Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

London

Felix Neubergh

Felix NeuberghFelix Neubergh (1896-1995) föddes i Göteborg. Han tog examen som handelsstudent vid Göteborgs handelsinstitut och lämnade efter första världskrigets slut Sverige för att söka anställning som bankman i London där han 1919 fick arbete i den nyöppnade filialen till Banco National Ultramarino, Anglo-Portugese Bank:

The origins of the second Anglo-Portuguese Bank lie in the Banco Nacional Ultramarino (BNU). The BNU, which had been founded in Lisbon in 1864, established a branch in London in 1919. Ten years later, BNU incorporated its branch as the Anglo-Portuguese Colonial and Overseas Bank. (That same year BNU also incorporated its Paris branch as Banque Franco-Portugaise d’Outre-Mer.) In 1955 Anglo-Portuguese Colonial and Overseas Bank changed its name to Anglo-Portuguese Bank.

At some point Sir Isaac Wolfson acquired Anglo-Portuguese. In 1975 Norwich Union acquired the bank and two years later the name changed again, this time to AP Bank. In 1984 Riggs National Bank, of Washington, DC, purchased AP Bank, which became Riggs AP bank in 1987, and then Riggs Bank Europe. In 2004 PNC acquired Riggs, which PNC liquidated the next year.

The Anglo-Portuguese Bank operated in Brazil, Mozambique, India (Goa), Macao, Timor, Cape Verde, Guinea, S.Tome and Principe. As part of BNU, the branch issued banknotes

I Anglo-Portuguese Bank gjorde han en enastående karriär som utmynnade i uppdrag både som verkställande direktör och styrelseordförande. Han var under 1940-talet finansiell rådgivare till den brittiska regeringen. Som medlem och periodvis ordförande i The Foreign Bank Association medverkade han på olika sätt för att underlätta för svenska företag att etablera sig på världsmarknaden.

Han gifte sig med engelskan Bertha och blev bofast i England men bevarade hela livet sitt svenska medborgarskap och kärleken till Göteborg.

Av sin betydande förmögenhet donerade han och hustrun Bertha medel till åtskilliga välgörande ändamål i Göteborg. Bland annat för uppfostran och utbildning av barn och ungdom, för vård av sjuka och gamla samt forskning vars syfte skall vara att förbättra den åldrande människans fysiska livskvalitet. Felix Neubergh blev nästan 100 år och avled i december 1995. Tillgångarna i de 5 stiftelser som grundades av Felix Neubergh och hans fru är idag ungefär 23 miljoner kronor.

Advertisements

Näst största exportvaran – tesmuggling under 1700-talet

Del 3 av 7 i serien Export på 1700-talet

Järnexporten från Sverige under 1700-talet har studerats på alla möjliga och omöjliga sätt. Naturligtvis finns det fog för det. Det var Sveriges viktigaste exportvara under lång tid. Huvuddelen av järnet exporterades via Stockholm, Göteborg och Gävle. Stockholm stod för 60% av exporten mellan åren 1738 och 1808, Göteborg  för 26% och Gävle för 8%. Huvuddelen av järnexporten gick till Storbritannien, från Stockholm mellan 40 och 60%, från Göteborg 70-90% fram till mitten av 1780-talet för att därefter ligga kring 60-70%. Variationer i exporten hade samband med variationer i exporten till England.

Men det som är intressant i detta sammahang är det faktum att medan exporten från Stockholm skedde med stora fartyg, de svenskägda fartygen var på mellan 60 och 70 läster medan de utländska fartygen var ännu större. I Göteborg var de svenska fartygen av samma storlek medan de brittiska fartygen var små, 30-40 läster.  Dessa små fartyg gick till en stor mängd små hamnar i Skottland och England medan de större fartygen från Stockholm främst gick till London, Hull, Bristol och Dublin. En mycket stor del av exporten från Göteborg gick också till obestämbara hamnar genom att det som destinationer angavs Västersjön,  England, Skottland respektive Irland.

Jag misstänker att det stor antalet hamnar, de oklara angivelserna och de små fartygen tyder på att den huvudsakliga lasten rent värdemässigt på dessa fartyg var nåt helt annat än järn. Nämligen den ekonomiskt största exportvaran från Göteborg under ett femtital år på 1700-talet. Från mitten av 1730-talet till och med 1780-talet var det te. Te spelade ingen roll i Stockholms handel, men reexport av te var den mest betydelsefulla handeln i Göteborg rent värdemässigt. På 1770-talet och i början av 1780-talet var te också den värdemässigt största exportvaran från Sverige överhuvudtaget.

Slutmarknaden för te var Storbritannien och det som exporterades legalt från Sverige exporterades i huvudsak till Hamburg, Amsterdam, Antwerpen och Oostende. Det mesta av detta smugglades vidare till Storbritannien. Men stora mängder te smugglades också direkt från Göteborg till brittiska hamnar. Det var lättare att smuggla utan att upptäckas via små hamnar i avlägsna trakter. Dessutom var det i sådana lägen säkrare med fartyg från destinationsorterna än med svenska skepp. Te var en i förhållande till volymen lätt last och fartygen behövde då också lasta järn, därav de små fartygen i statistiken för järnexporten. För att dölja vart de var på väg användes oklara destinationsangivelser.

Ett antal handelshus i Göteborg kom på obestånd vid mitten av 1780-talet. En del av detta berodde på de spekulationer som Carl Söderström ägnat sig åt och att det US-amerikanska frihetskriget liksom det brittiik-nedrländska kriget tog slut. Men det var också så att tesmuggligen blev olönsam från 1784 då den brittiska skatten på te sänktes från över 100% till bara 12,5%. Något som säkerligen drabbade många handelshus i Göteborg hårt. Efter 1784 föll också järnexporten från Göteborg i förhållande till exporten från Gävle och Stockholm. Förmodligen som en följd av den minskade tesmugglingen. Under hela perioden från 1730-talet till 1790-talet var det ändå samtidigt en gradvis ökning av järnexporten.

Tesmugglingen från Göteborg till Skottland uppmärksammades redan på den tiden av olika författare så det var ingen okänd verksamhet. Så här skrev juristen och författaren Duncan Forbes om det hela redan år 1744:

But when the opening [of] a Trade with East-Indies… brought the price of Tea… so low, that the meanest labouring Man could compass the Purchase of it;–when the Connection which the Dealers in their Country had with many Scotsmen in the Service of the Swedish Company at Gottenburg, introduced the Common Use of that Drug among the lowest of the People…

Hur mycket det te som smugglades var värt är oklart och hur mycket av det te som på pappret exporterades till Oostende, Amsterdam och Hamburg som verkligen kom dit är det nog ingen som idag kan klargöra, men klart är att betydande mängder te smugglades in i Storbritannien.

Det te som exporterades från Göteborg kom från Kanton med Ostindiska kompaniets skepp och te var kompaniets överlägset viktigaste vara:

I början, efter SOIC:s grundande, var den svenska teimporten relativt blygsam, c:a 160 ton per år. Redan kring 1750 nådde tehandeln mellan 500 och 600 ton årligen och det fortsatte stiga. Siffrorna säger inte särskilt mycket utan en jämförelse med de andra kompanierna. Relativt sett importerade SOIC mellan 10 och 20 procent av Kantons te. De två nordiska kompanierna, danska och svenska, stod tillsammans för mellan en fjärdedel och en tredjedel av all Kantons tehandel. Det var en mycket betydande andel. Det viktigaste kompaniet, nämligen det engelska, fick stå för normalt 50 procent av Kantons tehandel.

[…]

Faktum är att i importvärde stod te för c:a 80 procent av lasten och denna andel t o m ökade efter 1750. Det var liknande för det danska ostindiska kompaniets handel i Kanton, teet stod för mellan 80 och 90 procent av dess import. De andra varor, som porslin, siden, kryddor, arrak, var helt enkelt bara komplettering av lasten. Exempelvis porslin var en utmärk komplement till teet, därför att det var tungt, vilket underlättade inlastningen, och det luktade inte, det kunde alltså inte förstöra den för lukter känsliga teet.

Det är uppenbart att de stora mängder av te som landade i Göteborg inte var avsedda för svenska konsumenter. Den svenska statistiken för förtullade importvaror från Kanton, alltså varor avsedda för konsumtion i Sverige stod för mindre än 10 procent av importerade värden och detta inkluderar även alla andra varor utöver teet. Resten reexporterades mer eller mindre illegalt till kontinenten och England.

På 1760-talet handlade det om att man förde hem 823 ton te per år och 1784 förde man hem hela 1 793 ton på tre fartyg, varav skeppet Gustaf III svarade för 656 ton.

Teexport från Kanton 1766 (kompani och skålpund)

Brittiska kompaniet, 6 miljoner
Holländska kompaniet, 4,5 miljoner
Svenska kompaniet, 2,4 miljoner
Franska kompaniet, 2,1 miljoner

Tesmugglingen och de goda tiderna för Svenska Ostindiska Kompaniet fick ett abrupt slut när skatten på te sänktes efter 1784. Smuggligen gjordes olönsam över en dag. Men kompaniet levde också högt på Sveriges neutralitet. Något som gjorde att man kunde profitera rejält under de många perioder av krig som förekom:

Den europeiska teimporten under 1700-talet ökade mycket snabbt. Den sexdubblades mellan 1730- och 1780-talet. Men priserna gick också kraftigt ner och vinsterna blev beroende av hur prisnedgången kunde pareras med de större handelsvolymerna. Marknaden i England var beroende av politiska åtgärder, speciellt tullsatser på te. Höga tullar gjorde smugglingen lönsamt, medan låga tullar trängde smuggeltrafiken undan.

Den svenska Kinahandeln var också starkt beroende av de internationella konjunkturerna. De nordiska länderna, Sverige och Danmark, lyckades att hålla sig förhållandevis länge utanför de anglo-franska krigen som pågick mellan 1688 och 1815 och som ibland kallas det andra hundraåriga kriget. Sverige kunde utnyttja sin neutralitet i den internationella handeln, ungefär på samma sätt som man gjorde under första och andra världskriget. Den svenska neutraliteten var profitbringande för SOIC under sjuåriga kriget 1756-63, men speciellt under det amerikanska frihetskriget 1780-83, då Frankrike och Holland befann sig i krig med Storbritannien. De engelska, danska och svenska kompanierna var de enda som handlade i Kanton och det syns tydligt på de svenska import- och re-exportsiffrorna.

Stor inköpare av te på auktionerna i Göteborg var Niklas Sahlgren. Denne var också stor inköpare av järn från bruk i Värmland och Bergslagen för export. En stor del av järnet sålde han till andra personer för export. Sannolikt sålde han också te till andra exportörer för  export. Det är känt att Niclas Sahlgren även opererade som ombud för andra inköpare som exempelvis släktingar i familjen Ström och handelshus i Antwerpen. Ren allmänt var också skottar stora inköpare av te på auktionerna efter de ostindiska resorna i Göteborg.

För att göra inköpen billigare hade Svenska Ostindiska Kompaniet från 1762 superkargörer som var fast stationerade i Kanton. Dessa blev också i allra högsta grad inblandade i den inomasiatiska handeln:

Först, före 1757 finansierades teinköpen i Kina med silver. Detta gäller alla europeiska kompanierna. Det fanns helt enkelt inga europeiska varor som kineserna eftertraktade. Systemet ändrades med britternas erövring av Bengalen. När det gäller specifikt det danska kompaniet som kanske liknar mest det svenska, under 1760- och 1770-talen finansierades c:a en fjärdedel av teinköp med intäkterna från Bengalen. Det saknas en liknande detaljerad analys av den svenska finansieringen men mycket tyder på samma strategi. Ett tecken på detta är en ny fond som SOIC skapade i Kanton efter 1760. Den skulle ordna krediter för kompaniets inköp från lokala köpmän och den begränsade silverimporten.

De två svenskar som fick ta hand om fonden var Jean Abraham Grill och hans kompanjon Mikael Grubb. Dessa två så kallade superkargörer blev djupt involverade i kreditverksamheten i Macao och Kanton. De lånade mycket stora belopp från Macaos köpmän och finansierade lokalhandeln men också inköp för det svenska kompaniet. De var dessutom direkt involverade i växelaffärer i Indien. Exempelvis viss George Smith i Madras och engelske kapten Jackson blev deras viktiga affärspartners i Indien. Utöver detta gjorde herrarna Grill och Grubb omfattande affärer i varuhandeln i Sydostasien, och förmodligen även i Indien. Bland de varor de tog från Indien fanns även opium.

Den första viktiga följden av den förändrade situationen i Indien var alltså minskade silverberoende och silverimport från Europa. Den andra förändringen handlade om utbudet av te i Europa. Tillgången på billiga krediter ledde till snabbt ökande teimport kring 1770. Teet kom till Storbritannien både via den legala kanalen, EIC, och via de illegala smuggeltrafiken från Skandinavien och kontinenten. Det smugglade teet var mycket billigare och engelska kompaniet fick stora problem med att sälja sitt eget te. År 1772 fanns det i London stora förråd av EIC:s osålda te. Som bekant försökte det engelska kompaniet att dumpa teet i nordamerikanska kolonierna. Följden blev Boston Tea Party i december 1773. I viss utsträckning är det alltså även det svenska kompaniets och den svenska re-exportens fel att engelsmän fick problem i sina nordamerikanska kolonier.

Amerikanska frihetskriget blev början på en ny global konflikt mellan Storbritannien och Frankrike, även om det tog ytterligare fem år innan Frankrike gick in i kriget 1778. Amerikanska frihetskriget var en sista gyllene period för den svenska Kinahandeln. SOIC:s reexportverksamhet nådde toppen under kring 1780-82, då te re-exporten var nästan lika värdefull som hela den svenska exporten.

Utöver det som redan nämnts om att utvecklingen av järnexporten och vilka fartyg som användes för detta så finns ytterligare ett tecken på att tesmuggligen till Storbritannien var av mycket stor betydelse. Välkänt är nämligen att det också föregick en omfattande spritsmuggling till Storbritannien. Sprit passade bra att lasta ihop med te. När det gäller exporten från Göteborg förekom i stort sett ingen export av brännvin förrän på 1740-talet då exporten av te ökat till att bli den viktigaset exporten från Göteborg. Brännvinsexporten fortsatte att var stor fram till 1770-talet varefter den kraftigt minskade. Järnet tycks under denna period ha tagit upp även brännvinets plats i smuggelbåtarna. Det kan också ha varit så att den kraftigt ökade inhemska efterfrågan på brännvin under sillperioden gjorde att det inte fanns tillräckligt att exportera. När sillperioden var över ökade brännsvinsexporten igen men efter kontinentalperiodens slut var det över med både export och smuggling av ostindiska varor och brännvin.

Antalet barlastade fartyg som kom in till Göteborg från Storbritannien ökade stadigt från 1730-talet till 1770-talet. Därfter en minskning  på 1780-talet med en tillfällig ökning kring 1790 och igen under kontinentalblockaden. Ökningen 1730 till 1770-talet av antalet barlastade fartyg motsvaras av en likande ökning av antalet lastade fartyg under samma period. Så även om det enligt en del källor fanns en export av levande får och ull från Storbritannien till Sverige så syns den inte i statistiken. Det är naturligtvis också möjligt att får och ull smugglades in i Sverige så att det inte syns i någon statistik. Noterbart är att familjen Alströmer, när lierade och släkt med Niclas Sahlgren, var kända för sin fåravel på Höjentorp. Nergången av barlastade fartyg vid tesmugglingens höjdpunkt på 1780-talet tyder dock på att det under de åren fanns returvaror att lasta i Storbritannien.  Kanske handlar det om salt som reexporterats från Storbritannien. Under dessa år ökade nämligen saltimporten därifrån. Intressant är att det under 1780-talets början också importerades te från andra håll än Kina.

Ytterligare något som visar att den slutliga marknaden för det te som infördes till Göteborg var Sorbritannien är det faktum att många av de stora köparna på auktionerna av de ostindiska fartygens laster var skottar och engelsmän. Även handelshusen i Antwerpen som tidigare varit engagerade i Oostendekompaniet var stora inköpare (ofta via mellanhänder som Niclas Sahlgren). På den första auktionen 1733 var de 5 största köparna (48.5% av hela lasten) britter och bland de tio därefter var 4 britter. Dessa 15 personer stod för 73% av de totala inropen på auktionen. När det gälelr teinköparna var de 3 största köparna britter och bland de 15 största var 10 britter.

Största teinköpare på auktionen 1733 (antal telotter)

Colin & Hugh Campbell, 380
Charles Pike, 370
Hugh Ross, 358
Johannes Grill, 171
Erich & Hieronymus Nissen, 115
Alexander Gordon, 102
Thomas Mould, 96
Jacob & Niclas Sahlgren, 89
Henrik König, 87
Petter Arfwedson, 86

Av de största inköparna av te hörde Hugh Ross, bröderna Sahlgren och Thomas Mould också till de största järnexportörerna. Bröderna Campbell, Niclas Sahlgren, Charles Pike, Hugh Ross och Henrik König var alla investerare i Ostindiska kompaniet. Alexander Gordon tycks inte ha varit hemmahörande i Göteborg och det är också obekant om han är släkt med den familj Gordon som senare under 1700-talet är aktiva inom Göteborgshandeln. Thomas Mould (också stavat Mawld eller Mowld) var kansk, men troligen inte, släkt med familjen Maule (ytterligare en stavning av samma namn) som var aktiva i Ostindiska kompaniet i två generationer.

Andra källor:
Ostindiska Compagniet, affärer och föremål, 2000
Ivar Lind, Göteborgs Handel & Sjöfart 1637-1920, 1923
Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1951
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969
Fernand Braudel, Civilisationer och kapitalism, 1986

Svensk järnexport på 1700-talet

Del 1 av 7 i serien Export på 1700-talet

Den svenska exporten på 1700-talet bestod huvudsakligen av stångjärn, trävaror, beck & tjära samt sill och tran. Därtill kom en export av andra metaller, malmer och mineraler samt produkter därav som koppar, mässing och kalksten. Utöver det tillkom också reexport av kolonialvaror, främst ostindiska varor där te var överlägset viktigast. Teexporten kunde vissa år rent värdemässigt vara den största exporten från Göteborg. Stångjärn var dock den dominerande exportvaran. Vid sekelskiftet 1700 exporterades 200 000 skeppund och vid 1730-talet slut mer än 300 000 skeppund per år.

Under perioden 1738-1808 utfördes 329 000 skeppund per år i genomsnitt. av detta stod Stockholm för 60% (196 000 skepppund), Göteborg för 26% (86 000 skd) och Gävle för 8% (26 000 skd). Återstående 6% (21 000 skd) exporterades över en rad mindre hamnar, främst Norrköping (9 000 skd), Västervik (4 000 skd) och Uddevalla (3 000 skd). Vad gäller Uddevalla ska nämnas att järnexporten från staden var belagd med diverse begränsningar fram till 1733, bland annat i form av högre tull. Borgarna i staden med familjen Koch i spetsen arbetade hårt med att få bort dessa begränsningar och hade upprepade stridigheter med Göteborgs handelsmän om detta. Exporten från Uddevalla bestod till största delen av järn av lite högre kvalitet än stångjärn, såsom plåt, spik och stål.

1741-1808 svarade de tre stora hamnarna för mellan 92 och 95% av exporten. Stockholms andel var störst på 1760-talet (63%) och lägst på 1780-talet (56%). Åren 1781-90 svarade Göteborg för  29% av den totala exporten medan staden under resten av årtiondena aldrig svarade för mer än 25% av exporten. Gävles andel var lägst på 1770-talet (6%) och högst på 1790-talet med 9% av stångjärnsexporten.

Av Stockholms järnexport gick vanligen mellan 40 och 60% till Storbritannien, störst var exporten rent andelsmässigt i slutet av 1750-talet och början av 1760-talet då det i genomsnitt exporterades 110 000 skd till Storbritannien. Detta motsvarade 57-58% av Stockholms stångjärnsexport. Därefter minskade exporten till Storbritannien kraftigt för att på 1780-talet bara utgöra 38% av stadens export (i snitt 73 000 skd per år). I slutet av 1780-talet steg exporten igen för att 1792 uppgå till 134 000 skd. Huvuddelen av Stockholms export till Storbritannien gick till London, Hull, Bristol King’s Lynn och Dublin på Irland. Exporten från Stockholm till  Irland och Bristol gick främst med svenska fartyg medan den på England dominerades av brittiska fartyg. Dominansen av svenska fartyg vad det gäller trafiken till Irland och Bristol kan hänga samman med att salt som importerades från Frankrike, Medelhavsområdet och Portugal var tvunget att transporteras på svenska fartyg. Fartyg som befann sig i Irländska sjön (Dublin, Bristol) kunde lätt ta sig till dessa områden för att lasta salt inför hemresan. Tenn kunde dessutom lastas i Cornwall för transport till kontinenten. Om detta skedde vet jag dock inte.

Av Stockholms järnexport gick under 1700-talet 20-25% till olika Östersjöhamnar där städer som Wolgast och andra i Pommern var viktiga liksom Danzig, Königsberg och Lübeck. I början av 1700-talet gick 10% av Stockholms stångjärnsexport till Amsterdam men denna andel liksom mängden minskade allteftersom och i slutet på 1780-talet var det inte mer än 6% för att bli ännu mindre senare. Dominerande exportörer i Stockholm under första halvan av 1700-talet var Grill, Jennings, Worster, Maister och Lefebure. Under andra halvan var det framförallt Tottie & Arfwedsson med lite olika handelshusen på andra plats.

Göteborg exporterade på 1740- och 1750-talen mellan 80 000 och 85 000 skd per år men exporten ökade för att i slutet av 1780-talet i medeltal utgöra 110 000 skd per år. På 1790-talet skedde en kraftig tillbakagång och i slutet av 1790-talet exporterades endast 74 000 skd per år. Storbritannien totalt dominerande som mottagarland. Fram 1770-talet gick 80-90% av Göteborg stångjärnsexport dit men därefter minskade andelen något medan exporten till Frankrike och Medelhavet ökade. Detta kan säkerligen ha med det ökade behovet av saltimport att göra och då behövde man ha något med sig på utresan också. Trafiken från Göteborg på Storbritannien sköttes av betydligt mindre fartyg än de som användes för exporten från Stockholm. Exporten gick dessutom till en större mängd hamnar, varav många ganska små även om London och Hull var de viktigaste. De dominerande järnexportörerna i Göteborg var i början av 1700-talet, Maister, Grundi och Ström, senare Christian Arfvidsson, V. Beckman, John Hall & Co samt Martin Holterman.

I den tredje järnexporthamnen, Gävle, varierade exporten år från år mycket mer än i de två största. Detta berodde framförallt på att staden hade en mycket oregelbunden export till Storbritannien. Den överväagnde delen av exporten från Gävle gick dock till Östersjöområdet, speciellt var Danzig, Königsberg och Pillau viktiga mottagarhamnar för stångjärnsexporten från Gävle. På 1740- och 1750-talet gick cirka 40-45% av Gävles export till östersjöhamnar, 20-25% till Nederländerna (Amsterdam) och cirka 30% till Storbritannien. Under 1760-talets andra halva och första halvan av 1770-talet hade exporten till Nederländerna minskat till omkring 10-12%, exporten till Storbritannien minskat till cirka 20% och exporten till östersjöhamnar ökat till 64%. Den totala exporten låg under hela denna period på mellan 20 000 och 25 000 skeppund per år. I slutet av 1770-talet ökade exporten för att i början av 1780-talet utgöra totalt 29 000 skd och i slutet av 1780-talet 34 000 skd per år. Samtidigt ökade andelen av exporten som gick till Storbritannien från 22% i snitt åren 1771-75 till 50% i snitt åren 1786-89.

Källor: Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969 samt Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1951

William Chambers

William Chambers

William Chambers

William Chambers, född den 23 februari 1723 i Göteborg, död den 8 mars 1796 i London, var en svensk-brittisk arkitekt och trädgårdsskapare. Han betraktas som det sena 1700-talets viktigaste engelska arkitekt.

Fadern var John Chambers (1695-1735) – uppvuxen i Hull. Farfadern hade bidragit med stora pengar till Karl XII:s arméer i kriget mot tsar Peter av Ryssland. Fadern som var mäklare och delägare i firma ”Chambers & Pierson (Pehrsson)” i Göteborg från 1716 fick burskap 1727. Modern Sara Chambers, född Elphinston, var troligen släkt med George Elphinston; styrman och kapten i Ostindiska kompaniet. William Chambers hade fyra syskon: Sara Chambers (1724-1785), John Chambers (d.y) född 1726, Elizabeth Chambers född 1728 och Mary Chambers (1731-1774).

Från 1723 bodde familjen i ett hus i hörnan av Kungsgatan och Västra Hamngatan. Fadern dog 1735, systern Elizabeth 1736 och modern Sara 1740. Barnen fick två förmyndare; Benjamin Hall och John Innes. Brodern John Chambers blev kvar i tjänst hos Svenska Ostindiska Kompaniet, och upptas som 20-åring i rullan över ”Cronprinz Adolph Friederics” resa 1746-48 som tredje assistent. Han deltog vidare i expeditionen med ”Götha Leijon” till Suratte och Kanton 1750-52, som fjärde superkargör. Han var förste superkargör för expeditionerna med ”Prins Carl” 1765 och ”Cron Prins Gustaf 1767, innan han blev fast superkargör i Kanton 1769-72. Han bosatte sig senare i London.

Sara Chambers gifte sig första gången i november 1747 med läkaren och handelsmannen George Bellenden (1718-1770) och efter dennes död gifte hon den 1772 om sig med riksdagsmannen och direktören vid Svenska Ostindiska Kompaniet, Martin Törngren (1735-1799).  Mary Chambers var gift med David Sandberg, adlad af Sandeberg, som var superkargör och direktör vid det Svenska Ostindiska Kompaniet.

Efter faderns död i mars 1735 flyttade William Chambers till England där han gick i Ripon Grammar School i Yorkshire. Han återvände till Göteborg i samband med moderns död 1740. I april samma år gick han med ”Fredericus Rex Sueciae” till Bengalen, som lärling till den biträdande superkargören. William Chambers återkom till Göteborg den 18 oktober 1742. Sedan han varit ett halvår på kompaniets kontor gick han åter till sjöss i maj 1743 på fartyget ”Riddarhuset”, sannolikt som assisterande superkargör. Skeppet gjorde några månaders uppehåll i Kanton och det var troligen då som intresset för arkitektur väcktes. På hösten 1745 var han tillbaka i Sverige och for sedan vidare till England, Holland och norra Frankrike. Den 26 januari 1748 påbörjade han sin tredje resa med kompaniet till Ostindien. Denna gång gick han med fartyget ”Hoppet” och med destination Kanton. Hans befattning var tredje superkargör. En annan superkargör ombord var David Sandberg.

Efter sin återkomst till Sverige den 11 juli 1749 tog han avsked från kompaniet. Han reste därefter vidare till Paris för att grundligt inhämta mer kunskap om arkitektur. Han kom där i kontakt med den svenske ambassadören i Frankrike, C.F. Scheffer, som skrev ett antal rekommendationsbrev för honom till flera framstående personer i Italien, dit han reste för fortsatta studier under fem år.

William Chambers gifte sig 1753 med Catherine More. Med henne fick han fem barn som nådde vuxen ålder. Paret bosatte sig i november 1755 i London där han också öppnade arkitektkontor. Efter rekommendationer från Lord Bute, blev han 1757 den dåvarande prinsens av Wales (George III:s) ritlärare och utgav under dennes beskydd samt med bistånd från sina vänner i Göteborg praktverket Designs of Chinese Buildings, Furniture etc. (1757), vilket efterföljdes av A treatise on civil architecture (1759; med nya upplagor 1768 och 1826).

Redan tidigt fick William Chambers i uppdrag att anlägga en trädgård i Kew åt prinsens mor Augusta. Hans nygestaltning av parken och Kews byggnader skildrades i ett stort praktverk: Plans, elevations, sections, and perspeclive views of the gardens and buildings at Kew in Surrey (1763), som utfördes av den tidens bäste kopparstickare. Emellertid mötte Chambers smak ganska mycket motstånd och han fick därför anledning att ge ut en särskild avhandling till försvar för sina åsikter, Dissertation on Oriental Gardening, (1772), ny upplaga 1773; översättning till franska och tyska). År 1762 fick Chambers uppdraget att bygga om Buckingham House efter kungens krav.

År 1762 valdes Chambers in i Acedémie Royale d’Achitecture i Paris och fyra år senare blev han medlem av den svenska Vetenskapsakademien. Tillsammans med Robert Adam utsågs han 1761 till kungens förste arkitekt. Det dröjde till 1769 innan han krönte sin bana genom att efterträda Henry Flitcroft som chef för ”Board of Works” – den engelska motsvarigheten till Byggnadsstyrelsen.

Med brittiske kungens stöd grundades 1768 Royal Academy of Arts av Chambers som blev skattmästare, och med konstnären sir Joshua Reynolds som preses. I praktiken var det Chambers som kom att leda akademiens överläggningar och verksamhet.

William Chambers utförde 1769 idéskisser och ritningar för Svartsjö slott tillsammans med sin elev Edward Stevens. Detta var en nedbantad variant av Chambers tidigare ritningar till Harewood.

Förslaget var redan från början chanslöst eftersom det helt gick på tvären mot den arkitektoniska traditionen i Sverige och dessutom inte tillgodosåg det svenska kungaparets krav på ett stort och representativt slott.

Istället godkändes Carl Fredrik Adelcrantz projekt våren 1770 och utbyggnaden stod färdig tre år senare. Chambers tillmötsgående att snabbt kunna utföra ett förslag, visar att han var synnerligen välinformerad. Troligen hade han fått hjälp av sin tidigare mentor, diplomaten och greven Carl Fredrik Scheffer. Denne såg nu till att William Chambers ändå fick sin belöning, Nordstjärneorden, som utdelades 1770. Samma år skrev han också sin självbiografi, avfattad på god svenska.

I Sverige adlades William Chambers 1771 av kung Gustaf III och kung George III medgav att han fick använda sin adelstitel även i England. År 1776 blev Chambers medlem av Kungliga Akademien för de fria konsterna.

I Sverige bistod troligen William Chambers med ritningar till Råda säteri, som uppfördes 1770-72. Hans yngre syster Sara Chambers (1724-85) blev änka 1770 och gifte två år senare om sig med ägaren till säteriet, Martin Törngren.

Chambers ritade troligen också Partille herrgård på uppdrag av David af Sandeberg och dennes hustru Mary Chambers. Med start 1773 lät svågern af Sandeberg uppföra herrgårdsbyggnaden i Partille.

Vårvintern 1773 planerade Sveriges änkedrottning Lovisa Ulrika att omgestalta och framförallt utöka den gamla trädgården vid Svartsjö slott med en engelsk park. Eftersom det i Sverige ännu inte fanns någon kvalificerad arkitekt som kunde rita trädgårdar i enlighet med den nya engelska smaken var det naturligt att hon vände sig till William Chambers i London. Att döma av Chambers egen brevväxling hade han inte tillfälle att besöka Svartsjö, utan fick bygga sitt arbete på uppmätningar.I mars 1774 var arbetet klart.

Det skulle dröja ända till tiden efter försäljningen av Drottningholms slott innan änkedrottningens ekonomi var så god att trädgårdsprojektet kunde genomföras. Även Hårleman och Adelcrantz gjorde upp planer för trädgårdens omgestaltning och utvidgning, men endast en del av dessa kom till utförande. Det är känt att anläggningsarbeten företogs i trädgården under åren 1780-81, men vilka planer som faktiskt förverkligades är oklart.

Somerset House

Somerset House 1817, med Themsen omedelbart utanför byggnaden

William Chambers ledde ombyggnaden och tillbyggnaden av Somerset House åren 1776 till 1796  i London. Somerset House anses tillhöra 1700-talets förnämsta engelska byggnader. Arbetet innebar att inga större arbeten i Sverige kunde utföras under dessa år.

På äldre dagar besvärades Chambers av astma och efter en långvarig sjukdomstid dog han i sitt hem på Norton Street i London. Han ligger begravd vid the Poets’ Corner i Westminster Abbey.

Texten är hämtad från Wikipedia, bearbetad, förkortad och förändrad.

Matzen – köpmannafamilj i 1700-talets Göteborg

Äldste kände medlem av den göteborgska handelsmannafamiljen Matzen är Jochim Mattjesen (-1634).Denne flyttade 1624 till Göteborg. Hans son var David Matzen (d.ä., 1620-92), gift med Anna Langetwe (1629-73). Det senare parets dotter Clara Matzen (1660-1709) var gift med Johan Schröder (-1698) i sitt första gifte. Deras dotter Clara Schröder (1690-1749) var i sin tur gift med Johan Anders Olbers (1673-1741) från en annan framgångsrik handlarfamilj i Göteborg. Clara Matzen gifte efter mannens död om sig med Mattias Schildt.

En bror till David Matzen d.ä. var den tidvis i London boende Georg Matzen. En annan bror var Claus Matthisson i Hamburg där också systern Clara Matzen bodde. David Matzen d.ä. var diakon i tyska kyrkan och en ansedd handelsmanmed omfattande  handelsförbindelser i Värmland. Han samarbetade mycket med såväl svärsonen Lars Bratt som med redaren Arfwid Gudmundsson. Lars Bratt (1649-1697) var gift med dottern Christina Matzen (-1692). Vid hennes död gifte Lars Bratt om sig med Christina Schröder, syster till ovan nämnde Johan Schröder. Två av Lars Bratts sonsöner blev superkargörer i Ostindiska kompaniet.

David Matzens son Niclas Matzen (1664-1720) var gift med Dorothea Calmes (1682-1738) i hennes andra gifte. Han var därmed svåger till handelsmännen Eric Nissen, Hieronymus Nissen och Lorentz Bagge. Denne Niclas Matzen hade i sin tur två söner, Niclas Matzen d.y. och Harder Matzen. Niclas Matzen d.y. (1710-75) var i sitt första gifte gift med Ingeborg Schale (1716-62). Deras dotter Dorothea Matzen (1737-63) var gift med den framgångsrike handlaren Anders Philipsson Oterdahl (1726-1804). I sitt andra äktenskap var Niclas Matzen d.y. gift med Maria Hülphers (1731-87), tidigare gift med Sven Eriksson Kullman.

Niclas Matzen d.y. var skeppsklarerare, redare och ägare av sillsalteri vid Barlastkajen. Han var också delägare i Varvet KustenVarvet Kusten levde under 1700-talet på att underhålla och utrusta Ostindiska kompaniets fartyg och låg vid nuvarande Majnabbehamnen där Stenas Tysklandsbåtar lägger till. Varvet byggde också ett stort antal mindre fartyg som användes för exporten från Göteborg. Det hus som idag kallas Taubehuset var Varvet Kustens kontorsbyggnad. Vid Niclas Matzens död övertogs hans firma och delägarskap i olika verksamheter av styvsonen Sven Peter Kullman (1755-89).

Harder Matzen (1715-1806) var gift med kusinen Catharina Maria Nissen (1719-49), dotter till ovan nämnde Eric Nissen (1689-1750) och  Maria Calmes (1685-1744). Harder Matzen var ägare till Överås landeri.

Harder Matzens dotter Dorothea Elisabeth Matzen (1748-1829) var gift med Gustaf Bernhard Santesson (1739-90), grundare av den stora Santessonska grosshandlarfirman. Deras son Bernt Harder Santesson (1776-1862) var bland annat direktör i Ostindiska kompaniet, huvudägare till Motala Verkstad och en av de drivande bakom tillkomsten av Göta kanal. Han var gift med sin kusin Johanna Dorothea Matzen (1787-1835), dotter till Harder Matzens son David Matzen (d.y., 1749-1814) och hans fru Anna Maria Hierta (1746-1840). David Matzen (d.y.) var grosshandlare.

Carl Söderström – en 1700-talsfifflare

Carl Söderström var en handelsman som användes som agent av flera göteborgs- och stockholmsfirmor på 1700-talet. Som agent agerade han på olika firmors vägnar som uppköpare av järn från bruk i Bergslagen, Värmland och Dalsland. Några av de firmor han arbetade för var de stora handelsfirmorna Sahlgren & Alströmer och Christian Arfvidsson & Söner i Göteborg.

1774 antogs Carl Söderström till Handelssocieteten i Göteborg efter att ha arbetat hos Beckman, Beyer och Schutz och på deras rekommendatiooner. Söderström bildade en handelsfirma från år 1776 tillsammans med en man vid namn Sten Alsing vars mor var Margareta Sahlgren och som var gift med Emerentia Wilhelmina Grubb, kusin till Niclas Sahlgrens andra fru Catharina Christina Grubb. Sten Alsing blev medlem i Handelssocieteten 1776 på rekommendation av Patrick Alströmer.

Firman Söderström & Alsing handlade med järn med hamnade redan efter två år i problem. 1780 konstaterades det att Alsing stod i skuld till firman med 4 748 riksdaler specie och släktingarna i firmma Sahlgren & Alströmer blev tvungna att hjälpa honom. Samtidigt hade också Alsings fru  6 000 riksdaler innestående i Söderström & Alsing, men det förändrade inte läget. Problemet löstes på det sättet att Carl Söderström kunde fortsätta verksamheten i firman under överinseende av Sahlgren & Alströmer i vilken firma Patrick Alströmer, Johan Alströmer och Clas Alströmer då var delägare. Sahlgren & Alströmer lånade honom pengar mot 6% ränta, Emerentia Grubbs kapital stod kvar i firman och hälften av vinsten som firman gjorde skulle betraktas som avbetalning av Alsings skuld.

Carl Söderströms affärsidé var att exportera järn till USA. För att kunna göra det investerade Söderström också i bruk på hemmaplan i Sverige. 1780 köpte han således, tillsammans med Christian Ludvig Jöransson, Thorskogs bruk i Västerlanda tvärs över älven från Lödöse av Olof Wengren. Firma Sahlgren & Alströmer stod för säkerheten (borgen) vid köpet. Jöransson var vid tillfället anställd i Sahlgren & Alströmer.

1781 anlände Richard Söderström, bror till Carl Söderström till USA. Samma år togs ett större lån i firman Bernhard Rottiers i amsterdam av Sahlgren & Alströmer mot säkerhet i Clas Alströmers gods Bollerup i Skåne. Sahlgren & Alströmer hade dock redan en del problem med återbetalning av lån till olika långivare, exempelvis klagade Hope & Co i Amsterdam på att man inte fått betalt. Sahlgren & Alströmer hade en skuld på 62 000 pund till denna bank år 1781. Även firman Adrian Janssen i Antwerpen klagade.

En del av dessa lån i Sahlgren & Alströmers namn upptogs av Carl Söderström utan att några egentliga affärer med USA verkar ha kommit till stånd. Det har ibland gjorts gällande att det amerikanska frihetskrigets slut år 1783 kan ha varit det som drog undan fötterna för hela järnexportprojektet. Men mycket tyder på att det aldrig fanns några egentligt fungerande planer på affärer utan att det hela var ett luftslott, kanske rent av lurendrejeri från början till slut.

Firman Lindegren Son & Grill i London vägarde snart ta emot växlar med Sahlgren & Alströmers namn, firman Jan & Carl Hasselgreen i Amsterdam klagade på Carl Söderström och krävde betalning från Alströmers. Även Lindegren son & Grill klagade på Carl Söderström och krävde att Alströmers skulle ta tag i saken.

Allra hårdast gick firman Poppe de Chaperouge i Hamburg ut. De hade vägrat acceptera en skuldsedel med Söderströms namn och då hade denne istället ställt ut en i Sahlgren & Alströmers namn för ett lån på 20 000 Hamburger banco som Söderström tog upp. Situationen förvärrades efterhand, Hasselgreens vägrade ha med Söderström att göra från 1783, Goodchild, Slater & Jackson i London stoppade alla krediter till Söderström. Poppe de Chaperouge krävde 1784 att Sahlgren & Alströmer skulle betala Söderströms skuld till dem. Genom att agera hårt fick firman in huvuddelen av sina pengar. Detta löstes bland annat genom att Peter Svalin ställde upp med pengar som lån till Patrick Alströmer och Carl Söderström. 1785 hade firman Sahlgren & Alströmer skulder till Hasselgreen på 31 033 riksdaler, Lindegren son & Grill 10 052, Bernhard Rottiers 71 356, Adrian Janssen 70 602 plus 20 280 för lån till Carl Söderström.

Clas Alströmer hade också i firmans namn gjort den del spekulativa och olönsamma investeringar i silverutvinning i Dalsland, en ren bluffaffär (Dals Bergs Societet) och i Strömsholms kanal, en verklig men olönsam affär.

Situationen var allvarlig och blev än besvärligare när Nils Silfverschiöld, gift med Anna Margareta Alströmer (1766-92), dotter till August Alströmer som dött 1773, ville få ut sitt arv ur firman. Nils Silvferschiöld behövde pengar för inevsteringar i s sina gods Koberg och Håberg samt i Virsbo bruk. Han föröskte därvidlag överta egendomarna Svenholm och Säffle som en del av betalningen. SÄffle visade sig dok i princip vara värdelöst så en försäljning av dessa egendomar inbringade kanppast så mycket som Silfverschiöld förväntat sig.

När Patrick Alströmer sedan drabbades av en annan bedragare, lagmannen Johan Simmingsköld, som semt ut ur landet med en skuld på 60 000 år 1764 förvärrades läget då en stor del av denna skuld var till Patrick Alströmer. Sahlgren & Alströmer krävde pengar av Söderström för de lån som han tagit upp i deras namn eller mot deras säkerhete och borgen. De fick inga pengar. 1785 fattade Peter Svalin oråd och begärde inteckningar i ett antal fastigheter i Göteborg för sin fordran på 6 363 riksdaler. Han erhöll inteckningarna. Även Olof Wengren vill ha betalning för bruket Thorskog som Söderström och Jöransson köpte men faktiskt aldrig betalt. Även han fick inteckningar i fastighetr för fordringen på 5 300 riksdaler.

Sahlgren & Alströmer förklarades i konkurs 1785 och i konkursansökan angavs att tillgångarna var 651 837 riskdaler specie och fordringarna 615 773 riskdaler specie. Bland de angivna tillgångarna fanns också Clas Alströmers och hans frus privata fastigheter till ett värde av 200 575 riksdaler. Fordringar på Carl Söderström hade satts till värdet noll, men egentligen var han skyldig bolaget 242 070 riksdaler, men det fanns inga förutsättningar att få in dessa pengar då Söderström flytt landet.

En hel del tillgångar såldes av året efter, godsen Bollerup och Övre Byborg, Clas Alströmer shalländska strögods, bruken Dömle, Kvarntorp, Gräsbosiö, Alingsås manufaktur, Clas Alströmers fastighet vid Lilla Torget osv. En hel del skulder avskrevs och värdepapper av olika slag såldes. En överenskommelse gjordes och underskrevs av Lars Segerström för Kammarkollegiet och Jernkontoret, G.H. Brahelén som företrädde Jan & Carl Hasselgreen samt Bernhard Wohlfahrt för Janssen, Bernhard Rottiers och ytterligare en fordringsägare i Antwerpen. En som dock inte var nöjd var Nils Silfverschiöld. Han ordnade så att konkursboet (konkursmassan) blev ansvarigt för ytterligare en rad skulder som inte fanns i den ursprungliga överenskommelsen, skulden för Thorskog, skulder i utlandet och en del annat, däribland borgen på ett lån som upptagits i Brabant av firman Christian Arfvidsson & Söner.

Arfvidsson & Söner hade också affärer med Carl Söderström och de hamnade också i problem när denne upptagit lån och växlar i deras namn och låtit bli att betala. Lånet i Brabant som Sahlgren & Alströmer gått i borgen för hade därför bara betalats till häften. Först 1790 avslutades konkursen i Sahlgren & Alströmer när Bernhard Wohlfahrt och landssekreterare Hummel överlämnade vad som fanns kvar i konkursboet till Clas Alströmers fru Sara, född Sahlgren.

1786 avslöjades också att Carl Söderström i Göteborg hos Riksens ständers bank upptagit betydande lån mot pant av järn, som insatts i Vänersborgs stadsvåg. Vid inventering visade det sig att av Arfvidsson och Söderström belånade järnpartier om 17 700 och 8 300 skeppund hade från vågen uttagits resp 10 000 och 8 100 skeppund, utan att de motsvarande lånebeloppen betalats. Skyldig till det hela var Carl Söderström, men Christian Arfvidsson hade i syfte att hjälpa honom i varje fall gjort sig medskyldig då han tagit upp lån och hjälpt Söderström att sälja de järnpartier som tagits ut utan att lånen betalats. Söderström flydde från Sverige, Arfvidssons förhållande till banken ordnades efter ganska långvariga förhandlingar genom att handelshuset John Hall & Co med en s.k. aversionshandel (ett ackord) med bankstyrelsen övertog ansvaret för skulden.

Konkurs för Arvidsson & Söner kunde undvikas men firmans dominans på många områden försvann då tillgångar fick avyttras för att firman skulle kunna överleva. John Hall & Co övertog en stor del av intressena i järnbruk och sågverk samt blev den dominerande eportören av brädor och järn från Göteborg. Produktionen vid de av företaget ägda sillsalterierna liksom exporten av salt sill tycks också ha minskat kraftigt.

Andel av järnexporten från Göteborg år 1777: Christian Arfvidsson & Söner 41%, John Hall & Co 30%, Vincent Beckman & Co 8%
Andel av järnexporten från Göteborg år 1790: John Hall & Co 76%, Martin Holterman 7%, Christian Arfvidsson & Söner 4%

Andel av brädexporten 1777: John Hall & Co 30%, Christian Arfvidsson & Söner 21%, Vincent Beckman & Co 3%
Andel av brädexporten från Göteborg år 1790: John Hall & Co 71%, Christian Arfvidsson & Söner 9%, George Bellenden & Co 2%

Huvuddelen av Arfvidssons export av sill gick till Västindien (via Cork) och minskningen av sillexporten kan ha med att företaget på olika sätt hamnade i onåd hos brittiska kreditgivare och handelsparttners på grund av Söderströms vidlyftiga affärer (rättare sagt lurendrejerier) i Arfvidssons och Alströmers namn:

Den 6 maj 1785 bildades också tillsammans med den 25-årige Joseph Schürer ”Teuchler & Schürer & Co”. ”Co” avsågs bädda för, som det senare framkom, ”Arfwidsson & Söner´s framtida entré i företaget. Skeppets varor lossades i Gustavias hamn, returfrakt ordnades och ”Fred och Ymnoghet” kunde anträda återresan i juli med styrman Andersson som kapten. Handelshuset inköpte slupen ”Speedwell”. Affärerna hade inte utvecklats väl, medhavda varor var inte alltför lättsålda, returlasten hade kostat slantar och man hade fått draga en och annan växel för finansieringen! Teuchler och förmodligen de unga bröderna Eckerman låg ute i karibiska sjön mest hela tiden med Speedwell i försök att sälja varor och skapa affärskontakter.

Varulagret i bolagets hamnmagasin förblev oförändrat månad efter månad. Oron spred sig bland långivarna i hemmahamnen Gustavia, där Schürer tappert försökte hålla ställningarna. I mitten av september tvingades företaget ställa säkerheter för lånen i forma av mark och byggnader i Gustavia, slupen, gods och varor under sigill samt fyra negerslavar.

Den 16 oktober 1785 inträffade katastrofen! I en Londonbank protesterades en av företaget den 22 maj utställd växel om £ 500! Ryktet härom nådde snabbt Västindien. Handelshusets tillhörigheter belades omedelbart med kvarstad och huvudägaren Teuchler efterlystes för att förklara sig! Teuchler är helt tagen på sängen, förstår ingenting, han har ju Arfwidssons löften om öppen kredit ringande i öronen! Vid årsskiftet är han fortfarande oanträffbar ute i övärlden, bl.a. säger ryktet att han tillsammans med den beryktade äventyraren Backman en tid suttit fängslad i Cape Francois i Saint Domingue! Teuchler begär i ett brev till guvernör Rayalin ett års fri lejd för att få tid att reda ut sina och företagets ekonomiska problem. Den 16 juni 1787 efter 10 månaders frånvaro återkom så Teuchler tillsammans med den yngre Gustaf Ekerman till Gustavia. Han hade fått två månader på sig att lösa problemen. Redan den 8 juli reste Teuchler till Sverige med briggen Exprés, men problemen kvarstod, vilket framgår av domstolsprotokoll under en följd av år.

Anledningen till växelprotesten i London var Söderströms och Arfvidssons bedrägerier mot järnvågen i Vänersborg.

Carl Söderström och hans bror Richard Söderström tycks onekligen ha lurat av en massa bankirer och svenska företagare stora summor pengar och sen smita undan till USA. Genom att ta upp lån och inte betala fick dessutom Söderström ett stort handelsbolag i konkurs (Sahlgren & Alströmer) och ett annnat hamnade i stora problem (Arfvidsson & Söner). Richard Söderström blev handelsman i Boston och konsul. Pengarna som bröderna med stor sannolikhet snodde åt sig i Europa kan ha fungerat som ett bra startkapital. Både Carl Söderström och Richard Söderström finns omnämnda i brev av John Quincy Addams, en av USA:s grundare.

Söderström tycks inte heller ha varit ensam som fifflare på 1700-talet. Ovan nämnde Simmingskiöld var en, Peter Westman som fiffalde med växlar var en annan och Samuel Gustaf Hermelin en annan med sitt fiffelprojekt Dals Bergs societet (i vilket firma Sahlgren & Alströmer investerade).

Andra källor: Gudrun Nyberg, Clas Alströmer, 2011

 

Valck, von Minden och Thornton

Johan Sibrantsson Valck (Jan Sybrant, -1648) och hans hustru  Anna Clausen (Anneken Claes, 1608-84) flyttade till Göteborg 1637. Vid mannens död gifte Anna Clausen om sig med skepparen Truls Torstensson (-1667). På något sätt var familjen Valck också släkt med familjen von Saveland, närmare bestämt med Lennart von Saveland, bruksförvaltare vid Kroppa bruk år en 1633-55 och därefter bosatt i Göteborg. Hans bror var Johan (Jan) von Saveland. Av Johan Sibrantssons Valcks barn var Sibrant Valck (1632-81) och Margareta Valck (1634-1700) bosatta i Göteborg som vuxna. I övrigt fanns en lång rad barn som var bosatta i Amsterdam. Ett av dessa barn var Johan Valck vars dotter Anna Valck (-1711) senare var gift med Peter Mellenberg i Göteborg.

Sibrant Valck var gift med Maria Daelders (1629-1706), född i Amsterdam och Margareta Valck var gift med Johan von Minden d.ä. (1638-98). Sibrant Valck och Johan von Minden var kompanjoner och sysslade med handel. De sysslade i huvudsak med järnexport (även silver och koppar) och brädexport liksom import av spannmål samt alkoholhaltiga drycker som vin och öl. Vinet importeradess från Frankrike, Portugal och Spanien. En stor del av handelskontakterna fanns i Hamburg, Amsterdam, London, Hull, Newcastle och Zaandam. Johan von Minden och förmodligen också Sibrant Valck var delägare i Ransäters bruk i Värmland liksom i Sångs och Tutemo masugnar. De hade affärer ihop med borgmästaren Börgesson i Karlstad och dennes svärson Johan Karlström, grundare av Uddeholms bruk. I Göteborg ägde Johan von Minden d.ä. bland annat Stora Katrinelunds landeri.

Johan von Minden d.ä. och Margareta Valck hade fyra barn som blev vuxna och gifta. Johan Minden d.y. (1669-1719), gift med Anna Maria Thornton (se nedan).  Dessutom Anna von Minden (1672-?), gift med Erik Paulin (-1708), Dorotea von Minden (1674-1737), gift med Cornelius Bijhl (1666-97) i första giftet och medJohan Jacob von Döbeln (Döbelius, 1674-1743) i det andra och Margareta von Minden (1676-1734), gift med den mycket rike Christoffer Liedberg (-1724). Erik Paulins och Anna von Mindens dotter Margareta Eleonora Paulin var i sin tur gift med Claes Ankarcreutz och deras dotter Dorotea Margareta Ankarcreutz (1725-68) som var gift med Magnus Gabriel Thornton (se nedan).

Maria Valck, dotter till Sibrant Valck var gift med Fredrik Linde i Stettin, dottern Anna Valck (-1725) gift med Johann Herman Rosenbusch (1647-1714). Paret Rosenbusch hade 8 barn. Sonen Sibrand Rosenbusch (1687-42) var gift med Elisabeth Cortemeijer (1698-1722) från en känd handlarfamilj i Kristianstad i sitt första äktenskap och i sitt andra gifte med Anna Barbra (Brita) Liedberg från Lidköping. Dottern  Maria Elisabeth Rosenbusch (1682-1736) var först gift med Johan Henrik Kaldiniger (1663-1716) och sen med Johan Lorens Rönnow (1679-1741), dottern Anna Catharina Rosenbusch (1683-1761) var gift med Johan Mellenberg (1702-67) i sitt andra gifte, dottern Margareta Rosenbusch (1685-1760) först med med Christian Schuldt och sen med vinhandlaren Johan Gerken (-1744) och dottern Sofia Rosenbusch (1700-79) med Johan Christian Buchou (1695-1727) först och sen med Asmund Swahn (1668-1742).

Dottern Adelheid Valck (1666-1735) med Maccabeus Thornton (ibland Torrington). Maccabeus Thornton (-1698) fick burskap som handlande i Göteborg 1685 men långt innan dess finns han nämnd som exportör. Bland annat var han för sin svärfar Sibrant Valck, och Johan von Mindens räkning uppköpare i Värmland för att efter svärfaderns död bli ansvarig för delar av firmans verksamhet. 1680 var Maccabeus Thornton den tredje störste uppköparen av järn i Värmland och 1684 den allra störste. Han var tillsammans med Henrik Braunjohan, David Amija d.y. och Johan Manorgen också initiativtagare till Göteborgs första klädesmanufaktur som anlades år 1690 och dessutom ledde han verksamheten vid ett vantmakeri.  Maccabeus Thornton och senare hans änka var ägare till flera gårdar och frälsehemman.

Av paret Thorntons barn var Sigbrand Thornton (-1741) gift med Johanna Crokat (1690-?), Elisabeth Thornton (1690-1751) med handelsmannen Johan Zander (1674-1734) i sitt första äktenskap. I det andra var hon gift med Carl Germund von Gröningen (1689-1769). Dottern Anna Maria Thornton (1684-1718) var gift med Johan von Minden d.y och sonen Johan Thornton (1696-1758) med Maria Elisabeth Bruhn, dotter till Abraham Bruhn. Johan Thorntons son Magnus Gabriel Thornton (1732-1797) var i sin tur gift med Dorotea Margareta Ankarcreutz (se ovan), kusin till Johan Jacob Paulin (1724-97), superkargör i Ostindiska Kompaniet och gift med Anna Elisabeth Thornton (1726-1800), syster till Magnus Gabriel Thornton.

Johan von Minden d.y var delägare i Ransäters bruk och ägare till Bada och Ohleby stångjärnshamrar.  De senare övertogs år 1715 från brukspatronen Anders Björnberg som ersättningen för en skuld. Johan von Minden d.y. och Anna Maria Thorntons dotter Anna Maria von Minden (1710-40) var gift med Carl Örnewinge (1691-49), dottern Elisabeth von Minden (1711-55) med Abraham Wirgman 1674-1761) och dottern Johanna von Minden (1718-52) med Peter Ekman (II, 1704-83).  Verksamheten i handelshuset Valck-von Minden(-Thornton) kan sägas ha fortsatt hos Johan Zander och och i familjen Ekman.

Sibrant Valcks fjärde dotter Sophia Valck (1669-91) var gift med handelsmannnen Johan Lange från Landskrona. Deras dotter Maria Catharina Lange (1691-1730) var gift med Josias Hegardt (1682-1762), politieborgmästare i Malmö.

Johan Valck (1668-1707), son till Sibrant Valck och Maria Daelders var gift medGertrud Tham (1679-1709), dotter till Volrath Tham. I sitt andra äktenskap var hon gift med Gerhard von Öltken och i sitt tredje med Nicolas Eldh. Johan Valcks och Gertrud Thams dotter Johanna Maria von Valck (1706-53) var gift med brukspatronen och assessorn på Storfors bruk, Hans Gustaf Linroth (1695-1729)  i sitt första gifte och med Johan Mauritz Klinckowström (1692-1768).

På den första auktionen av Ostindiska varor år 1733 fanns Margareta Liedberg (född von Minden) och Sibrand Rosenbusch bland de 115 personer som köpte varor.

Christoffer Liedberg och hans fru Margareta von Minden fick fyra döttrar. En av dessa var Barbo Sophia Liedberg (1706-72), gift med handlande Zacharias Zachrisson (-1750). Deras dotter Christina Zachrisson (1734-70) var i sin tur gift med Johan Henrik Nissen (1718-83) från en av de rikaste familjerna i Göteborg vid mitten av 1700-talet, även om Johan Henrik Nissen tillhörde de mer misslyckade köpmännen i familjen och hade stora skulder.

Andra källor: Christina Dalhede, Viner, Kvinnor, Kapital, 2006