Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

James Maule

Maule och Ostindiska Kompaniet

Skotsk familj som i två generationer kom att tjänstgöra i Ostindiska Kompaniet. James Maule d.ä. (1705 flyttade till Göteborg 1731 från Glittne, Kincardine i Skottland. Sannolikt för att arbeta för Svenska Ostindiska Kompaniet. Från 1738 var han gift med Lona Busck, systerdotter till Lars Gathenhielm.

Friedericus Rex Sueciae 1732-33 var James Maule d.ä. midshipman och på samma skepps resa 1735-36 tredjestyrman. På Suecia 1736-38 var han överstyrman medan han vara andrekapten på Götheborg 1739-40 och 1741-42 för att därefter vara kapten på Friedericus Rex Sueciae 1744-45 och på Prins Gustaf 1746-48. Efter resan med Götheborg 1741-42 fick han betala böter för att ha tagit med sig fler kistor te än han hade rätt till. Han hade tagit med sig 108 stycken för många. Totalt 2 570 dlr smt varav en tredjedel gick till den som rapporterade saken, sekreteraren Magnus Lagerström.

Sonen med samma namn, James Maule d.y. (också benämnd Jacob i olika dokument) tjänstgjorde som assistent på skeppet Stockholms Slott 1764-65, först assistent på Lovisa Ulrica 1766-68, fjärde superkargör på Adolph Friederic 1768-70 och förste superkargör på Stockholms Slott 1772-73, men bara på utresan. Han var därefter fast superkargör i Kanton åren 1772-1780.

Två döttrar James Maule d.ä. var gifta med män som arbetade i Ostindiska Kompaniet. Elisabeth Maule (1741-78) var gift med kaptenen Levinius Olbers och Lona Clementine Maule (1746-84) med Gabriel Ström.

Läs också:

Advertisements

Adolph Friederic

Byggd som 60-kanoners örlogsskepp och ändrad till ostindiefarare på Djurgårdsvarvet, 450 läster (efter 1780: 493), 24 kanoner, 160 man.

1:a resan, till Kanton, 16/12 1766 – 16/6 1768

Kapten: Sven Olbers
Superkargörer: David Sandberg (stannade i Kanton), Friedrich Habicht

2:a resan, till Kanton, 15/12 1768 – 8/6 1770

Kapten Herman H. Strehlenert
Superkargörer: Anders Gotheen, James Maule

3:e resan, till Kanton, 10/1 1771 – 31/5 1772

Kapten: Gabriel Ström
Superkargörer: H. W. Hahr, Carl Henrik Forss

4:e resan, till Kanton, 9/1 1776 – 3/6 1777

Kapten: Jonas Israel Ekman
Superkargörer: Anders Gotheen, Carl von Heland (till Cadiz)

5:e resan, till Kanton, 31/3 1780 – 14/6 1781

Kapten: Mauritz von Krusenstierna
Superkargörer: Anders Gotheen, Carl von Heland

6:e resan, till Kanton, 24/2 1783 – 18/6 1784

Kapten: Sten Bergenstierna
Superkargör: Fredr. Ulr. Peyron (stannade i Kanton)

7:e resan, till Kanton, 5/1 1785 – 20/7 1786

Kapten: Hans Hindrich Clason
Superkargör: Lars Gotheen

I Ostindiska kompaniet så var en stor andel av de anställda på högre positioner frimurare. De höll ibland möten ombord på båtarna där det bland annat samlades in pengar:

I november 1756 fattades beslut i Logen i Göteborg om instiftandet av ett ”barmhärtighetsverk” i form av ett barnhus, där man tog emot föräldralösa barn och svarade för deras fostran och upplärning i ett yrke, så de skulle få en bra start i livet. Alla frimurare i Göteborg lämnade bidrag till denna verksamhet. Barnhuset kom snabbt igång och vann gillande såväl hos myndigheterna som hos allmänheten och bidrog till att ge frimurarna ett gott anseende. Till bestridande av kostnaderna erhöll frimurarna tillstånd att uppta kollekt vid stadens kyrkor en gång om året. Av större ekonomisk betydelse var dock rätten att ta upp s.k. portpenningar. Göteborg var under 1700-talet en befäst stad med tre portar som hölls stängda nattetid. Då var i princip all in- och utpassering förbjuden, men porten kunde öppnas om vederbörande erlade portpenning. Trafiken var tydligen livlig, ty dessa portpenningar var Barnhusets största inkomstkälla under många år.

Inte heller frimurarna i Kanton glömde Barnhusets behov. Vid varje sammankomst i Frimurare Sällskapet ägde insamling rum och beloppet erlades i piastrar, vilket överlämnades till ostindiska kompaniet att utbetalas i svenska mynt i Göteborg. Vid ett möte ombord på skeppet ”Adolph Frederic” den 14 oktober 1785 i Frimurare Sällskapet var 17 frimurare från Göteborg närvarande och alla deltog i insamlingen till barnhuset.

Stockholms slott

Byggd på Stora Stadsvarvet och på 454 läster med 31 kanoner och 154 personers besättning. Under tredje oktrojen halverade Stockholms Slott nära nog sin beväpning, till 16 kanoner och minskade besättningen till 140 personer

1:a resan, till Kanton, 25/2 1759 – juli 1761

Kapten: Carl Gustaf Lehman
Superkargörer: Gabriel Beijer, Charles Bratt, Friedrich Habicht, Frans Walter

2:a resan, till Kanton, feb 1762 –aug 1763

Kapten: Mathias Holmers
Superkargörer: Anders Gadd, J. Fr. Pettersson, Dougald Campbell, Claude Laurent, Jean Abraham Grill (på utresan)

3:e resan, till Kanton, 28/12 1765 –aug 1767

Kapten: Carl Gustaf Ekeberg
Superkargörer: Andreas Gadd (dog efter ankomsten till Kina), Jean Abraham Grill, Hans Coopman, John Pike, Ulric M. Valtinson, Jonas Almroth

På denna resa vara Linnélärjungen Anders Sparrman med som skeppsläkare.

1766 låg det Svenska ostindiska kompaniets skepp Stockholms slott utanför Kanton i Kina. På denna resa skedde något ovanligt. Kapen Ekeberg och två superkargörer (den ene var Anders Gadd) friköpte tre slavar, tre unga malajiska pojkar, troligen från ön Nias. Priset ska ha varit 1 800 dlr kmt. Pojkarna ska ha varit mellan sex och åtta år. På Ekebergs begravning berättades om de tre pojkarna:

Dessa slavar voro 3:ne Malej-gossar från stranden av ön Neaz, på västra kusten av Sumatra; de hade där under fredens lugn och palmträdens skugga i sin barndoms oskyldiga joller och lekar glätt sig och sina föräldrar, tills det olyckliga ögnablick, då några försåtlige Holländare rusat fram, fjättrat och släpat dem med sig, så att i stället för det nejden av samma strand förut gav ett glättigt eko av de oskyldigas lek och dans, förbyttes detta snart till ett bedrövligt återskall från tröstlösa föräldrars suck och skrän, som kanske räcker än i denna  stund!

Strax efter köpet av pojkarna avled den ene av de två superkargörerna, Anders Gadd, och enligt reglerna skulle hans varor då säljas för att hans efterlevande skulle få så stor vinst som möjligt. Det betydde att också den lille pojke han just köpt återigen skulle säljas på slavmarknaden. Nu blev det inte så då besättningen på fartyget samlade ihop pengar och betalade för honom.

Vad som hände med de andra två pojkarna är inte känt, men den lille pojken som köpts av kapten Ekeberg följde med hem till hans gård i Uppland, där ingen hade hört talas om Sumatra (än mindre Nias) så han kallades Javanen och fick det svenska namnet Johan Pehr Gustav Philander.

Pehr Philander döptes i Tensta Kyrka den 15 oktober 1769. Då hade han varit i Sverige tre år, lärt sig svenska och en del kristendomskunskap. Dopet var pampigt, med inte mindre än 14 faddrar, och det var inte vilka faddrar som helst. Det är landshövdingen i Uppsala, det är grevar och baroner, familjen Ekeberg finns med, liksom en bruksinspektor, en kyrkoherde och därtill kvinnor som är gifta med alla dessa framstående män.

Mer att läsa om detta:

4:e resan, till Kanton, 9/1 1772 – 20/6 1773

Kapten: Herman H. Strehlenert
Superkargörer: James Maule, stannade i Kanton 1772-1781.

5:e resan, till Kanton, 19/1 1775 – 29/6 1776

Kapten: Jean David Schröder, efter dennes död Peter Peterson
Superkargör: Carl Henr. Forss

6:e resan, till Kanton, 20/1 1777 – 10/6 1778

Kapten: Peter Petersson
Superkargörer: Abraham Alnoor, Peter Johan Bladh. Den senare stannade i Kanton 1778-1784

Skeppspredikanten Hans Petter Wennerberg förde dagbok/journal under resan. Resan också beskriven av Peter Johan Bladh och Peter Petersson.

Wennerbergs dagbok

Wennerbergs dagbok

Prins Gustaf

Byggd på varvet Terra Nova. Om 236 läster,och med 28 kanoner samt en besättning på 110 personer.

1:a resan, till Kanton, 27/12 1746 – 25/8 1748

Kapten: James Maule
Superkargörer: Arthur Abercromby, Peter von Kampe, Magnus Bogman, Abraham Hülphers

Seglade ut tillsammans med Götha Leijon. De två var de första fartygen som seglade ut under Svenska Ostindiska Kompaniets andra oktroj 1746 – 1766. De båda fartygen lämnade Göteborg samma dag men Götha Leijon återkom tio månader senare.

Prins Gustaf användes efter återkomsten inte mer av Ostindiska Kompaniet utan fördes till Cadiz där fartyget såldes år 1751 enligt brevväxling mellan Anders Plomgren och Charles Irvine. Agent för försäljningen var firman Carew & Langton.

Friedericus Rex Sueciae

Ostindiefarare byggd på varvet Terra Nova i Stockholm. På 200 läster, med 20 kanoner och 100 mans besättning.

Ostindiska kompaniets första fartyg var ursprungligen döpt till Terra Nova efter varvet där fartyget byggdes 1725. Sannolikt byggt för resor på Spanien. Fartyget döptes om av kompaniet till Friedericus Rex Suecie efter att man fått en hel del hjälp från amiralitetet att utrusta och göra klart fartyget för den första Ostindienresan.

1:a resan, 1:a expeditionen, till Kanton, 9/2 1732 – 27/8 1733

Kaptener: Georg Herman Trolle, N.N. Keteliens
Superkargörer: Colin Campbell, Charles Graham, Charles Morford, John Pike

Stoppades av holländarna på hemvägen och fördes 27/1 till Batavia varifrån de seglade den 31/1. Resan gav 75 % i utdelning till intressenterna.

Total auktionsvärde 900 000 dlr smt varav varor för 518 912 dlr smt återexporterades.

Resan delvis skildrad av Colin Campbell i hans dagbok, A Passage to China, utgiven 1996 i redigerad version. Redigerad av Paul Hallberg och Christian Koninckx.

Resans förlopp

7/3 avseglar från Göteborg
9/4 anländer till Cádiz efter 33 dygn
24/4 avseglar från Cádiz
23/6 rundar Kap efter 60 dygn från Cádiz
10/8 siktar Java efter 108 dygn från Cádiz
19/9 ankrar på Kantons redd (Whampoa) efter 196 dygn från Göteborg
16/1 avseglar från Kanton efter 120 dygn
3/2 anänder till Sundasundet och kvarhålls i 40 dygn
15/3 tillåts segla vidare
11/5 rundar Kap
7/9 anländer till Göteborg efter efter 234 dygn från Kanton

Hela resan tog 1 år och 6 månader

Exportörer och uppköpare, namn, dlr smt

Charles Pike, 103 858
Niclas Sahlgren, 74 854
Hugh Campbell, 64 874
Colin Campbell, 53 028
Hugh Ross, 38 412
Thomas Mowld, 28 798
Frans Martin Luuth, 28 577
Erik Nissen, 20 457

Exporten gick i huvudsak till Amsterdam för ett värde av 240 629 dlr smt och Hamburg (värde 235 928 dlr smt) och bestod främst av te (341 100 dlr smt), men även av siden (102 512 dlr smt), porslin och tuttanego.

2:a resan, 3:e expeditionen, till Kanton, 25/2 1735 – 31/7 1736

Kaptener: Hindric Bremer
Superkargörer: Colin Campbell, Charles Morford, Gustaf Ross

Gick från Vargö håla (vattnet mellan Styrsö Tången och Vargö). Ankrade i Cádiz efter en månad där kommissionären James Gough & Co försåg expeditionen med silver. Seglade vidare den 8 april. Kvartermästaren Olof Westerberg och fyra matroser drunknade vid Godahoppsudden under en storm. Blev kvar där i fyra månader. Grundstötte i leran i leran i inloppet till Göteborg den 31/7. Resan gav 68 1/2% till intressenterna.

Resans förlopp

25/2 avseglar från Göteborg
24/3 anländer till Cádiz efter 27 dygn
8/4 avseglar från Cádiz
11/5 passerar ekvatorn
20/7 siktar Amsterdam-S:t Paul
18/8 siktar Java efter 132 dygn från Cádiz
25/9 anländer till Macau
28/9 anländer till Bocca Tigris
30/9 ankrar på Kantons redd efter 248 dygn från Göteborg
23/1 avseglar från Kanton efter 115 dygn
1/5 anländer till S:t Helena
23/7 siktar norska Vestlandet
31/7 anländer till Göteborg efter 195 dygn från Kanton

Hela resan tog 1 år, 5 månader och 6 dagar

Skeppspredikanten Benedictus Montans dagbok finns bevarad.

3:e resan, 6:e expeditionen, till Kanton, 1/12 1737 – 13/7 1739

Kaptener: Hindric Bremer
Superkargörer: Charles Irvine, N.N. Hofwardt, Andreas J. Flanderine, Dougald Campbell

4:e resan, 8:e expeditionen, till Bengalen, 5/4 1740 – 18/10 1742

Kaptener: Benjamin Svensson, Thomas Neilson
Superkargörer: Auguste Tabuteau, Andreas J. Flanderine, John Metcalfe, Nils Ström, Jacob Greiff

Försäljningsvärdet på auktionen var 886 604 dlr smt. Vinsten på satsat kapital 10%.

Provision i andel av vinsten.

Auguste Tabuteau, 2 %
A.J. Flanderin, 1 1/4 %
John Metcalfe, 3/4 %
Nils Ström, 5/8 %
Jacob Greiff, 3/8 %

Uppgifter om pacotill (fri förning, dvs besättningens egen handel, försäljningsvärden), namen, dlr smt

1:e superkargör Auguste Tabuteau, 63 301
3:e superkargör John Metcalfe, 39 382
5:e superkargör Jacob Greiff, 11 426
1:e kapten Benjamin Svensson, 29 360
2:e kapten Peter Branett, 52 494

Denna expedition omfattade också Riddarhuset och Stockholm och totalt fanns det mer än 60 intressenter i de tre båtarna. Däribland direktörerna i bolaget såsom exempelvis Colin Campbell, Niclas Sahlgren och Francois Bedoire men också superkargörer som Flanderine. Även flamländska affärsmän som Urbano Arnold investerade i expeditionen. Arnold satsadede även i flera andra expeditioner, exempelvis den 9:e med Götheborg och Calmar och den 11:e med Götheborg och Riddarhuset.

5:e resan, 12:e expeditionen, till Kanton, 1/1 1744 – 12/8 1745

Kaptener: James Maule
Superkargörer: Andreas J. Flanderine, Jacob von Utfall, Peter von Kampe, John Henry Matsen, John Young

Resan gjordes tillsammans med skeppet Calmar. 33 procent utdelning plus att 309.830 dlr smt kunde avsättas för kommande behov. Michel Verbeke, flamländare och superkargör, var en av investerarna i denna expedition som genomfördes tillsammans med Calmar. Även Urbano Arnold och Pietro de Prolis änka investerade i expeditionen.

Uppgifter om pacotill: Kapten James Maule, 52 436 dlr smt

Användning efter tiden som Ostindiefarare

Fartyget såldes och kan senare eventuellt ha fått namnet Pollux enligt Jan-Erik Nilsson på Gotheborg.com:

The French brigade under the command of Colonel Leslie, Baron of Blantyre and of Scottish origin, was formed to support the Stuarts in Scotland. Lanmary, the French ambassador in Stockholm received a letter from Leslie dated July 19th 1746, suggesting that refugees travel over land in small groups via Stralsund and Berlin. Lord Ogilvy and his group arrived in Göteborg in early July. When the French brigade was ordered to leave in August 1746, Peter Samuelsson Bagge, a Göteborg merchant, took over the good work of Leslie. Colin Campbell, the president of the Swedish East India Company helped financially as he was a Stuart sympathiser and cooperated with Leslie and Bagge.

After Bonnie Prince Charlie was finally defeated at Culloden in 1746, King Louis XV of France decided to rescue the prince by boat. The boats were to be acquired from Denmark and Sweden. These countries were both neutral in the war between France and England and the ships could sail to Scotland on ‘trading business’ but secretly return with the prince and his supporters. The Gothenburg Expedition involved Lanmary, Leslie and Bagge and the “Pollux” set sail from Göteborg on 19th July 1746. However, the mission was unsuccessful and the “Pollux” returned with ordinary cargo.

It is possible that the ”Pollux” was in fact the Swedish East Indiaman Fredericus Rex Svecia, the first ship in the fleet of the Swedish East India Company and apparently a very reliable one. It was also this ship that Colin Campbel himself commandeered to China during the company’s first and financially very successful journey, in 1731-32. In August 1745 she had just returned from China under the command of captain James (Jacob) Maule and could in July 1746 very well have been fitted out for a new adventure

Maule

Del 10 av 39 i serien Adliga familjer från Göteborg
Endast för medlemmar

Olbers – från Ostindiska till försäkringsbolag

Del 9 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Johan Andreas Olbers (1673-1741) var enligt uppgifter son till en hovjuvelerare Andreas Olbersoch bror till Daniel Nikolaus Olbers (1689-1731). Han flyttade 1700 till Göteborg från Stockholm med föräldrar och arbetade med handel och rederiverksamhet. Han drev tillsammans med kompanjoner ett stort kattuntryckeri i Skår och arrenderade även Rådhuskällaren en tid. Genom giften med först Anna Thorsson och i andra giftet med Clara Schröder (-1749) och framgångsrikt arbete skapade han en förmögenhet. Clara Schröder var dotter till Johan Schröder (1660-98) och Clara Matzen (-1709) från den rika grosshandlarfamiljen Matzen. Han blev rådman 1716 och politiäldste 1718. Assessors titel 1719. Genom förpantning blev han ägare till Livereds säteri i Hålanda. Detta säteri ärvdes av dottern Clara Olbers (1713-1778), som var gift med Magnus Lagerström (1691-1759).  År 1834 införlivades Livereds säteri i Kobergs godsegendom genom köp av Nils August Silfverschiöld d. y.

Av Andreas Olbers barn var Johan Olbers (-1755) tobaksfabrikant och rådman, Anders Olbers superkarg i Ostindiska, David Olbers (1718-?) handlande och en tid ägare till godset Marieberg i Kungälv. Sonen Carl Olbers (1723-1795) var grosshandlare i Stockholm och delägare i Västindiska kompaniet och följaktligen slaveriprofitör. Dottern Clara Olbers var gift med Magnus Lagerström som redan nämnts, dottern Christina Beata Olbers (-1753) gift med Jacob Schutz (1709-72, direktör i Ostindiska kompaniet, och Ulrika Olbers (1730-1807) gift med affärsmannen Johan Schutz (1722-97), bror till Jacob Schutz. Det senare parets dotter Anna Maria Schutz (1748-1808) var gift med Ulrik M Valtinsson (1731-1783), superkargör i Ostindiska och adlad som Adlerstam år 1767. Andreas Olbers son  Erik Olbers (1725-81) adlades von Oldenskiöld år 1751.

Magnus Lagerström (1691-1759) var son till regeringsrådet Magnus Laurin (adlad Lagerström) och Helena Engelcrona. Han föddes och växte upp i Stettin. Lagerström utnämndes 1712 till generalguvernementssekreterare i  Stettin men överflyttades 1713 till Stralsund. 1720 begav han och hans familj sig till Stockholm, där han 1721 fick avsked med hovråds titel och en ringa garantilön. 1731 fick han arbete som sekreterare i Ostindiska Kompaniet. Han blev genom detta arbete rik  och köpte flera lantegendomar, bland annat den gård som idag bär namnet Clareberg, köpt 1718, efter hans fru Clara Olbers. Han köpte också Mariebergs säteri i Kungälv år 1750, sannolikt från svågern Daniel Olbers, och Gubbero landeri 1751. Marieberg såldes senare till svågern Jacob Schutz. Han ägde också Livereds säteri som hustrun ärvt (se ovan). Förutom sin anställning i Ostindiska drev Lagerström också en tobaksfabrik tillsammans med svärfadern Andreas Olbers mellan 1733 och 1748.

1746 blev Magnus Lagerström direktör i Ostindiska kompaniet och erhöll året efter titeln kommersråd. 1748 blev han medlem av Vetenskapssocieteten i Uppsala och samma år ledamot av Vetenskapsakademien. På 1750-talet lät han uppföra Gubbero landeris manbyggnad vid Danska vägen.

En bror till Johan Andreas Olbers var alltså Daniel Nicolaus Olbers (1689-1731), handlande och stadsmäklare i Götebrog. En tid var han handelsagent i Amsterdam.  Hans son Levinius Olbers (1725-1804) fick tidigt arbete i Ostindiska kompaniet och första resan gjordes med Suecia 1739. Han överlevde dess förlisning och gick sen ut 1748 igen, nu som 5:e styrman. Till slut blev han kapten och gjorde tre resor som detta. Levinius Olbers bodde från början på Lindholmens gård på Hisingen men flyttade sen upp till Sjuntorpstrakten och Högärdet.  I sitt första äktenskap var han gift med Elisabeth Maule (1741-1778), dotter till James Maule, också kapten i Ostindiska kompaniet. I sitt andra äktenskap var han gift med Anna Christina Cronsioe (1756-1781) och i sitt tredje med Anna Mariana Ahlberg. Han fick sammanlagt 14 barn, varav 10 i sitt första äktenskap, ett i det andra och tre i det sista.

Levinius Olbers son Jacob Olbers (1763-1830) fick också anställning i Ostindiska och avancerade till kapten. Senare arbetade han i Trollhätte kanalbolag. Även den äldste sonen Daniel Nicolaus Olbers (1761-1839) var anställd i Ostindiska. Även den ende sonen Christian (Severin) Olbers (1781-1859) i det andra äktenskapet arbetade till sjöss och utomlands, bland annat som faktorikapten i Kanton för att så småningom gå i land och bosätta sig i Stockholm.

Daniel Nicolaus Olbers hade ytterligare en son som fick jobb i Ostindiska, Johan Peter Olbers (1730-74). Han blev till slut styrman och dog på St Helena 1774 under resa med fartyget Cronprins Gustaf. Dennes sonsonson Ivan Max Julian Olbers (1832-1901) var bland annat bryggare, men till slut försäkringsman och VD i Brand- och Livförsäkrings AB Svea.

 

Maule – skotsk familj i Ostindiska kompaniets tjänst

Del 8 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

James Maule föddes 1705 i Kincardine, Skottland och enligt en del uppgifter så dog han 1749 var förmodligen en av de skottar som kom med Colin Campbell från Oostendekompaniet till Svensk Ostindiska kompaniet. Enligt viss uppgifter kom han till Sverige från Frankrike. Sannolikt tillhör han också den stora släkten Maule som råkar ha en hängiven släktforskare som dock tycks ha missat den svenska släktgrenen trots att den är lätta att hålla reda på via Riddarhuset och Adelskalendern.

Släktgrenen nämns dock i det arkiv han har, som sammanställts av en annan man i släkten Maule. Det är också möjligt att den Thomas Mawld som också följde med från Oostendekompaniet även han tillhör släkten. Den sistnämnde var en stor handelsman i Göteborg under Ostindiska kompaniets tidiga år på 1730-talet.

James Maule gifte sig med Lona Busck (1718-1796), dotter till Johan Hansson (1690-1756) och Anna Thalena Gathe (1694-1777) som var syster med Lars Gathenhielm. Det är därför också möjligt att han kommit tidigare för att arbeta som kapare på svenska kaparfartyg. Han var kunnig i spanska och hade varit i Indiska Oceanen och Indien tidigare. I Ostindiska kompaniet genomförde han två resor som kapten. James Maule och Lona Busck fick minst 4 barn, Johanna Thalena Maule (1739-1788), gift med ekonomidirektören i Ostindiska Martin Staaf (1731-1788), Elisabeth Maule (1741-1778), gift med Levinius Olbers (1725-1804), kapten i Ostindiska kompaniet, Lona Clementina Maule (1746-1784) gift med Gabriel Ström (1740-85), också han kapten i Ostindiska.

Sonen Jacob (James) Maule (1743-1805) var krigsråd och superkargör i Ostindiska kompaniet, bland annat placerad i Kanton åren 1772-81. Han genomförde också flera resor, däribland två som superkargör. Som superkargör hade man möjlighet att tjäna stora pengar på både egen handel med te och på opiumsmuggling till Kina i vilken de flesta av Ostindiska kompaniets superkargörer var inblandade.

Jacob Maule var gift med Christiania Lund (1761-1823), dotter till rådmannen Christian Lund (1737-1795) och Cornelia Hall (1739-1791), syster till John Hall d.ä. (1735-1802), en av sin tids rikaste män. Systern Lisette Hall (1759-1815) var gift med Fredrik Damm (1742-1796) och systern Johanna Fredrika Lund (1766-1815) med ryttmästaren Jacob Sahlgren (1753-1814), sonson till sockerfabrikören Jacob Sahlgren.

1782 köpte krigsrådet James (Jacob) Maule herrgården Frugården på Vänersnäs. Samma år introducerades han i det svenska riddarhuset. Han sålde i sin tur egendomen 1798, till Baltzar von Platen. James Maule ägde också en såg vid Lilla Edet liksom två masthamnar i Masthugget som han köpte 1787.

Läs mer: Rötter,

Ström – familj som blev rik på den ostindiska handeln

Del 7 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Olof Hansson (-1710) var handlande och rådman i Marstrand. Två av hans söner, Hans Olofsson (1683-1761) och Berge Olofsson (1688-1762) blev grosshandlare. Den förstnämnde i Göteborg och den sistnämnde i Stockholm. Hans Olofsson Ström var gift med Anna Elisabeth Sahlgren (-1733), syster till Jacob Sahlgren (-1736) och Niclas Sahlgren (1701-1776). Niclas Sahlgren var intiativtagare till och direktör i Ostindiska kompaniet. Han var en av Sveriges rikaste personer på sin tid.

Nils Ström (1714-1783), son till Hans Olofsson var i sitt först äktenskap gift med Wilhelmina Grubb (1728-62), syster till Catharina Christina Grubb som var gift med Niclas Sahlgren i dennes andra äktenskap. De var även systrar till Ulrika Grubb, gift med Volrath Tham (1687-1737),  direktör i Ostindiska, Magdalena Grubb, gift med Nils Ströms bror Olof Ström (1716-74) och Hans Wilhelm Grubb (1724-98). I sitt andra äktenskap var Nils Ström gift med Catharina Arfwedsson (1737-93), dotter till den rike köpmannen Abraham Arfwedson och syster till Carl Kristoffer Arfwedson (1725-1826) , delägare i firman Tottie & Arfwedson. Den senares son Carl Abraham Arfwedson (1774-1861) var direktör i Ostindiska kompaniet 1806-13.

Nils Ström var först bland annat superkargör i Ostindiska kompaniet och sedan direktör 1763-66. Han övertog också faderns handelsrörelse och var bruksägare. Olof Ström var för sin del superkargör i Ostindiska Kompaniet och genomförde betydligt fler resor än den äldre brodern. De båda brödernas systrar Christina Levina Ström (1720-1759) och Anna Mariana Ström (1727-64) var både gifta med mäktiga män. Den förstnämnda med kommerserådet Christian Arfvidson (1717-99) och den senare med Martin Holterman (1715-93). I sitt andra gifte var Martin Holterman gift med Charlotta Arfwedson (1741-1801), syster till Nils Ströms andra hustru.

Berge Olofssons barn blev också mäktiga eller gifte sig med mäktiga män. Äldste sonen Johan Fredrik Ström (1731-1781) var kommerseråd och direktör i Ostindiska kompaniet från 1773. Han var dessutom gift med Cornelia Åkesson (1716-78) , änka efter Benjamin Hall (-1748), och därmed styvfar till den mycket framgångsrike handlaren John Hall d.ä. (1735-1802). Gabriel Ström (1740-85) var kapten i Ostindiska kompaniet och gift med Lona Clementina Maule (1746-1784), dotter till James Maule (1705-?) och syster till James (Jacob) Maule, superkargör i Ostindiska. Dottern Anna Elisabeth Ström (1733-1814) var gift med Olof Sahlgren (-1758), son till Jacob Sahlgren och dottern Emerentia Eleonora Grubb (1733-1806) var gift med Hans Wilhelm Grubb (1724-98).

Andra källor se första inlägget om Ostindiska.

Campbell – äventyrare, opiumhandlare och investerare

Del 5 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Colin Campbell föddes 1686 i Edinburgh i Skottland. Han var en av de viktiga aktörerna, som investerare och kanske som superkargör, i Oostendekompaniet. 1726 kom exempelvis både han och hans bror Hugh Campbell till Kanton som superkargörer på ett skepp fört av Timothy Tullie, en britt engagerad i lokal handel i Asien. Lokal handel mellan Bengalen och Kanton betyder bland annat handel med opium.

Oostendekompaniet bildades i Oostende år 1720 i den del av Nederländerna som kontrollerades av de österrikiska kejsarna, habsburgarna. Oostendekompaniet hann genomföra 13 expeditioner till Kanton där man hade ett faktori bredvid danskarnas. Bland de verksamma i Oostendekompaniet märktes, förutom Colin Campbell också Charles Morford, Charles Pike och George Kitchin. I Oostendekompaniet  engagerade sig Colin Campbell sen han ruinerats genom spekulationer i aktier i The South Sea Company, den så kallade South Sea Bubble som påminner om IT-bubblan i nutid.

Historien om Oostendekompaniet börjar med pirater på Madagaskar (som opererade i samma vatten som dagens somaliska pirater) som enligt Börje Lundberg utgjorde ett allt större problem för britternas sjöfart på Indien:

England och dess koloni Indien har under början av 1700-talet problem med pirater baserade på främst ön Madagaskar. England svarar med att i lag förbjuda deras verksamhet år 1717. För att få en legal ram för bl.a. sin opiumhandel på Kina nalkas dessa stormakten Sveriges kung Karl XII som mot mycket stora ekonomiska löften år 1718 utfärdar ett privilegium om ett ostindiskt kompani för dem.

Kungens död i Norge och stormakten Sveriges fall samma år omöjliggör dock svensk militärt beskydd för piraternas tilltänkta handelsföretag i sydostasien och dessa börjar i stället verka genom Ostende-kompaniet. Redan år 1720 är de framgångsrikt etablerade i opiumstaten Bengal med en enligt Keay ”hänsynslöst framgångsrik” handel på Kina med hemförsel av vinsterna från det insmugglade opiumet i form av teimport i stor skala.

År 1723 auktoriseras deras företag legalt av dåvarande stormakten Österrikes regent Kejsar Karl VI och deras företag beskyddas från militära ingrepp av Holland och England av Bengals indiske härskare genom inte minst de betydande belopp Ostendekompaniet kan betala till denne tack vare den omfattande handel som möjliggörs av Österrikes beskydd och sponsring. Till följd av minskande handelsvolym efter att Karl VI suspenderar Ostendekompaniets licens år 1727 minskar emellertid dess förmåga att köpa sig beskydd av Bengal´s Nawab, vilket år 1730 leder till att denne för en summa om 325,000 rupier medger England att militärt ingripa mot OstendeKompaniet, varefter det inte längre kan utmana BEIC.

[…]

Flera andra embryon till ”ostindiska kompanier” uppstår som en konsekvens härur, bl.a. ett år 1729 i Altona (Hamburg) samt ”Asiatisk Compagni” i Danmark och slutligen också det Svenska Ostindiska Kompaniet – fortsättningsvis förkortat ”SOK” – vars första ansökan om av Sverige licensierad verksamhet inlämnas år 1729 av Heinrich König.

Denna ansökan hade föregåtts i slutet av 1720-talet av ett avslag till ett förslag från förre guvernören på Bahamas, Rogger, om att bilda nytt svenskt kompani med säte i Göteborg varvid en handelsstation särskilt skulle byggas på Madagaskar. Involverade i detta projekt var bl.a. Niklas Sahlgren och Colin Campbell samt flera andra från det beryktade Ostende-Kompaniet.

Troligen hade flera av de män som bildade eller arbetade i Oostendekompaniet ett förflutet inom sjöröveriet på Madagaskar.

En stor mängd britter var engagerade inom Svensk Ostindiska Kompaniet de första åren. Många av dessa hade som redan nämnts också varit verksamma i Oostendekompaniet, som pirater på Madagaskar och inom opiumhandeln med Kina. En av dem var Charles Barrington, superkargör på Ulrika Eleonoras första resa 1734-1735 tillsammans med Thomas Thomson, Charles Irvine, John Widdrington och Pastan Griers. Ulrika Eleonora stoppades av engelsmännen i Porto Novo i Indien och fick senare återvända till Sverige. 17 av männen från fartyget avrättades i Indien efter fördrivning från Porto Novo. En del av dessa män med förflutet i Indiska Oceanen, Asien och Oostendekompaniet kom att bli framträdande göteborgsköpmän, exempelvis Colin Campbell, Hugh Campbell, Hugh Ross, Thomas Mawld, George Bellenden, Charles Pike, John Pike (sannolikt son, eventuellt bror, till Charles Pike) och James Maule.

Piratkontakter mellan Göteborg och Madagaskar var dessutom redan upparbetade som länge. En av de pirater (kapare) som på 1710-talet arbetade ihop med den kände Lars Gathenhielm var engelsmannen John Norcross. Denne hade goda kontakter med pirater i Indiska oceanen och rekryterade erfarna pirater därifrån till svenska kaparfartyg. Att Campbell vände sig till svenskar, mer specifikt göteborgare när han var ute efter en ny bas för ett Ostindiskt kompani var förmodligen inte en slump.

Colin Campbell

Colin Campbell

Efter att Oostendekompaniet upplösts 1731 tog Colin Campbell tillsammans med Niclas Sahlgren (1701-76) från Göteborg initiativet till att bilda det Svenska Ostasiatiska Kompaniet. Ursprungliga direktörer vid sidan av Colin Campbell var Henrik König (1686-1736) och Frans Bedoire (1690-1742),  1732 ersattes Frans Bedoire som direktör av Volrath Tham (1687-1737) och året efter blev Niclas Sahlgren en av direktörerna. När Henrik König dog inträdde Colin Campbells bror Hugh Campbell, Charles Pike (-1741) och Theodor Christopher Ankarcrona (1687-1750) som direktörer i Ostindiska kompaniet. Förutom nämnda svenskar och britter så var även flera tidigare holländska investerare i Oostendekompaniet också investerare i Svenska Ostindiska Kompaniet:

Under första oktrojen skapades företaget i första hand med kapital som tidigare hade engagerats i OstendeKompaniet. T.ex. stod Cogels, Henssens, Arnold och Rottiers gemensamt för nära 40% av finansieringen av skeppen ”Drottning af Swerige” och ”Stockholm” år 1745. Alla dessa investerare var kända från Antwerpens finansiella etablissemang och inblandade med Ostende-kompaniet. De investerade vid denna tidpunkt i SOK:s historia mer än de svenska familjerna som t.ex. familjen Grill och Sahlgren. Rottiers och Henssens var också tidigare aktieägare i Ostendekompaniet och dess opiumaffärer.

Vidare nyttjades Ostendekompaniets gamla kontakter även på annat sätt. T.e.x. fick skeppen sin silverlast oftast från firman James Gough & Co. i Cadiz. som var kända från sina tidigare kontakter med en av direktörerna i OstendeKompaniet, Jacomo de Pret. Thomas Rima som var sekreterare i Ostendekompaniet tillvaratog nu i stället änkan de Prol´s intressen i SOK. De Prol var en av SOK:s stora finansiärer också med ett förflutet visavi OstendeKompaniet och därmed opiumaffärer.

På den första resan till Kanton med skeppet Friedericius Rex Sueciae var Colin Campbell själv superkargör tillsammans med Charles Graham (Brown), Charles Morford och John Pike. De var alla veteraner från Oostendekompaniet. Andra britter som var med på resan var George Kitchin som andrekapten, Daniel Campbell och James Moir.

Resorna gick ofta via holländska Batavia (Djakarta) istället för via Bengalen. Batavia var ett centrum för opiumhandel i Sydostasien. Den huvudsakliga och viktigaste varan som köptes i Kina var te. Efter lossning i Göteborg exporterades tet igen. Större delen smugglades in i England med stor profit.

Campbell inträdde också som delägare i Henrik Königs firma som därefter kom att bära namnet König, Tham, Campbell & Co. I likhet med Niclas Sahlgren kvarstod han som direktör i Ostindiska även under den så kallade andra oktrojen från 1746. 1757 ersattes Colin Campbell av Gustaf Kierman  som direktör i Ostindiska kompaniet.

1732 flyttade Colin Campbell till Göteborg efter en kort tid i Stockholm. Han blev där ägare till egendomen Sävenäs. Han dog 1757.

Hugh Campbell var yngre bror till Colin Campbell och han lämnade Göteborg 1745 för att resa tillbaks till fru och barn i England. Han avgick då som direktör i Ostindiska kompaniet. Hugh Campbell var en av de största investerarna i det andra fartyget som kompaniet skickade, ovan nämnda Drottning Ulrica Eleonora. Han förmedlade dessutom kontakterna i England för köpte av fartyget som innan des hette Heathcote. Även i expeditionen med Drottningen av Sverige 1742-44 var han en av de största investerarna. Dessutom en av de största inköparna av gods från den första expeditionen med Fredericus Rex Sueciae. Hugh Campbell var också politiskt aktiv för att påverka svenska makthavare och politiker att förändra politiken till att vara mer pro-brittisk istället för pro-fransk.

Källor utöver länkade källor anges i det första inlägget om Ostindiska kompaniet.