Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Järnexport

Göteborgs järnexport 1730-1910 – företagen

Fram till mitten av 1700-talet så domineras järnexporten över Göteborg av ett antal brittiskägda familjefirmor med koppling till den brittiska hamnstaden Kingston-upon-Hull, normalt kallad Hull. Det handlar om familjer/firmor/företag som Grundy, Mowld (Mould), Ross, Jaraldt  och Maister där alla utom Ross är Hull-familjer. Flera av dessa familjer/firmor hade också verksamhet i Stockholm och Helsingör.

Dessa brittiska handelsmän ersätts senare med en annan grupp exportörer som har koppling till Ostindiska kompaniet eller sillboomen på den svenska västkusten såsom Sahlgren & Alströmer, Abraham GrillMartin Holterman, John Wilson. John Hall, Peter Bagge, Christian Arfvidson och Vincent Beckman. På 1770-talet gick Sahlgren & Alströmer i konkurs och Chr. Arfvidson & Co fick problem. John Hall & Co var den firma som tog över deras affärer.  En del av järnet användes om ballast och täckmantel vid tesmugglingen till Storbritannien som var en mycket lönsam verksamhet.

Exportörer 1752-1800, namn, export i ton, andel av exporten

Exportör/År 1752   1760   1770   1777   1790   1800  
Peter Bagge 1300 14%
Chr. Arfvidsson & Söner 1200 13% 1900 16% 4000 39% 5500 41% 520 4%
Vincent Beckman & Co 1300 14% 2100 18% 1900 18% 1100 8%
Jaraldt 1300 14% 2000 17% 0%
Cornelia Hall 1000 11%
Sahlgren & Alströmer 700 8% 310 3% 140 1% 15 0%
Abraham Grill 149 2% 180 2% 0%
John Hall & Co 270 3% 4000 30% 10600 76% 5200 48%
Martin Holtermans Söner 370 3% 80 1% 90 1% 1000 7% 2200 20%
Totalt Göteborg 9200   11600   10300   13400   13900   10800

Källa: Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1951

John Hall & Co var i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet den helt dominerande firman men gick i konkurs 1807 vilket lämnade stort utrymme för nya exportörer. Framförallt var det Niclas Björnberg, Low & Smith samt D. Carnegie & Co som i det första skedet tjänade på konkursen då ägare av dessa firmor var konkursförvaltare i den Hallska konkursen.

Under kontinentalblockaden var det så ett antal handelsmän med goda förbindelser i USA som tog över, såsom den brittiskägda firman Low & Smith som tidigare var engagerad i sillnäringen vilket också Joseph & Olof Hall var. Nybildade firmor som Rob. Dickson & Co, Olof Wijk & Co och Alex. Barclay & Co växte sig också stora men fler av dem gick i konkurs när den exceptionella handeln under kontinentalblockaden tog slut.  Göteborg fungerade under den perioden som smuggelcentrum för varor till och från Storbritannien, däribland många varor till och från USA.

Exportörer 1803-1815, namn, export i skeppund, andel av exporten

Exportör/År 1803   1805   1808   1810   1813   1815  
John Hall & Co 34000 37% 31000 30%
D. Carnegie & Co 1000 1% 12000 13% 9000 7% 5000 6% 6000 4%
Martin Holterman & Söner * 16000 17% 16000 15% 8000 9% 31000 24% 21000 13%
Low & Smith 18000 19% 15000 14% 9000 10% 15000 12% 12000 16% 26000 17%
Ekman & Co 7000 8% 5000 5% 5000 5%
Kennedy & Åberg 7000 8% 7000 7% 5000 5%
Niclas Björnberg 13000 13% 6000 7% 35000 28% 10000 13% 5000 3%
Laurent Tarras 5000 5%
Malm & Söner 9000 10% 10000 6%
Rob. Dickson & Co 6000 8% 10000 6%
Olof Wijk & Co 10000 13% 18000 12%
Jos. & O. Hall 21000 13%
Göteborg totalt 93000   104000   92000   127000   77000   156000  
* Från 1811 AP Frödings Enka & Co

Efter kontinentalblockaden och på grund av konkurserna blev det återigen en ny grupp handelshus som blev ledande exportörer. Alex. Barclay & Co, Olof Wijk & Co, D. Carnegie & Co samt den gamla firman Martin Holtermans Söner  (bytte med nya ägare namn till A.P. Frödings Enka & Co) överlevde och frodades medan Ludendorff, Ungewitter & Co. C.A. Murray, Jam. Dickson & Co (tog över de affärer Rob. Dickson & Co hade) var nya.

Exportörer 1818-1830, namn, export i skeppund, andel av exporten

Exportör/År 1818   1820   1823   1825   1828   1830  
D. Carnegie & Co 7000 8% 6000 7% 3000 2% 18000 12% 12000 9% 9000 8%
A.P. Frödings Enka & Co 12000 13% 9000 10% 20000 16% 10000 7%
Jam. Dickson & Co 7000 8% 8000 9% 16000 13% 29000 20% 28000 21% 12000
Olof Wijk & Co 17000 19% 16000 17% 28000 22% 15000 10% 18000 13% 22000 19%
A. Barclay & Co 16000 18% 20000 22% 29000 23% 52000 36% 43000 32% 39000 35%
Willerding & Co 12000 13%
Ungewitter & Co 11000 12% 16000 13% 4000 3% 4000 3% 5000 4%
C.A. Murray 10000 11% 7000 5%
Fr. Nyström 7000 5% 9000 7% 7000 6%
Göteborg totalt 89000   92000   128000   145000   134000   113000

Under den först halvan av 1800-talet växte också en tudelning fram där vissa firmor kom att dominera mottagningen av järn från järnbruken. Två sådana företag var C. Fr. Waern & Co samt Sven Renström & Co. Exportörer förblev firmorna med kontakter i Storbritannien och USA såsom Alex. Barclay & Co, Olof Wijk & Co, D. Carnegie & Co men även nya exportörer som John West Wilson och Ekman & Co. Med tiden blev även mottagarfirmorna stora exportörer. Dessa firmor fungerade i de flesta fall som rena kommissionärer för järnbruken och inte längre som finansiärer på det sätt de äldre handelshusen gjorde genom förskott och lån.

Exportörer 1833-1845, namn, export i skeppund, andel av exporten

Exportör/År 1833   1835   1838   1840   1843   1845  
D. Carnegie & Co* 19000 15% 18000 10% 17000 8% 13000 8% 6000 6% 3000 2%
A.P. Frödings Enka & Co 7000 6% 6000 3%
Jam. Dickson & Co 16000 13% 10000 5% 20000 10% 22000 13% 9000 8% 8000 5%
Olof Wijk & Co 10000 8% 47000 26% 48000 24% 17000 10% 10000 9% 12000 7%
A. Barclay & Co 52000 41% 64000 35% 58000 29% 43000 25% 25000 23% 49000 30%
Ungewitter & Co 5000 4% 25000 12% 28000 16% 13000 12%
Fr. Nyström 4000 2%
W. Malm 5000 4% 21000 11%
Ekman & Co 5000 3% 5000 2% 5000 3% 5000 5% 10000 6%
James Sinclair 8000 4%
B.E. Dahlgren 10000 9% 23000 14%
C. Fr. Waern & Co 7000 6% 18000 11%
J.W. Wilson 11000 7%
Göteborg totalt 127000   183000   203000   170000   109000   165000
* Från 1846 Fr. Malm & Co

Alex. Barclay & Co slutade på 1860-talet med järnexport för att istället huvudsakligen importera bomull och ägna sig åt textilindustri. D. Carnegie & Co förvandlades vid mitten av 1800-talet  till ett sockerföretag med import av socker och sockerbruk. Järnexportverksamheten togs över av en tidigare anställd som startade firman Fr. Malm & Co.

Exportörer 1850-1875, namn, export i ton, andel av exporten

Exportör/År 1850   1855   1860   1865   1870   1875  
Olof Wijk & Co 1700 5% 200 1% 900 2%
Jam. Dickson & Co 400 1% 700 2%
Alex. Barclay & Co 2500 8% 3000 9% 1700 4%
C. Fr. Waern 4600 14% 3200 10% 4000 10% 4200 8% 4200 5% 1400 1%
Ekman & Co 5400 17% 5800 18% 10800 27% 9100 18% 10900 13% 11700 13%
Sven Renström & Co 1600 5% 2800 9% 5100 13% 7000 14% 13800 16% 9700 10%
B.E. Dahlgren 5200 16% 4500 14% 3100 8% 2300 5% 2800 3% 800 1%
Fr. Malm & Co 1000 3% 1300 4% 1600 4% 1800 4% 5800 7% 7200 8%
J.W. Wilson 1100 3% 1100 3%
L.G. Bratt & Co 2000 5% 1700 3% 5100 6% 9700 10%
A. Fröding & Co 10300 12% 12700 14%
J.A. Kjellberg & Söner 1000 2% 6300 7% 8800 9%
Carl Meyer 700 1% 5300 6%
Jonsson, Sternhagen & Co 2100 2%
Göteborg totalt 32600   32100   40500   50600   84600   93400

Källa: A. Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963

Mot slutet av 1800-talet växte exportörer som praktiken var rena speditionsfirmor fram som exempelvis Jonsson, Sternhagen & Co, Carl Meyer och Tycho Roberg. Som kommissionärsfirma blev L.G. Bratt & Co den största och familjen Fröding återkom som stor järnexportör igenom firma A. Fröding & Co.

Exportörer 1880-1910, namn, export i ton, andel av exporten

Exportör/År 1880   1885   1890   1895   1900   1905   1910  
C. Fr. Waern 600 1%
Fr. Malm & Co 6900 7% 4900 5% 8700 8%
Ekman & Co 16500 17% 5500 5% 3700 3% 2700 3% 1700 2% 2900 3% 4300 4%
Sven Renström & Co 8200 9% 6100 6% 10300 9% 8400 9% 7700 7% 2900 3%
J.W. Wilson 2400 3% 2100 2% 3200 3% 4400 5% 500 0% 1900  2% 4100 4%
L.G. Bratt & Co 18400 19% 14600 14% 22100 20% 20300 22% 19500 18% 14700 14% 13600 12%
A. Fröding & Co 15200 16% 12700 12% 10000 9% 10300 11% 7500 7% 5600 5%
J.A. Kjellberg & Söner 5000 5% 6700 6% 6300 6% 4000 4% 4000 4% 5400 5% 6500 6%
Carl Meyer 9200 10% 8400 8% 7700 7% 12400 13% 14800 13% 17700 17% 19200 17%
Jonsson, Sternhagen & Co 7900 8% 15800 15% 16500 15% 8600 9% 14700 13% 14000 13% 20500 18%
A. von Braun 2600 2% 4400 5% 5400 5% 4200 4% 3100 3%
Tycho Roberg 2300 2% 9700 9% 17700 17% 6300 6%
Göteborg totalt 95400   104500   112400   92200   110900   106800   114300

Källa: A. Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963

Advertisements

Näst största exportvaran – tesmuggling under 1700-talet

Del 3 av 7 i serien Export på 1700-talet

Järnexporten från Sverige under 1700-talet har studerats på alla möjliga och omöjliga sätt. Naturligtvis finns det fog för det. Det var Sveriges viktigaste exportvara under lång tid. Huvuddelen av järnet exporterades via Stockholm, Göteborg och Gävle. Stockholm stod för 60% av exporten mellan åren 1738 och 1808, Göteborg  för 26% och Gävle för 8%. Huvuddelen av järnexporten gick till Storbritannien, från Stockholm mellan 40 och 60%, från Göteborg 70-90% fram till mitten av 1780-talet för att därefter ligga kring 60-70%. Variationer i exporten hade samband med variationer i exporten till England.

Men det som är intressant i detta sammahang är det faktum att medan exporten från Stockholm skedde med stora fartyg, de svenskägda fartygen var på mellan 60 och 70 läster medan de utländska fartygen var ännu större. I Göteborg var de svenska fartygen av samma storlek medan de brittiska fartygen var små, 30-40 läster.  Dessa små fartyg gick till en stor mängd små hamnar i Skottland och England medan de större fartygen från Stockholm främst gick till London, Hull, Bristol och Dublin. En mycket stor del av exporten från Göteborg gick också till obestämbara hamnar genom att det som destinationer angavs Västersjön,  England, Skottland respektive Irland.

Jag misstänker att det stor antalet hamnar, de oklara angivelserna och de små fartygen tyder på att den huvudsakliga lasten rent värdemässigt på dessa fartyg var nåt helt annat än järn. Nämligen den ekonomiskt största exportvaran från Göteborg under ett femtital år på 1700-talet. Från mitten av 1730-talet till och med 1780-talet var det te. Te spelade ingen roll i Stockholms handel, men reexport av te var den mest betydelsefulla handeln i Göteborg rent värdemässigt. På 1770-talet och i början av 1780-talet var te också den värdemässigt största exportvaran från Sverige överhuvudtaget.

Slutmarknaden för te var Storbritannien och det som exporterades legalt från Sverige exporterades i huvudsak till Hamburg, Amsterdam, Antwerpen och Oostende. Det mesta av detta smugglades vidare till Storbritannien. Men stora mängder te smugglades också direkt från Göteborg till brittiska hamnar. Det var lättare att smuggla utan att upptäckas via små hamnar i avlägsna trakter. Dessutom var det i sådana lägen säkrare med fartyg från destinationsorterna än med svenska skepp. Te var en i förhållande till volymen lätt last och fartygen behövde då också lasta järn, därav de små fartygen i statistiken för järnexporten. För att dölja vart de var på väg användes oklara destinationsangivelser.

Ett antal handelshus i Göteborg kom på obestånd vid mitten av 1780-talet. En del av detta berodde på de spekulationer som Carl Söderström ägnat sig åt och att det US-amerikanska frihetskriget liksom det brittiik-nedrländska kriget tog slut. Men det var också så att tesmuggligen blev olönsam från 1784 då den brittiska skatten på te sänktes från över 100% till bara 12,5%. Något som säkerligen drabbade många handelshus i Göteborg hårt. Efter 1784 föll också järnexporten från Göteborg i förhållande till exporten från Gävle och Stockholm. Förmodligen som en följd av den minskade tesmugglingen. Under hela perioden från 1730-talet till 1790-talet var det ändå samtidigt en gradvis ökning av järnexporten.

Tesmugglingen från Göteborg till Skottland uppmärksammades redan på den tiden av olika författare så det var ingen okänd verksamhet. Så här skrev juristen och författaren Duncan Forbes om det hela redan år 1744:

But when the opening [of] a Trade with East-Indies… brought the price of Tea… so low, that the meanest labouring Man could compass the Purchase of it;–when the Connection which the Dealers in their Country had with many Scotsmen in the Service of the Swedish Company at Gottenburg, introduced the Common Use of that Drug among the lowest of the People…

Hur mycket det te som smugglades var värt är oklart och hur mycket av det te som på pappret exporterades till Oostende, Amsterdam och Hamburg som verkligen kom dit är det nog ingen som idag kan klargöra, men klart är att betydande mängder te smugglades in i Storbritannien.

Det te som exporterades från Göteborg kom från Kanton med Ostindiska kompaniets skepp och te var kompaniets överlägset viktigaste vara:

I början, efter SOIC:s grundande, var den svenska teimporten relativt blygsam, c:a 160 ton per år. Redan kring 1750 nådde tehandeln mellan 500 och 600 ton årligen och det fortsatte stiga. Siffrorna säger inte särskilt mycket utan en jämförelse med de andra kompanierna. Relativt sett importerade SOIC mellan 10 och 20 procent av Kantons te. De två nordiska kompanierna, danska och svenska, stod tillsammans för mellan en fjärdedel och en tredjedel av all Kantons tehandel. Det var en mycket betydande andel. Det viktigaste kompaniet, nämligen det engelska, fick stå för normalt 50 procent av Kantons tehandel.

[…]

Faktum är att i importvärde stod te för c:a 80 procent av lasten och denna andel t o m ökade efter 1750. Det var liknande för det danska ostindiska kompaniets handel i Kanton, teet stod för mellan 80 och 90 procent av dess import. De andra varor, som porslin, siden, kryddor, arrak, var helt enkelt bara komplettering av lasten. Exempelvis porslin var en utmärk komplement till teet, därför att det var tungt, vilket underlättade inlastningen, och det luktade inte, det kunde alltså inte förstöra den för lukter känsliga teet.

Det är uppenbart att de stora mängder av te som landade i Göteborg inte var avsedda för svenska konsumenter. Den svenska statistiken för förtullade importvaror från Kanton, alltså varor avsedda för konsumtion i Sverige stod för mindre än 10 procent av importerade värden och detta inkluderar även alla andra varor utöver teet. Resten reexporterades mer eller mindre illegalt till kontinenten och England.

På 1760-talet handlade det om att man förde hem 823 ton te per år och 1784 förde man hem hela 1 793 ton på tre fartyg, varav skeppet Gustaf III svarade för 656 ton.

Teexport från Kanton 1766 (kompani och skålpund)

Brittiska kompaniet, 6 miljoner
Holländska kompaniet, 4,5 miljoner
Svenska kompaniet, 2,4 miljoner
Franska kompaniet, 2,1 miljoner

Tesmugglingen och de goda tiderna för Svenska Ostindiska Kompaniet fick ett abrupt slut när skatten på te sänktes efter 1784. Smuggligen gjordes olönsam över en dag. Men kompaniet levde också högt på Sveriges neutralitet. Något som gjorde att man kunde profitera rejält under de många perioder av krig som förekom:

Den europeiska teimporten under 1700-talet ökade mycket snabbt. Den sexdubblades mellan 1730- och 1780-talet. Men priserna gick också kraftigt ner och vinsterna blev beroende av hur prisnedgången kunde pareras med de större handelsvolymerna. Marknaden i England var beroende av politiska åtgärder, speciellt tullsatser på te. Höga tullar gjorde smugglingen lönsamt, medan låga tullar trängde smuggeltrafiken undan.

Den svenska Kinahandeln var också starkt beroende av de internationella konjunkturerna. De nordiska länderna, Sverige och Danmark, lyckades att hålla sig förhållandevis länge utanför de anglo-franska krigen som pågick mellan 1688 och 1815 och som ibland kallas det andra hundraåriga kriget. Sverige kunde utnyttja sin neutralitet i den internationella handeln, ungefär på samma sätt som man gjorde under första och andra världskriget. Den svenska neutraliteten var profitbringande för SOIC under sjuåriga kriget 1756-63, men speciellt under det amerikanska frihetskriget 1780-83, då Frankrike och Holland befann sig i krig med Storbritannien. De engelska, danska och svenska kompanierna var de enda som handlade i Kanton och det syns tydligt på de svenska import- och re-exportsiffrorna.

Stor inköpare av te på auktionerna i Göteborg var Niklas Sahlgren. Denne var också stor inköpare av järn från bruk i Värmland och Bergslagen för export. En stor del av järnet sålde han till andra personer för export. Sannolikt sålde han också te till andra exportörer för  export. Det är känt att Niclas Sahlgren även opererade som ombud för andra inköpare som exempelvis släktingar i familjen Ström och handelshus i Antwerpen. Ren allmänt var också skottar stora inköpare av te på auktionerna efter de ostindiska resorna i Göteborg.

För att göra inköpen billigare hade Svenska Ostindiska Kompaniet från 1762 superkargörer som var fast stationerade i Kanton. Dessa blev också i allra högsta grad inblandade i den inomasiatiska handeln:

Först, före 1757 finansierades teinköpen i Kina med silver. Detta gäller alla europeiska kompanierna. Det fanns helt enkelt inga europeiska varor som kineserna eftertraktade. Systemet ändrades med britternas erövring av Bengalen. När det gäller specifikt det danska kompaniet som kanske liknar mest det svenska, under 1760- och 1770-talen finansierades c:a en fjärdedel av teinköp med intäkterna från Bengalen. Det saknas en liknande detaljerad analys av den svenska finansieringen men mycket tyder på samma strategi. Ett tecken på detta är en ny fond som SOIC skapade i Kanton efter 1760. Den skulle ordna krediter för kompaniets inköp från lokala köpmän och den begränsade silverimporten.

De två svenskar som fick ta hand om fonden var Jean Abraham Grill och hans kompanjon Mikael Grubb. Dessa två så kallade superkargörer blev djupt involverade i kreditverksamheten i Macao och Kanton. De lånade mycket stora belopp från Macaos köpmän och finansierade lokalhandeln men också inköp för det svenska kompaniet. De var dessutom direkt involverade i växelaffärer i Indien. Exempelvis viss George Smith i Madras och engelske kapten Jackson blev deras viktiga affärspartners i Indien. Utöver detta gjorde herrarna Grill och Grubb omfattande affärer i varuhandeln i Sydostasien, och förmodligen även i Indien. Bland de varor de tog från Indien fanns även opium.

Den första viktiga följden av den förändrade situationen i Indien var alltså minskade silverberoende och silverimport från Europa. Den andra förändringen handlade om utbudet av te i Europa. Tillgången på billiga krediter ledde till snabbt ökande teimport kring 1770. Teet kom till Storbritannien både via den legala kanalen, EIC, och via de illegala smuggeltrafiken från Skandinavien och kontinenten. Det smugglade teet var mycket billigare och engelska kompaniet fick stora problem med att sälja sitt eget te. År 1772 fanns det i London stora förråd av EIC:s osålda te. Som bekant försökte det engelska kompaniet att dumpa teet i nordamerikanska kolonierna. Följden blev Boston Tea Party i december 1773. I viss utsträckning är det alltså även det svenska kompaniets och den svenska re-exportens fel att engelsmän fick problem i sina nordamerikanska kolonier.

Amerikanska frihetskriget blev början på en ny global konflikt mellan Storbritannien och Frankrike, även om det tog ytterligare fem år innan Frankrike gick in i kriget 1778. Amerikanska frihetskriget var en sista gyllene period för den svenska Kinahandeln. SOIC:s reexportverksamhet nådde toppen under kring 1780-82, då te re-exporten var nästan lika värdefull som hela den svenska exporten.

Utöver det som redan nämnts om att utvecklingen av järnexporten och vilka fartyg som användes för detta så finns ytterligare ett tecken på att tesmuggligen till Storbritannien var av mycket stor betydelse. Välkänt är nämligen att det också föregick en omfattande spritsmuggling till Storbritannien. Sprit passade bra att lasta ihop med te. När det gäller exporten från Göteborg förekom i stort sett ingen export av brännvin förrän på 1740-talet då exporten av te ökat till att bli den viktigaset exporten från Göteborg. Brännvinsexporten fortsatte att var stor fram till 1770-talet varefter den kraftigt minskade. Järnet tycks under denna period ha tagit upp även brännvinets plats i smuggelbåtarna. Det kan också ha varit så att den kraftigt ökade inhemska efterfrågan på brännvin under sillperioden gjorde att det inte fanns tillräckligt att exportera. När sillperioden var över ökade brännsvinsexporten igen men efter kontinentalperiodens slut var det över med både export och smuggling av ostindiska varor och brännvin.

Antalet barlastade fartyg som kom in till Göteborg från Storbritannien ökade stadigt från 1730-talet till 1770-talet. Därfter en minskning  på 1780-talet med en tillfällig ökning kring 1790 och igen under kontinentalblockaden. Ökningen 1730 till 1770-talet av antalet barlastade fartyg motsvaras av en likande ökning av antalet lastade fartyg under samma period. Så även om det enligt en del källor fanns en export av levande får och ull från Storbritannien till Sverige så syns den inte i statistiken. Det är naturligtvis också möjligt att får och ull smugglades in i Sverige så att det inte syns i någon statistik. Noterbart är att familjen Alströmer, när lierade och släkt med Niclas Sahlgren, var kända för sin fåravel på Höjentorp. Nergången av barlastade fartyg vid tesmugglingens höjdpunkt på 1780-talet tyder dock på att det under de åren fanns returvaror att lasta i Storbritannien.  Kanske handlar det om salt som reexporterats från Storbritannien. Under dessa år ökade nämligen saltimporten därifrån. Intressant är att det under 1780-talets början också importerades te från andra håll än Kina.

Ytterligare något som visar att den slutliga marknaden för det te som infördes till Göteborg var Sorbritannien är det faktum att många av de stora köparna på auktionerna av de ostindiska fartygens laster var skottar och engelsmän. Även handelshusen i Antwerpen som tidigare varit engagerade i Oostendekompaniet var stora inköpare (ofta via mellanhänder som Niclas Sahlgren). På den första auktionen 1733 var de 5 största köparna (48.5% av hela lasten) britter och bland de tio därefter var 4 britter. Dessa 15 personer stod för 73% av de totala inropen på auktionen. När det gälelr teinköparna var de 3 största köparna britter och bland de 15 största var 10 britter.

Största teinköpare på auktionen 1733 (antal telotter)

Colin & Hugh Campbell, 380
Charles Pike, 370
Hugh Ross, 358
Johannes Grill, 171
Erich & Hieronymus Nissen, 115
Alexander Gordon, 102
Thomas Mould, 96
Jacob & Niclas Sahlgren, 89
Henrik König, 87
Petter Arfwedson, 86

Av de största inköparna av te hörde Hugh Ross, bröderna Sahlgren och Thomas Mould också till de största järnexportörerna. Bröderna Campbell, Niclas Sahlgren, Charles Pike, Hugh Ross och Henrik König var alla investerare i Ostindiska kompaniet. Alexander Gordon tycks inte ha varit hemmahörande i Göteborg och det är också obekant om han är släkt med den familj Gordon som senare under 1700-talet är aktiva inom Göteborgshandeln. Thomas Mould (också stavat Mawld eller Mowld) var kansk, men troligen inte, släkt med familjen Maule (ytterligare en stavning av samma namn) som var aktiva i Ostindiska kompaniet i två generationer.

Andra källor:
Ostindiska Compagniet, affärer och föremål, 2000
Ivar Lind, Göteborgs Handel & Sjöfart 1637-1920, 1923
Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1951
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969
Fernand Braudel, Civilisationer och kapitalism, 1986

De stora järnexportörerna på 1700-talet

Del 2 av 7 i serien Export på 1700-talet

Den svenska exporten av järn, framförallt stångjärn, var ryggraden i svensk export på 1700-talet och skapade stora överskott som till viss del investerades i bruk och till viss del i lyxkonsumtion. Huvuddelen av exporten gick via Stockholm, med stora andelar också via Göteborg ooch Gävle. De tre städerna var helt dominerande och det var också handelshus i dessa städer som dominerade exporten.

De allra största år 1730 var (med exporten angiven i ton)

Maister, 2 800, Stockholm
Grill, 2 000, Stockholm
Jennings, 2 000, Stockholm
Worster, 1 500, Stockholm
Grundi, 1 600, Göteborg
Mould, 1 400, Göteborg
Ström, 1 300, Göteborg
Kierman, 1 100, Stockholm
Lefebure, 900, Stockholm
Herwegh (Hervig), 880, Göteborg

På 1750-talet hade läget vad det gäller vilka som var de största exportörerna i Sverige ändrats en del. Flera av de britter som hade stor export år 1730 som exempelvis William Maister (och hans bror Henrik Maister i Göteborg), Tomas Grundi, Tomas Mould och Samuel Worster,  hade försvunnit från topplistan. Herwegh som var en stor exportör år 1730 är dödsboet efter Sara Herwegh som i sin tur var änka efter Nils Persson Sahlgren, mor till Niklas Sahlgren och svärmor till Hans Olofsson Ström som också var en stor järnexportör. I Stockholm var Hans Olofsson Ströms bror Berge Olofsson Ström samtidigt en av de tio största exportörerna med en export på nånstans omkring 800 – 900 ton. Även andra britter, exempelvis John Montgomery i Stockholm och Hugh Ross i Göteborg hade försvunnit som exportörer. I Stockholm var dock en del av de stora firmorna från 1730 kvar, i Göteborg ingen. Istället hade en rad svenska familjer med kontakter direkt på bruken plus några nya britter dykt upp i Göteborg medan nya britter tagit över i Stockholm.

Exportörer 1750 (för Göteborg 1752)

Jennings, 7 500, Stockholm
Lefebure, 3 500, Stockholm
Tottie, 2 600, Stockholm
Bagge, 1 300, Göteborg
Beckman, 1 300, Göteborg
Jaraldt, 1 300, Göteborg
Arfvidsson, 1 200, Göteborg
C.Hall, 1 000, Göteborg
Grill, 1000, Stockholm
Sahlgren, 700, Göteborg

1730 var Hans Olofsson Ström en stor exportör i Göteborg, 20 år senare är hans svärson Christian Arfvidsson stor exportör, liksom brorsonen Johan Fredrik Ströms blivande fru Cornelia Hall, änka efter Benjamin Hall och mor till den senare så dominerande järnexportören John Hall i John Hall & Co.  I Göteborg fanns dessutom även exportör med efternamnet Grill år 1750, sannolikt Abraham Grill d.y, bror till Claes Grill. Även en annan svärson till Hans Olofsson Ström skulle snart bli en stor järnexportör i Göteborg, nämligen Martin Holterman. Beckman var Vincent Beckman & Co medan Jaraldt hette John i förnamn. Nummer tio på listan över Sveriges största järnexportörer är Niklas Sahlgren.

Även i Stockholm var olika exportörer nära släkt. Jean Henri Lefebure var svåger till Frans Jennings och Herman Petersen, alla tre gifta med varsin dotter till Jean Bedoire d.y. Herman Petersen gifte sen om sig med en dotter till Frans Bedorie, bror till Jean Bedoire d.y. Robert Campbell var gift med en syster till Jean Bedoire d.y och Frans Bedoire. Hans dotter var gift med John Montgomery. Andra systrar var gifta med Christopher Pauli och Isaac Toutin.

Ytterligare 20 år senare har i stort sett alla exportörer bytts ut jämfört med 1730.

Exportörer 1770 (år 1770 för Göteborg och 1772 för Stockholm)

Tottie, 6 600, Stockholm
Arfvidsson, 4 000, Göteborg
Beckman, 1 900, Göteborg
Bohman, 1 500, Stockholm
Wahrendorff, 500, Stockholm
Holterman, 370, Göteborg
Sahlgren, 310, Göteborg
Schön, 300, Stockholm
Grill, 180, Göteborg

Flera handelshus i Stockholm drabbades hårt av rättegångar och skadestånd i samband med den räfst som mösspartiet genomförd mot växlingskontoren på 1760-talen. Gustaf Kierman hamnade i fängesle där han dog, Plomgrens och Grill fick betala skadestånd, Jennings & Finlay försvann 1761 på grund av oenigheter och  spekulationer som Robert Finlay ägnat sig. Robert Finlay gick själv i konkurs 1771.

Vilka handelshus dom dominerade exporten i Gävle, Norrköping och Uddevalla har jag ingen koll på och det kan mycket väl vara så att nåt handelshus i dessa städer rätteligen borde finnas med bland de stora, exempelvis Koch i Uddevalla eller Elfstrand i Gävle. 1790 hade exporten ökat ganska rejält och i Göteborg dominerade nu en firma totalt. Detta bland annat för att Christian Arfvidsson & Söner fått ekonomiska problem och Sahlgren & Alströmer gjort konkurs vid mitten av 1780-talet. Orsaken till dessa ekonomiska problem för göteborgsföretagen var delsvis misslyckad spekulation på export av järn till USA och rent olagligt fiffel, allt utfört av Carl Söderström, en klassisk ekonomisk fifflare och spekulant. Förädndringen av temarknaden med mycket kraftigt sänkta skatter på te i Storbritannienn innebar också stora problem för många exportföretag då smuggling av te var en stor och väsentlig sysselsättning för handelshusen i Göteborg.

Exportörer 1790

John Hall, 10 600, Göteborg
Tottie, 10 300, Stockholm
Bohman, 3 500, Stockholm
Koschell, 3 500, Stockholm
Wennerqvist, 2 300, Stockholm
Deneke, 2 000, Stockholm
Beckman, 1 900, Göteborg
De Ron, 1 600, Stockholm
Wahrendorff, 1 500, Stockholm
Pauli, 1 200, Stockholm

John Hall hade i princip tagit över all den export och de kontakter som Christian Arfvidsson och bröderna Alströmer (Sahlgren & Alströmer, tidigare Sahlgren) tidigare hade. I Stockholm så var Tottie & Arfwedson den största exportfirman från 1772 och framåt medan det gick lite upp och ner för andra handelshus.

För källor se första inlägget om järnexporten.

Jarratt (Jaraldt)

Del 10 av 11 i serien Brittiska handelsmän i Göteborg

John Jaraldt var en av de största järnexportörerna i Göteborg vid mitten av 1700-talet. Sannolikt härstammade han från Hull där namnet ibland stavas Jarrat men oftast stavas Jarratt:

By the 1730s the Maister group were handling some 40 percent of the iron exported from Gothenburg, and though the Maisters soon appeared to have left for home, in the 1750s the Gothenburg English factory still contained a goodly proportion of recognisably Hull names: John Jarrat, two of the Halls, John Wilson and William WilIiamson. The latter, who was the partner in Sweden of George Carnegie, represented a firm which, by the union of Mowld and Williamson interests, was to become perhaps the most important iron importer in Britain, and certainly Hull’s greatest merchant house in the second half of the century.

Andelen av järnexporten som Maister tillskrivs är dock alldeles för hög. Enligt Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, från 1951, stod Maister (Maister, Henworth & Co) för 7,6% av exporten från Göteborg år 1730, Grundy (Grundy & Ridout) för 16,5% medan Mowld (Thomas Mould & Co) stod för 14,4%. Samma år stod Maister för 11,7% av järnexporten från Stockholm och var Stockholms största järnexportör följd av Grill och Lefebure.

Senare ökade de Hull-anknuta firmornas andel av järnexporten från Göteborg rejält. 1752 stod John Jarratt för 14,1% och Cornelia Hall för 10,9%, 1760 stod Jarratt för 17,2%, 1770 var andelen mindre och John Hall & Co stod då för endast 2,6% av järnexporten från Göteborg medan andelen år 1777 var hela 29,8%. 1790 och 1800 var John Hall & Co totalt dominerande i Göteborg med 76,2% respektive 48,1% av exporten. Sannolikt sålde John Hall & Co huvuddelen av sitt järn till Mowld & Williamson i Hull. John Hall d.ä. var ju en tid anställd i firman George Carnegie & Co där William Williamson var en av delägarna.

John Jarratt (Jaraldt) var också en viktig brädexportör, nummer tre i Göteborg år 1752 med 660 tolfter (2,2%) och näst störst år 1760 med 2 300 tolfter (7,9%). Senare kom John Hall & Co att bli den dominerande exportörens från Göteborg även vad det gällde bräder.

En William Jarratt blev borgmästare i Hull år 1800 och 1805. 1807 fann det en alderman med namnet Jarratt.

En Henry Jarratt (-1734) hade en son med samma namn och som var ägare till egendomarna Lund och Bempton i Beverley i närheten av Hull. Den yngre Henry Jarratt (-1745) hade en son vid namn John Jarrat och två döttrar varav en vid namn Mary Jarratt. Hon var gift med John Constable. 1746 fanns också en Robert Jarratt i Hull.

Den i Göteborg verksamme John Jarratt (Jaraldt) kan sannolikt ha varit en bror till Henry Jarratt d.y.

1796 drev firman Jarratt & Coates ett oljeslageri i Hull som drevs av en ångmaskin.

Grundy – faktorer

Thomas Grundy var aktiv som handelsman i Göteborg och Riga. I början av 1700-talet var han en av Göteborgs större järnexportörer. Han tycks ha tagit över William Henworths (-1733) verksamhet i Riga efter att ha flyttat dit från Göteborg. Henworth blev för sin del partner med Henry Maister i Göteborg.

Järnexport från Göteborg 1730, ton

Grundy, 1 600
Mould, 1 400
Ström, 1 300
Herwegh, 880
Ross, 790
Maister, 740

Thomas Grundy var faktor (representant för) handelshuset Broadley i Hull och delägare i firman Grundy & Ridout i Göteborg. Antingen befann sig Thomas Grundy i Stockholm innan han kom till Göteborg eller så var en bror till honom verksam där i firman Grundy & Maister tillsammans med William Maister.

Thomas Grundys dotter Anne Grundy var gift med Thomas Broadley (-1784) som 1749 grundade handelshuset Thomas Broadley & Co som tog över familjens handelsverksamhet i Hull. Thomas Broadley köpte mycket land i Sutton, Stoneferry, Ferriby och Hull. Broadley var en av Hulls största järnimportfirmor.

Paret Broadleys son Robert Carlisle Broadley (-1812) fortsatte familjens landköp och familjen blev snart en av de allra största markägarna i området. Robert Broadley var också en stor delägare i banken East Riding Bank of Malton and Beverley och en mycket stor långivare från bankens lokalkontor i Hull i vilket Broadley var huvudsaklig delägare tillsammans med först Christopher Sykes och sen Robert Raikes. Robert Carlisle Broadley ärvdes av brorsonen Henry Broadley (1793-1851).

Maister – exportörer

Den näst störste exportören i Stockholm år 1730 var William Maister (1701-76 eller 66) med 10% av det totala exportvärdet och 11% av järnexporten. Större var endast huset Grill när det gäller den totala exporten. När det gäller järnexporten var Maister störst.

Järnexport från Stockholm 1730, ton

Maister, 2 800
Grill, 2 200
Jennings, 2 000
Worster, 1 500
Kierrman, 1 100
Lefebure, 900

Därnäst följde i storleksordning på järnexporten Wordworth, Montgomery, Ström och Plomgren.

Till en början var William Maister kompanjon med någon från familjen Grundy i firman Grundy & Maister, därefter med någon Henworth (Maister & Henworth), men 1739 uppges han vara kompanjon med John Reid och firmans namn är då Maister & Reid. 1740 hade Maisters andel av den totala exporten minskat till 5%. Huvuddelen av exporten var stångjärn. William Maister var en yngre son till William Maister (-1716) och Lucy Rogers (-1704) i hennes andra gifte (tidigare gift med George Dickinson). Den äldre William Maister var sheriff of Hull och parlamentsledamot (MP) för samma stad. Ända fram till 1745 var William Maister en av de största järnexportörerna i Stockholm. 1750 blev han ägare till Stockfors, Hinkaböle och Malms gårdar i Finland. Detta då han var en av fordingsägarna i den tidigare ägarens konkurs.

Samtidigt som William Maister var verksam i Stockholm var hans farbror Henry Maister (-1739) verksam i Göteborg där han i firman Henry Maister, Henworth & Co var en av de största järnexportörerna med 7,6% av exporten från Göteborg år 1730, Grundy (Grundy & Ridout) stod för 16,5% medan Mowld (Thomas Mould & Co) stod för 14,4% för att nämna andra handelshus med anknytning till Hull. Efter Henry Maisters död övertogs firmans verksamhet av Vincent Beckman (-1772).

Maister House i Hull

Maister House i Hull

William Maisters bror Henry Maister (1699-1744) blev sheriff of Hull år 1729. Denne Henry Maister blev senare också MP för staden Hull. Henry Maister var gift med Mary Tymperon (-1725) i sitt första gifte och med Mary Cayley (-1743) i sitt andra. Brodern John Maister (1702-) tycks ha varit firmans faktor (representant) i Helsingör.

Familjen Maisters verksamhet i Sverige tycks vara det som grundlade de handelskontakter som låg bakom den stora svenska järnexporten till just Hull under 1700-talet. Även familjen Hall i Göteborg spelade en stor roll för detta. Den allra yngste brodern, Nathaniel Maister (1703-1772), var den som skötte om familjens handelsverksamhet i hemstaden. Den viktigaste varan som importerades av firman var järn och den viktigaste exportvaran var spannmål. Bröderna Maisters syster Elisabeth Maister (1700-66) var gift med William Henworth (-1733) från London som sannolikt var Henry Maisters affärskollega i Göteborg.

Efter Nathaniel Maisters död så tog Henry Maisters son Arthur Maister (1737-1791) över firman. Han hade från 1754 och fram till dess varit verksam som handelsman i Sankt Petersburg där också brodern William Maister (1731-58) var verksam. Vid Arthur Maisters död tog den äldste sonen, Henry Maister (-1812), som inte tidigare varit intresserad av firmans verksamhet över. En tid i sin ungdom var han firmans representant i Hamburg, men återvände 1754 till Hull.

Familjen Maister blev både genom arv och köp stora markägare i Hull-området.

Another well-known large estate was that of the Maisters, who through a fortunate gentry marriage inherited property in Owstwick, Burton Pidsea and Bempton from the Tymperons , to which they added their own purchases in Winesread, Ottringham, Weeton, Welwick, Skeffling, Patrington and Wood Hall. The Winestead and Patrington land alone was worth over £ 100,000 at the end of the century.

Maisters dominerande roll för järnimporten till Hull i början av 1700-talet kom senare att övertas av Mowld & Williamson som sannolikt köpte större delen av järnet från John Hall & Co.

Hull Connection

– handelshusen i Hull och den svenska järnexporten

Handelshusen i Hull spelade en stor roll för den svenska järnexporten under större delen av 1700-talet. Hull stod för en stor del av importen av svenskt järn och deras representanter (faktorer) i olika svenska städer stod för en stor del av exporten. Tidigt fanns brittiska faktorer i Helsingör och från slutet av 1600-talet fanns faktorer i Göteborg och Stockholm.

Bland de som fanns i Göteborg märks Thomas Grundy, Thomas Mowld, Henry Maister, John Wilson, Robert John Hall, John Jarrat och William Williamson. I Stockholm fanns William Maister, nån Grundy, John Fenwick, Nicholas Fenwick, Woodworth och Richard Adamson. Genom att de var faktorer hade de inte alltid någon firma i Sverige då de ofta inte hade burskap utan agerade för den brittiska firman. I Göteborg spelade sådana formaliteter ofta mindre roll. I Helsingör fanns flera ur familjen Fenwick och andra. Grundy tycks ibland ha varit Maisters faktor och ibland Broadleys. Thomas Mowld och William Williamson representerade Mowld & Williamson, sannolikt Storbritanniens största järnimportör under andra halvan av 1700-talet:

As early as 1636 a Maister had settled in Helsingore to organise the Scandinavian trade ; there was still a Maister there at the end of the 17th century, though not for much longer. The factors were on the move. Gothenburg became their headquarters for a time, but the letters tha t have survived indicate that factos toured the major ports of the Baltic, and that by 1725 and probably earlier there were at least two groups of inter-related Hull factors residing in different ports, usually Gc rhenburg, Stockholm and Narva or Riga, but soon to include St. Petersburg as well. Sometimes they co-operated, but more often they were rivals, even to the extent of forcing up the price of iron by their competition. By the 1730s the Maister group were handling some 40 percent of the iron exported from Gothenburg, and though the Maisters soon appeared to have left for home, in the 1750s the Gothenburg English factory still contained a goodly proportion of recognisably Hull names: John Jarrat, two of the Halls, John Wilson and William WilIiamson. The latter, who was the partner in Sweden of George Carnegie, represented a firm which, by the union of Mowld and Williamson interests, was to become perhaps the most impor tant iron importer in Britain, and certainly Hull’s greatest merchant house in the second half of the century.

Ovanstående citat överdriver dock Hullköpmännens andel av exporten från Sverige. Enligt Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, från 1951, stod Maister (Maister, Henworth & Co) för 7,6% av exporten från Göteborg år 1730, Grundy (Grundy & Ridout) för 16,5% medan Mowld (Thomas Mould & Co) stod för 14,4%. Samma år stod Maister för 11,7% av järnexporten från Stockholm och var Stockholms största järnexportör följd av Grill och Lefebure. Worster, som sannolikt också var faktor för en Hull-firma stod för 6,2% och Wordworth för nästan lika mycket.

I Stockholm hade Richard Adamson och John Fenwick en gemensam firma som sen blev Adamson & Wennerquist (ibland Adamson & Co) och ännu senare Wennerquist & Co. Nicholas Fenwick var för sin del kompanjon med John Montgomery i Stockholm men senare drev han en rörelse i Bordeaux.

Senare ökade de Hull-anknuta firmorna andel av exporten från Göteborg rejält. 1752 stod John Jarrat för 14,1% och Cornelia Hall för 10,9%, 1760 stod Jarrat för 17,2%, 1770 var andelen mindre och John Hall & Co stod då för endast 2,6% av järnexporten från Göteborg medan andlen år 1770 var hela 29,8%. 1790 och 1800 var John Hall & Co totalt dominerande i Göteborg med 76,2% respektive 48,1% av exporten. Sannolikt sålde John Hall & Co huvuddelen av sitt järn till Mowld & Williamson i Hull. John Hall d.ä. var ju en tid anställd i firman George Carnegie & Co där William Williamson var en av delägarna. I Stockholm var Maisters en av de dominerande firmorna fram till början av 1740-talet för att därefter förlora sin betydelse.

Handelsmännen i Hull var utestängda från den brittiska handeln med Indien och Kina. Något som betydde att de efter att Svenska Ostindiska Kompaniet grundats kunde bli intressenter i detta. Såväl John Wilson som Robert John Hall (den äldste Hall) investerade i Svenska Ostindiska Kompaniet och John Wilson var direktör under den andra oktrojen. Thomas Mowld var en av de större exportörern av ostindiska varor under den första oktrojen. Via Göteborg kunde alltså Hull-köpmännen indirekt delta i handeln med Asien och de tog säkerligen del i tesmugglingen till Storbritannien. Något som var mycket profitabelt.

Genom sin geografiska belägenhet spelade Hull inte heller någon roll för den transatlantiska handeln, slavhandeln eller för den brittiska exporten av kol. Därför satsade handelshusen i Hull på handel med Östersjö- och Nordsjöländerna. Till en början var traväruimporten från Norge viktig, senare fick Sverige och Ryssland större betydelse. För järnexporten var Sverige viktigast:

Until the advent of Cort’s process in the 1780s, and indeed for some time afterwards, the British iron and steel industry was heavily dependent upon Swedish iron for the manufacture of high-grade products. (fn. 22) The Sheffield cutlers, ironmasters, and steelmakers consequently played a prominent part in the movement to improve the River Don. (fn. 23) Apart from the interruption caused by the Northern War, the import of Swedish iron grew steadily throughout the early part of the century and continued to be substantial until the effects of the introduction of Cort’s process were felt. The tonnage of iron imported through Hull was 2,356 in 1702, only 353 in the war year 1717, 2,581 in 1728, 3,964 in 1737, and 6,058 in 1758. By this time cheaper Russian iron was also available. In 1783 Hull imported 7,879 tons of iron, of which nearly 50 per cent. probably came from Russia.

Timber was another leading import from Scandinavia. In the early part of the century Norway was the principal supplier of deals, or sawn boards, on which customs duties were levied by the hundred of 120 pieces, and not on cubic measurement. (fn. 24) Hull’s import of deals from all sources rose from 1,498 hundreds in 1702 to 2,804 in 1758, 3,224 in 1783, and 4,530 in 1796. During the course of the century Hull’s timber came increasingly from Russia and Prussia and these cargoes consisted not of deals but of ‘common timber’, which served largely as pit-props. (fn. 25) Measured in loads of 50 cubic feet, the quantity imported through Hull rose from 1,135 in 1758 to 6,928 in 1783, and to 14,813 in 1796. Smuggling, however, extended even to such a bulky commodity as timber. John Holland, the yard-foreman of the Hull timber merchants Haworth and Stephenson, appears to have been involved in it (fn. 26) and if there were others like him the amount of timber arriving in Hull may have been considerably more than the official figures suggest.

Göteborg var också en stor importhamn för bly och Hull stod för en stor del av exporten av detta bly:

Lead from Derbyshire and Yorkshire mines was another important export from Hull, especially in the middle of the 18th century. The amount of lead and lead shot passing through the port rose from about 2,000 tons at the beginning of the century to 3,347 tons in 1758. Thereafter it declined to 3,244 tons in 1768 and 2,074 tons in 1783. Exports of red lead rose from 1,848 cwt. in 1717 to 24,322 cwt. in 1758 and 81,119 cwt. in 1783. Exports of white lead, which began in the 1730s, rose from 735 cwt. in 1758 to 12,903 cwt. in 1783.

Kingston upon Hull

Kingston upon Hull

Både exporten och importen via Hull dominerades av ett fåtal stora handelsföretag. Antalet ökade inte med tiden, men de flesta handelshusen i Hull fick fler delägare. Det var av speciella skäl enda möjligheten att dra in nytt kapital och nya intressenter i verksamheten:

At the beginning of the 18th century much of the shipping trade of Hull was concentrated in the hands of about two dozen merchant houses. In 1702 116 individuals made shipments outwards but 94 of them made fewer than 10 shipments and many made only one or two. Of the remaining merchants, eleven made between 10 and 20 shipments, four made between 20 and 40, and seven more than 40. (fn. 57) Later in the century the degree of concentration was much the same. Of the 174 shipments outwards in the third quarter of 1783 55 were made by two firms, (fn. 58) and in 1793 a petition from the principal merchant houses about the situation of a new dock had 22 signatures. One of the reasons for the constancy of the number of great merchant houses, despite the growing volume of trade, was that until the first dock was opened no merchant could develop a sizeable business who did not own or have access to a private staith. These private wharves were limited in number but far exceeded the area of the public staiths. As a result, new capital could be brought into the shipping trade only by amalgamation with existing firms. In the early 18th century most of the big merchant houses were run by individual proprietors, such as William Crowle, John Thornton, Philip Wilkinson, and Daniel Hoare. Later in the century the partnership was the dominant form of organization. Sons were often brought into the business, as in the case of Joseph Sykes & Sons, or firms such as Williamson & Co., Stephenson & Co., and Wray & Hollingsworth were created.

Vissa järnkvaliteter från Sverige var mer eftertraktade och det gällde främst vallonsmidet från Uppland. Allra mest eftertraktat var stångjärn från Leufsta. Därför uppstod i praktiken en slags monopol vad det gällde importen av detta järn till Storbritannien och Joseph Sykes & Sons var Hulls representant i den kartell som försökte upprätthålla monopolet. Andra deltagare i kartellen var Graffin Prankard i Bristol och familjen Shore i Sheffield. Samuel Shore d.ä. (1676-1751) var gift med Jane Sykes (1681-1750), dotter till George Sykes. Sannolikt var denne släkt med Hull-familjen Sykes:

Merchants tended to specialize in particular trades. It was from Joseph Sykes & Sons, who later secured a virtual monopoly of the trade, that the Huntsmans obtained the supplies of Swedish iron necessary for the production of crucible steel. (fn. 59) But specialization was rarely complete. The timber merchants Haworth & Stephenson handled Norwegian iron, imported hemp and flax from the Baltic, and traded with Holland in ironmongery, lead, and cloths. (fn. 60) The Maisters were principally iron and tar importers, but they also exported lead to France and corn to Portugal and Spain. (fn. 61)

Most of the important merchant houses employed inland correspondents and travellers, and also oversea factors to advise them on the state of the market and to place orders. For several generations such families as the Maisters, Mowlds, and Wilberforces had at least one member representing them in Scandinavia or Russia. (fn. 62) The house of Haworth & Stephenson enjoyed the services of Thomas Fearnley, a merchant who settled in Norway in 1753. In order to evade the customs regulations Fearnley visited the Swedish district of Uddevalla to assemble timber cargoes which were then shipped from Norway. The factor sometimes arranged the means of payment. As soon as a cargo was loaded a bill of exchange was drawn on the importer; it was customarily at two months’ sight and for preference payable at London. A more favourable rate on foreign financial centres would occasionally lead to bills being drawn on them. Fearnley, for example, arranged in 1754 to draw on J. A. Crop & Co., of Amsterdam, when it should be of advantage, and did so at thirty days’ sight in the same year. The Fearnley letters and accounts also make it clear that some degree of barter persisted throughout the 18th century in the Hull timber trade. (fn. 63) Similar conditions no doubt prevailed in other trades and would help to explain the rarity of complete specialization.

The Hull merchants became a powerful and wealthy group which dominated the life of the town. Many of them were active in politics, local government, and the administration of charities, and they formed effective caucuses in the controversies which surrounded the improvement of the harbour.

Joseph Sykes dotter Mary-Anne Sykes var gift med Henry Thornton. Familjen Thornton var en framstående handelsfamilj från London, som hade intressen i sockerbruk (Thornton, Watson & Co) i Hull och familjemedlemmar bosatta i St. Petersburg där de hade handelsföretag och verkade som brittiska faktorer.

1750 kontrollerade Sykes och Maisters 60% av Hulls järnimport med Mark Kirkby och Williamson som andra viktigare importörer. Mark Kirkby var tredjen störst och hans dotter Mary Kirkby gifte sig med Richard Sykes, Joseph Sykes far. Vid hennes död ärvde Richard Sykes d.y. (äldre halvbror till Joseph Sykes) landegendomar och handelsverksamheten från henne ochs enare från hennes bror.

Konkurrent till kartellen var bland andra Henry Norris i London, vars faktor i Stockholm var Robert Campbell. Robert Campbell skötte på 1730-talet uppköpen på bruken medan svärsonen John Montgomery exporterade produkterna till Norris. Henry Norris sålde till ståltillverkaren Abraham Spooner i West Midlands medan Prankard sålde till konkurrenten John Kettle i Birmingham. Norris sålde även till familjen Crowley. I Stockholm hade Prankard främst förbindelser med Jennings. Ett annat handelshus i Hull med släktrelationer till Spooner var Wilberforce. Wilberforcefamiljen var också relaterad till Thornton. Även Thornton och Sykes hade släktrelationer.

Långt senare kom Hull också att bli den stad i England dit emigrantfartygen från Wilson Line gick. Och den som var ansvarig för verksamheten i Göteborg var John West Wilson, av allt att döma en sentida släkting till den första John Wilson i Göteborg, direktören i Ostindiska kompaniet. John West Wilson grundade också Wilson & Co i Göteborg.

Andra källor:
Ostindiska kompaniet – affärer och föremål, 2000
Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1951
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969

Robert Dickson

Robert Dickson (1782-1858) flyttade till Göteborg i början av 1800-talet.  1809 gifte han sig med David Airths (1764-1807) änka Wilhelmina Charlotta Bratt (1781–1845), dotter till grosshandlare Benjamin Henrik Bratt och Petronella Maria Lauterbach. De hade barnen James Robertson Dickson, Edward Dickson, Charles Dickson och Emelie (Emelia) Dickson.

Han fick 1802 anställning den US-amerikanske konsuln Gardiner och senare hos grosshandlaren David Airth. Övertog Airths handelsverksamhet efter dennes död och bildade firman Robert Dickson & Co.

Firman ägande sig åt handel, främst järnexport. Under kontinentalsystemets gyllene tider i Göteborg gjorde firman bra affärer, bland annat genom järnexport till USA. 1815 var Rob. Dickson & Co Göteborgs femte största järnexportör med 6% av järnexporten.

I likhet med flertalet handelshus i Göteborg gick dock firman i konkurs efter kontinentalblockadens slut, år 1816. Istället övertogs järnexportverksamheten av brodern James Dickson (1784-1855) och hans firma James Dickson & Co. I denna firma var Robert Dickson också delägare. Firman James Dickson & Co var under först halvan av 1800-talet en av Sveriges största järnexportörer vid sidan av Olof Wijk, Alex. Barclay & Co och D. Carnegie & Co.

Robert Dickson

Alexander Barclay

Alexander Barclay (1778-1833) fick burskap i Göteborg år 1807. Innan dess hade han levt ett antal år i Hamburg där han verkat som affärsman. Han lämnade Hamburg när kontinentalsystemet infördes. Han byggde snabbt upp ett ansenligt handelshus med hjälp av de goda förhållandena i Göteborg under kontinentalblockaden. Alexander Barclays bror James Barclay var gift med Jacobina Campbell. Om eller hur hon eventuellt var släkt med andra Campbells i Göteborg eller Stockholm har jag ej kunnat utröna.

I huvudsak fokuserade Alexander Barclay på import av kolonialvaror som bomull, tobak och socker, men han var även engagerad i exporten av stångjärn till USA tillsammans med fyra andra firmor, Olof Wijk, Joseph & Olof Hall, A.P. Frödings Enka (tidigare Martin Holterman) och Robert Dickson & Co. I motsats till Olof Wijk, far och son Hall samt Robert Dickson blev Barclay ingen större järnexportör förrän efter kontinentablockaden.

Barclay fick stora ekonomiska problem när kontinentalblockaden, den gyllene perioden i Göteborg, var över men gick aldrig i konkurs.

Efter kontinentalblockaden omvandlades dock Barclays firma till Alex. Barclay & Co. Firman var fram till mitten av 1800-talet Göteborg ledande järnexportfirma och därefter forsatt en av de största fram till konkursen 1877. A. Barclay & Co var även av de två största bomullsimportörerna. Den andra stora firman var Olof Wijk.

James Christie – Olof Wijk

Olof Wijk d.ä. (1786-1856) grundade sin firma år 1807 genom efter att övertagit James (i vissa källor John) Christies verksamhet år 1805, ett år innan denne dog. Detta var precis i inledningen till den gyllene perioden för Göteborgs handel. Denna framgångsrika tid för Göteborgs handel och för staden handelshus berodde på kontinentalblockaden. James Christie hade startart sin verksamhet i Masthugget i Göteborg år 1796. Han drev också verksamhet ihop med Robert Marshall i firma Christie & Marshall som bl.a. var  ägare av sillsalterier.

Olof Wijk kom att bli en av dem som gjorde sig en förmögenhet under denna tid och som dessutom inte gick i konkurs när perioden var över. Han hade tidigare arbetat i James Christies järnexportfirma och använde sina kunskaper för att bli en viktig exportör av stångjärn till USA. Olof Wijk d.ä. var inte den ende handelsmannen i Göteborg som gjorde sina lärospån i Christies firma. Även William Gibson (1783-1857) började i Christies firma som ett resultat av att James Christie hade affärer med William Gibsons far i Skottland. När Olof Wijk övertog Christies firma slutade William Gibson som arbetat där sen 1798. 4 år senare, 1809, startade Gibson eget. William Gibson var gift med en syster till Olof Wijk d.ä. Det var även Alexander Keiller (1804-74) som senare kom att bli kompanjon till William Gibson. Gibson och Keiller drev bland annat textilindustrier och var därmed sannolikt köpare av bomull från svågern Olof Wijk.

Firman gjorde mycket stora vinster de första åren, i stor utsträckning på grund av kaperiverksamhet i vilken Olof Wijk d.ä var engagerad åren 1808-1809. På sex år tiodubblades omsättningen i Olof Wijks firma. Under de två första åren var avkastningen på det egna kapitalet 103,4 % respektive 84,2 %. Därefter upphörde kaperiverksamheten och avkastningen höll sig på omkring 30% åren 1810-14. 1808 tog han över firma Christie & Marshalls andel i Sänkverkets varv.

Olof Wijk d.ä.

Olof Wijk d.ä.

Wijk var också en viktig redare under perioden och agerade bland annat som bulvan för US-amerikanska affärsmän och redare. Genom järnexporten fick han också bra affärskontakter i USA och började därför också importera bomull, socker och tobak från det stora landet i väster. Olof Wijk blev snabbt också en av de två största bomullsimportörerna. Den andre var Alexander Barclay (1778-1833) som grundade sin firma år 1807 då han fick burskap i Göteborg. Firman ombildades 1815 till Alex. Barclay & Co.

När konjunkturerna vek efter den gyllene epoken under kontinentalsystemet minskade omsättningen i Wijks firma, men i motsats till Joseph & Olof Hall klarade sig firman från konkurs, kanske beroende på de goda vinsterna de första åren eller på grund av importverksamheten. 1812 stod Olof Wijk för 12 % av järnexporten från Göteborg.

Olof Wijk, Alexander Barclay och James Dickson (grundade sin firma 1816) var sen alla viktiga järnexportörer under 1800-talets första halva.