Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Kapare

Cupido

Kaparhuckert som 1717 ägdes av kaparkaptenerna Christoffer Hedenberg och Erik Brinck. 1717 vara Erik Brinck och Petter (Peter) Nortman befälhavare ombord och 1718 Erik Brinck.

Huckert (Hukare)

Huckert (Hukare)

Advertisements

Constantia

Kapargalliot som 1710 ägdes av Hans Pettersson Wennerstierna, Hans Calmes och Abraham Bruhn.  Ansökan om kaparbrev insändes av amiral Erik Siöblad. Fördes av kapten Sebastian Borelius som dock efter kort tid förlorade fartyget. Borelius blev då istället kapten på Sjöhunden.

Galliot

Galliot

Överskottsinformation och gamla Göteborg

Ibland får en tag på intressant överskottsinformation när olika familjer, företag, hus me mera i Göteborg kartläggs, efterforskas och undersök. En hel del av denna information berör Uddevalla, ganska mycket har anknytning till Ostindiska Kompaniet och en del har anknytning till pirater och kapare i andra delar av världen.

Sådan information publiceras ibland på ett par sidosajter till Gamla Göteborg, nämligen Gamla Uddevalla, Ostindiska Kompaniet samt Kapare och Pirater. Kanske kommer det så småningom att bli likadan sajter med överskottsinformation om Vänersborg, Varberg, Alingsås, Borås den norrländska skogsindustrin samt  bruk i Bergslagen och Dalsland också. Artiklarna på sidosajterna bör också på något sätt ha koppling till Göteborg.

Kungälv och Kungsbacka liksom förortskommunerna till Göteborg betraktas som delar av Göteborg är artiklarna om företag, familjer, hus och personer där  finns på denna sajt. Huvudsajten gamla Göteborg. Det finns också en sidosajt där släktskapsförhållanden i Göteborgseliten från 1600-talet fram till nutid är kartlagda.

Alla de nämnda sidosajterna fungerar också som ingångar till olika delar av denna sajt.

Karl XII, Madagaskar, Göteborg och kapare

Del 12 av 12 i serien Kapare och pirater

Ett av de märkligaste utslagen av 1710-talets svenska kaparpolitik gentemot fientliga flottor var planen att dra in några av jordklotets mest fruktade sjörövare, piraterna på Madagaskar, i kriget på Sveriges sida.

I maj 1714 erbjöd sig över 1 400 sjörövare på den afrikanska ön att, mot ersättning, ställa en flotta bestående av 25 skepp till Sveriges förfogande. De erbjöd också möjligheten för Sverige att skapa en koloni på Madagaskar. Förmedlaren av erbjudandet, piraten Samuel S:t Léger, blev senare en av den västsvenske kaparredaren Lars Gathenhielms främsta kaptener. Piraterna var intresserade av statligt beskydd – de ville inte råka lika illa ut som sjörövarna nyligen gjort i Västindien, när de statliga flottorna blivit allt större och farligare – och uppfattade Sverige som en lämplig skyddsmakt. 1716, när de tröttnade på att vänta, erbjöd de istället sina tjänster till Danmark. Eftersom danskarna sade nej övergick erbjudandet än en gång till Sverige, som nu hade ett ypperligt tillfälle att dels få piratbosättningarna på Madagaskar som koloni, dels få en piratflotta till Göteborg, Marstrand eller Kungsbacka.

Vid nyåret 1717 började de svenska myndigheterna under baron von Görtz förhandla med en man som kallas William Walton i en del svenska framställningar om förhandlingarna och som också kallas piraternas ledare. Han verkar dock ha varit redare, köpman och slavhandlare i New York:

For more than a hundred years the Walton family of merchants held the first place among the shipping magnates of New York City. The Waltons were of English origin, and probably came from the County of Norfolk. Two families of the name appear at about the same period, the one in New York, the other in Richmond County, Staten Island.

In the New York branch of the family the name William was carried through a full century. The first William Walton of whom mention is made, was born in the latter part of the 17th century, about 1665. In 1698 he was admitted a Freeman of the City, and in the same year he married Mary Santford. In the census of 1703 he is recorded as the head of a family, composed of ”1 Male, 1 Female, 2 Children, and 1 Negro”. His name appears upon the list of subscriptions towards finishing the steeple of Trinity Church in 1711.

On October 13, 1712, Andrew Faneuil, Charles Crommelin, Abraham Van Hoorn and William Walton, merchants of New York and owners of the sloop Swallow, petitioned Governor Hunter for leave to convoy French prisoners to the French West Indies, under a flag of truce. In 1717 and 1721, Walton imported hundreds of slaves in partnership with Nathan Simson of New York and Richard Janeway of London.

Han tycks bland annat ha importerat av slavar från Madagaskar år 1717 och 1721. Det sistnämnda året med skeppet Crown Galley som han hade ihop med Richard Janeway. Slavar från Madagaskar arbetade både i New York och på fartyg då de ofta var erfarna sjömän som tagits av pirater i Indiska Oceanen med bas på Madagaskar. En av Waltons slavar i New York deltog i slavupproret i staden år 1712. Som affärsman i New York hade han troligen också ekonomiska intressen i piratverksamhet i  Indiska Oceanen.

På sommaren 1718 var det mycket nära att de svenska förhandlarna kommit överens om ett avtal med pirater på Madagaskar via två män vid namn William Morgan och Jean Monnery som kom till Strömstad i juni 1718. Det blev aldrig något avtal, sannolikt på grund av att Karl XII dog. De två männen hade i verkligheten inga kontakter på Madagaskar och hade aldrig satt sin fot där. De verkar inte heller ha haft nån koppling till de personer som det tidigare bedrivits förhandlingar med.

En av planerna gick ut på att bygga en helt ny sjörövarstadsdel i Göteborg, i Majorna (där Karl Johans kyrka ligger idag). I ytterligare ett decennium umgicks svenskarna med planer på att kolonisera Madagaskar, och inte förrän 1728 skrinlades planerna slutgiltigt. Då hade också en vädersåg anlagts på den mark där piratstaden eventuellt skulle ha anlagts.

En annan plan var att piraterna skulle få bosätta sig i Marstrand.

Madagaskarplanerna fortsatte dock under åren 1719-1722 med Ulrika Eleonora som regent och senare under Fredrik I.

William Morgan utsågs formellt till svensk guvernör på Madagaskar men han åkte aldrig dit utan uppehöll sig i Frankrike.  Han hade två fartyg i hamnstaden S:t Malo i Normandie, men fick problem med de franska myndigheterna, som till slut tvingade honom att sälja dem för underpris. Han sände då sin systerson Andrew Galloway till England för att köpa in två nya fartyg. Han lyckades komma över två bestyckade fregatter, den ena med 52 och den andra med 26 kanoner.

En stor finansiell katastrof inträffade dock i London då det så kallade Söderhavskompaniet visade sig vara en spekulationsbubbla och kollapsade. Hundratals förmögenheter försvann. En av dem som drabbades var Colin Campbell som senare skulle grunda det svenska Ostindiska Kompaniet. Morgan sade sig ha förlorat 800 000 pund i härvan och hade därför ingen möjlighet längre att satsa egna pengar i Madagaskarprojektet.

Två av kungliga flottans fartyg plockades ut och döptes till Snälle Löparen och Fortuna. Ny svensk chef för hela expeditionen blev generaladjutanten Carl Gustaf Ulrich. Med sig skulle han ha kommissarie Johan Friedrich Osthoff, överste Fredrik Christoffer Seebach, båda vänner till Morgan. Vidare medföljde generalguvernementsfiskal Lars Ljungfelt. Kapten på Fortuna var Anders Larsson.

Med Morgan kom ett skepp, som även det hette Fortuna och ett som hette Frederic och ägdes av Osthoff och just då låg i Amsterdam. Där blev det dock liggande, för Osthoff hade tvingats lämna fartyget som säkerhet för ett lån. Dessutom skulle de två fregatterna som Morgans systerson Galloway skaffat i England vara med. De hette Revolution och Lady Mary.

Väl i Cadiz på hösten 1721 där Ulrich sammanträffade med Galloway stod det klart att Morgan och Galloway saknade pengar och dessutom tillstötte en massa problem och det hela rann till slut ut i sanden. Mycket tyder också på att det hela bara var en täckmantel för svenskt deltagande i en jakobitisk invasion i Skottland som också den rann ut i sanden.

Andra källor:

  • Lars Ericson Wolke, Lasse i Gatan, kaparkriget och det svenska stormaktsväldets fall, 2006
  • Herman Lindqvist, Våra kolonier, de vi hade och de som aldrig blev av, 2015

Carolus XII

Kaparfregatt ursprungligen köpt år 1708 från Frankrike. Köpare var Sebastian Tham för fraktfart på Medelhavet. Fördes då av Christian Gathe. Fick kaparbrev den 23 oktober 1711 och hade då Sebastian Tham, Hieronymus Gripenstedt, Matthias Schildt, David Amija och Alexander Williamsson som delägare. Befälhavare ombord år 1711 var Olof Anckarström.

Med Carolus XII som då förde 10 järnkanoner och 12 träkanoner (dvs attrapper), begav sig Olof Ankarström år 1712 till den norska kusten för att bedriva kaperiverksamhet men hade i juni 1712 oturen att bli tagen av en norsk kapare från Bergen, vilken emellertid beviljade Ankarström och hans besättning fritt avtåg.

Måns Månsson

Även kallad Magnus Månsson. Född före 1690 i Hagen, Onsala och död före 1721. Kusin med Olof Nilsson Hammar, far till Ingela Hammar som var gift med Lars Gathenhielm. Skeppare, storredare inklusive kaparredare. Bl.a. delägare i kaparhuckerten La Bonne Espérance.

La Bonne Espérance

Kaparhuckert som anmäldes den 6 mars 1711 av delägarna Olof Häger, Magnus Månsson, Cornelius Thorsson och Claes Habicht. Befälhavare år 1711 var Olof Larsson men i augusti samma år efterträddes han av Anders Strömberg.

En huckert eller hukare var ett rundgattat fartyg på cirka 100-150 ton, vanligen galeastacklat. Ibland försett med råsegel även på aktermasten och då kallat krysshuckert. Oftast lättare bestyckat men hade goda seglingsegenskaper och var lättmanövrerat. Var därmed mycket lämpligt som kaparfartyg.

Kaparfartyg under det stora nordiska kriget 1700-21

Kaparfartyg i Göteborg eller ägda av göteborgare under det stora nordiska kriget 1700-21.

Namn, årtal

Aftonstiernan, 1715-
Amazone,
Andromeda, 1711-17
Anna Margaretha, 1711-

Braxen, 1716-

Carolus XII, 1711-
Concordia, 1716-
Constantia, 1710
Cupido, 1717-

Dankbarkeit, 1716-
De Kugell Dreijer, 1715-17
De Patiente, 1719
Delphin (fregatt), 1717-21
Delphin (eschaloupe), 1717-
Diana, 1715-

Enigheten, 1715-18
Europa, 1710-

Falchen,
Falcken, 1717-
Falken, 1711-
Fenix, 1714-
Flygande Fisken, 1715-
Flygande Kråkan, 1716-
Flygande Mercurius, 1715-
Fortuna, 1715-
Fredrik, 1717-
Fröken,
Fröken Anna Sophia, 1711-
Förgyllda Eschaloupen, 1711-

Glupande Ulven, 1711-
Greve Gyllenborg, 1718-
Gripen, 1717-
Göta Lejon, 1710-1713
Göteborg, 1710-

Halmstad, 1717
Havfrun, 1714-
Hjorten, 1710-
Hector, 1715-
Hjälparen, 1718-
Hoffnung, 1714
Hoffnung (galliot), 1714-
Hoppet (fregatt), 1711-
Hoppet (pinass), 1715-1716
Hoppet (eschaloupe), 1717-
Hornbjässen, 1716-1721
Håckebåten
Höken (brigantin), 1711-

Jakthunden, 1718-
Jungfru Ewa Catharina, 1718-
Jägaren (I), 1710-
Jägaren (II), 1711-

Kristina, 1717-
Kristoffer, 1715-

La Bonne Espérance, 1711-
La Grande Familie, 1716-
La Revange, 1710-1718
La Restauration, 1718- (samma skepp som Postiljonen)
Laxen (I), 1715-
Laxen (II), 1718-
Le Choc Hardi, 1716
Le Comte De Mörner, 1716-1719
Le Duc de Berg, 1716-
Le Esperance, 1717-
Le Fripon, 1718-
Le Triumphant, 1710-
Le Trompeur, 1716-1717
Le Wenguer (Le Vainquer), 1718-1720
Lilla Jägaren, 1710-
Lillia, 1715-
Lokatten, 1716-
Louis et Anne, 1718-1719
Lyckans Post,
Löparen, 1715-

Merkurius (Flygande Mercurius, huckert), 1711-16
Mercurius (galliot), 1716-
Morgonstiernan, 1715-
Måsen, 1715-

Neptunus, 1714-
Neptunus d.y., 1715-
Nordiska Hjelten, 1716-
Nordstjernan, 1711-

Onsala Galej, 1710-1717

Packan (galliot), 1711-1713
Packan, 1715-
Patientia, 1717-
Postilion, 1712-
Postiljonen, 1717-18 (samma skepp som La Restauration)
Prinsessan Ulrica Eleonora, 1714-16 (samma som Svensk Islandsfararen)
Providentia, 1717-
Pärlan, 1718-

Räven, 1711-

Sankt Johannes, 1715-
Sankt Joris, 1712-
Sankt Jörgen, 1717-
Sankt Peter, 1716-
Seeport, 1715-
Siöblad, 1710-
Sjöhunden, 1710-
Sjöman, 1714-
Snappopp (I), – 1717
Snappopp (II, snau), 1717-
Stenbocken, 1711-1717
Stin Annas, 1718-
Stockholms Galej, 1712-1715
Stora Fortuna, 1713-
Stövaren, 1710-1718
Svarta Örn, 1715-
Svensk Lösen, 1711-
Svenska Islandsfararen, 1716-1717 (samma som Prinsessan Ulrica Eleonora)
Svenska Vapnet, 1710-1712

Ulf, 1715-

Walfisch, -1716
Valfisken, 1715-1718
Valfisken (snau), 1717-
Wanderingen, 1715-
Vandringsman, 1715-
Varberg, 1718
Vargen, 1716-
Wenden, 1711-
Victoria, 1715-
Vinthunden (I), 1711-1712
Vindthunden (II), 1715
Vita Duvan, 1715-
Vita Falken, 1711-
Vita Örn, 1719
Wäduren, 1714
Wärskytten, 1713
Västgöta Lejon -1713
Västgöten, 1710-1717
Wästskytten, 1713

Älvsborg, 1716

Kristoffer Justus Hoenstierna

hoenstiernaChristoffer Justus Hoen, adlad Hoenstierna, född 1675 i Stockholm. Son till Justus Hoen och Maria Mundt.

Gift 1714 med Helena Maria Tigerschiöld, född 1684-06-05, död 1753-06-15 i Kristianstad och jordfäst därst. s. å. 19/6 samt begraven i Dalby socken Malmöhus län, dotter av häradshövdingen Wickman Hornbeen, adlad Tigerschiöld, och hans 1:a fru Helena Elisabet Weinholtz.

Kofferdibåtsman 1692. Båtsman i brittisk tjänst 1695. Underarklimästare därstädes 1696. Avsked s. å. For på svenska handelsfartyg från 1697.

Konstapel vid amiralitetet i Karlskrona 1700. Konstapel och understyrman på ett engelskt skepp 1702. Amiralitetslöjtnant 1710. Skeppskapten 1712-08-16. Kaparkapten på kaparsnauen Snappopp åren 1718-19. Adlad 1719-11-13 Avsked ur svensk tjänst 1720-02-17.

Därefter kapten vid fortifikationen i Holstein. Död (oklart vilket år) barnlös.

Börje Andersson Hjelmström

Börje Andersson Hjelmström föddes omkring 1680 i Hjälmared, Älvsåkers socken i Halland. Han dog 1725 i Göteborg. Gift med Botilla Andersdotter Christman. De fick fyra barn, varav minst ett, en dotter, dog som liten.  Var skeppare och en period kaparkapten, bland annat på Snappopp.

1716 köpte han enligt uppgifter i brittiska arkiv ett kaparskepp i St. Malo vid namn D’Argouse. Nåt skepp med det namnet har inte funnits i Sverige, men 1716-17 ägde Lars Gathenhielm och John Norcross ett skepp vid namn Le Trompeur som såldes i Dunkerque det sistnämnda året. Börje Andersson Hjelmström arbetade åt Lars Gathenhielm som också var ägaren av Snappopp. Även Le Duc de Berg var ett större kaparfartyg som sannolikt köptes i Frankrike år 1716.