Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Karl Langenskiöld

Skandinaviska Kredit (Skandinaviska Banken)

Under våren 1863 hölls ett nordiskt nationalekonomiskt möte i Göteborg. På det mötet och i en mindre krets lade den danske finansmannen C.F. Tietgen fram en plan på ett skandinaviskt-internationellt finansinstitut med säte i Köpenhamn. Det skedde i liten grupp av deltagare, däribland Oscar Ekman, Oscar Dickson, Olof Wijk, C.Fr. Waern och A.O. Wallenberg. Idén var en bank som genom emissioner och kapitalimport skulle förmedla stora investeringar till näringslivet. Målsättningen var att locka utländska investerare.

I verkligheten blev det hela något annat när banken grundades 1863. Oscar Ekman som blev den som drev projektet lyckades inte hitta några internationella placerare utan banken fick istället en i huvudsak svenska karaktär, mycket tack vare A.O. Wallenberg. Sätet för banken blev dessutom Göteborg istället för Köpenhamn. Namnet blev Skandinaviska Kredit AB och var Sveriges första aktiebank.

I den första styrelsen ingick Oscar Ekman (ordf.), C.Fr. Waern, J.W. Wilson, Peter Hammarberg, Olof Wijk, A.O. Wallenberg, Gillis Bildt (överståthållare och  senare regeringsmedlem, förfader till dagens utrikesminister Carl Bildt), Jules Stjernblad från Skånes Enskilda Bank, Henrik Davidson (chef för bankens Stockholmskontor) samt C.F. Tietgen (avgick redan 1866). Till VD utsågs den danskfödde Theodor Mannheimer. Banken fick sitt kontor i det så kallade Chalmerska huset på Södra Hamngatan 11. Huset var också Oscar Ekmans bostad och huvudkontor för D.Carnegie & Co.

Skandinaviska Kredit fick snabbt en ledande roll när det gällde utlåning til lindustriföretag och emissionsverksamhet. Man lämnade under 1860-talet betydande krediter till Rosendahl, Mölnlycke, Hellefors, Edsvalla och Bergvik och redan i början av 1870-talet var banken Sveriges viktigaste bank, även om Skånes Enskilda Bank var siffermässigt större.

Skandinaviska Kredit var helt avgörande för bildandet av ett av Sveriges tidiga storföretag, nämligen Trafik AB Grängesberg-Oxelösund (TGOJ). Bakgrunden var ett antal obligationslån till järnvägsbolag vars räntor inte kunde betalas. Tillsammans med Ernest Cassel, representant för ett engelst konsortium, The Swedish Association Ltd, som ägde majoriteten i de aktuella järnvägsbolagen samt några gruvbolag och bruk agerade Theodor Mannheimer och banken för att bilda TGOJ. Skandinaviska Kredit erhöll 20% av aktierna. Dessa såldes senare av till enskilda intressenter.

1896 drog sig Oscar Ekman tillbaks från posten som ordförande och ersattes av Olof Wijk d.y., som efter sin död 1901 ersattes av Ivar Waern. Stockholmskontorets chef Henrik Davidson dog 1895 och på hans post inträdde Karl Langenskiöld (ingift i familjen Ekman). 1901 blev denne dock chef för Riksbanken och ny chef i Stockholm blev då Jonas C:son Kjellberg. När Theodor Mannheimer dog år 1900 ersattes han av A. Andréen med Herman Mannheimer vid sin sida.

Banken köpte också upp andra banker, 1907 köptes Industrikredit AB i Stockholm och 1910 fusionerade man med den lika stora Skånes Enskilda Bank. Skandinaviska Kredit blev efter denna fusion utan konkurrens Sveriges största bank. Från 1910 hade banken tre huvudkontor, Göteborg med Herman Mannheimer som chef, Stockholm med Jonas C:son Kjellberg och Malmö med Erik Malmsten. Carl Herslow (tidigare ordförande i Skånes Enskilda Bank) blev ordförande och Ivar Waern vice ordförande. Från 1911 blev L. Åkerhielm ordförande och William Gibson samt Carl A. Trolle vice ordförande.

Banken blev huvudfinansiär för flera storföretag i Göteborgsregionen, exempelvis familjerna Mark och Carlanders företag Claes Johansson & Co, Gamlestadens Fabriker och SKF, flera av stadens rederier samt Götaverken. Även vid Grängesbergsbolagets övertagande av AB Gellivare Malmfält och Luossavaara-Kirunavaara AB år 1903 spelade banken en betydande roll.

Övertagandet av andra banker fortsatte också, 1917 övertogs Sveriges Privata Centralbank, som självt övertagit Nordiska Kreditbanken samma år, 1918 övertogs Örebro Enskilda Bank (grundad 1837) och1919 Skånska Handelsbanken.

Banken kom också att bli den största kreditgivarna till Ivar Kreuger och hans spekulativa uppbygge av en svensk industrigrupp med Svenska Tändsticks AB (STAB) och Kreuger & Toll i centrum. Andra storkunder var Broström, SKF, Uddeholm och Bofors via Göteborgskontoret och Sockerbolaget (arvtagare till Carnegie), Kockums och familjen Wehtjes Skånska Cement och Skånska Cementgjuteriet (de två senare företagen skulle senare delvis hamna hos Stockholms Enskilda Bank).

I storbolagen Grängesberg, STAB och SKF ägde banken själv stora aktieposter och man hade stora lån till en rad bolag som krisade under 1920-talet. Däribland det gena emissionsbolaget Centralgruppen Emissions AB (som bland annat ägde de malmrättigheter som skulle ge upphov till bolaget Boliden), Riddarhyttan, Björkaasen i Nordnorge, separatorbolaget Baltic, Öresundsvarvet i Landskrona, Marma-Långrör (ägt av familjen Wijk), Claes Johansson & Co, Malmö Yllefabriks AB samt till spekulanterna Huldt och Knut Tillberg. Banken tvingades överta ägandet av flera av dessa krisbolag under 1920-talet för att säkra sina fordringar.

Boliden såldes till Kreuger 1929, men vid Kreugerkraschen 1932 kom bolaget tillbaka i bankens ägo. Genom att Skandinaviska Kredit varit Kreugers viktigste bankförbindelse drabbades banken hårt av Kreugerkraschen, både ekonomiskt och på annat sätt. Bankens renommé, främst i utlandet, försämrades på ett avgörande sätt. Även bankens stockholmschef Oscar Rydbeck drogs med i Kreugers fall, förlorade jobbet och blev förklarad i personlig konkurs. Kreugers imperium var precis som så många andra spekulanters, då som nu, byggt på lösan sand. Fiktiva värden spelade en stor roll och när kraschen försvann det mesta som ur en tom ballong. Banken döptes 1939 om till Skandinaviska Banken.

För att överta bankens industriintressen startade man 1937 investmentbolaget Custos som övertog Skandinaviska Bankens ägande i Fastighets AB Hufvudstaden, Riddarhyttan, Hellefors, Wargön, Marma-Långrör, Mölnlycke och Oxelösunds Jänverk med mera. Senare också en aktiepost i STAB.Tillsammans kom banken och AB Custos att utgöra centrum i en av Sveriges största storfinansgrupper.

Resultatet av Skandinaviska Bankens problem och sammankoppling med Kreugerkraschen tillsammans med att Svenska Handelsbanken hade en dynamisk ledning ledde till att Skandinaviska Banken blev omsprungen av Handelsbanken som blev Sveriges största bank. Skandinaviska Banken fortsatte dock att överta andra banker och växte också, 1939 övertogs Loftahammars Lån- och Sparkassa, 1942 AB Borås Bank och AB Dalslands Bank, 1944 Bankirfirman C.G. Cervins bankrörelse, 1945 Södermanlands Enskilda Bank AB och 1949 Göteborgs Handelsbank.

1959 gjordes det gamla sågverksföretaget Säfveåns AB om till ett investmentbolag och övertog bankens ägande i bland annat Boliden och Svetsmekano.

1963 var Skandinaviska Banken och Custos centrum i den tredje största svenska storfinansgruppen och centrala makthavare i gruppen var Sven Schwartz, Lars-Eric Thunholm, Tage Thomasson, Franz Hartmann och Gösta Liedberg. I styrelsen satt för övrigt även Dan-Axel Broström och Ernst Wehtje, vars bror Walter Wehtje satt i styrelsen för Stockholms Enskilda Bank.

1969 bestod bankens styrelse av Frans Hartmann (ordförande), Sven Hammarskiöld, Erland Waldenström, Dan-Axel Broström, Stig Gorthon, Kristian von Sydow, Sverre R:son Sohlman, Wilhelm Ekman (från samma familj som bankens initiativtagare Oscar Ekman), Nils Holmström, Per Carlsson, Sune Wetterlundh, Gunnar Engellau (Volvo), Lars-Erik Thunholm (VD), Ingemar Blennow (chef göteborgskontoret), Alf Åkerman (chef stockholmskontoret) och Hans-Cavalli Björkman (chef Malmökontoret). Bland de större ägarna fanns fortfarande familjen Mannheimer.

1972 fusionerades banken med Stockholms Enskilda Bank till Skandinaviska Enskilda Banken.

Direktörer i Skandinaviska Kredit / Skandinaviska Banken

Göteborg
Theodor Mannheimer, 1864-1900
A. Andréen 1900-1905
Herman Mannheimer, 1900-1930
Åke Belfrage, 1930-1946
Erik Lundh, 1946-1960
Ingemar Blennow, ?-1970

Stockholm
Henrik Davidson, 1865-1895
Karl Langenskiöld, 1895-1901
Jonas C:son Kjellberg, 1901-1917
Oscar Rydbeck, 1917-1932
Ernst Herslow, 1933-1946
Gustaf Söderlund 1946-1957
Lars-Erik Thunholm 1957-1971 (VD 1957-1971)
Alf Åkerman 1971

Malmö
Erik Malmsten 1910-1913
Holger Lauritzen, 1913-1919
Åke Belfrage, 1919-1930
Ernst C:son Herslow, 1930-1933
Ivar Åkerman, 1933-1951
Claes Lindskog, 1951-?
Hans Cavalli-Björkman, ?-1971

Läs mer: Sydsvenskan, SVD, VA,

Andra källor:
Vem äger Sverige?, SOU 1968:7
CH Hermansson, Monopol och storfinans – de 15 familjerna, 1971, tredje upplagan
Aktieägarens Uppslagsbok 1969, 1969
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987

Advertisements

Oscar Ekman

Oscar Ekman

Oscar Ekman. Foto från Hvar 8 dag nr. 12 1905.

Oscar Ekman (1812-1907) är förmodligen en av de mest inflytelserika männen som någonsin funnits i den svenska finanseliten och industrin. Han föddes som äldste son till Johan Jacob Ekman (1771-1814) och Sara Minten (1785-1842). Men då fadern dog när han var 2 år kom Oscar Ekman att växa upp med sin mor och hennes nye man, den ryske konsuln Fredrik Lang (1775-1850). Farfarsfar var Peter Ekman II (1704-1783), grundare av handelshuset Ekman. Handelshuset hade först tagits över av Oscar Ekman farfar Peter Ekman III och sedan av Johan Jacob Ekmans bror Gustaf Henrik Ekman (1774-1847).

Delägare i firman var från 1802 också Gustaf Rudolf Prytz och då kan man säga att nuvarande firma med namnet Ekman & Co faktiskt grundades. Sillexporten som Peter Ekman III ägnade sig år fortsatte som firma GH Ekman & Co. Gustav Henrik Ekman var gift med Gustava Törngren, dotter till Isak Törngren, i sin tur bror till direktören i Ostindiska Kompaniet, Martin Törngren (1735-1799). Johan Jacob Ekmans syster Hedvig Elisabeth Ekman var i sin tur gift med Baltzar von Platen d.ä, som byggde Göta kanal och grundade Motala verkstad. Ekman & Co ägs idag återigen av familjen Ekman efter att mellan 1965 och 1995 ägts av Säfveåns AB och Catena AB.

1845 blev Oscar Ekman chef för porterbryggeriet och sockerbruket D. Carnegie & Co och desutom 1851 blev han delägare med 1/7 då företaget onvandlades till handelsbolag. David Carnegie Jr ägde då 3/7, Morris Jacobson, Eduard Magnus och John Barclay 1/7 var. Företaget var då ett av Sverige största, 1850 hade man 400 anställda och lönsammaste industriföretag genom främst de stora profiter man kunde göra genom sockertillverkningen. Råvaran, rörsockret kunde nämligen köpas mycket billigt från slavplantager i Västindien och det färdiga raffinerade sockret säljas dyrt i Sverige.

1861 blev Oscar Ekmans bror Emil Ekman (1815-1900) verksam i företaget, 1865 ombildades D. Carnegie & Co till aktiebolag och 1867 efterträddes John Barclay av Alex. Barclay som delägare men han sålde sina aktier när han gick i konkurs år 1877. 1879 dog Eduard Magnus och deras andelar inlöstes. Från det året var Henning Frisell, Oscar Ekman, Emil Ekman och David Carnegie Jr ägare till bolaget. Efter David Carnegie Jr:s död år 1890 så blev firman kontrollerad av familjen Ekman. 1880 inträdde Emil Ekmans son Gustaf Ekman (1852-1930) i företaget. På 1880-talet hade sockerbetorna som en följd av slaveriets avskaffande i Sydamerika (ex. Brasilien 1888), Karibien (ex. Kuba 1886) och USA (1866) gjort sitt intåg i det svenska jordbruket och företaget investerade i olika råsockerbruk i Skåne. Carnegie hamnade i ett dåligt konkurrensläge på grudn av sleveriets avskaffande och sockerbtornas inträde. 1907 bildades därför Svenska Sockerfabriks AB på initiativ av främst Carl Tranchell, Gustaf Ekman och Oscar Ekman. Det nya företaget övertog sockerbruket i Göteborg. Oscar Ekman fick dock själv inte uppleva själva starten av det nya företaget då han dog samma år. Verksamheten vid firmans fabriker vid Klippan i Göteborg koncentrerades därefter på bryggeriverksamhet.

Oscar Ekman var också den viktigaste initiativtagaren till bildandet av Skandinaviska Kredit AB år 1864 och blev den nya bankens förste ordförande. En post han kom att behålla i 32 år. Bankens första kontor kom också att öppnas i Oscar Ekmans privata hus på Södra Hamngatan 11 och först 1885 fick banken egna lokaler vid Västra Hamngatan. Som VD i banken utsågs Theodor Mannheimer. 1865 öppnade den nya banken ett kontor i Stockholm med Henrik Davidson som chef och år 1868 också ett kontor i Norrköping under ledning av John Philipson. Banken blev snabbt Sveriges ledande bank och stod för stora krediter till bland annat textilföretaget Mölnlycke AB, Hellefors Bruk, massafabrikerna Edsvalla och Bergvik, järnvägsföretag som Bergslagernas Järnvägs AB, GBAJ och TGOJ (Grängesbergsbolaget). 1901 blev Oscar Ekmans svärson Karl Langenskiöld (1857-1925) chef för Stockholmskontoret. Karl Langenskiölds son grundade bankirfriman Langenskiöld, det företag som idag är Carnegie Investment Bank och ägd av Tigerschiöld och Altor.

Även när det gäller grundandet av Bergslagernas Järnvägs AB (BJ) var Oscar Ekman drivande och han ingick också i företagets interimsstyrelse. När bygget var färdigt år 1879 ingick han inte i styrelsen och det gjorde ingen annan ur familjen Ekman heller. Men år 1882 inträdde Janne Ekman i styrelsen för BJ. Janne Ekman var chef för och ägare till Ekman & Co och kusin till Oscar Ekman. Han lämnade styrelsen år 1895. 1901 var Oscar Ekman, tillsammans med andra prominenta göteborgsköpmän som C.A. Kjellberg, Robert Dickson, August Röhss, Chr. Carlander, Erik Wijk, Pontus Fürstenberg, August Carlson, Johan E. Ekman (1854-1919), Ivar Waern med flera, en av initiativtagarna till ett göteborgskonsortium som bildades för att köpa aktier i BJ. Dessa aktier överläts senare i praktiken till Göteborgs stad. För bildandet av GBAJ spelade Janne Ekman och Skandinaviska Kredit en viktig roll.

Samtidigt som Oscar Ekman var en ledande svensk bankman och desutom tillsammans med andra familjemedlemmar kontrollerande ägare av D. Carnegie & Co var som redan nämnts kusinen Janne Ekman chef för Ekman & Co. Det senare företaget övertogs vid Janne Ekmans död år 1909 av Johan E Ekman, son till Emil Ekman. Janne Ekmans bror Carl Ekman (1826-1903) var samtidigt ägare till Finspång (chef från 1845 och ägare från 1856) och brodern Gustaf Ekman (1804-76, inte att förväxla med Emil Ekmans son med samma namn) chef för Lesjöfors (köpt av Ekman & Co år 1813). 1871 grundade Carl Ekman också massa- och pappersföretaget Fiskeby AB och Johan Wilhelm Ekman (1842-1907), son till Gustaf Ekman gjorde från omkring 1870 satsningar på sulfitmassetillverkning vid Gustafsfors bruk i Dalsland. Sammantaget var förmodligen familjen Ekman det sena 1800-talets mäktigaste finansfamilj. Efter bildandet av Svensk Sockerfabriks AB var familjen via D. Carnegie & Co den största ägaren i sockerbolaget. En sonson till Johan Wilhelm Ekman, Wilhelm Ekman blev senare VD i Uddeholm.

Oscar Ekmans direkta ättlingar kom inte att engagera sig vidare inom näringslivet utan blev istället stora godsägare. Oscar Ekman hade själv köpt in Stora Torp i Göteborg från David Carnegie Jr som i sin tur köpt det från familjen Prytz. Oscar Ekman lät bygga ett nytt slott som sommarhus. Han köpte dessutom Bjärka-Säby i Östergötland år 1868. Sonsonen Harald Ekman övertog år 1960 godset Årnäs bruk från D. Carnegie och Co, hans ättlingar äger det än och andra ättlingar till Oscar Ekman äger Bjärka Säbys egendom. Fabriksverksamheten vid Årnäs köptes dock av Lesjöfors AB som 1926 köpts av Gerard de Geer vars dotter Louise De Geer var gift med Harald Ekman. Stora Torp övertogs å sin sida av D. Carnegie & Co och såldes sedan år 1946  till Göteborgs stad som år för i dagens penningsvärde 16,5 miljoner. Kommunen sålde det 1986 för 4,3 miljoner idagens penningsvärde. Nu är sommarslottet till salu igen för 59 miljoner. Idag är dock en del av Oscar Ekmans ättlingar engagerade i familjeföretaget Ekman & Co.

Utöver sina företagsintressen så hade Oscar Ekman också en lång rad förtroendeuppdrag i Göteborgs stad, däribland ledamot av stadfullmäktige 1865-80, ledamot i fabriksfullmäktige 1847-50 osv. Han var riksdagsledamot i 2:a kammaren 1879-80 och i 1:a kammaren 1882-87. Även andra medlemmar i familjen innehade förtroendeuppdrag inom politiken, Gustaf Ekman (Emil Ekmans son) liksom Janne Ekman hade många uppdrag i Göteborg stad, kusinen Carl Ekman var en av Sveriges ledande riksdagspolitiker.

Andra källor:
Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Olof & Birgitta Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Olof Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
CRA Fredberg, Det gamla Göteborg, 1919-23

Göteborgsfamiljen Ekman

Del 26 av 26 i serien Göteborgskapitalet

Familjen Ekman nämns inte i CH Hermanssons bok om storfinansen, Monopol och Storfinans – de 15 familjerna från 1962. Inte heller i senare upplagor av samma bok eller i den statliga koncentrationsutredningen från 1968. Familjen bör, genom sin delvisa kontroll av Sockerbolaget, en delkontroll som fortfarande borde ha existerat i början av 1960-talet genom familjens ägande och kontroll av det till först fastighetsbolag och sedan till investmentbolag ombildade D. Carnegie & Co. Vidare satt en medlem i släkten, Wilhelm Ekman som chef för Uddeholms AB, ett företag som kontrollerades av Göteborgsintressen kring Skandinaviska Banken och AB Custos.

Men familjens verksamhet började i handelsfirman Ekman & Co som startades redan år 1733 i Göteborg av Peter Ekman (1704-1783), 1902 blev namnet Ekman & Co då firman ombildades av Peters sonson Gustaf Henrik Ekman (1774-1847) och hans kompanjon G.Prytz. Från början en trävaruhandelsfirma utvecklades företaget till en betydande järnvaruexportör under deras ledning. 1813 köpte GH Ekman Lesjöfors bruk och 1833 lämnade Prytz firman varvid Johan Jacob Ekman (1771-1814), bror till Gustaf Henrik blev delägare. Vi Gustaf Henrik Ekmans död inträdde hans söner Gustaf Ekman (1804-1876) och Carl Ekman (1826-1903) i familjeföretaget som ägare. Gustaf Ekman blev ägare till Lesjöfors och köpte 1855 tillsammans med brodern Janne Ekman (1815-1908) Gustafsfors i Dalsland. Den sistnämnde övertog snart också ledningen i familjeföretaget i Göteborg. Utöver dessa tre bruk hade Ekman & Co också intressen i Hellefors, Rottneros och Willingsberg.

Carl Ekman

Carl Ekman (1826-1903)

Samtidigt som de olika sönerna till Gustaf Henrik Ekman tog över och utvecklade olika järnbruk och massaindustrier övertog Johan Jacobs Ekmans söner, Oscar Ekman (1812-1907) och Emil Ekman (1815-1900) ägarmajoriteten i det gamla sockerföretaget D. Carnegie & Co i Göteborg som under ekmansk ledning ombildades till aktiebolag år 1865. 1880 började Emil son Gustaf Ekman (1852-1930) på företaget och denna kom att tillsammans med Erik Frisell att bli drivande i bildandet av Svensk Sockerfabriks AB år 1907, bara några månader efter att den gamle Oscar Ekman dött. I sockerbolaget blev till en början de viktigaste ägarna familjerna Ekman, Tranchell och von Engeström med Gustaf Ekman som direktör.

Oscar Ekman var också drivande i bildandet av Skandinaviska Kredit år 1863, senare Skandinavbanken och Skandinaviska Banken, numera en del av SEB. Han kom att förbli dess styrelseordförande i 32 år. I Göteborgs Enskilda Bank, senare Göteborgs Bank blev Oscars brorson Johan Ekman vice ordförande i styrelsen år 1900. Janne Ekman var i sin tur en av initiavtagarna till Bergslagernas Järnväg. Karl Langenskiöld (1857-1925), gift med Oscar Ekmans dotter Alba inträdde som chef för Skandinaviska Kredits stockholmskontor år 1895. 1901 blev Langenskiöld chef för riksbanken och lämnade Skandinaviska Kredit. Karl Langenskiölds son Carl G Langenskiöld grundade år 1932 Bankirfirman Langenskiöld, det som idag är företaget Carnegie.

Porterbryggeriet liksom det 1868 inköpta Årnäs bruk med glasflasktillverkning drevs vidare av Carnegie & Co, men 1920 övertogs bryggeriet i Göteborg av Vin& Sprit för att 1929 säljas till Pripp & Lyckholm. Carnegie hade också på 1940-talet köpt Surte Glasbruk som dock såldes till PLM år 1960 då också glastillverkningen vid Årnäs nedlades. Metallindustrin i Årnäs övertogs av Lesjöfors AB (vi denna tid ägat av familjen De Geer, och själva bruksegendomen av Harald Ekman (1918-), sonson till ovan nämnde Oscar Ekman och son till en annan Oscar Ekman (1873-1949) samt gift med Louise De Geer.

När Janne Ekman drog sig tillbaka från familjeföretaget övertogs ledningen av släktingen Johan E Ekman (1854-1919), son till ovan nämnde Emil Ekman, och Henrik E. Ahrenberg, som varit delägare sen 1874. Vid Janne Ekmans död år 1908 avvecklades familjeföretagets intressen i järnexportbranschen och man koncenterade sig på avsättningen från massa- och pappersindustrin. 1901 hade man engagerat sig i Örebro pappersbruk och 1914 i Västerviks pappersbruk (Eds Bruk). Familjen var också delaktig i pappersbruket Fiskeby för en tid. Detta vid sidan av massatillverkningen vid Gustafsfors.

Johan Ekman köpte år 1913 också Orrefors Glasbruk för att komma åt bolagets stora skogar som råvara till Eds bruk. Men han och hans arvingar kom även att utveckla själva glasbruket som ju är i drift än idag och ägs av New Wave Group. 1966 får Eds Bruk norsk ägare och därefter följer en rad ägarbyten och konkurser, den slutgiltiga år 1991. Gustafsfors bruk var redan 1956 nedlagt sen länge, Örebro pappersbruk sålt. 1931 säljs Fiskeby till Munksjö AB, 1942 vidare till KF och 1985 köps Fiskeby AB av Holmens Bruk AB. En del av Fiskeby AB köps inte av Holmen och är bolaget Fiskeby Board AB idag. Örebro Pappersbruk hamnar först (1951?) hos Esselte AB, sen hos KF och därefter hos ASSI för att idag vara ett självständigt mindre företag.

Däremot fortsatte familjen att vara aktiv i järn- och stålindustrin, dels i Lesjöfors, men även senare i Uddeholms AB där sonsonsonen till Gustaf Ekman på Lesjöfors, Wilhelm Ekman (1912- ?) var bruksdisponent i många år. Uddeholm heter idag Uddeholm Tooling och är ett dotterbolag till en statskontrollerad österrikisk stålkoncern. Lesjöfors såldes dock till bruksdisponenten Gerard De Geer år 1923. Han rustade upp och utvecklade bruket. Hans dotter Louise gifte sig med Harald Ekman på Årnäs Bruk, som jag nämnt ovan, och hans son Lars De Geer (1922-2002) tog över ledningen för bruket år 1952. Idag ägs företaget av Beijer-Alma AB, ett företag som i sin tur kontrolleras av Anders Wall.

I Göteborgs Bank, var Gustaf Ekman (1872-1959), farbror till Wilhelm Ekman i Uddeholm, VD mellan 1925 och 1933 och ytterligare en ur denna gren av familjen var VD för Korsnäs-Marma AB under en period.

Verksamheten vid Finspång byggdes ut och utvecklades av Carl Ekman, men mot slutet av 1800-talet kom man efter i den tekniska utvecklingen, främst gentemot det av familjen Kjellberg kontrollerade AB Bofors. 1893 övertogs ledningen av Finspång av Carls son Axel Ekman (1869-1939). År 1900 ombildades hela Finspångs verksamhet och delades upp på olika bolag, krigsmaterialtillverkningen hamnade först i bolaget Nordisk Artilleriverstäderna och så småningom i händerna på Bofors som köpte företaget år 1908. För bruksverksamheten, som gick under namnet Stens Bruk, var vid denna tid Hugo Odelberg (Odelberg & Olsson) chef. Järnverket ombildades till Finspongs Metallverk AB år 1913 och lades ner. Dremto fortsatte företaget med annan metallindustri, det som idag är en del av företaget SAPA, ägt av den norska familjen Hagen. Lokalerna såldes till bröderna Ljungström som bildat det som idag är Stal-Laval.

Familjeföretaget Ekman & Co fick vid Johan Ekmans död år 1919 Carl Ekman som chef, ombildades till aktiebolag på 1920-talet, därefter Claes Ekman från 1954. I styrelsen var också Johan Ekmans måg Johannes Hellner aktiv liksom
Håkan Ekman och SKF:s chef Joel Larsson.

Ekman & Co fanns kvar familjens ägo intill 1965 då det såldes till Säfveåns AB. Ett företag som vid den tidpunkten kontrollerades av Skandinaviska Banken/Custos. Efter flera olika ägarbyten återköptes dock bolaget av släkten Ekman år 2006. I det andra företaget som kontrollerades av familjen Ekman vid mitten av 1960-talet, AB D Carnegie & Co, med sitt dotterbolag Bankirfirman Langenskiöld behöll dock familjen sitt ägande och även efter att Erik Penser tillskansat sig dominerande ägarintressen i Carnegie såväl som i Säfveån via Investmenbolaget Asken förblev familjen en stor ägare i Carnegie. I och med Pensers krasch och PK-bankens köp av Carnegie upphörde dock familjens ägande i början av 1990-talet. Bland makthavarna i Pensers ägargrupp fanns också Carl Langenskiöld, var farmor var dotter till Oscar Ekman i Carnegie & Co.

Familjen Ekman kom att bli en av Sveriges rikaste familjer och är så än idag. En del av förmögenheten satsades i godsegendomar. Årnäs Bruk, som köptes av Harald Ekman år 1960 är redan nämnt. Men redan 1868 köpte Oscar Ekman Bjärka-Säby i Östergötland. Godset, om än inte själva de gamla slottsbyggnaderna, är fortfarande i familjens ägo och den nuvarande Oscar Ekman (IV, sonsonson till han som köpte godset) sitter i, eller har suttit i, styrelsen för Jordägarföreningen, de svenska godsägarnas egen förening.

Idag återfinns såväl ättlingar till Karl Langenskiöld som flera olika medlemmar i familjen Ekman i de Ekmanska stiftelsernas ledning. I familjeföretaget Ekman & Co sitter tre medlemmar av familjen i styrelsen.

Läs mer: Ekonomisk historia, Finanshuset Ekman 1790-1860, PA, Newsdesk, Om Ekman & co hos Atle AB, SVD, Oscar Ekman III, Vi bilägare, KSLA, Släkten Langenskiöld, DI, Carnegieinstitutet, SDS, VA,

Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Olof & Birgitta Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Olof Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987