Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Koppartrans

Gunnar Osvald

Gunnar Sixten Osvald direktör, född i S:t Peder (Lödöse), Älvsborgs län, 9/1/01 som son till sjökapten Karl Olsson och Hulda Börjesson.Bror till till Hugo OsvaldIngrid Osvald, Karin Kihlman, Gösta Osvald, Olof Osvald och Uddo V. Osvald. Från 1927 gift med Margit Stenbeck, född 1899, dotter till direktör Axel Stenbeck och Gerda Heyman. Han dog 1984.

Tog realexamen 1916, till sjöss som jungman 1916-19, styrmansexamen. 20, sjökaptensexamen 1921. Arbetade som styrman 1922-30 och som befälhavare på motortankfartyget Gust. E. Reuter 31-34 (Reuters rederier). Hamndirektör i Gbg 1944–47 och VD i Koppartrans Olje AB 1947–55. Han var en av de drivande krafterna bakom skapandet av Koppartrans.

Han var VD i Sveriges fartygsbefälsförening 1934–44, ordf i De anställdas centralorganisation (Daco) 1938–44 och chef för Statens trafikkommissions sektion för ärenden rörande inrikes sjöfarten och hamnarna 1940–42.

1934 blev Gunnar Osvald ledamot av 1933 års bemanningskommitté, och han var också ledamot av 1939 års sjöfartsskyddskommitté, 1941 års isbrytarkommitté samt de 1943 tillsatta kommittéerna rörande handelsfartygs bärgningsredskap och utbildning av fartygsbefäl.

Var redaktör för Nautisk tidskrift 1934-40.

Advertisements

Koppartrans

Del 1 av 3 i serien Oljebolag

Efter andra världskriget var det ekonomiskt att lägga raffinaderier nära konsumtionsområdena i stället för som tidigare nära oljekällorna. Med ökad konsumtion var det bättre och billigare att transportera råolja i allt större tankfartyg än att transportera de raffinerade produkterna.

Hamndirektören i Göteborg, Gunnar Osvald, var intresserad av olja och träffade på 1940-talet grosshandlaren och snustillverkaren Robert Ljunglöf, som bland annat var styrelseledamot i Stora Kopparbergs Bergslags AB, Rederi AB Transatlantic och Stockholms Enskilda Bank. Vid dessa möten kom det fram att det fanns ett raffinaderi till salu i Mira Lima, en delvis utrymd militär depå, sju mil söder om Los Angeles. Raffinaderiet utgjordes av två enheter för destillation av råolja och två enheter för termisk reformering av bensin. Det var tillverkat under andra världskriget och ursprungligen en gåva från USA till den kinesiska nationalistregeringen för dess lands försvarskrig mot Japan. Innan anläggningen hann transporteras till Kina tog kriget slut. Ett köpeavtal skrevs under den 7 december 1946 mellan National Resources Commission of the Chinese Goverment och Stora Kopparbergs Bergslag AB. Köpesumman uppgick till 1 166 275 dollar.

KoppartransDen 28 februari 1947 bildades Koppartrans Olje AB och den 16 juni samma år beviljade Kungliga Patent- och Registreringsverket registrering av företaget. Storägarna i Koppartrans blev Stora Kopparberg och Transatlantic. Gunnar Osvald blev det nya företagets förste VD.

Raffinaderiet byggdes vid Skarvik på Hisingen i Göteborg efter att det anlänt i delar till staden i april 1947. 80 villor i Skarvik och Smedjegården fick rivas för byggets skull. Den 26 september 1949 började driften vid raffinaderiet som då var det största raffinaderiet i Sverige. Anläggningen för bensinreformering togs därefter i drift 1953.

1958 sålde Transatlantic sitt aktieinnehav till Stora Kopparberg och från 1964 övertogs hela företaget av Svenska Shell. Raffinaderiet kom nu under några år att ha beteckningen Shell-Koppartrans raffinaderi. Koppartrans Olje AB blev formellt Shell Raffinaderi AB 1975.

Symbolen, det eldssprutande heraldiska djuret Koptra, ska ha skapats av den österrikiske formgivaren Fritz Rückert som var ateljéchef vid Ervaco i Stockholm. Han ska ha fått inspiration från det gamla Mobil-märket. Den syftar på raffinaderiets eviga låga som utgjordes av överskottsråolja. Det finns dock en massa andra förslag på vem som designat märket. 

Koppartranstappen vid Elisedal i Göteborg. Idag ligger där en stor modern Shell-mack.

Mer: Peters Liv, Bensinsidorna, Grandprix 63,

Mobil OIl

Rederi AB Transoil

Del 5 av 25 i serien Rederier

1922 anskaffar Transatlantic sitt första tankfartyg och 1927 bildas dotterbolaget Red. AB Transoil under ledning av Rolf Sörman. De flesta av Transatlantics tankfartyg kom att redas av Transoil eller något av detta rederis dotterbolag som tex Tankoil eller Troiltank.

Genom sitt dotterbolag Transoil ger sig Transatlantic 1947 in i oljebranschen. Tillsammans med Stora Kopparbergs Berslags AB bildar man Koppartrans Olje AB samt Koppartrans rederi AB. Detta bolag bygger ett eget raffinaderi och bygger upp en egen återförsäljarkedja av oljeprodukter.

1952 kom Transoil att bilda ett helt fristående rederi lett av Sörman. Kvar i Transatlantics flotta fanns även efter detta ett fåtal tankfartyg.

I början av 60-talet ger sig Transoil in i en helt ny sjöfartsverksamhet. Tillsammans med Red. AB Rex bildas ett modernt färjerederi för att ta upp konkurrensen med Svenska Lloyd på trafiken Göteborg England. Detta färjerederi fick sitt namn från initialerna från Transoil och Rex som gav namnet TOR-Line.

Under 1965 genomför Transoil en koncernbildning tillsammans med Red. AB Rex från Stockholm. Tiden som koncern blir dock kortvarig. I början av 1967 köps koncernen upp av Saléns. Den uppköpta Trans/Rex koncernen kommer att utgöra grunden för Salén Dry Cargo.

Transoils skorsten och flagga

Koppartrans skorsten och flagga

MT Stora

MT Stora, byggd 1958 vid Uddevallavarvet

Carlsson – redarfamilj i skuggan av Broströms

Del 2 av 12 i serien Finansfamiljer i Göteborg

Familjen Carlsson var en finansfamilj från Göteborg, en redarfamilj som verkade i skuggan av Broströms. Det rederi man dominerade under i stort sett hela dess existens var Rederi AB Transatlantic (inte samma företag som dagens Transatlantic). Detta rederi grundades 1904 av Wilhelm R Lundgren, G.D. Kennedy och Gustaf Palmgren. På rederiets kontor finns redan från början en anställd med namnet Gunnar Carlsson.

Kennedy var också ordförande i Göteborgs Handelsbank och hade redan året innan grundat Rederi AB Nike tillsammans med Walter Dickson och Wilh. R Lundgren. 1907 inträdde Walter Dickson också i Transatlantic när Gustaf Palmgren dog. 1908 köper Transatlantic upp Nike. När Wilh R Lundgren avlider 1914 är det Gunnar Carlsson som tar hans plats och tar överhans andelar i rederiet. Denne skulle förbli VD intill 1953 och därefter styrelseordförande tills 1967.

1933 gick bolaget i konkurs som en följd av de dåliga tiderna och rekonstruerades med hjälp av Göteborgs Handelsbank som då fick ett betydande ägande i bolaget. Aktier som övertogs av ett konsortium, lett av Gunnar Carlsson, år 1936. Därefter var rederiet lönsamt och byggde upp stora likvida medel som bland annat ledde till skapandet av Koppartrans AB, tillsammans med Stora Kopparbergs Bergslags AB. Koppartrans köpte ett raffinaderi i USA och byggde ett i Göteborg. 1958 sålde Transatlantic sin del i Koppartrans till AB Svenska Shell. Mellan 1953 och 1972 är Gunnars son Per Carlsson VD och 1972-1984 Torkel Carlsson, kusin till Per.

1927 startades ett rederi vid namn Transoil (informationen på den länkade sidan är inte korrekt angående detta rederi) av Rolf Sörman med flera. Denne var VD fram till 1957 då han ersattes av Lennart Parkfelt. Transoil leddes gemensamt med Transatlantic utan att ha några ekonomiska eller ägarmässiga band änd fram till början av 1950-talet då detta arrangemang upphörde. År 1966 deltog Transoil i starten av färjerederiet Tor-line tillsammans med Rederi AB Rex, som redan 1965 köpt Transoil. 1967 köptes hela Rex-koncernen av familjen Salén, en annan försvunnen finansfamilj.

Intressenterna bakom Transatlantic, med familjen Carlsson i spetsen startade år 1928 Rederi AB Transmark, som drevs i samarbete med Transatlantic så länge företagen fanns. 1963 ägde således Transmark 33% av aktierna i Transatlantic. 1971 ägs 31,4% av Transatlantic av Transmark vilket ger kontroll åt de dominerande ägarna i Transmark och dess moderbolag Förvaltnings AB Gece, familjen Carlsson. Ett begränsat intresse i koncernen hade då familjerna Mark/Carlander via Gamlestadens AB och Investment AB Asken. Detta ägande hade man haft sen 1950-talet.

Under 1950-talet kan familjen Carlsson sägas ha tillhört den svenska storfinansen, men inte under 1960 och 1970-talen, och familjen förekommer inte i Koncentrationsutredningen på 1960-talet eller i CH Hermanssons böcker omd en svenska storfinansen. Inte heller nämns man i Industriverkets undersökning (SIND) från 1980. Däremot finns man med som Kratos-Nikegruppen i Veckans affärer 1982, med 3 600 anställda. Denna grupp domineras av familjen Carlsson, men uppbygget av gruppen sker tillsammans med Ulf G Lindén, samtidigt en ledande figur inom Volvo. Familjen Carlssons intressen tillvaratas vid denna tid av Peter Carlsson (barnbarn till Gunnar Carlsson) som blev VD 1972 och kvarstannade till 1989. Förutom Transatlantic ingår även Beckers i finansgruppen.

I motsats till andra svenska rederier kom aldrig Transatlantic att skaffa sig intressen i varvsnäringen, men det hindrar inte att rederiet kommer i ekonomiska problem i slutet av 1970-talet. Nåt som leder till en total utförsäljning av rederiets flotta och deltagande i en mängd partrederier. Ett känt sätt att minimera skatter och dölja vinster, använt redan på 1960-talet. Många av dessa affärer görs tillsammans med bröderna Johansson på Tjörn, Folke Patriksson, en period huvudägare av det nuvarande Transatlantic, Ulf G Lindén och Lennart Bylock. Flera av dessa återfinns idag bland ägarna eller makthavarna i bolag som tillhört det som i Sven-Ivan Sundqvists bok, Ägarna och makten i Sveriges Börsföretag 1986, kallas Carlsson-Lindénsfären.

De företag som gruppen då kontrollerar är förutom Transatlantic och ett antal rederier som är knutna till ägandet i Transatlantic, bland annat Beckers, Kanthal och Höganäs och har totalt omkring 12 000 anställda. I stort sett hör dessa företag till de som familjen Lindén idag kontrollerar. Familjen Carlsson försvann ur bilden när Transatlantic 1988 köptes av Bilspedition och sen 1994 lades ner. Därmed upphörde familjen Carlssons historia som en familj i den svenska storfinansen.

Läs mer: Seatime, Vårt Göteborg, Wikipedia om Fabian Carlsson (son till Per Carlsson och kusin till Gunnar Carlsson, i sin tur son till Rolf Carlsson och konstnären Mary Carlsson, och bägge är barnbarn till den äldre Gunnar Carlsson )

Källor (förutom länkat och omnämnt):
Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1893-1962
Veckans Affärer 1982