Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Johan Schröder

Bratt – från Mariestad till handelseliten i Göteborg

Del 18 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Lars Bratt (1649-1697) föddes i Mariestad och flyttade till Göteborg. Han var gift med Christina Matzen (-1692), dotter till handelsmannen David Matzen d.ä. Vid hennes död gifte Lars Bratt om sig med Christina Schröder vars bror Johan Schröder var gift med en annan dotter till David Matzen d.ä., Clara Matzen (1660-1709) i hennes första gifte. Lars Bratt var järnexportör, redare och minuthandlare. Innan han startade eget var han anställd hos David Matzen d.ä. i dennes grosshandlarfirma. Efter Lars Bratts död gifte Christina Schröder om sig med handelsmannen Martin Edenberg (1668-1729). Martin Edenberg var bror till Petter Edenberg (-1739), rådman i Jönköping och son till Per Svensson och Margareta Dreijer (Dräger) (-1720). Av allt att döma var Edenbergs redare för så kallade edsbåtar som trafikerade Göta älv med gods och namnet tycks ha kommit därav.

Dottern Sofia Christina Larsdotter Bratt (1686-1758) var i sitt första äktenskap gift med Israel Skragge, ägare till Crontorps gård i Visnum socken, (1660-1725) och i sitt andra med Lars Åberg (1678-1741). En annan dotter, Catharina Larsdotter Bratt var gift med Matthias Herman Lauterbach och en tredje, Anna Larsdotter Bratt, med med handelsmannen Johan Thiman. Christina Larsdotter Bratt (-1745), en fjärde dotter var gift med Andreas Hyllgren, handelsman. Deras son Jacob Hyllgren var anställd i Ostindiska kompaniet, på sista resan som superkargör. Han dog i Kanton år 1750.

Lars Bratts son Jacob Bratt (1679-1748) var redare och rådman i Göteborg. Jacob Bratt var gift med Sara Sofia Schröder (-1752), dotter till Erik Schröder och Catharina Häger. Hans dotter Catharina Maria Bratt var gift med Olof Larsson Wennerberg (1693-) som till en början var anställd av Jacob Bratt. Dottern Sofia Bratt (1726-?) var först gift med rådmannen Petter Silvander (-1750) och sen i andra giftet med Johan Fredrik Bauer (-1801), garvare och ägare av Gubbero landeri och dottern Eleonora Bratt med Nils Lundvall.

Två söner till Jacob Bratt, Carl Bratt och Fredrik Bratt (1720-1802) blev superkargörer i Ostindiska kompaniet. Carl (Charles) Bratt genomförde 5 resor som superkargör på 1740 och 1750-talen. Under den första resan kom han visserligen inte längre än till Shetland där fartyget förliste men på de övriga åkte han både dit och hem igen. Både på den resan och nästa resa till Kanton 1746-47 var Carl Johan Treutiger kapten för skeppen som Carl Bratt var superkargör ombord på.

I detta sammanhang kan noteras att det fanns andra familjer med namnet Bratt som kom att bli prominenta köpmän i Göteborg.  En sådan familj var Bratt från Brattfors. En medlem ur denna familj, Lars Gustaf Bratt (1824-1898) var en av Göteborgs största järnexportörer från 1860-talet. Från början av 1870-talet var firman den allra största göteborgska järnexportfirman.

Advertisements

Habicht – handel, kaperi och ostindiska

Del 7 av 12 i serien Kapare och pirater

Claes Habicht (-1744) var handlare i Göteborg och en av stadens viktigare järnexportörer. Han var gift med Anna Sofia Schröder, dotter till Johan Schröder (-1698) och Clara Matzen (-1709). Clara Matzen var i sitt andra äktenskap gift med Mattias Schildt som följaktligen var Anna Sofia Schröders styvfar.

I början av 1700-talet var Claes Habicht också delägare i fler kaparfartyg, däribland La Bonne Espérance från 1771 tillsammans med Cornelius Thorsson, Magnus Månsson och Olof Häger och från 1710 kaparbrigantinen Siöblad som förliste hösten 1711. Detta skepp ägde han tillsammans med Rolof Rooth, Jons Hägg, Nils Greiff, Söfring Barck, Olof Häger och Petter Wennerström. Vidare ägde han andel i Stövaren från 1710. Kaptener på detta skepp var Olof Bruce, Al. Lund, Erik Andersson, Daniel Ström, Arvid Persson, Arvid Sijk och Lars Collin. Stövaren var verksam inom kaperiet fram till och med 1718 då Erik Rönquist begärde kaparbrev för det. Ensam ägde Claes Habicht från 1711 också kaparsnauen Vita Falken. Bland kända kaptener på Vita Falken märks Anders Hurtig.

Claes Habicht hade av allt att döma tre söner. En var Carl Habicht (-1791) som var gift med Hedvig Burgman (Bergman), dotter till Johan Larsson Burgman (Burman) (-1730) och dennes tredje fru Christina Strömberg (-1765). Han tycks ha övertagit faderns redarverksamhet och en del egendom i staden. Carl Habicht var rådman i Göteborg 1765-91.

En annan son var Friedrich Habicht, med tre resor som superkargör i Ostindiska kompaniet under åren 1752-68. Han var gift med Maria Charlotta Schildt, av allt att döma en kusin. Friedrich Habicht var en av många frimurare inom det Ostindiska kompaniet. 1749 blev han frimurare i ”Prins Clermonts Loge” i Paris. Han var 1755 en av grundarmna av den första frimurarlogen i Göteborg som fick namnet ”Salomoniska Logen af trenne lås”. Namnet ändrades år 1757 till ”Salomoniska Logen”. Den andra grundaren av logen i Göteborg var John Pike d.y., också superkargör i Ostindiska. John Pike d.y. hade själv blivit frimurare omkring år 1747 i ”Stora logen” i Amsterdam. Frimurarlogen i Göteborg växte sig snabbt stor:

Frimurarlogen i Göteborg fick en anmärkningsvärt snabb utveckling efter starten 1755, och redan 1759 hade logen inte mindre än 102 medlemmar. Av dessa var 25 anställda i olika befattningar i Ostindiska kompaniet. En annan större grupp var officerare – 28 personer. Bland dessa fanns en del sjöofficerare som kom i beröring med eller till och med deltog i Ostindiska kompaniets resor. Det var inte billigt att bli frimurare på den tiden. Det krävdes goda inkomster, och det hade personalen i kompaniet. Receptionsavgiften vid inträde i Frimurare Orden var 100 daler silvermynt, som skulle erläggas i förskott. Härtill kom en årsavgift på 16 daler silvermynt. Vidare förväntade man sig att medlemmarna skulle bidraga till speciella insamlingar. En kapten i Ostindiska kompaniet tjänade 100 daler silvermynt i månaden och hade ytterligare 8 000 daler silvermynt i ”privilegiepengar” (bonus) för varje resa. Dessutom hade han rätt att ta med sig varor som han kunde sälja för egen räkning. Superkargörerna hade vare sig månadslön eller privilegiepengar men i stället del i vinsten vid lastens försäljning. Denna vinst var under större delen av 1700-talet utomordentligt stor och superkargörerna gjorde sig ansenliga inkomster.

Ostindiska kompaniet var det mycket vanligt att ledande personer var frimurare. Hela 40 stycken av dess superkargörer (totalt är en bit över 130 stycken kända) liksom många av dess kaptener.

En tredje son till Claes Habicht bör Jacob Habicht, kapten i Ostindiska kompaniet med två resor som detta åren 1765-70, ha varit. Jacob Habicht hade två söner enligt uppgifter i Personhistorisk tidskrift som återger en text av Hans Peter Wennerberg, en person som tjänstgjorde som fartygspräst i Ostindiska kompaniet.

Ytterligare en ur familjen Habicht förekommer som anställd i Ostindiska kompaniet, Niclas Habicht.

Efraim Habicht (-1718), farbror till Claes Habicht, hade en son med samma namn. Denne Claes Habicht dog dock redan 1713. Efraim Habicht var gift med Rangela Horn i hennes tredje gifte. Hon hade tidigare varit gift med Claes Corneliusson Bihl och Olof Biörnsson.