Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Lars Gathenhielm

Gamla varvet

Del 1 av 18 i serien Varv

Gamla Varvet var en gammal örlogsbas och ett skeppsvarv vid Stigberget i Majorna, Göteborg.  Det låg på området mellan nuvarande Djurgårdsgatan, Karl Johansgatan och Bläsgatan.

Holländaren Albrecht van Velden uppförde vid Stigberget ett varv som under åren 1631–1639 kom att bygga flera skepp: Västgöta Lejon, Jupiter, Götheborg, Götha Ark, och Draken. Efter van Veldens död 1638 övertogs varvet av hans måg Gerrit Persson, som arrenderade marken fram till 1664.

Men redan 1641 begärde Amiralitetskollegium att magistraten i Göteborg ”skulle upplåta ett lämpligt område i Masthagen (Masthugget) för skeppsbyggeri åt kronan”, och Amiralitetsvarvet (Gamla varvet) kan räkna sin tillkomst från den 1 december 1660. Det första fartyget som byggdes på Amiralitetsvarvet var en galär som kölsträcktes i oktober 1664 och löpte av stapeln i april 1665. Befälhavare på Gamla varvet under denna tid var i tur och ordning amiral Sjöhjelm, Daniel Strutzflycht, Otto Sjöstierna, E. Sjöblad, Axel Lewenhaupt, Carl Gustaf Mörner och Jonas Örnfelt befälhavare på Gamla varvet.

Den 24 maj 1716 gav Karl XII staden privilegier att sköta det med krav om att staden skulle utrusta tre skepp till sitt försvar, vilket magistraten ej ansåg sig kunna uppfylla. Den 24 maj 1717 överlät Karl XII därför varvet på Lars Gathenhielm. Efter Gathenhielms död innehade hans änka, Ingela Gathenhielm, varvet till 1720, då kronan återtog detsamma.

På västra sidan av örlogsvarvet anlades 1749 ett annat varv, varvet Viken. Detta leddes av flera generationer ur köpmansfamiljen Bagge och kallades också “Baggens varv.“

Efter Carl Bagges död år 1818 övertog det gamla ansedda göteborgska handelshuset A. P. Frödings Enka varvet Viken, för vilket en medlem av göteborgsfamiljen Weinberg, Carl Weinberg, då var disponent.

År 1752 fick handelsmannen Peter Bagge ett entreprenadkontrakt på Gamla varvet, och slog ihop de båda varvet Viken med Gamla varvet, ett förhållande som gällde fram till 1767.

År 1799 beslutades det att rusta upp Nya varvet, och 1803 överflyttades de militära fartygen dit, 1806 chefsämbetet, kontoren 1811, själavården 1817 och sjukvården 1825. Gamla varvet hade därmed spelat ut sin militära roll.

Gamla Varvet

Gamla Varvet

På en offentlig auktion 1825 köptes varvsområdet av dykerikommissarien Ambrosius Landgren för 7 305 riksdaler banco. Efter en sammanslagning av de båda varven 1825, benämndes hela området Gamla varvet.

När Ambrosius Landgren dog 1845 var hans son Adolf Fredrik Landgren endast 16 år, varför ansvaret tills vidare anförtroddes grosshandlare O. P. Dahlin. År 1856 övertog A. F. Landgren varvet och ledde det till sin död 1871, endast 42 år gammal. Landgren hade inga barn, så efter hans död övertog hans systerson George Douglas Kennedy ledningen i firman som hette A. Landgrens Enka. Firman som senare drevs i G.D. Kennedys namn var också ett av de stora segelfartygsrederierna i slutet av 1800-talet och de fem sista fartygen som byggdes beställdes alltså av varvsägaren själv.

Det sista segelfartyg som byggdes på Gamla varvet, var Sigyn som sjösattes den 15 juli 1887, och 1907 upphörde varvet eftersom staden behövde marken för att utöka hamnen. År 1912 tog staden över området, för 1,5 miljoner kronor, som då omfattade fastigheterna nummer 1, 2, och 3 i Majornas fjärde rotel, samt masthamnen öster om Bläsan med tillhörande vattenområden.

Gamla Varvet

Gamla Varvet från älven

På en del av området anlades Gamla varvsparken. Den tidigare Gamla varvsgatan från 1852 är numera till stor del borta, den kvarvarande delen heter från 1937 Delawaregatan.

Skepp byggda på Gamla varvet 1830-1887, namn, byggår, typ, lästetal, redare (ort)

Experiment, 1830, skon., ??, ??
Götha Elf, 1833, ångbåt, ??, Kgl. Götha Elfstyrelse
Superb, 1839, brigg, 158, C.G. Lindberg (Göteborg)
Balder, 1845, brigg, 179, J.G. Grönvall & Co (Göteborg)
Wikingen, 1846, 69, brigg, ??
Gerda, 1847, skepp, 300, Olof Wijk (Göteborg)
Diadem, 1849, brigg, 130, Gustaf Melin (Göteborg)
Cleopatra, 1852, brigg, 156, Gustaf Melin (Göteborg)
Eos, 1852, ångfartyg, ??, G.J. Brusewitz (Göteborg)

Konstruerade av N.C. Kierkegaard

Aurora-Borealis, 1853, skonert, 43, Niclas Beckman (Göteborg)
Eleonore, 1854, skepp, 130, Niclas Beckman (Göteborg)
Galathea, 1856, brigg, 83, Björck & Engström (Göteborg)
Dellen, 1861, ångbåt (bogserare), ??, Pettersson (Hudiksvall)
Heidi, 1864, skepp, 265, Gustaf Melin (Göteborg)
Louis De Geer, 1866, skepp, 352, Gustaf Melin (Göteborg)
Iris, 1867, skepp, 295, A.F. Landgren (Göteborg)
Godeffroy, 1867, bark, 240, J. C. Godeffroy & Son (Hamburg)
Erato, 1869, skepp, 329, A.F. Landgren (Göteborg)

Andra konstruktörer

Hildur, 1858, skonert, 77, A. Landgrens Enka
Pursuit, 1860, skepp, 286, A.F. Landgren (Göteborg)
Iduna, 1862, skepp, 325, Gustaf Melin (Göteborg)
Neptun, 1865, ångfartyg, ??. D.W. Flobeck (Göteborg)

Konstruerade av Johan Hübe

Ingeborg, 1870, ångfartyg, 200 ton, Aug. Leffler för Ångfartygs AB Thule (Göteborg)
Eigen, 1870, ångfartyg, 223 ton, V. Furst & Co (Kristiania)
August Leffler, 1871, ångfartyg, 122 ton, C. L. Berggren (Göteborg)
Advance, 1873, ångfartyg, 199 ton, Th. Ahrenberg (Göteborg)
Adolf Landgren, 1876, bark, 603 ton, G.D. Kennedy för A. Landgrens Enka (Göteborg)
Ingeborg, 1877, ångfartyg, 374 ton, Aug. Leffler för Ångfartygs AB Thule (Göteborg)
Galatea, 1878, brigg, 331 ton, H. Svensson (Göteborg)
Gurli, 1879, bark, 721 ton, G.D. Kennedy (Göteborg)
Zaima, 1883, brigg, 335 ton, G.D. Kennedy (Göteborg)
Sigyn, 1887, skepp, 336 ton, G.D. Kennedy (Göteborg)

Felaktiga uppgifter i tabellen som hämtats från Wikipedia har rättats med hjälp av Sveriges skeppslista åren 1837-1885. Det gäller exempelvis lästetalet för kappseglingsfartyget Aurora Borealis en även fler andra tonnageuppgifter och ägaruppgifter. Från 1863 använde nyläster. De är omräknade till gamla läster i tabellen.

Ett skepp som finns i Wikipedia-tabellen, Wikingen, har inte gått att hitta i Sveriges skeppslistor så jag utgår ifrån att uppgiften om ägare är fel och att det måste ha byggts för utländsk beställare. Alternativt har skeppet aldrig existerat.

Nåt fartyg med namnet Thule återfinns inte heller i skeppslistorna. Eftersom så få uppgifter finns om fartyget har jag utgått från att det inte existerat.

Briggen konstruerad och byggd 1878 med namnet Galatea hade från början av H. Svensson som huvudredare och inte G.D. Kennedy vilket anges på de flesta håll. G.D. Kennedy var dock sannolikt delägare, troligen också huvudägare. Några år senare är han också huvudredare.

Andra källor: Sveriges skeppslista åren 1837-1885, CRA Fredberg, Det gamla Göteborg, 1919-23, Wikipedia, Göran Sundström,  ”Gamla Varvet i Göteborg” i Göteborg förr och nu, 1988

Advertisements

Le Duc de Berg

Kaparefregatt tillhörig Lars Gathenhielm år 1716. Seglade ända till Frankrike på sina kaperifärder. Möjligtvis identiskt med skeppet D’Argouse som köptes av Börje Andersson Hjelmström i St. Malo år 1716.

 

Le Trompeur

Kaparfregatt ägd av Lars Gathenhielm och förd av John Norcross 1716-17. Kaparresorna gick ända till Frankrike. 1717 såldes skeppet i Dunkerque varvid Norcross istället fick befälet på Concordia. Möjligtvis identiskt med skeppet D’Argouse som köptes av Börje Andersson Hjelmström i St. Malo år 1716.

 

Snappopp (II)

Kaparsnau som tillhörde Lars Gathenhielm.   Var beväpnad med 12 kanoner och 2 bassar. Ersatte ett tidigare fartyg med samma namn som försvann med man och allt år 1717.

Fördes år 1717 av Sven Nilsson och Börje Hansson Wessing samt 1718-19 av Kristoffer Justus Hoenstierna.

Snappopp (I)

Kaparfartyg som tillhörde Lars Gathenhielm och en tid stod under Börje Andersson Hjelmströms befäl. Försvann med man och allt år 1717. Börje Andersson Hjelmström var inte ombord då.

Dankbarkeit

Kaparfregatt bestyckad med 40 kanoner som år 1716 ägdes av Lars Gathenhielm. Befälhavare år 1716 var Christian Gathenhielm och 1717 var Börje Hansson Wessing befälhavare.

Fredrik (fregatt)

Fredrik var en 36 kanoners fregatt som 1717 var utlånad till Lars Gathenhielm för att användas till kaperiverksamhet. Befälhavare ombord var Nils Nilsson. Normal besättning av cirka 160 personer.

När Peter Tordenskiold angrep Göteborg den 2-3 maj 1717 deltog fregatten i försvaret av Nya Varvet och staden Göteborg:

Arvprins Fredrik av Hessen, senare kung Fredrik I, befann sig i Göteborg och tog nu aktiv del i försvaret. De två fregatter, Halmstad (46 kanoner) och Fredricus (36), som tidigare lånats ut till Gathenhielm ställdes på order av prins Fredrik under Strömstiernas befäl. Fredricus befann sig fullt rustad med besättning på 172 man till ankars utanför Nya Älvsborg, på väg ut på kaperi men hindrad av motvind. Den erfarne kaparkaptenen Nils Nilsson fick order att med sitt fartyg i stället delta i spärren över Göta älv. Fregatten Halmstad under befäl av kapten Henrik Wagenfelt var rustad, men inte bemannad, och var ”så förlagd inuti skeppshamnen, att den kunde beskjuta inloppet”. Manskap och befäl strömmade till från Nya Varvet. Halmstad och de övriga fartygen bemannades så gott det gick, och fyra fartyg lades i en spärrlinje tvärs över älven. Till skydd mot äntring lade man ut bomstängsel framför fartygen, samt riggade ut balkar från fartygssidorna. Bakom sänkverket på Nya Varvet förankrades också galären Wrede.

Efter striden var Fredrik svårt skadad och kunde inte användas av Lars Gathenhielm förrän i september. Två år senare var Fredrik ett av de skepp som svenskarna själva sänkte vid danskarnas anfall på Marstrand:

Samtidigt som de landsatta soldaterna stormade in fortsatte sluparna mot fartygen i hamnen. Eftersom de underbemannade besättningarna inte skulle klara den följande närstriden, samtidigt som reträttvägen mot fästningen var på väg att stängas, sköt fartygen några sista bredsidor. Därefter genomfördes de förberedda åtgärderna för att sänka fartygen, och grundskott sköts genom bordläggningen.

De flesta av fartygsbesättningarna lyckades ta sig tillbaka till fästningen. De fartyg som sänktes i hamnen var fregatterna Halmstad,Stettin och Kalmar, alla bestyckade med 40 kanoner, samt Fredricus (36) och Charlotta(30). Dessutom galärerna Stå Bra och Greve Mörner med 9 kanoner vardera, jakten Diana(4) och två brännare. Tordenskjolds soldater lyckades hindra sänkningen av fregatternaVarberg (40 kanoner) och William Galley(14), galären Prins Fredrik av Hessen (9) och skottpråmen Ge På (18). William Galley var troligen ett erövrat engelskt fartyg, eller möjligen ett kaparfartyg.

Le Comte de Mörner

Le Comte de Mörner eller Greve Mörner var en kaparfregatt bestyckad med 36 kanoner som troligen byggdes i Frankrike år 1717. Skeppet inköptes samma år av Lars Gathenhielm och hemfördes av den välkände kaparkaptenen Nils Nilsson.  Därefter blev John Norcross befäl ombord  och under hans befäl deltog fregatten i striderna vid Tordenskiolds anfall mot Nya Varvet den 2-3 maj 1717.

Under striden var Nils Nilsson befäl på fregatten Fredrik. Därefter fick denne tillbaka befälet ombord på Greve Mörner.

Under Nils Nilsson befäl togs bland annat 9 priser, 7 danska och 2 nederländska under en enda expedition på 8 dagar i augusti 1717. I maj 1718 gjorde han en liknande sak, vid ett enda tillfälle erövrade han sex skepp, sänkt tre handelsskepp och en dansk fregatt som konvojerade dessa.  Redan innan dess hade han tagit ytterligare tre skepp som priser.

I slutet av 1718 efterträddes Nils Nilsson som kapten ombord av Petter Siöman.

Vid Tordenskiolds räd mot Nya Varvet  25-26 september 1719 låg fregatten vid Nya Varvet. Tordenskjold lyckades överaska svenskarna och tog sig i i Nya Varvet hamn varifrån de lyckades dra ut Greve Mörner som de dock på grund av motvind tappade kontrollen över. Skeppet flöt mot Rya nabbe där danskarna istället satte eld på det.  Fartyget sjönk vid platsen och vraket hittades vid muddringsarbeten 1923.

greve_mo%cc%88rner_i_brand

Svenska Islandsfararen

1714 köpte Jonas Alström den brittisk fregatten De Olbing Galley som senare döptes om till Prinsessan Ulrica Eleonora och sattes in som kaparfregatt på den svenska västkusten. Bemannad med 90 man och enligt Peter Wessel (Tordenskiold) bestyckad med 28 stycken 6-pundkanoner och några nicke-hakar kom fregatten under befäl av Sam Blackman i strid med fregatten Løvendals Galej, utrustad med 18 kanoner, i juli 1714. Fartyget var då på väg från London till Göteborg och har fortfarande namnet De Olbing Galley. På Løvendals Galej förde Peter Wessel befälet sen 1712. Striden avbröts när den danska fregatten fick slut på ammunition:

I begynnelsen av juli 1714 stevnet en fregatt ut fra London for et koffarditokt til Vest-India. Først da man var ute i sjøen tok kaptein Blackman fram de forseglede ordrer som viste seg å være et svensk kaperbrev. På det tidspunktet var det nemlig ikke noen uvanlig foreteelse å utstede kaperbrev til fremmede skip. Et slikt brev var en statlig tillatelse til å kapre skip under fiendtlig flagg for å kunne føre det til en vennlig havn, og deretter få utbetalt en del av skipets og lastens verdi til egen fortjeneste. Fregatten var hovedsakelig engelsk bemannet. Den var en stor galei-fregatt eller en demi-batterie fregatt, en betegnelse som kan ha ment en fregatt med ett helt kanondekk og et halvt, åpent kanondekk. Etter Wessels rapport er det mest sannsynlig at det var en demi-batterie fregatt med to dekk, med høy skanse på akterskipet og ganske høybordet, noe denne typen var kjent for. Mellom kanonportene var det skåret ut årehull, og dermed oppstår tilleggsnavnet «galley».

På ettermiddagen den 26. juli 1714 mellom Lindesnes og Skagen førte Wessel nederlandsk flagg for å unngå å varsle sine tiltenkte bytter da han så en stor fregatt under engelsk flagg nærme seg. Etter å ha passert Wessels skip, la den plutselig om kursen og skjøt to skudd idet man heiste det svenske flagg. Wessel heiste da det danske flagget og vendte skipet sitt om fra dets utsatte posisjon, for så å rette en voldsom beskytning mot det større krigsskipet. Han hadde besluttet seg for å ta opp striden, til tross for at hans motstander var større med flere kanoner og flere menn.

I over tre timer lå de to fregattene side om side mens kanonene skjøt salve på salve med voldsomme brak helt til ved ti-tiden om aftenen. Da mente kaptein Blackman på De Olbing Galley at nok var nok og satte alle seil til for å kom seg unna i ly av mørket. Wessel tok ikke opp forfølgelsen før han hadde fått de verste skadene reparert, men kunne da lett ta igjen den andre fregatten, som var blitt sterkt skadet etter den lange trefningen. Så kom det til et nytt sammenstøt som varte i nesten to timer til like over midnatt. Blackman mistet storråen på stormasten, men Wessel måtte likevel bryte av fordi det var forvoldt store skader som måtte repareres på hans eget skip. Uansett kunne ikke Blackman gjøre bruk av sine seil for å komme seg vekk, og Wessel kunne ta ham igjen på nytt.

Ved seks-tiden om morgenen den 27. juli 1714 braket de løs enda en gang i et tredje sammenstøt. Dette varte i tre timer. Begge skip fikk omfattende skader. De Olbing Galley fikk flere av rærne i riggen skutt sønder og sammen, mens Løvendals Galley fikk tre grunnskudd under vannlinjen og skade på rær, master og seil. Skadene var så store at begge måtte stoppe ildgivningen en stund for å unngå at skipene skulle synke under dem. Men ingen ville gi seg. Etter flere nye timer med nødreparasjoner kom det til et fjerde sammenstøt ut på ettermiddagen.

Etter en times ny strid var endelig De Olbing Galley i ferd med å overgi seg. Akkurat i dette øyeblikket, da Wessel hadde seieren innen rekkevidde, kom sjokket da en underoffiser kom til og forklarte at de ikke hadde mer krutt, bare nok til tre-fire skudd på hver kanon. Wessel ville først entre fienden, men i vest-nord-vest vind med ustadig sjø og høye dønninger lot det ikke seg gjøre. Han måtte la den svenske fregatten få dra vekk.

(I citatet ovan har kaptenens namn korrigerats till Blackman istället för det felaktiga Bactman.)

lovendals-galej

Modell av Løvendals Galej i Fjäre kyrka i Norge.

Prinsessan Ulrika Eleonora kom i Lars Gathenhielms ägo år 1716 efter att de kapat fartyget och därefter tilldömts detta som pris. Bakgrunden till detta händelseförlopp är oklart men Jonas Alström blev mycket förbittrad över det hela. Lars Gathenhielm bytte namn på fregatten som nu fick heta Svenska Islandsfararen. Den fick nu Jakob Jürgensson Molsund som befäl ombord fram till att den erövrades av den danska flottan efter en hård strid år 1717. Kapten på det danska skepp, Søridderen, som tog fregatten var Christian Vosbein.

Skeppet infördes som pris till Larvik den 6 juni 1717. Jakob Jürgensson Molsund tillfångatogs men lyckades rymma.

 

Mercurius

Kapargalliot som köptes av Lars Gathenhielm år 1716 för att ersätta ett skepp med samma namn som förlorats samma år. Från 1718 ägt av Ingela Gathenhielm.

Befälhavare under 1716 var Casper Jürgensson, under 1717 av Simon St. Leger och Johan Michael Knie. Den senare förde även befäl under 1718.