Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Laurens Tarras

Göteborgs största rederier – 1800-talets början

1880-talets början inkluderar slutet på Ostindiska kompaniets 4:e oktroj, Ostindiska kompaniets 5:e oktroj, slutet på sillperioden samt Göteborgs gyllene period, kontinentalblockaden. De stora rederierna/redarna har med undantag av Ostindiska Kompaniet och enstaka andra företag i allmänhet en koppling till sillhanteringen och/eller handeln med USA och Storbritannien under Napoleons så kallade kontinentalblockad. I början av 1800-talet fanns också en kort period med kaperiverksamhet.

Fram till 1805 var Ostindiska Kompaniet det i särklass största rederiföretaget. Detta beroende på att deras fartyg i genomsnitt var betydligt större än andra fartyg vid denna tid. För saltimport, spannmålsimport, sillverksamhet, sillexport, järnexport, kaperi och smugglingstrafik till Storbritannien behövdes och användes  mindre fartyg och det var sådana som andra redare i första hand hade.

Handelshus med intressen i sillhanteringen är bl.a. G.B. Santesson & Söner, Andersson & Wohlfahrt, Jonas A. Sernström, J.G. Ekmans Enka & Son och Carl Bagge. De flesta av dessa företag försvann som stora redare kring innan 1810.

Niclas Björnberg var Göteborgs rikaste man under denna tid, han var stor spannmålshandlare, störste delägare i Ostindiska kompaniets lönsamma 5:e oktroj och hade sillsalterier och trankokerier. Efter att den 5:e oktrojen avvecklats köpte han Ostindiska Kompaniets byggnad, det nuvarande Stadsmuseet. Han ägde också en lång rad järnbruk och sågar i Värmland och Dalsland och handlade med järn och trävaror. Anders Björnberg var hans bror och Carl Björnberg hans son.

A.P. Oterdahl och J.O. Oterdahl var bröder och efter A.P. Oterdahls död 1804 drevs hans företag vidare av sonen Niclas Oterdahl.

Sillperioden tog slut 1809, Ostindiska Kompaniets verksamhet upphörde helt 1813 och kontinentalblockaden varade formellt 1806-1814, dock delvis redan från 1803 och med i praktiken slut redan 1812.

Största rederier, antal läster, 1800, 1801, 1805, 

Ostindiska Kompaniet 4:e, 1 992, 2 534, 1 824
G.B. Santesson & Söner, 837, 988, 696
Andersson & Wohlfahrt, 609, 645, 686
Jonas A. Sernström, 545, 235, –
Carl Bagge, 506, 507, –
David Mitchell, 500, 449, –
Laurens Tarras, 492, 509, 563
Niclas Björnberg, 459, 461, 1 093
Olof Beckman, 421, 610, 314
Jonas Malm (Malm & Son), 392, 529, 236
Carl A. Iggelström, 359, 457, –
M. Holterman & Söner, 334, 284, –
Pehr Backman, 330, -, –
Bernhard Wohlfahrt, 311, 406, 411
J.G. Ekmans Enka & Son, 299, 299, 311
A.P. Oterdahl & Son, 283, 283, 293
J.O. Oterdahl, 276, 276, –
J.D. Wetterling & Son, 272, 272, 278
Jonas Kjellberg, 251, 251, 237
Em. B. Bahrman, 227, 265, –
Carl Brändström, -, 344, 343
D. Carnegie & Co, – , – , 409
Low & Smith, -, -, 344
David Airth, -, -, 275
G.H. Ekman (Ekman & Co), -, -, 256
Hedman & Arfvidsson, -, -, 219
Scott & Gordon, -, -, 212
Gabriel Gren, -, -, 124

Ett antal handelsföretag växte snabbt med export till och import från USA under kontinentalepoken. Vidarebefordran av varorna från Göteborg skedde i allmänhet med svenska fartyg medan transporten från USA till Göteborg eller omvänt skedde på US-amerikanska skepp. Några av de företag som tjänade mycket på denna handel mellan främst Storbritannien och USA via Göteborg var bland annat D. Carnegie & Co, Laurens Tarras, Ekman & Co, Olof Wijk, Scott & Gordon, Low & Smith, Kennedy & Åberg, Joseph & Olof Hall, Robert Dickson, J.F. Homeyer, Almfelt & Fehrnström och J.A. Andrén. Dessa företag blev som vi kan se också stora redare.

Olof Wijk och familjen Gavin hörde till de som också var kaparredare.

C.E Brändström tillhörde en av Gävles rikaste familjer och hade en bror som var grosshandlare i Kingston-upon-Hull i England. I likhet med de brittiska affärsmännen och firmorna hade han goda kontakter i Storbritannien som vid sidan av USA var några av Sverige viktigaste handelspartner på denna tid vad det gäller export av järn och trävaror. För Göteborg var dessa två länder helt dominerande.

Största rederier, antal läster, 1807, 1809, 1811, 1813

Niclas Björnberg, 1 094, 1094, 909, 882
Andersson & Wohlfahrt, 673, 585, 462, –
D. Carnegie & Co, 601, 394, 630, 840
G.B. Santessons Söner, 586, 531, 616, –
L. Tarras (Tarras & Blaurock), 563, 375, 1 312, 1 166
Bernhard Wohlfahrt, 416, -, -, –
G.H. Ekman (Ekman & Co), 378, 287, -, 480
Scott & Gordon, 336, 383, 534, 1 101
Malm & Son, 318, -, -, -,
Wetterling & Son, 318, 191, 142, –
J.G. Ekmans Enka & Son, 311, 192, -, –
A.P. Oterdahl & Son, 293, 191, -, –
Olof Beckman, 275, 230, 454, 284
Adam Gavin, 220, -, -, –
C.E.Brändström, 219, 219, -, 299
David Airth, 201, -, -, –
Low & Smith, 197, 399, 409, 534
Grill & Pettersson, 183, -, -, –
Jonas Kjellberg, 177, -, -, –
Gabriel Gren, 125, -, -, –
Willerding & Co, -, 419, -, –
Kennedy & Åberg, -, 185, 394, 437
Carl Bagge, -, 178, -, –
Hedman & Arfvidsson, -, 177, 214, –
S.A. Andrén, -, 100, -, –
Alec. Barclay & Co, -, -, 655, 426
J.M. Lundberg, -, -, 648, –
J.H. Gradman, -, -, 355, –
J.A. Andrén, -, -, 338, 140
Olof Wijk, -, -, 285, 381
Robert Dickson, -, -, 282, 409
Heyman & Co, -, -, 225, 204
A.M. Prytz, -, -, -, 629
A.R. Lorent, -, -, -, 501
Anders Björnberg, -, -, -, 355
J.F. Homeyer, -, -, -, 341
Samuel Arfwidsson, -, -, -, 320
Wahlgren & Wenster, -, -, -, 232
N.P. Bolmér, -, -, -, 196
F.M. Åkerman, -, -, -, 196
Thomas Gavin, , -, -, -, 182
Almfelt & Fehrnström, -, -, -, 174
Wm Gibson & Co, -, -, -, 173
C.H. Bäck, -, -, -, 116

Flera av företagen som växte snabbt genom transitaffärererna under kontinentalperioden slutade med en krasch när den konstlade högkonjunkturen för Göteborg var över. Scott & Gordon, Low & Smith, Joseph & Olof Hall, Andersson & Wohlfahrt samt Robert Dickson gick alla i konkurs. Alex. Barclay & Co, Olof Wijk med flera överlevde även om de ofta fick minska sin verksamhet. Detta fick betydelse också på rederiverksamheten som minskade i de företag som överlevde.

Största rederier, antal läster, 1815, 1817, 1819, 1820

Scott & Gordon, 1 346, 1 184, 317, –
Niclas Björnberg, 1 087, 1 069, 1 337, 1 307
A.M. Prytz, 986, 907, 981, 746
Olof Wijk, 888, 666, 520, 439
Alex. Barclay & Co, 808, -, 246, –
D. Carnegie & Co, 725, 633, 661, 772
Robert Dickson, 705, 325, -, –
Tarras & Blaurock (Tarras & Son), 606, 512, 288, –
Ekman & Co, 577, 457, 240, 240
Kennedy & Åberg, 554, 462, -, –
Olof Beckman & Co, 530, -, -, –
Low, Smith & Co, 528, 425, 242, –
A.R. Lorent, 493, 300, 274, 234
Thomas Gavin, 440, 120, 312, 361
J.H. Andrén, 429, 316, -, -,
James Dickson, 414, -, 316, 456,
J.F. Homeyer, 378, 378, -, -,
Joseph & Olof Hall, 376, -, -, -,
Almfelt & Fehrnström (B. Almfelt), 353, 339, -, –
A.P. Oterdahl & Son, 323, 332, -, –
Levin Jacobsson, 302, 348, 612, 466
C.E. Brändströms Enka & Son, 287, 307, -, –
N.P. Bolmér, 256, -, -, –
Samuel Arfwidsson, 251, 197, -, –
Malm & Söner (Peter Malm), 216, 304, 276, 377
Wahlgren & Wenster, 216, -, -, –
J.A. Lundwik, 180, -, -, –
James Gavin, 153, -, -, –
Lor. Swensson, 105, 205, -, –
Gust. Melin & Co, 104, -, -, –
Pet. Dahl & Co, -, 377, -, –
F.M. Åkermans Söner, -, 298, 298, 298
Jonas Kjellberg & Co, -, 144, -, –
G.R. Prytz, -, -, 365, 365
Carl Björnberg, -, -, 300, 809

Flera av de stora redarna i början av 1800-talet kom att höra till de största redarna under en stor del av 1800-talet. Detta gäller framförallt de som överlevde kontinentalblockadens slut och de som startade sin verksamhet efter denna. Detta gäller exempelvis Andrén (blev ägare till G.H. Hegardt & Co) D. Carnegie & Co, Olof Wijk, James Dickson, Alex. Barclay & Co och Ekman & Co.

Skeppet Minerva ur två perspektiv. Målning av Guiseppi Fedi, troligen vid ett hamnbesök i Istanbul år 1817. Ägare av den tremastade fullriggaren (fregattskepp) var Low, Smith & Co. Minerva var byggd 1807 och på 140 läster.

Källa till sifferuppgifterna: Per Forsberg, Större skeppsägare i Göteborg 1782-1820, 2016

Advertisements

Skärgårdsverk i södra Inland

Del 13 av 18 i serien Sill, sillfiske och sillperioder

Det sydligaste sillsalteriet utanför södra Inland fanns utanför halvön Överön i Nordre älvs mynningsvik. Detta sillsalteri byggdes år 1787 på Lilla Bastö av C.E. Högström som för ändamålet arrenderat ön av dess ägare Sven Persson på Stora Bastö. Sven Persson hade inköpt öarna år 1775.  Högström byggde först ett trankokeri som dock snart kombinerades med ett sillsalteri. 1802 omfattde anläggningen 11 byggnader och hade nya ägare då Högström sålt skärgårdsverket året innan. 1809 gick verksamheten i konkurs, revs och monterades ner. Även på Överön själv fanns anläggningar , dels ett salteri och trankokeri som tillhörde J.C. Rooth och var uppfört 1790, dels Storenäs tillhörigt D. Zelling i Stockholm.

Det fanns också en del salterier länge med Nordre älv, I Kornhall fanns fyra mindre salterier varav tre också hade trankokeri. Ägare till de tre kombinerade verken (ett var) var C. Stenhammar i Göteborg, A. Juvens i Lidköping reps. H. Hellberg i samma stad. En N. Hellberg i Kungälv ägde ett skärgårdsverk vid Näsholmen och en Skaring från Lidköping ett vid Närberget. Vid Kastellegården fanns ett trankokeri tillhörigt överste J.W. Tranefeldt.

Även inne i Kungälvs stad fanns det sillsalterier. Alla sannolikt ganska små. I januari 1788 uppgavs att Conrad Anderssons änka hade ett salteri, David Lesle hade ett liksom Nils Hellberg, rådmannen P. Palmborg, Anders Strömbäck, D.M. Castensson liksom rådmannen och handlaren Nils Lidbom (han kan ha haft två). Dessutom fanns ett vid Högebro.

Närmast norrut från Stora Bastö ligger Saltö och där fanns också ett sillsalteri i slutet av 1700-talet, anläggningen förstördes av en storm år 1806.  Strax norr om Saltö ligger Fjällsholmen där skärgårdsverket Kringlan fanns. Detta ägdes fram till 1793 av rådman Jacobsson men övertogs av hans borgenärer som sålde det till Lars Heljesson som var bokhållare vid anläggningen. Vid sidan av Kringlan fanns på Fjällsholmen tre andra trankokerier varav ett hette Edsviken och ägdes av J. Sylvan i Ystad.

På Gillholmen fanns ett verk tillhörigt Arvid Walerius i Göteborg, vid Knarrevik ett som ägdes av J.G. Westerberg & Co, vid Kovikshamn ett ägt av Nicolas Swensson i Göteborg. Denne ägde också ett verk vid namn Näset (Sjöhåla). På Risholmen fanns ett skärgårdsverk ägt av  S. Blomdahl, på Ljungholmen en ägd av A. Siwertsson år 1787 och av Carl Tholander i Stockholm år 1809. På Lilla Ljungholmen ett verk, ägt av Peter Wennerholm.

Ytterligare lite nordvästut från Saltö ligger Brunskär där ett av de första skärgårdsverken kom att uppföras år 1757. Närmare bestämt uppfördes det på Lilla Brunskär och dess chef vid denna tid hette Jonas Westbeck. Brunskären var på denna tid kronoholmar och bland befolkningen fanns förutom sillarbetare också fiskare och lotsar. Efter att sillen försvann 1809 minskade befolkningen snabbt på ön. Skärgårdsverket ägdes av B.M Björkman i Stockholm.

Mellan Brunskär och Rörö ligger Flatskären eller Flatorna som började befolkas redan tidigt under sillperioden, närmare bestämt 1747. 1797 hade Flatorna 60 invånare. De tre olika öarna Nole Flatan, Brända Flatan och Södra Flatan hade varsitt skärgårdsverk. Det första uppfördes 1787 och ägdes av D.M. Castensson i Kungälv. Ytterligare ett byggdes 1794 och ägdes av A.P. Oterdahl & Son. 1807 brann verket på Brända Flatan ner och 1814 stängdes det sista av de tre, Nolflatans skärgårdsverk. Ytterligare åtta år senare, 1822, flyttade skärens sista invånare därifrån.

På Stensholmen och det med Stensholmen sammanbyggda Rörholmarna rakt utanför Toftahalvön i Hålta socken i nuvarande Kungälvs kommun låg tre stora salteri- och trankokerianläggningar. Den största ägdes av Christian Helmich Åkerman år 1787, ägare till Tofta herrgård.  Detta trankokeri, byggt av Peter Ekman 1778, hade hela 36 kittlar och var det största i hela Bohuslän. Enligt de flesta källor tycks Ekman ha sålt detta verk till F.M. Åkerman år 1784. Enligt en del källor verkar det dock som han behöll en andel i Stensholmens trankokeri. Stora Rörholmens sillsalteri som producerade 5 000 tunnor salt sill per år ägdes också av Åkerman medan Lilla Rörholmens skärgårdsverk år 1787 ägdes av Niclas Arfvidsson och 1803 av P.B. Hammar.

På Stensholmen fanns också en illa beryktad krog. 1812 hade alla sillsalteri- och trankokningsanläggningarna på Stensholmen stängts och monterats ner. Rörholmarna var fortsatt befolkade som fiskeläge intill 1912 då det sista huset också monterades ner och flyttades till fastlandet. Ägare till Stensholmen och Rörholmarna tycks dock markägarna på Klåverön ha varit.

Den venezolanske frihetskämpen Franscisco de Miranda som 1787 var i Sverige och bland annat besökte affärsmannen John Hall som jag skrivit om på annan plats besökte också den bohuslänska skärgården där han bland annat beskrev en val som fångats på Älgöfjorden öster om Marstrand och förts till Stensholmen för att omvandlas till tran på Stensholmens trankokeri. Det hela beskrivs så här av Claes Krantz i boken Vinterland från 1957:

Av alla bohuslänska bilder från äldre tider vet jag ingen som förmedlar ett starkare intryck av vinter och frusenhet än den som sydamerikanen Francesco de Miranda i sin dagbok 1787 tecknade av en utflykt till skärgården.

Han huttrade både inomhus och utomhus och tyckte att kölden var djävulsk. Ändå kan temperaturen inte ha varit så värst låg, ty ingen is hindrade seglatsen mellan skären, och sillfisket pågick som bäst. Men Miranda var sydlänning och van vid ett annat klimat.

Det vintriga i hans impressioner hänför sig dock inte till de direkta påståendena om kylan, utan det kommer fram i hans glimtar från arbetslivet i skärgården just då. Den bild som frammanas, är inte bara vintrig utan arktisk: båtar och människor i rörelse och arbete med att inbärga havets silver, lekande sälar på klipporna och i centrum av tavlan en stor val upphalad på land och i färd med att styckas för kokning till tran. Läsaren får en vision av ishavskust.

Valen, en bjässe på sjutton meter i längd och tre i diameter, hade kommit inrusande på Elgöfjorden och gått på grund. Med otroligt besvär och användande av alla tänkbara tillhyggen hade den avlivats och förts till det stora trankokeriet på Stensholmen. I en tross som gjorts fast i stjärten hade åttio man halat men dragits med i vattnet nästan allihop när valen gjort ett slag.

Kolossen beräknades ge trettio tunnor tran. Miranda var inte den ende som noterade den levande råvarans ankomst till trankokeriet. En meddelare till Götheborgs Tidningar mätte upp kadavret, som befanns vara av honkön, samt åstadkom med tumstocken i handen en beskrivning av den stora damens alla intressanta kroppsdetaljer: ”Natten mellan d. 14 och 15 nov. inkom uti Elgöfjärden 1½ mil öster ifrån Marstrand en valfisk, kallad nordkapare, som morgonen därpå fångades på grund vid handelsmannen hr E. H. Åkermans på Stensholmen belägna trankokeri, därigenom att flera vässade järnstänger stöttes i densamma, sedan man med armstjocka nya trossar om stjärten, vilka söndersletos som trådändar, förgäves sökt draga fisken i land.

Valen var enNordkapare, en idag utrotningshotad valart. Åkerman ägde också ett trankokeri vid Tofta sjöbod.

På Långön, strax väster om Stensholmen låg ett annat större skärgårdsverk som anlades av Lars Kamp efter att han köpt Långön år 1758. Då var ön troligen obebodd. Vid Slevesund invid Långön fanns ett mindre salteri med samma ägare. 1773 sålde Kamp Långön med flera öar inklusive de salterier och trankokerier som anlagts på öarna till Jonas Borelius, borgmästare i Marstrand. 1780 sålde dock denne marken som då övertogs av sex fiskare, Lars Bengtsson, Sven Norling, Pehr Andersson, Eric Jonsson, Nils Olofsson och Peter Svensson. Nils Olofsson sålde sin andel till Sven Pehrsson år 1781 då denne återkom till Långön efter en period på Rörholmarna. Skärgårdsverket behölls dock av Borelius som senare sålde det till Innes & Tarras i Göteborg (det ska egentligen inte stavas Ennes, utan det handlar om Laurens Tarras halvbror Robert Innes).

Sven Pehrsson var också lots och det var hans söner efter honom. Sven Pehrson dog dock redan samma år han köpte Långön och hans fru Börtha Olofsdotter övertog verksamheten. 1792 sålde hon alltihop till sonen Engelbrekt Hansson. Under sillperioden kan Långön ha haft ett 50-tal invånare och en lotsstation. 1809 tog sillen slut. 1822 tycks den siste invånaren ha flyttat till Rörholmarna.

Söder om Långön och väster om Högön ligger skären Markattorna. På ett av dessa, Sleva, fanns ett skärgårdsverk. På Vannholmarna (det finns även andra öar med samma namn) väster om Långön och söder om Klåverön fanns också ett par stycken sillsalterier och trankokerier. Norr om Rörholmarna låg Otterholmens anläggningar (Holmen Grå), ett sillsalteri och trankokeri ägt av Anders Björnberg. I Tjuvkil på fastlandet fanns ett litet salteri.

På Kråkerön vid Skepphall fanns ett stort skärgårdsverk som också kallades Stora Kråkerön. Det ägdes av Niklas Björnberg.

 Älgön nordost om Marstrand låg salteriet Elgön (Gråverket) ägt av N. Treslow i Göteborg, Lammholmens skärgårdsverk ägt av J.O. Oterdahl  i Göteborg, Lilla Lammholmens skärgårdsverk år 1787 tillhörigt Lars Kåhre & Co och 1795 ägt av Olof Beckman & Schale samt Riddaretångens trankokeri.

Andra källor förutom de som länkats och de som nämns i första inlägget:

Eskil Olan, Marstrands historia, 1917

Läs mer: GP12,

Beckman – från segelmakare till konsuler

Gregorius Beckman var gift med Catharina Wohlfahrt (1701-65) från en annan betydande göteborgssläkt under 1700-talet. Han var segelmakarmästare och paret hade minst två söner och en dotter, Christian Beckman (1732-1798), Margareta Beckman (1733-82), gift med kofferdikapten Anders Siögård, och Hans Jacob Beckman (1736-1811).

Christian Beckman var segelmakaremästare precis som fadern och ägde Katrinelund. Hans dotter Catharina Margareta Beckman (1770-95) var gift med rådmannen och assessorn Hans Edvard Pettersson (1756-1822).

Hans Jacob Beckman blev en framgångsrik handelsman och fick en rad barn med två fruar. I sitt första gifte var han gift med Christina Eleonora Åhman och de fick tre söner och fyra döttrar. I andra äktenskapet med Anna Christina Petersson föddes en dotter. Alla döttrarna gifte sig med betydande göteborgsköpmän. Äldsta dottern Catharina Elisabeth (Elise) Beckman (1766-1840) var gift med kommerserådet Carl Bagge (1754-1818), dottern Sofia Jacobina Beckman (1771-1844), var först gift med Laurens Tarras (1760-1814), direktör i Ostindiska kompaniet och i andra giftet med landshövdingen i Örebro län, Carl Didrik Hamilton af Hageby (1766-1848). Hans Jacob Beckman ägde såväl Underås som Överås. Landerierna såldes dock innan han dog. Dottern Gustava Charlotta Beckman (1773-1813) var gift med Johan Fredrik August Sanne, konsul i Stettin, Anna Christina Beckman (1778-1840) med David Carnegie Sr, och Christina Eleonora Beckman (1797-1849) med grosshandlaren Christian Wilhelm Damm (1782-1848).

Laurens (Laurent, Lorentz) Tarras var som sagt direktör i Ostindiska Kompaniet. Detta var under den 4:e oktrojen mellan 1799 och 1806. Han var också ägare av flera sillsalterier och trankokerier, däribland en stor anläggning på ön Rammen innanför Rörö. En kort tid var han även en järnexportör av viss rang. Hans far var John Tarras (1732-90) som invandrade till Göteborg från Banff i Skottland år 1752 och blev handlande. Även John Tarras två halvbröder Robert Innes och Alexander Innes invandrade till Göteborg. Laurens Tarras dotter Laura Tarras (1805-65) gifte sig med Carl Silfverschiöld (1797-1836). John Tarras (1760-1805), bror till Laurens Tarras tycks ha blivit köpman i London. Laurens Tarras ägde också landeriet Gamlestaden och del av landeriet Kviberg. Sonen John Tarras (1795-1845) övertog faderns handelsfirma men den avvecklades 1820.

Av sönerna blev Olov Beckman (1767-1837) preussisk konsul i Göteborg. Hans son Edvard Beckman (1805-?) gav ut en skrift ”Göteborgs grädde” år 1851 som enligt överklassen i den tidens Göteborg smutskastade och smädade dem. Edvard Beckman var gift med Christina Hall (1807-?), dotter till John Hall d.ä. och syster till John Hall d.y.. Den andre sonen till Olov Beckman, Alfred Beckman (1815-1893) var advokat och gift med Anna Christina Strindberg (1841-?), kusin till August Strindberg.

Hans Jacob Beckmans son Gregorius Beckman (175-1835) var bokhållare och sonen Christian Beckman (1779-1843) som gifte sig med Anna Margareta Björnberg (1783-1843), dotter till den svinrike Niclas Björnberg, blev brukspatron.

Om det finns någon släktskap mellan denna familj Beckman och den på 1700-talet mycket framgångsrike handelsmannen Vincent Beckman (-1772), en av Göteborgs större järn och brädexportörer under åren 1750 till 1770 är okänt, men det verkar osannolikt. Handelsmannen Vincent Beckman tycks ha varit son till en handelsman med samma namn, Vincent Beckman (II) som dog 1706 och han i sin tur var son till Vincent Beckman (I) som tycks ha invandrat från Holland innan 1634. Den förste Vincent Beckman var skeppare.

 

Brittiska handelshus och handelsmän i 1700-talets Göteborg

Detta är främst om mer kortvariga brittiska handelshus och mindre kända handelsfamiljer om vilka jag tidigare inte skrivit några egentliga inlägg i mina serier om 1700-talet Sverige med speciellt fokus på Göteborg. Britterna James Christie (-1806), David Low (1739-1823), Thomas Erskine (1744-1824), David Mitchell (1764-1803) och John Smith (1744-1813) spelade alla en roll för grundläggandet av flera av Göteborgs handelshus på 1700- och 1800-talen. Andra som också spelade roll och som jag har skrivit om på annan plats innefattar familjerna Campbell, Chambers, Carnegie, HallBarclay, Chalmers, Kennedy, och Seaton. Utöver det fanns det förstås en rad andra familjer också som Maule, Williamsson, Robertson, Thornton, Kinnaird, Spalding, Wilson med flera.

En del personer och familjer fungerade som förmedlare och vägvisare i det nya landet för andra. En sådan var James Christie. Han hade invandrat från Skottland till Göteborg där det dock sen länge fanns invandrade skotska familjer, en del som kom när eller strax efter att staden byggdes (ex. Hans el. John Spalding, Johan Macklier), andra för att arbeta som kapare, ytterligare andra för att arbeta i eller driva Ostindiska kompaniet (ex James Maule och Colin Campbell), en del som flyktingar undan inbördesstridigheter i Skottland (ex George Carnegie) och andra åter bara för äventyret och åter andra handelns skull. En del skotska familjer fanns till och med i Nya Lödöse som exempelvis, Bursie, Stewart, Sinclair och Merser.

James Christie (-1806) som etablerade sig som handelsman och skeppshandlare i Masthugget hade kontakter med segelmakaren William Gibson i Arbroath i Skottland. Den sistnämnde sände sin son, William Gibson jr (1783-1857) till Göteborg och James Christie när denne var bara 14 år, dvs år 1797. Han fick redan då anställning i Christies firma som grundats året innan. Anledningen till detta kan ha varit för att undvika att sonen blev shanghajad (kidnappad och tvångsvärvad) eller värvad till den brittiska flottan. James Christie och William Gibson sr kände varandra därför att den familj som James Christies fru Helena Shanks kom från stod nära familjen Gibson. 1805 slutade William Gibson i James Christies firma och 1809 bildade han eget, Gibson & Co. Olof Wijk d.ä. (1786-1856) var också från tidig ålder anställd i James Christies firma, närmare bestämt från 1798. 1805, ett år innan James Christies död, övertog Olof Wijk firman från James Christie och bildade år 1807 en egen firma, Olof Wijk & Co.

William Gibson jr hade redan innan avresan  till Göteborg arbetat för James Keiller i Dundee och därför var det till William Gibson Alexander Keiller (1804-73), son till James Keiller, sökte sig när han åket till Göteborg som 20-åring. fadern James Keiller och hans släkting James Cabel hade dessutom affärskontakter med William Gibson jr. Alexander Keiller kan dock inte, så som nämns i en del böcker, ha arbetat för James Christie då Alexander Keiller först kom till Göteborg långt efter James Christies död.

1746 grundade George Carnegie (1726-99) som kom till Göteborg som flykting efter slaget vid Culloden år 1745 en handelsfirma i Göteborg. 1764 hade han som anställda en rad skottar och engelsmän i sin firma, däribland Thomas Erskine (1744-1824, senare Earl of Kellie, John Hall (skulle bli en av sin tids rikaste män i Sverige) och James Carnegie Arbuthnott (1740-1810). Firman exporterade ståmgjärn och trävaror till Storbritannien. Den sistnämnde bildade sedan en egen firma i vilken han bland annat hade William Shepherd (1741-72) anställd.

1767 började Thomas Erskine arbeta i John Hall & Co där han blev delägare och förblev så tills han lämnade Göteborg. Genom detta kom han att bli en mycket förmögen man.

1769 återvände George Carnegie till Skottland. Enligt en del uppgifter ska Thomas Erskine då ha tagit över verksamheten som då ska ha blivit Th. Erskine & Co. I denna firma drev Erskine bland annat rederiverksamhet, ägde sillsalterier och trankokerier som exempelvis Gamla slottets salteri vid Klippan som köptes från J.C. Böker år 1798 och Landersberg på Tjörn som övertagits från Anders Landin, samt bedrev handel med dessa varor.

Thomas Erskine tillhörde visserligen en familj som stödde huset Stuart men kom inte till Göteborg som flykting utan för att lära sig affärer. Han var gift med Anne Gordon. De hade inga barn. En dotter som var född utanför äktenskapet vid namn Harriet gifte sig med en medicinprofessor i Lund, Johan Henrik Engelhart (1763-?). 4 av deras barn växte upp hos morfadern i Skottland och en son till en dessa, David Engelhart adlades och bytte namn till Erskine. Harriet Engelhart, syster till David Engelhart gifte sig med en kusin som också hette David Erskine. Han flyttade till Stockholm och blev handelsman där. Han är inte nära släkt med arkitekten Ralph Erskine.

Totalt ska minst 45 flyktingar efter Culloden, i likhet med George Carnegie, ha kommit till Göteborg i ett par omgångar. Några av dem var lord David Ogilvy, general John Gordon of Glenbucket, William Campbell, Robert Fletcher, David Gardyne, James Ogilvy, Thomas Blair, Thomas & David Fotheringham, Hunter of Burnside, Alexander Johnston, James Carnegie (kusin med George Carnegie, kallad the rebel laird), Henry Patullo och Bartholomew Sandilands. De flesta av dessa flyktingar fortsatte dock senare till Paris med hjälp av bland annat Colin Campbell, direktör i Ostindiska kompaniet. James Carnegie tycks dock ha stannat i Göteborg tillsammans med sin kusin och hans son James Carnegie Arbuthnot arbetade alltså i George Carnegies firma ett tag och hade därefter en egen firma. Hur länge James Carnegie den äldre stannade i Göteborg är oklart, men han tycks ha varit skriven i staden till 1758.

1786 kom David Carnegie d.ä. (1772-1837) till Göteborg och fick anställning hos Thomas Erskine året efter. Han arbetade för Erskine till 1792 för att året efter börja arbeta för John Hall & Co. 1798 tog Thomas Erskine in David Mitchell (född i Montrose, Skottland) som delägare och 1799 blev denne ensam ägare av firman. Thomas Erskine återvände då  till Skottland då han fått titeln Earl of Kellie. Vid Mitchells död 1803 så övertog David Carnegie d.ä. och Jan Lamberg verksamheten i Mitchells firma. Firman fick då namnet D.Carnegie & Co. Jan Lamberg tycks ha varit anställd som bokhållare hos Mitchell. David Mitchell (1764-1803) var gift med Catarina Maurice som tidigare varit gift med superkargören i ostindiska kompaniet, Carl von Heland. Innan han blev egen affärsman i Göteborg och medlem i Handelssocieteten år 1794 hade David Mitchell arbetat i 16 år för David Lyall (1734-?) och Thomas Erskine.

Engelsmännen David Low (1739-1823) och John Smith (1744-1813) drev en handelsfirma under namnet Low & Smith. Från början av 1800-talet till David Lows död år 1823 var firman en av de största järnexportörerna i Göteborg. John Smith var utöver sin verksamhet som grosshandlare brittisk konsul i Göteborg. Innan han startade egen firma var han anställd i James Christies firma. Enligt en del uppgifter skulle Thomas Erskine ha varit brittisk konsul innan John Smith. Det brittiska konsulatet öppnade 1757 eller 1775. Genom ett skrivfel nån stans förekommer bägge uppgifterna. Mellan 1807 och 1818 var David Low en av sysslomännen i konkursen i Hall & Co. I likhet med de andra sysslomännen David Carnegie och Niklas Björnberg tycks firman ha övertagit en del av affärerna som drevs i John Hall & Co. David Low var ogift och ägare till Gullringsbo i Lerum åren 1802-03. Low & Smith ägde också sillsalterier och trankokerier som Krossholmens sillsalteri och trankokeri på Hisingen, Flatholmen skärgårdsverk (trankokeri och salteri) utanför Tjörn, Käbbe nabbe trankokeri vid Kyrkesund och Margaretaholmens stora trankokeri invid Gullholmen samt exporterade sill och tran.  Ägare till sistnämnda verk innan Low & Smith övertog det var Robert Crosswall.

Vid mitten av 1700-talet flyttade en Thomas Clancey (-1761) till Göteborg, tidpunkten kan tyda på att han var flykting. Han nämns första gången år 1746, året efter slaget vid Culloden. I sitt första äktenskap var han gift med Maria Parkins och i sitt andra med Maria Östergren (1735-63). Thomas Morgan Clancey (1756-1830), gift med Christian Johanna Bagge (1755-1820) bör ha varit den förste Thomas Clanceys son. De ägde Hede egendom i Lerum. Thomas Morgan Clancey och hans fru fick sönerna Thomas Clancey (1789-1859) och Erland Petter Clancey (1796-1879). Thomas Clancey var militär och slutade som överstelöjtnant.

Senare var John Norrie (1784-1864) ägare till Gullringsbo. Han var gift med Margareta (Mary) Gavin (1787-1862). De hade tre barn, Elisa Maria ”Betsy” Norrie (1823-), Johan Alexander Norrie (1818-) och Sara Margareta Norrie (1812-). Margareta Gavin var troligen dotter till Adam Gavin och Sara Culbert. Hon hade i så fall tre bröder, alla handlande, Adam Gavin Jr, James Gavin (1783-1828) och Thomas Gavin (1784-1853). Adam Gavin Jr ägde ett sillsalteri tillsammans med William Gibson. Men redan Adam Gavin Sr ägde ett sillsalteri på Känsö från 1785 ihop med Robert Smitt. 1795 fick han ett 50-årigt kontrakt med Brännöborna om att hyra marken. 1803 lades sillsalteriet ner. Byggnader och kontrakt med Brännöborna övertogs av staten. I Göteborg fanns också en Gordon Norrie ungefär samtidigt som John Norrie, han kanske var en bror. De tre bröderna Gavin var delägare i flera kaparskeppp under kontinentalblockaden då även Olof Wijk d.ä. ägde kaparfartyg.

John Scott d.ä. fick burskap i Göteborg år 1756 och han var eventuellt far till John Scott jr (1741-81) som fick burskap 1771 och var gift med Petronella Johanna Wetterberg (-1770). John Scott d.ä. tycks ha bedrivit affärer i kompanjonskap med Robert MacFarland. Susan Scott (1744-1821), gift med George Carnegie d.ä., var förmodligen en släkting. En tredje generation i familjen Scott skulle kunna vara David James Scott (1776-1861) som först var anställd i James Christies firma i likhet med John Smith men som sen förmodligen drev en firma, Scott & Gordon, tillsammans med William Gordon (1781-1846). Den sistnämnde var son till Patrik Gordon och Inga Maria Holmberg. Isobel Gordon (1822-96), gift med Edvard Dickson (1812-83) var dotter till en annan William Gordon född 1784 som aldrig bodde i Göteborg. Thomas Erskines fru Anne Gordon var dotter till en Adam Gordon. Om någon av dessa Gordon är närmare släkt med den John Gordon of Glenbucket som kom som flykting från Culloden är okänt.

John Tarras (1732-90) invandrade till Göteborg från Banff i Skottland år 1752 eller 1758 och blev handlande.  Även John Tarras två halvbröder Robert Innes (1744 el 45-) och Alexander Innes (1748 el. -49) invandrade till Göteborg. John Tarras son Laurens (Laurent, Lorentz, Lawrence) Tarras (1759-1814) var direktör i Ostindiska Kompaniet. Detta var under den 4:e oktrojen mellan 1799 och 1806. Han var också ägare av flera sillsalterier och trankokerier, däribland en stor anläggning på ön Rammen innanför Rörö liksom en vid Kovikshamn ihop med brodern Robert Innes. Tillsammans ägde de två bröderna också ett trankokeri i Skärhamn. Båda de sistnämnda anläggningarna övertogs i början av 1790-talet. En kort tid var han även en järnexportör av viss rang. Hans firma tycks i alla fall en tid ha burit namnet Laur. Tarras, Blaurock & Co. Partner i firman var bland annat Charles Blaurock (1767-1818). Charles Blaurocks son Charles Blaurock (Blaurock & Co) drev mellan 1817 och 1820 ett sockerbruk vid Vallgatan tillsammans med John N. Milow (Milow & Co) och Fr. Willerding (Willerding & Co). Från 1821 drevs det av Milow och Willerding för att från 1827 enbart ägas av Willerding.

Laurens Tarras var gift med Sofia Jacobina Beckman (1771-1844). Deras dotter Laura Tarras (1805-65) gifte sig med Carl Silfverschiöld (1797-1836). John Tarras (1760-1805), bror till Laurens Tarras, tycks ha blivit köpman i London. Laurens Tarras ägde också landeriet Gamlestaden och del av landeriet Kviberg. Sonen John Tarras (1795-1845) övertog faderns handelsfirma men den avvecklades 1820.

Alexander Innes tycks ha varit gift i Skottland redan innan han kom till Sverige, men det hindrade inte att han fick tre barn i Sverige med Ulrica Dorotea Lundberg (1766-1828). Alla barnen tog senare namnet Innes. Barnen var Margareta Ulrika Innes (1801-44) som var gift med Abelard Kellmodin, Sara Eufemia Innes (1805-84) och Robert Alexander Innes (1809-?).

Utöver dessa tre bröder tycks ytterligare en bror, William Innes, och en syster Margaret Innes ha hamnat i Göteborg. Margaret Innes var gift med William Reid. De två tycks ha haft fyra barn, Euphemia Reid, James Reid (1777-1813), Margaret Reid och Robert Reid. James Reid var grosshandlare i Göteborg.

De flesta av de här nämnda brittiska handelsmännen var medlemmar i Royal Bachelors Club (RBC) som grundades 1769. Till grundarna hörde Thomas Erskine, David Low, John Smith, Robert Innes, William Chalmers, David Lyall, Martin Williamson och John Scott.

Medlemsskap i RBC gäller dock inte George Bellenden (-1770) då han var verksam innan klubben fanns. Han var från början läkare och arbetade som sådan på fler av Ostindiska kompaniets skepp. Han fick burskap 1752 och grundade en firma ihop med Martin Törngren och Jonas Malm, George Bellenden & Co. Firman var en av sin tids största handelshus i Göteborg och inriktad främst på trävaruexport men ägde även silsalterier och trankokerier. Bellenden var gift med Sara Chambers (1724-85), dotter till John Chambers d.ä. (1695-1735) och Sara Pintzou (Pinkau) (-1740). Sara Chambers gifte om sig med Martin Törngren. George Bellenden var också verksam med smuggling av te till England vilket en stor del av de brittiska och skotska handelsmännen i Göteborg under Ostindiska kompaniets tid var. Sannolikt gällde detta också Colin Campbell, familjen Chambers, Maule, Pike, Törngren och många andra. Smugglingen organiserades ofta via Oostende vilket också ger en koppling bakåt i tiden till Oostendekompaniet, till pirater i Indiska oceanen och kapare i Sverige.

Charles Pike och hans son John Pike var samtida med George Bellenden och kom till Göteborg för att arbeta i Ostindiska Kompaniet tillsammans med många andra skottar och engelsmän, exempelvis Colin Campbell, Hugh Campbell, Hugh Ross, Thomas Mawld, Charles Morford, Charles Graham, Dougald Campbell, Charles Irvine, Charles Barrington, John Metcalfe, John Young, John Widdrington, Pastan Griers, Thomas Thomson, Gerrard Barry, James Moir, Fothringham, Dornier Cumming, John Loriol, John Williams, George Kitchin, Arthur Abercrombie, Gustaf Ross (?), H. Turloen, Walter Campbell, Alexander Ross (?), Stephen Kniper, James Adam Coppinger, William Elliot, John Chambers med flera. De nämnda var alla superkargörer i Ostindiska kompaniet och de flest hade troligen arbetat i Oostendekompaniet innan och en del hade sannolikt varit pirater i  Indiska oceanen och/eller kapare i Frankrike.

Under det Svenska Ostindiska kompaniets första oktroj så var majoriteten av superkargörerna britter och många andra var fransmän, holländare och tyskar. Bland kaptenerna var det inte utländsk dominas men där fanns Thomas Neilson och James Maule. Om ovanstående Fothringham i Ostindiska var släkt med någon av de två bröder Fotheringham som kom till Göteborg efter slaget vid Culloden är inte känt.

Anna Elisabeth Pike (1725-1804), gift med Jacob Jeansson von Utfall (1715-1791) var dotter till John Pike. Han var superkargör i Ostindiska kompaniet och en av dem som följde med Colin Campbell från Oostendekompaniet. John Pike var son eller bror till Charles Pike (-1741), direktör i Ostindiska kompaniet 1737-41. En tid drev någon i familjen Pike en handelsfirma ihop med Peter Samuelsson Bagge och John Wilson.

Familjen Ross kom till Sverige (och Finland) redan på 1600-talet från Skottland, troligen som flyktingar, och kom att breda ut sig rejält. Gustaf Ross (1706-41) var en av de tidiga superkargörerna i ostindiska kompaniet. Han genomförde tre resor som superkargör, en på Fredericius Rex Sueciae 1735-36 och två ombord på Stockholm åren 1737-42. På den sista resan dog han i Kanton. Han syster Maria Elisabeth Ross (1703-38) var gift med Frans Bedoire. De var barn till skepparen Niklas Ross (-1705) i Norrköping.

Samtida med honom var också Alexander Ross som genomförde två resor som superkargör 1741-45. Första resan på Calmar 1741-43 och den andra på Drottningen av Sverige som gick under vid Shetland redan på utresan år 1745. Därefter var han köpman i Göteborg med starkt jakobitiskt engagemang. Hugh Ross, en av investerarna såväl som en av de anställda i Ostindiska kompaniet, var bror till Alexander Ross. Från 1745 var han verksam i London där han hade firman Hugh Ross & Co. Bröderna Ross kom till Göteborg från Skottland eller England. I Göteborg fanns också en George Ross som bodde tillsammans med och gjorde affärer ihop med Hugh Ross och alltså sannolikt var bror eller son till Hugh Ross. 1745 fick en George Ross burskap i Göteborg som mäklare och skeppsklarerare. Det är oklart om detta är samme man. 1740 arbetade en Walter Ross (-1744) som matros i Ostindiska kompaniet. På resan med Calmar till Kanton 1744 arbetade han som assistent och dog under resan.

Utöver de redan nämnda personerna med efternamnet Ross fanns det en Johan Philip Ross (-1727) i Göteborg som var far till Johan Henrik Ross (-1761), assistent i Ostindiska kompaniet. Om John Philip Ross kom till Göteborg själv eller om han är född i Sverige är okänt liksom hans eventuella släktskap med de andra med namnet Ross. I sitt äktenskap med Anna Grundell (-1776) fick Johan Henrik Ross sonen Gustaf Ross något som troligen betyder att man är släkt med den äldre Gustaf Ross som nämns ovan. Johan Henrik Ross dog när skeppet Prins Friedrich Adolph strandade i Kinesiska sjön år 1761.

De ovan var dock inte de första britterna att komma till Göteborg. Redan i början av 1700-talet kom en mängd britter (och även tyskar, fransmän, holländare och danskar)  för att arbeta inom kaperiverksamheten, ofta arbetade då på familjen Gathenhielms olika fartyg. Även i detta fall gäller att flera av dem förmodligen varit pirater och kapare tidigare, i Indiska oceanen, i Frankrike och på andra platser. Några britter var John Norcross, Michael Gore, John Edwards och M. Wood. Som redan nämnts fanns det dessutom skottar redan i Nylöse, staden som låg där Gamlestaden ligger idag.

Andra källor förutom de som länkats och de som nämns i första inlägget:

Ostindiska Compagniet – affärer och föremål, 2000