Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Linhult

Kvarteret Larmtrumman

Kvarteret Larmtrumman omfattar Västra Hamngatan-Vallgatan-Korsgatan-Södra Larmgatan.

Göteborgs tomtägare 1637-1807

Rote 1, tomt 11, Kitz, Klinkow
Rote 1, tomt 12, Rancke, Liedberg, Bagge, Coopman
Rote 1, tomt 13
Rote 1, tomt 14
Rote 1, tomt 15, Landberg, Besien, Ullman
Rote 1, tomt 16, Pihl, Comenius
Rote 1, tomt 17, Linhult, Neresius, Ahlström
Rote 1, tomt 18, Roth,
Rote 1, tomt 19
Rote 1, tomt 20
Rote 1, tomt 21, Capellanstomten (ägdes av kyrkan under lång tid), Ekman, Kolleback, Busck
Rote 1, tomt 22
Rote 1, tomt 23
Rote 1, tomt 24, Wass, Werne
Rote 1, tomt 25, Rechsius, Thornton
Rote 1, tomt 26, Drake
Rote 1, tomt 27, Kjellander, Wallerius, Aurell, Hummel

Kvarteret Larmtrumman

Advertisements

Sillimport och sillexport på 1700-talet

Del 5 av 7 i serien Export på 1700-talet

I början av 1700-talet var det sillperiod i Norge med en kraftig ökning av fisket och exporten av sill:

Det norska sillfisket utvecklades kraftigt under första delen av 1700-talet och mängde sill som exporterades från norska hamnar ökade. Den största delen av sillen exporterades från Bergen och en kraftig ökning av den utskeppade sillen kan märkas. På 1690-talet låg exporten från Bergen på ungefär 15 000 tunnor årligen. Motsvarande siffror för 1720-talet var knappt 20 000 tunnor. På 1730-talet ökade exporten rejält med en topp år 1732 på 56 000 tunnor. På 1740- och 1750-talen upplevde det norska sillfisket goda tider. Toppnoteringar under de båda decennierna för Bergen var 143 000 tunnor år 1749 och 157 000 tunnor år 1756. Den näst största exporthamnen var Kristiansand med en högsta volym år 1756 om 75 000 tunnor. Exporten gick huvudsakligen till Medelhavsländerna och Östersjön. Viktiga destinationshamnar var Livorno, Marseille, Barcelona, Königsberg, Riga, Reval och Stockholm. Även till Amsterdam gick en hel del export när det holländska sillfisket vid denna tid hade sin höjdpunkt långt bakom sig.

Den helt avgörande betydelsen för framgångarna i det norska sillfisket var att vårsillen hade börjat komma in till kusten igen. Precis som i Bohusläns historia har det norska sillfisket på Vestlandet upplevt rika sillfiskeperioder. Den norska vårsillen försvann dock plötsligt i slutet av 1750-talet när sillperioden upphörde. Detta resulterade givetvis i minskade exportsiffror.

När den norska sillperioden upphörde började den bohuslänska sillperioden som kom att vara intill 1809. Svensk sillimport ersattes av sillexport från mitten av 1750-talet. Som mest uppgick importen av sill till omkring 50 000 tunnor sill per år på 1730- och 1740-talen. Medeltalet per år på 1740-talet var 34 000 tunnor och på 1750-talest första hälft fortfarande 33 000 tunnor salt sill. 1757 importerades enbart 2 000 tunnor.

Importen av sill kom på 1720-talet kanske främst från Nederländerna, 50% av all sill som transporterades genom Öresund kom därifrån med Norge stod för cirka 6% och Skottland för 29%. Därefter minskade Nederländernas betydelse medan Norges ökade. Av sillen som gick genom Öresund kom 44% från Nederländerna på 1730-talet, 12% på 1740-talet, 9% 1750-talet, 5% 1760-talet, 20% 1770-talet och 5% på 1780-talet. Motsvarande siffror för Norge var 32%, 75%, 55%, 12%, 6% och 2% medan Skottland stod för 15% på 1730-talet, 7% på 1740-talet, 2% på 1750-talet och därefter ingenting.

Svensk sill stod för ingenting fram till och med 1740-talet för att på 1750-talet utgöra 32% av all sill som transporterades genom Öresund, hela 81% på 1760-talet, 72% på 1770-talet och 90% på 1780-talet. Svensk sill tog alltså totalt över markanden för salt sill i Östersjöområdet i slutet av 1700-talet.

Den svenska exporten berörde enbart Göteborg och de bohuslänska städerna Kungälv, Marstrand, Uddevalla och Strömstad medan svenska hamnar i Östersjön blev stora mottagningshamnar av svensk sill i likhet med andra länders Östersjöhamnar. 1754 transporterades 2 000 tunnor av den svenska sillen genom Öresund till svenska hamnar, 1755 16 000 tunnor och 1756 20 000 tunnor. Udner 1760-talet gick omrkign 60 000 tunnor per år till inhemsk konsumtion medan det på 1770-talet handlar om ända upp till 100 000 tunnor vissa år, 1787 handlade det om 130 000 tunnor och i början av 1800-talet om cirka 100 000 tunnor per år. Udner 1770-tale öakde dock inte transporterna genom Öresund till svensk hamnar, istället tycks sill ha förts direkt till Bergslagen från Göteborg som också tog över mer av järnexporten vid denna tid.

Från 1758 ökade exporten av svensk sill mycket snabbt, år 1764 utfördes 228 000 tunnor men under 1770-teltskedde en viss minskning så att endast omkring 150 000 tunnor exporterades per år. På 1780-talet ökade exporten igen med en topp 1783 på 303 000 tunnor. Därefter minskade sillexporten till endast 38 000 tunnor år 1800 och efter 1808 upphörde exporten i princip helt. 1809 var sillperioden över och Sverige blev därefter ånyo ett sillimporterande land. Tranexporten (tran kokades på sillrens från salterierna och sill som inte fick användning i salterierna) kom igång rejält lite senare än exporten av salt sill och var som största på 1790-talet med en topp på 61 000 fat år 1796. Därefter minskade exporten kraftigt och efter år 1800 förekom nämnvärd export endast enstaka år. 1809 var det definitivt slut även för tranexporten.

Exporten av sill förklarar hela den ökning av sjöfarten på Sverige som kan ses i slutet av 1700-talet och många av de stora sillexportörerna blev också stora redare och delägare i varv och annat. Dessutom var de i många fall också stora saltimportörer. Värdemässigt var tranexporten och sillexporten ungefär jämbördiga på 1790-talet medan sillexporten dessförinnan var värdemässigt viktigare. 1795-96 var tran värdemässigt viktigare.Ii stort sett allt tran som producerades exporterades vilket inte gällde den salta sillen som vi sett ovan.

Göteborg stod för större delen av sillexporten, åren 1766–70 för 64% (i medeltal 89 000 tunnor per år)  medan Marstrand och Uddevalla dessa år stod för cirka 16 000 tunnor vardera per år.  Senare ökade de bohuslänska städernas andel av exporten i takt med att sillfisket flyttade norrut och med det också sillsalterierna:

År 1794, då de bohuslänska städernas export var som störst, stod Marstrand, Kungälv, Uddevalla och Strömstad tillsammans för 43,6 procent av länets export. Marstrand var den bohuslänska stad som hade störst sillexport, vilket till största delen beror på att många salterianläggningar låg inom dess tulldistrikt i skärgården norr om staden. 1790 hade Marstrand t ex med sina 71.950 tunnor 26,3 procent av länets export.

Göteborgs export gick under perioden 1766-70 till i huvudsak till Östersjöområdet (68% av exporten), med 20% av exporten till Storbritannien ( i stort sett bara till staden Cork på Irland), 5% till Madeira, 3% till Medelhavet och 4% till Väsindien. I Uddevalla och Marstrand dominerade Östersjöområdet än mer med 96% och 89% av exporten.

I Östersjöområdet var Danzig (inklusive Elbing) viktigast som mottagare med 21 % av exporten från Göteborg, 31% av Uddevallas och 30% av exporten från Marstrand.  Ryssland inklusive Baltikum spelade en större roll för exporten från Uddevalla (28%) och Marstrand (27%) än från Göteborg (13%). Preussen med hamnar som Königsberg, Memel och Stettin var mottagare av 23% av exporten från Uddevalla, 18% av exporten från Göteborg och 14% av exporten från Marstrand, Hamburg för 12% av Göteborgs export, 10% av Marstrands och 9% av Uddevallas.

Den sistnämnda staden hade mycket liten export till Storbritannien men 4% av exporten gick till Västindien. För Marstrands del gick 6% av exporten till Storbritannien medan 3% gick till Västindien. Exporten till Cork på Irland (del av Storbritannien på den tiden) lastades om för vidare befordran till Västindien. Totalt gick alltså omkring 30% av exporten från Göteborg, 9% av Marstrands och 5% av Uddevallas export under perioden 1766-70  till föda på slavplantager i Västindien och Madeira. Slavplantager för sockerproduktion.

Under 1770-talets sista hälft tycks endast 25% av Göteborgs export ha gått till Östersjön (inkluderar även Hamburg och Bremen) och en större andel alltså till slavplantager. 1789-1805 var andelen ungefär 60%.

Under vissa årtionden på 1700-talet var sill den efter järn största exportvaran rent viktmässigt och den värdemässigt tredje största exportvaran efter te och järn fram till första halvan av 1780-talet då sillen och tranet blev viktigare än tesmugglingen till Storbritannien.

Tranexporten gick i större utsträckning än sillen västerut, först halvan av 1760-talet gick 17% västerut, 1770-talets första halva 67%, 1781-85 36%, 1791-95 37%, 1801-05 3%. Precis som för sillen avviker 1770-talet då huvuddelen av exporten går västerut. För Göteborgs andel av exporten gäller en liknande fördelning av vart den gick. Tranet gick dock till delvis andra hamnar i de olika områden, i öst främst till Stettin, Stralsund och Hamburg, i väst främst till Amsterdam, Bilbao och Frankrike.

Sill-  och tranexportfirmorna var delvis de samma i olika städer längs med kusten och därför underskattas den export som firmorna stod för oftast eftersom nästan all forskning bara utgår från exporten från Göteborg.

Men man kan säkerligen utgå från att de största producenterna oftast också var de största exportörerna, Det handlar om sådana handelshus och firmor som Koch i Uddevalla, Ekman i Göteborg (med export från Göteborg och Uddevalla), Arfvidsson & Söner (Göteborg), Oterdahl (Göteborg och Marstrand), Peter Svalin (Göteborg, Marstrand, Uddevalla), Andersson & Wohlfahrt (Göteborg), Jonas Kjellberg (Göteborg, Marstrand), Wetterling (Göteborg), Busck i Uddevalla, Schutz (Göteborg, Marstrand), Olof Westerling (Göteborg, Marstrand). De flesta ovan de ovan nämnda var också tranexportörer men det fanns också firmor som hade liten export av sill , men stor export av tran som exempelvis C.H. Åkerman (Marstrand, Göteborg), Anders Lesse (Marstrand), Sven Linhult (Marstrand). Holterman & Böker och Lars Kåhre för att nämna några. Andra viktiga firmor var Low & Smith, Robert Crosswall och Gavin, sannolikt med sin huvudsakliga export till Storbritannien och Cork.

Arfvidsson & Söner var länge störst när det gäller sillexporten västerut från Göteborg, 1770 stod firman för 14% av hela exporten från Göteborg och ungefär 25 % av stadens export till Cork samt lite mer än 10% av direktexporten till Västindien. Under 1790-talet stod Peter Ekman för 5-10% av Göteborgs export av salt sill beroende på år samt för mellan 8 och 17% av tranexporten under samma tid.

Andra källor:
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969
Kurt Samuelsson, Det stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1851
Ivan Lind, Göteborgs Handel & Sjöfart 1637-1920, 1923