Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Karl XII

Karl XII, Madagaskar, Göteborg och kapare

Del 12 av 12 i serien Kapare och pirater

Ett av de märkligaste utslagen av 1710-talets svenska kaparpolitik gentemot fientliga flottor var planen att dra in några av jordklotets mest fruktade sjörövare, piraterna på Madagaskar, i kriget på Sveriges sida.

I maj 1714 erbjöd sig över 1 400 sjörövare på den afrikanska ön att, mot ersättning, ställa en flotta bestående av 25 skepp till Sveriges förfogande. De erbjöd också möjligheten för Sverige att skapa en koloni på Madagaskar. Förmedlaren av erbjudandet, piraten Samuel S:t Léger, blev senare en av den västsvenske kaparredaren Lars Gathenhielms främsta kaptener. Piraterna var intresserade av statligt beskydd – de ville inte råka lika illa ut som sjörövarna nyligen gjort i Västindien, när de statliga flottorna blivit allt större och farligare – och uppfattade Sverige som en lämplig skyddsmakt. 1716, när de tröttnade på att vänta, erbjöd de istället sina tjänster till Danmark. Eftersom danskarna sade nej övergick erbjudandet än en gång till Sverige, som nu hade ett ypperligt tillfälle att dels få piratbosättningarna på Madagaskar som koloni, dels få en piratflotta till Göteborg, Marstrand eller Kungsbacka.

Vid nyåret 1717 började de svenska myndigheterna under baron von Görtz förhandla med en man som kallas William Walton i en del svenska framställningar om förhandlingarna och som också kallas piraternas ledare. Han verkar dock ha varit redare, köpman och slavhandlare i New York:

For more than a hundred years the Walton family of merchants held the first place among the shipping magnates of New York City. The Waltons were of English origin, and probably came from the County of Norfolk. Two families of the name appear at about the same period, the one in New York, the other in Richmond County, Staten Island.

In the New York branch of the family the name William was carried through a full century. The first William Walton of whom mention is made, was born in the latter part of the 17th century, about 1665. In 1698 he was admitted a Freeman of the City, and in the same year he married Mary Santford. In the census of 1703 he is recorded as the head of a family, composed of ”1 Male, 1 Female, 2 Children, and 1 Negro”. His name appears upon the list of subscriptions towards finishing the steeple of Trinity Church in 1711.

On October 13, 1712, Andrew Faneuil, Charles Crommelin, Abraham Van Hoorn and William Walton, merchants of New York and owners of the sloop Swallow, petitioned Governor Hunter for leave to convoy French prisoners to the French West Indies, under a flag of truce. In 1717 and 1721, Walton imported hundreds of slaves in partnership with Nathan Simson of New York and Richard Janeway of London.

Han tycks bland annat ha importerat av slavar från Madagaskar år 1717 och 1721. Det sistnämnda året med skeppet Crown Galley som han hade ihop med Richard Janeway. Slavar från Madagaskar arbetade både i New York och på fartyg då de ofta var erfarna sjömän som tagits av pirater i Indiska Oceanen med bas på Madagaskar. En av Waltons slavar i New York deltog i slavupproret i staden år 1712. Som affärsman i New York hade han troligen också ekonomiska intressen i piratverksamhet i  Indiska Oceanen.

På sommaren 1718 var det mycket nära att de svenska förhandlarna kommit överens om ett avtal med pirater på Madagaskar via två män vid namn William Morgan och Jean Monnery som kom till Strömstad i juni 1718. Det blev aldrig något avtal, sannolikt på grund av att Karl XII dog. De två männen hade i verkligheten inga kontakter på Madagaskar och hade aldrig satt sin fot där. De verkar inte heller ha haft nån koppling till de personer som det tidigare bedrivits förhandlingar med.

En av planerna gick ut på att bygga en helt ny sjörövarstadsdel i Göteborg, i Majorna (där Karl Johans kyrka ligger idag). I ytterligare ett decennium umgicks svenskarna med planer på att kolonisera Madagaskar, och inte förrän 1728 skrinlades planerna slutgiltigt. Då hade också en vädersåg anlagts på den mark där piratstaden eventuellt skulle ha anlagts.

En annan plan var att piraterna skulle få bosätta sig i Marstrand.

Madagaskarplanerna fortsatte dock under åren 1719-1722 med Ulrika Eleonora som regent och senare under Fredrik I.

William Morgan utsågs formellt till svensk guvernör på Madagaskar men han åkte aldrig dit utan uppehöll sig i Frankrike.  Han hade två fartyg i hamnstaden S:t Malo i Normandie, men fick problem med de franska myndigheterna, som till slut tvingade honom att sälja dem för underpris. Han sände då sin systerson Andrew Galloway till England för att köpa in två nya fartyg. Han lyckades komma över två bestyckade fregatter, den ena med 52 och den andra med 26 kanoner.

En stor finansiell katastrof inträffade dock i London då det så kallade Söderhavskompaniet visade sig vara en spekulationsbubbla och kollapsade. Hundratals förmögenheter försvann. En av dem som drabbades var Colin Campbell som senare skulle grunda det svenska Ostindiska Kompaniet. Morgan sade sig ha förlorat 800 000 pund i härvan och hade därför ingen möjlighet längre att satsa egna pengar i Madagaskarprojektet.

Två av kungliga flottans fartyg plockades ut och döptes till Snälle Löparen och Fortuna. Ny svensk chef för hela expeditionen blev generaladjutanten Carl Gustaf Ulrich. Med sig skulle han ha kommissarie Johan Friedrich Osthoff, överste Fredrik Christoffer Seebach, båda vänner till Morgan. Vidare medföljde generalguvernementsfiskal Lars Ljungfelt. Kapten på Fortuna var Anders Larsson.

Med Morgan kom ett skepp, som även det hette Fortuna och ett som hette Frederic och ägdes av Osthoff och just då låg i Amsterdam. Där blev det dock liggande, för Osthoff hade tvingats lämna fartyget som säkerhet för ett lån. Dessutom skulle de två fregatterna som Morgans systerson Galloway skaffat i England vara med. De hette Revolution och Lady Mary.

Väl i Cadiz på hösten 1721 där Ulrich sammanträffade med Galloway stod det klart att Morgan och Galloway saknade pengar och dessutom tillstötte en massa problem och det hela rann till slut ut i sanden. Mycket tyder också på att det hela bara var en täckmantel för svenskt deltagande i en jakobitisk invasion i Skottland som också den rann ut i sanden.

Andra källor:

  • Lars Ericson Wolke, Lasse i Gatan, kaparkriget och det svenska stormaktsväldets fall, 2006
  • Herman Lindqvist, Våra kolonier, de vi hade och de som aldrig blev av, 2015
Advertisements

Johan Peter Molin

Johan Peter MolinJohan Peter Molin, född 17 mars 1814 i Göteborg, död 27 juli 1873 i Stockholm, var en svensk skulptör. Han var gift med Emma Amalia Erhardina Broberg (1831-1922) och de hade sonen Carl Hjalmar Valentin Molin.

Johan Peter Molins far var bagaren Anders Molin, boende i hörnet av Magasins- och Kyrkogatan i Göteborg. Molin for 1843 till Köpenhamn för studier, under Herman Wilhelm Bissen. Senare vistades han i Paris, och åtta år i Rom. Molin försörjde sig emellanåt genom att arbeta som bagare, men 1847 köpte Karl XV ett verk av Molin, och därefter tog hans berömmelse fart:

1845 hade M sökt akademins resestipendium men fått avslag. Han hade senare skrivit till akademin att han hoppades att den ”ville förstå, att det är brist på tid, som gjort mig till slarv, ej brist på allvar, ty … allvar är grunddraget i min karaktär” (cit efter SKL). Först sedan han 1848 blivit agré vid akademin och sedan denna följande år sett hans Sovande bacchantinna fick han det stipendium som han upprepade gånger sökt. Han återvände för ett år till Rom. I konkurrens med C G Qvarnström fick han 1851 beställning på en omkr fyra alnar hög staty av Oscar I. Statyn avtäcktes 1855 i stora börssalen i Gbg.

Våren 1852 kom G Wennerberg till Rom, där M modellerade hans byst. Wennerberg, N Blommér (bd 5) och M bildade ett triumvirat till försvar för de nordiska motiven i konsten. Blommér avled 1853, ett svårt slag för M, som lämnade Rom; faderns död påskyndade hemresan.

1853 blev M v professor i teckning och ledamot av akademin med titeln kungl hov-och statybildhuggare och med lön som ”medaljör”. Följande år modellerade han på kronprins Karls beställning ett porträtt av kronprinsens avlidne son.

1855 utsågs M till ordinarie professor i teckning. Vid den tiden fick han och Qvarnström beställning på skulpturer för den nya nationalmuseibyggnadens huvudfasad: M utförde tre genier och tre byster (Ehrenstrahl, J O Wallin och Tegnér) samt en stor helfigursstaty i marmor av N Tessin d y.

Hösten 1858 for M till Paris, där han intensivt arbetade med en grupp föreställande bältesspännare. Han utställde den på Parissalongen 1859 utan framgång. I omarbetad form visades den följande år på FrKA:s utställning i Sthlm. Den ende som här insåg gruppens förtjänster var A Sohlman i Aftonbladet. 1862 skickades gruppen till Berlin för att gjutas i brons hos Geiss. När gjutningen var klar, exponerades den på gjuteriets gård; publikens och kritikens entusiasm var stor, och M fick stora preussiska guldmedaljen för konst. Succén upprepades s å på världsutställningen i London. Två exemplar såldes: ett till staden Köln och ett till en engelsk konsthandlare. Ytterligare ett exemplar göts 1867 i Nürnberg och köptes av NM för 20000 rdr att uppställas i parken norr om den nya byggnaden. Ett köptes av privatpersoner i Gbg och placerades framför Stora teatern.

Bältesspännarna står alltås staty i Bältespännarparken vid Kungsportsavenyn i Göteborg. Originalet, gjutet i zink, köptes dock av Vänersborg och en ny kopia i brosn göts för placering i Göteborg. Kopior av statyn finns även i Stockholm, och Hällefors. Molin skapade Karl XII:s staty, som avtäcktes 1868 i Kungsträdgården i Stockholm, där även Molins fontän finns.

Molinvägen i Södra Ängby i Stockholm är uppkallad efter Johan Peter Molin liksom Molinsgatan i Göteborg.

Text i huvudsak från Wikipedia.

Bältesspännarna i Göteborg

Bältesspännarna i Göteborg

 

Ukraina, Poltava och svenska köpmän på 1700-talet

Svenska köpmän och handelshus i utlandet var i allmänhet verksamma i hamnstäder, gärna sådana som också var finansiella centrum som Amsterdam, London och Hamburg, men också städer som Riga och S.t Petersburg. Däremot var väldigt få aktiva i inlandsstäder i andra länder. Sålunda är det svårt att hitta några svenska handelshus eller köpmän i det som idag är Ukraina. Men en stor del av den spannmål som på 1700-talet importerades till Sverige kom sannolikt från nuvarande Ukraina via Riga, Königsberg och Danzig.

Däremot går det att hitta kopplingar mellan viss köpmannafamiljer och slaget vid Poltava år 1709 i det nuvarande Ukraina. Efter fiaskot var det svenska kungahuset och den svenska staten i behov av pengar. Bankirfirman Hogguer, driven av en familj som enligt egen utsago hade svenska anor, ställde upp med ett rejält lån. Fler av bankirens söner blev på grund av detta adlade  i Sverige och firman fortsatte att finansiera den svenska staten och det svenska kungahuset under stora delar av 1700-talet.

Efter slaget flydde den svenske kungen Karl XII mot det Osmanska riket (formellt allierat med Sverige) där han sattes i en slags byarrest i byn Bender, som också ligger i det nuvarande Ukraina. Andra svenskar blev tillfångatagna. En av dem var Carl von Ronald (1684-1761), känd för sin berättelse om Poltava, fångenskapen och flykten från denna. Han var som till mycket framgångsrike stockholmsköpmannen Roland Eliassson. Två systrar till Carl von Roland var ingifta i känd stockholmska köpmannafamiljer som von Schoting och Schröder

Roland Schröder (1713-73) var gift med sin kusin Brita Maria von Schoting (1720-?) och med Hedvig Tottie, dotter till Charles Tottie (1703-76) i sitt andra gifte. Britta Maria Schoting var dotter till Paul von Schoting (-1755) och Margareta Roland (1690-1726), syster till Henrik Schröders (1687-1746) fru Juliana Roland (1686-1760). Det senare paret var föräldrar till Roland Schröder.

En annan fånge efter Poltava var Börje (Birger) Oterdahl (1661-1733), kapten vid Nerikes och Vermlands tremänningsregemente, tillfångatagen efter Poltava, krigsfånge i Tobolsk 1709-22, major efter hemkomsten. Han var farbror till Philip Oterdahl (-1753), stamfar för den Oterdahlska köpmannafamiljen i Göteborg.

Ytterligare en som blev fånge vid slaget i Poltava var Rutger Macklean, ägare till Ströms säter invid Lilla Edet:

Därefter tycks bägge delarna av Ströms säteri ha sålts till Daniel Bildt på Morlanda och gjorts till en enhet vid 1600-talets mitt av hans änka Dorotea Bielke. Efter hennes död 1674 köptes Ström av Rutger von Ascheberg. Det ägdes efter hans död av hans måg, landshövding D. Maclean (David Macklier, död 1708) som var gift med Eleonora Elisabeth Ascheberg. Därefter ärvdes säteriet vid Eleonora Elisabeth Macleans död av sonen Rutger Macklean (tillfångatagen vid Poltava och därefter fånge i Sibirien) bland annat sonsonen Gustaf Macklean (död 1804).  Den senares bror Rutger Macklean blev känd som jordbruksreformator på sitt skånska gods Svaneholm. Ström tillhörde efter Gustaf Mackleans död hans efterkommande på kvinnolinjen av friherrliga ätten Bennet.