Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Lundby

En guide till Göteborgs stadsdelar – Nya Älvsborg

År 1646 började Johan Wärnschöld, cehf för fortifikationskontoret att formge en permanent befästning med en främre och större oregelbunden skans och ett bakre fyrhörnigt avskilt (detacherat) verk på Kyrkogårdsholmen i Wike fjord i Göta älvs mynning. Holmen låg då i Arendal, Lundby socken. Efter att fästningen byggts utgjorde den egen församling.

Namnet Kyrkogårdsholmen antyder att platsen, innan fästningen anlades, användes som gravplats. Sedan fästningen anlagts användes den näraliggande Stora Aspholmen som kyrkogård, och i slottsförsamlingens dödsbok anges den första begravningen där den 23 februari 1690. Endast i undantagsfall, och vid begravning av någon av fästningens överbefäl, fördes den avlidne in till Göteborg för begravning. Kyrkogården på Stora Aspholmen användes i huvudsak för att begrava fångar, och personer i underordnad ställning inom garnisonen. På 1700-talet fanns det också ett sillsalteri på Stora Aspholmen.

Fästningen började byggas 1647 men 1651 hade han utarbetat ett nytt förslag som efter omarbetning innebar en bastionerad femhörnig skans, förstärkt mot norr med ett hornverk. Förslaget tillställdes regeringen 1652 och blev upptakten till Nya Älvsborgs fästning. Redan året efter hade planerna godkänts av regeringen och anläggningen påbörjats. Vilket gör att 1653 räknas som det år som det egentliga byggandet av Nya Älvsborg startade.

Eric Larsson var fästningens första kommendant, 1654-1675, men major Nils Påfvenfelt hade befälet över allt artillerifolk på Ryssåsen – blivande Skansen Kronan – det under uppbyggnad varande Nya Älvsborg, Gullberg och Göteborg. Därefter blev kommendantskapet indraget och överlämnades till en officer vid garnisonen i staden.

Dåligt väder och penningbrist vållade svårigheter vid fästningsarbetets början, men redan 1654 hade både bastionsverket och delar av hornverket kunnat påbörjas. Vid krigsutbrottet 1657 sattes den ofullbordade befästningen i provisoriskt försvarsstånd. Kanoner togs från Älvsborgs slott och skansen Billingen och fördes till Kyrkogårdsholmen.

År 1660 tog beslut om att Älvsborgs slott skulle rivas, och att slottets bestyckning och byggnadsmaterial skulle transporteras till nya befästningar. En stor del av dess inventarier överfördes till befästningen på Kyrkogårdsholmen. Den 16 oktober 1661 igångsattes rivningen av Älvsborgs slott. Regeringen förordnade att fästningen på Kyrkogårdsholmen skulle överta namnet och kallas Nya Älvsborg. Samtidigt ändrades namnet på Wike fjord till Älvsborgsfjorden.

Nya Älvsborg

Ritning över den femhörniga bastionsfästningen Nya Älvsborg, år 1679. Yttermurarna är förstärkta i de förväntade anfallsriktningarna väster, uppåt på kartan, och söder. Källa:Krigsarkivet.

Den fästning som byggdes upp enligt Wärnschölds plan bestod av en bastionerad, något oregelbunden femhörning, med kasematterade kurtiner. Enligt då rådande åsikter, var bastionsflankerna dragna vinkelrätt mot kurtinerna. Fästningens sju kurtiner har bombsäkra valv – skyddsrum som skulle klara tyngre beskjutning. Dessa fungerade som omslutande skydd för fästningens innerområden, och till en början inrymde de också soldaternas förläggningar. De båda bastionerna Havsfrun och Delfin samt kurtinen däremellan, idag benämnd kurtin 5 och som är vända mot segelleden i söder, hör till de delar av fästningen som var extra rustade att stå emot fienden. De var uppförda i två våningar med skottgluggar i varje våning. Skottgluggarna i kurtin 5 murades igen redan på 1690-talet, då kommendanten bedömde att kanonerna kunde användas bättre uppe på fästningens vallar. På kurtin 3 och 5 finns idag ”fredstak”, det vill säga trätak som monterades på 1990-talet efter ritningar från 1700-talet. Dessa tak, som skall skydda mot väder och vind, monterades ner i krigstid för att blotta fästningens kanoner. Senare under 1700-talet användes kurtin 5 till vapenförråd (arkli), och brygghus där man tvättade kläder och tillverkade drycker, som öl och svagdricka. Framför kurtin 5 anlades ett kanonbatteri, Stenbatteriet.

De övriga tre bastionerna hette: Valfisken, Hummern och Nordstjärnan. Framför kurtinerna 7 och 9 på var sida om den västra bastionen, Valfisken, anlades låga, mindre utanverk, ravelinerna Rosenlund och Vedgården. Under perioden 1711-1719 planerades och uppmurades ravelinen Prins Fredrik framför nuvarande kurtin 3 mot öster, mellan bastionerna Nordstjärnan och Delfin.Mitt på den norra kurtinen, mellan bastionen Nordstjärnan och Hummern, fanns ett fyrkantigt bombfritt torn. Därunder var huvudingången till fästningen, tillsluten av en gammal träport som kom från Älvsborgs slott.

Den norra, avlånga delen av fästningen utgörs av ett så kallat hornverk, det vill säga ett utanverk bestående av två parallella vallar som i vardera ändan avslutas med en halv bastion och däremellan en kort vall – en kurtin. Utanverket utgör en extra förstärkning av fästningen mot norr, eftersom det var viktigt att inte lämna någon yta obebyggd, så att inte fienden kunde ta sig upp på ön.

På flera ställen längs insidan av hornverket finns korta anslutande murar. Detta är strävpelare, som tar upp och avlastar sidotrycket från huvudmurarna. Utrymmet mellan strävpelarna var tidigare fyllt med jord, för att ytterligare öka stabiliteten. Ovanpå strävpelarna byggdes också batteridäck, för uppställning av kanoner. Under 1990-talet rekonstruerade Statens Fastighetsverk delar av hornverket, som bitvis hade rasat på grund av det långt framskridna förfallet. I marken finns spår av tidigare byggnader, till exempel en större kasernbyggnad norr om sjukhuset, och ett minförråd väster om bron över till öns södra sida. Framför hornverkets kurtin anlades ett mindre utanverk kallat Smedjebatteriet. Av de hus som byggts och rivits inom hornverket finns bara fästningens gamla sjukhusbyggnad kvar idag.

Befälshuset eller Stenkasern stod färdigt omkring år 1700. Byggnaden var tidigare uppdelad i tre avskilda delar med var sin ingång. Den största lokalen fanns i husets östra sida, och var länge barack för soldater. Ingången i husets västra sida ledde till kök och ett rum för officerare. Soldater och officerare åt, sov och tillbringade lediga stunder i befälshuset. Förutom två kök hade huset från början ett rum för varje befattning – såsom infanteriofficerare, konduktörer och artilleriunderofficerare. Under 1800-talet fick befälshuset rum för bokhållaren, vilket talar för att den militära administrationen utvecklades.

Kommendanthuset från sent 1600-tal är, utöver själva fästningen, den äldsta av byggnaderna som finns kvar. Kommendanten, det vill säga fästningens chef, använde huset som bostad åt sig och sin familj. Dessutom fanns expeditionslokaler. Från början fanns i husets östra del en större sal, som kan ha varit fästningens första kyrkorum. Ritningar från 1700-talet visar att det förutom bruksutrymmen fanns fyra kammare och två större salar i huset. Det har idag ungefär samma karaktär utvändigt, som det haft sedan man någon gång på 1820-talet sänkte och planade ut det kraftigt sluttande taket.

Corps de Garde, eller vaktbyggnaden, byggdes på 1760-talet men det har funnits en tidigare byggnad på platsen. Huset hade tidigare två vaktrum med varsin ingång, en för soldater och en för underofficerare.

Under Erik Dahlberghs tid som chef för Fortifikationen förstärktes murarna och bestyckningen ökades från trettio till nittio kanoner. Ett starkt torn uppfördes 1686.

Det svenska artilleriet organiserades som ett artilleriregemente i början av 1690-talet, med en enhetlig ledning. För Göteborgs och Bohus län upprättades en sådan fästningsstat, vilken omfattade Göteborg, Nya Älvsborg, Ryssås (Skansen Kronan) och Gullbergs skansar (Skansen Lejonet) samt Carlstens fästning i Marstrand.

Under 1690-talet fick Nya Älvsborg förfalla, fram tills 1697 då de avbrutna arbetena på hornverket återupptogs. I samband med krigsrörelserna 1698 i Ryssland och Polen, där man misstänkte att de båda planerade att anfalla Sverige, skyndade sig Göteborg att öka garnisonen samt att se över befästningarna.

För att hantera tullkontrollen i Göteborg fanns så kallade besökare. Dessa var tulltjänstemän, ursprungligen stationerade vid Gamla Älvsborg, som skulle besöka fartyg och göra stickprovskontroller. I slutet av 1600-talet förlades i stället en tulljakt till Nya Älvsborg. Besättningen utgjordes 1699 av en överbesökare, en jaktlöjtnant och fyra båtsmän, som också var besökare.

Den 2 maj 1717 försökte den dansk-norska chefen för Kattegatteskadern Peder Tordenskjold obemärkt ta sig förbi Nya Älvsborg och anfalla den Göteborgska eskadern vid Nya Varvet som leddes av Olof Strömstierna. Styrkan bestod av 36 krigsfartyg och 60 handelsfartyg. Anfallet misslyckades dock och då Tordenskjold retirerade efter fem timmars strid, besköts han av Nya Älvsborgs kanoner, strandbatterier och svenska fregatter på Göta älv. Tordenskjolds förluster blev; tre galärer, 52 man döda och 119 sårade. Överstelöjtnant Gustaf Gadde var då kommendant på Nya Älvsborg.

I slutet av mars 1719 förlade Tordenskjold en blockadeskader utanför Nya Älvsborgs fästning. Kommendanten i Göteborg, livländaren, överstelöjtnant J.R. von Trautvetter, sände då ilbud till överste von Mentzer på Öresten med begäran att denne omgående skulle uppbåda Älvsborgs regemente och sända det till Göteborg och kringliggande fästen, vilket även skedde. Den 2 april övertog von Mentzer kommendantskapet i Göteborg, och till Nya Älvsborg förordnades överstelöjtnanten vid Älvsborgs regemente Jean-Abraham Lillie som kommendant och fick med sig dit regementet norra Kinds kompani under kapten Nils Belfrage och södra Kinds under kapten Gunnar Bökman.

20 juli 1719 återkom Tordenskjold med sin eskader – bestående av 7 linjeskepp, 2 fregatter, 4 skottpråmar, 2 flytande batterier samt 6 andra fartyg – och vid niotiden på kvällen lyckades han placera 36 stycken 16-pundiga mörsare på Stora Aspholmen som ligger strax nordväst om Nya Älvsborg. Han placerade också fyra grova mörsare på den intilliggande Lilla Aspholmen. Samma kväll öppnades eld och den fortsatte dagen därpå, då även elva danska fartyg besköt Nya Älvsborg. Fästningen hade vid tillfället dåligt med förråd och en liten garnison, två kompanier ur Älvsborgs regemente och två kompanier värvade saxare, totalt cirka 330 man. Därav ett femtiotal från artilleriet – 2 löjtnanter, 4 underofficerare, 1 arklibetjänt och omkring 50 meniga. Trots detta vägrade kommendanten överstelöjtnant Johan Abraham Lillie att ge sig. Innanför fästningsön fanns även ett flertal uppankrade svenska örlogsfartyg och kaparfartyg i en andra försvarslinje.

Beskjutningen fortsatte då under natten och hela följande dag. Under natten till den 24 förde Georg Bogislaus Staël von Holstein, överstelöjtnant vid Skaraborgs regemente, fyra kanoner och en 40-pundig mörsare från Göteborg till Arendal på Älvsborgsfjordens norra strand. Två batterier uppfördes, och därmed kunde svenskarna öppna eld tidigt nästa morgon mot Tordenskjolds flotta. Tre svenska skepp gick då till attack mot Aspholmarna, som erövrades. Danskarna utrymde därmed de intagna ställningarna och retirerade med sina fartyg. Det var dock inte Tordenskjold själv som drog sig tillbaka med oförrättat ärende; redan dagen före hade han överlämnat befälet till kommendörkapten Fredrik Hoppe och farit tillbaka till Marstrand för att kunna närvara vid Fredrik IV:s planerade besök. Kvar på Lilla Aspholmen blev fyra 60-punds mörsare, mörsarepråmen ”Rumpelös”, 60 bomber, tre tunnor krut samt ”några spadar.”

Blockaden av Göteborg fortsatte, och Tordenskjold låg kvar med sina galärer i skärgården under hösten 1719. Natten till den 27 september upprepade han försöket från 1717, och försökte i småbåtar tränga förbi Nya Älvsborg in till flottbasen Nya Varvet. Nu lyckades han bättre men fick bara med sig ett svenskt fartyg, de övriga sattes i brand. Den 27 oktober 1719 ingicks vapenstillestånd, och fred slöts med Danmark 22 juni 1720.

Efter Stora Nordiska kriget reparerades det mesta av skadorna på fästningen. Eftersom anslagen till reparationer var små under de följande åren, började också brister att visa sig. I en berättelse om fästningens tillstånd år 1733 anmärktes bland annat på att hornverket var förfallet.

Det västsvenska artilleriet benämndes Artilleristaten i Göteborg och Bohuslänska fästningarna efter det stora nordiska krigets slut. En mer bestämd indelning i kompanier kommer 1746. Förbandet döptes året därpå om till Kongl Artillerie Batallion uti Göteborg och Bohus Länska Fästningarne, oftast benämnd Artilleribataljonen i Göteborg. Här ingick stab, två styckekompanier, fyrverkar-, minor-, och sappörkompanier samt tygstat. Denna bataljon fördelades till Nya Älvsborg, Bohus, Karlsten, Varberg samt Göteborg.

Fästningens tornmurar hade länge varit bristfälliga när det 1759 togs beslut om reparation. Tidigare hade tornets nedre och övre våningar byggts med gråsten, medan man i mittendelen använt tegel och gråsten. För att binda samman och förstärka tornet murades pilastrar i varje hörn. Järnankare användes på vissa ställen för att få bättre förbindning mellan pilastrarna och den ursprungliga tornmuren. År 1764 hade pilastrarna murats upp, och golvet i tredje våningen försågs med järnankare som gick igenom hela tornet. Eftersom tornets övre delar fortfarande var svaga togs ett kungligt beslut om rivning av den översta våningen år 1766. Detta sänkte tornhöjden med 11 till 12 alnar. Dessutom slogs ett nytt bombfritt valv över tornet, och taket täcktes med bly som skydd mot beskjutning. Arbetet med tornet var färdigt 1769, och resultatet blev det utseende som tornet har idag. Mellan 1762 och 1766 försågs Nya Älvsborg med bombfritt välvda förrådsrum och av sten uppförda logement.

Ritning över Nya Älvsborg av dagjoh. Licens: CC BY-SA 3.0A: Hamnen, B: Tornet och kyrkan, C: Corps de Garde, D: Kommendanthuset, E: Befälshuset, F: Brunn, G: Bastion Nordstjärnan, H: Ravelin Prins Fredrik, I: Bastion Delfin, J: Strandverk Stenbatteriet, K: Bastion Havsfrun, L: Ravelin Rosenlund, M: Bastion Valfisken, N: Ravelin Vedgården, O: Bastion Hummern, P: Sjukhuset, Q: Västra hornet, R:  Ravelin Smedjebatteriet, S: Stenglacisen, T: Östra hornet, U: Kommendantens trädgård, 1-11: Kurtinnummer enligt Statens Fastighetsverk

Ett par decennier in på 1800-talet bestod fästningens garnison av: 1 kommendant; 1 tygmästare och artilleribefälhavare, kapten; 1 placemajor, tillika prej- och salutofficer, subalternofficer; 1 bataljonsläkare (boende i Göteborg); 1 slottspastor; 1 tygskrivare; 5 underofficerare; 1 trumpetare; 67 konstaplar och artillerister. Från fortifikationen: 1 materialbokhållare; 1 underkonduktör. Från arméns flottas göteborgseskader: 6 båtsmän. Från slottsstaten: 1 slottsvaktmästare; 1 slottsknekt. Officerskåren kunde ökas med en kommendantsadjutant av något infanteriregemente. Artilleriets över- och underbefäl samt manskap var endast tillfälligt kommenderade och skiftades flera gånger om året. Manskapet användes till bevakning av såväl förråd som fångar. Som fängelsedirektör fungerade slottsvaktmästaren, biträdd av slottsknekten.

Nya Älvsborg sattes i försvarstillstånd den 20 juni 1788 när Kungl. Maj:t beordrade den vikarierande landshövdingen, vice amiral baron Cederström, att så långt som möjligt spärra inloppet till Göteborg. Det bakomliggande skälet var Gustav III:s intåg i Ryssland den 29 juni samma år. Under hösten förvärrades situationen i Västsverige när en dansk-norsk armé från Norge anföll Bohuslän i det så kallade Teaterkriget. På hösten 1788 var 187 soldater ur Bohusläns regemente – under stabskapten P. Reutersvärd – placerade på fästningen. En styrka ur skvadronen på Nya Älvsborgs fästning, överfördes i början av oktober 1789 till den nyanskaffade örlogskuttern Assistance. Fram till den 28 januari 1790 tjänstgjorde fältväbel Johan Sträng med en korpral och tjugo dragoner ombord. Redan den 5 oktober 1784 kunde Gustav III skaffa sig en uppfattning om fästningen, då han besökte den och Amiralitetsvarvet.

Nya Älvsborg

Plan över Nya Älvsborgs fästning som visar dess utseende och artilleriplacering, vid inventering år 1790. Henric Liedin – Krigsarkivet

Inför faran av ett angrepp från England, reste kung Gustav IV Adolf i februari 1801 till Göteborg för att inspektera beredskapen. Han fann att Göteborgs försvar var eftersatt, och att Nya Älvsborg hade bristande underhåll medan batterierna på Rya Nabbe och Billingen betecknades som ”odugliga”.

Under Napoleonkrigen, ifrån Englands anfall på Köpenhamn 1807 och fram till freden i Örebro 1812, inträffade ett antal händelser som berörde Göteborgs hamninlopp och Nya Älvsborg. Sedan Ryssland och Danmark förklarat Sverige krig, anlände den 17 maj 1808 en engelsk hjälpkår med 11 000-12 000 man, som med 140 fartyg ankrade på Älvsborgsfjorden. Eftersom truppstyrkans chef, generallöjtnant sir John Moore, var oenig med kung Gustav IV Adolf om truppernas användning tilläts de inte att gå iland, förutom av hälsoskäl i små grupper. Efter resultatlösa förhandlingar återvände den engelska styrkan den 3 juli.

I samband med Parisfreden 1810 tvingades Sverige att efterleva kontinentalsystemet, vilket innebar en handelsblockad mot England. Eftersom Sverige och England hade ett hemligt samförstånd, fortsatte denna handel i smyg. Halvgalären Göteborg (8 kanoner), beordrades i mitten av januari 1810 att rustas och bevaka hamninloppet mellan Nya Älvsborg och Käringberget. Den 16 april förbjöds lotsarna i Göteborg att införa fartyg ”under storbritannisk flagg”.

Under året fanns ett antal brittiska fartyg till ankars i Hakefjord, eller vid Vinga Sand. I slutet av maj fanns också amiral sir James Saumarez, befälhavare över de brittiska sjöstyrkorna i nordiska farvatten, ombord på linjeskeppet Victory (100 kanoner) i Hakefjord. I september upptäcktes en brittisk örlogsloggert liggande innanför Nya Älvsborg mellan strandbatterierna Rya Nabbe och Lilla Billingen. Loggerten hade tidigare varit till ankars vid Vinga Sand, och uppgav sig ha en läcka i bogen.

Eftersom fartyget hade passerat Nya Älvsborg, strandbatterier och vaktfartyg ”mot militärisk ordning och skick”, beordrade överkommendanten i Göteborg, generalmajor Karl Ulrich Silfwerschiöld, ändring i reglerna för hur engelska fartyg skulle ta sig in till Göteborg.

Efter den svenska påtvingade krigsförklaringen mot England den 17 november 1810, beslöts att lägga ett par patrullbåtar som skulle gå av och an på Älvsborgsfjorden. Detta eftersom posterna på fästningen inte ansågs, i mörker och dimma, snabbt nog kunna upptäcka ankommande fartyg som eventuellt försökte överraska.

Den 17 januari 1811 befallde Kungl. Maj:t att Göteborgs Eskader av Arméns flotta skulle rustas. Denna styrka bestod förutom halvgalären Göteborg av småbåtar som kanonslupar, samt kanon- och mörsarbarkasser. Anledningen till rustningen var rykten om en eventuell engelsk landstigning i Sverige, till förmån för den nu avsatte Gustav IV. Enligt order den 14 april skulle eskadern, i samverkan med Nya Älvsborgs fästning, försvara inloppet till Göteborg och ”skydda dess närliggande stränder för landstigning av rikets fiender engelsmännen”.

I slutet av april förlades 3 divisioner, cirka 15 fartyg, till Aspholmarna och besättningarna inkvarterades i befintliga salteribodar som ägarna ställde till landshövdingens förfogande. Fartygen hölls baserade vid Aspholmarna tills i november. Förutom befintliga engelska örlogsskepp, anlände amiral Saumarez med Victory och ytterligare 5 linjeskepp, 2 fregatter och en mängd mindre fartyg till Vinga i maj 1811. Här låg engelsmännen kvar hela sommaren och hösten. De sista engelska fartygen lämnade den 28 december.

Hela 1700-talet igenom användes Nya Älvsborg som fängelse, för fångar som rannsakats från västgötadelen av Älvsborgs län och Göteborgs stad. Fängslade förbrytare från Bohuslän förvarades mestadels på Bohus fästning, medan Marstrand fick ta hand om de som dömts till straffarbete från hela Västsverige. Vid platsbrist skickades även fångar från Västergötland till ”Carlscrona ankarsmedja” eller till Landskrona fängelse.

Under första hälften av 1700-talet var antalet fångar på Nya Älvsborg bara 5-10 personer. Omkring 1820 var antalet fångar cirka 120 personer, och man tog nu emot fångar från hela Sverige. Fångarnas sysselsättning började bli ett problem, och i ett kungligt brev av den 8 augusti 1842 bestämdes att alla, genom ålder och sjuklighet mindre arbetsföra livstidsfångar vid landets fästningsfängelser, skulle föras till Nya Älvsborg, ”där föga tillfälle till arbete funnes”. Fästningen blev genom detta beslut en form av sjuk- och ålderdomshem för landets fästningsfångar.

Fästningens bestyckning drogs in på 1830-talet, undantaget några salutpjäser, och kommendanterna fick en mer angenäm funktion. Vid passerandet av Nya Älvsborg var varje fartyg visitationspliktigt, och kommendanterna hade då rätt att taga sportler för visitationen, i regel i natura. Med tiden blev kommendanternas vinkällare med mera, välförsedda. Denna eftertraktade befattning gick i regel till pensionerade arméofficerare.

Fästningsön var en avgränsad värld för sig, och atmosfären skapades av att fångvaktare, fångar och militär personal levde och verkade helt isolerade och ihopträngda. Detta skapade friktioner och vantrivsel, vilket bland annat medförde att artilleristerna nyttjade brännvin i stor omfattning.

Eftersom personalen var avskild från den levande staden med människor, handel och nöjesliv, arrangerade officerarna under 1800-talet baler i ett stort vindsutrymme i ett av förrådshusen. De kallade in närboende spelmän, som fick spela i den lövade salen.

Den 10 oktober 1866 upphörde fästningen som fängelse och 77 av de 78 fångarna transporterades med ångbåten Skåne[118] till arbetsfängelset i Karlskrona. Den fånge som blev kvar, hade under 48 år suttit på Nya Älvsborg för kyrkostöld. Han fick av humanitära skäl stanna hos en kamrersfamilj på fästningen, men avled redan efter ett par dagar av sin nyvunna frihet.

I samband med förbättringsförslag 1833 och 1840 konstaterades att Nya Älvsborg var av mindre betydels för försvaret av Göta älvs mynning. Därför borde inte pengar läggas på att förbättra fästningen, utan snarare hindra en angripare från att använda den genom att riva den fullständigt. Detta under förutsättning att inte försvarsförmågan kunde ökas med relativt små medel.

År 1868 konstaterade Kungliga Arméförvaltningen att kanonerna till största delen var odugliga. Chefen för Kungliga Fortifikationen meddelade också att Nya Älvsborgs hela hornverk var en fullständig ruin, där stenar lossnade ur muren dagligen. Även om bastionsfästningen var i bättre skick, så skulle Nya Älvsborg inte klara ens en dags strid mot fartyg med den tidens artilleri, och ansågs som helhet oduglig. Kungl. Maj:t förklarade därför att ”det Nya Elfsborg i sitt närvarande skick skulle upphöra att räknas bland Rikets fästningar”. Det kungliga beslutet om fästningens upphörande kom den 9 april 1869. Den 22 april samma år stängdes fästningen.

Garnisonen på Nya Älvsborg utgjordes i huvudsak oförändrad från 1800-talets början och fram till den 1 maj 1869 av: personal från fortifikationen – 1 materialbokhållare och 1 så kallad underkonduktör; från slottsstaten: 1 slottsvaktmästare, som dessutom fungerade som fängelsedirektör, samt 1 slottsknekt; från arméns flotta: 6 båtsmän samt Kungl. Göta Artilleriregemente. En stående kommendering utgick, vilken omfattande: 1 tygmästare och artilleribefälhavare (kapten), 1 placemajor, som även var prej- och salutofficer (subaltern), 1 bataljonsläkare – boende i Göteborg, 1 slottspastor – även han boende i Göteborg, 1 tygskrivare, 5 underofficerare, 1 trumpetare, 67 konstaplar och artillerister.

Redan 1878 ville en befästningskommitté bygga om Nya Älvsborg med användande av järnkonstruktioner, och även senare framkom det förslag om att nya Älvsborg skulle kunna vara en del av skyddet för inloppet till Göteborg, Fästningen blev i stället sommartid ett omtyckt utflyktsmål, som periodvis hade både restaurang och nöjesfält, teaterföreställningar och konserter. Kommendantshuset gjordes 1881 om till värdshus.

På fästningen fanns champinjonodlingar under senare halvan av 1800-talet, liksom beredning av fiskprodukter. Ön har även fungerat som badort. Den användes på 1890-talet till oljeupplag – oljan förvarades på trätunnor – vilket var ett av de första av sitt slag i Sverige. Det var grosshandlare John Beckman som hade den verksamheten, och under sommarmånaderna fungerade kommendantshuset som familjens bostad.

En kyrka i fästningstornets nedre våning – Nya Älvsborgs kyrka – inreddes 1658, men invigdes först den 10 juli 1708 efter ritningar av stockholmsarkitekten Jean de la Vallée – ”en planta uppå capellet till Nya Elfsborg” (augusti 1666) – och där dekoren utfördes av bildhuggaren Marcus Jaeger den yngre.

I samband med att Gamla Älvsborgs kyrka lades ner 1671, överflyttades ett antal medaljongporträtt i olja över till Nya Älvsborg, där de utsmyckar räcket till läktaren. De föreställer Frälsaren, Moses, Jesaja, Jeremia, Hezekiel, Daniel och evangelisterna – Kristus på korset finns på altartavlan. Ovanför altartavlan hänger en kopia av ett porträtt av Karl XII, en i kyrkliga sammanhang troligen unik placering. Originalet, i guldram och krönt av två korslagda svärd och en kunglig krona, målades av David von Krafft och anses tillhöra ett av de bästa porträtten av kungen och förvaras sen 1917 på Göteborgs Museum.

Den 18 april 1869 hölls den sista kyrkostämman med Nya Elfsborgs församling. Den 14 juni 1871 fastställde Kungl. Maj:t att Nya Älvsborg i kyrkligt avseende skulle tillhöra Lundby församling, och att dess kyrkokassa och inventarier skulle överlämnas till denna församling. I Lundby gamla kyrka hänger från den tiden ljuskronan från Nya Älvsborg. I samband med att Lundby landskommun införlivades med Göteborg blev Nya Älvsborg också den del av staden. 1967 överfördes Nya Älvsborg till Älvsborgs församling.

Kyrkan på Nya Älvsborg är en av de bäst bevarade från Karl XIIs tid. Under danska kriget 1719 och pågående gudstjänst for en tolvpundig massiv kanonkula in genom ett fönster i kyrkan, tog benet av en soldat och rände in i den motsatta väggen. Där sitter den ännu kvar. Kyrkan restaurerades 1727 och 1904-05.

Nya Älvsborg

Nya Älvsborg på 1970-talet. Bldl: Pål-Nils Nilsson / Riksantikvarieämbetet. Licens: CC BY 2.5

Fästningen är byggnadsminnesmärkt sen den 25 januari 1935. Med avbrott för beredskapsåren 1914-18 respektive 1939-45, då anläggningen utnyttjades av försvaret som bland annat förråd, har anläggningen fortsatt att vara en uppskattad sevärdhet.

Under 1960-talets började Nya Älvsborg att rustas upp och anläggningen ställdes iordning som utflyktsmål m m. Reparations- och restaureringsarbeten har sedan utförts i flera etapper.

I samband med Göteborgs 350-årsfirande år 1971 etablerades Nya Älvsborgs fästning som turistmål, och under de första 25 åren besöktes fästningen av en miljon människor. Samtidigt startade Börje Börjesson från Donsö reguljär båttrafik dit ut på somrarna. Under turistsäsongen, från början av juli till mitten av augusti, avgår skärgårdsbåtar från Lilla Bommen och efter 30 minuters resa ut till Nya Älvsborg erbjuds guidade turer av fästningen, som hyrs ut av SFV till Strömma Skärgårdsbåtar. Dessutom finns möjlighet att utforska fästningen på egen hand. Fästningen är öppen för slutna sällskap under hela året.

Idag är Nya Älvsborg en del av Långedrags primärområde.

Långedrag

Långedrags primärområde (502) och del av Fiskebäcks primärområde (501)

Text i huvudsak från Wikipedia.

Advertisements

En guide till Göteborgs stadsdelar – Kyrkbyn

Kyrkbyn är ett dubbeltydigt namn. Det kan uppfattas som området kring Lundby gamla kyrka, dvs Lundby gamla kyrkby, men lika gärna kan det uppfattas som ett namn på bostadsområdet runt Kyrkbytorget.

Jag uppfattar det som det senare och det är så jag tror det används av de flesta. Kyrkbyn sträcker sig från Soterusgatan i väster till Gamla Lundby i öster med Fyrväpplingsgatan som gräns i Nordost och Östra Bräckevägen i söder.

Stadsplanen för Kyrkbyn upprättades 1948–50 av T William-Olsson och området byggdes ut 1950–55. Det utformades som en grannskapsenhet med Kyrkbytorget i centrum.

Byggherre för Kyrkbytorget och södra delen kring Byabacken som omfattar tegelhus var Göteborgs Stads Bostads AB. Området byggdes Bostadsbolagets område vid Byabacken omfattar tegelhus. Längs Eketrägatans västra sida ligger trevånings längor, byggda 1951–54 enligt ritningar av N E Eriksson och E Ragndal. Punkthusen på andra sidan uppfördes 1951. Arkitekt för dessa var Å Wahlberg.

Den norra delen som domineras av putshus runt Grönebacken uppfördes i huvudsak för Fastighets AB Göteborgsbostäder. Området är bebyggt med punkthus i 6 våningar och trevåningshus. De flesta uppfördes 1951–54 för Fastighets AB Göteborgsbostäder efter ritningar av C Björkegren (HSB:s arkitektkontor). I öster lät Bostadsbolaget också bygga två experimenthus. Byggnadernas exteriörer har delvis förändrats genom tilläggsisoleringar av fasader m m.

Efter 1980 har större ombyggnader gjorts främst i norra delen men miljön som helhet är välbevarad.

Kyrkbytorget genomgick en ombyggnation under 1993 och under 2002 byggdes en gårdsgata som binder ihop de olika torgfastigheterna. Detta ledde till en mer sammanhållande och trivsam miljö. Vid torget ligger ett antal butiker och Kyrkbyns bibliotek. Mellan 1956 och 1965 fanns biografen Roxy också vid torget.

Kyrkbyn kan också användas som beteckning på gamla Lundbykyrkby plus det modernare Kyrkbyn dvs hela kvarteret Stålhandskegatan-Östra Bräckevägen-Soterusgatan-Fyrväpplingsgatan-Åbogårdsgatan.

Lundby socken som sådan har existerat sen medeltiden och har bestått av två delar, en östlig innefattande det vi idag ser som Lundby och en västlig del bestående av Arendal (Ardal), Härröd och Syrhåla Mellan dem låg Vikans bys marker och marker tillhörande Björlanda socken fram till 1940 (del inkorporerad i Göteborg och Lundby) och 1960 (resten av Vikans by och Halvorsäng inkorporerat). 1872 införlivades också Nya Älvsborg med Lundby socken.

Lundby by har anor från förhistorisk tid. Vid byn låg sedan gammalt häradets ordinarie tingsplats. Den nuvarande kyrkan uppfördes på 1300-talet. Tidigare fanns på platsen en träkyrka troligen från 1000-talet. På 1500-talet omfattade byn 17 hemman. Det var länets största by. De flesta av hemman var inte av betydande storlek och På 1600-talet hade hemmansklyvningen redan gått ganska långt.

Före 1658 var Lundby och Tuve de enda svenska socknarna på Hisingen, övriga var norska.

1722 verkställdes teg- och solskifte, på Lundbys inägor, men från detta finns inga upplysningar om bebyggelsen. I mitten av 1700-talet hade byn ca 500 invånare, därav flera adliga familjer bl.a. av ätterna Stålhandske och Eketrä i själva kyrkbyn.

1768 förrättades storskifte. Byn omfattade då 19 hemman nämligen Nordgården, Prästgården, Brämaregården, Pölsebo, Gropegården, Biskopsgården, Jönsegården, Skomakaregården, Klockaregården, Stillestorp, Pilegården, Andersgården, Länsmansgården, Fogdegården, Åbogården, Hökegården, Hallen, Smedjegården och Letsegården. Dessa hemman var fördelade på 35 gårdsbruk.

I slutet av 1700-talet den största byn i Göteborgs- och Bohus län med 22 hemman och egendomarna Lindholmen, Sannegården, Pölsebo och Färjenäs var stora gårdar med relativt påkostad bebyggelse.

1829-36 genomfördes laga skifte. Antalet gårdsbruk hade då ökat till 57. Gårdarna låg mycket tätt och inte bara längs huvudvägarna utan i sammanträngda grupper. På de flesta gårdarna låg manbyggnad och ekonomibyggnader parallellt eller i vinkel nära varandra, men två hade helt kringbyggd gård. Vid skiftet flyttades 20 gårdsbruk ut från byn och bebyggelsen glesades ut. Av de gårdar som fick stanna kvar är några ännu bevarade bl.a. Letse- och Putsegården. Gårdarna som flyttade ut är i dag försvunna.

Efter 1880-talet uppfördes inte längre byggnader för jordbruket inom byn. Istället tillkom bostadshus av villatyp på tomter avstyckade från de ursprungliga jordbruksfastigheterna och vid sekelskiftet fanns här flera butiker samt olika slag av hantverkare. 1879 och 1903 tillkom två nya skolhus.

Omkring 1930 lades jordbruket ner och byns karaktär förändrades sedan successivt. I södra delen drogs Stålhandskegatan fram och inne i bykärnan revs flera hus. På 1960-talet tillkom några större byggnader i utkanten bl a ett ålderdomshem ritat av arkitekterna Boustedt och Heineman 1964 och ett församlingshem uppfört 1967.

Därefter har vissa upprustningar gjorts och 1996 uppfördes en grupp småhus i byns sydvästra del. 2016 stod ett nytt hyreshus färdigt i det sydöstra hörnet av Lundby kyrkby, Putsegården.

Lundby kyrkby 1998

Villaområdet väster om Soterusgatan och den gamla spårvägslinjen till Bräcke och villaområdet norr om Hjalmar Brantingsgatan mellan Sommarvädersgatan och Långströmsgatan räknas i allmänhet också till Kyrkbyn även om de numera kanske mer uppfattas som delar av Bräcke respektive Biskopsgården.

Tillsammans med BräckeSannegårdens bostadsområde och små delar av Rambergsstaden utgör Kyrkbyn förutom området norr om Hjalmar Brantingsgatan idag primärområdet Kyrkbyn.

Kyrkbyns primärområde

Kyrkbyns primärområde

En guide till Göteborgs stadsdelar – Bjurslätt, Tolered, Slätta Damm

När det gäller de centrala och nordvästra delarna av Lundby socken är namnförbistringen stor. Det mesta ingår i Tolered men ingen vet var gränserna riktigt går. Andra områden är Bjurslätt som kanske finns eller inte finns, Slätta Damm och Kärrdalen.

Bjurslätts gård var en gård på centrala Hisingen i Lundby socken. 1857 köptes den av tidningsmannen S.A. Hedlund. Gården bestod av 15 hektar åkermark samt utmarker i bergen. Hedlund skapade en park av gårdens ägor. Han engagerade nästan tusen skol barn för att plantera de kala hällmarkerna med skog. Lärk var det trädslag som trivdes bäst. S. A. Hedlund anlade själva dammen, Slätta Damm, genom att dämma upp en bäck som rann genom området. Efter Hedlunds död år 1900 bestämdes att parken skulle bli tillgänglig för allmänheten. Idag går parken under namnet Hisingsparken.

S.A. Hedlund hade gården som sommarbostad. På fastigheten uppfördes ytterligare två hus på gårdens ägor, Tomtebo och Solbacken, sommarhus för S.A. Hedlunds barn. Solbacken låg vid nuvarande Slättadammsgatan, väster om gården. Alla tre husen revs på 1950-talet när bostadsområdet Slätta Damm byggdes. Slätta Damm är också ett ganska väldefinierat område väster om Wieselgrensgatan, norr om Björlandavägen, öster om Toleredsgatan och söder om Hisingsparken. Mitt i området ligger men i södra kanten vid Björlandavägen ligger Bjurslätts Torg. Bjurslätts Torg ligger därmed både i Tolered och Slätta Damm.

Bjurslätt 1943 med Toleredskolan längst uppe i vänstra hörnet. Plantskolan i Tuve socken i övre kanten (i nuvarande Hildedal) och stadsplanen för Bjurslätt/Kvillebäcken med en del byggda villor söder om stadsgränsen. Bjurslätts gård ligger vid spetsen (hörnet) i stadsgränsen. Hedlunds park börjar där det lilla gröna området öster om Toleredsskolan finns.

Bostadshusen i Slätta Damm började uppföras 1950 efter en stadsplan utformad av T. William-Olsson som upprättades 1949.  Arkitekter för centrumanläggningen vid Bjurslätts Torg var Nils Einar Eriksson och Erik Ragndal. Den består av tre vinkelbyggda trevåningslängor och ett punkthus på nio våningar. Transatlantics pensionärsbostäder som uppfördes vid samma tid ritades av Å Wahlberg, består av ett trevånings lamellhus och ett punkthus i rött tegel. År 1951 byggdes tre experimenthus, de så kallade ”Trestadshusen”, benämnda Göteborgshuset, Stockholmshuset och Malmöhuset, vid Arvid Lindmansgatan. Resterande bostadsfastigheter har i huvudsak byggts efter 1975.

Området mellan Rödklintsgatan-Björnsensgatan i norr, Tuvevägen-Gustaf Dalénsgatan i öster, parkområdet-Bjurslättskolan (uppförd 1949) i söder och Wieselgrensgatan i väster är väl det som brukar uppfattas som Bjurslätt men det kan också området mellan Wieselgrensgatan och Bjurslätts torg och mellan Gamla Björlandavägen i söder och Björlandavägen i norr (Fyrklöversgatan) av många uppfattas som. De flesta anser nog dock att sistnämnda område ligger i Tolered. Samtidigt kan nog många tycka det jag här kallar Bjurslätt är en del av Kvillebäcken. I Området finns främst äldre villor och mindre hyreshus av trä från 1930-talet och framåt.

Stadsdelen i Trekanten mellan Rödklintsgatan-Björnsensgatan-Tuvevägen-Wieselgrensgatan brukar kallas Hildedal. Detta område tillhörde inte Lundby socken när den inkorporerades i Göteborg utan blev en del av Göteborg först när Tuve socken införlivades år 1967. Området var tidigare en del av Grimbo. Där låg ända fram till 1980-talet Axel Svenssons Handelsträdgård och i slutet resterna av en handelsträdgård. Handelsträdgårdens mangårdsbyggnad hade namnet Hildedal och finns fortfarande kvar. Det nya Hildedal uppfördes som en så kallad trädgårdstad med förebilder i England.

Toleröd och Bjurslätt

Toleröd och Bjurslätt 1908

Tolered (ursprungligen Toleröd) som helhet kan ibland uppfattas som hela det område som en gång i tiden hörde till Bjurslätts gård, dvs Bjurslätt och Slätta Damm samt Tolered, men numera uppfattar nog de flesta allt mellan Wieselgrensgatan och villaområdena runt Toredalsgatan förutom väster om Toredalsgatan söder om Flunsåslidens korsning med nämna gatan samt alla villor söder om Björlandavägen fram till Sommarvädersgatan som Tolered liksom området norr om Björlandavägen kring Toleredsskolan (byggdes 1940 och 1953 efter ritningar av Å. Wahlberg). Invid skolan byggdes Toleredskyrkan som ritades av T. Hansson år 1961.

Norra Tolered 1943

Norra Tolered 1943. Toleredsskolan upp till höger (den lilla ensamma byggnaden). Toleredsgatan förbinder skolan med Toredalsgatan.

Hyreshusområdet kring Wieselgrensplatsen och västerut räknas av många till Brämaregården vilket är rimligt då det bebyggelsemässigt hör ihop med Wieselgrensplatsen öster om Wieselgrensgatan. Dessutom räknar de flesta hela villaområdet mellan Toredalsgatan och Långströmsgatan som Tolered medan andra kallar större delen av detta område för Lundby rätt och slätt. Idag ligger detta villaområde i stadsdelsnämndsområdet Västra Hisningen.

Toleröds gård ägde markerna väster om Bjurslätts gård och norr om Lundby bys marker. Huvuddelen av det som idag brukar kallas Tolered ligger på mark som tillhörde Toleröds gård.

Södra Tolered

Södra Tolered 1943 med villaområden kring Toredalsgatan. Volvos fabrik skymtar nere i högra hörnet.

Den äldsta bebyggelsen i Tolered finns i väster och består främst av villor som började uppföras på 1930-talet. På 1950-talet byggdes radhus och villor söder om Björlandavägen i de östra delarna av området samt hyreshusområdet kring Fyrklöversgatan som byggdes 1959-60 efter ritningar från Ekholm & White. Lamellhusen och radhusen söder Björlandavägen, sydväst om Bjurslätts Torg och norr om Gamla Björlandavägen uppfördes i trä år 1948 efter en stadsplan av T. William-Olsson från 1947.

I ett par dalgångar med branta sidor norr om Björlandavägen i de västra delarna av Lundby socken återfinns ett villaområde som kallas Kärrdalen med bebyggelse från 1920-talet och framåt till modern tid. Det är mycket kuperat. Runt Kärrdalen ligger Hisingsparken.

I dagens Göteborg är hela det område som här beskrivs fördelat på tre primärområden, södra delen av Bjurslätt och Tolered fram till och med Flunsåsparken ingår i primärområde Kvillebäcken tillsammans med bland annat Bärmaregården, Kvillebäcken, Backaplan och Ringön, Slätta Damm och Hildedal samt den norra delen av Bjurslätt ingår i primärområde Slätta Damm medan västra och norra Tolered, Kärrdalen och Helgered ingår i primärområde Kärrdalen.

Tolered

403 är primärområde Slätta Damm och 404 är primärområde Kärrdalen. Söder om Slätta Damm ligger de västra delarna av primärområde Kvillebäcken

Helgered som ligger nordväst om Länsmansgården tillhörde inte Lundby socken när den införlivades med Göteborg utan blev troligen en del av Göteborg år 1967 då Björlanda socken införlivades. Helgered som ligger på båda sidor av Björlandavägen räknas som en egen tätort skiljd från Göteborg och har idag omkring 630 invånare. Inkluderar även ett industriområde.

En guide till Göteborgs stadsdelar – Kville och Brämaregården

När det gäller stadsdelarna Kvillestaden, Brämaregården, Kvillebäcken, Långängen och Rambergsstaden är förvirringen om var de ligger och vad som är vad ungefär lika stor som med Masthugget, Stigberget, Olivedal, Kommendantsängen, Nordostpassagen, Vegastan, Kråkestan och Linnéstaden. Är de stadsdelar eller inte och var går gränserna?

De nämnda stadsdelarna ligger i Lundby socken vars historia finns på annat håll, däribland i artikeln om Lindholmen och Lundbyvass, den om Sannegården och Eriksberg samt den om Färjenäs.

Kvillestaden är vad området mellan Lundbyleden, Ramberget och Hjalmar Brnntingsgatan normalt kallas. Tidigare utgjorde Kvillebäcken gränsen mot Backaplan och Tingstadsvass, men idag uppfattar nog de flesta också området där Göteborgs Bultfabrik och porslinsfabriken låg som delar av Kvillestaden. Innan Hjalmar Brantingsgatan fanns så var gränsen inte så tydlig som idag. Det är kanske en anledning till att Brämaregården både används om Kvillestaden, om ett hela annat område och om alltihop tillsammans. Det som kallas Kvillestaden, det som kallas Brämaregården eller det som kallas Kvillebäcken var inte så tydligt när områdena byggdes. Inte heller fanns hamnbanan och Lundbyleden.

Kvillestaden har officiellt haft stadsdelsnamnet Brämaregården efter den bondgård som låg i området. Brämaregårdens kyrka ligger också i området, men folk har i alla tider kallat området för Kvillestaden. Området ingick i Lundbyvassen som torrlades och fylldes ut på 1870- och 1880-talet. Därefter upprättades förslag till stadsplan för området liksom för intilliggande områden.

Runt Kvilletorget som ligger i det västra delen av området byggdes de första bostäderna och sedan byggdes flera landshövdingehus runt om i den nya stadsdelen. 1906 införlivades hela Lundby socken inklusive de här beskrivna stadsdelarna i Göteborg och senare, 1921, upprättades utbyggnadsplaner av Albert Lilienberg.

Med början under 1940-talet revs en del av de äldre husen, bland annat de annorlunda landshövdingehusen i fyra våningar. Sedan dess har flera hela eller delar av kvarter rivits. Det byggdes också solgårdshus i utkanterna av Kvillestaden vid denna, men en del av dem revs på 1990- och 2000-talet på grund av att de misskötts gravt. Runt 1975 skedde nybyggnad i landshövdingehusstil efter rivningar vid Kvilletorget.

Brämaregården och Kvillestaden

Brämaregården och Kvillestaden 1936.

Det som idag kallas Brämaregården av de flesta är området norr om Hjalmar Brantingsgatan (på kartan ovan går den ungefär där Vågmästaregatan syns), söder om parkområdet vid Bjurslättskolan samt väster om Hisingsgatan fram till och med Wieselgrensplatsen som från början gick under arbetsnamnet Lundby centrum. På spårvagnarna som vänder vid Wieselgrensplatsen står det Brämaregården.

Tidigare omfattades också industriområdena öster om Hisingsgatan fram till Kvillebäcken och ända till Generatorsgatan i det som kallades Brämaregården. Detta område kallas idag för Kvillebäcken. Den centrala gatan i Brämaregården är Långängen vilket också är ett av de namn som används om stadsdelen. Ibland ingår också Brämaregården/Långängen i det som kallas Kvillebäcken. Vad som är vad i denna del av Göteborg är oneligen lite förvirrande.

Efter att Hjalmar Brantingsgatan byggts skapades Vågmästareplatsen i hörnet Hisingsgatan-Hjalmar Brantingsplatsen. Platsen kom att bli en centralpunkt för busstrafiken på Hisingen och fungerade som en motsvarighet till dagens så kallade resecentrum. När Hjalmar Brantingsgatan och Vågmästareplatsen byggdes på 1950-talet revs äldre bebyggelse av främst landshövdingehus för att möjliggöra bygget. Idag finns det enbart landshövdingehus kvar mellan Långängen i norr, Hjalmar Brantingsgatan i söder, den tidigare Vågmästareplatsen i öster och Wieselgrensplatsen i väster.

Öster om gatan Långängen byggdes lamell- (solgårdar), skiv- och punkthus från cirka 1930-talet och fram till 1965 liksom väster om Wieselgrensplatsen. Wieselgrensplatsens höghusbebyggelse skapade 1958-65. Längre österut i stadsdelarna Tolered och Bjurslätt byggdes en liknande bebyggelse under samma tid.

Vågmästareplatsens ”resecentrum”har sedermera flyttats till Hjalmar Brantingsplatsen och själva Vågmästareplatsen har bebyggts med bostäder hela vägen till parkområdet i norr. Själva platsen har i praktiken upphört att existera och spårvägens byggnad på västra delen av platsen har ersatts av Kville Saluhall.

I Kvillestaden uppemot Ramberget finns det ett antal fristående hus av landshövdingehustyp liksom enstaka stora villor. Mot nuvarande Hjalmar Barntingsgatan har den bebyggelsen dock ersatts med några stora punkthus. Denna bebyggelse ingår oftast i det som kallas Rambergsstaden men uppfattas säkert av många som Kvillestaden och det ingår också ibland i det som kallas Brämaregården. Brämaregårdens vårdcentral/sjukhus ligger här. Bebyggelsen är i huvudsak från tidigt 1900-tal förutom punkthusen som byggdes på 1960-talet och 1970-talet. Punkthusbebyggelsen fortsätter också på nordvästra sidan av Ramberget där den får sällskap av både höga lamellhus från 1960- och 1970-tal samt låga lamellhus från 1950-talet. Upp mot berget finns också på denna sida en del villor och mindre hyreshus.

Rambergsstaden 1936

Rambergsstaden 1936.

I Rambergsstaden ingår också också bebyggelsen mellan Ramberget och Lundbyleden/Järnvägen. Områden som innan den stora trafikleden byggdes snarare tillhörde Lundbyvass och Lindholmen. I detta område var det fram till 1970-talet främst bostäder men också en del mindre industrier. Idag är det nästan enbart småindustrier. Till Rambergsstaden brukar också området mellan Inlandsgatan-Gropegårdsgatan och Hjalmar Brantingsgatan där bland annat Rambergsvallen (Bravida Arena), Lundby koloniområde och Lundbybadet ligger liksom Volvos fabriksområde väster om Gropegårdsgatan.

Rambergsvallen byggdes 1935, revs 2014 och har ersatts av en ny arena, Bravida Arena som byggdes 2015. Lundby koloniområde skapades 1919 medan Lundbybadet byggdes först 1973 efter att beslut fattas 1964. Lundbybadet ersatte Renströmska badet i Lundby.

Volvo flyttade 1927 in i Nordiska Kullagerfabrikens tidigare lokaler vid Gropegårdsgatan som därefter användes för biltillverkning. Fabriken byggdes ut alltmer för varje årtionde och på 195-talet byggdes en stor ny monteringshall. Fram till 1964 tillverkades där personbilar och lastbilar, därefter enbart lastbilar. Tillverkningen av de förstnämnda flyttade till Torslanda 1964 och tillverkningen av lastbilar flyttade till Tuve på 1990-talet. Huvudkontoret flyttade också ut till Torslanda på 1960-talet. Efter att Volvo sålt personbilstillverkningen år 1999 flyttade AB Volvos huvudkontor snart tillbaka från Torslanda till Lundby där det ligger idag. Andra industrier i området har bl.a. varit ESAB vars huvudkontor idag ligger i Götaverkens gamla kontor i Lundbyvass.

Ursprungligen tycks faktiskt området söder om Ramberget och väster om Ramberget mellan Inlandsgatan och Gropegårdsgatan ha varit det område som från början bara namnet Rambergsstaden. Jag tvivlar på att så många har koll på det idag. Det område som idag mest förknippas med namnet tycks snarast ha uppfattas som delar av Kvillestaden och Brämaregården. Genom att Hjalmar Brantingsgatan inte fanns så var den naturliga gränsen berget och tomma områden utan bebyggelse.

Idag kallas det nybyggda bostadsområdet mellan Hisingsgatan och Kvillebäcken, Hjalmar Brantingsgatan och Generatorsgatan. De norra delarna av området liksom Ångpannegatan har fortfarande en gamla karaktären av ett blandat industriområde kvar. Dock finns det inga bostäder så som det fanns bland industrierna på Gamla Tuvevägen i de södra delarna av nuvarande Kvillebäcken. Området kring Ångpannegatan kallas ibland också för Gazaremsan då det skett väldigt många mord och våldsdåd där.

Till slut har vi själva Ramberget som sen 1906 utgjort en park vid namn Keillers park.

Kvillestaden, Rambergsstaden och Ramberget ingår idag i primärområde Rambergsstaden medan Brämaregården (Långängen) och Kvillebäcken ingår i primärområde Kvillebäcken tillsammans med Ringön, Backaplan, Bjurslätt, Tolered och det område som bara kallas Lundby och inget annat.

Kyrkligt tillhörde hela Lundby en församling med samma namn. Lundby församling har medeltida ursprung. 1607 utbröts Göteborgs lutherska församling som införlivades 1612. 1872 införlivades Nya Älvsborgs slottsförsamling. Mellan 1951 och 1961 var församlingen uppdelad i flera kyrkobokföringsdistrikt: Lundby, Brämaregårdens och Biskopsgårdens (från 1 april 1957). 1961 utbröts Brämaregårdens församling och Biskopsgårdens församling. 1967 överfördes Aspholmarna med Nya Älvsborg till den då bildade Älvsborgs församling. 2010 återförenade Brämaregårdens församling med Lundby församling och samma år delades Biskopsgårdens församling i två delar som förenades med Lundby respektive Torslanda-Björlanda församling.

En guide till Göteborgs stadsdelar – Lundbyvass och Lindholmen

Från början var huvuddelen av detta område inget annat vassar och vatten tillhörande gårdar i Lundby socken. Lundby socken som sådan har existerat sen medeltiden och har bestått av två delar, en östlig innefattande det vi idag ser som Lundby med stadsdelar som exempelvis Kvillestaden, Brämaregården, Rambergsstaden, Tolered, Slätta damm, Kärrdalen, Kyrkbyn, Bräcke, Färjenäs, Eriksberg, Sannegården, Lindholmen, Lundbyvass och Biskopsgården samt en västlig del (från 1860) bestående av Arendal (Ardal), Härröd och Syrhåla. Mellan dem låg områden som tillhörde Björlanda socken (troligen till viss del införlivat i Göteborg och Lundby 1940 och 1960, sedan helt 1967). 1872 införlivades också Nya Älvsborg med Lundby socken.

Lindholmen var dock inte vassar utan en ö avskiljd från Hisingen med en liten vattenstrimma (kvillen) i norr som förband Sannegårdsviken med Lindholmsvassen. Lindholmsvassen och Lundbyvassen var i stort sett samma vassområde och det kallades ofta för Hisingsvassen. Skillnaden mellan Lindholmsvassen och Lundbyvassen var vem som ägde området, Lindholmsvassen tillhörde Lindholmens säteri medan Lundbyvassen tillhörde gårdar i Lundby by. Vattnet mellan Lindholmen och Hisingen fylldes igen kring mellan 1855 och 1864.

Vasskanten längs älvstranden befann sig i sitt naturliga skick ända fram till 1851, då ett pålverk utfördes i gränslinjen mot älven från Lindholmen, ända upp till Kvillebäckskanalen. Området bakom pålverket fylldes efterhand igen med mudder från älvens botten, i samband med de ständiga fördjupningarna av segelrännan och hade på 1870-talet en bredd av omkring 150 meter i genomsnitt. Dess höjd över älven var precis tillräcklig för att hindra översvämningar vid älvens högsta vattenstånd och bildade en effektiv fördämning för vassområdet innanför.

Det tidigare vassområdet tillhörde i huvudsak hemmansägare vid den fasta landkanten upp emot Ramberget och vasslotterna i Brämaregården var uppdelade i smala remsor som löpte i ostlig riktning, snett ner mot älven och ända fram till Kvillebäcken.

Det ökade behovet av centrala tomtutrymmen för industrier, magasiner och upplagsplatser gjorde att ett antal bolag, företag och privata affärsmän köpte tomter på det nya området. De första inköpen av tomter gjordes 1855 av skotten Alexander Keiller som behövde expandera sin mekaniska verkstad (Göteborgs Mek. Verkstads AB, senare Götaverken), och bedömde Hisingen som lämplig.

Keiller och senare Hisingstad AB köpte därför under en rad år de vasslotter som sträckte sig ner till Kvillebäcken, vars strand ända från älven och upp till fastmarken pålades in och efter hand fylldes med mudder som kom upp vid fördjupningen av bäckens segelränna, senare benämnd Kvillebäckskanalen. Denna landremsa fick en bredd av 66 meter och hyrdes ut som upplagsplats i avvaktan på att Keiller kunde förverkliga sina planer på en mekaniska verkstad. Verkstaden flyttades till Hisingen 1867.

Keiller drev därefter frågan om att valla in och torrlägga hela Hisingsvassen. Det inledande mötet med intressenterna skedde 14 juni 1882, då beslut om att torrlägga hela vassområdet till en beräknad kostnad av 43 000 kronor. För ändamålet bildades Hisingstad AB. Den 14 augusti 1884 beslutades  att anlägga den första gatan i området, Lundby hamngata.

Det utfyllda området omfattade Lundbyvass, de lägre delarna av Lindholmen men också det som idag är Frihamnen och Lundbyhamnen. Dessa hamnbassänger grävdes alltså ut från det utfyllda området vid en senare tidpunkt.

Den av  Hisingstads AB ägda marken såldes allteftersom av till Jonsson, Sternhagen & Co ABAB Strömman & Larsson, AB Götaverken och Göteborgs stad med flera men bitar in mot Ramberget styckades också av till mindre tomter. Där växte snabbt en arbetarbostadsbebyggelse upp. En del av denna revs senare bort för att möjliggöra Götaverkens expansion och ännu senare för utbyggnaden av Lundbyleden. De kvarvarande delarna utgör den stadsdel vi idag kallar Kvillestaden men som officiellt heter Brämaregården. Götaverken tog senare också över den mark som ägdes av trävarufirmorna Strömman & Larsson och Jonsson, Sternhagen & Co. När all mark sålts avvecklades Hisingstad AB. Enligt Axel Jonsson tycks investerarna ha gjort rejäla vinster.

Genom kommissionslantmätaren A. A. Rönnbäck företogs laga skiften för Lindholmens och Lundby vassar, vilka var genomförda 22 april 1885. På förslag av Keiller fick områdets gator namn efter himmelens stjärnor, exempelvis Neptunus-, Jupiter-, Ceres-, Capellagatan (eller Kapellagatan, blev senare Pumpgatan). Hela det nya stadsplanerade området fick namnet Hisingstad (1893). Mellan 1891 och 1906 ingick området i Lundby municipalsamhälle som utgjorde en del av Lundby socken. 1880 bodde det 4 000 människor i Lundby socken, 1888 6 000, 1914 14 000 och 1916 hela 16 000. Förutom de här beskrivna bostadsområden hade bostadsområden växt fram också i Kvillestaden, kring Ramberget, Kvillebäcken, Brämaregården, i Färjenäs (Färjestaden) och på andra håll.

I början av 1900-talet fanns planer på ytterligare en utbyggnad av Hisingstad på det område som senare blev delar av Frihamnen och Lundbyhamnen, dvs mark som köpts av Göteborgs stad. Utbyggnaden genomfördes dock aldrig. 1906 inkorporerades hela Lundby socken i Göteborgs stad.

Istället beslutades att utnyttja området till hamnverksamhet. Göteborgs stadsfullmäktige beslutade den 16 februari 1911 att ur Wilhelm Röhss utdelningsfond för år 1910 anslå 110 000 kronor till bekostande av en utredning om läge, beskaffenhet och kostnader för en frihamn i Göteborg. Stadsfullmäktige beslöt därefter den 23 maj 1912 om en första utbyggnad av centralhamnen, och under tiden dessa arbeten pågick antogs, 1915, ett förslag om att centralhamnen skulle inrättas som frihamn. Marken i området köptes upp av Göteborgs stad och förutom staden var också staten som ägde Lundby prästgård och gruvbolaget Vieille Montagne markägare. På initiativ av ett flertal näringsidkare i staden bildades så Göteborgs Frihamns AB 1920. Delar av området förvandlades efterhand till vatten igen när Frihamnen och Lundbyhamnen byggdes.

Lundbyvass

Lundbyvass, planer och byggnader 1907. Där Strömman & Larssons snickerifabrik ligger anlades senare Lindholmshamnen, Området öster om Göteborgs Mekaniska Verkstads AB och fram till Kvillebäckskanalen, samt söder om Neptunusgatan utgör idag Frihamnen och Lundbyhamnen. Ungefär där Neptunusgatan är utlagd går idag Lundbyleden och Hamnbanan.

På kartan ovan syns företag som Andersson & Lindberg, Vieille Montagne, Qvillebäckens Mekaniska Verkstad och O. Mustad & Son på det område som kom att bli Frihamnen. Dessutom en del bostadshus.

Lindholmen och en bit av Lundbyvass 1923

Lindholmen och en bit av Lundbyvass 1923

Göteborgs Frihamn stod färdig 1922 och ägdes då av huvudsakligen privatägda Göteborgs Frihamns AB. 1943 tog Göteborgs stad över samtliga aktier i företaget. Göteborgs Frihamn användes ända fram till år 2000 för bananbåtar, men huvuddelen av hamnen lades ner på 1980-talet. Idag är området, efter att ha använts för färjetrafik till Storbritannien en tid, i stort sett tomt. I området planeras bostadsbebyggelse och där finns trots allt lite kontor, och lagerlokaler, ett stadsbad samt en liten park.

Götaverkens område 1932

Lindholmshamnen anlades 1938 och Lundbyhamnen åren 1946-52. Under krigsåren byggdes Lindholmshamnen till med stora kajskjul och under nästan femtio år var hamnen oceanhamn för styckegodsfartyg och senare bilar.

Lundbyhamnen var när den var nybyggd en modern torrlasthamn som till exempel hade balkonger på skjulen (för lastning av gods direkt på rätt våningsplan) och stora kajytor för hanteringen. Hamnen avvecklades 1989.

Den västliga delen av Lundbyvassen kom med tiden att helt upptas av AB Götaverkens varvsverksamhet. Sedan varvet lagts ner bit för bit och Lundbyhamnen har området istället blivit kontorsområde för en mängd olika företag med mera. Sverige Radio och Television hör till de som huserar i området. Den sista varvsverksamheten försvann 2016 och kvar står bara några kranar som minnen av en svunnen tid.

Lindholmen

Lindholmen 1932

Lindholmens historia är en annan. Lindholmen omtalas första gången 1333, då kung Magnus Eriksson daterar en skrivelse där. Befästningen låg på nuvarande Slottsberget och var en kungsgård som kallades borgen Lindholmen.

Arkeologiska undersökningar visar att en borg, även omnämnt som slott, har funnits där sedan åtminstone år 1250. Slottet gavs till Drottning Blanka som morgongåva vid hennes förmälning med kung Magnus. År 1410 hade slottet förfallit och kunde inte längre bebos. Efter detta upphör uppgifterna om själva slottet.

1607 förlänades Lindholmens säteri till holländaren Cornelius Corneliusson som ansvarade för uppbyggnaden av den nya staden Karl IX:s Göteborg. I början av 1700-talet var säteriet residens åt landshövding David Makeléer (död 1708).

1844 grundades Lindholmens varv av bland andra Theodor Wilhelm Tranchell (1815-1889) efter att denne förvärvat 1/32 av säteriet. Resten av säteriet köptes samtidigt av Göteborgs stad men fortsatte brukas av lokal bönder i Lundby. Säteriets mangårdsbyggnad som låg vid nuvarande Plejadgatan revs omkring 1920.

Efter laga skifte 1847 uppfördes omkring 1850 den närbelägna Lindholmens herrgård som fortfarande är belägen i Herrgårdsparken invid nuvarande Ceresgatan.

Kring 1875 fanns endast mindre rester av slottet kvar på Slottsberget, då bostäder kom att byggas på berget. Arbetarbostäder i trä byggdes i en enkel stadsplan och många av husen uppfördes av arbetarna själva i arbetslag. Slottsbergets bostäder byggdes på bohuslänskt vis, tätt som i ett fiskeläge. Centrala Lindholmens trähus liknade däremot Albostaden och byggdes även i tre våningar fram till 1906. Då inkorporerade Göteborgs stad Lundby socken inklusive Lindholmen. Trevåningshusen i trä förbjöds därefter. Istället byggdes det då landshövdingehus under en period.

Lindholmens gamla bebyggelse har bevarats i stor usträckning tack vare olika kampanjgrupper som funnits genom åren, från 1960-talet och framåt. En del hus revs på 1960-talet och 1970-talet men slutligen hindrades vidare rivningar år 1987. Lindholmens varv stängdes 1976. På 1990-talet tillkom småskalig bebyggelse inklusive hyreshus mellan Slottsberget och älven. Senare har hyreshusområden ner mot Sannegårdshamnen byggts på et gamla hamnområdet. Det gamla varvsområdet har förvandlats till skolor och kontor, Lindholmshamnen är också kringgärdad av kontor. Nu planeras för en större nybyggnad i norr, den så kallade Karlastaden. För att genomföra det bygget kommer många gamla industribyggnader att rivas.

Idag tror många att de områden som tidigare tillhörde Götaverken och Lundbyhamnen tillhör Lindholmen. Det gör de inte utan de områdena tillhör Lundbyvass även det tillsammans med Lindholmen och Frihamnen numera utgör delar av primärområdet Lindholmen. Stadsdelen Lindholmen är området mellan Lindholmshamnen och Sannegårdshamnen, Lundbyvass är mellan Lundbyhamnen och Lindholmshamnen medan Frihamnen är öster om Lindholmshamnen fram till Göta-älvbron.

417 är primärområde Lindholmen och 415 primärområde Rambergsstaden.