Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Jonas C:son Kjellberg

Skandinaviska kreditaktiebolaget

Del 2 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

Så synnerligen många praktiska resultat hade icke 1860-talets skandinavism med dess hänförelse för ett gemensamt uppträdande af nordens folk. hade den dock och det ett, hvaröfver den skulle kunna vara stolt. Redan i ofvan anförda titel ligger en antydan om den basis, hvarpå man ursprungligen tänkt anordna detta bankinstitut.

Till 1863 års nationalekonomiska möte i Göteborg, det första och mest skandinaviska, som hållits, hade infunnit sig ett ovanligt stort antal danskar, bland hvilka äfven befann sig den redan då mycket bekante Tietgen. Stora idéer tänktes af honom, men hvad som brast i Norden var framför allt kapital för dessas genomförande; och bakom allt Tietgens görande och låtande låg alltid tanken på Danmarks storhet, på dess utveckling i finansiellt och ekonomiskt afseende. För att vinna detta mål borde de öfriga skandinaviska rikena blifva tributära till Danmark.

Fullständigt privat förhandlades om planen med de inbjudne svenskarne herrar Willerding, Oscar Dickson, Oscar Ekman, O. Wijk och C. F. Wærn, hvilken sistnämde lär hafva påtänkts till bankchef. Tietgens plan var att bilda en stor skandinavisk kreditanstalt med hufvudkontor i Köpenhamn och filialer ej blott i Göteborg, Stockholm och Kristiania, utan äfven i Amsterdam, Paris och London. Grundkapitalet uppgifves hafva föreslagits till 25 eller 15 millioner kronor; ändamålet skulle vara att — i väg med den tyska nuvarande s. k. Hypothekenbanken — uteslutande négociera lån såväl till staten som kommuner, bolag eller enskilda.

Mot planen uppträdde synnerligast A. O. Wallenberg, som på inga villkor kunde vara med om att förlägga affärens hufvudkontor till Köpenhamn, utan ville ha det till Göteborg, som låge på samma afstånd — 12 timmars väg som man då räknade — från nordens tre hufvudstäder. Bolaget borde för öfrigt komma under svensk lag. Slutligen enades man om dessa åsikter, borgmästare Björck skref bolagsreglerna och konstituerande sammanträde hölls den 24 oktober 1863, hvarvid till ledamöter i interimstyrelsen utsågos herrar C. F. Waern, O. Dickson, Oscar Ekman, Olof Wijk och J. W. Wilson i Göteborg, A. O. Wallenberg och generalmajor D. G. Bildt i Stockholm, baron J. E. Stjernblad i Marsvinsholm, konsulerna T. J. Heftye och N. A. Andresen i Kristiania, etatsråd P. Broberg, agent O. B. Suhr och bankdirektör C. F. Tietgen i Köpenhamn, hrr S. Sarphati, M. H. Insinger och C. van Hemort i Amsterdam, Mr. Samuel Laing i London och M. Bischoffsheim i Paris.
Bolagsordningen stadfästes den 6 november.

Snart drog sig emellertid Danmark tillbaka på grund af krigsoroligheterna och äfven England hade ekonomiska svårigheter i sammanhang med nordamerikanska frihetskriget. Den skandinaviska internationella banken visade sig vara en utopi, men intresset för ett nytt svenskt bankinstitut var så mycket större, tack vare i främsta rummet konsul Oscar Ekmans intresse.

Efter långa underhandlingar stiftades den 21 mars 1864 ett svenskt bolag, hvars första styrelseledamöter blefvo general Bildt, hrr C. F. Wærn, J. W. Wilson, konsul H. Davidson, O. Wijk, P. Hammarberg, Tietgen — den ende kvarstående utlänningen — och Wallenberg samt baron Stjernblad och konsul Ekman. Grundfonden skulle vara minst 5 millioner kronor, — hvaraf 20 % kontant inbetaltes, — högst 15 millioner.

Bolagsordningen innehöll, att bankens syfte skulle vara: att medvärka till anskaffande af medel, som upptagas i form af statslån eller för kommuner och korporationer; att taga del i sådana lån och köpa samt sälja andelar däri; att köpa och sälja aktier och obligationer utgifna af lagligen konstituerade föreningar för upptagande af lån mot säkerhet i fast egendom eller för utförande af större industriella företag; att genom pänningeförsträckningar befordra företag af sistnämnde eller därmed likartad beskaffenhet, ehvad de utföras af bolag eller enskilda personer; att mottaga pänningar till förvar eller förräntande; och slutligen att köpa och sälja växlar.

Syftet var sålunda att kombinera en Hvpothekenbankrörelse (i ordets tyska mening) med en emissionsbank samt, i sista hand, att eventuellt sysselsätta sig med vissa delar af vanlig bankvärksamhet. Medel till den rörelse banken tänkte bedrifva kunde anskaffas genom utställande af räntebärande obligationer, —något som äfven till en början skedde, ehuru det högsta utelöpande beloppet af dessa aldrig uppgick öfver 1 1/2 mill. kronor ¡ sedan 1867 ha dylika aldrig kommit till användning.

Banken började sin verksamhet den 1 april 1864 med ett aktiekapital af 5.147.500 kronor, hvarå inbetalts 1.029.500 kr. Verkställande direktör blef Theod. Mannheimer, ”mannen med den medfödda finansiella begåfningen, med den praktiska blicken, med den omutliga redbarheten, med den solida, från all spekulation bannlysta läggningen”, — såsom en författare karaktäriserat honom.

Under bankens första tid verkade den nästan uteslutande i form af en bankirrörelse, såsom den ju ock ursprungligen afsetts. Den förmedlade statslån till såväl Sverige som Norge; obligationslån till kommuner, järnvägsbolag och privatföretag upplades och crédit-mobilierrörelsen vardt sålunda ej främmande för bolaget. Men rätt snart började dess ledning alltmer gå ut på egentlig bankverksamhet, hvartill bolaget vid det den 7 augusti 1865 öppnade kontoret i Stockholm knöt verksamheten som växlingsombud för de flesta af Sveriges enskilda banker. Skulle det typiska i bankens skötsel än ytterligare preciseras, kunde man säga, att den varit och är en affärsbank, som i främsta rummet haft blicken riktad på handelns och industriens kraf; dess diskonteringsverksamhet har alltid ledts i en riktning, som varit gagnande för dessas sunda utveckling.

År 1896 anordnade friherre K. Langenskiöld, den dåvarande verkställande direktören vid kontoret i Stockholm, en clearingrörelse därstädes, hvilken visade sig vara af synnerligen stort gagn och numera, som bekant, förlagts till riksbanken i Stockholm.

Bolagets hufvudkontor är fortfarande i Göteborg; kontoret i Stockholm tillkom,såsom ofvan nämnts, år 1865 och har sedan år 1900 ett afdelningskontor vid Hamngatan. Den 6 november 1868 öppnades ett afdelningskontor i Norrköping.

Aktierna voro ursprungligen å 355 kronor, men deras lydelse bestämdes genom kgl. resolutionen den 6 juni 1867 till 142 kronor (= 200 francs, 8 St, eller 94 holl. floriner). Oaktadt de sålunda tydligen affattats med hänsyn till utländskt mynt, torde knappast någon enda f. n. vara placerad annorstädes än i Sverige.

År 1865 ökades aktiekapitalet till 7.495.115 kr., hvaraf 2.998.046 inbetaldt. År 1867 ändrades, som nyss antyddes, aktievalören till 142 kr. och aktiekapitalet ökades till fullt inbetalte 5.000.104 kronor. Sedan dess har kapitalet höjts:

år 1873 till 7.500.156 kronor
1891 10.000.208
1902 12.500.260

Genom bolagsstämmobeslut den 16 oktober 1902 ökades reservfonden, — hvilken dels uppsamlats af vinster och dels uppstått genom premie å nya aktier — till ej mindre ån 10 mill. kronor ochman kan sålunda gifva den författare rätt, som säger, att ”Skandinaviska Kreditaktiebolaget för närvarande icke blott är Sveriges största, utan äfven dess starkaste bankaktiebolag”.

Bolagets rörelse framgår af nedanstående ur revisionsberättelserna hämtade öfversikt:

Såsom verkställande direktörer, utom Theod. Mannheimer, hafva tjänstgjort: i Stockholm hrr Henrik Davidson, W:m Meyerson, baron C. Skogman och baron Langenskiöld; samt i Norrköping John Philipson och John Svartling.

Bolagets verksamhet i Göteborg ledes nu af hrr A. Andréen, — som sedan 1866 tjänstgjort i banken — och H. Mannheimer; i Stockholm af hrr Jonas C:son Kjellberg och Ivar Palm samt i Norrköping af hr Ad. Lind och en direktion af ytterligare tre ledamöter.

Bankens styrelse består f. n. af herrar: Ivar Waern, ordförande, Ad. Peyron, vice ordf., grefve A. A. G. von Rosen, C. Setterwall, O. Melin, A. Andréen, W:m Gibson, George Barclay, A. E. Seaton, Jonas C:son Kjellberg, baron A. L. E. Åkerhjelm, H. Mannheimer, Ivar Palm, Rich. Åkerman och Erik Frisell. Hedersordförande är konsul Oscar Ekman, som alltsedan bolagets tillkomst med oförminskadt intresse följt dess utveckling.

Uti bankens styrelse hafva tidigare förutom ofvan omnämda första uppsättning samt förut angifne verkställande direktörer följande herrar haft säte och stämma: justitierådet L. T. Almqvist, Carl Benedicks, S. Godenius, Henning Frisell, Carl O. Kjellberg, J. J. Ekman, L. Stuart, M. E. Delbanco och H. W. Martin.

För sina tjänstemän har banken afsatt en pensionsfond, som f. n. uppgår till 250.000 kronor.

Axel Ramm

Advertisements

Nora Bergslags Järnväg

Del 4 av 9 i serien Järnvägar

Nora Bergslags Järnvägs AB (NBsJ, från 1946 NBJ) bildades 1905 i syfte att rekonstruera de järnvägar som drevs av Nora-Karlskoga Järnvägs AB (NKJ), ett bolag med skraltig ekonomi och inte helt tillfredställande standard på sin banor. Järnvägen ligger visserligen inte i Göteborg eller har fysisk anknytning till staden, men den dominerades under långa tider av göteborgska ägarintressen.

Ursprungligen hade NKJ bildats 1871 med en styrelse bestående av brukspatronerna P. Lagerhjelm (styrelseordförande och VD), Bofors, C. Lindberg, Karlsdal, och A. Kinberg, Skråmmen, samt bergsbruksidkaren P. V. Pehrson, Gelleråsen, och bankdirektören E. Rahlen, Örebro. Den sistnämnde avgick dock snart och ersattes av två personer, löjtnant C. G. Oxehufuvud, Björkbom, och bergsbruksidkaren And. Ericsson, Bohult. Planerna var att bygga en järnväg från nordvästra stambanan vid Strömtorp till Stribergs gruvfält med en sidobana till Karlskoga faktori (Björkborns bruk) och en annan sidobana Gyttorp-Nora.

Den byggare som anlitades från början, den brittiska firman Jackson & Bage, kom emellrtid snart å obestånd och kontraktet på banans byggande övergick år 1873 till John Millar i Göteborg och som trafikchef för banan antsälldes Ad. Wilh. Murray. 1873 öppandes sträckan Vikersvik-Bofors för trafik liksom sträckan Gyttorp-Striberg. Redan 1872 hade Bofors-Strömtorp öpnnats för trafik och under 1874 öppnade hela banan. 1876 stod förlängningen av banan mellan Strömtorp och Otterbäcken klar.  Huvudbanan var Nora-Otterbäcken med en sidobana Gyttorp-Striberg. 1875 stod en annan bibanan färdig, nämligen Gyttorp-Pershyttan. Däremot byggdes aldrig bibanan Strömtorp-Karlskoga faktori utan där blev det en kanal istället.

Nästan parallelt med NKJ, från Stribergs gruvfält till Degerfors hade ungefär samtidigt en annan konkurrerande jänväg byggts. I motsats till Nora-Karlskoga Järnväg var den järnvägen, från början kallad Vikern-Möcklens Järnväg (VMJ) var den banan smalspårig med en spårvidd på 802 mm. VMJ korsade NKJ i Vikersvik och stod färdig 1873. Konkurrensen mellan de två jänvägsbolagen var hård. Bägge ägdes av bruksägare längs med banorna. En stor ägare i VMJ var också gruvbolaget Dalkarlsbergs AB. År 1886 köptes VMJ av NKJ då det senare bolaget ekonomiskt var starkare. Året innan hade NKJ också köpt Nora-Ervalla Järnväg (NEJ).

Nora-Ervalla Järnväg hade skapats på initiativ av brukssocieteten i Örebro län och 1851 bildades bolaget Nora-Ervalla Järnväg med ett kapital av 100 000 rdr bko och ett lån på 135 000 rdr bko upptogs också. Till direktionsmedlemmar valdes frih. H. Hamilton, Boo, överste A. Anckarsvärd, Karlslund, bergmästare C. O. Troilius, Nora, brukspatron A. Wedberg, Nora, riksdagsman P. Persson, Järnboås, brukspatron G. E. AF Geijerstam, Frösvidal, och kamreraren L. Widestrand, Örebro. Claes Adelskiöld anlitades för byggandet. Sträckningen Nora-Ervalla bestämdes efter överenskommelse med Köping-Hults Järnväg (KHJ). Från början hade man nämligen tänkt sig en järnväg hela vägen från Nora till Örebro.

NEJ stod färdig 1856 och trafiken på banan sköttes fram till och med 1874 av KHJ. Därefter trafikerades NEJ av Nora-Karlskoga Järnväg fram till 1885 då NEJ köptes upp av NKJ. Köpet genomfördes eftersom NEJ hade kommit i ekonomiskt trångmål då en bro över Järleån rasat redan innan trafik kommit igång och då man konstruerat banan med en undermålig typ av räl som snart fick bytas ut. NEJ:s ägare hade då under flera år försökt få banan uppköpt av ett större och mer lönsamt bolag.

Under NKJ:s tid som ägare av smalspårsbanan VMJ förlängdes denna norrut från Striberg till Grängen år 1887 och vidare från Grängen till Bredsjö på Bergslagsbanan år 1894. Denna järnväg ägdes av Striberg-Grängens Järnvägs AB, ett nybildat dotterbolag till NKJ. Bibanor fanns till Petersfors bruk och Rössbergs gruvor. 1893 sammanslogs de olika dotterbolag till NKJ som ägde smalspårsbanorna till ett nytt bolag med namnet Bredsjö-Degerfors Järnväg (BDJ).

1903 fick NKJ en ny chef, Olof Bärnheim. Denne tog initiativ till att företagets järnvägstrafik skulle förenklas och förslog snart en nedläggning av stora delar av den smalspåriga järnvägen samt ombyggnad av andra delar av denna till normalspår. Hela Vikern – Möckelns järnväg, 55 km, med undantag av linjen Dalkarlsberg – Vikersvik, 4 km., skulle rivas upp och att linjen Striberg – Bredsjö byggas om till normalspårig. Ett nytt spår med normalspårvidd skulle också byggas från Valåsen till Bofors. För ombyggnaden bildades ett nytt bolag, Nora Bergslags Järnvägar (NBsJ).  Skandinaviska Kredit AB blev störste ägare i det nya bolaget. Den kvarvarande smalspåriga järnvägen Dalkarlsberg-Vikersvik-Lerdalen fick namnet Dalkarlsbergs Järnväg (DJ). 1932 inskränktes persontrafiken till endast lördagar och 1940 upphörde persontrafiken helt. 1953 lades all godstrafik ned och 1954 revs banan upp.

Till styrelse för det nya bolaget utsågs landshövding A. G. Svedelius (ordf), bankdirektörerna fil. dr Carl Herslow och J. C:son Kjellberg, bankiren Carl Cervin, bankofullmäktigen C. A. Weber och kaptenen O. Bärnheim (VD). Det nya bolaget övertog all NKJ:s skulder och tillgångar samt upptog ettt stort lån för att täcka kostnaderna för ombyggnaderna:

Bankkonsortiet skulle därjämte försträcka det nya bolaget de medel, 1050000 kr., som detta bolag behövde för de smalspåriga banornas ombyggande och anläggande av linjen Bofors- Valåsen. Sålunda lämnade Skandinaviska kreditaktiebolaget 3/7 av erforderliga medel, Skånes enskilda bank 2/7, bankirfirman C. G. Cervin 1/7 och bankirfirman C. A. Weber 1/7.

Juli 1907 öppnades bispåret Bofors – Valåsen för allmän trafik, och samtidigt lade trafiken på den smalspåriga linjen Degerfors – Dalkarlsberg ned. I nov. 1907 öppnades den bredspåriga bandelen Striberg – -Bredsjö för allmän trafik och samtidigt lades trafiken på den smalspåriga linjen Vikersvik – Bredsjö ned.

Redan 1876 hade NKJ funderat å att bilda rederi för att frakta produkter över Vänern och ner till Göteborg via Trollhätte kanal,men det blev inget av detta. Styrelseledamoten J. Millar köpte istället ett fartyg som skötte om denna trafik. 1884 bildade dock intressenterna bakom NKJ ett rederi, Nora-Kalrskoga Rederi AB men företaget upplöstes redan 1894 och dess tillgångar inklusive fartyg övertpgs av järnvägsbolaget. Efter bildandet av NBsJ år 1905 byggdes hmanen i Otterbäcken ut av järnvägsbolaget ochman bedrev trafik minst två gånger i veckan med bolagets ångare och pråmar till Göteborg, så länge förhållandena tillät fartygstrafik. Denna trafik ksöttes i samarbete med några rederier, mellan 1876-1878 firman John Millar, 1879-1883 firman A. Bratt & Co, 1884-1919 ånyo firman John Millar och 1920-1923 Ångfartygs AB Göta kanal.

Under 1920- och 30-talen blomstrade NBJ. Verksamheten utökades med egen busstrafik och hamn i Otterbäcken. Malm var det viktigaste godset, men även trä, skrot och olja fraktades på banan. Speciella ”kruttåg” med explosiva ämnen kördes också till och från Bofors och Gyttorp.

1918 sålde Skandinaviska Kredit sina intressen i NBsJ till Broströmskoncernen (Ångfartygs AB Tirfing) och Rederi AB Svenska Lloyd. Broströms blev senare majoritetsägare och drev järnvägen och hamnen vidare intill 1978. Året därefter införlivades NBJ, som företaget då förkortades, med SJ efter att ägaren Broströms begärt detta i en skrivelse till regeringen år 1977. NBJ kvarstod som eget bolag, ägat av SJ, fram till och med 1984. Rederiverksamheten inom BJ lades ner 1953. NBsJ (NBJ) var under en stor del av sin existens ett lönsamt bolag tack vare en stor godstrafik. Som mest trafikerade NBsJ/NBJ 173 km järnväg.

Persontrafiken var av mindre betydelse och nedlades allteftersom under 1950- och -60-talen. Redan 1924 lades dock all persontrafik ner på bispåret mellan Bofors – Valåsen. 1957 drogs den dagliga persontrafiken in på sträckan Gyttorp – Bredsjö och 1959 drogs söndagstågen in på sträckan Strömtorp – Otterbäcken, 1960 mellan Nora – Bofors, mellan Nora – Ervalla 1961 samt mellan Bofors – Strömtorp 1963. 1966 blev det definitivt slut på NBJ persontrafik. 18 maj gick den sista rälsbussen mellan Bredsjö och Gyttorp. I maj 1966 gick det sista persontåget på NBJ. Återstående persontrafik upphörde då på huvudlinjen Ervalla – Nora – Bofors – Otterbäcken. Därefter bederev NBJ enbart persontrafik med buss.

1967 lades gruvorna i Pershyttan och Striberg ned. I och med detta upphörde efterhand malmtransporterna på NBJ. Transporter
som under alla år varit själva ”ryggraden”. Viss malmtrafik fortsatte att gå eftersom man tömde malmlagren. Det sista malmtåget gick 19 april 1974 från Striberg till Oxelösund via Nora – Ervalla – Frövi. Därefter avveckales godstrafiken också i snabb takt:

3 maj 1974 lades godstrafiken ned mellan Bergsäng och Pershyttan. Spåret revs upp 1975 men kom att återuppbyggas och öppnades som museibana 3 juli 1888. (Se Nora Bergslags Veteranjärnväg.)
3 maj 1977 lades godstrafiken ned mellan Bredsjö och Grängen.
11 juni 1979 lades godstrafiken ned mellan Gyttorp och Grängen. I praktiken hade man bara kört så kallad behovstrafik sedan 1 juni 1977.
Linjen mellan Bredsjö och Gyttorp började att rivas i augusti 1979. Rivningen var helt slutförd i augusti 1980.
11 juni 1979 uphörde godstrafiken mellan Gyttorp och Nora. Viss trafik med oljelaster pågick fram till december 1980.
11 juni 1979 upphörde godstrafiken mellan Nora och Ervalla. Viss trafik med gruståg fortsatte mellan Stora Mon och Ervalla fram till någon gång under 1981.
1 december 1986 upphör inofficiellt godstrafiken Gyttorp – Bofors. Formellt lägs den ned först 1 oktober 1989.
27 maj 1990 läggs godstrafiken ned mellan Strömtorp och Otterbäcken. Tillfällig trafik återupptogs under tiden 18 maj 1992 till 31 december 1994.
Den enda godstrafik som idag återstår på det forna NBJ-nätet är mellan Bofors och Strömtorp. Trafiken körs av godsentreprenör på uppdrag av SJ.

Bandelen Gullspång–Otterbäcken revs upp 2002, men sträckan Strömtorp–Gullspång ligger kvar och har öppnats för dressintrafik med utgångspunkter i Konsterud och Gullspång, där banan ansluter till ett sidospår till Kinnekullebanan. Även sträckan Gyttorp-Nora-Ervalla finns kvar då den räddades av den nybildade föreningen Nora Bergslags Veteran-Jernväg (NBVJ) och den är nu museijärnväg.

Läs mer: Nora kommun, Örebro läns museum,

Skandinaviska Kredit (Skandinaviska Banken)

Under våren 1863 hölls ett nordiskt nationalekonomiskt möte i Göteborg. På det mötet och i en mindre krets lade den danske finansmannen C.F. Tietgen fram en plan på ett skandinaviskt-internationellt finansinstitut med säte i Köpenhamn. Det skedde i liten grupp av deltagare, däribland Oscar Ekman, Oscar Dickson, Olof Wijk, C.Fr. Waern och A.O. Wallenberg. Idén var en bank som genom emissioner och kapitalimport skulle förmedla stora investeringar till näringslivet. Målsättningen var att locka utländska investerare.

I verkligheten blev det hela något annat när banken grundades 1863. Oscar Ekman som blev den som drev projektet lyckades inte hitta några internationella placerare utan banken fick istället en i huvudsak svenska karaktär, mycket tack vare A.O. Wallenberg. Sätet för banken blev dessutom Göteborg istället för Köpenhamn. Namnet blev Skandinaviska Kredit AB och var Sveriges första aktiebank.

I den första styrelsen ingick Oscar Ekman (ordf.), C.Fr. Waern, J.W. Wilson, Peter Hammarberg, Olof Wijk, A.O. Wallenberg, Gillis Bildt (överståthållare och  senare regeringsmedlem, förfader till dagens utrikesminister Carl Bildt), Jules Stjernblad från Skånes Enskilda Bank, Henrik Davidson (chef för bankens Stockholmskontor) samt C.F. Tietgen (avgick redan 1866). Till VD utsågs den danskfödde Theodor Mannheimer. Banken fick sitt kontor i det så kallade Chalmerska huset på Södra Hamngatan 11. Huset var också Oscar Ekmans bostad och huvudkontor för D.Carnegie & Co.

Skandinaviska Kredit fick snabbt en ledande roll när det gällde utlåning til lindustriföretag och emissionsverksamhet. Man lämnade under 1860-talet betydande krediter till Rosendahl, Mölnlycke, Hellefors, Edsvalla och Bergvik och redan i början av 1870-talet var banken Sveriges viktigaste bank, även om Skånes Enskilda Bank var siffermässigt större.

Skandinaviska Kredit var helt avgörande för bildandet av ett av Sveriges tidiga storföretag, nämligen Trafik AB Grängesberg-Oxelösund (TGOJ). Bakgrunden var ett antal obligationslån till järnvägsbolag vars räntor inte kunde betalas. Tillsammans med Ernest Cassel, representant för ett engelst konsortium, The Swedish Association Ltd, som ägde majoriteten i de aktuella järnvägsbolagen samt några gruvbolag och bruk agerade Theodor Mannheimer och banken för att bilda TGOJ. Skandinaviska Kredit erhöll 20% av aktierna. Dessa såldes senare av till enskilda intressenter.

1896 drog sig Oscar Ekman tillbaks från posten som ordförande och ersattes av Olof Wijk d.y., som efter sin död 1901 ersattes av Ivar Waern. Stockholmskontorets chef Henrik Davidson dog 1895 och på hans post inträdde Karl Langenskiöld (ingift i familjen Ekman). 1901 blev denne dock chef för Riksbanken och ny chef i Stockholm blev då Jonas C:son Kjellberg. När Theodor Mannheimer dog år 1900 ersattes han av A. Andréen med Herman Mannheimer vid sin sida.

Banken köpte också upp andra banker, 1907 köptes Industrikredit AB i Stockholm och 1910 fusionerade man med den lika stora Skånes Enskilda Bank. Skandinaviska Kredit blev efter denna fusion utan konkurrens Sveriges största bank. Från 1910 hade banken tre huvudkontor, Göteborg med Herman Mannheimer som chef, Stockholm med Jonas C:son Kjellberg och Malmö med Erik Malmsten. Carl Herslow (tidigare ordförande i Skånes Enskilda Bank) blev ordförande och Ivar Waern vice ordförande. Från 1911 blev L. Åkerhielm ordförande och William Gibson samt Carl A. Trolle vice ordförande.

Banken blev huvudfinansiär för flera storföretag i Göteborgsregionen, exempelvis familjerna Mark och Carlanders företag Claes Johansson & Co, Gamlestadens Fabriker och SKF, flera av stadens rederier samt Götaverken. Även vid Grängesbergsbolagets övertagande av AB Gellivare Malmfält och Luossavaara-Kirunavaara AB år 1903 spelade banken en betydande roll.

Övertagandet av andra banker fortsatte också, 1917 övertogs Sveriges Privata Centralbank, som självt övertagit Nordiska Kreditbanken samma år, 1918 övertogs Örebro Enskilda Bank (grundad 1837) och1919 Skånska Handelsbanken.

Banken kom också att bli den största kreditgivarna till Ivar Kreuger och hans spekulativa uppbygge av en svensk industrigrupp med Svenska Tändsticks AB (STAB) och Kreuger & Toll i centrum. Andra storkunder var Broström, SKF, Uddeholm och Bofors via Göteborgskontoret och Sockerbolaget (arvtagare till Carnegie), Kockums och familjen Wehtjes Skånska Cement och Skånska Cementgjuteriet (de två senare företagen skulle senare delvis hamna hos Stockholms Enskilda Bank).

I storbolagen Grängesberg, STAB och SKF ägde banken själv stora aktieposter och man hade stora lån till en rad bolag som krisade under 1920-talet. Däribland det gena emissionsbolaget Centralgruppen Emissions AB (som bland annat ägde de malmrättigheter som skulle ge upphov till bolaget Boliden), Riddarhyttan, Björkaasen i Nordnorge, separatorbolaget Baltic, Öresundsvarvet i Landskrona, Marma-Långrör (ägt av familjen Wijk), Claes Johansson & Co, Malmö Yllefabriks AB samt till spekulanterna Huldt och Knut Tillberg. Banken tvingades överta ägandet av flera av dessa krisbolag under 1920-talet för att säkra sina fordringar.

Boliden såldes till Kreuger 1929, men vid Kreugerkraschen 1932 kom bolaget tillbaka i bankens ägo. Genom att Skandinaviska Kredit varit Kreugers viktigste bankförbindelse drabbades banken hårt av Kreugerkraschen, både ekonomiskt och på annat sätt. Bankens renommé, främst i utlandet, försämrades på ett avgörande sätt. Även bankens stockholmschef Oscar Rydbeck drogs med i Kreugers fall, förlorade jobbet och blev förklarad i personlig konkurs. Kreugers imperium var precis som så många andra spekulanters, då som nu, byggt på lösan sand. Fiktiva värden spelade en stor roll och när kraschen försvann det mesta som ur en tom ballong. Banken döptes 1939 om till Skandinaviska Banken.

För att överta bankens industriintressen startade man 1937 investmentbolaget Custos som övertog Skandinaviska Bankens ägande i Fastighets AB Hufvudstaden, Riddarhyttan, Hellefors, Wargön, Marma-Långrör, Mölnlycke och Oxelösunds Jänverk med mera. Senare också en aktiepost i STAB.Tillsammans kom banken och AB Custos att utgöra centrum i en av Sveriges största storfinansgrupper.

Resultatet av Skandinaviska Bankens problem och sammankoppling med Kreugerkraschen tillsammans med att Svenska Handelsbanken hade en dynamisk ledning ledde till att Skandinaviska Banken blev omsprungen av Handelsbanken som blev Sveriges största bank. Skandinaviska Banken fortsatte dock att överta andra banker och växte också, 1939 övertogs Loftahammars Lån- och Sparkassa, 1942 AB Borås Bank och AB Dalslands Bank, 1944 Bankirfirman C.G. Cervins bankrörelse, 1945 Södermanlands Enskilda Bank AB och 1949 Göteborgs Handelsbank.

1959 gjordes det gamla sågverksföretaget Säfveåns AB om till ett investmentbolag och övertog bankens ägande i bland annat Boliden och Svetsmekano.

1963 var Skandinaviska Banken och Custos centrum i den tredje största svenska storfinansgruppen och centrala makthavare i gruppen var Sven Schwartz, Lars-Eric Thunholm, Tage Thomasson, Franz Hartmann och Gösta Liedberg. I styrelsen satt för övrigt även Dan-Axel Broström och Ernst Wehtje, vars bror Walter Wehtje satt i styrelsen för Stockholms Enskilda Bank.

1969 bestod bankens styrelse av Frans Hartmann (ordförande), Sven Hammarskiöld, Erland Waldenström, Dan-Axel Broström, Stig Gorthon, Kristian von Sydow, Sverre R:son Sohlman, Wilhelm Ekman (från samma familj som bankens initiativtagare Oscar Ekman), Nils Holmström, Per Carlsson, Sune Wetterlundh, Gunnar Engellau (Volvo), Lars-Erik Thunholm (VD), Ingemar Blennow (chef göteborgskontoret), Alf Åkerman (chef stockholmskontoret) och Hans-Cavalli Björkman (chef Malmökontoret). Bland de större ägarna fanns fortfarande familjen Mannheimer.

1972 fusionerades banken med Stockholms Enskilda Bank till Skandinaviska Enskilda Banken.

Direktörer i Skandinaviska Kredit / Skandinaviska Banken

Göteborg
Theodor Mannheimer, 1864-1900
A. Andréen 1900-1905
Herman Mannheimer, 1900-1930
Åke Belfrage, 1930-1946
Erik Lundh, 1946-1960
Ingemar Blennow, ?-1970

Stockholm
Henrik Davidson, 1865-1895
Karl Langenskiöld, 1895-1901
Jonas C:son Kjellberg, 1901-1917
Oscar Rydbeck, 1917-1932
Ernst Herslow, 1933-1946
Gustaf Söderlund 1946-1957
Lars-Erik Thunholm 1957-1971 (VD 1957-1971)
Alf Åkerman 1971

Malmö
Erik Malmsten 1910-1913
Holger Lauritzen, 1913-1919
Åke Belfrage, 1919-1930
Ernst C:son Herslow, 1930-1933
Ivar Åkerman, 1933-1951
Claes Lindskog, 1951-?
Hans Cavalli-Björkman, ?-1971

Läs mer: Sydsvenskan, SVD, VA,

Andra källor:
Vem äger Sverige?, SOU 1968:7
CH Hermansson, Monopol och storfinans – de 15 familjerna, 1971, tredje upplagan
Aktieägarens Uppslagsbok 1969, 1969
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987