Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Klippan

En guide till Göteborgs stadsdelar – Majorna

Majorna är en stadsdel som är äldre än själva Göteborg som tätort. Detta har Majorna gemensamt med Gamlestaden. Majorna, dvs den del som kallas Klippan, är dock äldst.

Historien börjar med anläggandet av Älvsborgs slott på 1360-talet. Slottet byggde på en klippa i utkanten av Örgryte socken och Sävedals härad vid Göta Älv och området kallas idag för Klippan. Älven var viktig att skydda då det var den viktigaste färdvägen till Sveriges enda stad på Västkusten, Lödöse. 1473 ersattes denna stad av en ny stad, Nya Lödöse (Nylöse), som låg i vad som idag är stadsdelen Gamlestaden i Göteborg. Betydelsen av Göta älv minskade dock inte och Älvsborg var i praktiken Nya Lödöses uthamn.

Området kring slottet fungerade tidigt som en exporthamn för kött, hudar och skinn, Boskapen fördes hit och slaktades bl.a. vid den bergsknalle där Birgittakapellet ligger och som för länge sen kallades Skinnareklippan.

Som brukligt är växte det också upp bebyggelse i närheten av slottet där folk som arbetade med saker slottet behövde. Till slottet hörde förstås också egendom i form av mark och ekonomibyggnader för jordbruket, en kungsgård. Detta var Älvsborgs Kungsladugård. På 1570-talet växte denna statliga egendom starkt och hade en mängd anställd som del bodde i Majornas kåkstad men också Änggården, Fogelås, Smedstomten, Källartomten, Sannegården och Lindholmen på Hisingen som också var kungligt ägda och låg i Lundby socken, den svenska delen av Hisingen. Vid denna tid var också Underås på östra sidan av Mölndalsån. Efter att danskarna haft Älvsborg till år 1619 minskade gårdens verksamhet i storlek. Fogelås, Smedstomten, och Källartomten försvann.

År 1595 bodde det omkring 200 personer runt och i Älvsborgs slott, många av dem var invånare som flyttat till området från Nya Lödöse. I praktiken låg där en liten stad åren 1547-63, i litteraturen kallad Älvsborgsstaden. Staden låg sannolikt söder om slottsklippan. I början av 1600-talet minskade befolkningen kring slottet, sannolikt som en följd av att en ny stad, Karl IX Göteborg, anlades i nuvarande Färjestaden/Pölsebo på Hisingen. Det senare blev dock en kortlivad stad.

1695 var befolkningen vid Älvsborgs slott nere i ett 20-tal personer, men vid det laget hade ju Göteborg byggts.  Även Amiralitetsvarvet (Gamla Varvet) vid Stigberget hade skapats (skedde på 1650-talet) och i anslutning till detta växte det också upp en bebyggelse. Vid Amiralitetsvarvet och på dess mark bodde också omkring 20 personer kring år 1700.

I och med att Ostindiska Kompaniet skapades fick Klippan ett uppsving som uthamn. På kronans mark (statlig mark) som arrenderades av köpmän från Göteborg och så småningom av Ostindiska Kompaniet byggdes lagerhus, utrustningsverkstäder, smedjor, bostäder, krogar och annat. Klippan blev Ostindiska Kompaniets uthamn och område. Dessutom blev området viktigt för sillhanteringen och vid Röda Sten, Klippan, Majviken och Majnabbe byggdes sillsalterier och trankokerier.  Ett nytt varv, Kustens Varv, anlades i Majviken, den vik som låg där parkeringsplatserna för Stenas Tysklandsterminal ligger idag. Även andra industrier uppstod i Klippan och Röda Sten.

Området i nuvarande Hängmattan som tillhörde kronan (staten) såldes 1724 till familjen von Utfall och förblev därefter privat. Det hette på denna tid Hästhagen och på marken uppfördes Vädersågen (där Karl Johans kyrka ligger idag). Kring Vädersågen växte det upp industrier och bostäder Även kring Amiralitetsvarvet uppstod privat ägda marker liksom kring Majviken och Majnabbe.

1774 kan det sägas ha funnits fyra tätorter i Majorna, Amiralitetsvarvets bebyggelse kring nuvarande Stigbergstorget med mer än 200 invånare, Vädersågen med över 100, Majorna vid Majviken och Majnabbe med mer än 300 invånare och Klippan med mellan 50 och 100. Majorna tillhörde Örgryte socken men fick 1776 en egen församling, Mariebergs församling. 1824 slogs Amiralitetsförsamlingen och Mariebergs församling ihop och Karl Johans församling grundades. Majorna styrdes nu som en egen socken och kommun.

I början av 1800-talet bodde det 5 000 människor i Majorna, de flesta bodde i tre områden. Klippan, det egentliga Majorna där det moderna området mellan Jaegerdorffsplatsen och Karl Johans kyrka ligger idag samt kring Amiralitetsvarvet vid Stigberget. Befolkningsökningen skedde främst genom inflyttning. Majornas bebyggelse var i huvudsak kåkstäder med dåliga hygieniska förhållanden, men det fanns undantag som exempelvis det så kallade Gathenhielmska huset. Efter Ostindiska Kompaniets upphörande, sillens försvinnande och kontinentalperiodens slut kraschade ekonomin i Majorna som blev extrem fattigt.

1868 införlivades Majorna med Göteborg. Majorna delades upp i 7 rotar, 1:a roten omfattade Klippan och allt från Gråbergets östra sida västerut till gränsen mot Västra Frölunda socken inklusive det egentliga Majorna, 2:a roten som omfattade strandområdet från Kustens Varv (Majviken) till gränsen för Gamla varvets (det tidigare Amiralitetsvarvet) område och norr om Allmänna vägen vilket i huvudsak var privat mark. 3:e roten utgjorde området söder om Allmänna vägen, väster om Gråberget och med nuvarande Bangatan i öster inklusive Slottsskogen medan 4:e roten var Gamla Varvets, vid denna tid privatägt) område kring nuvarande Stigbergstorget. 5:e roten var Masthuggsbergen öster om Bangatan (senare stadsdelen Stigberget), 6:e roten var i stort sett det som sen blev stadsdelen Olivedal och 7:e roten det som senare blev Kommendantsängen. Förutom rote 2 och rote 4 var det övriga i huvudsak statlig mark. Annedal har aldrig varit en del av Majorna.

Rotarna behöll sina nummer intill 1923 då de 3 av dem fick namn, nämligen Kommendantsängen, Olivedal och Stigberget. Rotarna 1-4 är det som idag går under namnet Majorna. Det är ett mycket stort område och det finns en mängd namn på avgränsade mindre områden.  Kungsladugården som omfattade huvuddelen av marken i det inkorporerade området avyttrades av staten och förvärvades av staden vilket frigjorde en mängd mark för stadens utbyggnadsbehov.

Majorna rotar 1901

Traditionellt har området väster om Gråberget i rote 1 både kallats Majorna och Kungsladugård men söder om Godhemsgatans korsning med Kungsladugårdsgatan har det alltid kallats Kungsladugård. Villaområden i de sydöstra respektive västra delarna av detta Kungsladugård kallas ofta Skytteskogen (området närmast Slottsskogen) respektive Svalebo eller Svaleboskogen. I Svalebo ingår numera också den del av Högsbotorp som ligger norr om Högsboleden och där Svalebo äldreboende ligger. Det senare området låg innan 1945 utanför Göteborgs stad i Västra Frölunda församling. Längst västerut på höjden ligger funkisområdet Sandarna som också kallas Sanna.

Klippan kallas fortfarande Klippan och är området kring det gamla sockerbruket och Kungsladugårds gamla manbyggnad men en del ungdomar kallar området för Röda Sten efter konsthallen som ligger under Älvsborgsbron. Röda Sten är en sten men också namnet på det område som ligger från Älvsborgsbron och konsthallen västerut fram till Nya Varvet men inte innefattande bergen som kallas Sjöbergen. Stenen kan ha varit en gränsmarkering mellan Örgryte och Frölunda socknar. Sockerbruket ligger inte i Röda Sten och det industriområde som fortfarande finns heter i likhet med området där sockerbruket ligger inget annat än Klippan.

Det moderna området vid Chapmans torg kallas aldrig nåt annan än Majorna. Där Stenaterminalen ligger heter det traditionellt Majviken och Majnabbe, men det är få unga som känner till detta. Gråberget kallas fortfarande Gråberget.

Området mellan Karl Johans kyrka och Stigbergstorget som en gång i tiden hette Hästhagen och senare 2:a roten kallas numera för Hängmattan vilket ibland också inkluderar området söder om Allmänna vägen, men för de flesta sannolikt inte så långt som till södra sidan av Karl Johanstorget. Det moderna bostadsområdet mellan Bangatan och Djurgårdsgatan kallas Vita Björn. Resterna av kåkbebyggelsen från varvsepokens tid kallas Gathenhielmska (reservatet). Det finns säkert också andra lokala namn som jag inte känner till då jag inte bor i området.

Primärområdena av dag överensstämmer inte alls med den gamla roteindelningen utom i viss mån när det gäller primärområde Kungsladugård som i stort sett infattar allt som någon gång kallats Kungsladugård eller av många uppfattas som Kungsladugård plus Klippan som aldrig av någon uppfattas som en del av Kungsladugård. Dessutom ingår Slottsskogskolonin och den del av Högsbotorp som kallas Svalebo. Huvuddelen av rote 1 ingår i detta primärområde.

Den västra delen av första roten är idag primärområde Sanna som också innefattar industriområdet Kungssten (en del av detta låg fram till 1945 utanför Göteborgs stad), men inte bostadsområdet Kungssten. Dessutom innefattar det Svalebo äldreboende, Västra Kyrkogården,  Sjöbergen och Röda Sten. Västra Kyrkogården innefattar områden som låg i Västra Frölunda församling.

Resten av rote 1, dvs Gråberget ingår i primärområdet Majorna tillsamman med et somär det egentliga Majorna, dvs den moderna bebyggelsen kring Chapmans Torg, samt Majviken, Majnabbe och Hängmattan.

Området öster och norr om om Såggatan samt söder om Allmänna vägen ingår istället i ett primärområde som har det missvisande namnet Stigberget. I detta område återfinns också gamla 4:e roten runt Stigbergstorget. Husen på östsidan av Bangatan ingår däremot i primärområde Masthugget.

Slottsskogen och delar av Frölundaborg från Västra Frölunda församling ingår numera i primärområde Änggården.

PIrmärområden Majorna

101 är Kungsladugårds, 102 Sanna, 103 Majorna och 104 Stigbergets primärområden

Kyrkligt tillhör det mesta Karl Johans församling även om delarna närmast Bangatan tillhör Masthuggets församling. 1908 överfördes allt öster om Djurgårdsgatan till Masthuggets församling. Detta inkluderade hela fjärde roten samt delar av tredje. 1930 införlivades Nya Varvets församling i Karl Johan den 1 januari 1931.

Från Karl Johans församling och till Masthuggets församling överfördes 1951 delar av Majornas 2:a rote och merparten av Majornas 3:e rote. 1967 överfördes stadsdelen Nya Varvet till Älvsborgs församling. Församlingen omfattade 1972 stadsdelarna Majornas 1:a rote, delar av Majornas 2:a och 3:e rotar. Svalebo i Högsbotorp som ingår i primärområde Kungsladugård ingår i Högsbo församling.

Källor: Wikipedia, Majorna.nu, Hallén, Olsson, Rosengren & Sandberg, Majornas Historia, 2007

Advertisements

I Göteborg för omkring hundra år sedan

Min resa med snauern »Adolf», ostindiska capitaine Pettersson, kommande från Amsterdam, hade varit stormig nog. Fartyget var ju icke just lämpligt för långa resor på öppet haf med svår sjö. Men när vi kommit öfver Nordsjön och Kattegat och in emellan skären, så var det värsta öfverståndet. Jag hade nog gerna velat se Marstrand, hvilken stad jag hört talas om såsom varande en rätt lustig frihamn, der bland annat en hoper mera företagsamt än försigtigt folk, som spelat concurs, nu lefver glada dagar utan att behöfva tänka på sina borgenärer, drifvande sillaffärer och smuggling. Pettersson säger mig, att mycket fina göteborgare der också ha så kallade filialer.

Det måste vara något egendomligt med en sådan »Porto Franco». Den lärer vara ett slags uthamn för Göteborg. Ja rätt många göteborgska affairsmän måste för sina affairer med utlandet och skärgården hålla särskilda contor i Marstrand, efter hvad jag sedan fick höra, såsom t. ex. Benedict Henriquez och Elias Delbanco och äfven äldre Göteborgshus. Emellertid kom jag nu icke dit. Deremot anlupo vi Vinga Båk, der convojerna brukat samlas. Der fingo vi lots från en ö, som heter Brännö, och så gingo vi mellan skären fram till en fästning, kallad Nya Elfsborg, som ligger vid inloppet till Göteborg. Den ser stark ut och är ganska modernt byggd, som en del nya franska och holländska forter, med gråstensmurar, ett fyrkantigt torn och långa raveliner mellan bastionerna. Snedt häremot ligger ett fiskläge och ett stort salteri som kallas Långedrag. Längre in på södra sidan finnas lemningar efter en befästning, kallad Carlskans.

Det trängre inloppet till Göteborg skyddas sedan på norra sidan af förskansningar på ett ställe, som heter Rya Nabbe, och af motsvarande sådana på södra sidan på en klippa, som heter Billingen. Innanför Billingen ligger en hamn för mindre krigsfartyg, med ett nyanlagdt varf. En del af den svenska kustkrigsflottan skall läggas dit. Redan nu äro här flera mindre stridsfartyg stationerade. På båda stränderna sågo vi här och der låga bodar, som de sade vara sillsalterier. Äfven trankokerier lågo i närheten.

Här vid inloppet gledo nu nästan under stiltje alla möjliga slags fartyg långsamt fram, dels utifrån kommande, dels till utlandet destinerade, mest koffskepp, briggar, galeaser och smackar. Ett fregattskepp såg jag ock på ingående med oss. Der syntes äfven några af kronans echalouper och jollar. En del fartyg stanna härute, eller i närheten, åtminstone de större, och deras last föres då upp till staden med så kallade hemförarbåtar, hvilka hållas af ett maatschappej (kalladt gille) som drifves med stor vinst och har en så stor credit, så att delegarne kunna få låna på båtarne, som om de vore stenhus eller landtgods. Som »Adolf» gått med diverse last — simplare tyger, men äfven the (1), arrac, kanel och andra kryddor — för Ostindiska companiet till Amsterdam och nu kom tillbaka med tegel, för hvilket icke skall erläggas någon tull efter den senaste eldsvådan i Göteborg, så behöfde vi icke anlita dessa båtar utan lossa väl vid Ostindiska companiets varf, eller vid varfvet »Kusten», som ligger strax invid. Möjligen taga de der hand om lasten.

Innan vi lupo dit, passerade vi nu på södra sidan Röda sten, som förut också varit en fästning, och der de engelska frimurarne, som annars mest bo i Masthugget, bruka hissa sin flagga. På norra sidan hade vi nu deremot den s. k. Färjestaden eller Färjenäs, der för någon tid sedan det stora Grönländska companiet hade sin equipagehamn och ett större trankokeri. Detta compani utrustade fartyg, som fångade hvalar och sälar och sådant i Ishafvet, men det lärer varit klent med profiten. Stället kallas Färjestaden för att här går en färja öfver till Röda sten och Klippan.

Inloppet till Klippan, Ostindiska companiets hamn och varf och upplag, är icke just vidare beqvämt; och hamnen är just icke vidare skyddad. En mängd fartyg ligga dock här och utanför i elfmynningen.

Klippan är en rätt liflig plats, mest i följd af den rörelse som Ostindiska companiet här drifver. Dock påstås det, att companiet nu mera icke gör så glänsande affairer som det gjort förut under föregående octroj, då det utdelade betydande vinster. I alla fall hör jag af Pettersson, att enskilda personer ännu göra goda förtjenster på companiets handel. En bland dem, som här förtjenat grofva pengar på Ostindien är Jacob Maule, som ock förut var chef för companiets directeurscontor i Canton. Så lycklige äro dock icke alla. Inte lära de förtjena mycket, som sälja ostindiska tyger, arrac och kanel till Amsterdam och taga Gede Moppe, Bundte Moppe och Grouwe Moppe (tegel) i bakfrakt, som Pettersson gjorde. Men på senare tider har companiet börjat skeppa ostindiska varor, naturligtvis med större fartyg än »Adolph», på Bartholomé i Vestindien, som skall vara en svensk frihamn liksom Marstrand. Derifrån föres hit rätt mycket sockerrör eller råsocker till sockerbruket i Göteborg. Mycket ostindiskt gods går dock ännu alltjemt härifrån till Hamburg, Emden och Ostende.

Några släktingar har jag väl nu icke qvar här i staden. Då jag efter landstigningen uppsökte skeppspredikanten Christian Ström, som bor i närheten, fick jag bekräftelse på, att min äldre bror, som reste hit för femton år sedan och tjenat en tid vid artilleriet, längesedan gått till sina fäder, och att detta äfven varit det lyckligaste för honom. Äfven hörde jag, att en af min fars vänner, capitaine Reuterfelt, som en gång förde det ståtliga skeppet »Lovisa Ulrika»(2) från och till Ostindien, med detta sitt vackra fartyg för längesedan gått till bottnen, och det just i närheten af Göteborgs hamn. En annan af mina äldre Göteborgsvänner, capitaine Johan Norberg, hade pastorn alls icke reda på. Norberg var dock på sin tid en berömd man. Jag träffade honom för två år sedan i Southampton. Han hade då en tid varit i engelsk krigstjenst och till och med commendant i Newyork i Amerika. När vi träffades i England var det hans mening att återvända till Göteborg.

Jag har emellertid genom en sjöcadett, Fredrik Lagerheim, som gick hem med »Adolph» och som nu skulle bli officer i svenska krigsmarinen, fått mig en hygglig bostad här ute på Elfsborgs ladugård. Capitaine Pettersson har rådt mig att stanna härute några dagar, der jag ock har saker att uträtta.

(1) Då måtte »Adolf» ha smugglat eller också lastat af theet på annat håll, ty vid den tidpunkt som här afses var the-införsel från Sverige till Holland förbjuden.

(2) Den kapten Reuterfelt, som gick till botten med »Lovisa Ulrika», var annars infanterikapten, men synes hafva följt med »Lovisa Ulrika» på hennes sista färd.

Denna berättelse publicerades 1898 av Fredrik Åkerblom, men handlar om 1790-talet. Inledningen till boken förklarar bakgrunden:

Dessa anteckningar hafva till största delen förut varit i tryck synliga i »Morgonposten». De föregingos der af följande företal:

Min ärade läsare!

För flere år sedan fick jag i förvar en större lunta anteckningar på ett slags svenska, som dock var mycket uppblandad med holländska och engelska. Dessa anteckningar voro ganska osammanhängande. Det var också svårt att finna ut, från hvilken tid de olika arken och bladen härledde sig, då väl datum i flera fall fanns angifvet, men årtalet deremot var uteglömdt, förmodligen derför att antecknaren icke ansåg att det behöfde utsättas. Jag har sökt kontrollera dessa anteckningar genom att leta i gamla handlingar och avisor samt genom att titta på gamla kartor. Denna kontroll torde emellertid vara ofullständig. Derför får jag, till börja med, bedja om ursäkt. Åtskilligt af materielet har jag icke kunnat bruka, då det rört privatförhållanden, som icke just lämpa sig för offentligheten. En och annan liten halfromantisk episod af den tidens slag har jag väl dock i förbigående vidrört. Att jag icke kunnat draga någon tråd genom allt det som antecknaren synes upplefvat, må ock ursäktas mig. Det hela är ett plockverk utan alla anspråk. Den historiska och kronologiska tillförlitligheten vill jag icke öfver allt svara för. Min bearbetning har måst bli mycket fri. Men mycket är dock sant.

Jag bör kanske nämna, att antecknaren torde vara en holländare, svensk till börden, född på den kryddrika ön Amboina, en af de små Sundaöarna, att hans far, af svensk adlig börd och anstäld i holländsk tjenst, hette Carl Gustaf Gladtsten, ursprungligen af samma stora skottska slägt, hvilken »the grand old man» William Ewart Gladstone ansågs tillhöra, att antecknaren sjelf var född antagligen före år 1760 och att han väl vistats här i Göteborg något eller några år på 1790-talet.

Ödmjukligen

Z.

Till ofvanståeende, hvarå den ärade läsaren må fästa det afseende han finner för godt, har jag nu ingenting att tillägga, möjligen att denna inledning, liksom många inledningar af vida mera kända, ja äfven vidt berömda skildrare — alltför högt stående mönster — egentligen icke är värd någon tilltro och ej heller är afsedd att vinna sådan.

Fr. Åkerblom.

Digitaliserat av Runeberg-projektet.

Grönlandskompaniet

Del 4 av 7 i serien 1700-talets kompanier

I Göteborg fanns det två olika Grönlandskompanier på 1700-talet. Även i Stockholm fanns ett Grönlandskompani. Inget av dem tycks ha varit nån större framgång.

Åren 1755-60 fanns det första Grönlandskompaniet i Göteborg. Det ägdes av Peter Samuelsson Bagge. Under denna tid tillverkade mellan 100 och 200 tunnor tran per år, dock inte alltid av val utan även från säl. Kompaniet lades ner då det var föga framgångsrikt.

Ett nytt kompani startade dock år 1774 i Göteborg. Delägare i detta Grönlandskompani som existerade mellan 1774 och 1787 var G.F. Beyer och Martin Törngren. Grönlandskompaniet arrenderade i början av 1770-talet Känsö i Göteborgs södra skärgård som nyttjades som utgångspunkt för valjakt i haven kring Grönland. Av valarna tillverkades bl.a. tran och valfiskben.

Grönlandskompaniets tillverkning av tran var i paritet med medelstora och stora sillbaserade trankokerier. Tillverkningen av tran varierade mellan cirka 100 fat och som mest över 1 100 fat med undantag av år 1782 då inget tran tillverkades och ingen val fångades. Minsta tillverkningen ägde rum 1786 och den största 1776. På 1770-talet utrustade kompaniet 4 eller 5 skepp varje år men på 1780-talet handlade det om 2 skepp per år. Antalet fångade valar varierade mellan 0 (1782), 1 (1785) ock så många som 15 (1777) och 24 (1776). Noterbart är också att det på 1700-talet var ganska vanligt med stora valar vid den bohuslänska kusten:

Beträffande sillvalar, som ansågs driva in sillen under land och alltså var högst nyttiga varelser, stadgades redan för sjuhundra år sedan, att den som dödade dylika skulle straffas med böter. Sill och valar hörde ihop. Men pålitliga uppgifter om valarnas förekomst vid kusten finns inte från tidigare fångstperioder än sjuttonhundratalets. Redan från periodens början omtalas att valar hade visat sig utanför Hisingen.

Och 1763 meddelades att en hel hop valar hade uppträtt i skären utanför Göteborg. Bland annat var det en vars längd uppskattades till trettio à trettiofem alnar, som hade låtet se sig utanför Älvsborgs fästning. Där gick han fram och tillbaka i fjorton dagars tid och sprutade vatten ända upp till trettio alnars höjd. Ett tiotal år senare berättade trovärdiga fiskare att de vid Gravarne hade sett två valar jaga ett stort sillstim in mot iskanten – det var sträng isvinter det året.

När stimmet kom fram till isen vände valarna tvärt, men den skräckslagna sillen fortsatte in under isen – som gick i vågor ända till den inte längre motstod trycket underifrån utan brast med ett brak så att sillen hoppade upp och blev liggande i stora högar. Från Ljungskile rapporterades 1792 att ett par, tre valar i över åtta dagars tid hade visat sig där. De uppskattades efter ögonmått till mellan trettio och fyrtio alnars längd, och allmogen såg dem inte utan onda aningar. Gammalt folk berättade nämligen att dylika vidunder alltid hade låtit se sig före ett krig och att ofred alltså kunde anses vara i faggorna igen.

De mera förståndiga nöjde sig emellertid med att betrakta valarna som ett förebud till rikt sillfiske. När den senaste sillperioden började i slutet av sjuttiotalet dök även valarna upp igen. Redan under första fiskesäsongen rände en val upp på ett skär vid Hällevikstrand. Den var visserligen inte mer än tio alnar lång men förorsakade i alla fall ett drygt arbete, då den skulle flottagas och bogseras bort. Den fördes in till Göteborg, där ett ombud för naturhistoriska riksmuseet uppträdde som spekulant på den. Fiskarna begärde femhundra kronor för den. Ett par år senare uppträdde en fyrtio alnar lång bjässe i Gullmaren. Han utsattes för beskjutning men klarade sig undan. En ångare som följde i hans kölvatten hade svårt att hålla sin kurs – så våldsamt rörde valen upp vattnet.

På Danafjorden och ända inne vid Stenungsund frustade stora valar omkring, och i Marstrand blev det en förfärlig uppståndelse när folket en söndag kom ut ur kyrkan och fann en tjugo alnars val piruettera mellan båtarna i hamnen. Kvinnorna skrek i himmelens sky, och karlarna var beredda på att få se båtarna vända kölen i vädret, men när valen hade roat sig med sina konster en stund stack han i väg ut genom inloppet och försvann. Från än den ena, än den andra platsen på kusten meddelades att valar hade plöjt omkring tillsammans med sillstimmen, men ingen bohusläning kom dock på idén att anställa särskild jakt på de långväga gästerna. Detta gjorde däremot en del företagsamma norrmän.

Grönlandskompaniet hade tillgång till Känsö för utrustning av fartygen och företaget hade dessutom tillgång till kajen vid Törngrens sillsalteri och trankokeri vid Färjenäs där Grönlandskompaniets fartyg kanske oftast låg och utrustades när de var i Göteborg.

Benjamin Bratt (1748-87) var direktör i Grönlandskompaniet det sista året. Innan dess tycks hans svåger Andreas (Anders) P Oterdahl (1726-1804) ha varit direktör. Benjamin Bratt var i sitt första äktenskap gift med Ingeborg Dorotea Matzen (-1776) och i sitt andra med Maria Lauterbach (1756-1835). Carl Bratt (1785-1838), son till Maria Lauterbach och Benjamin Bratt var handelsman. Andreas Oterdahl var gift med Dorotea Matzen (1731-63).

För källor utöver länkar se mitt första inlägg om sillperioden på 1700-talet och det första inlägget om handelsfamiljer i Göteborg på 1700-talet.

Porterbryggeriet D. Carnegie & Co

Den ursprunglige grundaren av det riksbekanta numera landets enda porterbryggeri, Carnegieska Porterbruket, var en från Tyskland inflyttad industriidkare vid namn Abraham Robert Lorent. År 1808 inköpte han lämpliga tomter ute vid Klippan i den dåvarande göteborgska bebyggelsens yttersta utkant åt väster, för att därstädes uppföra ett sockerbruk, å vilket han även snart erhöll privilegium.

Lorentska bruken, Klippan

Lorentska bruken, på 1840-talet.

I Göteborg hade vid denna tidpunkt trenne porterbryggerier sett dagen, vilka dock icke drivits med någon särskild framgång. Lorent kom nu på den tanken, att vid sidan av sockerbruket bedriva ett porterbryggeri och hans privilegieansökan därom bifölls år 1813. Lorent skaffade sig nu även privilegium på att själv få göra fat och tunnor för portern, tillstånd att importera humle i den mängd han behövde etc. Allt var synnerligen välorganiserat från början. År 1817 torde den första portern från Lorentska bryggeriet ha förts ut i marknaden. Då hade redan Lorent fått åtnjuta den framgången, att regeringen förbjudit all import av utländsk porter.

Det nya företaget seglade alltså redan från starten i förlig vind. Porterbryggeriet vid Klippan utvecklade sig snart till ett jättebryggeri i en skala, till vilken man dessförinnan aldrig sett någon motsvarighet i Sverige. Hur omfattande den var framgår av, att på 1830-talet kunde man i bryggeriet mäska 120 tunnor malt på en gång, lagra 2.400 tunnor korn; vidare uppgick den årliga tillverkningskapaciteten till 23.500 hl. porter etc.

Att här i detalj kunna följa bryggeriets utveckling låter sig inte göra — därtill skulle fordras en fullständig historik över hela portertillverkningens utveckling i Sverige, som så gott som fullständigt sammanfaller med Carnegies. Detta bryggeri har nämligen hela tiden haft en dominerande ställning.

År 1833 avled Lorent och på grund av att denne å spekulationer förlorat hela sin förmögenhet, så måste arvingarna å auktion låta försälja bruket. Det inköptes av den blott 23-årige engelsmannen grosshandlaren David Carnegie J:r för 300.525 rdr rgs. Han förvärvade emellertid även de färdiga produkterna och de lösa inventarierna, varför hela köpesumman sprang upp till 402.912 rdr rgs.

År 1841 slog Carnegie samman sin grosshandelsrörelse med fabriksrörelsen under det gemensamma namnet David Carnegie & Co. Ungefär tio år senare ändrades firmanamnet till Handelsbolaget D. Carnegie & Co, då som ny delägare ingingo fyra göteborgare, däribland konsuln Oscar Ekman. David Carnegie hade då flyttat tillbaka till England. År 1860 ändrades handelsbolaget till Aktiebolaget D. Carnegie & Co. Stiftaren levde hädanefter helt i England. Han hade sitt kapital investerat i det bolag i Göteborg, som bar hans namn men den egentlige ledaren av fabriksrörelsen och chefen för det hela blev hädanefter Oscar Ekman.

År 1907 uppdelades det gamla bolaget i tre särskilda bolag med skilda intresseområden: Porterbryggeriet A.-B. D. Carnegie & Co, Svenska Sockerfabriks A.-B. och Fastighets A.-B. D. Carnegie & Co. Det första av dessa bolag hade då ett aktiekapital av fem miljoner kronor. Den 1 januari 1921 övertogs bryggeriets alla aktier av A.-B. Vin- och Spritcentralen för en summa av 13 miljoner. Sju år senare inköptes bryggeriet, fortfarande med bibehållet namn sedan 1907, för 8 miljoner kronor av ett konsortium, däri 1/5 av aktierna övertogs av Stockholms Bryggerier samt 4/5, dels och till största delen av A.-B. Pripp & Lyckholm i Göteborg, dels av en del bryggerier i landsorten.

Carnegie & Co

Porterbryggeriet Carnegie & C:o Vykort, omkring 1900

Tillverkningens omfattning har alltid varit betydande. År 1916 redovisas det hittills högsta antalet med 59.000 hl. På grund av nykterhetslagstiftningen minskades dock porteromsättningen betydligt och nedgick år 1934 till cirka 25% av den forna omsättningen. Senare åren visa dock en förnyad återhämtning i tillverkningen, som naturligtvis är beroende på ökad efterfrågan; den årliga omsättningen håller sig f.n. omkring ca 20.000 hl. Man kan i detta sammanhang icke underlåta påpeka, att det synes som om statsmakterna givit portertillverkningen en mindre gynnad ställning. Ser man t. ex. på porterns ur medicinsk synpunkt synnerligen stärkande egenskaper, så kan det inte undgås att man finner det märkvärdigt, att man exempelvis inte en gång får köpa porter klass III å systemmotbok, men däremot utländska viner med dubbelt så hög alkoholhalt.

Tillverkningen av porterdrycker är en synnerligen omständig procedur, som kräver många maskiner och stor påpasslighet och omsorg av dem, som syssla därmed. Bolaget har varit mycket noga med att följa alla tekniska rön på området och bryggeriet är väl rustat med moderna maskiner, som fyller alla anspråk på hygien och rationalisering.

Verkst. direktör för bolaget är nu direktör Arvid Uddenberg.

Beskrivning över Göteborg med omnejd, Förlags A.-B. Fournir, 1939, s. 448-451

Carnegie, Erskine & Mitchell

1746 grundade George Carnegie (1726-99), som kom till Göteborg som flykting efter slaget vid Culloden år 1745, en handelsfirma i Göteborg. I firman hade han genom hela verksamhetens existens en rad skottar och engelsmän som anställda, däribland Thomas Erskine (1744-1824, senare Earl of Kellie, John Hall (skulle bli en av sin tids rikaste män i Sverige), William Williamson och James Carnegie Arbuthnott (1740-1810). Firman exporterade stångjärn och trävaror till Storbritannien. Den sistnämnde bildade sedan en egen firma i vilken han bland annat hade William Shepherd (1741-72) anställd.

Thomas Erskine

Thomas Erskine

Thomas Erskine tycks också ha arbetat åt firman John Wilson & Benjamin Hall (Cornelia Hall) innan han fick burskap år 1767. Från detta år var Thomas Erskine delägare  i John Hall & Co vilket han förblev även när han senare hade en egen firma. Thomas Erskine investerade även i Svenska Ostindiska Kompaniet och det är troligt att han tillhörde de som tjänade stora pengar på tesmuggling.

1769 återvände George Carnegie till Skottland. Enligt en del uppgifter ska Thomas Erskine då ha tagit över verksamheten som då ska ha blivit Th. Erskine & Co. I denna firma drev Erskine bland annat rederiverksamhet, ägde sillsalterier och trankokerier som exempelvis Gamla slottets salteri vid Klippan som köptes från J.C. Böker år 1798 och Landersberg på Tjörn som övertagits från Anders Landin, samt bedrev handel med dessa varor.

1786 kom David Carnegie d.ä. (1772-1837) till Göteborg och fick anställning hos Thomas Erskine året efter. Han arbetade för Erskine till 1792 för att året efter börja arbeta för John Hall & Co. 1798 tog Thomas Erskine in David Mitchell (född i Montrose, Skottland) som delägare och 1799 blev denne ensam ägare av firman. Thomas Erskine återvände då till Skottland då han fått titeln Earl of Kellie.

Vid Mitchells död 1803 så övertog David Carnegie d.ä. och Jan Lamberg verksamheten i Mitchells firma. Firman fick då namnet D.Carnegie & Co. Jan Lamberg tycks innan dess ha varit anställd som bokhållare hos Mitchell. David Mitchell (1764-1803) var gift med Catarina Maurice som tidigare varit gift med Carl von Heland, superkargör i Ostindiska kompaniet. Innan han blev självständig affärsman i Göteborg och medlem i Handelssocieteten år 1794 hade David Mitchell arbetat i 16 år för David Lyall (1734-?) och Thomas Erskine.

Från och med att David Carnegie d.ä. tog över blev firman allt mer en järnexportfirma från att innan främst ha exporterat salt sill, bräder, beck och tjära samt importerat lin, salt, socker och tobak. Firman fortsatte dock vara en medelstor brädexportör. 1810 stod firman för 7% av järnexporten från Göteborg och var den fjärde största järnexportören, 1815 stod man för 4% och 1820 för 6%. En del av förklaringen till Carnegies framgångar på järnexport- och brädexportområdet återfinns i det faktum att den största exportfirman, John Hall & Co gick i konkurs år 1807. David Carnegie var syssloman i konkursen (konkursförvaltare) och gynnade sig själv vilket också de andra sysslomännen Niklas Björnberg, F.M. Åkerman och David Low gjorde.

Sockerbruket och bryggeriet i Klippan ägdes inte av D. Carnegie & Co vid denna tid, utan det inköptes först 1836.

Carnegie – flyktingfamilj

Del 15 av 26 i serien Göteborgskapitalet

Den förste ur familjen Carnegie som kom till Sverige från Skottland var George Carnegie (1726-99). Han kom som flykting precis på samma sätt som många människor kommer än idag. För George Carnegie var en av de skottar som stödde familjen Stuarts uppror mot den brittiska kronan. Ett uppror som slutligt krossades i slaget vid Culloden. Han var inte ensam om att vara skotsk flykting i Göteborg utan staden var nerlusad med dem och andra skotska invandrare.

George Carnegie grundade 1746 en firma som exporterade järn och trävaror samt importerade stenkol, smör och korn i vilken han som anställd bokhållare hade John Hall d.ä. (1735-1802). Denne fortsatte verksamheten i en egen firma när George Carnegie lade ner sin firma år 1766. John Hall var engelsman och skulle senare bli en av Göteborgs rikaste män. I hans firma var den engelske konsuln Thomas Erskine delägare mellan 1772 och 1794. Firman hette då Hall & Erskine. George Carnegie återvände till Skottland 1769 när det politiska läget lugnat ner sig.

Sonen till George, David Carnegie (1772-1837), som brukar kallas senior för att skilja honom från brorsonen med samma namn åkte till Göteborg 1786 för att förkovra sig i handelsyrket. Han fick då arbete i Erskine & Hall hos faderns tidigare bokhållare. 1803 övertog han, tillsammans med Jan Lamberg, istället den av Thomas Erskine och David Mitchell år 1798 grundade firman Erskine & Mitchell. Denna firma ägdes sen 1799 av David Mitchell ensam och sysslade med sill och tran liksom med rederiverksamhet. När David Carnegie Sr tog över firman bytte den namn till D. Carnegie & Co. Det är denna firma som utgör grunden till det som idag är det skandalomsusade företaget Carnegie.

David Carnegie Sr var gift med Anna Christina Beckman (1778-1840), från en rik göteborgsk grosshandelsfamilj. En syster till henne var gift med Laurent Tarras som var verksam i Ostindiska Kompaniet och en annan syster var gift med Christian Wilhelm Damm, från en annan betydande göteborgsfamilj. David Carnegie Sr ägde också gården Fräntorp.

David Carnegie var den som 1807 begärde John Hall & Co i konkurs och det blev inledningen till en rättsprocess mellan John Hall d.y. och David Carnegie Sr som kom att pågå till 1826. Den hallska firmans konkurs innebar att järnexporten som tidgare dominerats av denna firma kunde upptas av fler firmor. D.Carnegie & Co blev ett av dessa företag, liksom Olof Wijk & Co, Alex. Barclay & Co. Low & Smith och Jam. Dickson & Co.

David Carnegie Jr

David Carnegie Jr

1836 kom David Carnegie Jr (1813-1890), brorson till David Carnegie Sr till Göteborg och blev delägare i firman istället för Jan Lamberg. Samma år köptes också de Lorentska socker- och porterbruken i Klippan upp. 1837 dog David Carnegie Sr och exportverksamheten såldes 1845 till Fredrik Malm och företaget blev nu huvudsakligen ett industriföretag. Samma år gifte sig David Carnegie jr för andra gången, nu med sin kusin Mary Ann Carnegie, dotter till David Carnegie Sr. Första gången han gifte sig var 1839, men hans första fru plus ett litet barn dog 1841. Något som föranledde David Carnegie Jr att flytta till Skottland där han förblev till sin död. Som chef för sockerbruket behölls vid köpet bröderna Lorents kusin John Nonnen intill 1845 och därefter blev Oscar Ekman det.

När man köpte upp de lorentska bruken var det William Robertson, kusin till David Carnegie Jr, som stod för huvuddelen av kapitalinsatsen (55%). Men 1850 köptes hans arvingar ut ur företaget som 1851 förvandlades till ett handelsbolag med David Carnegie Jr som ägare till 3/7 och Oscar Ekman, Eduard Magnus, Morris Jacobson och John Barclay som ägare till 1/7 var. 1865 ombildades företaget till ett aktiebolag, 1877 köptes familjen Barclay ut ur bolaget och 1879 familjen Magnus och Morris Jacobson. Från 1890 övertogs även David Carnegies andel av bolaget av familjen Ekman som nu var helägare av företaget.

Det av Carnegie grundade företaget har genom årens lopp utgjort centrum eller delar av centrum för flera svenska finansgrupper och finansfamiljer. Exempelvis familjen Ekman, Penser och Custos. Dessutom finns det en rad familjer som gjort sig en förmögenhet utifrån ägande och verksamhet i D.Carnegie & Co. Förutom de redan nämnda också Langenskiöld (släkt med Ekmans), Magnus och Jacobson. Idag ingår delar av företaget (Carnegie Investment Bank) bland de företag som riskkapitalbolaget Altor Equity Partners kontrollerar.

Läs också om familjerna Tranchell och Herslow.

Läs mer: Ny Teknik intervjuar David Carnegie jr, Skottar i Västsverige, AV, RT, DN, Lorentska bruken,

Christian Arfvidsson och sillen

Del 14 av 18 i serien Sill, sillfiske och sillperioder

Christian Arfvidsson, senare Christian Arfvidsson & Söner, var fram till att firman fick problem år 1786-87, den största järnexportören i Göteborg med omkring 40% av den totala järnexporten. Firman var också en av de större brädexportörerna och sillexportörerna samt dessutom en av de större spannmåls-, salt- och sockerimportörerna i Göteborg.

En anledning till att Arfvidsson fick problem 1785-87 var de spekulationer och det fiffel som Carl Söderström ägnade sig åt. Fiffel som fick det stora handelshuset Sahlgren & Alströmer att gå i konkurs och som också nästan sänkte Christian Arfvidsson & Söner. Andra anledningar till rpoblemen var att det US-amerikanska frihetskriget liksom det brittisk-nederländska kriget upphörde och att britterna sänkte skatten på te vilket gjorde tesmuggling olönsam.

Det socker Arfvidsson importerade kom från England och Holland, men ursprungligen i huvudsak från Västindien. Sockret gick sannolikt till svågern Niclas von Jacobsons sockerbruk. Saltet som importerades kom huvudsakligen från Italien (2/3), med resten från Portugal. Importen av salt var relativt liten innan sillfisket kommit igång, men ökade sedan snabbt. 1752 importerade Arfvidsson 380 ton, 1760 780 ton, 1770 2 620 ton och 1777 2 010 ton.

När det gäller sillen så stod firman för 10-20% av exporten från Göteborg under perioden fram till 1787. År 1770 exporterade Arfvidsson 10 495 tunnor sill, 14% av den totala exporten från Göteborg samma år. Av detta gick 4 241 tunnor till Cork, 2 024 till Medelhavshamnar, 1 410 till Riga, 1 200 till Hamburg och 420 till Västindien. Det som såldes till Cork gick sannolikt vidare till Västindien då Corks viktigaste funktion som hamnstad var som omlastningsplats för varor till Västindien. I Västindien användes den salta sillen som föda till slavar på sockerplantagerna.

Genom exporten av sill till Västindien blev Arfvidsson också intresserad av att bedriva annan verksamhet, däribland på en svenska kolonin S:t Barths dit han skickade en grupp med släktingar år 1785:

Paul Gustaf Teuchler hade av Christian Arfwidsson fått uppdraget att etablera ett Arfwidssonskt handelshus på S:t Barthélemy!

Uppstartningen avsågs ske baserat på den ekonomiska tillgång, som skeppslasten i sig innebar. Värdet uppskattades till 3 500 Pund Sterling. Därutöver, som det framkom senare, ansåg sig Teuchler med Christian Arfwidssons goda minne ha öppen och obegränsad kredit på banker i såväl Amsterdam som London. Med dessa gedigna förutsättningar borde det göteborgska handelshuset snabbt bli en ny och livskraftig tillgång i det Arfwidssonska handelsimperiet!

Den 6 maj 1785 bildades också tillsammans med den 25-årige Joseph Schürer ”Teuchler & Schürer & Co”. ”Co” avsågs bädda för, som det senare framkom, ”Arfwidsson & Söner´s framtida entré i företaget. Skeppets varor lossades i Gustavias hamn, returfrakt ordnades och ”Fred och Ymnoghet” kunde anträda återresan i juli med styrman Andersson som kapten. Handelshuset inköpte slupen ”Speedwell”. Affärerna hade inte utvecklats väl, medhavda varor var inte alltför lättsålda, returlasten hade kostat slantar och man hade fått draga en och annan växel för finansieringen! Teuchler och förmodligen de unga bröderna Eckerman låg ute i karibiska sjön mest hela tiden med Speedwell i försök att sälja varor och skapa affärskontakter.

Det hela avlöpte emellertid inte så bra, anledning var att växlar utställd med arfvidsson som garant protesterades på grund av fiffelaffärer och misstänkt svindleri i Sverige där Arfvidsson på olika sätt ansågs ha hjälpt fifflaren Carl Söderström. Arfvidsson & Söner samt Niclas von Jacobson hade dessutom konkreta planer på egen slavhandel:

Några köpmän (bla Niklas von Jakobsson) i Stockholm under handelshuset Arfwidsson & Sönder begär 1782 att få tillstånd att för firmans räkning få exportera slavar till Västindien. Planen var att med handelshusets fartyg avgå med franska varor till Mauritius (Isle de France) och sedan till kusten utanför Moçambique där man skulle lasta slavar som sedan kunde tas för försäljning till Västindien. Den svenska regeringen gav dock inte sin auktorisation vid det tillfället men uppmanade däremot köpmännen att på egen hand (och risk) driva en sådan handel.

Men åter till Sverige och sillen. Christian Arfvidsson & Söner var några av de första att satsa på insaltning av sill för export och hade mycket tidigt ett salteri inne i Göteborgs stad. Detta salteri var det största som fanns inne i Göteborgs stadoch drevs tillsammans med löjtnanten och stadsarkitekten Carlberg. Även i Masthugget hade Christian Arfvidsson & Söner tidigt ett sillsalteri. 1772 köpte den Arfvidssonska firman också Röda Stens sillsalteri och trankokeri i Klippan från Johan Cahman. Delägare i det verket var också Magnus Ahlrot och von Gegerfelt. På 1770-talet anlade Arfvidsson & söner också Wettersviks sillsalteri på Hisingen. Längre ut på Hisingen ägde Arfvidsson & Söner Strömsunds salteri och trankokeri på Stora Tumleheds ägor, detta såväl 1787 som 1797. Christian Arfvidssons son Niclas Arfvidsson ägde själv Lilla Rörholmens skärgårdsverk utanför Toftahalvön i nuvarande Kungälvs kommun. Det var ett salteri kombinerat med ett trankokeri med 12 kittlar.

På grund av krisen i den Arfvidssonska handelsfirman från mitten av 1780-talet var produktionen vid firmans sillsalterier och trankokerier låg eller obefintlig under slutet av 1780-talet. Vid Wettersvik tycks den helt ha legat nere fram till 1792. Efter att Christian Arfvidsson dött år 1799 tycks större delan av firmans kvarvarande sillverksamhet ha avvecklats och Niclas Arfvidsson kom istället att ägna sin tid åt de järnbruk han hade intressen i. 1803 ägdes Lilla Rörholmen av P.B. Hammar i Göteborg och 1806 såldes Röda Sten till G.B. Santesson & Söner. Wettersvik tycks ha lagts ner i samband med Christian Arfvidssons död.

Av den svenska exporten av saltad sill på 1760-talet gick ungefär 80% till Östersjöområdet och resten västerut. På 1770-talet gick cirka 70% till Östersjöområdet och 30% västerut. Dominerande exportör västerut var Christian Arfvidsson & Söner, men även Lars Kåhre, Robert Crosswall och John Hall borde ha varit viktiga exportörer västerut. Huvuddelen gick som tidigare nämnts till Cork, men en stor del även till Madeira och slavplantagerna där (5% i slutet av 1760-talet):

Först 1767 upptas en någorlunda regelbunden export till Västindien och då inte av järn utan av sill. Sillexporten blev omfattande och var den produkt som totalt dominerar fram till 1782. Förklaringen till sillexplosionen är inte enbart handelspolitisk. Det finns också ett samband med sillens vandringar. Under ett par perioder i historien har sill i mycket stora mängder gått in mot den svenska västkusten. En sådan period varade från 1700-talets mitt fram till 1808 då sillen försvann lika plötsligt som den uppträtt. 1758 exporterades hälften av all sill som saltades i Göteborg och Bohuslän och sillens tonnagebehov förklarar nästan ensamt ökningen av sjöfarten på Sverige under senare delen av 1700-talet.

Det finns också en intressant och närmast direkt koppling mellan sillexporten och slaverinäringen. Sillen var basföda både för slavar och soldater mot bakgrund av att den var billig och lätt att lagra under lång tid. I Västeuropa var det framförallt till staden Cork på den irländska sydkusten som sillen såldes. Där lastades Västindiefararna från London med saltad sill, saltat kött, fläsk och smör och andra förnödenheter för kolonierna i Västindien. Eftersom sockerproduktionen var den dominerade på öarna fanns det ett stort importbehov av livsmedel från Europa. En del av den svenska sillexporten gick direkt till Västindien och en del till Madeira där den också blev till föda för slavarna.

På 1780-talet minskade andelen såväl som mängden av den saltade sillen som exporterades västerut och utgjorde mellan 10 och 20% av den totala sillexporten. Minst var exporten till väst i slutet av 1780-talet och det kan mycket väl ha samband med de ekonomiska problem den Arfvidssonska firman då hade. I början av 1790-talet ökade exporten västerut något igen för att mot slutet av årtiondet minska till omkring 10% igen. I den storleksordningen förblev exportens västerut sedan till sillperiodens slut.

Huvuddelen av den fisk som exporterades som föda till Västindien kom från Kanada, men en del var också norsk sill exporterad via Köpenhamn. Från 1720-talet fram till 1750-talet dominerade norsk sill sillhandeln i Europa för då rådde det sillperiod i Norge. När den sen avlöstes av en sillperiod i  Sverige tog den svenska sillen och de svenska firmorna över handeln. Efter den svenska sillperiodens slut var det återigen sillperiod i Norge och sillexporten från Norge dominerade återigen handeln. Vid sidan av Göteborg var Uddevalla och Marstrand de viktigaste sillexporthamnarna i Sverige. På 1790-talet hade dock Kungälv en lika stor betydelse som Uddevalla medan Strömstad under hela perioden exporterade ganska blygsamma volymer.

När det gäller tranexporten var Göteborgs dominans ändå större än för den salta sillen. Tran exporterades västerut i större utsträckning än salt sill, på 1760-talet var det cirka 10% den först halvan och 40% den andra, på 1770-talet gick mellan 50 och 70% av tranexporten västerut medan andelen på 1780-talet minskat till omkring 40% och sedan skedde en successiv minskning tills sillperioden tog slut. Tran gick i huvudsak till större städer som Amsterdam, Hamburg, Stettin, Stralsund, Bremen, Bilbao och Le Havre där det användes som bränsle i lampor.

Christian Arfvidsson var försvarare av att sillindustrin skulle vara fri och utan statliga regleringar, monopol, privilegier och annat. Han agerade i Stockholm där han ofta uppehöll sig, som ett slags ombud, en ambassadör, för ekonomiska intressen i Göteborg som var företrädare för näringsfrihet och mot den vanliga manufakturpolitiken med privilegier och monopolkompanier som dominerade på 1700-talet.

I det arbetet hamnade han i konflikt med mäktiga stockholmsintressen i form av bröderna Arfwedson som från 1746 hade ett kompani, Fiskecompagniet, med monopol på på Nordsjöns och Östersjöns sill- och torskfiske samt val- och sälfångst. På grund av Christan Arfvidssons arbete upphörde detta kompani och dess monopol är 1757. Sannolikt hade Fiskecompagniet fram till dess varit en hämmande faktor för utvecklandet av sillfiske och sillindustri på Västkusten.

Bröderna Arfwedsson var också drivande för tillkomsten av Västindiska kompaniet som kom att omhänderta den ekonomiska verskamheten på den svenska kolonin S:t Barthelemy. 1786 ägde Arfwedsons 2,5% av aktierna i Västindiska kompaniet, redan nämnde Lars Kåhre ägde lika mycket. I stort sett alla stora handelshus i Stockholm vid den aktuella tidpunkten var intressenter i Västindiska Kompaniet.

Sillsalterier i Gbg – staden, Masthugget, Lundby och Majorna

Del 11 av 18 i serien Sill, sillfiske och sillperioder

Det nuvarande Göteborgsområdet var det område där de flesta sillsalterier faktiskt fanns under 1700-talets stora sillperiod. Många av dem fanns inne i själva den dåvarande staden som låg innanför vallgraven och murarna. Salterierna i själva staden var i jämförelse med de som låg längre ut längs älven och ute på öar i Bohuslän små.

Det allra största sillsalteriet innanför stadsvallarna drevs av firma Christian Arfvidsson & Söner tillsammans med stadsarkitekten Carlberg. År 1772 tillverkade man ungefär 950 tunnor sill där. Produktionen vid sillsalterierna varierade mycket över tid, från år till år kunde det gå från nästan ingenting till en stor produktion. Andra lite större salterier inne i Göteborg drevs av Joh. Nicolaus Anderson, Lars Thuringe, I.G. Ullman, Abraham Anderson, Ahlbom & Co, Lars Kullman, Hans Wolsardt, Kämnar Enander och Johan Buhrman.

I Masthugget fanns en rad sillsalterier, ofta i anslutning till masthamnar. Medelproduktionen vid dessa salterier uppgick sällan till mer 2 000 tunnor på ett år. Dessa salterier var alltså lite större än salterierna inne i staden. På 1770- och 1790-talen så ägde bland annat William Chalmers, Magnus Ahlrot, Westerling & WohlfahrtPeter EkmanSven KullmanNiclas MatzenKåhre & Co, John Hall & Co och Christian Arfvidson & Söner sillsalterier i Masthugget. Magnus Ahlrot var svärson till Niclas Matzen och en stor ägare av sillsalterier och trankokerier. Det var även svågern Anders Philip Oterdahl. Peter Ekman köpte ett sillsalteri vid Barlastkajen år 1780. Detta salteri låg då mellan John Christies och Robert Marshalls salterier. Förmodligen ägde även Åkerman ett salteri i Masthugget.

Ute i Majorna var sillsalterierna betydligt större än inne i staden och i Masthugget. Vid Gamla varvet nedanför nuvarande Stigbergstorget låg två sillsalterier redan 1772 och det större producerade över 4 000 tunnor saltad sill. Det andra var mindre men över tid så ökade detta produktionen medan det större minskade den. Vid mitten av 1780-talet producerades cirka 1 500 tunnor vid vart och ett av dem. Vid mitten av 1790-talet producerade de omkring 1 000 tunnor vardera. Huvudägare i det större salteriet var Anders Philip Oterdahl som vid sin död efterlämnade 221 968 riksdaler.

Majvikens salteri som låg ute vid Majnabbe producerade 6 000 tunnor salt sill år 1772 och mellan 3 000 och 4 000 tunnor per år under 1780-talet för att under 1790-talet i allmänhet producera under 3 000 tunnor per år. Fram till 1767 ägdes Majviken av Anders Gadd som då sålde anläggningen till George Bellenden & Co (då ägt av Jonas Malm och Martin Törngren) som efter några år sålde verksamheten till Samuel Schutz. Efter sillperioden köptes Majviken av Dickson & Co och blev då en brädgård och varv.

Bredvid Majvikens sillsalteri låg en annan större anläggning, Sillsalteriet och trankokeriet Majnabbe med en produktion av 8 000 tunnor salt sill och cirka 30  fat tran år 1772. Anläggningen minskade sin produktion därefter och producerade 1 000 till 3 000 tunnor sill och mellan 0 och 40 fat tran per år fram till början av 1790-talet. Lägst var produktionen i slutet av 1780-talet. Jonas Kjellberg övertog Majnabbeverket i början av 1790-talet och verksamheten expanderade därefter kraftigt. År 1792 producerades över 70 fat tran och ungefär 5 000 tunnor sill.  I slutet av 1790-talet hade produktionen minskat igen. Joans Kjellberg exporterade eller sålde all sill från Majnabbe i olika Östersjöhamnar. Riga, Reval (Tallinn) och Königsberg (Kaliningrad) var de viktigaste motttagarhamnarna.

Utanför Majnabbe, i viken låg sillsalteriet Kusten. Salteriet låg på tomter som ägdes av köpmännen Beijer, Beckman & Schutz, Grill & Bantin, Tontein (sannolikt Toutin) och Schutz. Salteriet drevs till en början av Schutz (sannolikt Johan Schutz), men tycks senare ha tagits över av Peter Bagge. Så småningom blev salteriet en del av verksamheten vid Varvet Kusten. Varvet Kusten anlades på initiativ av Peter Bagge och Fredric af Chapman år 1778 och då blev sillsalteriet en del av denna verksamhet. 1784 bildades bolaget Nya Skeppsvarvet Kustenmed G.J Beyer, Martin Törngren, Peter Bagge, Anders P. Oterdahl, Olof Westerling, G.W. Santesson, Johan Geo. Ekmans änka, Nic. Matzens änka, Peter P. Ekman, Jonas Kjellberg, Andreas Andersson, Anders Lesse och Philip Oterdahl som ägare. Kustens sillsalteri var Majornas minsta med en produktion av 400 tunnor per år.

1761 anlades ett sillsalteri strax väster om Älvsborgs slott i nuvarande Klippan där vallgraven hade mynnat ut i älven. Det tycks ha anlagts av Johan Schutz år 1761. Strax invid anlade han och Volrath von Öltken därefter ett glasbruk. Glasbruket lades ner 1769 men sillsalteriet fortsatte någar år till. 1772 producerades över 4 000 tunnor salt sill, men från 1773 och under 1780-talet var salteriet endast sporadiskt i bruk för att återstarta 1796 igen.  Då var Carl Bagge ägare till anläggningen och årsproduktionen av salt sill var cirka 2 000 tunnor.  Glasbruket lades ner 1803. 1808 köptes hela anläggningen av A.R. Lorent som anlade ett sockerbruk och ett bryggeri på platsen. 1836 köptes denna verksamhet av David Carnegie Jr och 1841 övertogs verksamheten av D. Carnegie & Co.

Strax intill glasbruket och glasbrukets silllsalteri låg Gamla slottets silllsalteri. Det låg där Novotel ligger idag. Detta sillsalteri ägdes under i stort sett hela sin existens av J.C. Böker, men såldes 1798 till Erskine & Co. 1772 var produktionen över 3 500 tunnor. Produktionen minskade över tid, på 1780-talet producerades cirka 3 000 tunnor salt sill per år, på 1790-talet 1 500, år 1800 strax över 2 000.

I Majorna fanns ytterligare ett sillsalteri som i likhet med Majnabbe också hade trankokeriverksamhet. Detta skärgårdsverk uppfördes av Johan Cahman i början av 1750-talet. 1761 anlade han också ett gjuteri intill för att gjuta grytor till trankokerier. År 1772 såldes anläggningen (salteri såväl som gjuteri) till Christan Arfvidson & Söner och samma år producerade sillsalteriet nästan 9 000 tunnor sill och produktionen förblev stor under 1770-talet. Magnus Ahlrot tycks också ha 1/6 av skärgårdsverket liksom von Gegerfelt. Ungefär 40 fat tran producerades 1792. Därefter minskade produktionen vid verket till omkring 3 000 tunnor salt sill och 20 fat per år på 1780-talet. I slutet av 1780-talet steg tranproduktionen kraftigt till 120 fat år 1790 för att sedan minska igen till omkring 5 fat per år. Under samma tid producerades 1 000 till 2 000 tunnor salt sill per år, men en ökning år 1800 till över 3 000 tunnor sill och 50 fat tran. Christian Arfvidsson dog år 1799 och verksamheten vid anläggningen minskade. 1806 såldes det hela till via en offentlig auktion till G.B. Santesson & Söner för att 1815 (då var sillsalteriet nedlagt) säljas vidare till A.M. Prytz. 1823 lades gjuteriet ner.

På  Hisingssidan av älven fanns också många sillsalterier och trankokerier. Det innersta var Sörhallen som låg på Sannegårdens ägor som på 1770-talet ägdes av J.A. Lamberg och hade en produktion av cirka 1 300 tunnor salt sill årligen samt omkring 10 fat tran. Kring år 1800 ska William Gibson och Adam Gavin Jr (förmodligen startades anläggningen 1805-1806 då Gavin då just förlorat sitt salteri på Känsö) ha startat upp ett sillsalteri vid Sörhallen igen och det kan därför antas att salteriet inte producerade något under 1780-talet.

Ett större salteri var Eriksberg som anlades år 1776 och till hälften ägdes av Magnus Ahlrot. Produktionen vid Eriksberg var stabil och låg kring 2 000 fat per år under hela tiden salteriet var igång. Trankokeriets produktion varierade lite mer med en topp på cirka 85 fat år 1790 och med en normalproduktion på omkring 20-30 fat under de flesta år.

Wettersvik var ett annat skärgårdsverk på Hisingssidan av älven med sillsalteri och trankokeri. Det anlades troligen på 1770-talet pch ägdes under hela sin existens av Christian Arfvidson & Söner. Troligen låg produktionen nere under delar av 1780-talet, förmodligen som ett resultt av de ekonomiska svårigheter den Arfvidsonska firman under denna tid hamnade i på grund av de spekulationer i järn som en agent, Karl Söderström, ägnade sig åt. Spekulationer som ledde till konkurs för firma Sahlgren & Alströmer samt problem för Christian Arfvidson & Söner.

Ett annat sillsalteri och trankokeri var Sandviken med en produktion av 1 500 tunnor salt sill år 1772, lite större produktion under 1780-talet, uppemot 2 500 tunnor vissa år och sen en minskning på 1790-talet igen till cirka 1 500 tunnor igen. De sista åren på 1790-talet producerades enbart omkring 500 tunnor salt sill per år. På 1770-talet låg tranproduktionen på 10 fat per år för att under 1780-talet och 1790-talet ligga på nästan 20 fat med en tillfällig topp år 1789-1790 med cirka 50 respektive 70 fat. Ägare av Sandvikens sillsalteri var  Hans Jacob Beckman. Enligt CRA Fredberg, Det gamla Göteborg,  besöktes Beckmans salteri av Gustaf III men det tycks vara en felaktig uppgift. Det salteri som ska ha besökts var Peter Ekmans på Ängholmen invid Bovik på norra Björkö.

Det sista salteriet på Hisingssidan av älven var Färjenäs. 1772 producerades 3 500 tunnor sill och 25 fat tran. I slutet av 1770-talet och på 1780-talet fanns ingen verksamhet vid anläggningen, men 1793 har produktion sav salt sill startats igen. Årsproduktionen låg därefter mellan 2 000 och 6 000 tunnor. Ägare till detta salteri var Martin Törngren och området användes för utrustning, upplag och tilläggsplats för Grönlandskompaniets fartyg. Den aktuella upplagan av Grönlandskompaniet fanns mellan 1774 och 1787 och det finns anledning att koppla sillsalteriets brist på produktion till existensen av detta kompani. Grönlandskompaniet producerade stora mängder tran (mellan 100 och 1 100 fat per år) under sin existens, men jag har inte hittat uppgifter om var detta gjorts någon stans.

Sillsalterier i Göteborg, produktion 1772 (tunnor) och ägare

  • Röda Sten, 8700, Christian Arfvidson & Söner, Magnus Ahlrot,
  • Majnabbe, 8000, G.C. Beyer (Beijer)
  • Majviken, 6000, Samuel Schutz
  • Wettersvik, 5300, Christian Arfvidson & Söner
  • Gamla varvet 1, 4300, A.P. Oterdahl
  • Glasbruket, 4200, Johan Schutz
  • Gamla slottet, 3700, J.C. Böker
  • Färjenäs, 3000, Martin Törngren
  • Magnus Ahlrot, Masthugget
  • Westerling & Wohlfahrt, Masthugget
  • Niclas Matzen, Masthugget
  • Kåhre & Co, Masthugget
  • John Hall & Co, Masthugget
  • Christian Arfvidson & Söner Masthugget
  • Sandviken, 1500, Hans Jacob Beckman
  • Sörhallen, 1300, J.A. Lamberg
  • Gamla Varvet 2, 1000,
  • Christian Arfvidson, Göteborg, 900, Christian Arfvidson & Söner, Carlberg
  • Johannes Nicolaus Anderson, Göteborg, 800
  • Lars Thuringe, Göteborg, 700
  • I.G. Ullman, Göteborg, 700
  • Abraham Anderson, Göteborg, 500
  • Ahlbom & Co, Göteborg, 500
  • Varvet Kusten, 400
  • Lars Kullman Göteborg, 400

Christian Arfvidson & Söner är utan tvekan den friam som producerar mest salt sill i Göteborgsområdet på 1770-talet. Det är också känt att firman är den störste exportören från Göteborg under denna tid. På 1790-talet ser det annorlunda ut.

Sillsalterier i Göteborg, produktion 1796 (tunnor) och ägare. Hur produktionen såg ut inne i Göteborg vid detta tillfälle är för mig okänt.

  • Färjenäs, 6000, Peter Lamberg?
  • Majnabbe, 3200, Jonas Kjellberg
  • Glasbruket, 2800, Carl Bagge
  • Eriksberg, 2200, Nils Ahlrot ?
  • Wettersvik, 1800, Christian Arfvidson & Söner
  • Sandviken, 1800, Jacob Beckman
  • Majviken, 1400, Samuel Schutz
  • Gamla slottet, 1400, J.C. Böker
  • Gamla varvet 1, 800, A.P. Oterdahl
  • Röda Sten, 700, Christian Arfvidson & Söner, von Gegerfelt.
  • Gamla Varvet 2, 400 (1797)
  • Varvet Kusten, 400
  • Christian Arfvidson & Söner, Göteborg
  • William Chalmers, Masthugget
  • Westerling & Wohlfahrt, Masthugget
  • Peter Ekman, Masthugget
  • Kåhre & Co, Masthugget
  • John Hall & Co, Masthugget
  • Christian Arfvidson & Söner, Masthugget

Christian Arfvidssons dominans har helt försvunnit och nya stora sillsalterägare har tillkommit som exempelvis Peter Ekman och Jonas Kjellberg. Andra har försvunnit, oftast genom att de dött.

Bagge – en viktig företagarfamilj i det gamla Göteborg

Bagge är ett namn som givits till många släkter från Bohuslän. Invånarna i detta landskap kallades nämligen ofta för baggar (jmfr hur vi än idag kallar norrmän för norrbaggar). Den släkt Bagge som jag här ska skriva om blev en framgångsrik företagar- och handlarsläkt i 1700-talets Göteborg. Den äldste med säkerhet kände medlemmen av familjen är Fredrik Bagge (1646-1713) präst och kyrkoherde i Marstrand från 1670, från 1680 kontraktsprost i Älvsyssel och från 1682 även kyrkoherde i Solberga. Han var representant för prästståndet vid ett flertal riksdagar (1680, 1686, 1693, 1697 och 1710). Vid danskarnas erövring av Marstrand 1677 var han uttalat svenskvänlig och fängslades därför, först på Marstrands fästning och senare på Fredrikshalds. Han återkom året efter att själv ha betalt sin lösen. Hans mor Malin var en av alla de kvinnor som anklagades för häxeri. Efter två år lyckades Fredrik Bagge dock få henne frikänd år 1671.

Fredrik Bagge hade minst tre söner. Lorentz Bagge (1680-1742) var gift med Anna Margareta Calmes (1690-1767) och Samuel Bagge (1686-1763), gift med Catharina Ström (1694-1770). Anna Margareta Calmes var dotter till borgmästaren Hans Calmes och en av hennes systrar, Dorothea Calmes (1682-1738) var gift med grosshandlaren Niclas Matzen(1664-1720) i sitt andra äktenskap och med Peter Silvander (-1758) i sitt tredje. Två andra systrar var ingifta i familjen Nissen. Catharina Ström var syster till Hans Olofsson Ström (1683-1761) och Berge Olofsson Ström (1688-1762). Den förstnämnde av bröderna Ström var svåger med den mäktige Niclas Sahlgren och den andre var far till Johan Fredrik Ström (1731-81), styvfar till John Hall d.ä. som kom att bli mycket rik. Den tredje sonen till Fredrik Bagge var handelsmannen Johan Fredrik Bagge.

Lorentz Bagge var kapten i det militära och från 1737 rådman. Riksdagsman vid riksdagen 1770. Lorentz Bagge fick totalt tolv barn.  Flera av dem flyttade till Varberg, däribland Ehregott Nicolaus Bagge, vilken studerade i Tyskland och med tiden blev superintendent och överpastor i Coberg. Sonen Emanuel som var född 1714. Han blev handlande i Varberg och blev där i unga år rådman. Han var först gift med Anna Lagerbom, dotter till skepparen Gomer Lagerbom, och när hon år 1743 avled vid 21 års ålder efter att kort dessförinnan fött en son, som dog späd, gifte Emanuel om sig med Johanna Pihlsson, född 1723 och dotter till Johan Pihlsson som senare belv borgmästare. Med Johanna Pihlsson hade Emanuel åtta barn. Två söner levde till de uppnådde 17 resp. 18 års ålder. Alla de övriga dog som barn. När man så läser att Emanuel Bagge avled vid 40 års ålder, år 1755.

I Göteborg kvarblev bland annat Elieser (Benjamin) Bagge (1720-94). Han hade erhållit burskap som handlande i Göteborg den 10.1.1749 och var föreståndare för tyska kyrkan. 1769 tycks han ha varit konkusrfärdig och gjorde en ackordsuppgörelse med sina fordringsägare. Hans första hustru Anna Bundy, var född 1720 och avled barnlös 20.5.1772. Hon var dotter till kyrkoherden i Uddevalla Petrus Jac. Bundy (född 1677, död 1737) och Cecilia Påvelsdotter Nöring. Hans andra hustru Maria Catarina Hehl var född omkring 1744 och avled i barnsäng 1775. Enligt en del källor så är Benjamin och Elieser Bagge olika personer, men eftersom fler källor uppger att de är födda och döda samma år och gifta med samma kvinna så utgår jag från att det handlar om samma person.

Peter Samuelsson Bagge

Peter Samuelsson Bagge

Samuel Bagge, bror till Lorentz Bagge, blev rådman i Marstrand. Hans son var Peter Samuelsson Bagge (1710-79) som var gift med Anna Christina Thorsson (1711-79), dotter till kaparkaptenen Anders Thorsson och Anna Thalena Gathe (syster till Lars Gathenhielm). Peter Samuelsson Bagge (eller Peter Bagge d.ä.) kom att bli en av 1700-talets mest betydande affärsmän i Göteborg och nästan lika rik som Niclas Sahlgren.

Tillsammans med Fredrik af Chapman startade Peter Samuelsson Bagge Vikens varv i Majorna, där några ostindiefarare byggdes. Främst byggdes dock mindre fartyg och varvet ägande också mycket arbeta åt underhåll av Ostindiska Kompaniets skepp. Vikens varv låg ungefär där Fiskhamnen senare har legat.  I varvets närhet ägde Bagge en gård som kallades Bellevue. Denna revs i början av 1930-talet. Peter Bagge deltog också i starten av Varvet Kusten, även det ihop med Fredrik af Chapman och arrenderade från 1752 Gamla varvet som låg nedanför Stigberget. Arrendet gällde fram till 1767. Varvet Viken och Gamla varvet drevs under arrendeåren som en enhet.

Tillsammans med Samuel Schutz, en annan framgångsrik handelsman i Göteborg drev han också handelsfirman Peter Bagge och Samuel Schutz mellan 1735 och 1743. Sistnämnda år kom Peter Bagge på obestånd och rymde till Köpenhamn. Han kom tillbaka till Göteborg 1749 och drev då en handelsfirma ihop med  John Wilson och en Pike, senare med John Hall den äldre istället för med Pike. 1752 grundades ett betydande garveri, där Bagge var medintressent. Samma år miste han sitt arbete som spinnhusets inspektor. Bagge ägde också ett brännvinsbränneri utanför Drotttningporten tillsammans med Volrath von Öltken. 1775 fick man dock tvångssälja detta för 20000 daler silvermynt till kronan. Vidare ägde Peter S Bagge tobaksplantager utanför staden, en väderkvarn, ett tegelbruk och en kalkugn. 1755 fick han privilegium för valfångst, detta var det första Grönlandskompaniet. Det upplöstes i början av 1760-talet. Peter S Bagge var också  riksdagsman för Göteborg vid riksdagarna 1751-1752, 1755-56, 1760-62 och 1765-66. Peter hade många barn, exakt hur många är svårt att slå fast. Men fyra söner uppnådde i alla fall vuxen ålder, Samuel Bagge, Peter Bagge, Carl Bagge och Jacob Bagge.

Samuel Bagge (1738-1814) övertog gården Aspenäs från Jacob von Jacobson år 1780. Eftersom gården var frälsegods som bar fick ägas av adliga gjordes detta genom pantförskrivning. 1800 fick han tillstånd att köpa gården tillsammans med ett antal andra egendomar. Från 1754 arrenderade han Kungsgården i Ås kloster i Halland. 1785 köpte han Hede säteri som från 184 blev bostad för hans änka. 1808 övertogs de av en son då fadern misskött egendomen under en tid. Samuel Bagge handlade med tjära, järn och jordbruksprodukter.

Peter Pettersson Bagge (1743-1819) kom att överta faderns intressen i Varvet Kusten och var en av de som deltog i bildandet av bolaget Varvet Kusten år 1784. De andra intressenterna var G.F. BeyerMartin Törngren, Peter Bagge, A.P Oterdahl, Olof Westerling, G.W. Santesson, Johan G. Ekmans änka, Nic. Matzens änka, P.P Ekman, Jonas Kjellberg, Andreas Andersson, Anders Lesse och Philip Oterdahl. Från 1773 var han delägare i det nya Grönlandskompaniet tillsammans med bland annat G.F. Beyer och Martin Törngren. Detta bolag upplöstes 1787. Peter P Bagge ägde en lång rad sillsalterier, rökerier och trankokerier. Han anlade ett skeppsvarv på Marstrand 1776, men dess verksamhet flyttades snart till Varvet Kusten i Göteborg. Han var en stor sillexportör men blev allt mer intresserad av jordbuk. Han köpte därför upp gårdar i Västergötland, nämligen Lund 1778, Såtenäs 1784 och Öne (Önafors) 1782 samt Nygård 1790.

1793 bildade Peter Bagge tillsammans med bl.a. William Chalmers Trollhätte Kanal- och Slussverksbolag vars verkställande direktör han själv blev. 1800 invigdes de första slussarna. Han var gift två gånger, första gången med Magdalena Beijer (1734-1803) som var änka efter superkargen vid Ostindiska kompaniet Anders Gadd och andra gången med Ullrica Sophia Grentzelius (1785-1861).  Sonen Samuel Bagge (1774-1814) i första giftet övertog Önafors och sonen Patrik Bagge (1810-88) i andra giftet Nygård. Nygård såldes 1847 till Nils Ericsson. Samuel Bagge adlades samma år som han dog, men blev aldrig introducerad på riddarhuset. Han var ingenjör.

En andra son i Peter Bagges andra äktenskap, Robert Conrad Bagge (1815-83) blev 1832 anställd hos J.A. Kjellberg i Göteborg. Från 1838 arbetade han på Lo sågverk i Ångermanland, ägt av Kjellberg. R.C. Bagge inköpte Kramfors sågverk år 1848 medn överlät det snart till Kjellberg och under familjen Kjellbergs ägo utvecklades sågen till en av Sveriges större med RC Bagge som chef. 1876 tog sonen John Bagge (1843-1913) över ledningen för företaget. Denne utsattes år 1869 för ett mordförsök då en annan träpatron, Georg Scherman (1816-84) försökte skjuta honom.

Tredje sonen Carl Bagge (1752-1818) övertog för sin del Varvet Viken från fadern. Han var gift med Catharina Elisabeth (Elise) Beckman (1766-1840), dotter till den framgångsrike handelsmannen Hans Jacob Beckman (1736-1815). Han var därmed svåger med direktören i Ostindiska kompaniet, Laurent Tarras samt även med David Carnegie Sr och Christian Wilhelm Damm. Svågern Christian Beckman (1779-1837) var gift med Anna Catharina Björnberg (1782-1848), dotter till den mycket rike köpmannen Niklas Björnberg.

Carl Bagge ägde också egendomen Oljekvarn i Majorna i likhet med sin far och farfar. Han drev oljeslageri i Majorna, tegelbruk, kattunstryckeri på Gårda samt mälteri. 1796 kom glasbruket vid Klippan under hans ledning och utvecklades rejält. Delägare i glasbruket var även martin Törngren och tidigare hade det drivits av flera medlemmar i familjen Schutz. Carl Bagge fick med tiden titeln kommerseråd och umgick med en lång rad av tidens främsta män, bland annat den mycket berömde franske generalen Jean Moreau (1763-1813) en av de personer som gästade Oljekvarn. Två av Carl Bagges tre döttar kom alla att gifta sig med rika och betydande män, Carolina Elisabeth Bagge (1791-1863) med Fredrik Willerding (1781-1869) och Eleonora Margareta Bagge (1795-1857) med James Dickson (1784-1855).

Den fjärde sonen, Jacob Bagge (1753-1812) var kofferdikapten dykerikommissarie och handlande i Varberg. År 1784 lyckades han rädda alla ombordvarande på ett engelskt fartyg som förlist i svår storm utanför Varbergs kust. Bland passagerarna fanns tre unga systrar Mason på väg till den ryska huvudstaden S:t Petersburg. Där skulle den äldsta systern gifta sig med en officer. Efter skeppsbrottet bytte syskontrion till häst och vagn och tog sig fram den långa vägen runt Bottniska viken. På hemresan återvände de två yngre systrarna till Varberg, där Jenny Mason (1767-1834) gifte sig med sin räddare Jacob Bagge. Den tredje systern förblev ogift och stannade livet ut hos systern och svågern på Öfverås gård i Askome socken, 15 kilometer norr om Varberg.

En Carl Gustaf Bagge  som inte tycks ha varit släkt med denna familj Bagge, ägde Älgö bruk ihop med svågern Christoffer Hedenberg. Carl Gustaf Bagge var gift med en dotter till Cornelius Thorsson vid namn Anna Thorsson.

Schutz – flitig företagarfamilj på 1700-talet

Del 15 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Familjen Schutz eller Schütz kom in till Göteborg via Köpenhamn eller Königsberg och Stockholm med sadelmästaren Jacob Schutz som föddes 1638 i Mettingen i Tyskland. Troligen dog han år 1690. Hans son Samuel Schutz (1676-1740) var skeppare och redare och drev handelsfirman Peter Bagge & Samuel Schutz tillsammans med Peter Samuelsson Bagge (1710-79). Två av hans söner blev mycket framgångsrika. Hans dotter Catharina Schutz (1712-98) var i sitt första äktenskap gift med kaparen (piraten) Cornelius Thorsson (-1737), sannolikt släkt med Anders Thorsson (-1711), gift med Anna Thalena Gathe (1694-1778) i hennes första gifte, syster till den kände kaparen Lars Gathenhielm. Hon gifte sedan om sig med Johan Hansson Busck (1690-1756) och blev mor till Lona Busck, gift med James Maule, superkargör i Ostindiska kompaniet.

Äldste sonen Jacob Schutz (1709-72) var borgmästare i Göteborg 1750-54 och direktör i Ostindiska kompaniet från 1766 under den tredje oktrojen. I sitt första äktenskap var han gift med Christina Beata Olbers (-1753) och de fick två barn. Christina Beata Olbers var dotter till Johan Andreas Olbers (1673-1741) och hans första fru Anna Thorsson, sannolikt också släkt med ovanstånde personer med samma efternamn. Fortsatte sin fars handelsverksamhet med bl.a. kattuntryckeri och repslageri. Han ägde också Kållereds, Rådanefors och Öxnäs järnbruk och startade med kompanjoner ett lädergarveri och ett glasbruk. 1758 stod han som ägare till Marieberg i Kungälv, med underliggande hemman som han då övertagit från svågern Magnus Lagerström (1691-1759), gift med Clara Olbers (1713-78)

När Jacob Schutz dog testamenterade han större delen av sin kvarlåtenskap, 23 miljoner riksdaler, till sonen i det andra äktenskapet, Johan Henrik Schutz (1763-1828). Denne blev genom arvet en av de rikaste personerna i Sverige. Han uppfostrades på hovet efter faderns död och adlades Rosenschütz. Kallades för ”Galne greven” och ”den Svenske Paschan”. Ägde bl a Liseberg och lyckades bli portförbjuden på Gustav III:s fester i Stockholm. Ordnade överdådiga fester på Mariebergs säteri i Kungälv med damer, dryck och förtäring. Han slösade bort förmögenheten och dog slutligen utfattig i hyresfastighet.

Samuel Schutz (d.y., 1736-1805), son till Jacob Schutz i dennes första äktenskap var handlande och nära vän till superkargören Jean Abraham Grill. Samuel Schutz var gift med Brita Sofia Liedberg (-1803), sannolikt släkt med Sara Maria Liedberg, gift med Johan Fredrik Pettersson (1725-?), superkargör i Ostindiska kompaniet. Samuel Schutz var engagerad i sillhanteringen under sillperioden och ägde bland annat Bastevikens trankokeri i Hålta socken, 1801 sålt till kaptenen i Ostindiska kompaniet, H.H. Clason, och Majvikens salteri i Majorna.

Jacob Schutz dotter Clara Schutz (1738-95) var gift med Gabriel Fredrik Beyer (1731-88) son till superkargören i Ostindiska med samma namn. G.F. Beyer var också delägare i Varvet Kusten.

Johan Schutz (1722-97), bror till Jacob Schutz, var en mångsidig industriägare i Göteborg. Han drev 6 fabriker och ägde Segloraberg i Kinna. Industriverksamheten  omfattade sodatillverkning, glasbruk, garveri och repslagning. Glasbruket låg i Klippan mellan 1762 och 1808. Glasbruket ägdes först ihop med Volrat von Öltken (-1782) och från 1782 tillsammans med Martin Törngren, direktör i Ostindiska. Garveriet beläget mittemot Gubbero vid Mölndalsån ägdes av Johan Schutz, överinspektor Stapelmohr, handelsmannen Peter Bagge och Johan Friederic Bauer. Den sistnämnde var en av de första som anlade ett trankokeri och var för en tid ägare till Gubbero landeri. Johan Schutz var gift med Ulrika Olbers (1730-1807). Hon var syster till Christina Beata Olbers, gift med Johan Schutz bror Jacob Schutz (se ovan).

Utöver fabrikerna i Göteborg som nämnts ägde Johan Schutz också ett sillsalteri som låg vid glasbruket i Klippan samt Basttångens stora trankokeri på Tjörn.

En dotter till Johan Schutz, Anna Maria Schutz (1748-1808), var gift med Ulrik M. Valtinsson (1731-83) i dennes andra gifte. I sitt första äktenskap var han gift med Anna Catharina Pettersson (1734-65), syster till borgmästaren Daniel Pettersson och superkargören Johan Fredrik Pettersson. Valtinsson var först kanslist och sen superkargör i Ostindiska kompaniet. Han genomförde flera resor till Indien, Siam och Kina. Adlades med namnet Adlerstam tillsammans med sina bröder år 1776. Hans  dotter Anna Johanna Adlerstam (1771-1808) var gift med bruksägaren Johan Henrik Sebastian Grave (Westberg) (1761-1822). Ulrik M Valtinssons son Gustaf Ulrik Adlerstam (1773-1845) var stadsmajor i Göteborg.