Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Johan Abraham Grill

Ostindiska Kompaniet – fjärde oktrojen 1786-1806

Del 6 av 7 i serien 1700-talets kompanier

Den fjärde oktrojen bildades trots att en del personer varande för att det under de villkor som fanns inte fanns ekonomiska förutsättningar för en lönsam verksamhet. En av dem som varnade för fortsatt verksamhet var superkargören Peter Johan Bladh som istället ville se en helt annan väg framår än fortsatt handel på de existerande villkoren:

Under sin vistelse i Kanton hade han utarbetat en plan till omorganisation av kompaniet till ett av alla europeiska nationer utom engelsmannen bestående bolag, som skulle förmå kinesiska regeringen, att alldeles utesluta England från handeln på Kina. Han ville därmed förhindra engelsmännen, att småningom tillvälla sig herraväldet i Kina, likasom de gjort i Indien. Bladh var övertygad, att en sådan omläggning av handelspolitiken i Ostindien skulle göra kompaniets affärer lysande. ”Men”, skriver han härom, ”ålderstegne Directeurer, som troget länge tråkat en och samma bana, – – lånte inga öron til et Förslag, som hvarken var deras egen påfinning, eller öfverensstämde med sakernas jämna gång under deras tid”.

Bolaget kom dock ända att bildas och de direktörer som stannade kvar från tredje oktrojen var Martin Holterman, C.G. Küsel, Johan Liljencrantz, Johan Abraham Grill  och Patrik Alströmer. Nya direktörer från 1786 blev Martin Törngren och Anders Arfwedson. Arfwedson hade tidigare varit superkargör

Holterman var en av de största delägarna i den tredje oktrojen och var sannolikt sn större investerare även i den fjärde. Av de större delägare som är kända från den fjärde oktrojen märks också Martin Törngren bland direktörerna och dessutom Johan Albert Kantzow. Med stor sannolikhet var också fler av dem som senare skulle bli direktörer eller deras firmor också större aktieägare, exempelvis William Chalmers, Olof Lindahl, Laurens Tarras, Jonas Tranchell, sekreteraren Carl-Henrik Tranchell, handelshuset Wennerquist, familjen Hebbe, Christian Adolf König, Martin Hagbohm, Carl Erik Lagerheim och Sven-Olof Rosenberg.

Johan Liljencrantz som var direktör i Ostindiska kompaniet var också en av intiativtagarna till Svenska Västindiska Kompaniet med bas i Stockholm. I Västindiska Kompaniet var även Wennerquist & Co, Kantzow, Hebbe samt  Tottie & Arfwedson bland de större aktieägarna.

När Martin Holterman dog år 1793 ersattes han som direktör av William Chalmers som just kommit hem från Ostasien efter minst 10 år där, varav ungefär hälften som fast superkargör i Kanton. C.G. Küsel dog 1795, Martin Törngren och Johan Abraham Grill 1799 och Patrik Alströmer år 1804.

Nya direktörer år 1798 blev Olof Lindahl (dog 1801) och Jonas Tranchell. 1799 blev Johan Wennerquist (d.y.), Laurens Tarras, Simon Bernhard Hebbe (död 1803), Christian Adolf König (död 1803), Carl Erik Lagerheim, Martin Hagbohm och Sven Olof Rosenberg direktörer.

Bolaget gick inte med vinst och ingen utdelning till aktieägarna genomfördes. Redan 1789-92 konstaterades det vid huvudparticipanternas möten att bolagets ekonomiska ställning var helt undergrävd. Bland annat beroende på att en fjärdedel av kapitalet gått åt för att köpa fartyg och byggnader från tredje oktrojen.

Vid oktrojens slut 1806 konstaterades att bolaget var konkursfärdigt. Avvecklingen sköttes främst av Jonas Tranchell och William Chalmers då flera av de andra direktörerna tycks ha lämnat skutan och de deltog inte i direktionsmöten etc. 1809 försattes bolaget slutgiltigt i konkurs.

Det var alltså inte den femte oktrojen som fick sin privilegier från 1806 som gick i konkurs vilket många författare verkar tro utan den fjärde. Den femte oktrojen gav bra utdelning till sina investerare, kanske mycket på grund av att de inte skickade några egna skepp avvecklades 1813 och gick inte i konkurs.

Under den fjärde oktrojen tjänade investerarna ingenting och ingen av direktörerna blev rik på sin investeringar så som varit fallet under tidigare oktrojer. Inte heller kunde superkargörer ombord tjäna stora pengar genom att ha procent på vinsterna från resorna så nästan alla resor gick med förlust.

Under tidigare oktrojer hade den viktigaste inkomstkällan för såväl Ostindiska Kompaniet som enskilda personer varit tesmuggling till Storbritannien. 1784 ryckte den brittiska regeringen bort möjligheten att tjäna pengar på tesmuggling genom att kraftigt sänka tullen. Därefter var vinsterna på tehandel mycket mindre och den ekonomiska grundvalen för Svenska Ostindiska Kompaniet fanns inte längre. Det blev olönsamt att skicka egna skepp till Ostindien för att lasta te. Problemen ökade ytterligare 1791 förbjöd Nederländerna teimport från andra länders bolag. På 1790-talet tilltog också konkurrensen från US-amerikanska skepp.

Av det totala antalet fartygsresor (32 stycken, egentligen 31,5 då ett skepp köptes på Ile de France (Mauritius)) som genomfördes med Ostindiska Kompaniets skepp under 4:e oktrojen gick enbart 13 med vinst enligt en uppställning i Sven T Kjellbergs bok om Ostindiska Kompaniet, Svenska Ostindiska Compagnierna 1731-1813.

Enda sättet att tjäna pengar för superkargörerna under den fjärde oktrojen var privat handel i Ostasien. Detta gynnade främst de fasta superkargörerna i Kanton, men sannolikt även andra. En av de viktigaste varorna i denna ostasiatiska handel var opium som smugglades från Bengalen och in i Kina.

Att tjäna pengar på opiumsmuggling var något som blev möjligt från 1757 då brittiska East India Company erövrade Bengalen och tog kontroll över opiumodlingen. Detta var sannolikt den största inkomstkällan för många av de aktiva i Svensk Ostindiska Kompaniet under den fjärde oktrojen och hade stor betydelse för många även under den tredje.

Genom att perioden också plågades av krig där Sverige var inblandat blev det svårt att försäkra de svenska skeppen och lyckades det så blev det dyrt. De höga försäkringspremierna gjorde det ändå svårare att få någon vinst i verksamheten. Krigen orsakade också att svenska skepp fick ligga och vänta på eskorterande krigsfartyg eller att de uppbringades av främmande makt. 1788 utbröt krig mellan Sverige och Ryssland. Det ledde till att skeppen Götheborg (II) och Cron Prins Gustaf fick ligga stilla en längre tid i Portsmouth innan de fick möjlighet att segla med en konvoj hem. Detta innebar extra kostnader och dessutom lägre priser på auktionen av varorna.

När det sen blev fred och ett förbund med Ryssland år 1799 började britterna kapa och uppbringa svenska skepp. Så skedde medSophia Magdalena på väg hem. Skeppet fördes till Kap och hölls kvar till ett handelsavtal med Storbritannien kommit till stånd. På en resa med kaffe från Batavia till Amsterdam kapades skeppet Westergöthland av britterna och fördes till Yarmouth. Efter en tid släppte skeppet fritt bara för att ånyo stoppas av en brittisk fregatt och återföras till Yarmouth. När Westergöthland sen till slut släpptes kunde varorna inte säljas med vinst i Amsterdam. Det slutade med att också skeppet såldes i den nederländska staden.

Skeppslista, skepp, varv, läster, kanoner, besättning, år

Drottning Sophia Magdalena Stora Stadsvarvet 485 18 150 1774-1801
Terra Nova Terra Nova 503 18 150 1775-1786
Gustav III Djurgårdsvarvet 512 18 155 1779-1805
Gustav Adolph Stora stadsvarvet 518 18 150 1784-1797
Götheborg II Varvet Viken Gbg 530 20 170 1788-1796
Drottningen Varvet Viken Gbg 543 20 150 1798-1806
Maria Carolina Byggd i Frankrike 320 10 80 1798-1806
Östergöthland Norrköping 266 14 56 1799-1804
Westergöthland Gamla varvet Gbg 162 8 1799-1802
Fredrik Julius Kaas 1800 (inhyrt?)
Adonis 1800 (inhyrt?)
Fredrica Byggd i utlandet 243 12 56 1800-1806
Prinsessan Karlskrona 283 16 70 1802-1805
Wasa Karlskrona 478 20 167 1803-1805

 

Advertisements

Ostindiska Kompaniet – tredje oktrojen 1766-86

Del 5 av 7 i serien 1700-talets kompanier

När den tredje oktrojen skulle bildades så slutade det med att en grupp grosshandlare i Stockholm fick oktrojen. Detta skedde redan år 1762, men privilegierna skulle inte gälla förrän 1766. Teckening av lotter (aktier) skedde dock från 1762. De två centrala personerna var från Stockholm, Robert Finlay i firman Finlay & Jennings och Fabian Löwen. Som tredje kompanjon hade de Georg Henrik Conradi från firman Koschell & Conradi, också den i Stockholm. Förutom dessa tre var också Michael Grubb direktör från start.

Från tredje oktrojen finns aktieägarförteckningar bevarade och den störste investeraren i den fasta fonden var Robert Finlay följd av bl.a. Pietro de Proli, Fabian Löwen, Jonas Eriksson Malm (Jonas Malm Eriksson), Michael Grubb, Christian Arfvidsson och Martin Holterman samt vissa handelshus som Wilson & Hall, Petersen & Bedoire samt C.G. Küsel & Wahrendorff.

Jonas Eriksson Malm placerade också pengar åt rika klienter både inom Sverige och utomlands. Bland annat hanterade han investeringar för Charles Irvine under den andra oktrojen. Det är möjligt att att han fortsatte med denna hantering och att en del av de aktier som står på honom var aktier han förvaltade för andra personer. Kanske ägnade sig också Holterman åt samma finansiella service, dvs agerade som agent för andra personers placeringar.

Aktieägare i tredje oktrojens fasta fond 1766, namn, dlr smt

Robert Finlay, 431 700
Wilson & Hall, 293 500
Martin Holterman, 289 000
Michael Grubb, 235 300
Pietro de Proli, 171 800
Petersen & Bedoire, 165 200
Christian Arfvidsson, 150 000
Jonas Eriksson Malm, 125 500
C.G. Küsel & Wahrendorff, 112 600
Fabian Löwen, 103 200

Fonden var på totalt 2 835 000 dlr smt år 1766 enligt Martin Åberg, Svensk Handelskapitalism. Men hans siffror stämmer inte inbördes. De han anger i en tabell är mycket lägre än de han anger i texten så de som jag redovisat ovan motsvarar sannolikt ett kapital på 5 670 000 dlr smt.

Det handlades med aktierna (eller lotterna som de kallades) och därför byttes ägarna delvis ut under perioden. Vissa stärktes som ägare, andra försvagade.

Både Michael Grubb och Robert Finlay gjorde konkurs och tvingades år 1770 att lämna direktionen. Även Georg Henrik Conradi hade fått ekonomiska problem, men klarade sig från konkurs genom en ackordsöverenskommelse med fordringsägarna.

Istället för Grubb och Finlay kom Carl Gottfried Küsel, Johan Abraham Grill, Jacob Schutz (dog dock redan 1772) in som direktörer. När Löwen dog 1773 ersattes han av Carl Fredrik Scheffer. Både Löwen och Scheffer kan betraktas som statliga (kungliga representanter i företaget).

De andra nya direktörerna vid sidan av Scheffer hörde till de större investerarna, de så kallade huvudparticipanterna och det gjorde sannolikt även de övrig nya direktörerna från 1773, Gustaf Tham och Johan Fredrik Ström (båda dog 1781). 1776 blev också David Sandberg direktör, 1777 Patrik Alströmer, Andreas Andersson och Martin Holterman, 1778 Jean Abraham Grill och 1781 Johan Liljencrantz.

På grund av konkurserna kom Finlay och Grubb att försvinna som aktieägare och dödsfall sorterade bort Löwen. De som sålde aktier var bl.a. Pietro de Proli och Christian Arfvidsson. Köpare var bland annat Martin Holterman och Jonas Eriksson Malm.

Aktieägare i tredje oktrojens fasta fond 1786, namn, dlr smt

Martin Holterman, 826 600
Jonas Eriksson Malm, 508 500
Robert Finlays konkursbo, 431 700
Petersen & Bedoire, 165 200 (?)
Christian Arfvidson & Söner, 145 000 (Christian Arfvidson själv 12 000)
C.G. Küsel & Wahrendorff, 112 600 (?)
Thomas Erskine, 97 400
John Hall & Co, 55 000

Fram till 1780 var den totala utdelningen 120 % på satsat kapital medan den åren därefter var 178 5/8 %. Totalt 298 5/8 % enligt Sven T Kjellberg. Orsaken till de höjda utdelningarna från 1780 och framåt var bristande konkurrens på grund av krig med Frankrike, Nederländerna, Spanien enade mot Storbritannien på andra sidan vilket ledde till att de alla hade svårt att skicka fartyg till Kanton. Sverige började också exportera te till Västindien år 1767 för vidare transport till USA. Efter 1782 blev denna export omfattande, men från 1785 började US-amerikanska skepp själva segla på Kanton.

Mycket på grund av allt te som smugglades in i Storbritannien från Sverige beslutade den brittiska staten att från 1784 kraftigt sänka tullarna på te. Detta resulterade i att tesmuggling blev olönsamt.  Något som kom att få allvarliga konsekvenser för Ostindiska Kompaniets fjärde oktroj.

Samtidigt hade en möjlighet för bolagets anställda öppnat sig i och med att brittiska EIC erövrat Bengalen och skaffat sig kontroll över opiumodlingen år 1757. När sen kineserna tillätt att superkargörer stannade i Kanton även när skeppen inte var där började Svenska Ostindiska Kompaniet placera fasta superkargörer i Kanton. Dessa kom i allmänhet också att som privata handelsmän bli aktiva i den interna Ostasiatiska handeln som inkluderade opium som den mest lönsamma varan.

Skeppslista, skepp, varv, läster, kanoner, besättning, år

Stockholms Slott Stora stadsvarvet 454 31 154 1761-1778
Riksens Ständer Terra Nova 460 34 170 1760-1770
Finland Stor stadsvarvet 450 30 150 1762-1781
Adolph Friederic Djurgårdsvarvet 450 24 160 1766-1786
Lovisa Ulrica Djurgårdsvarvet 380 24 140 1766-1783
Cron Prins Gustaf Terra Nova 480 28 154 1767-1786
Drottning Sophia Magdalena Stora Stadsvarvet 485 18 150 1774-1801
Terra Nova Terra Nova 503 18 150 1775-1786
Gustav III Djurgårdsvarvet 512 18 155 1779-1805
Gustav Adolph Stora stadsvarvet 518 18 150 1784-1797

Af Petersens – Ostindiska och Erstavik

Del 32 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Abraham Petersen (1679-1729) och dennes brorson Lorens (Lorentz) Petersen (1729-1800), gift med Johanna Sofia Damm (1746-1826) flyttade till Göteborg från Stockholm och grundade sin förmögenhet där genom framgångsrik affärsverksamhet. Abraham Petersen var gift med Johanna Christina Tham (1672-1729), syster till Sebastian Tham (1666-1729), delägare och ägare i diverse fartyg engagerade i kaperiverksamhet (sjöröveri). Sebastian Thams son Volrath Tham (1687-1737) blev direktör i Ostindiska kompaniet.

Lorens Petersen, en av Göteborgs allra rikaste män i slutet av 1700-talet, anlade tillsammans med kollegan, tillika svågern, Fredrik Damm (1742-96) i slutet av 1750-talet ett landeri ungefär på det område som idag avgränsas av gatorna Kungsportsavenyn, Engelbrektsgatan, Södra Vägen och Berzeliigatan. När Lorens Petersen 1771 blev ensam ägare till fastigheten gav han det namnet Lorensberg. Familjen Petersen sålde fastigheten 1823.  Idag ligger Lorensbergsteatern, stadsbibilioteket och Hotel Park Aveny (Elite Hotels) på tomten.

Fredrik Damms bror Johan Henrik Damm (1740-98) var gift med en dotterdotter till driektören i Ostindiska kompaniet, Volrath Tham, Anna Dorotea von Schoting (1757-1802), dotter till Paul Roland von Schoting (1722-60), kapten i Ostindiska kompaniet. Johan Henrik Damm och fadern Anders Damm drev tobakstillverkning och var under många år de dominerande tobaksfabrikörerna i Göteborg.

Herman Petersen (1713-1765) var son till Abraham Petersen i Göteborg (uppgifterna i Wikipediaär alltså delvis fel då Lorents Petersen var gift med Johanna Sofia Damm). Herman Petersen började sin bana som grosshandlare i Stockholm, och blev sedan direktör för Saltkontoret. Han gifte sig 1741, såsom kontorstjänsteman, med Magdalena Bedoire (-1751), som kom från en mycket framstående borgarfamilj i Stockholm, vilket kan ha varit ett skäl till att han erhöll burskap strax därefter. Med hennes bror Fredrik Bedoire (1714-48) grundade han bolaget Petersen & Bedoire som hade en betydande kopparhandel med Frankrike.

1753 gifte Herman Petersen om sig med sin avlidne kompanjons änka som tillika var hans likaledes avlidna hustrus kusin, Charlotta Bedoire, och blev 1760 direktör för Svenska Ostindiska Kompaniet och bankofullmäktig. Petersen hade emellertid sin fot i flera företag och industrier.

1762 förvärvade Herman Petersen Erstavik i nuvarande Nacka. 1763 blev godset tillsammans med det Petersenska huset i Gamla stan fideikommiss inom familjen Petersen, senare af Petersens, det namn under vilket två av Herman Petersens söner adlades år 1770. En var Johan Abraham af Petersens (1742-1795) som fick Erstavik som fideikommiss.

Herman Petersen var också inblandad i de så kallade växelkontoren och stödde politiskt hattarnas parti. Växelkontoren hade till ansvar att hålla ordning på valutan och hålla växelkursen nere. När mössorna kom till makten vid riksdagen 1765-66 så ledde det till att deltagarna i växelkontoren dömdes till hårda straff. Herman Petersen (1713-65)  dog under processens gång och fick inget straff.  Andra delägare som Claes Grill fick böter på 1 000 d smt och dömdes till förlust av borgerlig näring i tre år,  Johan Abraham Grill dömdes till 500 d smt i böter, Gustaf Kierman (1702-66), Jean Henri Lefebure (1708-67) fick ännu hårdare straff och Thomas Plomgren (1702-54) som var en drivande kraft i starten av Växelkontoren var redan död sen länge.

1891 såldes delar av Erstavik, nämligen hemmanen Neglinge och Skogsö (2 mantal) samt Älgö (totalt 900 hektar) till bankdirektören Knut Agathon Wallenberg som där grundade villastaden Saltsjöbaden. Köpeskillingen uppgick i den tidens penningvärde till 250 000 kronor som kom att tillföras fideikommissen som kapital.

Genom en överenskommelse 1961 bidrog Stockholms stad till renoveringen av det Petersenska huset i Gamla stan. I gengäld lät Erstaviks fideikommiss Stockholms stad arrendera tre stora markområden mellan Nackareservatet och Erstaviken, dessa områden utgör ett omfattande grönområde mellan Nackareservatet och Erstaviken med det närliggande Saltsjöbaden. Egendomen är fortfarande (2011) i familjen af Petersens ägo och ett av de sista kvarvarande fideikommissen i Sverige. Idag omfattar godset 2 400 hektar mark.

Grill – handelshus och bruk

Del 31 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

grill-vapen1Släkten Grill i Sverige härstammar från en släkt från Augsburg, där namnet Grill burits av hantverkare sedan 1418. Den äldste namngivne Grill i Svenskt Biografiskt Lexikon är en vinhandlare, Andreas Grill. Dennes sonson, Anthoni Grill (död 1675) flyttade tillsammans med några bröder till Holland och fick burskap i Amsterdam som silversmed 1638. Han flyttade vidare till Sverige och omnämndes 1652 som riksvardie, dvs. riksvärderingsman med uppgift att övervaka och kontrollera mynt och vikt samt guld- och silverarbeten. Hans son Anthoni Grill (död 1703) fick burskap som guldsmed i Stockholm 1663. Han förvärvade det så kallade Grillska huset i hörnet Stortorget och Köpmannagatan i Stockholm.

Av Antonis söner började Abraham Grill (d.ä.) (1674-1725) en framgångsrik exporthandel i Stockholm 1704 tillsammans med sin svåger A. Gemnich, en holländare som några år tidigare kommit till Sverige. Efter dennes död 1711 fortsatte Abraham Grill verksamheten tillsammans med änkan, Sofia Gemnich då under namnet Madame Gemnich & Grill. Tillsammans med en annan svåger, Claes Wittmack d.y., anlade Abraham Grill varvetTerra Nova 1716 och där byggdes bl.a. flera av Ostindiska kompaniets fartyg, närmare bestämt 9 stycken. Förutom Terra Nova hade handelshuset också intressen i andra varv i Stockholm såsom Stora stadsvarvet och Lotsack-Kiermanska Djurgårdsvarvet.  1716 bildade han tillsammans med sin yngre bror Carlos Grill (död 1736) det Grillska handelshuset, Abraham och Carlos Grill i Stockholm, Han lånade också ut stora belopp till den svenska staten under Karl XII:s krig.

Abraham Grills d.ä. del i handelshuset övertogs av hans son Claes Grill (1705-1767). När Carlos Grill dog drevs handelshuset vidare av Claes Grill ensam intill 1747 då Johan Abraham Grill(1719-1799) blev delägare. Namnet ändrades till Carlos och Claes Grill. Handelshuset hade förbindelser ute i Europa och var kring 1740 en av de största stångjärnsexportörerna i Stockholm.

Den svenska handeln med länderna kring Medelhavet ökade under 1730-talet. År 1737 slöts därför en handelstraktat med Turkiet. Tanken var att också åstadkomma en politisk allians med Turkiet, som skulle kunna underlätta ett kommande revanschkrig med Ryssland. Levantiska kompaniet bildades 1738 och fick oktroj på tio år. Bland delägarna fanns flera grosshandlare ur Skeppsbroadeln, bland dem Claes Grill och Grillska handelshuset. Oktrojen förnyades 1748, men efter några förlustår drogs den in av riksdagen 1755-56, varefter handeln på Medelhavet åter släpptes fri. Familjen Grill deltog även i de Västindiska kompanierna som fanns 1786-1805.

Claes Grill gifte sig med Carlos Grills dotter Anna Johanna Grill (I) (1720-1788) och de fick barnen Adolph Ulric Grill och Anna Johanna Grill (II) (1745-1801). Den sistnämnda var gift med Henrik Wilhelm Peill (1730-1797). Genom inköp med hjälp av vinsterna i handelshuset kom Claes Grill även att bli ägare till en rad bruk; 1748 Söderfors, 1750 Österby och 1753 Iggesunds bruk. 1764 köptes även det Torstensonska palatset (idag Arvfurstens palats vid Gustaf Adolfs torg) iStockholm. Vid sina industriella företag sysselsatte Grill årligen mer än 4 000 personer. Genom handelshuset ägnade han sig åt handel i Ostindien. Han var också delägare i en stor segelduks- och linnefabrik och i ett glasbruk i Stockholm, byggde fartyg på eget varv både för inhemsk och utländsk räkning, samt drev stor bankirrörelse.

Claes Grill valdes som en av Vetenskapsakademins första ledamöter 1740 och utnämndes av kungen tillkommerseråd. Han kom också att satsa kapital i detSvenska Ostindiska kompaniet, och bedrev genom detta livlig handel. År 1751blev han en av kompaniets direktörer och kvarstod som det intill 1766. 1755 var han ev av initiativtagarna till grundandet av Bruksakademien.

Efter Claes Grills död 1767 fortsatte Johan Abraham Grill verksamheten, delvis med annan inriktning. Efter några år inträdde Claes Grills svärson Henrik Wilhelm Peill (1730-1797). Efter bådas död gick handelshuset snabbt i konkurs, kanske för att det inte fanns någon i släkten som ville ta över. Konkursförhandlingarna avslutades vid sekelskiftet 1800. Varvet Terra Nova såldes dock redan 1782 och innan dess avvecklades andra engamang i olika varv. Verksamheten vid Terra Nova hade i praktiken legat nere sen 1771.

Det Grillska handelshusets delägare Claes Grill och Johan Abraham Grill var också inblandade i de så kallade växelkontoren och stödde politiskt hattarnas parti. Växelkontoren hade till ansvar att hålla ordning på valutan och hålla växelkursen nere. När mössorna kom till makten vid riksdagen 1765-66 så ledde det till att deltagarna i växelkontoren dömdes till hårda straff. Claes Grill fick böter på 1 000 d smt och dömdes till förlust av borgerlig näring i tre år och Johan Abraham Grill dömdes till 500 d smt i böter. Andra delägare som Gustaf Kierman (1702-66) och Jean Henri Lefebure (1708-67) fick ännu hårdare straff. Herman Petersen (1713-65)  dog under processens gång och fick inget straff och Thomas Plomgren (1702-54) som var en drivande kraft i starten av Växelkontoren var redan död sen länge.

Johan Abraham Grill blev 1763 fullmäktig i Jernkontoret, 1767 ledamot av Sjöförsäkringsöverrätten , 1770 direktör i Ostindiska kompaniet vilket han förblev till 1792 , 1773 direktör vid Generaldiskontkompaniet, 1776 ledamot av Tullarrende-societeten, 1787 direktör vid Generaldiskontkontoret och 1795 bankrevisor.

Claes tvillingbror Anthoni Grill (1705-1783) innehade firman Anthoni Grill & Söner i Amsterdam. Firman lånade bland annat ut stora belopp till svenska bruk. Claes Grill deltog i verksamheten som förmedlare av lån. Då dessa inte kunde återbetalas övergick flera bruk i firmans ägo. Anthoni Grills söner blev på det sättet ägare till Garphytte bruk, Lannafors och Latorps alunverk 1776 då Michael Grubb samma år gick i konkurs. Garphytte bruk stannade i släktgrenen intill 1799. Pehr Isaac Grill (1772-1842) stannade dock kvar som disponent på bruket även efter det. Hans son Anton Gustaf Grill (1808-1894) gifte sig med  Ulrica Regina Grill (1822-1919), ättling till nedanstående Jean Abraham Grill, ägare till Godegårds bruk. Anthoni Grills son Jakob Grill inköpte år 1761 även Skebo och Ortala bruk i Uppland. Ortala och Skebo bruk såldes av Jakob Grill redan år 1782 då de övertogs av firman Tottie & Arfwedsson.

Den tredje sonen till Abraham Grill (d.ä.) var Abraham Grill (d.y. 1707-63) som flyttade till Göteborg 1746. Han startade ett handelshus och var direktör i Ostindiska Kompaniet 1746-1763. Abraham Grill d.y. var gift med Anna Maria Petersen (1713-54), dotter till Johan Adam Petersen (1676-1740). Den senare var kusin med Herman Petersen (1713-65), direktör i Ostindiska Kompaniet och med två söner som adlades af Petersens.

Jean Abraham Grill (1736-92), son till Abraham Grill (d.y.) tillbringade nästan sju år (1762-1768) som superkargör för Svenska Ostindiska kompaniet i Kanton. Där och i Macao drev han även en egen framgångsrik affärsrörelse. Han kunde fram till faderns död skicka egna varusändningar med kompaniets fartyg. Han drog här nytta av faderns ställning i kompaniets direktion. Denna handelsverksamhet var mycket lukrativ och det var också den som utfördes för kompaniets räkning. Grill var också engagerad i importen av opium till Kina. Han hade i sina affärer även stor nytta av sitt kompanjonskap med den äldre och erfarnare Michael Grubb. År 1778 blev Grill direktör vid Ostindiska kompaniet.

När han 1768 återvände till Sverige bodde han först i Stockholm, där han ägnade sig åt handel, och från 1775 på Godegårds bruk i Godegårds socken som han förvärvade samma år från Jean de Geers sterbhus. Här finns en parallell till många andra superkargörer (t ex bröderna Jacob och Anders Arfwedson) som på kort tid byggde upp en stor förmögenhet utomlands som de sedan investerade i svenska bruk och jordegendomar. Grill köpte 1775 även Bona egendom i Västra Ny socken, likaledes i Östergötland. Vid Bona anlade han ett stångjärnsbruk (privilegierat 1782). Till Godegårds egendom hörde även Mariedamm med Trehörnings masugn i Lerbäcks socken i Närke och De Geersfors manufakturverk i Godegårds socken. Grill köpte även Medevi säteri(1779), vilket han dock sålde redan året därpå. År 1782 förvärvade han ännu ett järnbruk,Flerohopps bruk i Madesjö socken, Småland. Mariedamm såldes 1886 men Godegård behölls i familjens ägo i ytterligare nästan 100 år.

Jean Abraham Grill gifte sig 1772 i Stockholm med Lovisa Ulrika Lüning (1744-1824), dotter till grosshandlaren Johan Christian Lüning och Margaretha Sabbath. Som änka fick hon ansvara för egendomens skötsel från 1792 fram till 1810 då barnen övertog ledningen.

Adolf Ulric Grill (1752-97), son till Claes Grill och gift med kusinen Anna Johanna Grill (III) (1753-1809), övertog Söderfors bruk från sin far. Han var vetenskaplig samlare. Under egna resor och genom ombud samlade Grill det på sin tid namnkunniga Grillska museet på Söderfors, som vid hans död innehöll 100 däggdjur 600 fåglar, 30 fiskar och 700 snäckor, förutom en mängd koraller och petrifikat. Dessa samlingar skänktes 1828 av hans arvingar till Vetenskapsakademien.

Claes Grills dotter Kristina Maria Grill (1739-1818) gifte sig med Gustaf Tham (1724-1781), direktör i Ostindiska Kompaniet. Deras son var Per Adolf Tamm (1774-1856) som i sitt första giftermål gifte sig med sin kusin Anna Margareta Grill (1782-1803), dotter till Jean Abraham Grill. Hon dog dock kort efter giftermålet. Han fick överta Österby bruk med flera egendomar från sin moster Anna Johanna Grill (III), syster till Jean Abraham Grill.

Familjen Grill må har varit rik för sin tid och man hade ett framgångsrikt handelshus. Detta spelade dock ingen som helst roll för Sveriges industrialisering på det sätt som handelshusen i Göteborg gjorde. Istället investerades pengarna i traditionella bruk av olika slag utan att någon utveckling mot industrialisering genomfördes. Dessa bruk förblev hantverksmässigt drivna (ex. Godegård), fick säljas eller gick omkull i likhet med handelshuset och ibland tillsammans med handelshuset. Bona såldes exempelvis 1886 och blev 1902 uppköpt av staten för att sen användas som ungdomsfängelse, mentalsjukhus och flyktingförläggning. Bona var mellan 1984 och 1998 en folkhögskola som finns kvar än idag, men ligger inne i Motala.