Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Kanton

Opium-handeln på Ostindiska Kompaniets tid, del 2

Del 35 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Opiumhandeln i Ostindien utvecklades som ett sätt för europeer att finansiera teköpen i Kanton. Det Svenska Ostindiska Kompaniet använde i allmänhet spanska silverpiastrar som betalningsmedel. Dessa erhölls genom köp som i allmänhet genomfördes med lånade medel som ställdes till Kompaniets förfogande av handelshus i städer som exempelvis Antwerpen, Oostende, Cadiz, Amsterdam, Rotterdam, London och Hamburg.

På samma sätt gjorde andra länders ostindiska kompanier. Förfarandet skapade ett rejält underskott i Europas handel med Kina. Britterna kom snart på ett sätt att kompensera för detta. Genom att sälja produkter  som tyger och opium från deras kolonier i Indien. Engelsmännen lyckades på det sättet förbättra sin handelsbalans genom att sälja bomullstyger och opium från Indien, men opiumförsäljningen sköttes oftast av mellanhänder för att inte äventyra de viktiga tekontrakten. Svenskarnas järn och verktyg fanns det en begränsad avsättning för i andra länder och de användes till viss del för att finansiera inköpen av silver, men svenska  ylletyger och andra textilier var i praktiken osäljbara. Kineserna tog ibland motvilligt emot europeiskt ylle för att få möjlighet att sälja större kvantiteter av sina egna produkter.

Vid 1700-talets början kom bara några få europeiska fartyg till Kanton varje år. Under 1760- talet anlände mellan 20 och 30 fartyg om året, på 1790- talet omkring 50 och på 1810-talet närmare 70. Samma utveckling skedde när det gäller opiumhandeln. 1729 importerades 200 kistor opium till Kina, cirka 1 000 kistor år 1767 och 4 500 år 1800. En kista motsvarade ungefär 63 kilo opium. Bland de mellanhänder som handlade med opium återfanns de svenska superkargörerna, framförallt de som stannade över i Kanton. Dessa var i allmänhet verksamma med egna firmor i Macao och Macao var centralt för opiumhandeln. Det var där det lastades om till mindre fartyg för att smugglas till Kina och det var där affärerna organiserades. De fasta superkargörerna i kanton levde i allmänhet halva året i Macao.

Inkomsterna från den privata handeln i Ostindien gav mycket stora inkomster till de svenska superkargörerna i Kanton. Opiumhandeln var en del av det som svenskarna ägnade sig åt i likhet med alla andra som var inblandade i tehandeln  i Kanton:

Engelsmännen profiterade på opiumhandeln på två sätt, dels genom produktionen i Indien, dels genom försäljningen i Kanton. Stora mängder silver behövdes för att säkra tekontrakten. Förutom handeln med guld var opium nästan den enda vara som omedelbart tillförde likvida medel som kunde omsättas i tehandeln, bland annat som förskott på teer som skulle levereras när skeppen låg inne och som måste komma fram till Kanton i tid. Förseningar på två veckor upp till en månad kunde leda till att man missade de mest fördelaktiga vindarna för hemresan och fick stanna kvar i Kanton i nästan ett halvår. År 1770 var ett ganska vanligt pris på en kista opium omkring 300-500 spanska silverdollar (piastrar), ibland upp till 700 silverdollar för högsta kvalitet. Till detta kom ”avgifter” till mellanhänder på 10-15 procent. Tio år senare var utbudet större än efterfrågan och priset sjönk Med detta resonemang kan man kanske säga att smugglingen av opium var mindre riskfylld än te-handeln. Teerna kunde förlora halva sitt värde om de inte såldes omgående, utan måste lagras till nästa säsong, medan kistorna med opium kunde bli stående ett halvår eller mer, utan att förlora i kvalitet, om de var väl packade och förslutna.

Kontrakten kring te-exporten var ofta kopplade till försäljningen av de motköpsvaror som européerna förde med sig till Kina. Den som inte ville sälja europeiska varor kunde inte räkna med att få teckna några större te-kontrakt. Detta medförde att de kinesiska köpmännen ofta saknade likvida medel att betala teer och andra varor de beställt uppåt landet, innan de hade sålt undan sin del av importgodset. Om många fartyg samtidigt kom till Kanton med likartade produkter, blev priset givetvis lägre. Vissa varor kunde rentav behöva säljas med förlust. Opiumhandeln blev därför ett sätt att skaffa sig rörelsekapital, som inte ens de mest seriösa Hong-köpmännen kunde låta bli att dra nytta av. Den innebar även att man slapp låna pengar av varandra eller av européerna till höga räntor. Till och med tullmandarinen Hoppo kunde se mellan fingrarna med opiumhandeln, så länge skatter, avgifter och gåvor till hovet i Peking kunde levereras planenligt. Opiumhandeln blev därmed något som ”praktiskt taget alla” höll på med, inte bara Jean Abraham Grill. Däremot är det inte omöjligt att han och hans kollegor Michael Grubb och Jacob Hahr under några år vid mitten och slutet av 1760-talet var så pass inblandade och framgångsrika, att de svarade för upp emot 20 % av opiumtransporterna.

Opium producerades vid denna tid främst i två områden i Indien, Bengalen och Malwa. 1757 blev Bengalen en del av det brittiska kolonialväldet i Indien. Ett kolonialvälde som förvaltades av brittiska East India Company (EIC). EIC fick då direkt kontroll över produktionen av opium i Bengalen och etablerade ett opiummonopol i området. Innan dess sköttes opiumhandeln av fria handelsmän i exempelvis Oostendekompaniet gamla koloni Bankibazar (idag Ichapore), ett centrum för oberoende handlare, äventyrare och skumraskfigurer. Däribland flera med koppling till Svenska Ostindiska Kompaniet som Francois De Schonamille och sannolikt även Charles Barrington.

Efter att Bengalen blivit i den av det brittiska väldet kunde EIC fritt använda opiet för export till Kina och på så sätt förbättra och underlätta teinköpen. Till en början såldes det bengaliska opiet till mellanhänder på en börs i Calcutta. En del av mellanhänderna var de svenska superkargörerna.

De svenska superkargörernas inkomster kom främst från egen handel i Europa, egen handel i Ostindien och procent på vinsterna för skeppsresorna i Ostindiska Kompaniet. Den viktigaste inkomstkällan för Svenska Ostindiska Kompaniet och dess anställdas egen handel innan 1784 var tesmuggling till Storbritannien. När de brittiska tullsatserna sänktes blev tesmugglingen olönsam och mellan 1786 och 1806 (Fjärde oktrojen) gick Svenska Ostindiska Kompaniet med förlust. Ingen utdelning skedde till aktieägarna och superkargörerna tjänade inget på Ostindiska Kompaniets handel under den fjärde oktrojen.

För superkargörerna i Kanton men även för de ombord på fartygen återstod egentligen bara egen ostasiatisk handel som alternativ. Att handla med opium var den mest lönsamma verksamheten i Ostindien och det är nog ingen tvekan om att opium blev en än viktigare inkomstkälla för svenska superkargörer under fjärde oktrojen. Superkargörer och assistenter verksamma i Kanton under fjärde oktrojen var William Chalmers, Fredrik Ulrik PeyronJohan Dassau, Lars Gotheen, James Chalmers, Anders Ljungstedt, Jacob Gabriel Ullman och Gustaf Palm.

William Chalmers blev ju också mycket förmögen och det finns ingen möjlighet att han kunde bli det genom att arbeta för Ostindiska Kompaniets fjärde oktroj. Han kan bara ha blivit det genom egen privat handel under de 10 år (1783-93) han befann sig i Kanton och Bengalen. Därefter var hans bror James Chalmers i Kanton och Bengalen från slutet av 1792 till 1806.

Från 1797 blev det dock besvärligare för oberoende handlare att köpa opium i Bengalen, men opiet från Malwa kunde fortfarande köpas på en öppen marknad direkt från indiska handelsmän. Denna handel gick framförallt via Bombay (idag Mumbai) och inte via Bengalen och Calcutta (idag Kolkata). EIC tog dock en avgift även på denna handel. Opiumodlingen i Bengalen effektiviserades och koncentrerades till Bihar och Benares-distrikten. I Patna och Benares anlades anläggningar för att bearbeta vallmo för opiumtillverkning.Odling i andra områden under EIC-kontroll förbjöds från 1799. Britterna lyckades vända handelsbalansen med Kina med hjälp av opium och från 1804 hade det brittisk imperiet en positiv istället för negativ handelsbalans med Kina.

Innan fjärde oktrojen var det inte så att alla svenska superkargörer deltog i opiumhandeln, det fanns en rejäl kritik från exempelvis Peter Johan Bladh om att vissa superkargörer ägnade sig åt allt för vidlyftig privat handel och handel med opium. Men som vi sett utifrån exemplen med Jacob Hahr och Jean Abraham Grill kunde superkargörer även under tredje oktrojen tjäna pengar på opiumhandeln. Under de två första oktrojerna var det sannolikt ovanligare, framförallt då det inte fanns några kvarliggande superkargörer på den tiden. Men dels kunde affärer bedrivas via Bankibazar och kontakter där och dels via kontakter i Batavia dit VOC och deras anställda exporterade opium. Svenska Ostindiska Kompaniets fartyg besökte regelmässigt Batavia.

På 1800-talet kom opium att bli EIC:s och Indiens viktigaste inkomstkälla, göra många handelsmän i USA, Storbritannien och Kina mycket rika samt lägga grunden för Hong Kong. Svenskarna var då ute ur bilden med undantag av de få som stannade i Kanton och Macao som exempelvis Anders Ljungstedt och Jacob Gabriel Ullman.

Läs också: Ostindiska Kompaniet och opium, del 1

Advertisements

Gustaf Palm

Gustaf Palm var den allra siste superkargören i Kanton och gjorde sin avräkning för perioden i Kanton år 1807. Han verkar ha kommit till Kanton år 1799 och var till en början assistent.

Han föddes 1760 som son till Asmund Palm (1715-1780) och Eva van Bruyn. Fadern var representant för Svenska Levantiska Compagniet i Smyrna (dagens Izmir) och svensk generalkonsul i Istanbul. Systern Maria (Mimica) Palm (1754-1800) var gift med kommerserådet Christian Hebbe d.y. (1727-1795) och systern Elisabeth Palm (1756-1786) var gift med grosshandlaren Johan Schön (1753-1805).

En Gustaf Palm nämns i besättningsrullan för ostindiefararen Gustaf Adolph 1798 och benämns Chieff i Kanton. Sannolikt är det samme man, men han dog då inte år 1798 som det anges i rullan utan började arbeta som assistent för Ostindiska Kompaniet i Kanton. Det står i samma rulla att M. Maurice skulle stanna i Kanton, men så tycks aldrig ha skett. Det var väl därför sannolikt Maurice som dog i Macao år 1798.

Jacob Gabriel Ullman

Jacob Gabriel Ullman föddes 1764 i Göteborg som son till Jacob G Ullman och Christina Hierpe. Hans far tycks ha varit ägare av ett sillsalteri inne i Göteborg.

Jacob Gabriel Ullman var en av de sista svenska superkargörerna i Kanton tillsammans med Anders Ljungstedt och James Chalmers. Exakt när han tillträdde sin tjänst är dock lite oklart eller när han kom till Kanton är lite oklart.

Han stannade likhet med Anders Ljungstedt kvar i Macao efter att Ostindiska Kompaniet slutat sända skepp till Kanton. Han konverterade dessutom till katolicismen. Han gifte sig där med en portugisisk (egentligen var hon nog armenisk då hon var född i Armenien) kvinna, Rosa Rita Minas (1782-1822) och de fick 4 barn. Dottern Joana Maria Ullman (1808-1861) var gift med Joaquim José Ferreira da Veiga.

Ullman dog 23 juli 1837 i Macao.

Anders Ljungstedt

Anders Ljungstedt

Anders Ljungstedt. Porträtt målat av George Chinnery.

Anders Ljungstedt (Andrew Ljungstedt på engelska, kinesiskt namn Long Si Tai) föddes 23 mars 1759 i Linköping i en fattig familj. Han fick en son i Ryssland, född år 1790 som hade namnet Carl Andreievic.

Trots fattiga uppväxtförhållanden tog han så småningom ändå studenten vid Linköpings gymnasium 1781, därefter studerade han en tid vid Uppsala universitet. 1784 for han till Ryssland där han var verksam som lärare i tio år. Efter återkomsten till Sverige anställdes han som kung Gustav IV Adolfs tolk under dennes friarresa till Ryssland. Förutom ryska och svenska talade Ljungstedt också tyska, franska, engelska och så småningom också kantonesiska och portugisiska.

1798 anställdes Ljungstedt av Svenska Ostindiska Companiet där han fick tjänst som assistent på skeppet Drottningen under utresan för att sedan stanna som superkargör i Kanton. Efter det att Ostindiska Kompaniet andra oktroj formellt gick ut år 1806 fortsatte Ljungstedt med sin egen affärsverksamhet samtidigt som han var svensk generalagent (konsul) i Kina. Till en början tillbringade han halva året i Kanton och halva året i Macao. 1815 bosatte han sig permanent i Macao. 1820 blev han Sveriges förste generalkonsul i Kina. Ljungstedts privata affärsverksamhet (som med all sannolikhet inkluderade opiumhandel) gjorde honom till en förmögen man och han donerade en del av sin förmögenhet till en skola i Linköping, som grundades 1824 och idag bär namnet Anders Ljungstedts gymnasium.

Ljungstedt hyste stort intresse för Macaos historia och författade A Historical Sketch of the Portuguese Settlements in China, and of the Roman Catholic Church and Mission in China, som gavs ut i Boston. Verket är anmärkningsvärt dels för att det var det första utländska (icke-portugisiska, icke-kinesiska) arbetet som givits ut om Macaos historia och dels för att Ljungstedt vederlade den portugisiska regeringens påstående att Kina under Mingdynastin avträtt territoriet till Portugal. Boken byggde på många viktiga historiska dokument som sedan gått förlorade. Bland källorna fanns de så kallade Manuscriptos do Bispo Saraiva, böcker av José Baptista de Miranda e Silva och de rika arkiven som tillhörde stadssenaten. En tidig version av boken gavs ut 1832 i Macao.

Han återvände aldrig till Sverige utan dog i Macao den 10 november 1835 och begravdes på den protestantiska kyrkogården där.  Han har fått en gata i Macao uppkallad efter sig.

Förutom Ljungstedt stannade ytterligare en svensk superkargör i Macao, det var Jacob Gabriel Ullman, andre superkargör samtidigt som Anders Ljungstedt var tredje. Förste superkargör under deras tid i Kanton var James Chalmers, bror till den mer kände William Chalmers.

Ostindiska kompaniets superkargörer i Kanton

Från 1760-talet var det möjligt för superkargörer att stanna kvar i Kanton under perioderna mellan skeppens avgångar och ankomster. Den förste som kom att bli Ostindiska Kompaniets fasta superkargör i Kanton var Jean Abraham Grill. Ofta nämns dock Michael Grubb som den förste. Han var dock aldrig anställd som superkargör i Kanton utan drev egna affärer med Macao som bas. När Jean Abraham Grill kom till Kanton blev de två kompanjoner i en gemensam firma.

Även om superkargörerna tilläts stanna kvar i Kanton så åkte de i allmänhet till Macao där de skötte sina privata affärer i Ostindien. I Macao var levnadsförhållanden friare och bättre.

De exakta tiderna som de formellt var superkargörer är lite olika på olika ställen och källor. Har i allmänhet angett det år som de anlände till Kanton. Om det är okänt har jag använt uppgifterna som Sven T Kjellberg använt i sin bok Svenska Ostindiska Compagnierna 1731-1813. Tyvärr har han på olika sidor lite olika uppgifter och då har jag använt ankomsttid för fartygen med vilka superkargörerna anlände eller sannolikt anlände som startår.

Superkargörer i Kanton, tid i Kanton

Jean Abraham Grill, 1762-68
Johan Fredrik Pettersson, 1766- ?
David Sandberg, 1766-76 ??
John Chambers, 1767-72
Jacob Hahr, 1769-75
Anders Arfwedson, 1770-77
James (Jacob) Maule d.y., 1772-80
Carl Henrik Forss, 1775- ?
Peter Johan Bladh, 1777-83
Olof Lindahl, 1779-85
Georg Johan Conradi, 1779-86
Erik Stockenström, 1780-86
William Chalmers, 1783-86 (93) ?
Fredrik Ulrik Peyron 1783 – (1792) ?
Johan Dassau, 1785-(1792) ?
Lars Gotheen, 1785-86 ??
James Chalmers, (1792) ? -1806
Anders Ljungstedt, 1798-1806
Jacob Gabriel Ullman, (1792) ? – 1806
Gustaf Palm, (1799) ? – 1807

Jean Abraham Grill bedrev omfattande egna affärer tillsammans med Michael Grubb. Grubb kom till Macao redan 1759 för att bedriva egna affärer och fick 1762 sällskap av Jean Abraham Grill. Den sistnämnde hade även barn med en kvinna i Macao. Jacob Hahr var i Indien under några månader innan han anlände till Kanton. Sannolikt hjälpte han Grubb & grill med deras affärer där. Dessa affärer involverade opiumhandel med smuggling av opium till Kina.

Lars Gotheen tycks ha dött redan första året i Kanton, Fredrik Ulrik Peyron bosatte sig i London vid återkomsten från Kanton.

Bröderna Chalmers tillbringade en del tid i Indien och deltog med all sannolikhet också i opiumhandeln. William Chalmers var exempelvis verksam i Bengalen åren 1986-93 och därefter var sannolikt brodern James Chalmers verksam där. De viktigaste affärerna i Bengalen var opiumhandel. Exakt när James Chalmers blev superkargör i Kanton är lite oklart, men 1806 var han det enligt Sven T. Kjellberg. Han anlände dock till Kanton 1792, men reste kanske vidare till Bengalen för att ta över broderns affärer. Troligen kan det handla om 1797 eller åren efter 1797 då British East India Company började utesluta alla mellanhänder i opiumhandeln och de oberoende uppköparna tvingades då bort från möjligheterna att köpa opium i Calcutta. William Chalmers åkte hem till Göteborg 1793.

Anders Ljungstedt blev kvar i Macao efter att han slutat som superkargör. Han drev därefter egna privat handel i Ostindien. Han var också svenska statens handelsagent för Kina. Fram till 1815 tillbringade han halva året i Kanton och halva i Macao, men därefter bodde han bara i Macao. Ljungstedt dog i Macao 1835.

Även Jacob Gabriel Ullman stannade kvar i Macao och konverterade dessutom till katolicismen. Han gifte sig där med en portugisisk kvinna, Rosa Minas och fick 4 barn varav minst två döttrar. En av döttrarna, Joanna Anna Ullman var gift med Joaquim José Ferreira Veiga. Ullman dog 1837 i Macao.

Förutom opium handlade de privata affärerna som de kvarstannande superkargerna ägnade sig åt också om låneverksamhet. De kunde låna upp pengar i Europa och sen låna ut dem till högre ränta till kinesiska handelsmän. Skillnaden på ränta kunde vara uppemot 10%. Bodmerilån till djonkhandeln var ett annat sätt att både låna och investera i den lokala handeln. Lasten var säkerheten när det gällde bodmerilån och räntan kunde vara uppemot 40% på sådana låna då riskerna ansågs stora. Bodmerilån till besättningar ombord på de svenska skeppen var ett sätt att föra hem kapital till Sverige. Lånen betalade ut i Kanton och betaldes tillbaks efter ankomst till Sverige och försäljning de varor besättningsmännen köpt för egen del i Kina.

Fredrik Ulrik Peyron

Fredrik Ulrik Peyron föddes 1752 i Stockholm som son till Barthelemy Toussaint Peyron (1717-1766) och Angelique Charlotte Denise Bourgoin (1730-1810). Gift med Lætitia Anna Hunt (1771-1843), som dog i Stockholm. De hade tre barn tillsammans som uppnådde vuxen ålder.

Han gjorde 1768–84 sju resor till Kanton i Ostindiska kompaniets tjänst, 1768 som jungman, 1771–79 som assistent bland annat som andre assistent på Adolph Friederic 1771-72 och som superkargör på utresan med Adolph Friederic år 1783. Därefter stannade han i Kanton som kvarvarande superkargör. Exakt hur länge han blev kvar där är oklart men efter tiden i Kanton bosatte han sig i London där han dog 1801. Han uppges ha varit ”av vackert utseende men full av alla laster och till allt nyttigt otjänlig”.

Smedberg

Johan Adolf Smedberg (1753-1793) föddes i Klara församling i Stockholm som son till rådmannen Anders Smedberg (1695-1763) och Helena Charlotta Schmeer (1708-?). Fadern var svåger till Gerhard Willemoth 1680-1764), borgmästare i Nyköping, Mikael Nilsson Grubb, engagerad i Ostindiska kompaniet och Anders Dahlström, framgångsrik handelsman i Stockholm. Johan Adolf Smedberg hade minst tre bröder, Israel Smedberg, Carl Fredrik Smedberg och Olof Smedberg samt en syster, Maria Charlotta Smedberg.

Han var anställd i Ostindiska Kompaniet och gjorde 4 resor som superkargör, 1781-82 på Drottning Sophia Magdalena, 1784-86 på Gustaf Adolph samt på Drottning Sophia Magdalena igen åren 1787-88 och 1792-94. På den sistnämnda resan dog han under vistelsen i Kanton år 1793. Smedberg var frimurare och den förste ordförandemästaren i Frimurarordens loge i Kanton.

Även brodern Israel Smedberg var anställd i Ostindiska Kompaniet, som matros på Götha Leijon 1750-52. Han dog 1754 i Ostindien.

Flera kusiner på faderns sida var även de anställda i Ostindiska Kompaniet. Den ene, som också hette Israel Smedberg (född cirka 1737), var son till källarmästare Johan Smedberg (1706-44) i Göteborg och Margareta Wising (-1750), arbetade som jungman på Prinsessan Sophia Albertina 1755-56. Margareta Wising gifte om sig med Johan Rundsten, också anställd i Ostindiska Kompaniet.

Även en tredje person  med förnamnet Israel och också han kusin, Israel Jöransson Smedberg (1720-91) var anställd i Ostindiska Kompaniet. Han var son till rådmannen Jöran Smedberg (1696-1761) i Uppsala och Margareta von Langenberg (1705-1764) samt gift med Elisabeth Waldenström (1730-1804).  Den första resan till Ostindien gjorde han som volontär på Götheborg 1743-45 och sedan vara han hovmästare på Calmar 1746-48. Därefter var han buteljör på Hoppet 1752-54, Prinsessan Sophia Albertina 1758-59 och Finland 1762-63.

Flera av döttrarna till Helena Charlotta Schmeers bror Johan Henrik Schmeer, dvs kusiner till Johan Adolf Smedberg, var gifta med personer som hade kopplingar till Ostindiska kompaniet. Christina Charlotta Schmeer (1735-84) var gift med Daniel Pettersson i dennes första äktenskap. Hans bror Johan Fredrik Pettersson (1725-?), var superkargör i Ostindiska kompaniet och gift med Sara Maria Liedberg, och Anna Maria Schmeer (1733-84) var gift med direktören i Ostindiska kompaniet, Jacob Schutz (1709-72), i dennes andra äktenskap.

I nederländska Ostindiska Kompaniet, VOC, arbetade en Emanuel Smedberg som lättmatros på skeppet Eik en Linde, på en resa till Batavia 1787. Han reste tillbaka med Goede trouw år 1789. Sannolikt också på den resan som matros. Om han är släkt med här beskrivna Smedberg-familj är okänt.

Vem var sjörövaren på Tvartorp?

Endast för medlemmar

Stockenström, Ostindien och Sydafrika

Erik Stockenström (1749–1788) föddes i Grythytte socken Örebro län. Studerade i Uppsala. Auskultant i bergskollegium 1766-03-10. Han var son till brukspatron Salomon Stockenström (1711-1783) och Catahrina Kalmeter (1713-?).

stockenströmKadett på Svenska Ostindiska Kompaniets (inte i det nederländska som det hävdas på en del internetsajter) expedition till Kina 1769. Skeppsskrivare på en resa med start 1772. Tredje assistent hos kompaniet 1774 och förste assistent 1776. Superkargör 1780 på Cron Prins Gustaf men bara på utresan då han därefter stannade i Kanton som fast superkargör för Ostindiska Kompaniet. Adlades 1784 som von Stockenström tillsammans med sin äldre bror Lars Stockenström. Han dog i Göteborg strax efter hemkomsten från Kanton.

Brodern Lars von Stockenström (1748-1803) blev brukspatron. Han var direktör för Avesta Koppar och järnbruk. År 1796 förvärvade han också Fagersta bruk. Även den yngre brodern Salomon Stockenström (1751-1811) adlades (1776) och blev brukspatron.

En syssling (inte kusin) till dem med samma efternamn kom också att ta arbete på ostindiefarare. Dock inte i det Svenska Ostindiska Kompaniet. Hans namn var Anders (Andries) Stockenström (1757-1811). Han reste från Sverige under våren 1781 och senare, 1782, återfinns han som ”quarter-gunner”, alltså ansvarig för 4 kanoner  på VOC-skeppet ‘t Zeepaard på väg till Batavia (nuvarande Djakarta i Indonesiem).

Han arbetade nio år på sjön med VOC (Holländska Ostindiska Kompaniet) på resor i Indisk Oceanen vilket inkluderade slavhandel, frakt och handel mellan Kapstaden, Madagaskar och Ostindien:

In September 1781 Anders Stockenström sailed from Texel as a quarter-gunner aboard a VOC ship, ’t Zeepaard. Scurvy broke out in the fleet when it reached the Equator, and when it reached Table Bay in December 1782, 1 202 of the 2 753 passengers and crew had died, and 915 were ill. Four of the most heavily armed ships, including ’t Zeepaard, sailed for Batavia, after four weeks, to assist in the war against the British. It is not known whether Anders sailed with the fleet, but two years later he was working as an assistant in the goods office in Cape Town, where he remained for some years.

Stockenström blev därefter bokhållare  för VOC i Kapstaden fram till 1793 då han slutade. 1796 blev han anställd som sekreterare till landdrosten i Graaff-Reinet i östra Kap och åtta år senare blev han själv landdrost. Under hans tid som landdrost uppstod en blodig och allvarlig konflikt mellan Xhosa-folket och boerbosättarna. De ledde till militära sammanstötningar och 1811 dödades Anders Stockenström:

During his eight years as landdrost – under Batavian rule until 1806, and then under British rule – the district experienced Bushman raids in the north and north-west, and an unsettled frontier with the amaXhosa. Public buildings were in need of restoration following the Khoikhoi/Xhosa invasion of 1802-03 (the Third Frontier War). While commandos were sent against the Bushmen, Anders also tried to reconcile the Bushmen by having game shot for them, and periodically giving them cattle.

When steps were eventually taken against the Xhosa in December 1811, Anders, in command of the burghers of Graaff-Reinet, occupied Bruintjieshoogte to protect the area north of the Zuurberg. The commandos of George, Uitenhage and Swellendam, together with the Cape Regiment, gathered at the Sundays River mouth and after Christmas, crossed the river to drive the Xhosa from the Addo bush.

On 27 December Col John Graham of Fintry sent orders to Stockenström to join the rest of the force at Coerney, where Col J G Cuyler (landdrost of Uitenhage) was in charge. Realising that this would leave the area north of the Zuurberg vulnerable to Xhosa attack, Anders went to discuss the matter with Graham.

He set out at sunset on 29 December 1811 with 24 men. About five hours later he encountered a number of Xhosa of the Imidange clan under Kasa on Doringnek, the watershed between the White and Coerney rivers, on the Zuurberg.

Relying on his popularity as the friend and benefactor of both colonists and indigenous peoples, Anders dismounted and went to meet the war party unarmed. He spent at least half an hour endeavouring to persuade Kasa to return to their country without bloodshed. But when he returned to mount his horse, the Imidange had surrounded his party and attacked, killing eight burghers and an interpreter. Four were wounded but managed to escape.

Han gifte sig där med Maria Geertruyda Broeders, dotter till Peter Caspar Brodersen från Rantrum i Slesvig som flyttat till Kap och hans fru Elsabe Cornelia Colijn. Anders Stockenström och hans fru fick fyra döttrar och fyra söner. Den som mest utmärkte sig var sonen Anders som på afrikaans kallades Andries Stockenström (1792 – 1864).

Michael Grubb

Michael Grubb (1728-1808) var i sitt första gifte gift med Beata Christina Kijk, dotter till bergsrådet J.J. Kijk och Christina Bladh. Christina Bladh var faster till Peter Johan Bladh (1746-1816), som bl.a. var superkargör i Ostindiska kompaniet med placering i Kanton 1777-84. Peter Johan Bladh var också kusin till superkargören Carl von Heland. Michael af Grubbens son i andra äktenskapet med Sofia Elisabeth Wasz, Nils Wilhelm af Grubb, var kirurg som var verksam både civilt och i marinen, och blev provinsialkirurg i Stockholms län och assessor. Hans fru var Sofia Magdalena von Heland.

Han var son till Gunilda Grubb och Nils Grubb. Gunilda Grubb var sångförfattare och pietist och Michael Grubbs far Nils Grubb var inspektor vid järnvågen i Stockholm. Hans syster var Catharina Elisabet Grubb.

Michael Grubb (1728-1808) samarbetade nära med Jacob Hahr (1727-85), son till Henrik Hahr, när de båda två var superkargörer för Ostindiska kompaniet i Kanton och dessutom var de båda kompanjoner med Jean Abraham Grill (1736-92) och sysslade med privat handel i stor omfattning. Bland annat deltog man i opiumhandeln med Kina.

Sin första resa med Ostindisk Kompaniets skepp gjorde Michael Grubb 1749, 1755 reste han som 1:e assistent på Prinsessan Sophia Albertina tillsammans med 2.e assistenten Jean Abraham Grill på den senares först resa till Kanton.1758-59 var Michael Grubb superkargör på Prins Carl och han tycks därefter ha stannat i Macao för att bedriva egna affärer. När Jean Abraham Grill kom till Kanton 1761 kom han också att stanna kvar och blev kompanjon med Grubb i dennes privata handelsfirma. Jean Abraham Grill kom dessutom också att spela rollen som representant för Ostindiska Kompaniet. När Michael Grubb reste hem 1764 blev Jean Abrahams Grills position svår då han del skulle ta hand om alla de egna affärerna, dels Kompaniets affärer . Samtidigt meddelade Ostindiska Kompaniet att Jacob Hahr skulle skickas ut för att bli deras representant i Kanton, som fast superkargör.

Jacob Hahr (1727-1785) hann med det skepp som avgick från Göteborg vid årsskiftet 1764-1765. Till följd av detta blev resan till Kinabesvärlig. Först blev Hahr akterseglad i London och tog sig sedan efter fartygsreparationer i Rio de Janeiro och ett långt uppehåll i Madras i Indien slutligen till Kanton, dit han anlände på hösten 1767. Resan från Göteborg hade då tagit drygt två och ett halvt år.

Efter hemkomsten blev Michael Grubb från 1766 en av Ostindiska kompaniets direktörer, under den tredje oktrojen, och han hade posten till 1770 då han gick i konkurs och tvingades lämna direktionen. Tre gånger ledde hans våghalsiga och riskfyllda affärer till att han måste göra konkurs. Under åren som det gick bra för affärerna ägde han Garphyttans bruk och alunverket i Latorp. De två bruken övertogs 1776 av familjen Grill. Under åren som direktör adlades Michael Grubb med namnet af Grubbens. Han valdes också in i Vetenskapsakademien år 1777 men uteslöts dock senare tillsammans med andra som inte längre ansågs göra nytta.

Baltzar Grubb (1725-66), var sannolikt bror till Michael Grubb men Gösta Hahr anger i boken om Hinrich Hahr som utgavs 1966 att han var son till Mikael Nilsson Grubb, var också engagerad i Ostindiska kompaniet men tillhörde en annan släkt med samma efternamn. Som kapten på fartyget Riksens Ständer under resan 1760-62. På resan var Henrik Wilhelm Hahr (1724-94), bror till Jacob Hahr, superkargör tillsammans med David Sandberg, Chr. Hinr. Braad, Magnus Borgman och B. Fr. Ritterberg. Baltzar Grubb var också kapten på Prins Carl under resan till Kanton 1758-59 då Michael Grubb,  Christian Tham och Joh. Fredr. Pettersson var superkargörer och på Enigheten 1754-55 med Olof Ström, B. Borgman och Peter J. Berenberg som superkargörer.