Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Jean Abraham Grill

Ostindiska Kompaniet – tredje oktrojen 1766-86

Del 5 av 7 i serien 1700-talets kompanier

När den tredje oktrojen skulle bildades så slutade det med att en grupp grosshandlare i Stockholm fick oktrojen. Detta skedde redan år 1762, men privilegierna skulle inte gälla förrän 1766. Teckening av lotter (aktier) skedde dock från 1762. De två centrala personerna var från Stockholm, Robert Finlay i firman Finlay & Jennings och Fabian Löwen. Som tredje kompanjon hade de Georg Henrik Conradi från firman Koschell & Conradi, också den i Stockholm. Förutom dessa tre var också Michael Grubb direktör från start.

Från tredje oktrojen finns aktieägarförteckningar bevarade och den störste investeraren i den fasta fonden var Robert Finlay följd av bl.a. Pietro de Proli, Fabian Löwen, Jonas Eriksson Malm (Jonas Malm Eriksson), Michael Grubb, Christian Arfvidsson och Martin Holterman samt vissa handelshus som Wilson & Hall, Petersen & Bedoire samt C.G. Küsel & Wahrendorff.

Jonas Eriksson Malm placerade också pengar åt rika klienter både inom Sverige och utomlands. Bland annat hanterade han investeringar för Charles Irvine under den andra oktrojen. Det är möjligt att att han fortsatte med denna hantering och att en del av de aktier som står på honom var aktier han förvaltade för andra personer. Kanske ägnade sig också Holterman åt samma finansiella service, dvs agerade som agent för andra personers placeringar.

Aktieägare i tredje oktrojens fasta fond 1766, namn, dlr smt

Robert Finlay, 431 700
Wilson & Hall, 293 500
Martin Holterman, 289 000
Michael Grubb, 235 300
Pietro de Proli, 171 800
Petersen & Bedoire, 165 200
Christian Arfvidsson, 150 000
Jonas Eriksson Malm, 125 500
C.G. Küsel & Wahrendorff, 112 600
Fabian Löwen, 103 200

Fonden var på totalt 2 835 000 dlr smt år 1766 enligt Martin Åberg, Svensk Handelskapitalism. Men hans siffror stämmer inte inbördes. De han anger i en tabell är mycket lägre än de han anger i texten så de som jag redovisat ovan motsvarar sannolikt ett kapital på 5 670 000 dlr smt.

Det handlades med aktierna (eller lotterna som de kallades) och därför byttes ägarna delvis ut under perioden. Vissa stärktes som ägare, andra försvagade.

Både Michael Grubb och Robert Finlay gjorde konkurs och tvingades år 1770 att lämna direktionen. Även Georg Henrik Conradi hade fått ekonomiska problem, men klarade sig från konkurs genom en ackordsöverenskommelse med fordringsägarna.

Istället för Grubb och Finlay kom Carl Gottfried Küsel, Johan Abraham Grill, Jacob Schutz (dog dock redan 1772) in som direktörer. När Löwen dog 1773 ersattes han av Carl Fredrik Scheffer. Både Löwen och Scheffer kan betraktas som statliga (kungliga representanter i företaget).

De andra nya direktörerna vid sidan av Scheffer hörde till de större investerarna, de så kallade huvudparticipanterna och det gjorde sannolikt även de övrig nya direktörerna från 1773, Gustaf Tham och Johan Fredrik Ström (båda dog 1781). 1776 blev också David Sandberg direktör, 1777 Patrik Alströmer, Andreas Andersson och Martin Holterman, 1778 Jean Abraham Grill och 1781 Johan Liljencrantz.

På grund av konkurserna kom Finlay och Grubb att försvinna som aktieägare och dödsfall sorterade bort Löwen. De som sålde aktier var bl.a. Pietro de Proli och Christian Arfvidsson. Köpare var bland annat Martin Holterman och Jonas Eriksson Malm.

Aktieägare i tredje oktrojens fasta fond 1786, namn, dlr smt

Martin Holterman, 826 600
Jonas Eriksson Malm, 508 500
Robert Finlays konkursbo, 431 700
Petersen & Bedoire, 165 200 (?)
Christian Arfvidson & Söner, 145 000 (Christian Arfvidson själv 12 000)
C.G. Küsel & Wahrendorff, 112 600 (?)
Thomas Erskine, 97 400
John Hall & Co, 55 000

Fram till 1780 var den totala utdelningen 120 % på satsat kapital medan den åren därefter var 178 5/8 %. Totalt 298 5/8 % enligt Sven T Kjellberg. Orsaken till de höjda utdelningarna från 1780 och framåt var bristande konkurrens på grund av krig med Frankrike, Nederländerna, Spanien enade mot Storbritannien på andra sidan vilket ledde till att de alla hade svårt att skicka fartyg till Kanton. Sverige började också exportera te till Västindien år 1767 för vidare transport till USA. Efter 1782 blev denna export omfattande, men från 1785 började US-amerikanska skepp själva segla på Kanton.

Mycket på grund av allt te som smugglades in i Storbritannien från Sverige beslutade den brittiska staten att från 1784 kraftigt sänka tullarna på te. Detta resulterade i att tesmuggling blev olönsamt.  Något som kom att få allvarliga konsekvenser för Ostindiska Kompaniets fjärde oktroj.

Samtidigt hade en möjlighet för bolagets anställda öppnat sig i och med att brittiska EIC erövrat Bengalen och skaffat sig kontroll över opiumodlingen år 1757. När sen kineserna tillätt att superkargörer stannade i Kanton även när skeppen inte var där började Svenska Ostindiska Kompaniet placera fasta superkargörer i Kanton. Dessa kom i allmänhet också att som privata handelsmän bli aktiva i den interna Ostasiatiska handeln som inkluderade opium som den mest lönsamma varan.

Skeppslista, skepp, varv, läster, kanoner, besättning, år

Stockholms Slott Stora stadsvarvet 454 31 154 1761-1778
Riksens Ständer Terra Nova 460 34 170 1760-1770
Finland Stor stadsvarvet 450 30 150 1762-1781
Adolph Friederic Djurgårdsvarvet 450 24 160 1766-1786
Lovisa Ulrica Djurgårdsvarvet 380 24 140 1766-1783
Cron Prins Gustaf Terra Nova 480 28 154 1767-1786
Drottning Sophia Magdalena Stora Stadsvarvet 485 18 150 1774-1801
Terra Nova Terra Nova 503 18 150 1775-1786
Gustav III Djurgårdsvarvet 512 18 155 1779-1805
Gustav Adolph Stora stadsvarvet 518 18 150 1784-1797
Advertisements

Opium-handeln på Ostindiska Kompaniets tid, del 2

Del 35 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Opiumhandeln i Ostindien utvecklades som ett sätt för europeer att finansiera teköpen i Kanton. Det Svenska Ostindiska Kompaniet använde i allmänhet spanska silverpiastrar som betalningsmedel. Dessa erhölls genom köp som i allmänhet genomfördes med lånade medel som ställdes till Kompaniets förfogande av handelshus i städer som exempelvis Antwerpen, Oostende, Cadiz, Amsterdam, Rotterdam, London och Hamburg.

På samma sätt gjorde andra länders ostindiska kompanier. Förfarandet skapade ett rejält underskott i Europas handel med Kina. Britterna kom snart på ett sätt att kompensera för detta. Genom att sälja produkter  som tyger och opium från deras kolonier i Indien. Engelsmännen lyckades på det sättet förbättra sin handelsbalans genom att sälja bomullstyger och opium från Indien, men opiumförsäljningen sköttes oftast av mellanhänder för att inte äventyra de viktiga tekontrakten. Svenskarnas järn och verktyg fanns det en begränsad avsättning för i andra länder och de användes till viss del för att finansiera inköpen av silver, men svenska  ylletyger och andra textilier var i praktiken osäljbara. Kineserna tog ibland motvilligt emot europeiskt ylle för att få möjlighet att sälja större kvantiteter av sina egna produkter.

Vid 1700-talets början kom bara några få europeiska fartyg till Kanton varje år. Under 1760- talet anlände mellan 20 och 30 fartyg om året, på 1790- talet omkring 50 och på 1810-talet närmare 70. Samma utveckling skedde när det gäller opiumhandeln. 1729 importerades 200 kistor opium till Kina, cirka 1 000 kistor år 1767 och 4 500 år 1800. En kista motsvarade ungefär 63 kilo opium. Bland de mellanhänder som handlade med opium återfanns de svenska superkargörerna, framförallt de som stannade över i Kanton. Dessa var i allmänhet verksamma med egna firmor i Macao och Macao var centralt för opiumhandeln. Det var där det lastades om till mindre fartyg för att smugglas till Kina och det var där affärerna organiserades. De fasta superkargörerna i kanton levde i allmänhet halva året i Macao.

Inkomsterna från den privata handeln i Ostindien gav mycket stora inkomster till de svenska superkargörerna i Kanton. Opiumhandeln var en del av det som svenskarna ägnade sig åt i likhet med alla andra som var inblandade i tehandeln  i Kanton:

Engelsmännen profiterade på opiumhandeln på två sätt, dels genom produktionen i Indien, dels genom försäljningen i Kanton. Stora mängder silver behövdes för att säkra tekontrakten. Förutom handeln med guld var opium nästan den enda vara som omedelbart tillförde likvida medel som kunde omsättas i tehandeln, bland annat som förskott på teer som skulle levereras när skeppen låg inne och som måste komma fram till Kanton i tid. Förseningar på två veckor upp till en månad kunde leda till att man missade de mest fördelaktiga vindarna för hemresan och fick stanna kvar i Kanton i nästan ett halvår. År 1770 var ett ganska vanligt pris på en kista opium omkring 300-500 spanska silverdollar (piastrar), ibland upp till 700 silverdollar för högsta kvalitet. Till detta kom ”avgifter” till mellanhänder på 10-15 procent. Tio år senare var utbudet större än efterfrågan och priset sjönk Med detta resonemang kan man kanske säga att smugglingen av opium var mindre riskfylld än te-handeln. Teerna kunde förlora halva sitt värde om de inte såldes omgående, utan måste lagras till nästa säsong, medan kistorna med opium kunde bli stående ett halvår eller mer, utan att förlora i kvalitet, om de var väl packade och förslutna.

Kontrakten kring te-exporten var ofta kopplade till försäljningen av de motköpsvaror som européerna förde med sig till Kina. Den som inte ville sälja europeiska varor kunde inte räkna med att få teckna några större te-kontrakt. Detta medförde att de kinesiska köpmännen ofta saknade likvida medel att betala teer och andra varor de beställt uppåt landet, innan de hade sålt undan sin del av importgodset. Om många fartyg samtidigt kom till Kanton med likartade produkter, blev priset givetvis lägre. Vissa varor kunde rentav behöva säljas med förlust. Opiumhandeln blev därför ett sätt att skaffa sig rörelsekapital, som inte ens de mest seriösa Hong-köpmännen kunde låta bli att dra nytta av. Den innebar även att man slapp låna pengar av varandra eller av européerna till höga räntor. Till och med tullmandarinen Hoppo kunde se mellan fingrarna med opiumhandeln, så länge skatter, avgifter och gåvor till hovet i Peking kunde levereras planenligt. Opiumhandeln blev därmed något som ”praktiskt taget alla” höll på med, inte bara Jean Abraham Grill. Däremot är det inte omöjligt att han och hans kollegor Michael Grubb och Jacob Hahr under några år vid mitten och slutet av 1760-talet var så pass inblandade och framgångsrika, att de svarade för upp emot 20 % av opiumtransporterna.

Opium producerades vid denna tid främst i två områden i Indien, Bengalen och Malwa. 1757 blev Bengalen en del av det brittiska kolonialväldet i Indien. Ett kolonialvälde som förvaltades av brittiska East India Company (EIC). EIC fick då direkt kontroll över produktionen av opium i Bengalen och etablerade ett opiummonopol i området. Innan dess sköttes opiumhandeln av fria handelsmän i exempelvis Oostendekompaniet gamla koloni Bankibazar (idag Ichapore), ett centrum för oberoende handlare, äventyrare och skumraskfigurer. Däribland flera med koppling till Svenska Ostindiska Kompaniet som Francois De Schonamille och sannolikt även Charles Barrington.

Efter att Bengalen blivit i den av det brittiska väldet kunde EIC fritt använda opiet för export till Kina och på så sätt förbättra och underlätta teinköpen. Till en början såldes det bengaliska opiet till mellanhänder på en börs i Calcutta. En del av mellanhänderna var de svenska superkargörerna.

De svenska superkargörernas inkomster kom främst från egen handel i Europa, egen handel i Ostindien och procent på vinsterna för skeppsresorna i Ostindiska Kompaniet. Den viktigaste inkomstkällan för Svenska Ostindiska Kompaniet och dess anställdas egen handel innan 1784 var tesmuggling till Storbritannien. När de brittiska tullsatserna sänktes blev tesmugglingen olönsam och mellan 1786 och 1806 (Fjärde oktrojen) gick Svenska Ostindiska Kompaniet med förlust. Ingen utdelning skedde till aktieägarna och superkargörerna tjänade inget på Ostindiska Kompaniets handel under den fjärde oktrojen.

För superkargörerna i Kanton men även för de ombord på fartygen återstod egentligen bara egen ostasiatisk handel som alternativ. Att handla med opium var den mest lönsamma verksamheten i Ostindien och det är nog ingen tvekan om att opium blev en än viktigare inkomstkälla för svenska superkargörer under fjärde oktrojen. Superkargörer och assistenter verksamma i Kanton under fjärde oktrojen var William Chalmers, Fredrik Ulrik PeyronJohan Dassau, Lars Gotheen, James Chalmers, Anders Ljungstedt, Jacob Gabriel Ullman och Gustaf Palm.

William Chalmers blev ju också mycket förmögen och det finns ingen möjlighet att han kunde bli det genom att arbeta för Ostindiska Kompaniets fjärde oktroj. Han kan bara ha blivit det genom egen privat handel under de 10 år (1783-93) han befann sig i Kanton och Bengalen. Därefter var hans bror James Chalmers i Kanton och Bengalen från slutet av 1792 till 1806.

Från 1797 blev det dock besvärligare för oberoende handlare att köpa opium i Bengalen, men opiet från Malwa kunde fortfarande köpas på en öppen marknad direkt från indiska handelsmän. Denna handel gick framförallt via Bombay (idag Mumbai) och inte via Bengalen och Calcutta (idag Kolkata). EIC tog dock en avgift även på denna handel. Opiumodlingen i Bengalen effektiviserades och koncentrerades till Bihar och Benares-distrikten. I Patna och Benares anlades anläggningar för att bearbeta vallmo för opiumtillverkning.Odling i andra områden under EIC-kontroll förbjöds från 1799. Britterna lyckades vända handelsbalansen med Kina med hjälp av opium och från 1804 hade det brittisk imperiet en positiv istället för negativ handelsbalans med Kina.

Innan fjärde oktrojen var det inte så att alla svenska superkargörer deltog i opiumhandeln, det fanns en rejäl kritik från exempelvis Peter Johan Bladh om att vissa superkargörer ägnade sig åt allt för vidlyftig privat handel och handel med opium. Men som vi sett utifrån exemplen med Jacob Hahr och Jean Abraham Grill kunde superkargörer även under tredje oktrojen tjäna pengar på opiumhandeln. Under de två första oktrojerna var det sannolikt ovanligare, framförallt då det inte fanns några kvarliggande superkargörer på den tiden. Men dels kunde affärer bedrivas via Bankibazar och kontakter där och dels via kontakter i Batavia dit VOC och deras anställda exporterade opium. Svenska Ostindiska Kompaniets fartyg besökte regelmässigt Batavia.

På 1800-talet kom opium att bli EIC:s och Indiens viktigaste inkomstkälla, göra många handelsmän i USA, Storbritannien och Kina mycket rika samt lägga grunden för Hong Kong. Svenskarna var då ute ur bilden med undantag av de få som stannade i Kanton och Macao som exempelvis Anders Ljungstedt och Jacob Gabriel Ullman.

Läs också: Ostindiska Kompaniet och opium, del 1

Ostindiska kompaniets superkargörer i Kanton

Från 1760-talet var det möjligt för superkargörer att stanna kvar i Kanton under perioderna mellan skeppens avgångar och ankomster. Den förste som kom att bli Ostindiska Kompaniets fasta superkargör i Kanton var Jean Abraham Grill. Ofta nämns dock Michael Grubb som den förste. Han var dock aldrig anställd som superkargör i Kanton utan drev egna affärer med Macao som bas. När Jean Abraham Grill kom till Kanton blev de två kompanjoner i en gemensam firma.

Även om superkargörerna tilläts stanna kvar i Kanton så åkte de i allmänhet till Macao där de skötte sina privata affärer i Ostindien. I Macao var levnadsförhållanden friare och bättre.

De exakta tiderna som de formellt var superkargörer är lite olika på olika ställen och källor. Har i allmänhet angett det år som de anlände till Kanton. Om det är okänt har jag använt uppgifterna som Sven T Kjellberg använt i sin bok Svenska Ostindiska Compagnierna 1731-1813. Tyvärr har han på olika sidor lite olika uppgifter och då har jag använt ankomsttid för fartygen med vilka superkargörerna anlände eller sannolikt anlände som startår.

Superkargörer i Kanton, tid i Kanton

Jean Abraham Grill, 1762-68
Johan Fredrik Pettersson, 1766- ?
David Sandberg, 1766-76 ??
John Chambers, 1767-72
Jacob Hahr, 1769-75
Anders Arfwedson, 1770-77
James (Jacob) Maule d.y., 1772-80
Carl Henrik Forss, 1775- ?
Peter Johan Bladh, 1777-83
Olof Lindahl, 1779-85
Georg Johan Conradi, 1779-86
Erik Stockenström, 1780-86
William Chalmers, 1783-86 (93) ?
Fredrik Ulrik Peyron 1783 – (1792) ?
Johan Dassau, 1785-(1792) ?
Lars Gotheen, 1785-86 ??
James Chalmers, (1792) ? -1806
Anders Ljungstedt, 1798-1806
Jacob Gabriel Ullman, (1792) ? – 1806
Gustaf Palm, (1799) ? – 1807

Jean Abraham Grill bedrev omfattande egna affärer tillsammans med Michael Grubb. Grubb kom till Macao redan 1759 för att bedriva egna affärer och fick 1762 sällskap av Jean Abraham Grill. Den sistnämnde hade även barn med en kvinna i Macao. Jacob Hahr var i Indien under några månader innan han anlände till Kanton. Sannolikt hjälpte han Grubb & grill med deras affärer där. Dessa affärer involverade opiumhandel med smuggling av opium till Kina.

Lars Gotheen tycks ha dött redan första året i Kanton, Fredrik Ulrik Peyron bosatte sig i London vid återkomsten från Kanton.

Bröderna Chalmers tillbringade en del tid i Indien och deltog med all sannolikhet också i opiumhandeln. William Chalmers var exempelvis verksam i Bengalen åren 1986-93 och därefter var sannolikt brodern James Chalmers verksam där. De viktigaste affärerna i Bengalen var opiumhandel. Exakt när James Chalmers blev superkargör i Kanton är lite oklart, men 1806 var han det enligt Sven T. Kjellberg. Han anlände dock till Kanton 1792, men reste kanske vidare till Bengalen för att ta över broderns affärer. Troligen kan det handla om 1797 eller åren efter 1797 då British East India Company började utesluta alla mellanhänder i opiumhandeln och de oberoende uppköparna tvingades då bort från möjligheterna att köpa opium i Calcutta. William Chalmers åkte hem till Göteborg 1793.

Anders Ljungstedt blev kvar i Macao efter att han slutat som superkargör. Han drev därefter egna privat handel i Ostindien. Han var också svenska statens handelsagent för Kina. Fram till 1815 tillbringade han halva året i Kanton och halva i Macao, men därefter bodde han bara i Macao. Ljungstedt dog i Macao 1835.

Även Jacob Gabriel Ullman stannade kvar i Macao och konverterade dessutom till katolicismen. Han gifte sig där med en portugisisk kvinna, Rosa Minas och fick 4 barn varav minst två döttrar. En av döttrarna, Joanna Anna Ullman var gift med Joaquim José Ferreira Veiga. Ullman dog 1837 i Macao.

Förutom opium handlade de privata affärerna som de kvarstannande superkargerna ägnade sig åt också om låneverksamhet. De kunde låna upp pengar i Europa och sen låna ut dem till högre ränta till kinesiska handelsmän. Skillnaden på ränta kunde vara uppemot 10%. Bodmerilån till djonkhandeln var ett annat sätt att både låna och investera i den lokala handeln. Lasten var säkerheten när det gällde bodmerilån och räntan kunde vara uppemot 40% på sådana låna då riskerna ansågs stora. Bodmerilån till besättningar ombord på de svenska skeppen var ett sätt att föra hem kapital till Sverige. Lånen betalade ut i Kanton och betaldes tillbaks efter ankomst till Sverige och försäljning de varor besättningsmännen köpt för egen del i Kina.

Cron Prins Gustaf

Skeppet ritat av F.H. af Chapman. Under 3:e oktrojen 480 läster, 28 kanoner, 154 man. Under 4:e oktrojen 488 (ommätt) 18 kanoner, 150 man. Enligt en källa byggt på varvet Terra Nova och enligt en annan källa på Clasons varv.

cronprinsgustaf

Cron Prins Gustaf på Stockholms redd

1:a resan, till Kanton, 19/12 1767 – 24/6 1769

Kapten: Carl Gustaf Lehman
Superkargörer: John Chambers (stannade i Kanton), Jean Abraham Grill (på hemresan)

Brev skrivet av John Chambers i Anyer (Anger) på västra Java

Anger d. 6 junij 1768.

Directeurerne i Giöthaborg

Sedan wår afresa från Cadiz d. 26 febr har allt gådt Lyckeligen och wäl, passerade Linien d. 21 Martii, sickte af öen Trinidad d. 30 Martii, Sickte af Caap d. 23 aprill, och fingo Sickte af kusten af Jawa wid Cannibas d. 1 Junij Matrosen Olof Norman uti mörkret om aftonen föll utur Tacklagen öfwer bord d. 21 Maij hwilket är den endaste olyckeliga händelsen som föreluppit. Skieppet för sig wäl uti Siön, och synes segla tämmeligen wäl. Capt Lehman har warit krasslig hela resan, nu något bättre.

Fägnar mig att finna hembgående skieppen Adolph Fredrick och Lovisa Ulrica passeradt här d. 5-te februari, att alt gådt lyckj. och wäl, wi ankommo hit igår wid middags tiden, har fylt wattn och woro i morros bittida segelfärdiga, när winden fogar afsegla wi, och hoppas näst

Guds hjielp komma i god tid till China. Framhärdar etc.

J. Chambers

2:a resan, till Kanton, 26/12 1769 – 23/6 1771

Kapten: Isaac Selle
Superkargör: Henric Herman af Ditmer

Skeppspräst ombord var Augustin Montelius.

3:e resan, till Kanton, 17/1 1774 – 16/6 1775

Kapten: Gabriel Ström
Superkargörer: Henric Herman af Ditmer, Anders Boetius (till Cadiz)

4:e resan, till Kanton, 31/3 1780 – 23/6 1781

Kapten: Peter Petterson
Superkargörer: Henric Herman af Ditmer, Eric Stockenström (stannade i Kanton)

5:e resan, till Kanton, 1/2 1782 – 26/7 1783

Kapten: Hans H. Clason
Superkargörer: Georg Johan Conradi

Enligt journalen: Avsegling från Göteborg 1/2 1782. Ankomst Kap 3/5 1782. Avresa från Kap 25/5 1782. Ankomst Angerij (Anyar) på Java 11/7 1782. Avresa från Anyar 15/7 1782. Ankomst Macao 17/8 1782. Ankomst Wampoa 19/8 1782. Avresa från Wampoa 14/1 1783. Ankomst Nordön (i Indonesien) 6/2 1783. Avresa från Nordön 16/2 1783. Ankomst Kap 21/4 1783. Avresa från Kap 3/5 1783. Ankomst Göteborg 26/7 1783.

Personalrulla (den är inte i överensstämmelse med hur det blev i verkligheten på alla punkter)

Ahlgren, B (Matros) sid 6
Ahlqvist, J (Jungman)
Almroth, Niclas (Kapten), var sannolikt aldrig kapten
Andersson, A G (Matros)
Andersson, C (Jungman)
Andersson, M (Jungman)
Andersson, Johannes (Matros)
Arfwidsson, Sven (Kvartermästare)
Arfwidsson, M (Matros)
Askling, G (Matros)
Bark, L Hind. (Matros)
Berg, J (Kypare)
Berglander, J (Kvartermästare)
Bergman, J S (Buteljör Math)
Bergman, Johan (Kvartermästare)
Bergman, E (Matros)
Bergström (Matros)
Björkwall, J (Matros)
Bladh, L S (Lärstyrman)
Blix, A (Styrman)
Blomberg, A (Timmerman)
Boman, E (Matros)
Boyalin, G (Matros)
Bramberg, Lars (Kvartermästare)
Bäck, J M (Kadett)
Börjesson, H (Jungman)
Candelin, P (Matros)
Carlsson, Erich (Timmerman)
Clase, C M (Konstapel)
Clason, Hans H (Styrman), var i verkligheten kapten på resan
Conradiee, J G (Superkargör)
Dahlgren, Johan (Jungman)
Edberg, L (Segelmakare Math)
Edberg, L (Skeppsgosse)
Ekman, L A (Skeppsgosse)
Erichsson, B (Matros)
Essenberg, E (Matros)
Fagerberg, Johan (Matros)
Fagergren, Jöns (Matros)
Falck, H (Matros)
Fogelberg, M (Buteljör)
Fogelberg, J (Matros)
Forsman, P (Matros)
Fortell, C (Båtsman)
Fredrichson, J (Skeppsgosse)
Fröje, S (Konstapel)
Fröman (Kock)
Granberg, A (Båtsmans Math)
Habicht, L (Konstapel)
Hagström, C E (Matros)
Hagström, A (Matros)
Hallberg, S (Matros)
Hallbom, A (Matros)
Hamström, P (Båtsmans Math)
Handqwist, Olof (Assistent)
Hedenberg, Börje (Matros)
Helljesson, J (Smed Math)
Hessellgren, E (Jungman)
Holm, Lars (Matros)
Holm, Börje (Jungman)
Holmertz, Anders Peter (Konstapel)
Holmstedt, J (Matros)
Hård, M (Matros)
Håsing, A (Matros)
Högberg, J (Matros)
Ingermansson, Johan (Timmerman)
Jacobson (Jungman)
Jansson, P (Matros)
Jansson, Carl (Matros)
Jonsson, L (Skeppsgosse)
Jungberg, H (Matros)
Jönsson, C F (Lärstyrman)
Kellin, E A (Jungman)
Khilman (Kadett)
Kiellblad (Jungman)
Klingberg (Timmerman)
Kollinius, B (Konstapel)
Kowerberg, H (Matros)
Kullman, O (Jungman)
Lack, P (Segelmakare)
Lange, D G (Fältskär)
Linberg, H (Matros)
Lindberg, E (Jungman)
Lindeman, Julius (Matros)
Listergren, L (Matros)
Lundahl, C (Matros)
Lundin, J (Jungman)
Lönroth, A (Matros)
Manguis, E D (Matros)
Melin, Eric Gust. (Skeppsskrivare)
Melin, A (Matros)
Mellberg, S (Matros)
Moberg, A (Timmerman)
Möller, Sven (Kvartermästare)
Mönberg, Lars (Matros)
Netterberg, N (Jungman)
Neyendorff, D S (Styrman)
Norling, P (Matros)
Norström, A (Smed)
Olbers, D N (Skeppsskrivare)
Olsson, G (Jungman)
Ophoff, S G (Fältskär)
Orell, G (Jungman)
Pettersson, P (Kadett)
Raudalin, A (Matros)
Ringblom, A (Jungman)
Rotlieb, E D (Kadett)
Ryberg, E (Matros)
Ryberg, H (Matros)
Ryberg, R (Matros)
Ryberg, S E (Matros)
Rörberg, Johannes (Matros)
Salmberg, A (Matros)
Sandberg, E (Hovmästare)
Sandberg, Math:s (Jungman)
Schierman, Fred: Ad: (Styrman)
Schörlin, Zack: (Kock)
Silvander, P (Styrman)
Siöberg, Nils (Matros)
Siöberg, S (Matros)
Siöström, J (Matros)
Smedberg, A (Jungman)
Stam, Erich (Matros)
Stenberg, Hans (Matros)
Stenfeldt, C M (Kadett)
Stierneroos, M J (Kadett)
Strandman, H (Konstapels Math)
Sundberg, E (Matros)
Sundbäck, Thore (Matros)
Swanberg, Petter (Matros)
Swenson, H (Matros)
Svensson, J (Matros)
Svensson, Carl (Matros)
Swensson, A (Jungman)
Söderberg, S (Jungman)
Södergren, C F (Präst)
Södermark, P (Matros)
Söderström, P (Jungman)
Törnros, H (Jungman)
Walin, Nils (Matros)
Wedelin, C (Jungman)
Venberg, J (Matros)
Wennerberg, A (Kvartermästare)
Vennerström, Sven (Jungman)
Vesterberg, Anton (Matros)
Westerberg, B (Matros)
Wetterberg, A (Kadett)
Wigrell, J D (Hovmästare Math)
Wingren, A (Lärstyrman)
Wolcken, L (Kypare Math)
Vårling, E (Matros)
Zengerleun, E (Jungman)
Åberg, L (Matros)
Åsberg, L (Jungman)
Öfwerman, J (Jungman)
Örn, Johan (Matros)
Öster, Olof (Matros)

6:e resan, till Kanton, 7/2 1785 – 22/7 1786

Kapten: Pehr Tranchell
Superkargörer: Georg Johan Conradi, Johan Dassau

7:e resan, till Kanton, 2/2 1788 – 13/5 1790

Kapten: Hans Henr. Clason
Superkargör: Sebastian Heegg

Stockholms slott

Byggd på Stora Stadsvarvet och på 454 läster med 31 kanoner och 154 personers besättning. Under tredje oktrojen halverade Stockholms Slott nära nog sin beväpning, till 16 kanoner och minskade besättningen till 140 personer

1:a resan, till Kanton, 25/2 1759 – juli 1761

Kapten: Carl Gustaf Lehman
Superkargörer: Gabriel Beijer, Charles Bratt, Friedrich Habicht, Frans Walter

2:a resan, till Kanton, feb 1762 –aug 1763

Kapten: Mathias Holmers
Superkargörer: Anders Gadd, J. Fr. Pettersson, Dougald Campbell, Claude Laurent, Jean Abraham Grill (på utresan)

3:e resan, till Kanton, 28/12 1765 –aug 1767

Kapten: Carl Gustaf Ekeberg
Superkargörer: Andreas Gadd (dog efter ankomsten till Kina), Jean Abraham Grill, Hans Coopman, John Pike, Ulric M. Valtinson, Jonas Almroth

På denna resa vara Linnélärjungen Anders Sparrman med som skeppsläkare.

1766 låg det Svenska ostindiska kompaniets skepp Stockholms slott utanför Kanton i Kina. På denna resa skedde något ovanligt. Kapen Ekeberg och två superkargörer (den ene var Anders Gadd) friköpte tre slavar, tre unga malajiska pojkar, troligen från ön Nias. Priset ska ha varit 1 800 dlr kmt. Pojkarna ska ha varit mellan sex och åtta år. På Ekebergs begravning berättades om de tre pojkarna:

Dessa slavar voro 3:ne Malej-gossar från stranden av ön Neaz, på västra kusten av Sumatra; de hade där under fredens lugn och palmträdens skugga i sin barndoms oskyldiga joller och lekar glätt sig och sina föräldrar, tills det olyckliga ögnablick, då några försåtlige Holländare rusat fram, fjättrat och släpat dem med sig, så att i stället för det nejden av samma strand förut gav ett glättigt eko av de oskyldigas lek och dans, förbyttes detta snart till ett bedrövligt återskall från tröstlösa föräldrars suck och skrän, som kanske räcker än i denna  stund!

Strax efter köpet av pojkarna avled den ene av de två superkargörerna, Anders Gadd, och enligt reglerna skulle hans varor då säljas för att hans efterlevande skulle få så stor vinst som möjligt. Det betydde att också den lille pojke han just köpt återigen skulle säljas på slavmarknaden. Nu blev det inte så då besättningen på fartyget samlade ihop pengar och betalade för honom.

Vad som hände med de andra två pojkarna är inte känt, men den lille pojken som köpts av kapten Ekeberg följde med hem till hans gård i Uppland, där ingen hade hört talas om Sumatra (än mindre Nias) så han kallades Javanen och fick det svenska namnet Johan Pehr Gustav Philander.

Pehr Philander döptes i Tensta Kyrka den 15 oktober 1769. Då hade han varit i Sverige tre år, lärt sig svenska och en del kristendomskunskap. Dopet var pampigt, med inte mindre än 14 faddrar, och det var inte vilka faddrar som helst. Det är landshövdingen i Uppsala, det är grevar och baroner, familjen Ekeberg finns med, liksom en bruksinspektor, en kyrkoherde och därtill kvinnor som är gifta med alla dessa framstående män.

Mer att läsa om detta:

4:e resan, till Kanton, 9/1 1772 – 20/6 1773

Kapten: Herman H. Strehlenert
Superkargörer: James Maule, stannade i Kanton 1772-1781.

5:e resan, till Kanton, 19/1 1775 – 29/6 1776

Kapten: Jean David Schröder, efter dennes död Peter Peterson
Superkargör: Carl Henr. Forss

6:e resan, till Kanton, 20/1 1777 – 10/6 1778

Kapten: Peter Petersson
Superkargörer: Abraham Alnoor, Peter Johan Bladh. Den senare stannade i Kanton 1778-1784

Skeppspredikanten Hans Petter Wennerberg förde dagbok/journal under resan. Resan också beskriven av Peter Johan Bladh och Peter Petersson.

Wennerbergs dagbok

Wennerbergs dagbok

Jean Abraham Grill

Jean Abraham Grill

Jean Abraham Grill

Jean Abraham Grill, även benämnd Johan Abraham Grill, föddes 1736 i Helsingör och dog 1792 i Norrköping var en svensk köpman, superkargör, direktör i Svenska Ostindiska kompaniet samt bruksägare. Äldste son till köpmannen Abraham Grill d.y. (1707-1768) och Anna Maria Petersen (1713-1754). Han växte upp i Helsingör, där fadern var svensk konsul, och i Göteborg dit familjen flyttade 1746 och där fadern startade ett handelshus och var direktör i Ostindiska kompaniet.

År 1755 gjorde Jean Abraham sin första resa till Ostindien, varefter han praktiserade i Europa på olika handelshus, framför allt i Marseille. I Kina tillbringade han nästan tio år som superkargör för Svenska Ostindiska kompaniet i Kanton. Där och i Macao drev han även en egen framgångsrik affärsrörelse. Grill var också engagerad i importen av opium till Kina. Han hade i sina affärer även stor nytta av sitt kompanjonskap med den äldre och erfarnare Michael Grubb.

År 1778 blev Grill direktör vid Ostindiska kompaniet. I en rad bidrag i Vetenskapsakademiens handlingar delade Grill med sig av sina iakttagelser i Kanton. Han invaldes i akademin 1773 och var dess preses 1774.

Grill var även flöjtist och medlem av Utile Dulci och invaldes som ledamot nr 46 av Kungliga Musikaliska Akademien den 16 juni 1772.

När han 1768 återvände till Sverige bodde han först i Stockholm, där han ägnade sig åt handel, och från 1775 på Godegårds bruk i Godegårds socken som han förvärvade samma år från Jean de Geers sterbhus. Här finns en parallell till många andra superkargörer (t.ex. bröderna Jacob och Anders Arfwedson) som på kort tid byggde upp en stor förmögenhet utomlands som de sedan investerade i svenska bruk och jordegendomar.

Förutom att upprusta järnbruket i Godegård, som var det största i norra Östergötland, lät Grill även anlägga en stor engelsk park med orangeri, kanaler, broar och kinesiska paviljonger. Grill köpte 1775 även Bona egendom i Västra Ny socken, likaledes i Östergötland. Vid Bona anlade han ett stångjärnsbruk. Till Godegårds egendom hörde även Mariedamm med Trehörnings masugn i Lerbäcks socken i Närke och De Geersfors manufakturverk i Godegårds socken. Grill köpte även Medevi säteri (1779), vilket han dock sålde redan året därpå. År 1782 förvärvade han ännu ett järnbruk, Flerohopps bruk i Madesjö socken, Kalmar län.

Jean Abraham Grill gifte sig 1772 i Stockholm med Lovisa Ulrika Lüning (1744-1824), dotter till grosshandlaren Johan Christian Lüning och Margaretha Sabbath. Som änka fick hon ansvara för egendomens skötsel från 1792 fram till 1810 då barnen övertog ledningen. Det var tredje gången i Godegårds historia som en brukspatronsänka under en längre period fick ta hand om bruket.

Texten från Wikipedia.

Mer:

Jean Abraham Grill och Kanton

Endast för medlemmar

Prins Friederic Adolph

Byggt på varvet Terra Nova. Skeppsbyggmästare var i praktiken David Bagge även om han formellt hade titeln kvartersman. På 398 läster med 26 kanoner och 130 mans besättning.

1:a resan, till Kanton, dec 1753 – juni 1755

Kapten: Daniel Shierman
Superkargörer: Volrath Tham, And. Jurg. Groen, Frans Walter

2:a resan, till Kanton, feb 1756 – juli 1757

Kapten: Johan Rundsten
Superkargörer: George Kitchin, Andreas Gotheen, Dougald Campbell

3:e resan, till Kanton, 25/2 1759 – 20/8 1760

Kapten: Carl Gustaf Ekeberg
Superkargörer: Volrath Tham, Anders Gadd, Elias Hilleström, Jacob Hahr

4:e resan, till Kanton, jan 1761 – 3/9 1761

Kapten: Daniel Shierman
Superkargörer: Friedr. Wilh. König, Carl Walter, Jean Abraham Grill, Gustaf Thollander

Enligt vissa källor var Jean Abraham Grill inte superkargör utan assistent. Han stannde kvar i Kanton efter resan. Skeppet Prins Friederic Adolph förliste 1761 vid revet Prata på sin väg till Kanton. Kapten ombord var Daniel Shierman. Endast tre besättningsmän omkom.

Förlisningen efterföljdes av flera försök till bärgning av lasten. För kompaniets skull var Daniel Shierman, tillsammans med några av sina besättningsmän, tvungen att skriva en redogörelse för förlusten av ett skepp och dess fulla last:

Revet Prata som blev skeppet Prins Friederic Adolphs öde är i själva verket en liten arkipelag i Sydkinensiska sjön (mellan 116°40' och 116°55'O longitud, och 20°35' och 20°47'N latitud) bestående av ön Tungsha och två korallrev. Det är endast ön Tungsha som syns ovan vattenytan.

Revet Prata som blev skeppet Prins Friederic Adolphs öde är i själva verket en liten arkipelag i Sydkinensiska sjön (mellan 116°40′ och 116°55’O longitud, och 20°35′ och 20°47’N latitud) bestående av ön Tungsha och två korallrev. Det är endast ön Tungsha som syns ovan vattenytan.

Berättelse om Höglofliga Swenska Ost Indiska Compagniets Skepp Fredrick Adolphs förlust, som strandade d. 3die Sept 1761

Den 28 augusti 1761 togs departuren från Pulosapatte, hvarifrån wi räknade oss 5[grader]:9 Ost meridian difference, om middagen d 3 febr, Coursen hade redan om morgonen samma dag blifwit ändrad till N:1:W ifrån N och ehuru wi efter wår segling borde wara 1[grad]:15 W om Prata klippor, /: efter dess situation i Monsieur D’Après kartor:/ hölls så snart wi woro i deras Latitudo redan för solens undergång en god utsikt för dem, utan att minsta teken kunde skönjas af deras granskap, förr än klockan 7 3/4 då skeppet med ens befants i bråningarna och ögnabliket därpå tog grund. Hyckarne blefwo straxt kastade öfwerbord och masterne kappade, samt ankare utfört att winda det utaf, men en starck S.W. flod som stadigt dref der mehra inpå klipporna gjorde alla ansatser fåfänge tills xxx klocka 12 xxx bröt upp däcket och watnet rusade in med den häftighet att ingen vidare möyelighet sågs till skeppets räddning, hwilket innan klockan 3 om morgonen war alldeles wrak. man kunde därför intet annat widare giöra än tänka på att söka bärga besättningens lif, ju förr ju häldre att intet blifwa af de denna tiden wanliga Toufouner öfwerrumplad /: däraf 120 man och 2 passagerare klåckan 5 i fyra fartyg gofwo sig under wägen att söka närmaste land, lämnade efter sig 4de styrman och 19 man, som af egit wahl häldre blefwo efter, och hwilka wi efter wårt giorda löfte wid afgåendet tänkte wid lyckelig ankomst till land straxt att söka träffa; men i brist af tillräckelig handräckning på giord ansökan i catsi där vi /: d. 8 arriverade:/ intet kunde så åstadkomma som wi hiertligen önskat. Denna olycka hände på S.O. kanten af Pratas klippor i Nord Latitudo 20[grader](?) och är så mycket bedröfweligare, som ingen försiktig speculation blifwit försummad att förekomma densamma innan den hände och efteråth alla möyeliga steg blifwit tagne, att rädda skeppet därutan fått beklageligen förgiäwfes.

Att denna ofwan förde berättelse om Skeppet Fredrik Adolphs olycka, till alla dehlar är med sanningen öfwerens stämmande, äro wi alla under skrifne färdige med wår lifliga ed att bestyrcka.

Canton den 26 Now 1761

Daniel Shierman
Liwinius Olbers
Isaac Selle
Herman Celsing
Almroth
Somin W Schoting
Båtsman
Quartermästare
Matroser etc.”

Jacob Maules berättelse om skeppsbrottet (utdraget ur Jacob Maules journal är hämtat från Christer Feiffs artikel ”Skeppsbrott i Sydkinesiska sjön – ur Jacob Maules journal” ur Göteborgs Stadsmuseums bok (2000) Ostindiska Compagniet; affärer och föremål) på modernt språk:

Fredagen den 4 september

Vid vackert väder och avtagande vind råkade vi vid 20-tiden in i bränningarna söder om Prata Islands. Vi lade ror i lä, men strömmen förde oss ändå in mot klipporna. Livbåtarna sattes ut och folk började arbeta vid pumparna. Varpankaret kastades ut på bottnen av sand och korall. Vi styvhalade det och började kasta kanoner och andra tunga saker över bord. Skeppet stötte allt svårare mot klipporna och tog in allt mer vatten. Stormasten kapades för att göra skeppet lättare, men så knäcktes rodret och därmed flera bjälkar i stora kajutan. Vattnet strömmade in och pumparna gjorde inte längre någon nytta. Klockan 02 kapade vi fockmasten och en halvtimme senare mesanmasten.

Lördagen den 5 september

På morgonen klockan 05 övergav vi vraket med storbåt, slup och två jollar samt 120 man ur besättningen och två passagerare. På vraket lämnades styrmannen C U Stiernlöf och nitton man, som utan tanke på att rädda sitt eget liv valde att stanna kvar.

Vi styrde åt nordost, men strömmarna och tidvattnet gjorde att vi inte kom någon vart. Från vraket rapporterade man att man såg land och fiskebåtar (sampaner), sköt skott och hissade flagg. Strömmen var så stark att vi fördes åter in mot bränningarna. Vi ankrade, men ankaret ville inte få fäste i bottnen, så vi gjorde vårt bästa med segel och åror. Slupen sändes till vraket efter folk, vatten och stormasten till storbåten, men besättningen som var kvar gav oss ingenting.

Klockan 10 ändrade sig strömmen och satte mot norr. Vi seglade norrut längs banken på vilken syntes stora, höga stenar, som folket från vraket hade tagit för kinesiska fiskaresampaner.

Vi undersökte vårt vattenförråd och fann att det var för litet för så många. Vi övergav då vår plan att landstiga på ön Prata, eftersom vi inte trodde oss kunna finna färskvatten där, och beslöt att försöka nå kinesiska fastlandet. Styrde därför NVtN med frisk vind och vackert väder. Senare på dagen blev det stiltje och vi rodde ständigt. Värmen var olidlig. Vi ransonerade vattnet till omkring en deciliter per man två gånger om dagen och hade lite skämt bröd att uppehålla livet med.

Söndagen den 6 september.

Vinden NV, men mest stiltje. Vi hissade segel och rodde i skift. Vi delade folket vid årorna, så att hälften rodde i två timmar medan andra hälften låg under tofterna, inte precis någon angenäm vila i sådan trängsel och värme.

Nu började vi sakna vatten på allvar. En allmän jämmer utbröt, främst på grund av törsten som i den brännande värmen var starkare än hungern. Några drack saltvatten, vilket ökade besvären, ty en tom mage och en utmattad kropp kunde inte stå ut med bitterheten, utan följden blev svåra kräkningar och huvudvärk. Ingen vågade därefter dricka saltvatten, särskilt som det innebar att de inte längre skulle kunna ro, vilket var vårt enda sätt att komma vidare. Befälet måste sitta på tapphålet till vattentunnorna, så att inte vattnet skulle stjälas bort till allas vår undergång, särskilt som stiltjen och hettan kunde hålla på länge. Största delen av natten stiltje, mot dagningen svag, växlande vind. Fortsatte ro kontinuerligt.

Måndagen den 7 september.

Vinden SV, något tilltagande. Gjorde en mast av några åror, satte den vid aktersta mastfoten och hissade focken för att bättre hålla båten till vinden. Styrde NV. Mot aftonen sändes norska jollen för att loda, eftersom den seglade bäst. I natt kom jollen tillbaka och berättade att man sett ett par fiskare-sampaner. Jollen sändes tillbaka med en av våra passagerare, som var kines, för att undersöka om vi kunde få vatten. I dagningen såg vi åtskilliga sampaner och sedan Land till vår innerliga fägnad.

Klockan 07 kom jollen tillbaka, men utan vatten. Vi gjorde vårt bästa för att komma i land roende och seglande. Mot middagen styrde alla sampanerna in mot land till en hamn som låg där. Vår båt med den hemmagjorda riggen var tvungen att kryssa.

Tisdagen den 8 september och några dagar därefter.

Vinden SV och vackert väder. Vi kom närmare land klockan 14 och såg något som liknade en vattenrännil. Något ljuvligare kunde i vår utmattade belägenhet inte existera, vilket gav oss hopp att ännu en gång få räkna oss till de levande. Vi dröjde inte länge med att ankra och sände jollen för att hämta vatten. Slupen, som dagen efter att vi lämnade vraket skulle ha gått i förväg om de hade fått med sig förste styrman Levinius Olbers, övertalades då av honom att överge sina planer, men när de nu såg land kunde de inte låta bli att segla i förväg och kom först på kvällen tillbaka till oss. Emellertid kom några kineser ombord, som mot liten vedergällning gav oss vatten. Jollen kom också med vatten, så att vi blev räddade.

En Mandarin ville gärna tala med oss och skickade en liten Mandarin ombord, med vilken Herr Grill och den kinesiske passageraren gick iland. Vår jolle sändes att hämta dem och när vinden avtog lyckades vi med slupens hjälp ro till den hamn vi hade sett sampanerna gå in i. Vi ankrade bredvid en djonk, saknade hela natten våra jollar, men mot dagningen kom de tillbaka till oss. De hade rott förbi oss i mörkret. Många kineser med sina sampaner kom för att bese oss, eftersom de aldrig hade sett européer tidigare. Somliga visade sitt goda hjärtelag när de märkte att vi inte hade någon mat. De kastade till oss kokta potatisar, salt fisk och annat som de hade till hands.

Klockan 07 kom en Mandarin ombord, underrättade sig om vårt tillstånd och lovade all hjälp och tog vår jolle med sig, samtidigt som Storbåten placerades närmare land. Vi som var med jollen blev på stranden mottagna av en mängd människor som hade kommit från olika håll för att få se så underliga djur som vi. De stod långt ut i vattnet längs hela stranden och visade sin förundran genom allmän tystnad. Tillsammans med alla åskådarna fördes vi upp genom staden till Mandarinen, som mottog oss mycket artigt och bjöd på många sorters mat och förfriskningar. Mat och dryck skickades också ner till båten. Vi fördes senare med båten till en nätt liten stad, Kattzi kallad, där en stor pagod blev inrymd till vår tjänst. Rapport om vår olycka sändes till Kanton, men vi skulle bli kvar tills vidare order gavs. Andra dagen efter vår ankomst anhöll vi om att få låna en liten djonk med vilken vi kunde gå för att hämta det kvarlämnade folket på vraket. Vi fick alldeles avslag, eftersom man väntade en tyfon och det skulle ha varit riskfyllt att försöka ta sig dit.

Tisdagen den 22 september hade vi fått klartecken att låna en djonk och kvittera ut nödvändig proviant för resan upp till Kanton. Då kom det en tyfon så att resan först kunde påbörjas den 28 september. Den 30 september passerade skeppen Bocca Tigris, där kapten Schierman och superkargörerna for i förväg upp mot Kanton. Vid middagstid såg vi Riksens Ständers långbåt komma på andra sidan viken. Vi gjorde tecken att få tala med dem, men de kom inte närmare. Vi hörde bara ordet Prata nämnas. Morgonen därpå kom vi till Wampoa, där vi fick veta att de som hade lämnats kvar på vraket hade tillverkat en pråm och tagit sig iland med den. Kapten Grubb på Riksens Ständer hade då bestämt sig för att med sin långbåt och två sampaner gå till Prata för att bärga penningkistorna och att det var honom vi hade mött vid Lejontornet.

Flera försök att bärga lasten gjordes:

Utdrag ur Capitaine Baltzar Grubbs journal hållen ombord på Skeppet Riksens Ständers longbåt, under resan från Wampoa till Skp Fredrick Adolphs wrak, som strandat på refwet Plata.

Lördagen den 3 O-bre 1761 Winden N o N:O kl 8 om morgonen gingo wi från Skpt Riksens Ständer, neder till Bocca Tiger, att möta wåra Schampaner, som skulle gå till klipporna Plata, kl 12 om middagen mötte wi resten af Fredrick Adolphs besättning, som kommit i land wid Catsi, kl. 8 om aftonen kommo wi till anckars där wåra Schampaner lågo.

Måndagen den 5-te. Om mårgonen grå mulen luft, med en tilltagande kuhling … kommo under segel och lofwerade till kl 12. Om middagen då strömmen föll starckt emot, woro nödsakade att anckra, kl. 5 om aftonen gingo wi åter till segells… kl. 10 om aftonen kom till anckars.

Tisdagen den 6-te … lyfte anckar och gick längre upp under landet, att komma på bättre anckare grund, ty winden såg, som skulle blifwa mehra tilltagande, emot middagen stillnade af, lågo hela dagen och natten stilla.

Onsdagen den 7-de. Morgonen aldeles stilt, lyfte anckare ock kom kl 5 under segel, men brukade mest wåra åhror…

Lördagen d 10 october. Hördes susning af bränningar uti W. N.W. liten kultie, wände wid solens uppgång, fick sikte af Fredrick Adolphs wrak… anckrade kl.9 tätt därwid.

Uti Skpt woro 2-ne hundar, 2-ne katter, 1 får och 1 swin hwilka woro lefnade, men kunde ey bärga mer än en hund och en katt, ty de andra kreaturen woro så wilda att de kröpo undan…”

Skeppet i övrigt var svårt skadat och inget gick att bärga från hytterna.

Om försöken att bärga lasten har också David Sandberg skrivit:

21/9 Sänder kapten [Baltzar] Grubb tillsammans med Michael Grubb med båten till Macao för att utforska vad som skett och om det går att rädda något.

29/9 Kapten Grubb återkommen. Har ackorderat med 2 tonkaijsampaner att gå till det strandade skeppet med nödiga dykare ombord mot 10% penningar och 40% av varor. De har inget att fordra men behåller de 200 piaster de uppburit. Långbåten dit med 30 man.

13/10 Kl 2 om natten kom slupen till staden med berättelsen att Kapten Grubb var lyckligen återkommen från Prata och hade bärgat 48 kistor av kompaniets penningar och en privat kista.

I januari 1762 anlitades 2 sampaner som åtog sig bärgningen och som under ledning av Herr Sternlew gjorde en expedition i mars samma år. Man gav sig av i slutet av mars. Först den 18 april nådde man Prata. De två medföljande sampanerna vände plötsligt om i det hårda vädret, något som Sternlew noterar i sin loggbok. Han kunde bara konstatera att de försvann ur sikte. Dagen efter väntade man förgäves på den båda sampanerna vid Prata.

I april gjordes ett nytt försök, nu med bland annat 16 portugiser som anlitats i Macao. Omkostnaderna för alla bärgningsförsök finns noggrant nedtecknade, så väl som anteckningar över expeditionerna dag för dag.

Ett trettiotal av besättningsmännen kunde återvända som passagerare på Riksens Ständer. De övriga tilläts ta hyra på engelska och holländska fartyg.

I juni 1762 gjordes så ytterligare en resa till vraket. I anteckningarna från expeditionen står att läsa:

Söndagen d. 13 juni 1762 Klockan 12 kom till anckars wid wraket. … Kl 17″ 1 anckrade uti båtnen som låg några båts längder ifråna wraket syntes åtskilliga stora fiskar som satte en liten rädd håga uti dykarne.

Så småningom bärgade en hel del av skeppslasten. Till sin hjälp hade Svenska Ostindiska Kompaniets representant ett antal inhyrda kineser som assisterade vid bärgningen.

Inventarium öfwer det som respective Swenska ost Indiska Compagniets Räkning blef genom Herr Sternlew bärgat utur wraket Fredrick Adolph, under dess andra expedition till grundet Prata i Juni Åhr 1762.

1 kista penningar, som wid upphissningen gick sönder, då 313 Piaster föllo i siön, hwilka icke återfås kunde, hwarför upptages de behåldna xxx 3687 :- 314 tackor tenn …

In alles bärgades 322 tackor, men som Chineserna påstodo att 8 däraf woro utur en Junck tagne, som wid samma ställe hade strandat, då lämnades desse 8 tackor till Schampan folket, hälst som Herr Sternlew besannade deras påstående. Ofwannemnde 8 tackor woro äfwen af mindre storlek och märckte med V, wägde ock endast 35 Catty hwarje.

Gammalt järn, järnband, spik…
34 tackor tackjärn…
gamla koppar kitlar, pannor, castruller, liusplåtar, gamla tennfat, tallrickar,
17 wärjor aldeles råstige och fördärfwade
26 bajonetter dito dito
1 mousquet
24 dito pipor, krkiga, rostiga och fördärfwade
6 pistoler
1 dunderbössa
3 dunderböss pipor
1 Azisruth (?) compass utan lådan
ditto aldeles sönder
4 ordinarie compasser
3 4 timmars glas
2 2 timmars glas
1 1 timmes glas
1 logglas
19 boutellier Xeres Win
33 boutellier rödt win
medicins kistan
diverse winglas, wattnglas etc.
1 fönster med 6 rutor
1 fönster med 3 rutor
2 fönster med 1 ruta
4 st fönster glas
5 st flaskor olja

Inventarium öfwer det som för privatas räkning blef genom Herr Sternlew bärgat under dess andra expedition till grundet Prata, in junio utur det därstädes förolyckade skeppet Fredrick Adolph.

För Cap-ne Shierman

1 coffert med gamla linnetyg och 1 råck
1 skriflåda
5/2 carot
1 snusrefjärn af bläck
1 liusstake af bläck
2 dosor spankst snus
1 låda med några böcker och papper

För Jean Abraham Grill

1 nattrock af scotskt tyg
36 catty, 14 XX 907 cash coraller af diverse sorter
19 st fönsterglas

För Herr Lewinius Olbers

2 st octanter
4 st fruntimmers solhattar

För Herr Isaac Selle

1 octant
1 flaskfoder med 16 flaskor

För Öhrman som passade upp Cap-ne Stiernman

2 Flauto Trawersierer
1 violin med foder
45 koppar plåtar …

För obekandta ägare

41 st käppar
2 st räkne taflor
1 st skriflåda af bläck med 2 sandbössor
3 st twåhl
1 flaska arrack
14 st toma flaskor
43 bouteiller arrack
Gamla linnetyg och kläder som föllo i stycken då man dem handerade.

Dessutom blefwo en hop med böcker, siöchartor och journaler för diverse bärgade, som här förwarade tills deras återkomst.

Likaledes en bundt med insydda documenter afledne afledne assistenten Ross tillhörige.

Av det bärgade godset kunde en del tenn, järn och koppar säljas vilket till sist inbringade lite pengar. Man lyckades till och med sälja en del av de privata tillhörigheterna som Sternlew hade hämtat upp från vraket. En del av intäkterna från försäljningen gick till att betala de kineser som assisterat vid bärgningsarbetet.

 

Grill – handelshus och bruk

Del 31 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

grill-vapen1Släkten Grill i Sverige härstammar från en släkt från Augsburg, där namnet Grill burits av hantverkare sedan 1418. Den äldste namngivne Grill i Svenskt Biografiskt Lexikon är en vinhandlare, Andreas Grill. Dennes sonson, Anthoni Grill (död 1675) flyttade tillsammans med några bröder till Holland och fick burskap i Amsterdam som silversmed 1638. Han flyttade vidare till Sverige och omnämndes 1652 som riksvardie, dvs. riksvärderingsman med uppgift att övervaka och kontrollera mynt och vikt samt guld- och silverarbeten. Hans son Anthoni Grill (död 1703) fick burskap som guldsmed i Stockholm 1663. Han förvärvade det så kallade Grillska huset i hörnet Stortorget och Köpmannagatan i Stockholm.

Av Antonis söner började Abraham Grill (d.ä.) (1674-1725) en framgångsrik exporthandel i Stockholm 1704 tillsammans med sin svåger A. Gemnich, en holländare som några år tidigare kommit till Sverige. Efter dennes död 1711 fortsatte Abraham Grill verksamheten tillsammans med änkan, Sofia Gemnich då under namnet Madame Gemnich & Grill. Tillsammans med en annan svåger, Claes Wittmack d.y., anlade Abraham Grill varvetTerra Nova 1716 och där byggdes bl.a. flera av Ostindiska kompaniets fartyg, närmare bestämt 9 stycken. Förutom Terra Nova hade handelshuset också intressen i andra varv i Stockholm såsom Stora stadsvarvet och Lotsack-Kiermanska Djurgårdsvarvet.  1716 bildade han tillsammans med sin yngre bror Carlos Grill (död 1736) det Grillska handelshuset, Abraham och Carlos Grill i Stockholm, Han lånade också ut stora belopp till den svenska staten under Karl XII:s krig.

Abraham Grills d.ä. del i handelshuset övertogs av hans son Claes Grill (1705-1767). När Carlos Grill dog drevs handelshuset vidare av Claes Grill ensam intill 1747 då Johan Abraham Grill(1719-1799) blev delägare. Namnet ändrades till Carlos och Claes Grill. Handelshuset hade förbindelser ute i Europa och var kring 1740 en av de största stångjärnsexportörerna i Stockholm.

Den svenska handeln med länderna kring Medelhavet ökade under 1730-talet. År 1737 slöts därför en handelstraktat med Turkiet. Tanken var att också åstadkomma en politisk allians med Turkiet, som skulle kunna underlätta ett kommande revanschkrig med Ryssland. Levantiska kompaniet bildades 1738 och fick oktroj på tio år. Bland delägarna fanns flera grosshandlare ur Skeppsbroadeln, bland dem Claes Grill och Grillska handelshuset. Oktrojen förnyades 1748, men efter några förlustår drogs den in av riksdagen 1755-56, varefter handeln på Medelhavet åter släpptes fri. Familjen Grill deltog även i de Västindiska kompanierna som fanns 1786-1805.

Claes Grill gifte sig med Carlos Grills dotter Anna Johanna Grill (I) (1720-1788) och de fick barnen Adolph Ulric Grill och Anna Johanna Grill (II) (1745-1801). Den sistnämnda var gift med Henrik Wilhelm Peill (1730-1797). Genom inköp med hjälp av vinsterna i handelshuset kom Claes Grill även att bli ägare till en rad bruk; 1748 Söderfors, 1750 Österby och 1753 Iggesunds bruk. 1764 köptes även det Torstensonska palatset (idag Arvfurstens palats vid Gustaf Adolfs torg) iStockholm. Vid sina industriella företag sysselsatte Grill årligen mer än 4 000 personer. Genom handelshuset ägnade han sig åt handel i Ostindien. Han var också delägare i en stor segelduks- och linnefabrik och i ett glasbruk i Stockholm, byggde fartyg på eget varv både för inhemsk och utländsk räkning, samt drev stor bankirrörelse.

Claes Grill valdes som en av Vetenskapsakademins första ledamöter 1740 och utnämndes av kungen tillkommerseråd. Han kom också att satsa kapital i detSvenska Ostindiska kompaniet, och bedrev genom detta livlig handel. År 1751blev han en av kompaniets direktörer och kvarstod som det intill 1766. 1755 var han ev av initiativtagarna till grundandet av Bruksakademien.

Efter Claes Grills död 1767 fortsatte Johan Abraham Grill verksamheten, delvis med annan inriktning. Efter några år inträdde Claes Grills svärson Henrik Wilhelm Peill (1730-1797). Efter bådas död gick handelshuset snabbt i konkurs, kanske för att det inte fanns någon i släkten som ville ta över. Konkursförhandlingarna avslutades vid sekelskiftet 1800. Varvet Terra Nova såldes dock redan 1782 och innan dess avvecklades andra engamang i olika varv. Verksamheten vid Terra Nova hade i praktiken legat nere sen 1771.

Det Grillska handelshusets delägare Claes Grill och Johan Abraham Grill var också inblandade i de så kallade växelkontoren och stödde politiskt hattarnas parti. Växelkontoren hade till ansvar att hålla ordning på valutan och hålla växelkursen nere. När mössorna kom till makten vid riksdagen 1765-66 så ledde det till att deltagarna i växelkontoren dömdes till hårda straff. Claes Grill fick böter på 1 000 d smt och dömdes till förlust av borgerlig näring i tre år och Johan Abraham Grill dömdes till 500 d smt i böter. Andra delägare som Gustaf Kierman (1702-66) och Jean Henri Lefebure (1708-67) fick ännu hårdare straff. Herman Petersen (1713-65)  dog under processens gång och fick inget straff och Thomas Plomgren (1702-54) som var en drivande kraft i starten av Växelkontoren var redan död sen länge.

Johan Abraham Grill blev 1763 fullmäktig i Jernkontoret, 1767 ledamot av Sjöförsäkringsöverrätten , 1770 direktör i Ostindiska kompaniet vilket han förblev till 1792 , 1773 direktör vid Generaldiskontkompaniet, 1776 ledamot av Tullarrende-societeten, 1787 direktör vid Generaldiskontkontoret och 1795 bankrevisor.

Claes tvillingbror Anthoni Grill (1705-1783) innehade firman Anthoni Grill & Söner i Amsterdam. Firman lånade bland annat ut stora belopp till svenska bruk. Claes Grill deltog i verksamheten som förmedlare av lån. Då dessa inte kunde återbetalas övergick flera bruk i firmans ägo. Anthoni Grills söner blev på det sättet ägare till Garphytte bruk, Lannafors och Latorps alunverk 1776 då Michael Grubb samma år gick i konkurs. Garphytte bruk stannade i släktgrenen intill 1799. Pehr Isaac Grill (1772-1842) stannade dock kvar som disponent på bruket även efter det. Hans son Anton Gustaf Grill (1808-1894) gifte sig med  Ulrica Regina Grill (1822-1919), ättling till nedanstående Jean Abraham Grill, ägare till Godegårds bruk. Anthoni Grills son Jakob Grill inköpte år 1761 även Skebo och Ortala bruk i Uppland. Ortala och Skebo bruk såldes av Jakob Grill redan år 1782 då de övertogs av firman Tottie & Arfwedsson.

Den tredje sonen till Abraham Grill (d.ä.) var Abraham Grill (d.y. 1707-63) som flyttade till Göteborg 1746. Han startade ett handelshus och var direktör i Ostindiska Kompaniet 1746-1763. Abraham Grill d.y. var gift med Anna Maria Petersen (1713-54), dotter till Johan Adam Petersen (1676-1740). Den senare var kusin med Herman Petersen (1713-65), direktör i Ostindiska Kompaniet och med två söner som adlades af Petersens.

Jean Abraham Grill (1736-92), son till Abraham Grill (d.y.) tillbringade nästan sju år (1762-1768) som superkargör för Svenska Ostindiska kompaniet i Kanton. Där och i Macao drev han även en egen framgångsrik affärsrörelse. Han kunde fram till faderns död skicka egna varusändningar med kompaniets fartyg. Han drog här nytta av faderns ställning i kompaniets direktion. Denna handelsverksamhet var mycket lukrativ och det var också den som utfördes för kompaniets räkning. Grill var också engagerad i importen av opium till Kina. Han hade i sina affärer även stor nytta av sitt kompanjonskap med den äldre och erfarnare Michael Grubb. År 1778 blev Grill direktör vid Ostindiska kompaniet.

När han 1768 återvände till Sverige bodde han först i Stockholm, där han ägnade sig åt handel, och från 1775 på Godegårds bruk i Godegårds socken som han förvärvade samma år från Jean de Geers sterbhus. Här finns en parallell till många andra superkargörer (t ex bröderna Jacob och Anders Arfwedson) som på kort tid byggde upp en stor förmögenhet utomlands som de sedan investerade i svenska bruk och jordegendomar. Grill köpte 1775 även Bona egendom i Västra Ny socken, likaledes i Östergötland. Vid Bona anlade han ett stångjärnsbruk (privilegierat 1782). Till Godegårds egendom hörde även Mariedamm med Trehörnings masugn i Lerbäcks socken i Närke och De Geersfors manufakturverk i Godegårds socken. Grill köpte även Medevi säteri(1779), vilket han dock sålde redan året därpå. År 1782 förvärvade han ännu ett järnbruk,Flerohopps bruk i Madesjö socken, Småland. Mariedamm såldes 1886 men Godegård behölls i familjens ägo i ytterligare nästan 100 år.

Jean Abraham Grill gifte sig 1772 i Stockholm med Lovisa Ulrika Lüning (1744-1824), dotter till grosshandlaren Johan Christian Lüning och Margaretha Sabbath. Som änka fick hon ansvara för egendomens skötsel från 1792 fram till 1810 då barnen övertog ledningen.

Adolf Ulric Grill (1752-97), son till Claes Grill och gift med kusinen Anna Johanna Grill (III) (1753-1809), övertog Söderfors bruk från sin far. Han var vetenskaplig samlare. Under egna resor och genom ombud samlade Grill det på sin tid namnkunniga Grillska museet på Söderfors, som vid hans död innehöll 100 däggdjur 600 fåglar, 30 fiskar och 700 snäckor, förutom en mängd koraller och petrifikat. Dessa samlingar skänktes 1828 av hans arvingar till Vetenskapsakademien.

Claes Grills dotter Kristina Maria Grill (1739-1818) gifte sig med Gustaf Tham (1724-1781), direktör i Ostindiska Kompaniet. Deras son var Per Adolf Tamm (1774-1856) som i sitt första giftermål gifte sig med sin kusin Anna Margareta Grill (1782-1803), dotter till Jean Abraham Grill. Hon dog dock kort efter giftermålet. Han fick överta Österby bruk med flera egendomar från sin moster Anna Johanna Grill (III), syster till Jean Abraham Grill.

Familjen Grill må har varit rik för sin tid och man hade ett framgångsrikt handelshus. Detta spelade dock ingen som helst roll för Sveriges industrialisering på det sätt som handelshusen i Göteborg gjorde. Istället investerades pengarna i traditionella bruk av olika slag utan att någon utveckling mot industrialisering genomfördes. Dessa bruk förblev hantverksmässigt drivna (ex. Godegård), fick säljas eller gick omkull i likhet med handelshuset och ibland tillsammans med handelshuset. Bona såldes exempelvis 1886 och blev 1902 uppköpt av staten för att sen användas som ungdomsfängelse, mentalsjukhus och flyktingförläggning. Bona var mellan 1984 och 1998 en folkhögskola som finns kvar än idag, men ligger inne i Motala.

Hahr – frimurare i Ostindiska kompaniets tjänst

Del 29 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Hinrich Hahr (1693-1747) föddes i Tyskland och flyttade till Sverige där han gick under namnet Henrik Hahr. Han gifte sig med en dotter, Anna Christina Küsel,till den förmögne grosshandlaren Simon Fredrik Küsel (1669-1742).

Två av Henrik Hahrs söner blev aktiva i Ostindiska kompaniet som superkargörer, Jacob Hahr (1727-85) och Henrik Wilhelm Hahr (1724-94). Henrik Wilhelm Hahr genomförde fem resor som superkargör ombord på olika fartyg. Jacob Hahr samarbetade mycket med Michael Grubb (1728-1808) och Jean Abraham Grill(1736-92) när han var superkargör i Kanton 1769-1775. Precis som Jean Abraham Grill handlade han både för egen del och för kompaniets del. Han deltog också i opiumhandeln i likhet med Jean Abraham Grill, men han handlade också för sin frimurarloges del. Något som Grill inte gjorde. Opium inköptes i Bengalen där odlingen av opiumvallmo var omfattande. Ostindiska Kompaniet och dess superkargörer köpte opium i Bengalen för försäljning i Kina. Som ett exempel ska Jacob Hahr, som periodvis vistades länge i Indien, år 1767 ha sänt 10 ton opium till Jean Abraham Grill i Kanton.

Överhuvudtaget hade frimurarna en ganska stark ställning inom Ostindiska Kompaniet. Frimurarlogen i Göteborg som startade 1755 hade redan år 1759 102 medlemmar. Av dessa var 25 anställda inom Ostindiska Kompaniet. Det var dyrt att vara med så det krävde goda inkomster

Superkargörerna Friedrich Habicht, grundare av frimurarlogen i Göteborg, John Pike d.y. (son till John Pike d.ä.), Anders Gadd, Johan Adolf Smedberg och som redan nämnts Jacob Hahr var frimurare. Det var också kaptenerna Carl Gustaf Lehman (1714-1777) och Carl Gustav Ekeberg (1716-1784). Ekeberg och Lehman var kompaniets flitigaste kaptener. Ekeberg gjorde 10 resor varav 7 som kapten och Lehman gjorde 6 resor som kapten. Totalt var omkring 40 av Ostindiska kompaniets superkargörer och ungefär hälften av kaptenerna frimurare. Ostindiska kompaniets personal grundade en frimurarloge i Kanton.

Henrik Wilhelm Hahr var gift med Catharina Magdalena Rothstein (1742-1820), dotter till Anders Rothstein, rådman i Stockholm. En av hennes systrar var gift med den framgångsrike grosshandlaren Joachim Daniel Wahrendorff. Denne kom att bli en av Sveriges största gods- och bruksägare och var affärspartner med Carl Gottfried Küsel (1729-1795), bror till Henrik Hahrs fru Anna Christina Küsel och därmed morbror till Hans Wilhelm Hahr. Carl Gottfried Küsel var direktör i Ostindiska kompaniet 1770-1786. Henrik Wilhelm Hahr var kusin med Christian Hebbe (1698-1762) och  Jan Christopher Pauli. Christian Hebbe investerade i Ostindiska kompaniet och sonen Simon Bernhard Hebbe (1726-1803) var direktör i Ostindiska mellan 1799 och 1803. Henrik Wilhelm Hahr var ägare till egendomen Graneberg i Södermanland. Graneberg ärvdes av sonen Henrik Wilhelm Hahr (1769-1802). Denne dog barnlös och egendomen övertogs av brodern Jacob Hahr (1774-1809).

En tredje bror till Jacob Hahr och Hans Wilhelm Hahr var Gottfrid Hahr, apotekare och innehavare av Apoteket Hjorten fram till 1778. Anna Elisabeth Arfvidsson (1753-1831), dotter till Christian Arfvidsson i första äktenskapet  var gift med Isaac Hahr (1732-1813), ytterligare en son till Hinrich Hahr.