Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Keiller

Götaverken

Del 16 av 19 i serien Varv

1841 startade Alexander Keiller firman Alex. Keiller & Co som från början drev en mekanisk verkstad vid Skeppsbron. Firman var huvudentreprenör vid byggandet av Rosenlunds spinneri åren 1847-48. Från början tillverkades främst ångmaskiner, turbiner och liknande, men från 1850-talet även järnvägsmaterial och 1847 levererades det första fartyget vilket snart blev firmans huvudproduktion.

År 1855 köpte Keiller ett stort markområde vid Lundbyvass på Hisingen, så närdet blev svårt att  expandera verksamheten vid Stora Badhusgatan, byggde han istället upp verkstäder, smedja och en fartygsbädd där. Den fasta marken vid Lundbyvassarna var inte stor när varvet flyttades dit, utan bestod av en landremsa mellan Kvillebäcken och Lindholmen. Mellan den remsan och Ramberget var det endast sankmark och vatten. Landförbindelserna västerut åt Lindholmen och österut åt Kvillebäcken kunde bara användas om det var lågvatten eller is. Folk och materiel fick normalt forslas dit med båt. Tidigt byggde man en gångbro mellan verkstaden och Ramberget, och började därefter att fylla igen vassarna, ett arbete som pågick i flera år. År 1868 sjösattes det första fartyget där, den 32 meter långa ångaren Uddeholm (179 bruttoregisterton) för ett bolag i Karlstad med O.F. Ahlmark som redare. På fastlandssidan hade då totalt 51 fartyg producerats.

1856 upptogs sonen Alexander Keiller (1832-1918) i firman och år 1860 den yngre sonen James Keiller (1836-1918). 1858 började en svår period för firman och man investerade då i Kaveltorps koppar- och blygruvor där man köpte 50%. Vidare anlade man Surte tegelbruk och investerade i Schisshyttans (nedlagt 1874) och Rämens bruk (ombildat till AB år 1871). Detta var försök att diversifiera verksamheten och att få vinster som kunde hjälpa den mekaniska verkstaden över de svåra tiderna. Det lyckades inte och firman gick 1868 i konkurs.

Året innan konkursen hade dock verkstaden i Göteborg överlåtits till ett nybildat aktiebolag, Göteborgs Mekaniska Verkstads AB. De största ägarna i detta bolag var James Keiller, Olof Wijk d.y. och redaren J.W. Wilson. James Keiller var VD från starten. I början av 1870-talet var arbetsstyrkan uppe i 800 personer, mot 260 kring år 1867. Verkstaden utvidgades hela tiden och delar av tillverkningen flyttades över från Skeppsbron, nya verkstäder byggdes och tomter köptes. Två nya och betydligt större slipar byggdes 1878. Den nya firman flyttade till slut hela varvsrörelsen över till andra sidan älven där företaget faktiskt låg intill helt nyligen. Varvet blev snart det ledande i Göteborg. 1878 utökades aktiekapitalet i bolaget och Theodor Mannheimer blev stor aktieägare.

1906 lämnade James Keiller företaget och istället trädde sonen, James Keiller Jr (1867-1962) in. Företaget ombildades till Göteborgs Nya Verkstads AB med James Keiller Jr, Carl Lyon, Knut J:son Mark, Erik Philipson, Ernst Krüger, Sven Almqvist och Hugo Hammar som ägare. I ledningen för varvet fanns också Ernst A. Hedén.  James Keiller Sr var styrelseordförande i två år innan han lämnade företaget för gott. Almqvist och Hammar kom från Lindholmens varv som 1906 bytte ägare och där de tvingats lämna bolaget. Sven Almqvist blev VD men efterträddes redan 1910 av Hugo Hammar. Istället blev Sven Almqvist då styrelseordförande. Affären innebar att alla maskiner och inventarier från stadssidan fick flyttas över, och en kraftig upprustning av varvets kapacitet påbörjades. Åren fram till 1911 blev ekonomiskt kännbara, och en diskussion om sammanslagning med Lindholmen fördes, men vändningen kom genom en förfrågan från Rigaer Börsen Komitee i Riga om en ny isbrytare, en order man tog hem.

1916 slutligen så köptes aktiemajoriteten av familjen Broström och familjen Keillers tid i bolaget tog slut. I samband med Broströms övertagande av aktiemajoriteten bytte företaget namn till AB Götaverken. Varvets nya flytdocka för upp till 12 000 ton som beställdes och ägdes av AB Göteborg Skeppsdocka  togs i bruk den 9 november 1917. AB Göteborgs Skeppsdocka ägdes av Broströmskoncernen och AB Götaverken tillsammans med ytterligare några investerare. Styrelsen utgjordes från 1916 av Knut J:son Mark, Ernst Krüger (Sv. Lloyd), Gunnar Carlsson (Transatlantic), Herbert Metcalfe och Dan Broström.

1915 tecknade Götaverken avtal med B&W om ensamrätt i Sverige till licenstillverkning av deras motorer. Då kom den nya maskinverkstaden, som var klar redan 1908, väl till pass. Den första båten med egentillverkad licensdieselmotor var M/S ”Bullaren” som levererades 1918 till Transatlantic.

Företaget hade ända sedan det startades 1841 byggt ångmaskiner till många olika ändamål. Sedan motortillverkningen för båtar tagit fart minskade ångmaskinstillverkningen successivt.

För driften av ångmaskiner behövdes eldningspannor som gav ånga. Pannor ingick redan från början som en produkt i företaget. De utvecklades i flera olika riktningar. Värmepannor till villor och hyresfastigheter var stora produkter under första hälften av 1900 talet. Ångpannor till industrin var under hela företagets epok en stor produkt. Efter andra världskriget byggde Götaverken många sodahuspannor till den svenska pappersindustrin. Det blev senare ett dotterbolag som byggde pannor till industrin, kraftverk och fjärrvärme, Götaverken Ångteknik AB, som på 1980-talet blev Götaverken Energy System AB. 1990 till såldes detta företag till den norska koncernen Kvaerner A/S. 1992 fanns det omkring 200 anställda i företaget.  Under 2006 såldes företaget till finska storkoncernen Metso och det var åter dags att byta namn igen. Nu blev namnet Metso Power. 2013 delades Metso upp och Metso Power hamnade i företaget Valmet. Då fanns det 400 anställda i Göteborg. Idag har Valmet Power AB ungefär 250 anställda i Göteborg och ligger kvar i lokaler i Lundbyvass på Götaverkens gamla område.

Götaverken intog platsen som Sveriges ledande skeppsvarv under 1910-talet, en position som Lindholmen tidigare innehaft. Sjösättningen av pansarbåten Sverige 1915, hade inneburit en stor prestigeorder för varvet, men som inte gav någon vinst. Ordersumman på sex miljoner kronor motsvarade ett helt års normal produktion. Vid årsskiftet 1918/1919 täckte Götaverkens orderstock hela tio års produktion. Många av de stora svenska linjerederiernas första större fartyg, bland annat tolv fartyg i följd för Grängesbergsbolaget, och i mitten på 1920-talet de norska redarnas beställningar av till en början mest tankfartyg, kom till följd av varvets leverans av främst Sverige Varvet var 1920, sett till antal anställda arbetare, stadens näst största företag efter SKF, med sina 2 287 anställda. När fartygens storlek och tyngd ökade, byggdes stapelbäddarna ut samt förstärktes. På 1910-talet fanns det fyra bäddar vid varvet, och omkring 1920 tillkom en femte, längst åt väster. År 1927 förlängdes den, och 1939 var det dags för en ny, omfattande förlängning. Den kom då att skära av de gamla sliparna, som försvann.

1931 sålde Tirfing (Broströms) aktierna i AB Götaverken till ett konsortium, Förvaltnings AB Gilius. I detta bolag innehade Broströms via Ångfartygs AB Tirfing till en början 16%. Andra delägare var familjerna Mark och Carlander med 8% i huvudsak via firma Johansson & Carlander,  Ernst A. Hedén, Hugo Hammar (VD i AB Götaverken), Hugo Heyman, Axel Jonsson (Jonsson, Sternhagen & Co) och familjen Waller. I den första styrelsen för Gilius ingick Knut J:son Mark, Ernst A. Hedén, Herbert Jacobsson (Broströms), Per Waller (Rederi AB Concordia), Hugo Heyman och Axel Jonsson, de två sistnämnda som suppleanter.

En kort tid på 1930-talet tillverkade AB Götaverken också flygplan.

1938 blev Ernst A. Hedén VD i AB Götaverken och han efterträdde Hugo Hammar som varit VD sen 1910. Ernst A. Hedén förblev VD till sin död 1944 då han efterträddes av Hugo Heyman som i sin tur ersattes av K.E. Jacobsson år 1947. Knut J:son Mark förblev ordförande i styrelsen till 1947 då han ersattes av Gunnar Carlsson som var ordförande mellan 1948 och 1952.

Lindholmshamnen och Götaverken

Lindholmshamnen och Götaverken

I mitten av 1930-talet hade verksamheten växt så att Götaverken var världens största skeppsvarv 1933 med 47 200 bruttoregisterton sjösatta. Den 14 juli 1939 sjösattes tankmotorfartyget Bera, det största fartyg som dittills byggts i Sverige.  Den 23 september 1954 invigdes Götaverkens nya flytdocka, med längden 218 meter och bredden 30,5 meter. Den totala lyftkraften var 18 000 ton. Götaverken omsatte 251 miljoner kronor år 1954, hade 5 911 anställda och ett aktiekapital på 33 miljoner kronor. Första båten i dockan var Svenska Amerika Liniens Kungsholm.. På sextiotalet fanns tre flytdockor.

Götaverken konstruerade en egen långsamgående dieselmotor. Den första levererades 1938 i M/S ”Dikto”. GV  tillverkade sina egna motorer fram till 1974 då man åter började  licenstillverka B&W motorer.

1940 blev Götaverken ägare av Landskronavarvet (Öresundsvarvet) som de innehade till slutet av 70-talet, då det övertogs av Svenska Varv.

1957  blev Hilding Nielsen VD i AB Götaverken och han efterträdde därmed K.E. Jacobsson. Efter att Gunnar Carlsson avgått som styrelseordförande 1952 var Björn Prytz ordförande fram till 1957, därefter Assar Gabrielsson till 1960 då han ersattes av K.E. Jacobsson.

Götaverken förvärvade 1957 ett markområde vid Gapekilen i Arendal, som omfattade cirka 1 miljon kvadratmeter. Den 1 december 1958 beslutade styrelsen under med Assar Gabrielsson som ordförande, att genomföra ”Arendalsidén” som byggde på ett nybyggnadsvarv och ”den raka produktionslinjen” eller löpandeband-principen. Investeringen utgjorde 150 miljoner. Arendalsvarvet blev ett specialvarv för tankfartyg, malmfartyg, bulk- och OBO-fartyg i långa serier. Det först fartyget byggdes 1963. Vid denna tid hade AB Götaverken totalt  9 200 anställda inklusive dotterbolag varav cirka 4 500 på varvet.

Arendalsvarvet 1965

Arendalsvarvet 1965

När Arendalsvarvet invigdes i maj 1963 var den världsunik genom att det mesta av byggnationen skedde inomhus. I takt med att Arendalsvarvet kom i drift, avvecklades också nybyggnadsverksamheten vid det gamla varvet inne i Lundbyvass. Den 6 oktober 1967 sträcktes den sista fartygskölen på Cityvarvet och sista sjösättningen där ägde rum 1968. Det var Nordström & Thulin som den 16 april 1968 sjösatte sin bulkbåt Greta Thulin.

1963 var Förvaltnings AB Gilius fortfarande den största ägaren i börsnoterade AB Götaverken med 37% av aktierna. Nu ägdes 8% av Ångfartygs AB Tirfing, 8% av familjerna Mark och Carlander genom Investment AB Asken och firma Johansson & Carlander och 8% av Förvaltnings AB RABT (dotterbolag till Transatlantic). Även resten av de tidigare nämnda ägarna i Gilius var troligen fortfarande ägare. 1968 bestod styrelsen i företaget av Ragnar Hedén (son till Ernst A. Hedén), Hilding Nielsen, Sandro Asztély, Olof Haglind och Nils Svensson. Den sistnämnde var VD.

Götaverken träffade 1968 ett avtal med Göteborgs stad om ett omfattande markområdesbyte. Vad Götaverken främst avstod var en tomt vid älven i Backa, som köptes 1956 som reserv för ett eventuellt gjuteribygge. Staden avstod i sin tur dels ett område vid Arendalsvarvets norra tomtgräns, dels ett område i öster, som då upptogs av småbåtshamnen och småbåtsvarvet. Utöver Backatomten på 128 000 kvadratmeter, avstod Götaverken från delar av Aspholmarna och vattenområden kring dem samt en del andra mindre restytor i anslutning till Arendalstomten. I utbyte fick Götaverken 117 000 kvadratmeter i norr och 65 000 kvadratmeter i öster, plus ett vattenområde samt en mellanskillnad i pengar.

Götaverken konstruerade och tillverkade även de berömda vridscenerna på stadsteatrarna i Göteborg och Malmö.

1967 var AB Götaverken med sina tre varv i Sverige, Arendal som stod färdigt 1963, Cityvarvet och Öresundsvarvet i Landskrona, världens fjärde största fartygsbyggare, rent tonnagemässigt. Före låg endast tre japanska varvsföretag. Vid denna tid var Götaverken ett börsnoterat företag som kontrollerades av Förvaltnings AB Gilius som ägde 37% av rösterna och kapitalet. I Gilius var familjerna Mark/Carlander, familjen Broström med vardera 8% av aktierna viktiga ägare. 1967 var antalet anställda i hela koncernen 8 300 men redan 5 år senare fanns det bara 6 100 anställda varav 4 300 i varvsverksamheten.

Götaverken Cityvarvet

Götaverken Cityvarvet

På grund av de kraftiga investeringarna och ingen refinansieringshjälp från den svenska staten kom Götaverken i ekonomiska problem i slutet av 1960-talet. I en uppgörelse med staten tog Salénrederierna år 1971 över alla aktier i företaget och det blev ett dotterbolag till Saléns. Salén köpte också all aktier i Förvaltnings AB Gilius som fram till dess varit största ägare i AB Götaverken. Tank och bulkfartyg blev de stora produkterna. All produktion som inte hade direkt med fartygsproduktion lades ned.

Eftersom Götaverkens anläggning i stadens innerhamn hade en alltför grund inseglingsränna, begränsades möjligheterna som reparationsvarv till högst 45 000 tonnare. Varvet köpte därför 1970 ett större område på Björkös östra sida, där Björköfjorden erbjöd vattendjup på mellan 15 och 20 meter. Här skulle 200 000 tonnare kunna tas emot. Det nya reparationsvarvet skulle heta Björkövarvet. Planerna, som hade ett tioårsperspektiv, förverkligades aldrig, bland annat beroende på att en bro mellan Hisingen och Björkö var ett krav. Det finns ännu ingen bro.

Statliga Svenska Varv övertog koncernen i sin tur 1976 i samband med varvskrisen. Under denna sista period i företagets historia sökte man efter alternativ till den traditionella produktionen av tank- och malmfartyg. Man försökte inrikta sig på specialfartyg, isbrytare, färjor och kylfartyg. 1989 levererades statsisbrytaren Oden från Arendal som Götaverkens sista egenbyggda fartyg. 1979 hade Götaverken Cityvarvet cirka 2 100 anställda enligt AB Svenska Varvs årsredovisningar medan Götaverken Arendal hade cirka 3 000. 1983 hade antalet anställda minskat till 1 700 respektive 2 800. Götaverken Energy Systems hade 1983 ungefär 1 100 anställda och Götaverkan Motor 600. Styrelsen för AB Svenska Varv utgjordes 1983 av Bengt Gamner, Olof Lund, Per Sandberg, Erland Wessberg och som personalrepresentant Bengt Tengroth.

Svenska Varv AB bytte 1987 namn till Celsius Industrier AB och huvudinriktningen blev militära produkter. Celsius fusionerades 1991 med Förenade Fabriksverken, en statlig tillverkare av bland annat ammunition, och Bofors köptes från Nobel Industrier.  1993 börsintroducerades Celsius men staten behöll dock en minoritet av aktierna. Celsius-koncernen köptes upp av Saab AB 1999.

Götaverkan Arendal

På 1970-talet började Götaverken Arendal också bygga och projektera oljeplattformar för offshoreindustrin. Företaget Götaverken Arendal finns fortfarande kvar och heter GVA Consultants AB. Det är en ingenjörs- och projekteringsfirma, som är inriktad på offshoreindustrin och med cirka 140 anställda. Ägare är det stora företaget KBR som har 25 000 anställda. KBR skapades 2006 genom en avknoppning från Halliburton.

Götaverkens varv i centrala Göteborg blev åter ett självständigt företag år 1993 under namnet Götaverken Cityvarvet AB. Företaget hade då 70 anställda och sysslade med fartygsreparationer. År 2000 övertogs varvet av nederländska Damen Shipyards. Vid denna tid var varvet ett av de största renodlade reparationsvarven i Europa. 2014 lades dock varvet ner, flytdockorna såldes och numera finns bara ett enda varv kvar i själva Göteborg även om det ryktas att det finns investerar som vill driva varvsverksamhet vidare på gamla Götaverkens område.

Andra källor:

Aktieägarens Uppslagsbok 1969
Svensk Industrikalender 1974
Vem äger Sverige?, 1968
Algot Mattsson, Tre generationer på sju hav, 1965
Årsredovisning AB Svenska Varv 1983
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963

Advertisements

Gibson – Jonsered

Del 9 av 26 i serien Göteborgskapitalet

William Gibson (1783-1857) startade 1825 tillsammans med Alexander Keiller (1804-1874) firman Gibson & Keiller som från 1826 drev ett lin- och hampspinneri i Göteborg. Företaget flyttade år 1832 till Jonsered och blev så småningom Jonsereds fabriker. Alexander Keiller lämnade dock firman 1839 och därefter drevs den vidare av William Gibson. Både William Gibson och Alexander Keiller gifte sig med systrar till Olof Wijk d.ä.

1848 inträdde William Gibsons söner, William Gibson (II) (1816-1865) och Charles Gibson (1818-1862) i firman och 1857 dog William Gibson (I) varvid firman drevs vidare av änkan och sönerna under namnet William Gibsons Söner. Firman hade redan från början verksamhet inom såväl textilområdet som inom metallindustrin. Den senare mekaniska verksamheten spelade dock en underordnad roll under lång tid. Från 1865 leddes företaget av James Alexander Gibson (1832-1902) och David Gibson (1834-1878), yngre söner till William Gibson (I). 1872 ombildades familjefirman till aktiebolag, Jonsereds Fabrikers AB. William Gibson (II) var också verksam i firma Leopold Gibson & Co åren 1850-54 liksom aktiv i andra företags verksamhet och i den lokala politiken i Göteborg.

James Alexander Gibson var gift med Martina Barclay, dotter till John Barclay och Martina Lamberg, från två andra rika Göteborgsfamiljer, och de ägde Gunnebo slott utanför Göteborg under åren 1854-1870.
Brodern David Gibson var gift med Ida Charlotta Heckscher.

William Gibson

William Gibson (1783-1857)

1878 togs ledningen i familjeföretaget över av James Alexander och William Gibson (III) (1848-1917). Från 1870-talet och framåt blev verkstadsdelen av verksamheten allt mer betydande. När James Alexander lämnade företaget 1881 inträdde hans son John James (Jimmy) Gibson (1858-1932) i detsamma. Han blev från 1917 disponent och VD i företaget efter William Gibson (III) och var detta intill 1926 med William Gibson (IV) (1873-1954) som chef för textilavdelningen. 1927 blev den senare styrelseordförande i familjeföretaget.

John James Gibson var gift med Elisabeth (Lizzie) Waern och de var goda vänner med Ellen Key. Kusinen, företagaren och politikern William Gibson (III) var gift med Ingeborg Kjellberg, hans syster Elisabeth (Eliza) Gibson (1853-1934) med Carl-August Kjellberg, bror till Ingeborg. John James Gibson var även svenska riksdagspolitiker. En syster till William Gibson (IV), Margret Isabel Gibson, var gift med George Dickson (1862-1933).

1975 såldes familjeföretaget till Investment AB Asken, som dock redan tidigare skaffat sig en större aktiepost och 1978 såldes verksamheten vidare till Electrolux. Samma år avgick också den siste ur familjen, Gunnar Gibson, från bolagets styrelse. Nu fanns sedan ett tag inte någon textilverksamhet vid företaget. All tillverkning i Jonsered lades successivt ner och från 1990-talet finns ingenting kvar, utan numera tillverkas produkter med namnet Jonsered som varumärke i helt andra industriföretag, Husqvarna, Jonsered – Electrolux, Jonsereds Miljösystem AB, Loglift Jonsered Cranes Oy Ab och på helt andra orter som exempelvis Huskvarna.

Läs mer: Jonsereds Herrgård1, SVD, Västsverige.com, Jonsereds Herrgård2, GP, Jonsered,

Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963

Keiller – Götaverken

Del 8 av 26 i serien Göteborgskapitalet

Alexander Keiller (1804-1874) startade 1825 tillsammans med William Gibson firman Gibson & Keiller som från 1826 drev ett lin- och hampspinneri i Göteborg. Företaget flyttade år 1832 till Jonsered och blev så småningom Jonsereds fabriker. Alexander Keiller lämnade dock firman 1839. Både William Gibson och Alexander Keiller gifte sig med systrar till Olof Wijk d.ä.

Dundee i Skottland var den ort där Alexander Keiller föddes och där hans far och mor startade tillverkning av den kända marmeladen som bär namn efter fadern James Keiller.

Två år efter att han lämnat Gibson & Keiller så startade han istället en egen firma, Alex. Keiller & Co. Denne startade en mekanisk verkstad vid skeppsbron. Firman var huvudentreprenör vid byggandet av Rosenlunds spinneri åren 1847-48. Från början tillverkades främst ångmaskiner, turbiner och liknande, men från 1850-talet även järnvägsmaterial och 1847 levererades det första fartyget vilket snart blev firmans huvudproduktion.

1856 upptogs sonen Alexander Keiller (1832-1918) i firman och år 1860 den yngre sonen James Keiller (1836-1918). 1858 började en svår period för firman och man investerade då i Kaveltorps koppar- och blygruvor där man köpte 50%. Vidare anlade man Surte tegelbruk och investerade i Schisshyttans (nedlagt 1874) och Rämens bruk (ombildat till AB år 1871). Detta var försök att diversifiera verksamheten och att få vinster som kunde hjälpa den mekaniska verkstaden över de svåra tiderna. Det lyckades inte och firman gick 1868 i konkurs.

Alexander Keiller

Alexander Keiller (1804-74)

Året innan konkursen hade dock verkstaden i Göteborg överlåtits till ett nybildat aktiebolag, Göteborgs Mekaniska Verkstads AB. De största ägarna i detta bolag var James Keiller, Olof Wijk .d.y. och redaren J.W. Wilson. James Keiller var VD från starten. Den nya firman flytade varvsrörelsen över till andra sidan älven där företaget faktiskt ligger än idag. Varvet blev det ledande i Göteborg. 1878 utökades aktiekapitalet i bolaget och Theodor Mannheimer blev stor aktieägare.

1906 lämnade James Keiller företaget och istället trädde sonen, James Keiller Jr (1867-1962) in. Företaget ombildades till Göteborgs Nya Verkstads AB med James Keiller Jr, Carl Lyon, Knut J:son Mark, Erik Philipson, Ernst Krüger, Sven Almqvist och Hugo Hammar som ägare. 1916 slutligen så köptes aktiemajoriteten av familjen Broström och familjen Keillers tid i bolaget tog slut. I samband med Broströms övertagande byter företaget namn till AB Götaverken.

James Keiller Sr var gift med Hilda Falck (1839-1927), dotter till John Anders Falck och Wilhelmina Prytz, från en annan rik göteborgsfamilj. Han donerade också den mark på Ramberget i Göteborg som heter Keillers park (som förresten också finns i San Diego) Brodern Alexander Keiller d.y. var gift med en syster till Hilda, Hedvig Charlotta Falck (1840-1916) och en syster, Mary Keiller (1834-1912) var gift med Niclas Oterdahl (1832-1889) från en gammal betydelsefull göteborgsfamilj. James Keiller Sr var också lokalpolitiker i Göteborg och bosatte sig på Särö där sonen senare tog över familjens villa i Särö, Villa Gövik.

Alexander Keiller d.y. tog ingen del i verksamheten i Göteborg efter konkursen för familjefirman, utan var fram till 1874 verksam i Schisshyttan, deltog därefter i styrelsen för ett antal bolag i Göteborg för att 1878 återigen investera i gruvverksamhet i Bergslagen. Främst rörde det zink, bly och koppargruvor som exempelvis Öster Silvberg och Skyttgruve-Näverberg. I denna verksamhet var också hans son Harry Keiller (1870-1940) var verksam. Dennes son H.A.A. Keiller ägde företaget Keiller & Co i Göteborg. Beatrice Keiller (1877-1962), dotter till Alexander Keiller d.y. var gift med Oscar Wallenberg, från den mäktiga Wallenbergsfamiljen.

Den tredje sonen David Keiller (1846-1935) blev disponent vid Kaveltorps gruvor och från 1893 delägare i Vedevågs Bruks AB tillsammans med Volrath Tham på Kloten, en arvtagare till en förmögenhet grundad i Ostindiska Kompaniet. 1899 såldes kaveltorp tilll ett tyskt bolag och David Keiller forstatte som chef enbart för Vedevåg som han efterhand blivit ensam ägare till. 1909 blev svärsonen Gunnar Sandström (1883-1963), gift med Gerda Keiller, vice disponent för Vedevåg. 1913 fusionerades företaget med Koppoms Bruk till Wedevåg-Koppom AB. Familjen Söderbergs företag Söderberg & Haak blev då tillsammans med Keiller dominerande ägare av företaget. 1922 gick företaget dock i konkurs och anläggningarna i Vedevåg övertogs sen av Stockholms Enskilda bank (familjen Wallenberg). Sandström avgick som VD 1923 medan David Keiller redan 1916 lämnat verksamheten.

James Keiller Jr, som blev kabinettskammarherre hos Gustav V, var gift med Alice Lyon (1869-1968), som tidigare varit gift med Henrik Pripp i vilket äktenskap hon hade en dotter som var gift med Carl Johan Jacob Emil Ekman (1883-1957). En dotter till James Keiller Jr var kvinnosakskvinnan och fredsaktivisten Flory Keiller (1904-1998), gift Gate. En Harry Keiller som föddes 1911 och dog 2002 var gift med Kerstin Mark (1913- ?), brorsbarn till Ann-Ida Mark, gift med Dan Broström. Eventuellt var det samme Harry som också var gift med Britta Broström (1909-?), dotter till Dan Broström.

Idag är medlemmar i familjen/släkten Keiller ägare till eller är verksamma i ett antal småföretag, däribland Keiller Brand Solutions AB, ägt av Peder Keiller Alberoth (1969-). En David Keiller var under 2004 inblandad i en härva i bolaget Frontyard.

Läs mer: Lundbybloggen, Särö Golfklubb, Varvshistoriska.se, Vårt Göteborg, DI1, DN, AV, DI2, Handels, Golf Digest, Sävsjö Trähus, Särö Lawn TK,

Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963

Wijk – började bl.a. med piratverksamhet

Del 2 av 26 i serien Göteborgskapitalet

Olle Wijk
Räknar spik
Så han blir rik
I natt ska han stå lik

Ordstäv om Olof Wijk (den äldre) som spridits vitt och brett. Den sista raden är sällan citerad, men finns i C.R.A. Fredbergs bok Det gamla Göteborg, del 2. Fredberg skriver där att en lapp med det kända ordstävet om Olof Wijk med en tillagda raden i slutet spikades upp på dörren till hans hus på Lilla Torget (huset i vilket Fiskekrogen idag ligger) i Göteborg år 1828.

Olof Wijk d.ä. (1786-1856) som föddes på Hisingen i nuvarande Göteborg anställdes som ung i James Christies (enligt vissa källor John Christie eller Charles Christie) handelsfirma i Göteborg. 1806 avled denne och Olof Wijk övertog affärerna i sin 1807 bildade firma, Olof Wijk & Co. 1808 tar han över firma Christie & Marshalls andel i Sänkverkets varv och 1808-1809 är han ägare av piratfartyget Snappopp. På Christies kontor ska en annan grundare av göteborgska societetsdynastier ha arbetat samtidigt med Olof Wijk. Denne William Gibson (1783-1857) och hans senare  samarbetspartner Alexander Keiller (1804-74) gifte sig med varsin syster till Olof Wijk. I övrigt var Olof Wijk d.ä. aktiv i rikspolitiken såväl som inom den lokala politiken i Göteborg och stat i en mängd olika styrelser både inom politiken och näringslivet.

Olof Wijk d.ä.

Olof Wijk d.ä.

Den Wijkska firman utvecklades till ett stort rederi och ett av de största järnexportföretagen i Göteborg under 1810-talet och 1820-talet. 1816 avvecklades intressena i varvet och firman blev också en stor importör av socker, kaffe, bomull och tobak från Amerika och Ostindien. 1851 inträdde sonen Olof Wijk d.y. (1833-1901) i företaget, han behöll sin andel i firman till sin död. Efter faderns död 1856 utvecklades företaget till en stor exportör trävaror, alun och ull. Olof Wijk d.y satt i många år i styrelsen för Skandinaviska Kredit, Bergslagernas Järnvägar och andra företag i Göteborg och hade precis som fadern en lån politisk karriär både lokalt och på riksplanet. När han dog var han en av Sveriges absolut rikaste personer.

Efter 1860-talet exporterade Olof Wijk & Co inte längre järn och man skaffade sig ägarintressen i den norrländska skogsindustrin. Man köpte Långrörs sågverk (Söderhamn) på 1870-talet och utifrån detta byggde man upp intressen i skogsindustrin. Utöver detta byggde man också upp en stor aktieportfölj med intressen i Skandinaviska Kredit AB, Bofors, Grängesberg med flera företag.

1874 köptes också Gideå-Husum vid Gide älv och Husum från Jam. Dickson & Co och Carl Wijk (1839-1907) blev disponent för detta företag. Gideå-Husum såldes till familjen Kempe år 1903. 1914 köptes istället Marma. Totalt hade bolagen med totalt 650 anställda år 1920. I styrelsen för företagen satt år 1920 Hjalmar Wijk (1877-1965), Bertil Wijk (1868-1949), C.G. von Platen och E.G.Thunberg, disponent i Långrör.

Carl Wijk var en av fyra bröder till Olof Wijk d.y. De andra var Erik Wijk (1836-1910), Ivar Wijk (1841-1911) och Knut Wijk (1851-1890). Alla var de, liksom fadern ingifta i andra rika göteborgs familjer. Olof Wijk d.ä i Prytz, Olof d.y. och Erik i familjen Dickson, Carl i familjen Röhss, Ivar i sitt andra gifte i familjen Dickson samt Knut i familjen Blidberg. Hjalmar Wijk var son till Olof Wijk d.y och Bertil Wijk till Ivar Wijk. Bertil Wijk i sin tur gifte sig med Issi Carlsson, dotter till kolhandlaren och redaren August Carlson.

Erik Wijk blev delägare i familjefirman år 1860 och kvarstod till 1895. Utöver detta satt han förstås i en mängd styrelser för bolag och politiska kommittér etc. Han var, precis som fadern och brodern Olof, både rikspolitiker och lokalpolitiker. Han lät också bygga det hus som ännu står i hörnet av Vasagatan-Avenyn (mitt emot Valand i engelska kvarteret) som sin privatbostad. Hans dotter gifte sig med landshövdingen Oscar von Sydow, far till Kristian von Sydow, senare chef för Broströms.

Utöver uppdragen i skogsbolagen hade Hjalmar Wijk också en mängd styrelseuppdrag i andra företag i det svenska näringslivet och var också han en politiker både lokalt och nationellt. Han hade inga barn och var den iste som ägde huset på Lilla Torget.

I Marma byggdes en sulfitfabrik och 1907 blev bolaget ägare till två tredjedelar (Marma 1/3 och Långrör 1/3) av Vallvik som byggde en sulfitfabrik som 1920 hade cirka 200 anställda. På 1920-talet kom skogsföretaget som familjen ägde i problem och Skandinaviska Kredit som hade lånat ut stora belopp till företaget kom snart att överta det. Så småningom hamnade bolaget inom Korsnäs AB, ägt av familjen Stenbeck.

Bertil Wijk som vid sidan av kusinen Hjalmar var den som var aktiv i familjens företag när det övertogs av Skandinaviska Kredit hade en son, vid namn Erik Wijk (1901-1981) som gifte sig med en dotter till Dan Broström (Kerstin Wijk- Broström). Han fick arbete i Broströmskoncernen (Tirfing) och blev 1948 VD för Svenska Amerika-Linjen (SAL). 1960 tvingades Erik Wijk (då inte längre gift med Kerstin Broström) bort från ledningen i Tirfing efter en konflikt med svågern Dan-Axel Broström. Han stannade på SAL som VD ytterligare nåt eller några år. Bägge sidor i konflikten beskyllde den andra sidan för att gå Wallenbergs ärenden.

Erik Wijk var den siste ur familjen Wijk som kom att engagera sig i det svenska näringslivet. Hans sonson med samma namn är idag är författare och skribent och han och jag hade en del med varandra att göra i samband med händelserna i Göteborg 2001 (och har förstås behållit vissa kontakter) I dagarna kommer denne Erik Wijk ut med en bok om sin far, med det traditionstyngda namnet Olof Wijk, och sin släkt, allt vi här drömma om.

Läs mer: Ratio, Söderhamns kommun, Hanna Löfqvist, Öjung,

Andra källor:
C.R.A. Fredberg, Det gamla Göteborg
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige, 1963
Svensk Industrikalender 1921
Erik Wijk, allt vi här drömma om, 2009
Algot Mattsson, Huset Broström, 1980
Algot Mattsson, En dynastis uppgång och fall, 1984

Göteborgskapitalet

Del 1 av 26 i serien Göteborgskapitalet

Under kapitalismens genombrott i Sverige på 1800-talet spelade handelshusen i Göteborg och de familjer som ägde dessa en dominerande och väsentlig roll. Det var dessa handelshus och dessa familjer som till största delen finansierade den tidens uppbyggnad av massa- och pappersindustrin liksom sågverken och skogsexploateringen i Norrland. Även i omstruktureringen av de svenska järnbruken på 1800-talet stod dessa handelsmän och grosshandlare i Göteborg i täten. Detsamma gäller uppbyggande av en svensk textilindustri främst Västsverige.

Det handlar ofta om familjer som skaffade sitt startkapital i slutet av 1700-talet och början 1800-talet. Detta startkapital skaffades ofta genom de stora profiter som möjliggjordes i handeln under det amerikanska frihetskrigets år, franska revolutionens, Napoleonkrigens och kontinentalblockadens år, rena krigsprofiter alltså. Familjer som blev förmögna under denna tid innefattar familjer verksamma i Ostindiska kompaniet (1731-1813) som Tranchell, Törngren, Sahlgren och Alströmer (och deras ättlingar med andra namn, som Silfverschiöld och Klingspor), vidare Gothéen och dessas ättlingar Hall liksom Tham och många andra. Andra familjer hade egna handelshus tidigt, det gäller exempelvis Dickson, Kjellberg, Röhss, Hall, Ekman, WaernCarnegie, Lamberg, Barclay och Wijk.

Åter andra blev rika på sillperioden som KjellbergPrytz, Santesson, Ekman och Oterdahl, andra sysslade med utlåning i sin roll som stadsmäklare, det gäller vissa i familjen Leffler. Andra var bankirer och sysslade med handel, som Magnus och Jacobson. Ytterligare några som ThamWijk och olika ättlingar till den Gathenhielmska familjen skaffade kapital genom kaperiverksamhet, det vill säga statligt sanktionerad piratverksamhet. De flesta familjer var ingifta och gifta med varandra och bildade en mycket liten grupp av extremt rika i Göteborg. Många är de gods som skapats och de företag som startats upp på grund av det sena 1700-talets och tidiga 1800-talets mycket profitabla sillperiod (stora sillperioden 1747-1809), krig och handel.

Senare var det andra ibland andra familjer som kom i förgrunden, ofta förbundna med äldre familjer genom giftermål och liknande. Det är familjer som bl.a. Keiller, Gibson, Mark och Carlander, men även äldre familjer med bakgrund i handelshus. Men huvuddelen av det kapital som satsades i industrin kom ursprungligen från den profitabla handeln under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet med bland annat amerikanska revolutionen och kontinentalblockaden, med sill och tran, med te, med järn och trä. En handel som kom att fortsätta under ledning av de göteborgska handelshusen 1800-talet ut.

Som avslutning ska jag nämna att detta är inledningsartikeln i en serie av artiklar om handelskapitalet i Göteborg under 1800-talet, dess finansfamiljer och den begynnande svenska kapitalismen. De flesta av dess familjer försvann från finansvärlden och storfinansen redan kring förra sekelskiftet (1900), men några blev kvar och dem har jag redan skrivit om, som EkmanMark, Carlander, Mannheimer och Leffler. Senare familjer ur göteborgssocieteten har jag också skrivit om, exempelvis BroströmsCarlssonHjörneGyllenhammar, och Johansson.

Brittiska handelshus och handelsmän i 1700-talets Göteborg

Detta är främst om mer kortvariga brittiska handelshus och mindre kända handelsfamiljer om vilka jag tidigare inte skrivit några egentliga inlägg i mina serier om 1700-talet Sverige med speciellt fokus på Göteborg. Britterna James Christie (-1806), David Low (1739-1823), Thomas Erskine (1744-1824), David Mitchell (1764-1803) och John Smith (1744-1813) spelade alla en roll för grundläggandet av flera av Göteborgs handelshus på 1700- och 1800-talen. Andra som också spelade roll och som jag har skrivit om på annan plats innefattar familjerna Campbell, Chambers, Carnegie, HallBarclay, Chalmers, Kennedy, och Seaton. Utöver det fanns det förstås en rad andra familjer också som Maule, Williamsson, Robertson, Thornton, Kinnaird, Spalding, Wilson med flera.

En del personer och familjer fungerade som förmedlare och vägvisare i det nya landet för andra. En sådan var James Christie. Han hade invandrat från Skottland till Göteborg där det dock sen länge fanns invandrade skotska familjer, en del som kom när eller strax efter att staden byggdes (ex. Hans el. John Spalding, Johan Macklier), andra för att arbeta som kapare, ytterligare andra för att arbeta i eller driva Ostindiska kompaniet (ex James Maule och Colin Campbell), en del som flyktingar undan inbördesstridigheter i Skottland (ex George Carnegie) och andra åter bara för äventyret och åter andra handelns skull. En del skotska familjer fanns till och med i Nya Lödöse som exempelvis, Bursie, Stewart, Sinclair och Merser.

James Christie (-1806) som etablerade sig som handelsman och skeppshandlare i Masthugget hade kontakter med segelmakaren William Gibson i Arbroath i Skottland. Den sistnämnde sände sin son, William Gibson jr (1783-1857) till Göteborg och James Christie när denne var bara 14 år, dvs år 1797. Han fick redan då anställning i Christies firma som grundats året innan. Anledningen till detta kan ha varit för att undvika att sonen blev shanghajad (kidnappad och tvångsvärvad) eller värvad till den brittiska flottan. James Christie och William Gibson sr kände varandra därför att den familj som James Christies fru Helena Shanks kom från stod nära familjen Gibson. 1805 slutade William Gibson i James Christies firma och 1809 bildade han eget, Gibson & Co. Olof Wijk d.ä. (1786-1856) var också från tidig ålder anställd i James Christies firma, närmare bestämt från 1798. 1805, ett år innan James Christies död, övertog Olof Wijk firman från James Christie och bildade år 1807 en egen firma, Olof Wijk & Co.

William Gibson jr hade redan innan avresan  till Göteborg arbetat för James Keiller i Dundee och därför var det till William Gibson Alexander Keiller (1804-73), son till James Keiller, sökte sig när han åket till Göteborg som 20-åring. fadern James Keiller och hans släkting James Cabel hade dessutom affärskontakter med William Gibson jr. Alexander Keiller kan dock inte, så som nämns i en del böcker, ha arbetat för James Christie då Alexander Keiller först kom till Göteborg långt efter James Christies död.

1746 grundade George Carnegie (1726-99) som kom till Göteborg som flykting efter slaget vid Culloden år 1745 en handelsfirma i Göteborg. 1764 hade han som anställda en rad skottar och engelsmän i sin firma, däribland Thomas Erskine (1744-1824, senare Earl of Kellie, John Hall (skulle bli en av sin tids rikaste män i Sverige) och James Carnegie Arbuthnott (1740-1810). Firman exporterade ståmgjärn och trävaror till Storbritannien. Den sistnämnde bildade sedan en egen firma i vilken han bland annat hade William Shepherd (1741-72) anställd.

1767 började Thomas Erskine arbeta i John Hall & Co där han blev delägare och förblev så tills han lämnade Göteborg. Genom detta kom han att bli en mycket förmögen man.

1769 återvände George Carnegie till Skottland. Enligt en del uppgifter ska Thomas Erskine då ha tagit över verksamheten som då ska ha blivit Th. Erskine & Co. I denna firma drev Erskine bland annat rederiverksamhet, ägde sillsalterier och trankokerier som exempelvis Gamla slottets salteri vid Klippan som köptes från J.C. Böker år 1798 och Landersberg på Tjörn som övertagits från Anders Landin, samt bedrev handel med dessa varor.

Thomas Erskine tillhörde visserligen en familj som stödde huset Stuart men kom inte till Göteborg som flykting utan för att lära sig affärer. Han var gift med Anne Gordon. De hade inga barn. En dotter som var född utanför äktenskapet vid namn Harriet gifte sig med en medicinprofessor i Lund, Johan Henrik Engelhart (1763-?). 4 av deras barn växte upp hos morfadern i Skottland och en son till en dessa, David Engelhart adlades och bytte namn till Erskine. Harriet Engelhart, syster till David Engelhart gifte sig med en kusin som också hette David Erskine. Han flyttade till Stockholm och blev handelsman där. Han är inte nära släkt med arkitekten Ralph Erskine.

Totalt ska minst 45 flyktingar efter Culloden, i likhet med George Carnegie, ha kommit till Göteborg i ett par omgångar. Några av dem var lord David Ogilvy, general John Gordon of Glenbucket, William Campbell, Robert Fletcher, David Gardyne, James Ogilvy, Thomas Blair, Thomas & David Fotheringham, Hunter of Burnside, Alexander Johnston, James Carnegie (kusin med George Carnegie, kallad the rebel laird), Henry Patullo och Bartholomew Sandilands. De flesta av dessa flyktingar fortsatte dock senare till Paris med hjälp av bland annat Colin Campbell, direktör i Ostindiska kompaniet. James Carnegie tycks dock ha stannat i Göteborg tillsammans med sin kusin och hans son James Carnegie Arbuthnot arbetade alltså i George Carnegies firma ett tag och hade därefter en egen firma. Hur länge James Carnegie den äldre stannade i Göteborg är oklart, men han tycks ha varit skriven i staden till 1758.

1786 kom David Carnegie d.ä. (1772-1837) till Göteborg och fick anställning hos Thomas Erskine året efter. Han arbetade för Erskine till 1792 för att året efter börja arbeta för John Hall & Co. 1798 tog Thomas Erskine in David Mitchell (född i Montrose, Skottland) som delägare och 1799 blev denne ensam ägare av firman. Thomas Erskine återvände då  till Skottland då han fått titeln Earl of Kellie. Vid Mitchells död 1803 så övertog David Carnegie d.ä. och Jan Lamberg verksamheten i Mitchells firma. Firman fick då namnet D.Carnegie & Co. Jan Lamberg tycks ha varit anställd som bokhållare hos Mitchell. David Mitchell (1764-1803) var gift med Catarina Maurice som tidigare varit gift med superkargören i ostindiska kompaniet, Carl von Heland. Innan han blev egen affärsman i Göteborg och medlem i Handelssocieteten år 1794 hade David Mitchell arbetat i 16 år för David Lyall (1734-?) och Thomas Erskine.

Engelsmännen David Low (1739-1823) och John Smith (1744-1813) drev en handelsfirma under namnet Low & Smith. Från början av 1800-talet till David Lows död år 1823 var firman en av de största järnexportörerna i Göteborg. John Smith var utöver sin verksamhet som grosshandlare brittisk konsul i Göteborg. Innan han startade egen firma var han anställd i James Christies firma. Enligt en del uppgifter skulle Thomas Erskine ha varit brittisk konsul innan John Smith. Det brittiska konsulatet öppnade 1757 eller 1775. Genom ett skrivfel nån stans förekommer bägge uppgifterna. Mellan 1807 och 1818 var David Low en av sysslomännen i konkursen i Hall & Co. I likhet med de andra sysslomännen David Carnegie och Niklas Björnberg tycks firman ha övertagit en del av affärerna som drevs i John Hall & Co. David Low var ogift och ägare till Gullringsbo i Lerum åren 1802-03. Low & Smith ägde också sillsalterier och trankokerier som Krossholmens sillsalteri och trankokeri på Hisingen, Flatholmen skärgårdsverk (trankokeri och salteri) utanför Tjörn, Käbbe nabbe trankokeri vid Kyrkesund och Margaretaholmens stora trankokeri invid Gullholmen samt exporterade sill och tran.  Ägare till sistnämnda verk innan Low & Smith övertog det var Robert Crosswall.

Vid mitten av 1700-talet flyttade en Thomas Clancey (-1761) till Göteborg, tidpunkten kan tyda på att han var flykting. Han nämns första gången år 1746, året efter slaget vid Culloden. I sitt första äktenskap var han gift med Maria Parkins och i sitt andra med Maria Östergren (1735-63). Thomas Morgan Clancey (1756-1830), gift med Christian Johanna Bagge (1755-1820) bör ha varit den förste Thomas Clanceys son. De ägde Hede egendom i Lerum. Thomas Morgan Clancey och hans fru fick sönerna Thomas Clancey (1789-1859) och Erland Petter Clancey (1796-1879). Thomas Clancey var militär och slutade som överstelöjtnant.

Senare var John Norrie (1784-1864) ägare till Gullringsbo. Han var gift med Margareta (Mary) Gavin (1787-1862). De hade tre barn, Elisa Maria ”Betsy” Norrie (1823-), Johan Alexander Norrie (1818-) och Sara Margareta Norrie (1812-). Margareta Gavin var troligen dotter till Adam Gavin och Sara Culbert. Hon hade i så fall tre bröder, alla handlande, Adam Gavin Jr, James Gavin (1783-1828) och Thomas Gavin (1784-1853). Adam Gavin Jr ägde ett sillsalteri tillsammans med William Gibson. Men redan Adam Gavin Sr ägde ett sillsalteri på Känsö från 1785 ihop med Robert Smitt. 1795 fick han ett 50-årigt kontrakt med Brännöborna om att hyra marken. 1803 lades sillsalteriet ner. Byggnader och kontrakt med Brännöborna övertogs av staten. I Göteborg fanns också en Gordon Norrie ungefär samtidigt som John Norrie, han kanske var en bror. De tre bröderna Gavin var delägare i flera kaparskeppp under kontinentalblockaden då även Olof Wijk d.ä. ägde kaparfartyg.

John Scott d.ä. fick burskap i Göteborg år 1756 och han var eventuellt far till John Scott jr (1741-81) som fick burskap 1771 och var gift med Petronella Johanna Wetterberg (-1770). John Scott d.ä. tycks ha bedrivit affärer i kompanjonskap med Robert MacFarland. Susan Scott (1744-1821), gift med George Carnegie d.ä., var förmodligen en släkting. En tredje generation i familjen Scott skulle kunna vara David James Scott (1776-1861) som först var anställd i James Christies firma i likhet med John Smith men som sen förmodligen drev en firma, Scott & Gordon, tillsammans med William Gordon (1781-1846). Den sistnämnde var son till Patrik Gordon och Inga Maria Holmberg. Isobel Gordon (1822-96), gift med Edvard Dickson (1812-83) var dotter till en annan William Gordon född 1784 som aldrig bodde i Göteborg. Thomas Erskines fru Anne Gordon var dotter till en Adam Gordon. Om någon av dessa Gordon är närmare släkt med den John Gordon of Glenbucket som kom som flykting från Culloden är okänt.

John Tarras (1732-90) invandrade till Göteborg från Banff i Skottland år 1752 eller 1758 och blev handlande.  Även John Tarras två halvbröder Robert Innes (1744 el 45-) och Alexander Innes (1748 el. -49) invandrade till Göteborg. John Tarras son Laurens (Laurent, Lorentz, Lawrence) Tarras (1759-1814) var direktör i Ostindiska Kompaniet. Detta var under den 4:e oktrojen mellan 1799 och 1806. Han var också ägare av flera sillsalterier och trankokerier, däribland en stor anläggning på ön Rammen innanför Rörö liksom en vid Kovikshamn ihop med brodern Robert Innes. Tillsammans ägde de två bröderna också ett trankokeri i Skärhamn. Båda de sistnämnda anläggningarna övertogs i början av 1790-talet. En kort tid var han även en järnexportör av viss rang. Hans firma tycks i alla fall en tid ha burit namnet Laur. Tarras, Blaurock & Co. Partner i firman var bland annat Charles Blaurock (1767-1818). Charles Blaurocks son Charles Blaurock (Blaurock & Co) drev mellan 1817 och 1820 ett sockerbruk vid Vallgatan tillsammans med John N. Milow (Milow & Co) och Fr. Willerding (Willerding & Co). Från 1821 drevs det av Milow och Willerding för att från 1827 enbart ägas av Willerding.

Laurens Tarras var gift med Sofia Jacobina Beckman (1771-1844). Deras dotter Laura Tarras (1805-65) gifte sig med Carl Silfverschiöld (1797-1836). John Tarras (1760-1805), bror till Laurens Tarras, tycks ha blivit köpman i London. Laurens Tarras ägde också landeriet Gamlestaden och del av landeriet Kviberg. Sonen John Tarras (1795-1845) övertog faderns handelsfirma men den avvecklades 1820.

Alexander Innes tycks ha varit gift i Skottland redan innan han kom till Sverige, men det hindrade inte att han fick tre barn i Sverige med Ulrica Dorotea Lundberg (1766-1828). Alla barnen tog senare namnet Innes. Barnen var Margareta Ulrika Innes (1801-44) som var gift med Abelard Kellmodin, Sara Eufemia Innes (1805-84) och Robert Alexander Innes (1809-?).

Utöver dessa tre bröder tycks ytterligare en bror, William Innes, och en syster Margaret Innes ha hamnat i Göteborg. Margaret Innes var gift med William Reid. De två tycks ha haft fyra barn, Euphemia Reid, James Reid (1777-1813), Margaret Reid och Robert Reid. James Reid var grosshandlare i Göteborg.

De flesta av de här nämnda brittiska handelsmännen var medlemmar i Royal Bachelors Club (RBC) som grundades 1769. Till grundarna hörde Thomas Erskine, David Low, John Smith, Robert Innes, William Chalmers, David Lyall, Martin Williamson och John Scott.

Medlemsskap i RBC gäller dock inte George Bellenden (-1770) då han var verksam innan klubben fanns. Han var från början läkare och arbetade som sådan på fler av Ostindiska kompaniets skepp. Han fick burskap 1752 och grundade en firma ihop med Martin Törngren och Jonas Malm, George Bellenden & Co. Firman var en av sin tids största handelshus i Göteborg och inriktad främst på trävaruexport men ägde även silsalterier och trankokerier. Bellenden var gift med Sara Chambers (1724-85), dotter till John Chambers d.ä. (1695-1735) och Sara Pintzou (Pinkau) (-1740). Sara Chambers gifte om sig med Martin Törngren. George Bellenden var också verksam med smuggling av te till England vilket en stor del av de brittiska och skotska handelsmännen i Göteborg under Ostindiska kompaniets tid var. Sannolikt gällde detta också Colin Campbell, familjen Chambers, Maule, Pike, Törngren och många andra. Smugglingen organiserades ofta via Oostende vilket också ger en koppling bakåt i tiden till Oostendekompaniet, till pirater i Indiska oceanen och kapare i Sverige.

Charles Pike och hans son John Pike var samtida med George Bellenden och kom till Göteborg för att arbeta i Ostindiska Kompaniet tillsammans med många andra skottar och engelsmän, exempelvis Colin Campbell, Hugh Campbell, Hugh Ross, Thomas Mawld, Charles Morford, Charles Graham, Dougald Campbell, Charles Irvine, Charles Barrington, John Metcalfe, John Young, John Widdrington, Pastan Griers, Thomas Thomson, Gerrard Barry, James Moir, Fothringham, Dornier Cumming, John Loriol, John Williams, George Kitchin, Arthur Abercrombie, Gustaf Ross (?), H. Turloen, Walter Campbell, Alexander Ross (?), Stephen Kniper, James Adam Coppinger, William Elliot, John Chambers med flera. De nämnda var alla superkargörer i Ostindiska kompaniet och de flest hade troligen arbetat i Oostendekompaniet innan och en del hade sannolikt varit pirater i  Indiska oceanen och/eller kapare i Frankrike.

Under det Svenska Ostindiska kompaniets första oktroj så var majoriteten av superkargörerna britter och många andra var fransmän, holländare och tyskar. Bland kaptenerna var det inte utländsk dominas men där fanns Thomas Neilson och James Maule. Om ovanstående Fothringham i Ostindiska var släkt med någon av de två bröder Fotheringham som kom till Göteborg efter slaget vid Culloden är inte känt.

Anna Elisabeth Pike (1725-1804), gift med Jacob Jeansson von Utfall (1715-1791) var dotter till John Pike. Han var superkargör i Ostindiska kompaniet och en av dem som följde med Colin Campbell från Oostendekompaniet. John Pike var son eller bror till Charles Pike (-1741), direktör i Ostindiska kompaniet 1737-41. En tid drev någon i familjen Pike en handelsfirma ihop med Peter Samuelsson Bagge och John Wilson.

Familjen Ross kom till Sverige (och Finland) redan på 1600-talet från Skottland, troligen som flyktingar, och kom att breda ut sig rejält. Gustaf Ross (1706-41) var en av de tidiga superkargörerna i ostindiska kompaniet. Han genomförde tre resor som superkargör, en på Fredericius Rex Sueciae 1735-36 och två ombord på Stockholm åren 1737-42. På den sista resan dog han i Kanton. Han syster Maria Elisabeth Ross (1703-38) var gift med Frans Bedoire. De var barn till skepparen Niklas Ross (-1705) i Norrköping.

Samtida med honom var också Alexander Ross som genomförde två resor som superkargör 1741-45. Första resan på Calmar 1741-43 och den andra på Drottningen av Sverige som gick under vid Shetland redan på utresan år 1745. Därefter var han köpman i Göteborg med starkt jakobitiskt engagemang. Hugh Ross, en av investerarna såväl som en av de anställda i Ostindiska kompaniet, var bror till Alexander Ross. Från 1745 var han verksam i London där han hade firman Hugh Ross & Co. Bröderna Ross kom till Göteborg från Skottland eller England. I Göteborg fanns också en George Ross som bodde tillsammans med och gjorde affärer ihop med Hugh Ross och alltså sannolikt var bror eller son till Hugh Ross. 1745 fick en George Ross burskap i Göteborg som mäklare och skeppsklarerare. Det är oklart om detta är samme man. 1740 arbetade en Walter Ross (-1744) som matros i Ostindiska kompaniet. På resan med Calmar till Kanton 1744 arbetade han som assistent och dog under resan.

Utöver de redan nämnda personerna med efternamnet Ross fanns det en Johan Philip Ross (-1727) i Göteborg som var far till Johan Henrik Ross (-1761), assistent i Ostindiska kompaniet. Om John Philip Ross kom till Göteborg själv eller om han är född i Sverige är okänt liksom hans eventuella släktskap med de andra med namnet Ross. I sitt äktenskap med Anna Grundell (-1776) fick Johan Henrik Ross sonen Gustaf Ross något som troligen betyder att man är släkt med den äldre Gustaf Ross som nämns ovan. Johan Henrik Ross dog när skeppet Prins Friedrich Adolph strandade i Kinesiska sjön år 1761.

De ovan var dock inte de första britterna att komma till Göteborg. Redan i början av 1700-talet kom en mängd britter (och även tyskar, fransmän, holländare och danskar)  för att arbeta inom kaperiverksamheten, ofta arbetade då på familjen Gathenhielms olika fartyg. Även i detta fall gäller att flera av dem förmodligen varit pirater och kapare tidigare, i Indiska oceanen, i Frankrike och på andra platser. Några britter var John Norcross, Michael Gore, John Edwards och M. Wood. Som redan nämnts fanns det dessutom skottar redan i Nylöse, staden som låg där Gamlestaden ligger idag.

Andra källor förutom de som länkats och de som nämns i första inlägget:

Ostindiska Compagniet – affärer och föremål, 2000