Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Jacob Schutz

Ostindiska Kompaniet – tredje oktrojen 1766-86

Del 5 av 7 i serien 1700-talets kompanier

När den tredje oktrojen skulle bildades så slutade det med att en grupp grosshandlare i Stockholm fick oktrojen. Detta skedde redan år 1762, men privilegierna skulle inte gälla förrän 1766. Teckening av lotter (aktier) skedde dock från 1762. De två centrala personerna var från Stockholm, Robert Finlay i firman Finlay & Jennings och Fabian Löwen. Som tredje kompanjon hade de Georg Henrik Conradi från firman Koschell & Conradi, också den i Stockholm. Förutom dessa tre var också Michael Grubb direktör från start.

Från tredje oktrojen finns aktieägarförteckningar bevarade och den störste investeraren i den fasta fonden var Robert Finlay följd av bl.a. Pietro de Proli, Fabian Löwen, Jonas Eriksson Malm (Jonas Malm Eriksson), Michael Grubb, Christian Arfvidsson och Martin Holterman samt vissa handelshus som Wilson & Hall, Petersen & Bedoire samt C.G. Küsel & Wahrendorff.

Jonas Eriksson Malm placerade också pengar åt rika klienter både inom Sverige och utomlands. Bland annat hanterade han investeringar för Charles Irvine under den andra oktrojen. Det är möjligt att att han fortsatte med denna hantering och att en del av de aktier som står på honom var aktier han förvaltade för andra personer. Kanske ägnade sig också Holterman åt samma finansiella service, dvs agerade som agent för andra personers placeringar.

Aktieägare i tredje oktrojens fasta fond 1766, namn, dlr smt

Robert Finlay, 431 700
Wilson & Hall, 293 500
Martin Holterman, 289 000
Michael Grubb, 235 300
Pietro de Proli, 171 800
Petersen & Bedoire, 165 200
Christian Arfvidsson, 150 000
Jonas Eriksson Malm, 125 500
C.G. Küsel & Wahrendorff, 112 600
Fabian Löwen, 103 200

Fonden var på totalt 2 835 000 dlr smt år 1766 enligt Martin Åberg, Svensk Handelskapitalism. Men hans siffror stämmer inte inbördes. De han anger i en tabell är mycket lägre än de han anger i texten så de som jag redovisat ovan motsvarar sannolikt ett kapital på 5 670 000 dlr smt.

Det handlades med aktierna (eller lotterna som de kallades) och därför byttes ägarna delvis ut under perioden. Vissa stärktes som ägare, andra försvagade.

Både Michael Grubb och Robert Finlay gjorde konkurs och tvingades år 1770 att lämna direktionen. Även Georg Henrik Conradi hade fått ekonomiska problem, men klarade sig från konkurs genom en ackordsöverenskommelse med fordringsägarna.

Istället för Grubb och Finlay kom Carl Gottfried Küsel, Johan Abraham Grill, Jacob Schutz (dog dock redan 1772) in som direktörer. När Löwen dog 1773 ersattes han av Carl Fredrik Scheffer. Både Löwen och Scheffer kan betraktas som statliga (kungliga representanter i företaget).

De andra nya direktörerna vid sidan av Scheffer hörde till de större investerarna, de så kallade huvudparticipanterna och det gjorde sannolikt även de övrig nya direktörerna från 1773, Gustaf Tham och Johan Fredrik Ström (båda dog 1781). 1776 blev också David Sandberg direktör, 1777 Patrik Alströmer, Andreas Andersson och Martin Holterman, 1778 Jean Abraham Grill och 1781 Johan Liljencrantz.

På grund av konkurserna kom Finlay och Grubb att försvinna som aktieägare och dödsfall sorterade bort Löwen. De som sålde aktier var bl.a. Pietro de Proli och Christian Arfvidsson. Köpare var bland annat Martin Holterman och Jonas Eriksson Malm.

Aktieägare i tredje oktrojens fasta fond 1786, namn, dlr smt

Martin Holterman, 826 600
Jonas Eriksson Malm, 508 500
Robert Finlays konkursbo, 431 700
Petersen & Bedoire, 165 200 (?)
Christian Arfvidson & Söner, 145 000 (Christian Arfvidson själv 12 000)
C.G. Küsel & Wahrendorff, 112 600 (?)
Thomas Erskine, 97 400
John Hall & Co, 55 000

Fram till 1780 var den totala utdelningen 120 % på satsat kapital medan den åren därefter var 178 5/8 %. Totalt 298 5/8 % enligt Sven T Kjellberg. Orsaken till de höjda utdelningarna från 1780 och framåt var bristande konkurrens på grund av krig med Frankrike, Nederländerna, Spanien enade mot Storbritannien på andra sidan vilket ledde till att de alla hade svårt att skicka fartyg till Kanton. Sverige började också exportera te till Västindien år 1767 för vidare transport till USA. Efter 1782 blev denna export omfattande, men från 1785 började US-amerikanska skepp själva segla på Kanton.

Mycket på grund av allt te som smugglades in i Storbritannien från Sverige beslutade den brittiska staten att från 1784 kraftigt sänka tullarna på te. Detta resulterade i att tesmuggling blev olönsamt.  Något som kom att få allvarliga konsekvenser för Ostindiska Kompaniets fjärde oktroj.

Samtidigt hade en möjlighet för bolagets anställda öppnat sig i och med att brittiska EIC erövrat Bengalen och skaffat sig kontroll över opiumodlingen år 1757. När sen kineserna tillätt att superkargörer stannade i Kanton även när skeppen inte var där började Svenska Ostindiska Kompaniet placera fasta superkargörer i Kanton. Dessa kom i allmänhet också att som privata handelsmän bli aktiva i den interna Ostasiatiska handeln som inkluderade opium som den mest lönsamma varan.

Skeppslista, skepp, varv, läster, kanoner, besättning, år

Stockholms Slott Stora stadsvarvet 454 31 154 1761-1778
Riksens Ständer Terra Nova 460 34 170 1760-1770
Finland Stor stadsvarvet 450 30 150 1762-1781
Adolph Friederic Djurgårdsvarvet 450 24 160 1766-1786
Lovisa Ulrica Djurgårdsvarvet 380 24 140 1766-1783
Cron Prins Gustaf Terra Nova 480 28 154 1767-1786
Drottning Sophia Magdalena Stora Stadsvarvet 485 18 150 1774-1801
Terra Nova Terra Nova 503 18 150 1775-1786
Gustav III Djurgårdsvarvet 512 18 155 1779-1805
Gustav Adolph Stora stadsvarvet 518 18 150 1784-1797
Advertisements

Ostindiska Kompaniet – andra oktrojen 1746-66

Del 3 av 7 i serien 1700-talets kompanier

Den andra oktrojen hade i likhet med den första oktrojen ingen fast fond vid starten. Varje fartyg och expedition fick finansieras var för sig och hade därmed lite olika investerare. Först 1753 inrättades en fast fond. I de nya privilegiebestämmelserna var det bestämt att det skulle finnas minst 7 direktörer och 12 stycken så kallade huvudparticipanter. Dessa kan antas vara de huvudsakliga investerarna i den fasta fonden vid sidan av direktörerna. Från den första oktrojen kvarstod de 3 direktörerna  Colin Campbell (1686-1757), Niclas Sahlgren (1701-76) och Teodor Ankarcrona (1687-1750).

De fyra nya direktörer som utsågs 1746 var Magnus Lagerström (1691-1759), tidigare sekreterare i kompaniet, Anders Plomgren (1700-66), Abraham Grill (1707-63) och Carl Broman (1703-1784). När Ankarcrona dog 1750 ersattes han av Axel Rutger Sparre (1712-51). Eftersom denne dog redan ett år senare ersattes han i sin tur av Claes Grill (1705-67).

1753, då den fasta fonden inrättades, blev antalet direktörer 8 stycken då Jacob von Utfall (1715-91) utsågs till direktör det året. När Colin Campbell dog 1757 ersattes han av John Wilson. Samma år blev också Gustaf Kierman (1702-66) direktör. Denne fick dock avgå i samband med rättsprocesserna kring växelkontoren inleddes. Det fick också Jean Henri Lefebure (1708-67) och Herman Petersen (1713-65), som båda blev direktörer 1760. 1762 inträdde istället  Peter Teodor König (1718-1802) som direktör. Han följdes av Nils Ström året efter.

1766 så bör direktörerna därför ha varit följande åtta; Anders Plomgren, Jacob von Utfall, Abraham Grill, Carl Broman, Claes Grill, John Wilson, Peter Teodor König och Nils Ström.

Huvudparticipanter (huvuddelägare) var från början Erland Broman (bror till Carl Broman), Fredrik Gyllenborg, Gustaf Löwenhielm, Thomas Plomgren (bror till Anders Plomgren), Anders Nordencrantz, Claes Grill, Jean Henri Lefebure, Gustaf Kierman, Axel Rutger Sparre, Jacob von Utfall, Niclas Sandberg och Jacob Schutz. Även här skedde förstås förändringar allteftersom folk dog och på grund av processerna mot de som var inblandade i växelkontorens verksamhet. En viktig person var också kompaniets sekreterare. Under den andra oktrojen var Sven Wengren sekreterare. Förutom direktörerna och huvdparticipanterna fanns även andra större delägare. En av dessa var Christian Hebbe som ägde 36 lotter vid sin död.

Då en stor del av de tidigare huvudintressenterna i bolaget blev indragna på något sätt, åtalade och dömda i samband med växelprocesserna (Plomgren, Grill, Kierman, Lefebure, Petersen) var den gruppen av handelsmän inte intressanta för att få privilegium på en ny oktroj. De hade knappast heller de resurser som krävdes för uppdraget. Flera av dem var dessutom döda. Niclas Sahlgren hade dragit sig tillbaka som aktiv handelsman och var en av Västsveriges största jordägare. En ny grupp handelsmän under ledning av Robert Finlay kom därför att bli de som fick privilegiet på den tredje oktrojen.

Under den andra oktrojen ökade antalet svenskafödda superkargörer. Många av dem började också delta i den inomasiatiska handeln. En av dem var Michael Grubb som var superkargör på Prins Carls utresa år 1758. Sannolikt hade han varit assistent på tidigare resor och hade redan kontakter i området. Han stannade dock kvar i Asien där han drev egna affärer. Den lönsammaste verksamheten var opiumhandel. 1761 kom Jean Abraham Grill till Kanton som officiell fast placerad superkargör efter en utresa med Prins Friedrich Adolph, det enda fartyget under den andra oktrojen som förliste. Förlisningen skedde i Sydkinesiska sjön.

Jean Abraham Grill började på plats göra affärer ihop med Michael Grubb. De delade sin tid mellan Kanton och Macao och handlade mycket med portugiserna i den senare staden. Ganska ofta ägde de också andelar av laster som såldes till Java, Indien, Indokina, Filippinerna och Japan. Andra som också var delägare i Grubbs och Grills verksamheter och olika bolag i Kanton och Macao var Hans Wilhelm Hahr, John Chambers, Gustaf Tham, Jacob Hahr och Jacob Arfwedson. Den sistnämnde arbetade som assistent för direktionen och de andra var superkargörer.

1764 återvände Michael Grubb till Sverige och överlämnade affärerna till Jean Abraham Grill. Kring 1765 så stod Grill för 10% av opiumhandeln och opiumsmugglingen till Kina. Direktionen i Göteborg skickade dock David Sandberg till Kanton då man misstänkte att det förekom egentligheter och saker som kunde skada kompaniet inom den verksamhet som Grill, Grubb och deras kompanjoner bedrev.

Under andra oktrojen genomfördes 35 expeditioner med tretton olika fartyg. Endast ett fartyg förliste, nämligen Prins Friederic Adolph år 1761 som nämnts ovan.

Skeppslista, skepp, varv, läster, kanoner, besättning, år

Cronprinsessan Lovisa Ulrica 320 24 120 1746-1747
Freeden Terra Nova 260 22 120 1746-1749
Cronprinsen Adolph Friedric Stora stadsvarvet 387 27 140 1746-1754
Prins Gustaf Terra Nova 236 28 110 1746-1748
Götha Leijon 310 28 120 1746-1754
Hoppet Terra Nova 280 28 130 1749-1754
Enigheten Djurgårdsvarvet 375 28 140 1748-1758
Prins Carl Clasons varv 350 30 140 1752-1766
Prins Friederic Adolph Terra Nova 398 26 130 1753-1761
Prinsessan Sophia Albertina Stora Stadsvarvet 402 26 130 1755-1761
Stockholms Slott Stora stadsvarvet 454 31 154 1761-1778
Riksens Ständer Terra Nova 460 34 170 1760-1770
Finland Stor stadsvarvet 450 30 150 1762-1781
Adolph Friederic Djurgårdsvarvet 450 24 160 1766-1786
Lovisa Ulrica Djurgårdsvarvet 380 24 140 1766-1783

Samuel Schutz

Familjen Schutz eller Schütz kom in till Göteborg via Köpenhamn eller Königsberg och Stockholm med sadelmästaren Jacob Schutz som föddes 1638 i Mettingen i Tyskland. Troligen dog han år 1690. Hans son Samuel Schutz (1676-1740) var skeppare och redare och drev handelsfirman Peter Bagge & Samuel Schutz tillsammans med Peter Samuelsson Bagge (1710-79). Flera av hans söner blev mycket framgångsrika. En av dem var nedan nämnde Jacob Schutz. Hans dotter Catharina Schutz (1712-98) var i sitt första äktenskap gift med kaparen (piraten) Cornelius Thorsson (-1737), sannolikt släkt med Anders Thorsson (-1711), gift med Anna Thalena Gathe (1694-1778) i hennes första gifte, syster till den kände kaparen Lars Gathenhielm. Hon gifte sedan om sig med Johan Hansson Busck (1690-1756). Peter Bagges fru Anna Christina Thorsson (1711-79) var i sin tur dotter till kaparkaptenen Anders Thorsson och Anna Thalena Gathe

Äldste sonen Jacob Schutz (1709-72) var borgmästare i Göteborg 1750-54 och direktör i Ostindiska kompaniet från 1766 under den tredje oktrojen. I sitt första äktenskap var han gift med Christina Beata Olbers (-1753) och de fick två barn. Christina Beata Olbers var dotter till Johan Andreas Olbers (1673-1741) och dennes första fru Anna Thorsson, sannolikt också släkt med ovanstående personer med samma efternamn. Jacob Schutz fortsatte sin fars handelsverksamhet med bl.a. kattuntryckeri och repslageri. Han ägde också Kållereds, Rådanefors och Öxnäs järnbruk och startade med kompanjoner ett lädergarveri och ett glasbruk. 1758 stod han som ägare till Marieberg i Kungälv, med underliggande hemman som han då övertagit från svågern Magnus Lagerström (1691-1759), gift med Clara Olbers (1713-78).

Samuel Schutz (d.y., 1736-1805), son till Jacob Schutz i dennes första äktenskap var handlande och nära vän till superkargören Jean Abraham Grill. Samuel Schutz var gift med Brita Sofia Liedberg (-1803), sannolikt släkt med Sara Maria Liedberg, gift med Johan Fredrik Pettersson (1725-?), superkargör i Ostindiska kompaniet. Samuel Schutz var engagerad i sillhanteringen under sillperioden och ägde bland annat Bastevikens trankokeri i Hålta socken, 1801 sålt till kaptenen i Ostindiska kompaniet, H.H. Clason, och Majvikens salteri i Majorna.

Samuel Schutz var därmed en av Göteborgs viktigare exportörer av salt sill och tran. Dessutom en stor importör av salt och spannmål. Sillen exporterades i huvudsak till Östersjöomårdet och spannmål tog man som returlast. Salt importerades från Portugal för att användas i sillhanteringen. Under 1780- och 1790-talen hörde Samuel Schutz till Göteborgs större importörer. Värdemässigt var Samuel Schutz den fjärde största importören i Göteborg år 1790.

Johan Henrik Rosenschütz

Son till en av Göteborgs större handels- och affärsmän adlades Johan Henrik Rosenschütz för sin faders förtjänster.

Johan Henrik Rosenschütz och hans första fru bodde i huvudstaden några år, för de tyckte att Göteborg var i bonnigaste laget. När Rosenschütz återkom till Göteborg hade han fortfarande kvar en del av fadersarvet att sätta sprätt på. Han köpte då Liseberg från arvingar till Johan Anders Lamberg och Elizabeth Söderberg. Året var 1793 och Rosenschütz var bara 30 år, men hade hunnit med åtskilliga häpnadsväckande bravader. Till exempel hade han lyckats bli portförbjuden på alla Gustav III:s fester på slottet i Stockholm.  Han ägnade inte mycket tid åt Liseberg, hittade en ny fru i Borås 1798, men snart övergav han både henne och Liseberg och flyttade till Marieberg, nära Kungälv.

CRA Fredbergs Det Gamla Göteborg beskriver Rosenschütz och hans liv på ett målande sätt:

Axel Roos dog den 14 december 1765, men hade dessförinnan, eller år 1750, överlämnat Marieberg till den bekante direktören i Ostindiska kompaniet Magnus Lagerström — en fint och vetenskapligt bildad man, vars namn hade bästa klang i 1700-talets göteborgsliv.

Han förskönade ansenligt egendomen, men överlämnade den snart till en annan göteborgsmagnat Johan Olbers, svärfadern till borgmästaren Jacob Schutz. Genom arv kom den således i familjen Schütz’ ägo och genom borgmästaren till hans son.

Det var alltså en förnäm gammal herregård Johan Henrik Rosenschütz drog in på, när han tröttnat på göteborgslivet. Rankegården, som stället benämndes av allmogen efter dess förste ägare, hade ju minnen av tvenne landshövdingar och tre köpmansmagnater!

På Marieberg inrättade Rosenschütz sig som en furste och uppförde ett kastell i medeltida manér, bestyckat med laddade malmkanoner. Här gick det fullt militäriskt till. Utanför manbyggnaden stod uppställd en rad gevär, där en karl i någon slags märkvärdig uniform marscherade med musköt på axeln. Och vid alléns ändpunkt gick en annan framför ett vakthus, där alla, som ämnade sig fram till huvudbyggnaden, hejdades eller anhöllos.

Varje morgon klockan fyra och varje afton klockan nio sköts salut från kastellet, medan två trumslagare slogo revelj och tapto. Rosenschütz i egen hög person kallades kommendant. Och underbefälhavare för bönderna, som emellanåt framkallades till militära övningar, var ställets inspektor -— med löjtnants titel.

Inomhus gick det icke mindre högtidligt till. Allt skulle vara kungligt. Rummen voro prydda med förgyllningar och sidentapeter, överallt mötte lakejer i kungligt livré — verkligt kungligt, emedan Rosenschütz tidigare, under sin Stockholmstid, mot kontanter förvärvat sig rättighet att kläda sina tjänare så. Och när majoren gick till bords, stodo lakejerna i giv-akt-ställning, medan han själv uppassades av negrer, klädda i turkisk dräkt.

Den ena festen avlöste den andra, med de besynnerligaste upptåg och tokerier. Och som ett vittnesbörd om Rosenschütz’ vanvett kan nämnas, att han, när han väntade främmande från Göteborg, lät beströ vägen till Marieberg med hela laster — salt. Och att han mitt i sommaren hämtade gästerna i slädar.

Till historien hör ock, att Rosenschütz på Marieberg höll ett fullständigt harem. Sultanatet hade inte annars gjort skäl för namnet. Seraljen rekryterades med ett tiotal unga flickor, särdeles från Göteborg, vilka ditlockats med guldet som lockbete, än med list, än med våld. Och väl ditkomna var det, så sträng som bevakningen var, inte lätt att komma därifrån.

I ett par årtionden lyckades denne “ädling” bevara sin vulgära glans. Men sedan var det slut. Av rikedomen, som efter våra begrepp om penningvärde kunde räknas i millioner, fanns år 1809 intet kvar. Då runno de sista dropparne av det Rosenschütz’ska guldet ut. Floden var tömd, kvar endast minnet av ett namn, som förlöjligat gick till eftervärlden.

Från Göteborg flyttade Rosenschütz till Stockholm, där han levde till 1828. I sitt sista äktenskap hade han två barn, en son och en dotter. Själv slöt han i armod på ett av huvudstadens fattighus. Sonen dog redan 1815, men dottern överlevde fadern, fick titeln stiftsfröken och gifte sig med en sidenkramhandlare.

Utdrag ur CRA Fredbergs Det Gamla Göteborg

Schutz – flitig företagarfamilj på 1700-talet

Del 15 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Familjen Schutz eller Schütz kom in till Göteborg via Köpenhamn eller Königsberg och Stockholm med sadelmästaren Jacob Schutz som föddes 1638 i Mettingen i Tyskland. Troligen dog han år 1690. Hans son Samuel Schutz (1676-1740) var skeppare och redare och drev handelsfirman Peter Bagge & Samuel Schutz tillsammans med Peter Samuelsson Bagge (1710-79). Två av hans söner blev mycket framgångsrika. Hans dotter Catharina Schutz (1712-98) var i sitt första äktenskap gift med kaparen (piraten) Cornelius Thorsson (-1737), sannolikt släkt med Anders Thorsson (-1711), gift med Anna Thalena Gathe (1694-1778) i hennes första gifte, syster till den kände kaparen Lars Gathenhielm. Hon gifte sedan om sig med Johan Hansson Busck (1690-1756) och blev mor till Lona Busck, gift med James Maule, superkargör i Ostindiska kompaniet.

Äldste sonen Jacob Schutz (1709-72) var borgmästare i Göteborg 1750-54 och direktör i Ostindiska kompaniet från 1766 under den tredje oktrojen. I sitt första äktenskap var han gift med Christina Beata Olbers (-1753) och de fick två barn. Christina Beata Olbers var dotter till Johan Andreas Olbers (1673-1741) och hans första fru Anna Thorsson, sannolikt också släkt med ovanstånde personer med samma efternamn. Fortsatte sin fars handelsverksamhet med bl.a. kattuntryckeri och repslageri. Han ägde också Kållereds, Rådanefors och Öxnäs järnbruk och startade med kompanjoner ett lädergarveri och ett glasbruk. 1758 stod han som ägare till Marieberg i Kungälv, med underliggande hemman som han då övertagit från svågern Magnus Lagerström (1691-1759), gift med Clara Olbers (1713-78)

När Jacob Schutz dog testamenterade han större delen av sin kvarlåtenskap, 23 miljoner riksdaler, till sonen i det andra äktenskapet, Johan Henrik Schutz (1763-1828). Denne blev genom arvet en av de rikaste personerna i Sverige. Han uppfostrades på hovet efter faderns död och adlades Rosenschütz. Kallades för ”Galne greven” och ”den Svenske Paschan”. Ägde bl a Liseberg och lyckades bli portförbjuden på Gustav III:s fester i Stockholm. Ordnade överdådiga fester på Mariebergs säteri i Kungälv med damer, dryck och förtäring. Han slösade bort förmögenheten och dog slutligen utfattig i hyresfastighet.

Samuel Schutz (d.y., 1736-1805), son till Jacob Schutz i dennes första äktenskap var handlande och nära vän till superkargören Jean Abraham Grill. Samuel Schutz var gift med Brita Sofia Liedberg (-1803), sannolikt släkt med Sara Maria Liedberg, gift med Johan Fredrik Pettersson (1725-?), superkargör i Ostindiska kompaniet. Samuel Schutz var engagerad i sillhanteringen under sillperioden och ägde bland annat Bastevikens trankokeri i Hålta socken, 1801 sålt till kaptenen i Ostindiska kompaniet, H.H. Clason, och Majvikens salteri i Majorna.

Jacob Schutz dotter Clara Schutz (1738-95) var gift med Gabriel Fredrik Beyer (1731-88) son till superkargören i Ostindiska med samma namn. G.F. Beyer var också delägare i Varvet Kusten.

Johan Schutz (1722-97), bror till Jacob Schutz, var en mångsidig industriägare i Göteborg. Han drev 6 fabriker och ägde Segloraberg i Kinna. Industriverksamheten  omfattade sodatillverkning, glasbruk, garveri och repslagning. Glasbruket låg i Klippan mellan 1762 och 1808. Glasbruket ägdes först ihop med Volrat von Öltken (-1782) och från 1782 tillsammans med Martin Törngren, direktör i Ostindiska. Garveriet beläget mittemot Gubbero vid Mölndalsån ägdes av Johan Schutz, överinspektor Stapelmohr, handelsmannen Peter Bagge och Johan Friederic Bauer. Den sistnämnde var en av de första som anlade ett trankokeri och var för en tid ägare till Gubbero landeri. Johan Schutz var gift med Ulrika Olbers (1730-1807). Hon var syster till Christina Beata Olbers, gift med Johan Schutz bror Jacob Schutz (se ovan).

Utöver fabrikerna i Göteborg som nämnts ägde Johan Schutz också ett sillsalteri som låg vid glasbruket i Klippan samt Basttångens stora trankokeri på Tjörn.

En dotter till Johan Schutz, Anna Maria Schutz (1748-1808), var gift med Ulrik M. Valtinsson (1731-83) i dennes andra gifte. I sitt första äktenskap var han gift med Anna Catharina Pettersson (1734-65), syster till borgmästaren Daniel Pettersson och superkargören Johan Fredrik Pettersson. Valtinsson var först kanslist och sen superkargör i Ostindiska kompaniet. Han genomförde flera resor till Indien, Siam och Kina. Adlades med namnet Adlerstam tillsammans med sina bröder år 1776. Hans  dotter Anna Johanna Adlerstam (1771-1808) var gift med bruksägaren Johan Henrik Sebastian Grave (Westberg) (1761-1822). Ulrik M Valtinssons son Gustaf Ulrik Adlerstam (1773-1845) var stadsmajor i Göteborg.

Olbers – från Ostindiska till försäkringsbolag

Del 9 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Johan Andreas Olbers (1673-1741) var enligt uppgifter son till en hovjuvelerare Andreas Olbersoch bror till Daniel Nikolaus Olbers (1689-1731). Han flyttade 1700 till Göteborg från Stockholm med föräldrar och arbetade med handel och rederiverksamhet. Han drev tillsammans med kompanjoner ett stort kattuntryckeri i Skår och arrenderade även Rådhuskällaren en tid. Genom giften med först Anna Thorsson och i andra giftet med Clara Schröder (-1749) och framgångsrikt arbete skapade han en förmögenhet. Clara Schröder var dotter till Johan Schröder (1660-98) och Clara Matzen (-1709) från den rika grosshandlarfamiljen Matzen. Han blev rådman 1716 och politiäldste 1718. Assessors titel 1719. Genom förpantning blev han ägare till Livereds säteri i Hålanda. Detta säteri ärvdes av dottern Clara Olbers (1713-1778), som var gift med Magnus Lagerström (1691-1759).  År 1834 införlivades Livereds säteri i Kobergs godsegendom genom köp av Nils August Silfverschiöld d. y.

Av Andreas Olbers barn var Johan Olbers (-1755) tobaksfabrikant och rådman, Anders Olbers superkarg i Ostindiska, David Olbers (1718-?) handlande och en tid ägare till godset Marieberg i Kungälv. Sonen Carl Olbers (1723-1795) var grosshandlare i Stockholm och delägare i Västindiska kompaniet och följaktligen slaveriprofitör. Dottern Clara Olbers var gift med Magnus Lagerström som redan nämnts, dottern Christina Beata Olbers (-1753) gift med Jacob Schutz (1709-72, direktör i Ostindiska kompaniet, och Ulrika Olbers (1730-1807) gift med affärsmannen Johan Schutz (1722-97), bror till Jacob Schutz. Det senare parets dotter Anna Maria Schutz (1748-1808) var gift med Ulrik M Valtinsson (1731-1783), superkargör i Ostindiska och adlad som Adlerstam år 1767. Andreas Olbers son  Erik Olbers (1725-81) adlades von Oldenskiöld år 1751.

Magnus Lagerström (1691-1759) var son till regeringsrådet Magnus Laurin (adlad Lagerström) och Helena Engelcrona. Han föddes och växte upp i Stettin. Lagerström utnämndes 1712 till generalguvernementssekreterare i  Stettin men överflyttades 1713 till Stralsund. 1720 begav han och hans familj sig till Stockholm, där han 1721 fick avsked med hovråds titel och en ringa garantilön. 1731 fick han arbete som sekreterare i Ostindiska Kompaniet. Han blev genom detta arbete rik  och köpte flera lantegendomar, bland annat den gård som idag bär namnet Clareberg, köpt 1718, efter hans fru Clara Olbers. Han köpte också Mariebergs säteri i Kungälv år 1750, sannolikt från svågern Daniel Olbers, och Gubbero landeri 1751. Marieberg såldes senare till svågern Jacob Schutz. Han ägde också Livereds säteri som hustrun ärvt (se ovan). Förutom sin anställning i Ostindiska drev Lagerström också en tobaksfabrik tillsammans med svärfadern Andreas Olbers mellan 1733 och 1748.

1746 blev Magnus Lagerström direktör i Ostindiska kompaniet och erhöll året efter titeln kommersråd. 1748 blev han medlem av Vetenskapssocieteten i Uppsala och samma år ledamot av Vetenskapsakademien. På 1750-talet lät han uppföra Gubbero landeris manbyggnad vid Danska vägen.

En bror till Johan Andreas Olbers var alltså Daniel Nicolaus Olbers (1689-1731), handlande och stadsmäklare i Götebrog. En tid var han handelsagent i Amsterdam.  Hans son Levinius Olbers (1725-1804) fick tidigt arbete i Ostindiska kompaniet och första resan gjordes med Suecia 1739. Han överlevde dess förlisning och gick sen ut 1748 igen, nu som 5:e styrman. Till slut blev han kapten och gjorde tre resor som detta. Levinius Olbers bodde från början på Lindholmens gård på Hisingen men flyttade sen upp till Sjuntorpstrakten och Högärdet.  I sitt första äktenskap var han gift med Elisabeth Maule (1741-1778), dotter till James Maule, också kapten i Ostindiska kompaniet. I sitt andra äktenskap var han gift med Anna Christina Cronsioe (1756-1781) och i sitt tredje med Anna Mariana Ahlberg. Han fick sammanlagt 14 barn, varav 10 i sitt första äktenskap, ett i det andra och tre i det sista.

Levinius Olbers son Jacob Olbers (1763-1830) fick också anställning i Ostindiska och avancerade till kapten. Senare arbetade han i Trollhätte kanalbolag. Även den äldste sonen Daniel Nicolaus Olbers (1761-1839) var anställd i Ostindiska. Även den ende sonen Christian (Severin) Olbers (1781-1859) i det andra äktenskapet arbetade till sjöss och utomlands, bland annat som faktorikapten i Kanton för att så småningom gå i land och bosätta sig i Stockholm.

Daniel Nicolaus Olbers hade ytterligare en son som fick jobb i Ostindiska, Johan Peter Olbers (1730-74). Han blev till slut styrman och dog på St Helena 1774 under resa med fartyget Cronprins Gustaf. Dennes sonsonson Ivan Max Julian Olbers (1832-1901) var bland annat bryggare, men till slut försäkringsman och VD i Brand- och Livförsäkrings AB Svea.