Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Johan Fredrik Pettersson

Ostindiska kompaniets superkargörer i Kanton

Från 1760-talet var det möjligt för superkargörer att stanna kvar i Kanton under perioderna mellan skeppens avgångar och ankomster. Den förste som kom att bli Ostindiska Kompaniets fasta superkargör i Kanton var Jean Abraham Grill. Ofta nämns dock Michael Grubb som den förste. Han var dock aldrig anställd som superkargör i Kanton utan drev egna affärer med Macao som bas. När Jean Abraham Grill kom till Kanton blev de två kompanjoner i en gemensam firma.

Även om superkargörerna tilläts stanna kvar i Kanton så åkte de i allmänhet till Macao där de skötte sina privata affärer i Ostindien. I Macao var levnadsförhållanden friare och bättre.

De exakta tiderna som de formellt var superkargörer är lite olika på olika ställen och källor. Har i allmänhet angett det år som de anlände till Kanton. Om det är okänt har jag använt uppgifterna som Sven T Kjellberg använt i sin bok Svenska Ostindiska Compagnierna 1731-1813. Tyvärr har han på olika sidor lite olika uppgifter och då har jag använt ankomsttid för fartygen med vilka superkargörerna anlände eller sannolikt anlände som startår.

Superkargörer i Kanton, tid i Kanton

Jean Abraham Grill, 1762-68
Johan Fredrik Pettersson, 1766- ?
David Sandberg, 1766-76 ??
John Chambers, 1767-72
Jacob Hahr, 1769-75
Anders Arfwedson, 1770-77
James (Jacob) Maule d.y., 1772-80
Carl Henrik Forss, 1775- ?
Peter Johan Bladh, 1777-83
Olof Lindahl, 1779-85
Georg Johan Conradi, 1779-86
Erik Stockenström, 1780-86
William Chalmers, 1783-86 (93) ?
Fredrik Ulrik Peyron 1783 – (1792) ?
Johan Dassau, 1785-(1792) ?
Lars Gotheen, 1785-86 ??
James Chalmers, (1792) ? -1806
Anders Ljungstedt, 1798-1806
Jacob Gabriel Ullman, (1792) ? – 1806
Gustaf Palm, (1799) ? – 1807

Jean Abraham Grill bedrev omfattande egna affärer tillsammans med Michael Grubb. Grubb kom till Macao redan 1759 för att bedriva egna affärer och fick 1762 sällskap av Jean Abraham Grill. Den sistnämnde hade även barn med en kvinna i Macao. Jacob Hahr var i Indien under några månader innan han anlände till Kanton. Sannolikt hjälpte han Grubb & grill med deras affärer där. Dessa affärer involverade opiumhandel med smuggling av opium till Kina.

Lars Gotheen tycks ha dött redan första året i Kanton, Fredrik Ulrik Peyron bosatte sig i London vid återkomsten från Kanton.

Bröderna Chalmers tillbringade en del tid i Indien och deltog med all sannolikhet också i opiumhandeln. William Chalmers var exempelvis verksam i Bengalen åren 1986-93 och därefter var sannolikt brodern James Chalmers verksam där. De viktigaste affärerna i Bengalen var opiumhandel. Exakt när James Chalmers blev superkargör i Kanton är lite oklart, men 1806 var han det enligt Sven T. Kjellberg. Han anlände dock till Kanton 1792, men reste kanske vidare till Bengalen för att ta över broderns affärer. Troligen kan det handla om 1797 eller åren efter 1797 då British East India Company började utesluta alla mellanhänder i opiumhandeln och de oberoende uppköparna tvingades då bort från möjligheterna att köpa opium i Calcutta. William Chalmers åkte hem till Göteborg 1793.

Anders Ljungstedt blev kvar i Macao efter att han slutat som superkargör. Han drev därefter egna privat handel i Ostindien. Han var också svenska statens handelsagent för Kina. Fram till 1815 tillbringade han halva året i Kanton och halva i Macao, men därefter bodde han bara i Macao. Ljungstedt dog i Macao 1835.

Även Jacob Gabriel Ullman stannade kvar i Macao och konverterade dessutom till katolicismen. Han gifte sig där med en portugisisk kvinna, Rosa Minas och fick 4 barn varav minst två döttrar. En av döttrarna, Joanna Anna Ullman var gift med Joaquim José Ferreira Veiga. Ullman dog 1837 i Macao.

Förutom opium handlade de privata affärerna som de kvarstannande superkargerna ägnade sig åt också om låneverksamhet. De kunde låna upp pengar i Europa och sen låna ut dem till högre ränta till kinesiska handelsmän. Skillnaden på ränta kunde vara uppemot 10%. Bodmerilån till djonkhandeln var ett annat sätt att både låna och investera i den lokala handeln. Lasten var säkerheten när det gällde bodmerilån och räntan kunde vara uppemot 40% på sådana låna då riskerna ansågs stora. Bodmerilån till besättningar ombord på de svenska skeppen var ett sätt att föra hem kapital till Sverige. Lånen betalade ut i Kanton och betaldes tillbaks efter ankomst till Sverige och försäljning de varor besättningsmännen köpt för egen del i Kina.

Advertisements

Lovisa Ulrica

Fartyget var planerat som ett 50 kanoners linjeskepp, och bygget påbörjades 1757 på Djurgårdsvarvet i Stockholm, men brist på pengar gjorde att arbetet gick långsamt framåt. Det avsågs få namnet Prinsessan Sophia Albertina. Skeppsbyggmästare var H. Sohlberg.

Lovisa Ulrica

Modell av Lovisa Ulrica som skeppet skulle sett ut som ett 50-kanoners linjeskepp. Bild: Sjöhistoriska. Licens: CC by SA

1763 anhöll Svenska Ostindiska Compagniet om att få överta skeppet, vilket beviljades. Back och halvdäck byggdes samman till ett fluschdäck, så att det mellan stormasten och fockmasten endast fanns en lucka överlagd med trall. Hyttdäcket blev också större. Det nedre kanondäckets kanonportar, vilka delvis byggdes igen, med undantag av vad som eventuellt kunde behövas vid lastning. Som ostindieskepp mätte hon 44,1 x 11,1 m, och hade ett djupgående på 5,85 m. Lovisa bestyckades med 16 – 24 kanoner samt en del kamouflagekanoner i trä, 40 musköter, 8 bössor, 40 pistoler, 20 bajonetter, 40 värjor, 8 sablar, 75 handgranater och 12 brännare. Besättningen uppgick till 140 man. Sin första resa i compagniets tjänst anträdde hon 1766 och 1783 anlände hon till Göteborg på sin sista resa som ostindiefarare.

Som Ostindiefarare på 380 läster (efter 1778: 361) med 24 kanoner och 140 personers besättning.

1:a resan, till Kanton, 16/12 1766 – 16/6 1768

Kapten: Mathias Holmers
Superkargörer: Gustaf Tham, Joh. Fredr. Pettersson (kvar i Kanton 1768)

2:a resan, till Kanton, 9/1 1772 – 1/6 1773

Kapten: Sven Olbers
Superkargörer: Anders Gotheen, Carl H. Rappe

3:e resan, till Kanton, 7/3 1779 – 21/6 1780

Kapten: Jonas Israel Ekman
Superkargörer: H.W. Hahr, George Johan Conradi (kvar i Kanton)

4:e resan, till Kanton, 21/12 1781 – 23/7 1783

Kapten: Petter Pettersson
Superkargörer: H.W. Hahr, Johan Dassau

Efter tiden i Ostindiska kompaniet

1786 inköpte Kronan (staten) det då ganska slitna fartyget för 3 850 Rdr B:o. Våren 1790 dimensionerades skeppet om på varvet Viken och förbyggdes till ett tvådäckat 60-kanoners linjeskepp med skarp undervattensform och grova skrovsidor. Skrovet tjärmålades och akterspegeln smyckades med figurmålning och skulpturer. Några grundligare reparationer gjordes dock aldrig och fartyget blev aldrig färdigutrustat. Lovisa Ulrica införlivades därefter med västkusteskadern. Förliste 1790 utanför Vinga vid transport av kanoner:

Lovisa Ulrica kryssade söderut. Efter en genomvindsvändning till styrbords halsar uppkom en läcka förut om babord och skeppet började vattenfyllas. Man pumpade, avfyrade nödskott och hissade flaggan i schau. Sedan vände man med vinden och satte kurs mot land. Då hon kom att få slagsida åt babord och ligga djupt i fören gavs order om att bryta upp kobryggan, kasta de förliga kanonerna och ankarna överbord samt sätta ut barkassen och åttahuggaren. Order gavs även om att flytta kanoner från fören till aktern och från babords sida till styrbords. Det var emellertid svårt att få manskapet, som drabbats av panik, att samla sig och lyda order. Barkassen kom aldrig i vattnet, och när fartyget krängde över så pass att vattnet strömmade in genom kanonportarna stormade manskapet till åttahuggaren, som blev så full att en blockbult sprang under nerfirandet, varpå båten kantrade. Befälen lämnade i hemlighet fartyget i en slup vid aktern, och kunde i säkerhet se på när Lovisa Ulrika, mindre än en timma efter det att läckan uppstått, kantrade och sjönk med man och allt. Slupar från närliggande fartyg skyndade till och räddade sammanlagt 84 man av den närmare 400 man stora besättningen. Officiellt uppgavs att läckan förmodligen berodde på att de lasten av kanoner, som stuvats i fören, kommit i rullning under vändningen och slagit hål i skrovet, som var angripet av röta. Bidragande orsaker var säkert också att fartyget efter förstärkningen var för tungt i sig själv samt för tungt lastat, och hon delvis låg så djupt att de nedre kanonportarna, som bara var tillfälligt tätade, låg under ytan.

Pettersson – borgmästare, superkargörer

Del 13 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Den egentlige intiativtagaren till att det Sahlgrenska sjukhuset kom till som en följd av den rike Niclas Sahlgrens donation var Daniel Pettersson (1720-1802), borgmästare i Göteborg mellan 1765 och 1796.

Daniel Pettersson bidrog till ordnandet av Göteborgs brand- och polisväsen, samt till framdragandet av vattenledningen från Kallebäcks källa. År 1768 inrättade han Göteborgs Brandförsäkringskontor, år 1776 föreslog han att den Sahlgrenska donationen skulle användas till uppförandet av ett sjukhus. Han ivrade även för förbättrad fattigvård och verkade för iordningställandet av Göteborgs kanalsystem samt för anläggning av planteringar i staden. Han var son till Kristian Pettersson (1692-1758) och Anna Elisabeth Lander (1692-1769).

Daniel Pettersson var i sitt första äktenskap gift med Maria Katarina Månsson och i sitt andra gifte med Christina Charlotta Schmeer (1735-84). I det andra äktenskapet föddes sonen Anders Magnus Pettersson. Andra fruns syster Anna Maria Schmeer (1733-84) var gift med direktören i Ostindiska kompaniet, Jacob Schutz (1709-72) i dennes andra äktenskap. En tredje syster, Hedvig Schmeer (1737-91) var gift med bruksägaren Johan Wegelin (1711-89).  Systrarnas Schmeers faster Helena Charlotta Schmeer (1708-) var gift med Anders Smedberg (1695-1763), rådman i Stockholm. Deras son var Johan Adolf Smedberg (1753-93), superkargör i Ostindiska och ledande frimurare.

En bror till Daniel Pettersson, Johan Fredrik Pettersson (1725-?), var kapten och superkargör iOstindiska kompaniet och gift med Sara Maria Liedberg. Han genomförde 4 resor mellan 1750 och 1768 och var fast placerad i Kanton 1768. Hans dödsår är okänt och man kan förmoda att han dog i Ostindien eller Kina någonstans. Som superkargör kunde man tjäna stora pengar genom privat handel och speciellt gällde det om man var fast placerad i Kanton. Speciellt lönsamt var handel med och smuggling av opium.

Daniel Petterssons syster Anna Catharina Pettersson (1734-65) var gift med Ulrik M. Valtinsson (1731-83), superkargör i Ostindiska kompaniet. Han gifte efter hennes död om sig med Anna Maria Schutz (1748-1808), dotter till handelsmannen Johan Schutz.

Släktskapsrelationer:

Daniel Pettersson, Anna Catharina Pettersson