Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Jonas Alströmer

Svenska Islandsfararen

1714 köpte Jonas Alström den brittisk fregatten De Olbing Galley som senare döptes om till Prinsessan Ulrica Eleonora och sattes in som kaparfregatt på den svenska västkusten. Bemannad med 90 man och enligt Peter Wessel (Tordenskiold) bestyckad med 28 stycken 6-pundkanoner och några nicke-hakar kom fregatten under befäl av Sam Blackman i strid med fregatten Løvendals Galej, utrustad med 18 kanoner, i juli 1714. Fartyget var då på väg från London till Göteborg och har fortfarande namnet De Olbing Galley. På Løvendals Galej förde Peter Wessel befälet sen 1712. Striden avbröts när den danska fregatten fick slut på ammunition:

I begynnelsen av juli 1714 stevnet en fregatt ut fra London for et koffarditokt til Vest-India. Først da man var ute i sjøen tok kaptein Blackman fram de forseglede ordrer som viste seg å være et svensk kaperbrev. På det tidspunktet var det nemlig ikke noen uvanlig foreteelse å utstede kaperbrev til fremmede skip. Et slikt brev var en statlig tillatelse til å kapre skip under fiendtlig flagg for å kunne føre det til en vennlig havn, og deretter få utbetalt en del av skipets og lastens verdi til egen fortjeneste. Fregatten var hovedsakelig engelsk bemannet. Den var en stor galei-fregatt eller en demi-batterie fregatt, en betegnelse som kan ha ment en fregatt med ett helt kanondekk og et halvt, åpent kanondekk. Etter Wessels rapport er det mest sannsynlig at det var en demi-batterie fregatt med to dekk, med høy skanse på akterskipet og ganske høybordet, noe denne typen var kjent for. Mellom kanonportene var det skåret ut årehull, og dermed oppstår tilleggsnavnet «galley».

På ettermiddagen den 26. juli 1714 mellom Lindesnes og Skagen førte Wessel nederlandsk flagg for å unngå å varsle sine tiltenkte bytter da han så en stor fregatt under engelsk flagg nærme seg. Etter å ha passert Wessels skip, la den plutselig om kursen og skjøt to skudd idet man heiste det svenske flagg. Wessel heiste da det danske flagget og vendte skipet sitt om fra dets utsatte posisjon, for så å rette en voldsom beskytning mot det større krigsskipet. Han hadde besluttet seg for å ta opp striden, til tross for at hans motstander var større med flere kanoner og flere menn.

I over tre timer lå de to fregattene side om side mens kanonene skjøt salve på salve med voldsomme brak helt til ved ti-tiden om aftenen. Da mente kaptein Blackman på De Olbing Galley at nok var nok og satte alle seil til for å kom seg unna i ly av mørket. Wessel tok ikke opp forfølgelsen før han hadde fått de verste skadene reparert, men kunne da lett ta igjen den andre fregatten, som var blitt sterkt skadet etter den lange trefningen. Så kom det til et nytt sammenstøt som varte i nesten to timer til like over midnatt. Blackman mistet storråen på stormasten, men Wessel måtte likevel bryte av fordi det var forvoldt store skader som måtte repareres på hans eget skip. Uansett kunne ikke Blackman gjøre bruk av sine seil for å komme seg vekk, og Wessel kunne ta ham igjen på nytt.

Ved seks-tiden om morgenen den 27. juli 1714 braket de løs enda en gang i et tredje sammenstøt. Dette varte i tre timer. Begge skip fikk omfattende skader. De Olbing Galley fikk flere av rærne i riggen skutt sønder og sammen, mens Løvendals Galley fikk tre grunnskudd under vannlinjen og skade på rær, master og seil. Skadene var så store at begge måtte stoppe ildgivningen en stund for å unngå at skipene skulle synke under dem. Men ingen ville gi seg. Etter flere nye timer med nødreparasjoner kom det til et fjerde sammenstøt ut på ettermiddagen.

Etter en times ny strid var endelig De Olbing Galley i ferd med å overgi seg. Akkurat i dette øyeblikket, da Wessel hadde seieren innen rekkevidde, kom sjokket da en underoffiser kom til og forklarte at de ikke hadde mer krutt, bare nok til tre-fire skudd på hver kanon. Wessel ville først entre fienden, men i vest-nord-vest vind med ustadig sjø og høye dønninger lot det ikke seg gjøre. Han måtte la den svenske fregatten få dra vekk.

(I citatet ovan har kaptenens namn korrigerats till Blackman istället för det felaktiga Bactman.)

lovendals-galej

Modell av Løvendals Galej i Fjäre kyrka i Norge.

Prinsessan Ulrika Eleonora kom i Lars Gathenhielms ägo år 1716 efter att de kapat fartyget och därefter tilldömts detta som pris. Bakgrunden till detta händelseförlopp är oklart men Jonas Alström blev mycket förbittrad över det hela. Lars Gathenhielm bytte namn på fregatten som nu fick heta Svenska Islandsfararen. Den fick nu Jakob Jürgensson Molsund som befäl ombord fram till att den erövrades av den danska flottan efter en hård strid år 1717. Kapten på det danska skepp, Søridderen, som tog fregatten var Christian Vosbein.

Skeppet infördes som pris till Larvik den 6 juni 1717. Jakob Jürgensson Molsund tillfångatogs men lyckades rymma.

 

Advertisements

Svenska industrins män: Jonas Alströmer

Del 1 av 9 i serien Svenska industriens män
Endast för medlemmar

Jonas Alströmer

Endast för medlemmar

Alströmers och Wijks

Endast för medlemmar

Alströmer 302

Del 4 av 39 i serien Adliga familjer från Göteborg
Endast för medlemmar

Alströmer 1938

Del 3 av 39 i serien Adliga familjer från Göteborg
Endast för medlemmar

Lärjeholm

Lärjeholms gård ligger ungefär nio kilometer nordost om centrala Göteborg. Huvudbyggnaden ligger 150 meter från Göta älv och mellan gården och älven går E45:an och järnvägen. Gården vilar på en delvis okänd historia som går tillbaka till medeltiden.

Lärjeholm omnämns första gången i ett köpebrev från 1463 då riddare Erik Nipertz köpte en tomt av Ingegerd Magnusdotter och Jeppe Andersson. Nipertz var mellan åren 1457–1470 ståthållare på Älvsborgs slott. Nästa dokumenterade ägarbyte var när Gudmund Börjesson 1552 köpte Lärjeholm. Från 1600-talet och framåt beskrivs Lärjeholm som ett säteri. Danskarna brände ner Lärjeholms säteri 1645, men redan samma år byggdes det upp igen. Under nästan två århundraden fanns flera olika ägare, bland annat Jonas Alströmer. Andra ägare var bland annat, Ebba Leijonhuvud i början av 1600-talet, Lennart Torstensson, Isaac Browald (1688-1754) som var gift med Ingela Gathenhielm (-1729), änka efter Lars Gathenhielm (-1718), Claes Adam Wachtmeister som var gift med Christina Hall och Nils Ström.

Det är troligen Claes Adam Wachtmeister som låtit uppföra den huvudbyggnad som idag återfinns på Lärjeholm. I samband med detta tillkom två flygelbyggnader, varav den ena finns kvar. Den andra brann ner och återbyggdes aldrig.

Gården visar inga tecken på yttre förändringar sedan denna tid. Huvudbyggnaden är i sengustaviansk stil med sparsamma dekorationer i klassicistisk stil, tidstypiskt för en svensk herrgård. Den är symmetriskt utformad och har fasader i gulmålad locklistpanel med ett högt, valmat mansardtak. Huset är uppfört i två våningar med oinredd vind. Flygelbyggnaden är uppförd i samma gulmålade locklistpanel som huvudbyggnaden och har ett liknande tak.

På huvudbyggnadens framsida finns tre ingångar. Den centralt placerade huvudentrén på framsidans mitt var till för husets ägare och familj. De två yttre ingångarna leder till husets första våning där kök och utrymmen för tjänstefolk fanns. Den andra, finare våningen är den som ägaren och hans familj bodde i. Här är takhöjden och fönstren en aning högre än våningen under. Den inre planlösningen är i stort sett likadan som vid uppförandet.

I ett utrymme i källaren syns spåren från medeltiden. Källarutrymmet är i grovhuggen sten med ett lågt tunnvalvstak, och har klarat såväl eld som tidens tand.

Göteborgs Stad köpte Lärjeholms gård 1895. Anledningen till köpet var att kunna säkerställa kvaliteten på dricksvattnet till staden. Under egendomen finns ett stort sandlager genom vilket det tillrinnande vattnet från älven naturligt filtreras.

Under 1900-talet blev Lärjeholms gård behandlingshem. Från 1920 och framåt var gården hem för alkoholister, och från slutet av 1940-talet fungerade gården som en del av Lillhagens sjukhus. En restaurering av huvudbyggnadens exteriör gjordes 1984. I dag finns här ett motivations- och utredningshem.

Lärjeholms gård byggnadsminnesförklarades den 21 december 1973, och sedan 1991 ingår den i Higabs fastighetsbestånd.

Grunden i texten från Higab. Bearbetad och ändrad med uppgifter från flera andra källor.

ÄGARLÄNGD
-1463 Ingegerd Magnusdotter och Jeppe Andersson
1463- Erik Nipertz
-1536 Håkan Nilsson
1536- Nils Eriksson
-1552 Salfve, Helge, Anders och Torsten Gudmarssöner (östra Lerje)
-1552 Gudmund Börjesson (västra Lerje)
1552- Gudmund Börjesson (hela Lerje?)
-1600 Sven Larsson i Munkiasgierdhe, Bryngel Persson,
Jon Arfvidsson, Kerstin Karlsdotter, Anna och
Gyrid Håkansdöttrar samt Henning Skräddares
hustru Nya Lödöse (del av Lerje)
1600-1608 Arfvid Håkansson (del av Lerje)
-1601 Karin i Nörunga (Lilla Lerje)
1601-1610 Ebba Leijonhufvud (Lilla Lerje)
1608-1610 Ebba Leijonhufvud (del av Lerje)
1610-1636 Herman Wrangel
1636-1665 Johan Mauritz Wrangel
1665-1680 Mauritz Friedrick Wrangel, Anna Elisabeth Wrangel och Krister Horn
1680-1723 Hans von Gerdes
1723-1725 Carl von Gerdes
1725-1755 Isaac Browald och Ingela Gathenhielm
1755-1760 Jonas Alströmer
1760-1793 Nils Ström och Sara Catharina Ström
1793-1793 Jonas A. Sernström och Anna M Sernström
1793-1811 Clas Adam Wachtmeister
1811-1840 A.R. Lorent
P.E. Lorent
1840-1873 Nolleroth
Jägmästare A.F.T. Ostvald
Grosshandlare C.F. Karlbom
Grosshandlare Jakob Trahn
1873-1895 Fil. Doktor. A.V. Ekman
1895- Göteborgs stad

Alströmer – potatis, får, Ostindiska och manufakturer

Del 10 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Jonas Alström (1685-1761) var son till stadsborgaren Tore Karlsson i Alingsås och Annika Gislesdotter. Alströms föräldrar var fattiga, så han var tvungen att lämna hemmet tidigt och försörja sig själv. Han fick därför mycket lite skolundervisning. Han arbetade som bodgosse i Eksjö och som renskrivare. År 1707 följde han med sin vän Alberg till London för att hjälpa denne att starta en firma. 1710 övertog han verksamheten och skötte den framgångsrikt. 1715 återvände han till Sverige och begav sig till Göteborg men reste redan 1719 till England igen.

1723 återvände han till Sverige via Frankrike. Nu startade han ett manufakturverk i Alingsås. De första väveriarbetarna lejdes i Frankrike och Nederländerna. Utförsel av maskiner, redskap och råmaterial var strängt förbjudet där, så han smugglade ut dem ur landet. Efter stora svårigheter med myndigheter och fabrikanter, som försökte hindra exporten, lyckades han skaffa maskiner även från England. Finansieringen kom huvudsakligen från värmländska bruksägare, vilket ju troligen betydde också göteborgska handelsmän  lyckades han 1725 bilda ett bolag.

Vid 1726 års riksdag togs flera beslut som var viktiga för att företaget skulle kunna verka. Kung Fredrik gick själv in som delägare i företaget. I Alingsås startades därefter en rad väverier, spinnerier, kattuntrycker med mera. Alingsås manufatkturverk var fött. Genom intresse för jordbruk och vilja att använda svenska råvarror i manufakturverket deltog Jonas Alströmer i utvecklingen för att popularisera potatis och tobak i Sverige såväl som med utveckling av fårskötseln då han från 1735 arrenderade kungsgården Höjentorp och där inrättade ettschäferi. Han var också en av grundarna av Kungliga Vetenskapsakademien år 1739.

Utöver nämnda verksamheter så var också Jonas Alström delägare i kaparfartyg i början av 1700-talet. Bland annat inköpte han en kaparfregatt i England där han hade goda förbindelser. Under hans ägo bar skeppet namnet Prinsessan Ulrica Eleonora. Bland annat var fartyget direkt inblandat i en sjöstrid med Peter Wessel (Tordenskiold) under kapten Sam Blackmans befäl. Fartyget övertogs 1716 av Lars Gathenhielm och bytte då nman till Svenska Islandsfararen.

I sitt första gifte var han gift med Margareta Clason, dotter till brukspatronen Johan Clason, och fick fem barn med henne. Han gifte som sig 1741 med Hedvig Elisabeth Paulin, dotter till handlanden Elias Paulin, och fick tre barn i det äktenskapet. 1751 adlades Jonas Alström med efternamnet Alströmer och det är med det namnet han blivit känd.

Flera av Jonas Alströmers söner kom att bli lika framgångsrika som fadern och förmodligen betydligt rikare. Den äldste sonen Patrik Alströmer (1733-1804) övertog ansvaret för industrierna i Alingsås. Vis riksdagen 1765 blev manufakturen i Alingsås av med sina privilegier och 1779 tvingades han till en nedläggning av verket efter att stora delar brunnit ner. 1776 blev han kompanjon med brodern Claes Alströmer i dennes firma, 1770 hade han blivit kommerseråd, 1774 vice landshövding i Älvsborgs län och 1777 direktör i Ostindiska kompaniet. Den sistnämnda posten behöll han till sin död. 1778 blev han friherre (baron) i likhet med sin bror Clas Alströmer. Patrik (Patrick) Alströmer var gift med Kristina Maria Ollonberg i sitt första gifte och sitt andra med Christina Maria Silfverschiöld. Patrik Alströmer bebodde för en tid Gåsevadholm och var vän med David af Sandeberg och familjen Hall på Gunnebo. År 1778-79 ägde Patrik Alströmer också Främmestads säteri. I likhet med många andra i det Ostindiska kompanietvar Patrik Alströmer frimurare.

En dotter till Patrik Alströmer var konstnären och sångerskan Margareta Alströmer(1763-1816). Som gift hette on Margareta Cronstedt af Fullerö. Hon var medlem i Konstakademin och Musikaliska akademin från 1795.

Sonen August Alströmer (1735-1773) var gift med Anna Margareta Sahlgren (1747-67), dotter till den rike Niclas Sahlgren (1701-76), direktör i Ostindiska kompaniet. Deras dotter Anna Margareta Alströmer (1766-92) ärvde de stora gods som Niclas Sahlgren skaffat sig. Hon gifte sig med Nils Silfverschiöld (1753-1813) och i den släkten återfinns godsen Koberg och Gåsevadholm än idag. De övertog också ägandet av Virsbo bruk. 1772 omvandlade Niclas Sahlgren de två godsen till fideikommiss. Andra gods som ärvdes av henne hamnade senare i familjen Klingspor genom arv. Gåsevadholm tillhörde dock aldrig August Alströmer utan istället hans bror Clas Alströmer (1736-1794) som var gift med Niclas Sahlgrens andra dotter Sara Catharina Sahlgren (1748-1818). Men då dessa inte hade några arvingar övergick godset vid hennes död till Nils August Silfverschiöld, som till Nils Silfverschiöld och Anna Margareta Alströmer. August Alströmer reste en del  utomlands och bosatte sig senare i Stockholm dä han blev handlande.

Clas Alströmer

Clas Alströmer

Clas (Claes) Alströmer som ju också var gift med en dotter till Niclas Sahlgren i likhet med brodern August Alströmer övertog vid 18 års ålder ansvaret för familjens egendomar Berga, Nolhaga och arrendegården Höjentorp med schäferier (fårfarmer). 1761 blev han utnämnd till kommissarie i Kommerskollegium, med uppgift att ansvara för tillsynen av den svenska schäferistaten. Efter att denna tjänst dragits in år 1765 stannade Alströmer kvar några år i Stockholm.

1770 flyttade Clas Alströmer till Göteborg och blev delägare i ett bolag med sin svärfar, Niclas Sahlgren. Förutom att de skötte ett av de största handelskontoren i Sverige, med tillhörande bergverk såsom Virsbo bruk, Dömble och Gräsbosiö (det senare hade övertagits från familjen Rappholt vid en konkurs 1776)  och lantegendomar, så främjade de också allmännyttiga och vetenskapliga företag. Den så kallade Alströmerska vägen vid sjön Aspen, mellan Alingsås och Göteborg, är ett minne av Alströmers verksamhet. Alströmer satsade även stora summor på att införskaffa jordbruksredskap, modeller, boskap och nyttiga växter från utlandet. Hans stödde även flera svenska vetenskapsmän, såsom Torbern BergmanAdam AfzeliusCarl Peter Thunberg, med flera. Clas Alströmer och hans fru Sara Catharina Sahlgren var också ägare till Gåsevadholm som sedan ärvdes av brodern August Alströmers dotterson Nils August Silfverschiöld. 1778 blev Clas Alströmer friherre (baron) i likhet med sin bror Patrik Alströmer. Clas Alströmer och hans fru ägde också Kristinedals landeri i Gamlestaden i Göteborg.

När Niclas Sahlgren dog 1776 upptogs Clas Alströmers bröder Patrik Alströmer och Johan Alströmer i handelsfirman istället liksom Clas Alströmers fru Sara C Alströmer (född Sahlgren) och Nils Silfverschiöld. Strax efter detta fick emellertid firman problem och gick vid mitten av 1780-talet i konkurs med stora skulder till utländska långivare och svenska bruk, som exempelvis Olof Wengren som sålt Thorskog till Carl Söderström och CJ Jöransson med säkerhet i firman Sahlgren & Alströmer. Andra stora fordringsägare var Martin Törngren vars svåger Lars Kåhre övertog Kristinedal i Gamlestaden vid konkursen och Berendt (Bernhard) Wohlfahrt. Därefter ägnade sig de båda bröderna Alströmer åt sina gods.

Clas Alströmer spelade stor roll för Niclas Sahlgrens olika donationer, exempelvis Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Han var också engagerad i den uppenbart tvivelaktiga verksamheten Dals Bergssocietet tillsammans med svärfadern Niclas Sahlgren, bruksägaren Samuel af Ugglas och en lång rad av män från de så kallade skeppsbroadeln, Carlos Grill, Anthoni Grill, Axel Sparre (gift med en dotter till Jacob Sahlgren, bror till Niclas Sahlgren) och Johan Henrik Lefebure och hans far. De flesta av dessa personer var också involverade i Ostindiska kompaniet. Andra som var engagerade i Dals Bergssocietet var Samuel Gustaf Hermelin, John Hall d.ä, Peter Bagge, Christian Arfvidsson, Jean Abraham Grill och Samuel Sandels (svärfar till Hermelin i dennes första gifte). Flera av de i Bergsocieteten engagerade var intresserade av alkemi.

Niclas Sahlgren ägde även Östads säteri utanför Alingsås. Han donerade detta till en barnhusstiftelse som drev ett barnhus från 1774 fram till 1945. Därefter har man bedrivit annan verksamhet. Den förste föreståndaren för stiftelsen blev svärsonen Clas Alströmer. Sedan dess har det suttit någon ur familjen Alströmer i stiftelsens ledning som så kallad styresman. Idag heter styresmannen Patrik Alströmer (1950-). Han är också styrelseledamot i Skogssällskapet, en av Sveriges större privata markägare och markförvaltare. Övriga ledamöter kommer från andra traditionella överklassfamiljer som EkmanWaern och Silfverschiöld. Denne Patrik Alströmers mor var född Kjellberg, hans faster Christina Alströmer (1914-) var gift med Stig Dahlbäck (1913-?), fastern Elisabeth Alströmer (1916-?) med Sven Dahlbäck (1907-?) och mor till Wallenbergmannen Claes Dahlbäck.

Jonas Alströmers fjärde son Johan Alströmer (1742-86) tog tillsammans med brodern Patrik Alströmer ansvar för manufakturerna i Alingsås då hans bröder lämnat för andra verksamheter. Då Johan Alströmer stannade kvar i Alingsås blev det han som skötte det mesta på plats. Patrik Alströmer hade ju även en mängd andra uppdrag att sköta, vilket Johan Alströmer inte hade. Jonas Alströmer hade endast en dotter och samtliga personer med namnet Alströmer som lever idag härstammar alltså från Jonas Alströmers son Patrik Alströmer (de är inte så många, endast en spalt i adelskalendern).

Läs mer: StarbyATVästarvetAlingsås idagGbgnonstopSHGTSVDSTM,