Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

John Hall

John Hall den yngre

Denne olycklige man föddes i det nämnda huset vid Östra Hamngatan. Fadern, John Hall d. ä., var en köpmansfurste i stor stil i 1700-talets Göteborg, vilken under sin firma John Hall & Co. representerade Sveriges “mest ansedda handelsfirma”. Hans fader, skotten Benjamin Hall hade jämte sina bröder Robert och John Hall — den förste med namnet — bosatt sig i Göteborg i 1700-talets förra del och drevo där handelsrörelse.

[…]

I palatset i staden och ute på det vackra Gunnebo uppfostrades de två barn, en son och en dotter, varmed John Halls och Christina Gothéns äktenskap lyckliggjorts. Dottern, vilken fått samma namn som modern, skildrades som en intagande och behaglig tärna, väl uppfostrad och litet svärmisk. Hon kunde spela och sjunga och beundrades av alla som kommo och gingo i det Hallska huset — naturligtvis mest av kavaljererna, både de borgerlige och de adlige, för vilka den ståtliga hemgiften hägrade.

Sonen däremot, den unge John Hall, vilken fått samma namn som fadern, vann inga sympatier under uppväxtåren. Han var född 1771 och hade redan, som det allmänt berättades, i det första levnadsåret “fått sin vagga av silver och sin dryckesbägare av guld“. Han växte upp i en omgivning av lyx och rikedom, i en atmosfär av högmod och oförnuft. Han fick göra vad han behagade och “slog sig därför på det enda som roade honom, vilket var: att rita, särdeles teaterscener, att uppköpa snäckor, uppstoppade fåglar, underliga naturalster, förnämligast mineralier och månstenar, ty penningar erhöll han otrytandes och i överflöd”. Han var lat och oordentlig och sattes aldrig in i affärerna. Vilka tankar han skulle få om faderns betydelse och rikedom är lätt att förstå. Han visste ju att denne på fastingsmarknaden i Kristinehamn vräkte bort flera tusen riksdaler, för att järnpatronerna vid den stora festmiddagen skulle dricka hans skål före landshövdingens.

Emellertid saknade unge John Hall icke begåvning. Den var dock ensidig och hans konstnärliga instinkter gjorde honom till en drömmare. En resande främling, Pram, som iakttagit honom på nära håll, skrev också, att han var en ganska besynnerlig människa, som emellertid hade läst åtskilligt, “förstår och talar (fastän han i allmänhet sällan yttrar sig) flera språk. Han har en mycket vacker boksamling, framför allt nyare dyrbara resebeskrivningar, geografiska verk och kartor. Han är inne i  botanik och mineralogi och  äger en sällsynt mineralie-samling, liksom även en utmärkt samling tavlor och kopparstick. Hans hus är elegant och gästfritt. Själv har herr Hall aldrig varit barberad och han har därför ett tre kvarts aln långt skägg; är dessutom besynnerlig i sin dräkt liksom i hela sitt väsen. För övrigt är han insiktsfull i allmänhet och en kvick karl, och hans besynnerlighet lär varken härleda sig av melankoli eller religiöst grubbel. Han är i förhållande till sin rikedom ingen slösare, men han är mycket välgörande och givmild.”

Hans naturaliesamling förvarades i förstone i norra flygeln av huset vid Östra Hamngatan, sedermera i en särskild byggnad inne på gården åt Sillgatan och fanns där ända till 1809. Äldre personer, som en gång sett detta museum, hava omtalat, att detsamma utgjordes av fåglar i mängd, uppstoppade djur och fiskar, en större samling insekter och koraller samt en stor mängd av varjehanda andra djurformer, dessa sistnämnda förvarade i sprit.

Omkring åren 1813—14, då det som ännu fanns kvar var uppställt i ett rum uti en av stadens förstäder, skingrades dessa samlingar helt och hållet. I samband med desamma har Octavia Carlén berättat följande anekdot, som tilläventyrs kan vara sann:

En gång uppehöll sig i Göteborg en till namnet icke angiven naturforskare. Denne fick av Hall i uppdrag att ordna hans samlingar.

Då arbetet var fullbordat, infann sig ägaren; men för hans sätt att se var oordningen värre än någonsin förut, vadan det av fackmannen nedlagda arbetet kasserades. Mest missbelåten var Hall med uppställningen av det, som var förvarat i glaskärl. Naturforskaren försökte försvara sig så
gott han kunde och förklarade att omflyttningarne gjorts för att få djurformerna  ordnade enligt system.

Hall var emellertid  obeveklig. Stödjande sig på äganderätten, skulle hans mening gälla och han förklarade också under det livliga meningsskiftet:

— Sak samma vad en burk innehåller, om fisken är stor eller liten, om den ena burken innehåller en mask, den andra en hoppe-tossa, det kvittar lika. Alla burkar som hava samma storlek skola stå på samma hylla.

Därvid blev det. Och Hall fick själv verkställa den betydliga omflyttningen enligt sitt system.

Det besynnerliga i John Halls karaktär utvecklades med åren mer och mer. Han började vårdslösa sitt yttre, sin dräkt, sitt hår och sitt skägg, vilket sistnämnda han lät växa oredigt. Väckte detta uppmärksamhet i Göteborg, uppmärksammades det ännu mer på de värmländska och dalsländska bruken, dit Hall någon gång reste, samt i Kristinehamn, till vars fastingsmarknad storköpmännen från skilda håll samlades. Assembléerna där voro utsökta tillställningar, där Göteborgs köpmannaaristokrati brukade tråda dansen med de unga bruksägardöttrarna.

Lotten Dahlgren berättar i sina minnen, att den “stackars halvtokige millionären” John Hall just ej gjorde sig bemärkt som dansör, men att han tilltjusats av en av de unga kvinnliga Wsernarnas skönhet och behag. Hon tyckte emellertid att han var vämjelig. Man skulle ha ansett honom halvt idiot, underlig och tankefrånvarande som han visade sig, om han ej emellanåt överraskat med ett slående ord eller en roligt ritad karikatyr. Till sitt yttre var han vårdslös, ja osnygg, och hans stora yviga hår hade tydligen på mången god dag ej varit utrett.

De äldre damerna däruppe hade kommit överens om att kamma John och att detta kraftprov skulle utföras av den unga Stina Waern. Den stackars flickan övertalades att komma med en kam och erbjuda honom sin tjänst. Men till hennes obeskrivliga lättnad sprang han förskräckt ut ur rummet under utropet:

— Nej, nej! Hon skall visst inte smutsa sina fingrar i mitt hår!–

Emellanåt begav sig unge junkern ut på resor i främmande länder, exempelvis till Finland och Ryssland, där han hade ressällskap med den lika sköna som berömda men lättfärdiga skådespelerskan Inga Åberg, vilken antogs vara hans älskarinna. Hon for emellertid från den besynnerlige mannen, oaktat den glans, varmed rikedomen omgav honom. På dessa resor höll han sig naturligtvis med betjänt och egen kock och åkte efter fyrspann.

Det var alltså en ganska underlig och för sitt blivande levnadskall som köpman mycket ringa rustad man, vilken vid gamle John Halls död 1802 trädde i spetsen för det berömda handelshuset. Köpmansfurstens jordfästning hade ägt rum under stor högtidlighet i Domkyrkan, där liket bisatts i avvaktan på iordningställande av en praktfull grav å Örgryte kyrkogård. Gamle John Hall kom emellertid aldrig dit. Vid den förfärliga eldsvådan i december samma år, vilken raserade kyrkan och hela stadsdelen mellan Västra och Östra Hamnkanalerna, blev liket lågornas rov.

Av familjen återstod nu endast unge John Hall och hans mor. Systern Christina hade redan 1792 bland de många friarna valt den högförnäme amiralen Claes Adam Wachtmeister, hjälten från Högland, och efter bröllopet avflyttat från staden.

På det Hallska kontoret var det David Carnegie som egentligen blev den ledande själen, och det skulle kanske gått bra, om inte John Hall egenmäktigt gripit in vid alla möjliga tillfällen. Denne, som trodde sig vara köpman, men i själva verket hade föga idé om köpenskapen, gjorde en mängd dumma affärer och köpte och sålde med stor förlust en myckenhet järn. På ett år, berättas det, satte han sig i skuld i Stockholm för ett hundra tusen riksdaler banco och förpantade därpå järn, som förut var belånat i Sveriges riksbank.

John Hall d.y. och Constance Hall (f. Koskull)

John Hall d.y. och Constance Hall (f. Koskull)

Året efter faderns död hade han gift sig. En samtida engelsk brevskrivare berättar, att “han hade friat till mer än en av Göteborgs skönheter, men mellan honom och äktenskapets lycka lade sig ett skägg av betydande längd och bredd som ett svalg. Avvisad, med mindre han rakade sig, föredrog han sin patriarkaliska värdighet framför kärlekens behag. Lång var striden mellan hans inre och hans yttre människa, tills han uppgav sin skäggprydnad och antog en modern mans utseende och dräkt, då hans fjärde frieri antogs”. Det var dottern till krigsrådet och överinspektören vid tullen i Göteborg Constance Koskull, som vågade sig på detta äktenskap. Denna var, som jag i kapitlet om Oljekvarn i första delen av detta arbete påpekat, vacker, men fåfäng och lättsinnig. Hon hade gift sig med Hall för pengarnas skull och några år levde hon i ett gränslöst överdåd, för att slutligen, oaktat hon med mannen hade en dotter, skilja sig från honom.

Hall sparade ej heller, som sagt. Efter den ovannämnda eldsvådan upplät han ej blott sina lantställen och vad han kunde av sin lägenhet i staden till de brandskadade, utan lät genast inreda en byggnad, som han nyss låtit uppföra till badhus, för de fattiga och husvilla, och underhöll där en tid 300 personer.

Inom kort gick det på tok. Fem år efter den äldre John Halls död började firmans växlar protesteras och den 7 mars 1807 inlämnade John Hall & Co. sin konkursansökan. På inställelsedagen bevakades 1,001,634 riksdaler 18 sk. 4 rst. banco och det tycktes vara meningen att avveckla firmans affärer medelst administration, men då räkenskaperna befunno sig i den vildaste oordning, måste det gå till konkurs.

För Hall, som icke hade det minsta reda på husets affärer, kom detta som ett förintande slag. Till utredningsmän utsågos kommerserådet Niklas Björnberg — “den sämste köpmannen i Göteborg på karaktärens sida betraktad11, såsom Axel von Rosen karakteriserade honom — vidare Halls faktotum David Carnegie, som vid sidan av sin befattning drev egen firma, landskamreraren F. M. Åkerman och köpmannen D. Low.

Utredningen av detta väldiga konkursbo tog många år i anspråk och det dröjde, tack vare de många rättegångarna mellan kuratorerna och cessionanten, ända till 1824 innan saken var utagerad.

Utan tvivel hade utredningsmännen skött sin sak dåligt, utan tvivel låg det i Carnegies och Björnbergs intresse att för deras egna firmors skull komma åt Hallska husets kundkrets, men man må också ihågkomma att det i 1800-talets första år rådde dåliga konjunkturer och att till och med skarpare köpmän än Hall hade svårt att reda sig. Emellertid fingo förtroendemännen skenet mot sig. De beskylldes öppet för att vilja plundra Hall. Vid första konkursauktionen höll det till och med på att bli upplopp i staden och opinionen underblåstes av Halls advokat, den hänsynslöse Per Backman, en notorisk processmakare och nidskrivare. “Sällan, kanske aldrig, har här i staden förekommit så uppseendeväckande och så långvariga processer, mera gående på heder och ära, starkare kryddade av offentligt smädeskriveri och enskilda smädliga beskyllningar och rykten, än just detta årtionde, heter det. Den som härtill gav uppslaget var just Backman”.

I processen mot utredningsmännen var advokaten som fisken i vattnet. Han utvecklade en betydande skicklighet, en hänsynslöshet, som icke skydde några medel, och anklagelserna gingo ut på icke mindre än ansvar för bristande redovisning, tjuvnad, bedrägeri, förfalskning samt krav på 400,000 riksdaler bancos återbetalning till Hall. Rätten dömde till fullständig redovisning. Parterna gingo till hovrätten, som återförvisade målet till göteborgsrätten. Dennas dom gick åter emot utredningsmännen och åter blev det vad till hovrätten.

Under processens gång hade i förbigående sagt konkursen slutförts, i det de prioriterade fordringsägarne fått fullt och de oprioriterade åttiofem procent.

Året 1824 föll hovrättens utslag. Hall tilldömdes 330,544 riksdaler banco, sedan återstående skulder betalts, och utredningsmännen dömdes betalningsskyldige en för alla och alla för en. Därjämte skulle till Hall överlämnas ett par mindre sågverk, som ännu icke hunnit realiseras, samt den ännu massan icke avhända Masthuggshamnen. För övrigt skulle han ju efter sin mor få Gunnebo.

Utredningsmännen vädjade till högsta domstolen, där de emellertid hade föga hopp att vinna rättelse. En advokat, en ganska fiffig herre vid namn Lundström, hade emellertid arbetat i bakhåll och förmodligen fått Hall, som vistades i Stockholm under svåra förhållanden, för sig själv. På annat sätt kan ej förklaras det tillkännagivande i Stockholms Dagligt Allehanda i februari 1826, vari John Hall på det uttryckligaste förklarade, att han haft orätt emot kuratorerna i massan och att han med dem ingått försoning och fått deras förlåtelse.

Detta väckte ett oerhört uppseende i landet och det blev många utläggningar. Enligt en version skulle “Hall ha mottagit 250,000 rdr b:co. En annan uppgift är, att han själv skulle fått 100,000 rdr b:co, att 50.000 betalts till ovannämnde Lundström, 25,000 till advokaten Backman och 30,000 till hans fordringsägare. Samtidigt skulle det ordnats så, att han kunde flytta ut till Gunnebo, som ännu var prytt med de dyrbara konstverken av Desprez och Sergel. Om de uppgivna summorna äro korrekta, synes omöjligt att kontrollera. Att de icke varit små och att Björnberg tillskjutit det mesta, kan man sluta därav, att hans förmögenhet efter denna tid synes blivit ganska ihålig“.

Enligt en sannare version skulle förlikningen ha ingåtts vid en finare middag på Blå porten i Stockholm, där Lundström övertalat Hall att antaga 200,000 riksdaler, under Lundströms muntliga löfte att göra upp ackord med Halls återstående fordringsägare, mot det att Hall transporterade alla fordringsanspråk mot Carnegie och Björnberg på Lundström. Hall gick in på detta och Carnegie betalade pengarna till Lundström.’ Denne hade i förväg för en spottstyver köpt upp Halls reverser och mot uppvisande av dessa behöll han alltsammans.

Hall, som naturligtvis gjort upp detta på egen hand utan Backmans vetskap, fick inte ett öre. Och så började resan utför på allvar. Mångmillionärens son, vars livssaga är en av de egendomligaste och mest uppseendeväckande i göteborgskrönikan, dog i djupaste armod 1830.

Han hade dessförinnan under många år inte varit i Göteborg. Hans hus vid Östra Hamngatan, där Gustaf IV Adolf och hans drottning bodde under göteborgsbesöket 1807, representerades av konkursmassan, och hans mor hade 1825 avlidit och gömts på Örgryte gamla kyrkogård under en häll, på vilken följande ord ur psalmboken ristats:

Farväl! nu vill jag somna Och fridens hem bebo.
O! varen snart välkomna Till samma goda ro.
Ack! ljuvt är vilans läger, och natten snart förbi!
Farväl, mitt hjärta säger! I Himlen råkas vi.

Under processerna vistades Hall i Stockholm, där han blev en gatans ryktbarhet, utsatt för spott och spe. “Sjuklig och höljd i trasor, men lika envis att vilja processa sig till stora rikedomar gick han — som det hette — i åratal som ett vidunder på Stockholms gator, ett föremål väl för medömkan, men tillika för föraktet över ett blott på ärvda penningar grundat anspråk”.

Han försörjde sig nödtorvtigt till en tid med att sälja sina egna teckningar, vilka på få undantag när voro ganska dilettantmässiga.

Om hans liv i Stockholm sökte en författare P. E. Bergstrand på 1870-talet utforska ett och annat och offentliggjorde därefter bland annat följande:

“Under spanandet efter underrättelser om John Hall träffades långt upp på Stora Badstugatan n:r 30 på Norrmalm en gammal litograf herr Strömer, finne till börden. Såsom helt ung man hade han bott på Malmskilnadsgatan tillsammans med den bekante djurtecknaren, kammarjunkaren Wright. Dit kom en dag en gammal man med kal hjässa, yvigt skägg, klädd i en trasig blå kappa utan krage. Han var av medelstorlek, gick med nedböjt huvud, talade långsamt med strupljud, var hövlig och ödmjuk, men värdig och imponerande i sitt väsen.

Han presenterade sig såsom “den olycklige Hall“, sade att de i fönstret åt gatan — det var på nedra botten — liggande planscherna och tavlorna lockat in honom, och att hans enda återstående nöje av livet nu vore att få se tavlor, teckningar och planschverk, när tillfälle därtill kunde givas. Sedermera kom han flere gånger och herr Strömer beskrev honom såsom en person, vilken rest mycket i England, Holland, Norge och Finland och var ytterst intressant och bildad, men osnygg, dels i följd av elände och medfödd cynism, dels av en underlivssjukdom. Enligt herr Strömers uppgift skulle han ha bott hos en tvätterska i ett kök på Lundtmakaregatan eller
möjligen Norra Tullportsgatan.

Bekantskapen räckte en vinter, och Strömer nödgades besöka Hall, men fick såsom ”minne av den olycklige” på ett artigt och hjärtligt sätt givet en teckning med färger. Det var en operascen av Halls egen hand. Herr Strömer berömde hans talang och förmåga att komponera, men sade att hans figurer voro för långa och smala och hade för små huvuden. Hall skulle ha fäst sig vid Strömer för det denne var finne. Holland och Finland tyckte han om, men när talet kom på Göteborg var han icke god. Det enda, som Strömer fann klandervärt hos Hall, utom osnyggheten, var räckte bortåt ett halvt år eller en vinter, till dess herr Strömer mot våren reste bort.

Vid sin återkomst till Stockholm någon tid därefter hörde han talas om att Hall dött.

Vidare besöktes en äldre litograf, herr Magnusson, boende n:r 1 Pihlgatan på Kungsholmen och vilkens’namn av konstvänner torde vara mera känt än Strömers. Herr Magnusson förtäljde, att år 1828 eller 29 till hans tryckeri kommit den bekante John Hall, i en grå rock med upprättstående krage, lik en prästrock, byxor av samma färg, men släpande och betäckta med en hårdnad skorpa av gatsmuts. Hövligt och ödmjukt samt på ett behagligt sätt framställde han den begäran, att på sten få teckna några kompositioner. Då detta beviljades och herr Magnusson frågade honom, om han behövde någon undervisning, svarade han härtill nej och satte sig att genast teckna en stor komposition, utan att förut teckna på papper. Första dagens arbete blev blott en massa underligt grupperade huvuden, och man kunde omöjligt därav sluta till vad fortsättningen skulle bliva. Det blev en teaterscen, och han gjorde sedan några andra dylika. Endast ett fåtal avtryck togos, kanske högst tjugo, och Hall blev övermåttan lycklig när han fick så många. Vilka scener dessa voro och huru många de voro, kunde herr Magnusson ej erinra sig, men vid ett senare besök hos honom ville han såsom en förmodan eller såsom en svag erinran omnämna, att Hall förut kanske gjort ett dylikt arbete hos firman Fehr & Muller. Möjligen hade han där liksom hos Magnusson fått arbeta fritt och fått några avtryck. I hög grad osnygg, blev han dock en besvärlig gäst och herr Magnusson blev glad när han avlägsnade sig.

Kort efter det han försvunnit hördes det att han var död. Magnussons tryckeri var då i Hornska huset på Klara Södra Kyrkogata och mitt emot bodde Halls syster, grevinnan Wachtmeister. Halls nöd var så stor, att han av Magnusson ofta lånade pengar till brevporton, sägande sig skola återgälda honom, när han åter komme i besittning av sin vackra lantegendom (Gunnebo?). Enligt herr Magnussons förmenande skulle Halls syster hava betalt för Hall middag på ett näringsställe, men enligt andra bestämda uppgifter skulle Hall envist hava vägrat att mottaga understöd av sina släktingar. Herr Strömer sade att han med bitterhet talade om sin syster och aldrig nämnde henne med detta namn, utan blott “nådig grevinnan”.

Vad som av Strömers och Magnussons berättelser synes märkvärdigast är denne olycklige mans kärlek till konsten och det kanske inneboende begäret, att vid känslan av en annalkande död genom efterlämnande konstnärliga verk visa sina högre, ideella strävanden för en eftervärld, som eljest i John Hall blott skulle se den olycklige millionären — tiggaren. Noga bör märkas, att, så vitt erhållna underrättelser giva vid handen, Hall aldrig begagnade litografien eller teckningskonsten till födkrok, såsom av många antagits.“–

Som vi veta slöt den olycklige John Hall sina dagar utsvulten och hemlös långt uppe på Norrtullsgatan i en av huvudstadens utkanter. En sägen förmäler, att man en vintermorgon förutnämnda år hittat honom livlös, hopkrupen i spiselvrån i ett bageri, där han ett par nätter sökt skydd mot vinternätternas bistra kyla. En annan sägen har velat förlägga det tragiska slutet till en vedgård i samma utkant.

Hans syster, grevinnan Wachtmeister dog först 1839.

John Halls öden kommenterades en tid på det livligaste över hela landet och sysselsatte flera författare. Ett genomgående drag i den tidigare litteraturen om John Hall är förakt och förkastelse. Han ställes upp som ett varnande exempel och betraktas som ett offer för högfärden och en förvänd uppfostran.

Fredrik Cederborghs folkskrift är den mest bekanta. Ett annat skillingstryck hette Högmod går för fall och betecknas som en “kort berättelse om John Hall, som var född millionär och likväl levde ett ömkeligt och föraktat liv, samt dog i yttersta fattigdom, utan att någon levande fällde en tår på hans grav“. I en tarvlig text, beledsagad av ett antal naiva illustrationer, berättas den olycklige göteborgarens öden, och i de olika bilderna kan man följa dem, ända från millionärsonens födelse i det magnifika köpmanshemmet vid Östra Hamngatan till hans död i Stockholm.

Det heter i skriften, vars bilder lära ritats av Blackstadius, bl. a.:

“Egentliga orsaken till hans (John Halls) sorgliga öden var högfärd; ty på karaktärens vägnar var han ej elak eller lastfull, utan snarare enfaldigt from. Fadern lät göra en vagga av silver åt honom, och han betjänades, ifrån sin späda barndom, på guldkäril, samt fick växa upp utan att tillhållas till arbetsamhet, eftertanke och ordentlighet. Den enda lärdom han syntes lägga på minnet var hans fars stolta och oförståndiga yttrande: Min John behöver icke arbeta, ty han kan aldrig bli fattig.

Högfärd har sitt ursprung från dumhet, och av all högfärd är den över ärvda pengar den lumpnaste. Om vi ägde hela jorden och vi icke använde henne till våra medmänniskors gagn och vårt fäderneslands heder, så skall varje förståndig människa säga på vår grav: Här vilar en dåre, som. icke förstod att göra varken sig själv eller andra lyckliga.

John Hall tillträdde vid 30 års ålder sin ofantliga rikedom. Han gifte sig då med ett av Sveriges vackraste fruntimmer, och lyckan log mot honom några ögonblick för att, under hans återstående levnad aldrig mera återvända. Med den uppfostran och de vanor han fått var han alldeles oförmögen att sköta, vårda och sammanhålla sin stora förmögenhet. Han kom således ganska hastigt under konkurs, då han, oskicklig att inför domstolarne göra sina anspråk gällande och för högfärdig och egensinnig att ingå på en honom flera gånger erbjuden förlikning, ideligen processade. Den rike John Hall, höljd i trasor, släpade sina till ett hästlass vuxna rättegångshandlingar från den ena domstolen till den andra. Han kunde när som helst genom förlikning räddat en stor del av sin rikedom, att den i en förnuftig mans hand skulle utgjort en betydlig förmögenhet, men hans högfärd slog honom med blindhet, och ödet valde honom till en spegel och en varnagel för alla till rikedom födda oduglingar.

Skiljd från sin maka och skiljd efter många års process, genom en lumpen förlikning med sina kreditorer, från sin förmögenhet, arbetade han stundom för dagspenning på en snickareverkstad i Stockholm. Sedan han i långliga tider vandrat på huvudstadens gator såsom ett vidunderligt spektakel och såsom ett varnande exempel: att rikedom ensamt icke skyddar mot elände och nöd och ännu mindre ingiver aktning och anseende, om den icke är förståndigt använd, dog han slutligen i yttersta armod på en halmkärve, vintertiden, i ett uthus.

Den rike, omvärvd av yppighet, tror sig kunna trotsa allmänna vettet och strafflöst överlämna sig åt lättja, nöjen och utsvävningar; men sådan är icke skaparens mening med vår hitkomst på jorden. Den osynliga hand, som vakar över världens bestånd, griper oss eller våra barn när vi det minst förmoda; ty det står i Guds ord: att av den som mycket är givet varder mycket utkrävet.”

Som man ser bryter författaren obarmhärtigt staven över den olycklige millionärsonen och det råder nog intet tvivel om att hans samtid på det hela taget hade samma uppfattning. En senare tid har emellertid i någon mån korrigerat omdömena och ser i John Hall mera den olycklige stackaren, som råkat ut för smarta affärshajar.

Så höjdes det också röster till förmån för John Hall och det på mycket högt håll ändå. Så skrev exempelvis excellensen, greve Skjöldebrand bl. a. följande:

“John Hall var besynnerlig, gränsande i vissa delar till fånighet, i andra till geni, men det hör ej till saken. Den gode mannen, som från sin ungdom varit på faderns kontor och av honom blivit upphjälpt till förmögenhet, hade genom testamentet sig anslagen en lön, större än någon av de högsta ämbetsmännen i riket, varemot han var förbjuden att driva någon handel för egen räkning.

Men han ej allenast drev genast en sådan handel, utan lät handeln för boets räkning avstanna, drev bland annat sjutton bruksegendomar (som var mer än någonsin ägts av en enskild svensk man), så att på dem alla var årlig förlust, betalte inga dagligt uppkommande skulder, ehuru till dem i början
fanns hundradefalt tillgång, och övertalte slutligen sin pupill att cedera sin egendom till kreditorerna, ehuru ett engelskt handelshus som i lång tid haft affärer med det Hallska, erbjöd till låns en summa, tillräcklig att betala skulden.

“Bankrutten skedde! Allt detta och vad vidare skall anföras i detta ämne grundas på fakta, bevisade inför domstol. En mäkta rik man, kommendör av Vasaorden, köpte då en fordran av 20,000 R:r (för att jämte den förut nämnde gode mannen kunna bliva kurator, och blev det). Och varför dölja deras namn? Den först omtalte hette Carnegie, den andre Björnberg. Nu började den stora plundringen. Alla bruksegendomarna såldes på auktioner mot kontant betalning på stället eller så korta betalningsterminer, att nästan ingen vågade ropa på dem. Björnberg, som, ifall han ej själv haft penningar till hands, disponerade massan och ej behövde betala, inropade de flesta egendomarna för sin räkning till ett ganska ringa pris. Med mycket annat gick till på samma sätt. Äntligen vaknade Hall. Han tog en advokat, som fordrade reda för kuratorernas förvaltning och gjorde en uträkning på vad boet bort äga, då cessionen skedde, vartill lades den inkomst, som bruken, det vidsträckta sågverket vid Edet med flere lägenheter i det minsta bort giva. Från summan av allt detta drogs skulden med alla intressen, som därav följde, och återstoden blev den å Halls vägnar påstådda fordran. Kuratorerna anförde skäl, vilkas orimlighet bevisade, huru sjuk saken var å deras sida.

De påstodo bland annat, att den, som uppgivit sin egendom till borgenärer, ej därefter kan få någon befattning därmed, om ock ett överskott skulle finnas, sedan skulden är betald, och att de således ej vore honom, men borgenärerna redoskyldiga. Om således ett överskott finns, vem skall det tillhöra? Efter lag, urgammal vana och högsta rättvisa har den, som cederat, rätt att återfå, vad av den cederade egendomen överstiger skuldens belopp. Annars skulle borgenärerna få till skänks, vad de ej utlånt, eller kuratorerna, utom ett drygt arvode, få tillägna sig andras egendom, vilket senare stundom händer, men ej med stöd av lag.

“Den Hallska pretentionen utgjorde en stor summa, jag vill minnas, omkring en million R:r b:co. Men man besinne, ur vilken ofantlig massa av egendom den härflöt. Emellertid var rätta ägaren härtill i nöd för livets bärgning, och en subskription måste öppnas till hans hjälp. Han vann i en del vid två underdomstolar, och genom slarv eller okunnighet hos motparterna vunno domarna laga kraft. Nu begärde Hall att efter tydlig lag få lyfta summan emot vederhäftig borgen, som han presterade och som ej kunde ogillas. Men Göta hovrätt avslog hans begäran, upphävde laga kraftvunna domar och befallde ny undersökning! Nu var fältet åter öppet för intrigen, och denna otroliga partiskhet hos hovrätten upplivade kuratorernas hopp. Jag talade härom med rikets högst uppsatte domare och frågade, huru det var möjligt, att hovrätten, emot klar lag, vägrat Hall att, då han hade två domar för sig, få emot borgen lyfta den tvistiga summan. Han svarade:

— Vad skall han med den — den stollen?

Jag blev förskräckt av svaret, och ropade:

— Vad finns då för säkerhet för liv och egendom, om domaren får fråga: vad skall han med en summa, då det skall avgöras, om summan lagligen tillhör honom eller någon annan? Vad kan då icke domaren fråga?“

I ännu senare tider har den olycklige millionärsonen skildrats, bl. a. av Sophie Elkan i hennes bekanta roman.

Det är för övrigt rätt egendomligt att John Halls öde så länge genom tiderna intresserat oss. Människor, som i våra dagar göra av med millioner, blir det anmärkningsvärt snart tyst om.

Texten är ett utdrag ur CRA Fredbergs Det gamla Göteborg, 1919-1924

Läs mer: Gunnebo slotts ägare,

Advertisements

Hall – från Ostindiska till konkurs

Benjamin Hall (-1748) flyttade på 1730-talet till Göteborg och gifte sig med Cornelia Åkesson (1716-78). De fick barnen John Hall d.ä. (1735-1802) och Cornelia Hall (1739-91). 1735 fick Benjamin Hall burskap som handlande. Även Benjamin Halls bror Robert Hall (1731-63) flyttade senare till Göteborg, omkring 1750.  Efter Benjamin Halls död gifte änkan om sig med superkargören i Ostindiska kompanietJohan Fredrik Ström (1731-81). Genom detta fick John Hall d.ä via sin styvfar många viktiga kontakter inom Ostindiska såväl som inom andra delar av det göteborgska näringslivet.

Cornelia Hall var gift med rådmannen Christian Lund (1737-95). De fick tre döttrar som gifte sig med betydande göteborgare. Lisette Lund (1766-1815) med Fredrik Damm (1742-96), Christiania Lund (1761-1823) med Jacob Maule (1743-1805) och Johanna Fredrika (1766-1813) med Jacob Sahlgren (1753-1814). Den Cornelia Hall (1727-1791) som var gift med Carl Fredrik Brehmer (-1784) kan inte vara samma person som Benjamin Halls dotter utan bör möjligtvis kunna ha varit faster till denna.

Framgångarna för John Hall d.ä. byggde bl.a. på att hans affärer i handelsfirman John Hall & Co (med Thomas Erskine som kompanjon) hade en stark koncentration på export av järn och bräder, framförallt till den brittiska marknaden. Här kom han att helt dominera exporten från Göteborg. För att trygga varuleveranserna, förvärvade Hall även flera sågar och järnbruk, exempelvis järnbruken Borgvik (50%), Annefors, Ransäter (50%), Gunnerud, Löfstaholm, Thorsby (50%), Wälsfors, Björkefors, Antonström, Åhleby och Ohlby i Värmland, järnbruken Loviseholm, Kollerö, Öxnäs och Rådanefors (50%) i Dalsland samt Gårdsjö i Västergötland. Vidare åtta sågar i Lilla Edet och en såg i Åstabyholm i Värmland.

Mellan 1780 och 1805 var den Hallska firman den i särklass största järnexportören i Göteborg med mellan 76% och 30% av järnexporten under enskilda år. Även när det gäller brädexporten var firman lika dominerande under perioden.

Enda egentliga konkurrenten var Christian Arfvidsson & Co, men den firman gick i praktiken i konkurs år 1787 och ombildades därefter. Delar av den Arfvidssonska firmans verksamhet övertogs av John Hall & Co liksom en del av dess skulder. Christian Arfvidsson själv var gift med en kusin till John Hall d.ä.:s styvfar Johan Fredrik Ström.

Halls handelshus sysslade också med export av sill och anlade ett par sillsalterier, Stensholmen (50%), och Porsholmen samt trankokeriet Djupviken (50%). Handelsfirman importerade dels salt, som var nödvändigt för sillhanteringen, dels typiska brittiska returvaror som kol, bly, glas och kolonialvaror.

 

John Hall d.ä.

John Hall d.ä.

John Hall d.ä. blev en mycket förmögen man. 1784-96 lät han uppföra Gunnebo slott utanför Göteborg för att ha som sommarbostad.

John Hall d.ä. var gift med Christina Gothéen (1749-1825), dotter till superkargören Anders Gothéen (1719-94) och Maria Elisabeth Gadd.  Paret Hall fick två barn, John Hall d.y. (1771-1830) och Christina Hall (1773-1839). Christina Hall var gift med Claes Adam Wachtmeister (1755-1828), ägare till Lerjeholm och John Hall d.y med AGC Koskull (1788-1840). De senares dotter Christina Charlotta Mariana Hall (1807-?) var gift med Eduard Beckman (1805-?).

Av allt att döma så var också Christina (Gothéen) Hall älskarinna åt den latinamerikanske frihetskämpen Francisco de Miranda (1750-1816) under hans besök i Sverige år 1787. Några citat från den senares dagbok tyder onekligen på detta (citerat ur Den svenska historien, del 10, 1979):

Därefter gick jag ensam med Madame [Hall, min anm.] till ett eremitage på krönet av en liten skogshöjd för att efter hennes önskan förnöja mig med henne, men den unge medresenären störde oss, och vi begåvo oss då till den plats där M.H. [herr Hall] var med arkitekten Carlberg, som bjöd på en kopp thé i sitt rum, och med honom hade jag en lång konversation om arkitektur.

[…]

Togo vi plats i vår vagn för att återvända hem klockan 6. Halvvägs välte vagnen på nytt och värre än på morgonen. Värst var att jag blev nästan naken, ty jag var så full av eld att det var en fröjd åt det. Kunde skyla mig med kappan. Lämnade vagnen. Alla avlägsnade sig. M. Hall gav sig av till fots. Mad:e stannade kvar och tillät mig kyssa sig. Roade oss sålunda en stund, och hon lovade själv att vara tillmötesgående i morgon mellan klockan 3 och 4 på eftermiddagen, om det inte kom något folk.

Christina Hall tog honom dessutom på besök till Clas Alströmer på Gåsevadholm där hon ofta vistades långa tider.

John Hall d.y. övertog vid faderns död 1802 ansvaret för firman, trots att han saknade både utbildning och egentligt intresse för uppgiften. Fem år senare, 1807, gjorde han konkurs och 1830 slutade han sina dagar utfattig i en koja i Stockholms utkanter. Konkursen avslutades i praktiken inte förrän så sent som 1820 på grund av en lång och besvärlig rättslig konflikt mellan John Hall d.y (inklusive hans ombud Pehr Backman) och sysslomännen (konkursförvaltarna)David Carnegie d.ä., FM Åkerman, Niklas Björnberg och David Low (den sistn. till 1818). David Carnegie d.ä var anställd i den Hallska firman fram till 1806. Fram till 1802 på heltid och därefter på deltid.

I samband med konkursen övertogs stora delar av den Hallska firmans verksamhet från år 1810 av Niklas Björnberg. Exempelvis flera av järnbruken och stora delar av järnexporten.

Brodern till Benjamin Hall, Robert Hall, var gift med Anna Österberg (-1803) som i sitt andra gifte var gift med Johan Reinhold Bauer (1729-1805). Robert Hall och Anna Österberg fick sonen Josef Hall (1754-1820) samt dottern Maria Hall. Den sistnämnda var gift med Johan Adolf Burtz, sjökapten i Ostindiska kompaniet med två resor som detta. Josef Hall ägde ett antal sillsalterier och trankokerier i Bohuslän, exempelvis Stenviken på Klädesholmen eller Koholmen och Djupviken på Tjörn.

Josef Hall hade en son, Olof Hall (1789-1863). En av dennes döttrar, Mary Hall (1840-1929) var gift med den framgångsrike affärsmannen Carl Emil Billqvist (1817-95) i dennes andra gifte. Josef Halls ena dotter Anna Margareta Hall (1792-1828) var gift med Christian Wilhelm Damm (1782-1848) i dennes första gifte. Deras dotter gifte sig med blivande stadsarkitekten Victor Gegerfelt. Den andra av Josef Halls döttrar, Karin Hall (1797-1881), var gift med Johan Henrik Damm, kusin till Christian Wilhelm Damm.

Gothéen och Gadd – flitiga superkargörer

Del 12 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Anders (Andreas) Gothéen (1719-1794) är den person som genomförde absolut flest resor som superkargör till Ostindien och Kina med Ostindiska kompaniets skepp. Totalt genomförde han 11 resor som superkargör mellan 1743 och 1781, plus ett antal andra. Han var bland annat med på Götheborg 1743-45 som fjärde superkargör när den förliste i Göteborgs hamninlopp. På samma resa var flera andra personer som senare skulle bli både kaptener och superkargörer med som besättningsmän av olika slag. Exempelvis Fredrik Wilhelm König, Magnus BorgmanJohan Rundsten (som styrman), Simon Gustaf Ruuth, Isaac Selle och Gustav Gabriel Lood (1726-79). Han arbetade ofta tillsammans med George Kitchin under de tidiga åren och senare flera resor med J.C. Osterman och Carl von Heland. Han var gift med Margaretha Elisabeth Gadd som troligtvis var syster till en annan superkargör, Andreas (Anders) Gadd (c:a 1725-1767).

Övriga resor för Anders Gothéen var som andre assistent på Götheborg 1739-40 och 1741-42, andre superkargör på Calmar 1746-48, Götha Leijon 1750-52 och på Prins Friederic Adolph 1756-57. Därefter var han förste superkargör på Prinsessan Sophia Albertina 1760-61, Finland 1764-66, Adolph Friederic 1768-70, Lovisa Ulrica 1772-73 och slutligen på Adolph Friederic 1776-77 och 1780-81. Christopher Henric Braad som reste tillsammans med Anders Gotheen på Götha Leijon tyckte att han var en ouppfostrad uppkomling som spred mycket skitsnack.

Anders Gothéen var son till kassören vid Stora Sjötullen, Lars Gothéen d.ä.. Brodern Lars Gothéen d.y. var kämnär (en slags domare). Denne dog 1766 varefter sterbhuset sattes i konkurs.

Anders Gadd var gift med Magdalena Beijer (1734-1803). Hon var dotter till Gabriel Fredrik Beyer (1705-82)  och Fredrika Dorotea Cock (1713-1744). Gabriel Fredrik Beyer var också superkargör i Ostindiska kompaniet med 5 resor mellan 1745 och 1754. Hans son (och Magdalena Beyers bror) hette också Gabriel Fredrik Beyer (1731-1788) och var gift med Clara Schutz (1738-95), dotter till direktören i Ostindiska, Jacob Schutz (1709-72) och Christina Olbers. Efter Anders Gadds död gifte Magdalena Beijer om sig med Peter Petersson Bagge (1743-1819).

Anders Gadd genomförde 2 resor som assistent och 5 resor som superkargör mellan 1741 och 1765, assistent på Göteborg 1741-42, andre assistent på Riddarhuset 1743-45, femte superkargör på Calmar 1746-48, andre superkargör på Enigheten 1748-51, Cronprinsen Adolph Friederic 1752-54 och på Prins Friederic Adolph 1752-54. Han var sen förste superkargör på Stockholms slott 1762-63 och 1765-67. Ofta arbetade han tillsammans med andra frimurare som kapten C.G. Ekeberg:

Frimurarlogen i Göteborg fick en anmärkningsvärt snabb utveckling efter starten 1755, och redan 1759 hade logen inte mindre än 102 medlemmar. Av dessa var 25 anställda i olika befattningar i Ostindiska kompaniet. En annan större grupp var officerare – 28 personer. Bland dessa fanns en del sjöofficerare som kom i beröring med eller till och med deltog i Ostindiska kompaniets resor. Det var inte billigt att bli frimurare på den tiden. Det krävdes goda inkomster, och det hade personalen i kompaniet. Receptionsavgiften vid inträde i Frimurare Orden var 100 daler silvermynt, som skulle erläggas i förskott. Härtill kom en årsavgift på 16 daler silvermynt. Vidare förväntade man sig att medlemmarna skulle bidraga till speciella insamlingar. En kapten i Ostindiska kompaniet tjänade 100 daler silvermynt i månaden och hade ytterligare 8 000 daler silvermynt i ”privilegiepengar” (bonus) för varje resa. Dessutom hade han rätt att ta med sig varor som han kunde sälja för egen räkning. Superkargörerna hade vare sig månadslön eller privilegiepengar men i stället del i vinsten vid lastens försäljning. Denna vinst var under större delen av 1700-talet utomordentligt stor och superkargörerna gjorde sig ansenliga inkomster.

Ar 1759, bara fyra år efter logens tillkomst, skulle sju frimurare avresa till Kina och begärde då tillstånd att få hålla loge på utrikes ort. Färden företogs med två fartyg. Det ena var ”Stockholms Slott” med kapten Carl Gustaf Lehman som befälhavare. Det andra var ”Frederic Adolph” med kapten Carl Gustav Ekeberg som befälhavare. Dessa var båda frimurare. Tre av superkargörerna var också frimurare, nämligen Friedrich Habicht – en av Göteborgslogens grundare – Andreas Gadd och Jacob Hahr. Bland officerarna ombord fanns ytterligare två frimurare, nämligen löjtnanten Herman Celsing och styrmannen Livinius Olberg [Levinius Olbers, min anm.]. Det var säkert Friedrich Habicht som med sina erfarenheter från en tidigare resa funnit det lämpligt att kunna hålla det frimureriska intresset levande och tagit initiativet till att söka tillstånd att hålla loge under resan. Detta beviljades av Logen i Göteborg.

Det första tillfället till logemöte kom ganska snart, nämligen när skeppen anlände till Cadiz, dit de flesta ostindiefararna seglade för att sälja den last som medtagits från Sverige i form av järn mm. i utbyte mot silverpiastrar som kineserna föredrog framför all annan valuta. Även de hemgående skeppen angjorde ibland Cadiz. Sålunda råkade ”Prins Carl”, som var på hemväg och hade flera frimurare ombord, befinna sig i Cadiz samtidigt med de båda ovan nämnda utgående skeppen. Nu begagnade sig de utseglande frimurarna av sitt tillstånd att hålla loge, vilket skedde ombord på ”Prins Carl”. Logen i Göteborg fick en rapport om händelsen i form av ett protokoll. Av detta framgår att man erhållit ansökningar om inträde av fyra personer som tillhörde de konvojerande svenska krigsfartygen som även de låg i hamnen i Cadiz. Av dessa blev tre efter fartygets hemkomst på hösten samma år invalda i ”Salomoniska Logen” i Göteborg.

I Kanton hyrde Ostindiska kompaniet ett faktori, men dess väggar var tunna och för att inte logehandlingarna skulle kunna avlyssnas hölls alla sammankomster ombord på ett av skeppen. Efter ”Stockholms Slotts” och ”Frederic Adolphs” avresa upphörde logearbetet i Kanton, eftersom de personer som innehade logetillståndet inte längre befann sig där. Detta hindrade emellertid inte frimurarna i Kanton att träffas.

Varje svenskt skepp som kom dit hade frimurare ombord. Inte mindre än 40 av superkargörerna var frimurare, och bland kaptenerna rörde det sig om ungefär halva antalet. Vissa superkargörer var s.k. kvarliggare, dvs. de stannade i Kanton och for hem med något senare ankommet skepp. En del blev kvar där i upp till 9 år. Även ombord på de andra nationernas skepp fanns frimurare. Man kan utgå från att alla frimurare, oavsett nationalitet, kände en viss samhörighet. De ville gärna hålla sina frimurarkunskaper vid liv och utbyta tankar med personer som de kunde lita på och anförtro sig åt. Någon formell loge kunde givetvis inte hållas, men de svenska frimurarna brukade träffas ombord på något skepp vid sammankomster som gick under namnet Frimurare Sällskapet.

[…]

Vid ett möte ombord på skeppet ”Adolph Frederic” den 14 oktober 1785 i Frimurare Sällskapet var 17 frimurare från Göteborg närvarande och alla deltog i insamlingen till barnhuset. Totalt befann sig detta år inte mindre än 21 frimurare i Kanton, och dessa gemensamt kan ha beslutat att söka tillstånd att få bilda en riktig loge i Kanton. Om man räknar med skeppets återfärd till Sverige, så stämmer tiden ganska väl med det beslut som hertig Karl – Frimurare Ordens högste styresman – fattade i mars 1787, nämligen att en loge skulle bildas i Kanton och att den skulle kallas ”Elisabeth” efter hans gemål. Logen skulle liksom alla andra loger i Sverige lyda under Stora Landslogen i Stockholm, men ordförandemästaren skulle vara en superkargör vid Ostindiska kompaniet. Den där näst högste i logen skulle vara en kapten från en svensk ostindiefarare. Medlemmarna kunde vara av vilken nationalitet som helst och ordförandemästaren hade rätt att använda det språk som han fann lämpligast. Den loge som nu kom att bildas i Kanton installerades i egen lokal på det svenska faktoriets område den 20 september 1788. Namnet blev ”S:t Johanneslogen Elisabeth i Kanton”. Logens förste ordförandemästare var superkargören Johan Adolf Smedberg.

Fadern till syskonen (om de nu är syskon) Gadd hette troligen Carl Christian Gadd. En Gabriel Gadd genomförde 3 resor som kapten under åren 1799-1806. Kanske var han son till Anders Gadd.

Med all sannolikhet så deltog både Anders Gothéen och Anders Gadd i den lönsamma opiumhandeln med Kina, eller rättare sagt smugglingen av opium till Kina via Ostindiska kompaniets fartyg och Kanton.

Utöver att vara handelsmän, affärsmän, sjömän och smugglare var många på de Ostindiska fartygen också intresserade av natur och botanik. En del var amatörlärjungar till Linné, som som exempelvis Clas Alströmer och kapten C.G. Ekeberg. Många hemförde intressant dokumentation och intressant fynd från resorna till Ostasien och Kina. Andra var mera proffessionella.

Christina Hall (f. Gothén)

Christina Hall (f. Gothén)

Lars Gothéen (1750-?), son till Anders Gothéen, genomförde två resor som superkargör tiden 1782-1786 och ett antal andra resor. Han var skeppsskrivare på Adolph Friederic 1771-72, tredje assistent på Finland 1773-74 och på Terra Nova 1775-76, andre assistent på Drottning Sophia Magdalena 1777-78, förste assistent på Lovisa Ulrica 1779-80. Därefter var han fjärde superkargör på Terra Nova 1782-83 och tredje superkargör på Adolph Friederic 1785-86.

En annan son var handelsmannen Jacob Gothéen (1762-1828) som var delägare i firman Brandt & Gothéen. Anders Gothéens dotter Christina Gothéen  (1749-1825) gifte sig med den rike John Hall d.ä. (1735-1802) och förde förmodligen med sig en hel del rikedom från sin far med i boet. Christina Hall var föremål för den sydamerikanske frihetskämpen Francisco de Mirandas kärlek och uppvaktning. Han besökte paret Hall på Gunnebo år 1787 under en resa i Norge och Sverige för att söka stöd för frihetskampen i Sydamerika.

Anders Björnberg (1716-1783), far till Niclas Björnberg (1758-1829) som var direktör i Ostindiska under den 5 oktrojen 1806-1813, arbetade åren 1742-48 åt Anders Gothéen och 1748-51 åt Anders Gadd. 1756 fick Anders Björnberg burskap och blev handlande med egen firma.