Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Kronhuset

Kvarteret Kronhuset

Kvarteret Kronhuset utgör området Smedjegatan-Kronhusgatan-N.Kvarnbergsgatan-Postgatan och upptas idag av Kronhuset, Kronhusbodarna, ett äldre kontorshus och en liten park.

Kronhuskvarteret 1928

Kronhuskvarteret 1928

Göteborgs tomtägare berör inte kvarteret men det gör C.R.A Fredberg som skriver:

NEDANFÖR KVARNBERGETS brant åt söder möta oss några intressanta minnen från stadens ungdomstid. Där finna vi vår äldsta byggnad, det gigantiska Kronhuset, antagligen fullbordat i 1640-talets första år. Där skönjas ett par av fortifikationens äldsta hus. Där låg troligen den första kyrkan och där, i väster mellan Kronhuset och Smedjegatan, fanns stadens första kyrkogård, där de döde jordades ända till 1645.

Hit ledde och leder än i dag några av de äldsta gatorna, såsom Smedjegatan, Sillegatan eller Heringsgatan, som den tidigare benämndes, Kronhusgatan eller Vintergatan, enligt den första beteckningen, och slutligen Kyrkogårdsgränden eller nuvarande Torggatan, vilken stod i förbindelse med den äldsta kyrkogården.

Vi skola nu dröja vid Kronhuset. Det är en av Göteborgs få verkligt historiska byggnader. Uppfört, som det antages, för att tjäna som magasin för kronans här lagrade spannmål, av vilken anledning det i förstone benämndes Provianthuset, blev det emellertid rätt snart taget i bruk för militära ändamål. Generalkvartermästaren Wärnschiöld berättar också i ett memorial om stadens fortifikationsarbeten bl. a. följande: “Sammaledes är ock uti Göteborgs fästning ett Tyghus, 80 aln. långt och 24 aln. bredt, uppmuradt, varandes 2 1/2 våningar högt, med två vindher uti taket, utantill förstärkt med 28 kontreforter; hvad derhos är till att påminna det dess nedersta våning anno 1660 är till rikssal förbygd vorden, uti vilken tvenne kamrar med tre skorstenar och en stor kakelugn äro uppmurade”.

Kronhuset på Tyggården förråder ock till hela sin exteriör en hög ålder. Murat av rött tegel är det försett med ett ofantligt högt och brant tak, vilket jämte strävpelarna ge en egendomlig prägel åt byggnaden.

Detta gamla hus spelade en betydande roll i de tilldragelser, som timade här i Carl X Gustafs sista och Carl XI:s första levnadsår. Det var skickelsedigra tider. Roskildefreden hade slutits, Carl X Gustaf hade samma år varit i Göteborg för att rådslå med ett utskott av ständerna och här firats under stora högtidligheter. Året därefter, 1659, hade han — såsom jag i kapitlet om landshövdingresidenset  berättat — åter kommit hit för att möta rikets ständer. Och till plats för den år 1660 den 4 januari öppnade riksdagen vart Kronhuset bestämt. Om dess inredning till rikssal, om ständernas möte med konungen, om de olika ståndens enskilda möteslokaler har jag även i ovannämnda kapitel berättat.

Vid det första högtidliga mötet i rikssalen satt nära vid konungens sida den då femårige tronföljaren. Såsom lantmarskalk eller adelns talman fungerade friherre Gustaf Posse, som under riksdagens lopp intogs i rådet och därefter ersattes med Per Sparre. Prästeståndets talman var biskopen i Linköping Samuel Enander, borgmästaren i Stockholm Johan Prytz borgarståndets och bonden Per Erikson från Tuna i Uppland bondeståndets.

Huru händelserna sedan utvecklades, veta vi. Konungen insjuknade och kunde icke mottaga den deputation från ständerna, som skulle begära att tronföljarens arvsrätt skulle genom en formlig hyllning stadfästas.

Efter konungens död började överläggningarna om hans testamente och den blivande förmyndareregeringen. Stadens portar hade, som vi veta, omedelbart efter konungens död stängts. Enligt dennes testamentariska bestämmelser skulle riket under tronföljarens minderårighet styras av änkedrottningen, hertig Adolf Johan, grevarna Per Brahe, Karl Gustaf Wrangel och M. G. de la Gardie samt friherre H. Fleming. I kraft härav ansåg sig hertigen äga rätt att av stadens kommendant Sjöblad begära stadens nycklar och då denne, under förebärande att han först i denna sak ansåg sig böra rådgöra med drottningen och rådet, vägrade, kom det till häftiga uppträden. I förbittringen över kommendantens vägran drog hertigen, enligt en version, sin värja, men då Sjöblad också drog sin, lugnade han sig.

Detta uppträde lär ha stärkt adelns misstroende till hertigen, vilken genom sitt häftiga lynne skaffat sig en mängd fiender och i vilken de fruktade en ny Carl den nionde, ifall han kom till makten. Adelsmännen strävade därför att utesluta hertigen ur regeringen och i den delen kullkasta konungens testamente. De ofrälse stånden önskade däremot vidmakthålla detsamma. Rådet hotade nu att avgå och inför utsikten till ett borgerligt krig gåvo de ofrälse stånden efter. Den 16 februari fattade riksdagen vid sammanträde i Tyska kyrkan det beslutet, att konungens testamente skulle ouppbrutet vila till begravningen var över och regeringen föras av änkedrottningen och rådet. Alltså uteslöts hertigen.

De ofrälse ståndens eftergifter lära i viss mån ha förorsakats av hertigens ovan anförda våldsamma uppträdande.

Den 1 mars 1660 avslutades riksdagen i Kronhuset med justering av riksdagsbeslutet. Vid samma tillfälle hyllades Carl den elvte och erkändes såsom Sveriges konung. Den femårige fursten bars på riksrådet Ribbings arm fram till tronen, varefter åtta nyutnämnda riksråd knäföllo inför honom och avlade trohetseden. Därpå framförde riksråden och ståndens talmän sina trohetsförsäkringar och lyckönskningar. Slutligen “gingo een af hwart Ståndh fram och kyste K. M:ts hand, och gjorde dher med afträde till deras rum igen”.

Detta är den gamla byggnadens största minne. Tjugo år därefter, eller år 1680, inreddes emellertid undra våningen till kyrka för garnisonsförsamlingen, och under mer än tvenne sekler var Kronhuset ett helgat rum, där de i Göteborg garnisonerade trupperna samlades till gudstjänst.

Militären hade ända till 1675 haft gemensam gudstjänst med Domkyrkoförsamlingen, dels i Domkyrkan, dels i gymnasiehuset, men fick 1680 bilda självständig församling. Hela tiden ända till 1883 fick emellertid såsom medlemmar räknas även till garnisonen icke hörande personer.

Den gamla kyrksalen var mycket oansenlig ifråga om utstyrseln och rymde cirka 600 personer. Predikstolen var ganska vacker. I fyra av dess nischer stodo i trä uthuggna bilder av de fyra evangelisterna, och över altaret, som till fonddekoration hade ett förgyllt kors på blå grund, syntes en förgylld sol med inskriften Jehovah.

Det enda verkligt dekorativa var i övrigt en gammal väggmålning visande Jesu nedtagning från korset samt en altarhimmel av blått siden. Minnena tillvaratogos, när Kronhuset upphörde att vara kyrka. En del bortfördes till Kviberg. Predikstolen hamnade på museum. Orgeln, som insatts 1832, bortfördes också.

Den sista gudstjänsten i Kronhuskyrkan hölls den 25 mars 1898. Templet var till trängsel fyllt och en god del av Andra Göta var där med sin chef i spetsen. Musikkåren spelade psalmerna. Kronhusets siste präst, regementspastor L. A. Melander predikade.

“När denna byggning, i vilken vi nu äro samlade, uppfördes, vet man ej med visshet, sade han. Men vad man vet är, att hon icke från början varit ämnad till kyrka. Hon har sålunda från början tjänat andra ändamål, som hon ock hädanefter skall göra. Här stod en gång svenska folket sörjande vid Carl X Gustafs bår. Här samlades den svenska riksdagen, som hölls efter nämnde konungs död 1660, och här hyllades Carl XI som konung. Jämt tjugo år därefter eller 1680 bestämdes hon till det ändamål, vartill hon hittills tjänat. Hon har sålunda under den ansenliga tidrymden av 218 år varit ett helgat rum, i vilket de i Göteborg garnisonerade trupperna hava samlats till gudstjänst. Tiderna sedan dess hava växlat både i yttre och inre, både i politiskt och kyrkligt hänseende. Hon invigdes till sitt ändamål, då Sverige var en stormakt både i det förra och senare avseendet, och då ännu svenska folket betraktade förhållandet till Gud ej blott såsom den enskildes utan ock såsom hela samfundets sak. Släkten efter släkten hava här fått höra budskapet om den människoblivne Guds Son“.

Till de samlade soldaterna riktade predikanten följande maning: “Söken bland människorna på den nya plats, till vilken I kommen, bibehålla det goda anseende, som edert livskraftiga regemente i denna stad lyckats förvärva! Uppfören eder alltid som goda svenska soldater anstår i lydnad, plikttrohet, i kärlek och vördnad för konung och lagar! En god kåranda råde alltid bland eder! Det vare föreningsbandet, icke kärleken till det onda utan till det goda och sköna, till rätt och sanning, klokhet och avhållsamhet!“

Därmed var Kronhuskyrkans saga all. Hela byggnaden togs därefter i anspråk för militära ändamål, till förvaring av redskap, vapen och ammunition.

Man kan tryggt påstå att denna kyrka var ganska populär, mest naturligtvis för den militära apparatens skull. Vid högtidligare tillfällen spelade regementsmusiken koralerna, likaså vid de militära jordfästningarna, då musiken alltid företrädde liktåget, spelande en sorgmarsch. Och vaktavlösningarna på Tyggården hade ju sitt nöje för traktens ungdom.

Med själva andakten inne i kyrkan kunde vara si och så ibland. Knektarna, som sutto i kyrkans mörkaste del, osynliga för predikanten, lade sig raklånga på golvet mellan bänkarna för en tupplur, som varade till predikans slut. Och skolpojkarna i Nordstaden, som på grund av pedagogisk sedvänja nödgades gå i kyrkan om söndagarna, hade sina hyss och spektakel på den lilla skumma läktaren bakom altaret.

Bland de många predikanterna var en och annan mycket populär. Från 1710 räknat ha följande prästmän tjänstgjort i Kronhuskyrkan och Garnisonsförsamlingen:

Doktor Niclas Hvalberg, doktor Anders Runnewall, Peter Lyth, Lars Ahlman, doktor Magnus Wallenstedt, David Hummel, doktor Olof Boman, Petrus Strömbom, Anton Grimbeck, Fredrik Adolf Silvander, Hans Chr. Hummel, doktor Jonas Mellander, Jonas Norlander, Johan Thun, Anders Bjursten, Lars Adolf Billqvist, Adolf Johan Broman, doktor Gunnar Peterson, doktor Gustaf Theodor Ljunggren, Johan Fredrik Ljunggren, Johan Magnus Kindberg, doktor August Wilhelm Ekman, Frans August Lönegren och L. A. Melander.

Minnet av Kronhuskyrkan har redan hunnit förblekna. Flera spår har hon emellertid lämnat efter sig i stadens kyrkliga historia, något som däremot icke är fallet med stadens första kyrka, vilken, liten och dåligt uppförd av trävirke, antages ha legat här invid den första begravningsplatsen på Kronhusområdet. Att den ovannämnda kyrkogården funnits här, därför har man bl. a. det bevis, att vid grundgrävningarna för den äldsta materialboden påträffades flera likkistor och benrangel.

Själva tyggårdsområdet är, som förut antytts, ett av de äldsta och mest intressanta inom den gamla staden. Redan i stadens första årtionden byggdes i samband med Kronhuset en del byggnader till militärens tjänst, såsom magasiner och ett vakthus, allt av trä. Det första vakthuset var ganska litet, men 1696 uppfördes ett större i två våningar, avsett dels för tygförvaltaren, dels för vaktens befäl och
manskap.

Längre fram byggdes emellertid en del mindre tyghus och verkstäder av sten, däribland det av Bengt Carlberg år 1734 uppförda envåningshuset, men det mesta strök åt vid 1746 års eldsvåda, då Kronhuset med knapp nöd räddades.

Efter branden uppfördes under hand de större och mindre byggnader, verkstadshus, fortifikationskontor och militära bostäder, vilka omsluta Kronhuset och bilda en lika vidsträckt som pittoresk gård. Här fanns i den större byggnaden ett fortifikationskontor, innan det flyttades från staden, och här bodde fortifikationskassören eller tygförvaltaren, vilken tillika hade vården om stadens spruthus, åtminstone i de äldre tiderna.

Det är att hoppas att denna gamla historiskt märkliga byggnad, som bildar ett av de få kvarvarande arkitektoniska minnesmärkena från storhetstidens Göteborg, må för all framtid bevaras och att den, när det en gång kommer att rödjas på tomten, måtte få en densamma värdig inramning. Det må bli en hederssak för staden att bevara och hägna densamma i framtiden, om kronan tilläventyrs icke
skulle vilja bevara den.

Härmed lämna vi Kronhusområdet och gå förbi magasinerna vid bergväggen, i vars sluttning fanns en grottliknande fördjupning, där Nordstadens pöbel höll till både natt och dag. Av denna anledning fick sluttningen heta Rövarsidan. Huruvida vegetationen här kan ge vittnesbörd om en i dessa trakter fordom gängse sägen, att drottning Kristina ägt en trädgård vid bergets fot, därpå vill jag inte inlåta mig,
utan dröjer istället vid de mera bekanta minnesmärkena nedanför Kvarnbergets östra sida.

C.R.A. Fredberg

Advertisements

Kronhusbodarna

Kronhusbodarna är en samling äldre gula byggnader, som ligger runt gården framför Kronhuset. Även Kronhusets bodar är byggnadsminne sedan den 24 oktober 1968. Efter restaurering återinvigdes bodarna 1971.

De östra Kronhusbodarna byggdes 1756-59 och på den tiden var det smedja, hjulmakare och verkstad här. Idag finns här sedan 1971 krukmakare Mia Bäx, urmakare Gerhard, lantlig inredning från Stilero och Café Kronhuset.

Östra delen av Kronhusbodarna

Östra delen av Kronhusbodarna. Bild: Harri Blomberg Licens: CC BY-SA 3.0

De västra Kronhusbodarna byggdes åren 1764–69 och fungerade som lagerplats för järnvägsmateriel och brandhus. Idag håller Glashyttan, Göteborgs Choklad & Karamellfabrik och Laura Didion Skinn&Läder till i de västra kronhusbodarna.

Här ordnades i början av 2000-talet och fram till 2009 en årligen återkommande konsthantverksmarknad i augusti.

Text från Wikipedia.

Kronhuset

Kronhuset uppfördes under åren 1643-1654 och är Göteborgs näst äldsta helt bevarade profana byggnad efter residenset. Möjligen är de ursprungliga ritningarna gjorda av den kungliga arkitekten Simon de la Vallée.

Kronhuset

Kronhuset. Bild: Rolf Broberg  Licens: CC BY-SA 3.0

Kronhuset användes först som tyghus, det vill säga som lager för garnisonens tygmateriel såsom kanoner och andra vapen, men även som matförråd för spannmål. På platsen för huset låg tidigare stadens äldsta kyrkogård.

Innan Kronhuset byggdes förvarades de kanoner och annan materiel som staden behövde till sitt försvar i förrådshus på bastionerna längs stadsfästningarna. Fästningarnas utbyggnad under 1640-talet krävde dock ett ökat utrymme för materielen. Genom 1634 års regeringsform hade Krigskollegiet och Rikstygmästarämbetet inrättats och Sveriges försvar fick därmed en fastare administration. Beslut om byggandet av Kronhuset eller ”ett artilleri- och spannmålshus” togs av Krigskollegiet i februari 1640, och i maj 1642 utgick ordern om att påbörja byggandet så snart det beställda teglet från Holland hade anlänt.

Bygget leddes av chefen för fortifikationen, generalkvartermästaren och borgmästarsonen från Lödöse, Olof Hansson Swart, senare adlad Örnehufvud. År 1643 hade huset uppförts till en vånings höjd, och bygget avstannade därefter i brist på pengar. Kring 1648 återupptogs byggandet, då med svenskt tegel och med generalkvartermästare Johan Wärnschiöld som ansvarig för bygget. Kronhuset stod klart 1654.

Riksdagen sammankallades i Göteborg den 4 januari år 1660 av Karl X Gustav, och kronhuset fick då fungera som rikssal. Del av bottenvåningen hade inretts med bänkar, klädda i svart tyg liksom även väggarna. Kung Karl X Gustav avled därefter hastigt i det Torstenssonska palatset och den då fyraårige arvprinsen utropades den 1 mars som Sveriges konung efter ett riksdagsbeslut.

Kronhusområdet brann 1746 och 1758, då alla byggnader förstördes, utom just Kronhuset.

År 1669 fick Tyska församlingen, sedan Kristine kyrka brunnit ner, sin gudstjänstlokal i Kronhusets rikssal till dess att man 1672 åter kunde flytta in under eget tak. År 1680 inreddes nedersta våningen av Kronhuset till kyrka, Kronhuskyrkan, för Garnisonsförsamlingen, en icke-territoriell församling. Militären hade ända till 1675 haft gemensam gudstjänst med Domkyrkoförsamlingen, dels i Domkyrkan, dels i gymnasiehuset, men fick 1680 bilda självständig församling som alltså fick namnet Garnisonsförsamlingen (även kallad för Kronhusförsamlingen). Ända till 1883 fick emellertid såsom medlemmar räknas även till garnisonen icke hörande personer. År 1835 bestod församlingen av 6 422 personer, där två tredjedelar utgjorde militär personal.

År 1895 flyttade Första Göta Artilleriregemente till nyuppförda kaserner i Kviberg och Andra Göta Artilleriregemente flyttade 1898 till Jönköping. Den 25 mars 1898 hölls den sista gudstjänsten i Kronhuskyrkan. Garnisonsförsamlingen upplöstes 1927. Begravningsplatsen för församlingen låg länge där nuvarande polishuset står i Göteborg, mittemot Nya Ullevi över Skånegatan.

Den 9 december 1927 övergick ägandet av Kronhuset från staten till Göteborgs stad, för att användas som museum. Hela kvarteret köptes av Göteborgs stad 1929, och ända fram till 1954 fungerade huset som förråd för kronan och staden.

Efter en omfattande restaurering återinvigdes Rikssalen i Kronhuset av kung Gustav VI Adolf den 17 maj 1957. Restaureringen kostade en miljon kronor och bekostades av donationsmedel.

För att högtidlighålla 300-årsminnet av Karl X:s dödsdag, öppnade Göteborgs historiska museum den 12 februari 1960 en utställning i stora rikssalen i Kronhuset, som pågick i 14 dagar.

Fram till 1996 var bottenvåningen i Kronhuset därefter ett stadshistoriskt museum som berättade om Göteborg och dess föregångare

Kronhuset är byggnadsminne sedan den 24 oktober 1968.

Källa: Wikipedia.

Kronhuset mot Kronhusgatan

Kronhuset mot Kronhusgatan Bild: Harri Blomberg Licens: CC BY-SA 3.0