Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Kapare

Vem var Chapman?

Vem var denna Chapman som fått både gata och torg uppkallat efter sig och dessutom står staty i vår stadsdel. Ett snabbt svar är att det inte var endast en Chapman utan tre olika Chapmän. Alla bodde i Majorna på 1700-talet och var knutna till sjöfarten på ett eller annat vis. Ett lite längre svar finner du nedan.

De tre Chapman som bidragit till Majornas historia är Thomas Chapman, far till Charles Chapman och Fredrik Chapman, som alltså är de två andra. Alla hade de märkliga och äventyrliga liv, väl värda att förtälja, som bidragit till att skriva Sveriges historia i allmänhet och Göteborgs i synnerhet.

Thomas Chapman

Thomas Chapman föddes i Yorkshire 1683 och var innan han kom till Sverige officer i den brittiska flottan där han bland annat var med vid erövringen av Gibraltar 1704.

Sitt svenska liv påbörjade han 1714 när han i Stralsund träffade Karl XII och fick tjänst vid flottbasen där. 1715 fick han ett kaparbrev (han blev alltså en av svenska kungen auktoriserad sjörövare) och samma år blev han även kapten i svenska flottan. Som kapare seglade han bland annat som kapten på ett av Lars Gathenhielms skepp och ”Lasse i Gatan” är ju en annan gammal känd Majbo.

Thomas var tydligen duglig för han avancerade raskt och var året efter varvschef i Strömstad och även en kort period i Marstrand innan han 1719 kom till Nya Varvet. Här stannade han som chef fram till sitt avsked 1754.

Thomas gifte sig någon gång under tiden, oklart när, med Susanna Colson, Hon var dotter till en engelsk skeppsbyggmästare och de fick fem barn, förutom Charles och Fredrik även tre döttrar vid namn Eleonora, Susanna och Anna Maria. Thomas dog 1769 och hustrun Susanna 1770.

Några direkta minnesmärken i Majorna finns det inte efter Thomas Chapman men att han spelat stor roll är det ju ingen tvekan om. Och utan hans faderskap hade det ju heller inte funnits några minnen efter de andra.

Charles Chapman

Charles är den av Chapmännen man vet minst om men som lämnat mest minnen efter sig i Majorna konstigt nog. Vad vi vet är att han var äldst av Thomas två söner men inte när han föddes eller när han dog.

Att han följde i sin fars fotspår är dock klart då han blev kapten och seglade som sådan sex gånger till Kina för Ostindiska Kompaniet mellan åren 1752 – 1775. Det kanske inte låter imponerande men med tanke på farorna och tiden det tog att segla fram och tillbaka så var det en stor bedrift.

Vad källorna i övrigt berättar är att Charles var skriven 1773 – 1781 under tegelbruket i Hästhagen vilket låg ungefär där Allmänna Vägen och Såggatan möts idag.

Trots denna avsaknad av fakta är det denna Chapman som skall ha namngivit Chapmans Torg och dagens Chapmansgatan som går bakom torget upp på Gråberget.

Fredrik Chapman

Fredrik af Chapman som är namnet han är känd under, är den klart mest kända av de tre Chapmännen och således finns det mängder av information om honom. Det som skrivs i denna artikel är bara en ynka droppe i havet.

De unga åren

Fredrik föddes på Nya Varvet 1721. Varvet fungerade som lekstuga för den unge Fredrik. Det var tydligt att sjöfart och skepp intresserade honom redan som barn och redan som 15-åring gick han till sjöss för att utbilda sig. En mycket ung ålder kan vi tycka idag men på 1700-talet kunde pojkar så unga som åtta år gå till sjöss.

Förutom att segla studerade han även på olika varv i både Stockholm och Göteborg för att 1741, endast tjugo år gammal, resa till London för att praktisera som skeppstimmerman.

1744 återvände Chapman till Göteborg där han tillsammans med andra startade ett varv som bland annat underhöll Ostindiska Kompaniets skepp. Kanske hade han här med sin äldre bror att göra när dennes skepp underhölls.

Utbildningsåren

Chapman ville dock mer och som han mest hade praktiska kunskaper avyttrade han sin del av varvet för att 1750 bege sig till Lund och senare Stockholm för teoretiska studier. 1752 reste han åter utomlands och studerade i både England, Holland och Frankrike under många av den tidens främsta skeppsbyggare.

Under studietiden i London spenderade han mycket av sin fritid tid med att studera skeppsbyggnad vid de kungliga varven och greps vid ett tillfälle på grund av sin nyfikenhet för spioneri. Han blev dock frigiven efter en månad och erbjöds faktiskt anställning som han dock tackade nej till.

1757 tog sig Chapman hem och då han redan blivit beryktad erbjöds han omedelbart arbete som underskeppsbyggmästare vid flottan i Karlskrona.

Mot berömmelsen

1760 var det så dags för nya uppdrag. Han avancerade till skeppsbyggmästare och skickades som sådan först till Stralsund i svenska Pommern och sedan till Sveaborg i Finland (som ju då fortfarande tillhörde Sverige).

1764 blev Chapman utnämnd till överskeppsbyggmästare och fick flytta till Stockholm. I Stockholm exploderade hans kreativitet och han publicerade en mängd vetenskapliga verk och ledde byggandet av ett stort antal skepp av olika typer. 1768 tog han avsked från flottan då han var missnöjd med dess politik och blev delägare i ett varv på Djurgården. Under denna tid fortsatte han dock att sitta med i olika kungliga kommissioner och utredningar. 1772 kom ett kungligt bevis på uppskattning genom att Chapman blev adlad och kunde då lägga af till sitt efternamn.

Han fortsatte också sin vetenskapliga produktion och vann ryktbarhet över hela Europa och kan sägas vara den första som byggde skepp baserat på vetenskap och matematik snarare än på tumregler, erfarenhet och känsla.

1776 var det dags att träda i kronans tjänst igen, nu som överste inom amiralitetet, där han försökte få genomslag för sina idéer. Motståndet var stort men till sist vann han och hans förkämpar och resultatet blev att Chapman 1781 utnämndes till varvschef i Karlskrona. Att bli förflyttad till Karlskrona kan låta som en degradering men vid denna tiden var Karlskrona huvudorten för den svenska flottan och det var alltså här man skulle vara om man ville ha något att säga till om inom svensk skeppsbyggnad.

De sista åren

I Karlskrona fortsätter Chapman att producera skepp i rasande takt men hinner också med att rita många av de byggnader på varvet som fortfarande står kvar. Blott två år efter sin ankomst blir han chef för hela varvet, efter att ha utmanövrerat den dåvarande chefen, och kan titulera sig konteramiral. Han ökar takten i skeppsbyggandet och lyckas till exempel bygga skepp på en fjärdedel av tiden det tagit innan.

Under Chapmans ledning upplever Karlskrona sin förmodligen mest aktiva period någonsin. 1791 utnämns han till viceamiral för att två år senare 1793 gå i pension 72 år gammal. Det hindrar honom dock inte från att producera fler vetenskapliga verk och utföra allehanda experiment vilket han i princip fortsätter med fram till sin död den 19 augusti 1808.

Chapman blev således nästan 87 år gammal vilket för tiden var en mycket aktningsvärd ålder. Chapman vilar i en egenkomponerad grav vid Augerums kyrka strax norr om Karlskrona.

Eftermälet

Chapman kom att påverka skeppsbyggnadskonsten i hela Europa långt in i våra dagar. Hans arbete har blivit hedrat genom att ge namn åt gator, skolor, skepp och annat i flera olika städer Sverige.

I Majorna är han representerad på två olika vis. Dels genom sin byst utanför Sjöfartsmuseumet och dels genom att en del av vad han uträttade beskrivs inne på samma museum. I äldre tider fanns det också en Chapmansgata som gick nedanför dagens Kusttorget som var namngiven efter honom. Alltså inte samma gata som finns idag som har namn efter hans bror. Någon släkt lämnade Chapman inte efter sig eftersom han aldrig gifte sig, linjen af Chapman är således utdöd.

Detta var det lite längre svaret på vem denna Chapman var. För de riktig intresserade finns det förstås stora mängder litteratur både i bokform och på nätet. Vårt eget Sjöfartsmuseum kan också vara värt ett besök!

Text: Tobbe Johansson | 2013-07-31
Majorna.nu

Licens: CC-by-NC-SA

 

Advertisements

Martin Heldt

Martin Heldt var kaparredare och från 14/7 1719 kommendör. 1716-17 ägde han bland annat huckerten Hornbjässen samt fregatterna Delphin och Patientia.

Cupido

Kaparhuckert som 1717 ägdes av kaparkaptenerna Christoffer Hedenberg och Erik Brinck. 1717 vara Erik Brinck och Petter (Peter) Nortman befälhavare ombord och 1718 Erik Brinck.

Huckert (Hukare)

Huckert (Hukare)

Constantia

Kapargalliot som 1710 ägdes av Hans Pettersson Wennerstierna, Hans Calmes och Abraham Bruhn.  Ansökan om kaparbrev insändes av amiral Erik Siöblad. Fördes av kapten Sebastian Borelius som dock efter kort tid förlorade fartyget. Borelius blev då istället kapten på Sjöhunden.

Galliot

Galliot

Överskottsinformation och gamla Göteborg

Ibland får en tag på intressant överskottsinformation när olika familjer, företag, hus me mera i Göteborg kartläggs, efterforskas och undersök. En hel del av denna information berör Uddevalla, ganska mycket har anknytning till Ostindiska Kompaniet och en del har anknytning till pirater och kapare i andra delar av världen.

Sådan information publiceras ibland på ett par sidosajter till Gamla Göteborg, nämligen Gamla Uddevalla, Ostindiska Kompaniet samt Kapare och Pirater. Kanske kommer det så småningom att bli likadan sajter med överskottsinformation om Vänersborg, Varberg, Alingsås, Borås den norrländska skogsindustrin samt  bruk i Bergslagen och Dalsland också. Artiklarna på sidosajterna bör också på något sätt ha koppling till Göteborg.

Kungälv och Kungsbacka liksom förortskommunerna till Göteborg betraktas som delar av Göteborg är artiklarna om företag, familjer, hus och personer där  finns på denna sajt. Huvudsajten gamla Göteborg. Det finns också en sidosajt där släktskapsförhållanden i Göteborgseliten från 1600-talet fram till nutid är kartlagda.

Alla de nämnda sidosajterna fungerar också som ingångar till olika delar av denna sajt.

Karl XII, Madagaskar, Göteborg och kapare

Del 12 av 12 i serien Kapare och pirater

Ett av de märkligaste utslagen av 1710-talets svenska kaparpolitik gentemot fientliga flottor var planen att dra in några av jordklotets mest fruktade sjörövare, piraterna på Madagaskar, i kriget på Sveriges sida.

I maj 1714 erbjöd sig över 1 400 sjörövare på den afrikanska ön att, mot ersättning, ställa en flotta bestående av 25 skepp till Sveriges förfogande. De erbjöd också möjligheten för Sverige att skapa en koloni på Madagaskar. Förmedlaren av erbjudandet, piraten Samuel S:t Léger, blev senare en av den västsvenske kaparredaren Lars Gathenhielms främsta kaptener. Piraterna var intresserade av statligt beskydd – de ville inte råka lika illa ut som sjörövarna nyligen gjort i Västindien, när de statliga flottorna blivit allt större och farligare – och uppfattade Sverige som en lämplig skyddsmakt. 1716, när de tröttnade på att vänta, erbjöd de istället sina tjänster till Danmark. Eftersom danskarna sade nej övergick erbjudandet än en gång till Sverige, som nu hade ett ypperligt tillfälle att dels få piratbosättningarna på Madagaskar som koloni, dels få en piratflotta till Göteborg, Marstrand eller Kungsbacka.

Vid nyåret 1717 började de svenska myndigheterna under baron von Görtz förhandla med en man som kallas William Walton i en del svenska framställningar om förhandlingarna och som också kallas piraternas ledare. Han verkar dock ha varit redare, köpman och slavhandlare i New York:

For more than a hundred years the Walton family of merchants held the first place among the shipping magnates of New York City. The Waltons were of English origin, and probably came from the County of Norfolk. Two families of the name appear at about the same period, the one in New York, the other in Richmond County, Staten Island.

In the New York branch of the family the name William was carried through a full century. The first William Walton of whom mention is made, was born in the latter part of the 17th century, about 1665. In 1698 he was admitted a Freeman of the City, and in the same year he married Mary Santford. In the census of 1703 he is recorded as the head of a family, composed of ”1 Male, 1 Female, 2 Children, and 1 Negro”. His name appears upon the list of subscriptions towards finishing the steeple of Trinity Church in 1711.

On October 13, 1712, Andrew Faneuil, Charles Crommelin, Abraham Van Hoorn and William Walton, merchants of New York and owners of the sloop Swallow, petitioned Governor Hunter for leave to convoy French prisoners to the French West Indies, under a flag of truce. In 1717 and 1721, Walton imported hundreds of slaves in partnership with Nathan Simson of New York and Richard Janeway of London.

Han tycks bland annat ha importerat av slavar från Madagaskar år 1717 och 1721. Det sistnämnda året med skeppet Crown Galley som han hade ihop med Richard Janeway. Slavar från Madagaskar arbetade både i New York och på fartyg då de ofta var erfarna sjömän som tagits av pirater i Indiska Oceanen med bas på Madagaskar. En av Waltons slavar i New York deltog i slavupproret i staden år 1712. Som affärsman i New York hade han troligen också ekonomiska intressen i piratverksamhet i  Indiska Oceanen.

På sommaren 1718 var det mycket nära att de svenska förhandlarna kommit överens om ett avtal med pirater på Madagaskar via två män vid namn William Morgan och Jean Monnery som kom till Strömstad i juni 1718. Det blev aldrig något avtal, sannolikt på grund av att Karl XII dog. De två männen hade i verkligheten inga kontakter på Madagaskar och hade aldrig satt sin fot där. De verkar inte heller ha haft nån koppling till de personer som det tidigare bedrivits förhandlingar med.

En av planerna gick ut på att bygga en helt ny sjörövarstadsdel i Göteborg, i Majorna (där Karl Johans kyrka ligger idag). I ytterligare ett decennium umgicks svenskarna med planer på att kolonisera Madagaskar, och inte förrän 1728 skrinlades planerna slutgiltigt. Då hade också en vädersåg anlagts på den mark där piratstaden eventuellt skulle ha anlagts.

En annan plan var att piraterna skulle få bosätta sig i Marstrand.

Madagaskarplanerna fortsatte dock under åren 1719-1722 med Ulrika Eleonora som regent och senare under Fredrik I.

William Morgan utsågs formellt till svensk guvernör på Madagaskar men han åkte aldrig dit utan uppehöll sig i Frankrike.  Han hade två fartyg i hamnstaden S:t Malo i Normandie, men fick problem med de franska myndigheterna, som till slut tvingade honom att sälja dem för underpris. Han sände då sin systerson Andrew Galloway till England för att köpa in två nya fartyg. Han lyckades komma över två bestyckade fregatter, den ena med 52 och den andra med 26 kanoner.

En stor finansiell katastrof inträffade dock i London då det så kallade Söderhavskompaniet visade sig vara en spekulationsbubbla och kollapsade. Hundratals förmögenheter försvann. En av dem som drabbades var Colin Campbell som senare skulle grunda det svenska Ostindiska Kompaniet. Morgan sade sig ha förlorat 800 000 pund i härvan och hade därför ingen möjlighet längre att satsa egna pengar i Madagaskarprojektet.

Två av kungliga flottans fartyg plockades ut och döptes till Snälle Löparen och Fortuna. Ny svensk chef för hela expeditionen blev generaladjutanten Carl Gustaf Ulrich. Med sig skulle han ha kommissarie Johan Friedrich Osthoff, överste Fredrik Christoffer Seebach, båda vänner till Morgan. Vidare medföljde generalguvernementsfiskal Lars Ljungfelt. Kapten på Fortuna var Anders Larsson.

Med Morgan kom ett skepp, som även det hette Fortuna och ett som hette Frederic och ägdes av Osthoff och just då låg i Amsterdam. Där blev det dock liggande, för Osthoff hade tvingats lämna fartyget som säkerhet för ett lån. Dessutom skulle de två fregatterna som Morgans systerson Galloway skaffat i England vara med. De hette Revolution och Lady Mary.

Väl i Cadiz på hösten 1721 där Ulrich sammanträffade med Galloway stod det klart att Morgan och Galloway saknade pengar och dessutom tillstötte en massa problem och det hela rann till slut ut i sanden. Mycket tyder också på att det hela bara var en täckmantel för svenskt deltagande i en jakobitisk invasion i Skottland som också den rann ut i sanden.

Andra källor:

  • Lars Ericson Wolke, Lasse i Gatan, kaparkriget och det svenska stormaktsväldets fall, 2006
  • Herman Lindqvist, Våra kolonier, de vi hade och de som aldrig blev av, 2015

Carolus XII

Kaparfregatt ursprungligen köpt år 1708 från Frankrike. Köpare var Sebastian Tham för fraktfart på Medelhavet. Fördes då av Christian Gathe. Fick kaparbrev den 23 oktober 1711 och hade då Sebastian Tham, Hieronymus Gripenstedt, Matthias Schildt, David Amija och Alexander Williamsson som delägare. Befälhavare ombord år 1711 var Olof Anckarström.

Med Carolus XII som då förde 10 järnkanoner och 12 träkanoner (dvs attrapper), begav sig Olof Ankarström år 1712 till den norska kusten för att bedriva kaperiverksamhet men hade i juni 1712 oturen att bli tagen av en norsk kapare från Bergen, vilken emellertid beviljade Ankarström och hans besättning fritt avtåg.

Måns Månsson

Även kallad Magnus Månsson. Född före 1690 i Hagen, Onsala och död före 1721. Kusin med Olof Nilsson Hammar, far till Ingela Hammar som var gift med Lars Gathenhielm. Skeppare, storredare inklusive kaparredare. Bl.a. delägare i kaparhuckerten La Bonne Espérance.

La Bonne Espérance

Kaparhuckert som anmäldes den 6 mars 1711 av delägarna Olof Häger, Magnus Månsson, Cornelius Thorsson och Claes Habicht. Befälhavare år 1711 var Olof Larsson men i augusti samma år efterträddes han av Anders Strömberg.

En huckert eller hukare var ett rundgattat fartyg på cirka 100-150 ton, vanligen galeastacklat. Ibland försett med råsegel även på aktermasten och då kallat krysshuckert. Oftast lättare bestyckat men hade goda seglingsegenskaper och var lättmanövrerat. Var därmed mycket lämpligt som kaparfartyg.

Kaparfartyg under det stora nordiska kriget 1700-21

Kaparfartyg i Göteborg eller ägda av göteborgare under det stora nordiska kriget 1700-21.

Namn, årtal

Aftonstiernan, 1715-
Amazone,
Andromeda, 1711-17
Anna Margaretha, 1711-

Braxen, 1716-

Carolus XII, 1711-
Concordia, 1716-
Constantia, 1710
Cupido, 1717-

Dankbarkeit, 1716-
De Kugell Dreijer, 1715-17
De Patiente, 1719
Delphin (fregatt), 1717-21
Delphin (eschaloupe), 1717-
Diana, 1715-

Enigheten, 1715-18
Europa, 1710-

Falchen,
Falcken, 1717-
Falken, 1711-
Fenix, 1714-
Flygande Fisken, 1715-
Flygande Kråkan, 1716-
Flygande Mercurius, 1715-
Fortuna, 1715-
Fredrik, 1717-
Fröken,
Fröken Anna Sophia, 1711-
Förgyllda Eschaloupen, 1711-

Glupande Ulven, 1711-
Greve Gyllenborg, 1718-
Gripen, 1717-
Göta Lejon, 1710-1713
Göteborg, 1710-

Halmstad, 1717
Havfrun, 1714-
Hjorten, 1710-
Hector, 1715-
Hjälparen, 1718-
Hoffnung, 1714
Hoffnung (galliot), 1714-
Hoppet (fregatt), 1711-
Hoppet (pinass), 1715-1716
Hoppet (eschaloupe), 1717-
Hornbjässen, 1716-1721
Håckebåten
Höken (brigantin), 1711-

Jakthunden, 1718-
Jungfru Ewa Catharina, 1718-
Jägaren (I), 1710-
Jägaren (II), 1711-

Kristina, 1717-
Kristoffer, 1715-

La Bonne Espérance, 1711-
La Grande Familie, 1716-
La Revange, 1710-1718
La Restauration, 1718- (samma skepp som Postiljonen)
Laxen (I), 1715-
Laxen (II), 1718-
Le Choc Hardi, 1716
Le Comte De Mörner, 1716-1719
Le Duc de Berg, 1716-
Le Esperance, 1717-
Le Fripon, 1718-
Le Triumphant, 1710-
Le Trompeur, 1716-1717
Le Wenguer (Le Vainquer), 1718-1720
Lilla Jägaren, 1710-
Lillia, 1715-
Lokatten, 1716-
Louis et Anne, 1718-1719
Lyckans Post,
Löparen, 1715-

Merkurius (Flygande Mercurius, huckert), 1711-16
Mercurius (galliot), 1716-
Morgonstiernan, 1715-
Måsen, 1715-

Neptunus, 1714-
Neptunus d.y., 1715-
Nordiska Hjelten, 1716-
Nordstjernan, 1711-

Onsala Galej, 1710-1717

Packan (galliot), 1711-1713
Packan, 1715-
Patientia, 1717-
Postilion, 1712-
Postiljonen, 1717-18 (samma skepp som La Restauration)
Prinsessan Ulrica Eleonora, 1714-16 (samma som Svensk Islandsfararen)
Providentia, 1717-
Pärlan, 1718-

Räven, 1711-

Sankt Johannes, 1715-
Sankt Joris, 1712-
Sankt Jörgen, 1717-
Sankt Peter, 1716-
Seeport, 1715-
Siöblad, 1710-
Sjöhunden, 1710-
Sjöman, 1714-
Snappopp (I), – 1717
Snappopp (II, snau), 1717-
Stenbocken, 1711-1717
Stin Annas, 1718-
Stockholms Galej, 1712-1715
Stora Fortuna, 1713-
Stövaren, 1710-1718
Svarta Örn, 1715-
Svensk Lösen, 1711-
Svenska Islandsfararen, 1716-1717 (samma som Prinsessan Ulrica Eleonora)
Svenska Vapnet, 1710-1712

Ulf, 1715-

Walfisch, -1716
Valfisken, 1715-1718
Valfisken (snau), 1717-
Wanderingen, 1715-
Vandringsman, 1715-
Varberg, 1718
Vargen, 1716-
Wenden, 1711-
Victoria, 1715-
Vinthunden (I), 1711-1712
Vindthunden (II), 1715
Vita Duvan, 1715-
Vita Falken, 1711-
Vita Örn, 1719
Wäduren, 1714
Wärskytten, 1713
Västgöta Lejon -1713
Västgöten, 1710-1717
Wästskytten, 1713

Älvsborg, 1716