götaverken Cityvarvet

Götaverken Cityvarvet

På grund av de kraftiga investeringarna och ingen refinansieringshjälp från den svenska staten kom Götaverken i ekonomiska problem i slutet av 1960-talet. I en uppgörelse med staten tog Salénrederierna år 1971 över alla aktier i företaget och det blev ett dotterbolag till Saléns. Salén köpte också all aktier i Förvaltnings AB Gilius som fram till dess varit största ägare i AB Götaverken. Tank och bulkfartyg blev de stora produkterna. All produktion som inte hade direkt med fartygsproduktion lades ned.

Eftersom Götaverkens anläggning i stadens innerhamn hade en alltför grund inseglingsränna, begränsades möjligheterna som reparationsvarv till högst 45 000 tonnare. Varvet köpte därför 1970 ett större område på Björkös östra sida, där Björköfjorden erbjöd vattendjup på mellan 15 och 20 meter. Här skulle 200 000 tonnare kunna tas emot. Det nya reparationsvarvet skulle heta Björkövarvet. Planerna, som hade ett tioårsperspektiv, förverkligades aldrig, bland annat beroende på att en bro mellan Hisingen och Björkö var ett krav. Det finns ännu ingen bro.

Statliga Svenska Varv övertog koncernen i sin tur 1976 i samband med varvskrisen. Under denna sista period i företagets historia sökte man efter alternativ till den traditionella produktionen av tank- och malmfartyg. Man försökte inrikta sig på specialfartyg, isbrytare, färjor och kylfartyg. 1989 levererades statsisbrytaren Oden från Arendal som Götaverkens sista egenbyggda fartyg. 1979 hade Götaverken Cityvarvet cirka 2 100 anställda enligt AB Svenska Varvs årsredovisningar medan Götaverken Arendal hade cirka 3 000. 1983 hade antalet anställda minskat till 1 700 respektive 2 800. Götaverken Energy Systems hade 1983 ungefär 1 100 anställda och Götaverkan Motor 600. Styrelsen för AB Svenska Varv utgjordes 1983 av Bengt Gamner, Olof Lund, Per Sandberg, Erland Wessberg och som personalrepresentant Bengt Tengroth.

Svenska Varv AB bytte 1987 namn till Celsius Industrier AB och huvudinriktningen blev militära produkter. Celsius fusionerades 1991 med Förenade Fabriksverken, en statlig tillverkare av bland annat ammunition, och Bofors köptes från Nobel Industrier.  1993 börsintroducerades Celsius men staten behöll dock en minoritet av aktierna. Celsius-koncernen köptes upp av Saab AB 1999.

Götaverkan Arendal

På 1970-talet började Götaverken Arendal också bygga och projektera oljeplattformar för offshoreindustrin. Företaget Götaverken Arendal finns fortfarande kvar och heter GVA Consultants AB. Det är en ingenjörs- och projekteringsfirma, som är inriktad på offshoreindustrin och med cirka 140 anställda. Ägare är det stora företaget KBR som har 25 000 anställda. KBR skapades 2006 genom en avknoppning från Halliburton.

Götaverkens varv i centrala Göteborg blev åter ett självständigt företag år 1993 under namnet Götaverken Cityvarvet AB. Företaget hade då 70 anställda och sysslade med fartygsreparationer. År 2000 övertogs varvet av nederländska Damen Shipyards. Vid denna tid var varvet ett av de största renodlade reparationsvarven i Europa. 2014 lades dock varvet ner, flytdockorna såldes och numera finns bara ett enda varv kvar i själva Göteborg även om det ryktas att det finns investerar som vill driva varvsverksamhet vidare på gamla Götaverkens område.

Andra källor:

Aktieägarens Uppslagsbok 1969
Svensk Industrikalender 1974
Vem äger Sverige?, 1968
Algot Mattsson, Tre generationer på sju hav, 1965
Årsredovisning AB Svenska Varv 1983
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963