Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Jacob Hahr

Opium-handeln på Ostindiska Kompaniets tid, del 2

Del 35 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Opiumhandeln i Ostindien utvecklades som ett sätt för europeer att finansiera teköpen i Kanton. Det Svenska Ostindiska Kompaniet använde i allmänhet spanska silverpiastrar som betalningsmedel. Dessa erhölls genom köp som i allmänhet genomfördes med lånade medel som ställdes till Kompaniets förfogande av handelshus i städer som exempelvis Antwerpen, Oostende, Cadiz, Amsterdam, Rotterdam, London och Hamburg.

På samma sätt gjorde andra länders ostindiska kompanier. Förfarandet skapade ett rejält underskott i Europas handel med Kina. Britterna kom snart på ett sätt att kompensera för detta. Genom att sälja produkter  som tyger och opium från deras kolonier i Indien. Engelsmännen lyckades på det sättet förbättra sin handelsbalans genom att sälja bomullstyger och opium från Indien, men opiumförsäljningen sköttes oftast av mellanhänder för att inte äventyra de viktiga tekontrakten. Svenskarnas järn och verktyg fanns det en begränsad avsättning för i andra länder och de användes till viss del för att finansiera inköpen av silver, men svenska  ylletyger och andra textilier var i praktiken osäljbara. Kineserna tog ibland motvilligt emot europeiskt ylle för att få möjlighet att sälja större kvantiteter av sina egna produkter.

Vid 1700-talets början kom bara några få europeiska fartyg till Kanton varje år. Under 1760- talet anlände mellan 20 och 30 fartyg om året, på 1790- talet omkring 50 och på 1810-talet närmare 70. Samma utveckling skedde när det gäller opiumhandeln. 1729 importerades 200 kistor opium till Kina, cirka 1 000 kistor år 1767 och 4 500 år 1800. En kista motsvarade ungefär 63 kilo opium. Bland de mellanhänder som handlade med opium återfanns de svenska superkargörerna, framförallt de som stannade över i Kanton. Dessa var i allmänhet verksamma med egna firmor i Macao och Macao var centralt för opiumhandeln. Det var där det lastades om till mindre fartyg för att smugglas till Kina och det var där affärerna organiserades. De fasta superkargörerna i kanton levde i allmänhet halva året i Macao.

Inkomsterna från den privata handeln i Ostindien gav mycket stora inkomster till de svenska superkargörerna i Kanton. Opiumhandeln var en del av det som svenskarna ägnade sig åt i likhet med alla andra som var inblandade i tehandeln  i Kanton:

Engelsmännen profiterade på opiumhandeln på två sätt, dels genom produktionen i Indien, dels genom försäljningen i Kanton. Stora mängder silver behövdes för att säkra tekontrakten. Förutom handeln med guld var opium nästan den enda vara som omedelbart tillförde likvida medel som kunde omsättas i tehandeln, bland annat som förskott på teer som skulle levereras när skeppen låg inne och som måste komma fram till Kanton i tid. Förseningar på två veckor upp till en månad kunde leda till att man missade de mest fördelaktiga vindarna för hemresan och fick stanna kvar i Kanton i nästan ett halvår. År 1770 var ett ganska vanligt pris på en kista opium omkring 300-500 spanska silverdollar (piastrar), ibland upp till 700 silverdollar för högsta kvalitet. Till detta kom ”avgifter” till mellanhänder på 10-15 procent. Tio år senare var utbudet större än efterfrågan och priset sjönk Med detta resonemang kan man kanske säga att smugglingen av opium var mindre riskfylld än te-handeln. Teerna kunde förlora halva sitt värde om de inte såldes omgående, utan måste lagras till nästa säsong, medan kistorna med opium kunde bli stående ett halvår eller mer, utan att förlora i kvalitet, om de var väl packade och förslutna.

Kontrakten kring te-exporten var ofta kopplade till försäljningen av de motköpsvaror som européerna förde med sig till Kina. Den som inte ville sälja europeiska varor kunde inte räkna med att få teckna några större te-kontrakt. Detta medförde att de kinesiska köpmännen ofta saknade likvida medel att betala teer och andra varor de beställt uppåt landet, innan de hade sålt undan sin del av importgodset. Om många fartyg samtidigt kom till Kanton med likartade produkter, blev priset givetvis lägre. Vissa varor kunde rentav behöva säljas med förlust. Opiumhandeln blev därför ett sätt att skaffa sig rörelsekapital, som inte ens de mest seriösa Hong-köpmännen kunde låta bli att dra nytta av. Den innebar även att man slapp låna pengar av varandra eller av européerna till höga räntor. Till och med tullmandarinen Hoppo kunde se mellan fingrarna med opiumhandeln, så länge skatter, avgifter och gåvor till hovet i Peking kunde levereras planenligt. Opiumhandeln blev därmed något som ”praktiskt taget alla” höll på med, inte bara Jean Abraham Grill. Däremot är det inte omöjligt att han och hans kollegor Michael Grubb och Jacob Hahr under några år vid mitten och slutet av 1760-talet var så pass inblandade och framgångsrika, att de svarade för upp emot 20 % av opiumtransporterna.

Opium producerades vid denna tid främst i två områden i Indien, Bengalen och Malwa. 1757 blev Bengalen en del av det brittiska kolonialväldet i Indien. Ett kolonialvälde som förvaltades av brittiska East India Company (EIC). EIC fick då direkt kontroll över produktionen av opium i Bengalen och etablerade ett opiummonopol i området. Innan dess sköttes opiumhandeln av fria handelsmän i exempelvis Oostendekompaniet gamla koloni Bankibazar (idag Ichapore), ett centrum för oberoende handlare, äventyrare och skumraskfigurer. Däribland flera med koppling till Svenska Ostindiska Kompaniet som Francois De Schonamille och sannolikt även Charles Barrington.

Efter att Bengalen blivit i den av det brittiska väldet kunde EIC fritt använda opiet för export till Kina och på så sätt förbättra och underlätta teinköpen. Till en början såldes det bengaliska opiet till mellanhänder på en börs i Calcutta. En del av mellanhänderna var de svenska superkargörerna.

De svenska superkargörernas inkomster kom främst från egen handel i Europa, egen handel i Ostindien och procent på vinsterna för skeppsresorna i Ostindiska Kompaniet. Den viktigaste inkomstkällan för Svenska Ostindiska Kompaniet och dess anställdas egen handel innan 1784 var tesmuggling till Storbritannien. När de brittiska tullsatserna sänktes blev tesmugglingen olönsam och mellan 1786 och 1806 (Fjärde oktrojen) gick Svenska Ostindiska Kompaniet med förlust. Ingen utdelning skedde till aktieägarna och superkargörerna tjänade inget på Ostindiska Kompaniets handel under den fjärde oktrojen.

För superkargörerna i Kanton men även för de ombord på fartygen återstod egentligen bara egen ostasiatisk handel som alternativ. Att handla med opium var den mest lönsamma verksamheten i Ostindien och det är nog ingen tvekan om att opium blev en än viktigare inkomstkälla för svenska superkargörer under fjärde oktrojen. Superkargörer och assistenter verksamma i Kanton under fjärde oktrojen var William Chalmers, Fredrik Ulrik PeyronJohan Dassau, Lars Gotheen, James Chalmers, Anders Ljungstedt, Jacob Gabriel Ullman och Gustaf Palm.

William Chalmers blev ju också mycket förmögen och det finns ingen möjlighet att han kunde bli det genom att arbeta för Ostindiska Kompaniets fjärde oktroj. Han kan bara ha blivit det genom egen privat handel under de 10 år (1783-93) han befann sig i Kanton och Bengalen. Därefter var hans bror James Chalmers i Kanton och Bengalen från slutet av 1792 till 1806.

Från 1797 blev det dock besvärligare för oberoende handlare att köpa opium i Bengalen, men opiet från Malwa kunde fortfarande köpas på en öppen marknad direkt från indiska handelsmän. Denna handel gick framförallt via Bombay (idag Mumbai) och inte via Bengalen och Calcutta (idag Kolkata). EIC tog dock en avgift även på denna handel. Opiumodlingen i Bengalen effektiviserades och koncentrerades till Bihar och Benares-distrikten. I Patna och Benares anlades anläggningar för att bearbeta vallmo för opiumtillverkning.Odling i andra områden under EIC-kontroll förbjöds från 1799. Britterna lyckades vända handelsbalansen med Kina med hjälp av opium och från 1804 hade det brittisk imperiet en positiv istället för negativ handelsbalans med Kina.

Innan fjärde oktrojen var det inte så att alla svenska superkargörer deltog i opiumhandeln, det fanns en rejäl kritik från exempelvis Peter Johan Bladh om att vissa superkargörer ägnade sig åt allt för vidlyftig privat handel och handel med opium. Men som vi sett utifrån exemplen med Jacob Hahr och Jean Abraham Grill kunde superkargörer även under tredje oktrojen tjäna pengar på opiumhandeln. Under de två första oktrojerna var det sannolikt ovanligare, framförallt då det inte fanns några kvarliggande superkargörer på den tiden. Men dels kunde affärer bedrivas via Bankibazar och kontakter där och dels via kontakter i Batavia dit VOC och deras anställda exporterade opium. Svenska Ostindiska Kompaniets fartyg besökte regelmässigt Batavia.

På 1800-talet kom opium att bli EIC:s och Indiens viktigaste inkomstkälla, göra många handelsmän i USA, Storbritannien och Kina mycket rika samt lägga grunden för Hong Kong. Svenskarna var då ute ur bilden med undantag av de få som stannade i Kanton och Macao som exempelvis Anders Ljungstedt och Jacob Gabriel Ullman.

Läs också: Ostindiska Kompaniet och opium, del 1

Advertisements

Ostindiska kompaniets superkargörer i Kanton

Från 1760-talet var det möjligt för superkargörer att stanna kvar i Kanton under perioderna mellan skeppens avgångar och ankomster. Den förste som kom att bli Ostindiska Kompaniets fasta superkargör i Kanton var Jean Abraham Grill. Ofta nämns dock Michael Grubb som den förste. Han var dock aldrig anställd som superkargör i Kanton utan drev egna affärer med Macao som bas. När Jean Abraham Grill kom till Kanton blev de två kompanjoner i en gemensam firma.

Även om superkargörerna tilläts stanna kvar i Kanton så åkte de i allmänhet till Macao där de skötte sina privata affärer i Ostindien. I Macao var levnadsförhållanden friare och bättre.

De exakta tiderna som de formellt var superkargörer är lite olika på olika ställen och källor. Har i allmänhet angett det år som de anlände till Kanton. Om det är okänt har jag använt uppgifterna som Sven T Kjellberg använt i sin bok Svenska Ostindiska Compagnierna 1731-1813. Tyvärr har han på olika sidor lite olika uppgifter och då har jag använt ankomsttid för fartygen med vilka superkargörerna anlände eller sannolikt anlände som startår.

Superkargörer i Kanton, tid i Kanton

Jean Abraham Grill, 1762-68
Johan Fredrik Pettersson, 1766- ?
David Sandberg, 1766-76 ??
John Chambers, 1767-72
Jacob Hahr, 1769-75
Anders Arfwedson, 1770-77
James (Jacob) Maule d.y., 1772-80
Carl Henrik Forss, 1775- ?
Peter Johan Bladh, 1777-83
Olof Lindahl, 1779-85
Georg Johan Conradi, 1779-86
Erik Stockenström, 1780-86
William Chalmers, 1783-86 (93) ?
Fredrik Ulrik Peyron 1783 – (1792) ?
Johan Dassau, 1785-(1792) ?
Lars Gotheen, 1785-86 ??
James Chalmers, (1792) ? -1806
Anders Ljungstedt, 1798-1806
Jacob Gabriel Ullman, (1792) ? – 1806
Gustaf Palm, (1799) ? – 1807

Jean Abraham Grill bedrev omfattande egna affärer tillsammans med Michael Grubb. Grubb kom till Macao redan 1759 för att bedriva egna affärer och fick 1762 sällskap av Jean Abraham Grill. Den sistnämnde hade även barn med en kvinna i Macao. Jacob Hahr var i Indien under några månader innan han anlände till Kanton. Sannolikt hjälpte han Grubb & grill med deras affärer där. Dessa affärer involverade opiumhandel med smuggling av opium till Kina.

Lars Gotheen tycks ha dött redan första året i Kanton, Fredrik Ulrik Peyron bosatte sig i London vid återkomsten från Kanton.

Bröderna Chalmers tillbringade en del tid i Indien och deltog med all sannolikhet också i opiumhandeln. William Chalmers var exempelvis verksam i Bengalen åren 1986-93 och därefter var sannolikt brodern James Chalmers verksam där. De viktigaste affärerna i Bengalen var opiumhandel. Exakt när James Chalmers blev superkargör i Kanton är lite oklart, men 1806 var han det enligt Sven T. Kjellberg. Han anlände dock till Kanton 1792, men reste kanske vidare till Bengalen för att ta över broderns affärer. Troligen kan det handla om 1797 eller åren efter 1797 då British East India Company började utesluta alla mellanhänder i opiumhandeln och de oberoende uppköparna tvingades då bort från möjligheterna att köpa opium i Calcutta. William Chalmers åkte hem till Göteborg 1793.

Anders Ljungstedt blev kvar i Macao efter att han slutat som superkargör. Han drev därefter egna privat handel i Ostindien. Han var också svenska statens handelsagent för Kina. Fram till 1815 tillbringade han halva året i Kanton och halva i Macao, men därefter bodde han bara i Macao. Ljungstedt dog i Macao 1835.

Även Jacob Gabriel Ullman stannade kvar i Macao och konverterade dessutom till katolicismen. Han gifte sig där med en portugisisk kvinna, Rosa Minas och fick 4 barn varav minst två döttrar. En av döttrarna, Joanna Anna Ullman var gift med Joaquim José Ferreira Veiga. Ullman dog 1837 i Macao.

Förutom opium handlade de privata affärerna som de kvarstannande superkargerna ägnade sig åt också om låneverksamhet. De kunde låna upp pengar i Europa och sen låna ut dem till högre ränta till kinesiska handelsmän. Skillnaden på ränta kunde vara uppemot 10%. Bodmerilån till djonkhandeln var ett annat sätt att både låna och investera i den lokala handeln. Lasten var säkerheten när det gällde bodmerilån och räntan kunde vara uppemot 40% på sådana låna då riskerna ansågs stora. Bodmerilån till besättningar ombord på de svenska skeppen var ett sätt att föra hem kapital till Sverige. Lånen betalade ut i Kanton och betaldes tillbaks efter ankomst till Sverige och försäljning de varor besättningsmännen köpt för egen del i Kina.

Riksens Ständer

Byggd på varvet Terra Nova. Skeppsbyggmästare David Bagge (dog 1759) eller Joseph Ekeberg som tog över 1760. Hans titel var då kvartersman, från 1763 skeppsbyggmästare. På 460 läster med 34 kanoner och 170 personers besättning. Under tredje oktrojen halverade Riksens Ständer sin beväpning till 16 kanoner och minskade besättningen till 150 personer.

1:a resan, till Surat och Kanton, 14/4 1760 – 18/8 1762

Kapten: Baltzar Grubb
Superkargörer: David Sandberg, Chr. Hinr. Braad, Magnus Borgman, H. W. Hahr, B. Fr. Ritterberg.

Privilegiepengar, befattning, dlr smt

1:e assistent, 1 800
2:e assistent, 1 500
Kapten, 12 000
1:e styrman, 8 000
2:e styrman, 5 000
3:e styrman, 3 000
4:e styrman, 1 800
5:e styrman, 1 000
1:e lärstyrman, 250
Skeppspräst, 800
1:e fältskär, 1 800
2:e fältskär, 300
3:e fältskär, 100
Skeppsskrivare, 400
Buteljör, 500
Buteljörs math, 54
1:e konstapel, 400
2:e konstapel, 72
Konstapels math, 66
Hovmästare, 250
Båtsman, 800
1:e båtsmans math, 84
2:e båtsmans math, 78
1:e timmerman, 800
2:e timmerman, 90
3:e timmerman, 75
4:e timmerman, 66
5:e timmerman, 63
Kvartermästare, 72
Segelmakare, 84
Segelmakare math, 66
Kypare, 72
Kypare math, 54
Kajutkock, 84
Skeppskock, 72
Smed, 66
Kadett, 50
Matros, 63-36
Jungman, 36-27
Skeppsgosse, 27-21

Dagbok som skildrar resan finns bevarad. Författaren är okänd.

Ankom Surat i oktober och fann engelsmännen som herrar i staden. Efter tre månaders normal handel begärde nawaben 10 000 rupier innan något mer kunde utskeppas ”ty han var en fattig man”. I hemlighet fördes alla pengar, 30 000 rupier i två koffertar och en kista, från faktoriet till fartyget.

Kl 3 på morgonen den 20/2 arresterades svenskarna och deras hus omringades av 500 man av nawabens trupper. Nawaben ville ha en present på 400 000 rupier till den nye kungen. Då svenskarna vägrade fördes de till ”Lilla huset” där de bevakades strängt och plågades av vakternas skrällande musik och en hop råttor.

De fångna svenskarna sände då sitt skepp till Goa, varvid nawabens pretetioner föll först till 60 000 rupier och efter någon dag till 50.000, under hot om ”att behandlas illa”. ”Vi lära nog försvara skinnet en stund ” skrev kapten Grubb i sin dagbok. Den 17 mars enades de om 17 000 rupier och anlände den 15 augusti på redden till Wampoa.

Besättningen ombord hjälpte till med bärgningen av lasten från det förlista skeppet Prins Friederic Adolph.

Också beskriven i Carl H. Rappe, Dagbok för skeppet Rycksens Ständer på resa till Surat och Canton 1760–1762

2:a resan, till Kanton, april 1763 – aug 1764

Kapten: Daniel Shierman
Superkargörer: Friedrich Wilhelm König (död på hemresan), Carl Walter, Jacob Hahr, Gustaf Thollander, Ulric M. Valtinson.

3:e resan, till Kanton, 23/1 1765 – 27/7 1766

Kapten: Carl Gustaf Lehman
Superkargörer: Nicolas Heegg, Henric Herman Ditmer, Joh. Paul Eckerman, Joh. Paul Flygare

4:e resan, till Kanton, 15/12 1786 – 17/6 1770

Kapten: Jacob Habicht
Superkargör: H.W. Hahr

Jean Abraham Grill och Kanton

Endast för medlemmar

Prins Friederic Adolph

Byggt på varvet Terra Nova. Skeppsbyggmästare var i praktiken David Bagge även om han formellt hade titeln kvartersman. På 398 läster med 26 kanoner och 130 mans besättning.

1:a resan, till Kanton, dec 1753 – juni 1755

Kapten: Daniel Shierman
Superkargörer: Volrath Tham, And. Jurg. Groen, Frans Walter

2:a resan, till Kanton, feb 1756 – juli 1757

Kapten: Johan Rundsten
Superkargörer: George Kitchin, Andreas Gotheen, Dougald Campbell

3:e resan, till Kanton, 25/2 1759 – 20/8 1760

Kapten: Carl Gustaf Ekeberg
Superkargörer: Volrath Tham, Anders Gadd, Elias Hilleström, Jacob Hahr

4:e resan, till Kanton, jan 1761 – 3/9 1761

Kapten: Daniel Shierman
Superkargörer: Friedr. Wilh. König, Carl Walter, Jean Abraham Grill, Gustaf Thollander

Enligt vissa källor var Jean Abraham Grill inte superkargör utan assistent. Han stannde kvar i Kanton efter resan. Skeppet Prins Friederic Adolph förliste 1761 vid revet Prata på sin väg till Kanton. Kapten ombord var Daniel Shierman. Endast tre besättningsmän omkom.

Förlisningen efterföljdes av flera försök till bärgning av lasten. För kompaniets skull var Daniel Shierman, tillsammans med några av sina besättningsmän, tvungen att skriva en redogörelse för förlusten av ett skepp och dess fulla last:

Revet Prata som blev skeppet Prins Friederic Adolphs öde är i själva verket en liten arkipelag i Sydkinensiska sjön (mellan 116°40' och 116°55'O longitud, och 20°35' och 20°47'N latitud) bestående av ön Tungsha och två korallrev. Det är endast ön Tungsha som syns ovan vattenytan.

Revet Prata som blev skeppet Prins Friederic Adolphs öde är i själva verket en liten arkipelag i Sydkinensiska sjön (mellan 116°40′ och 116°55’O longitud, och 20°35′ och 20°47’N latitud) bestående av ön Tungsha och två korallrev. Det är endast ön Tungsha som syns ovan vattenytan.

Berättelse om Höglofliga Swenska Ost Indiska Compagniets Skepp Fredrick Adolphs förlust, som strandade d. 3die Sept 1761

Den 28 augusti 1761 togs departuren från Pulosapatte, hvarifrån wi räknade oss 5[grader]:9 Ost meridian difference, om middagen d 3 febr, Coursen hade redan om morgonen samma dag blifwit ändrad till N:1:W ifrån N och ehuru wi efter wår segling borde wara 1[grad]:15 W om Prata klippor, /: efter dess situation i Monsieur D’Après kartor:/ hölls så snart wi woro i deras Latitudo redan för solens undergång en god utsikt för dem, utan att minsta teken kunde skönjas af deras granskap, förr än klockan 7 3/4 då skeppet med ens befants i bråningarna och ögnabliket därpå tog grund. Hyckarne blefwo straxt kastade öfwerbord och masterne kappade, samt ankare utfört att winda det utaf, men en starck S.W. flod som stadigt dref der mehra inpå klipporna gjorde alla ansatser fåfänge tills xxx klocka 12 xxx bröt upp däcket och watnet rusade in med den häftighet att ingen vidare möyelighet sågs till skeppets räddning, hwilket innan klockan 3 om morgonen war alldeles wrak. man kunde därför intet annat widare giöra än tänka på att söka bärga besättningens lif, ju förr ju häldre att intet blifwa af de denna tiden wanliga Toufouner öfwerrumplad /: däraf 120 man och 2 passagerare klåckan 5 i fyra fartyg gofwo sig under wägen att söka närmaste land, lämnade efter sig 4de styrman och 19 man, som af egit wahl häldre blefwo efter, och hwilka wi efter wårt giorda löfte wid afgåendet tänkte wid lyckelig ankomst till land straxt att söka träffa; men i brist af tillräckelig handräckning på giord ansökan i catsi där vi /: d. 8 arriverade:/ intet kunde så åstadkomma som wi hiertligen önskat. Denna olycka hände på S.O. kanten af Pratas klippor i Nord Latitudo 20[grader](?) och är så mycket bedröfweligare, som ingen försiktig speculation blifwit försummad att förekomma densamma innan den hände och efteråth alla möyeliga steg blifwit tagne, att rädda skeppet därutan fått beklageligen förgiäwfes.

Att denna ofwan förde berättelse om Skeppet Fredrik Adolphs olycka, till alla dehlar är med sanningen öfwerens stämmande, äro wi alla under skrifne färdige med wår lifliga ed att bestyrcka.

Canton den 26 Now 1761

Daniel Shierman
Liwinius Olbers
Isaac Selle
Herman Celsing
Almroth
Somin W Schoting
Båtsman
Quartermästare
Matroser etc.”

Jacob Maules berättelse om skeppsbrottet (utdraget ur Jacob Maules journal är hämtat från Christer Feiffs artikel ”Skeppsbrott i Sydkinesiska sjön – ur Jacob Maules journal” ur Göteborgs Stadsmuseums bok (2000) Ostindiska Compagniet; affärer och föremål) på modernt språk:

Fredagen den 4 september

Vid vackert väder och avtagande vind råkade vi vid 20-tiden in i bränningarna söder om Prata Islands. Vi lade ror i lä, men strömmen förde oss ändå in mot klipporna. Livbåtarna sattes ut och folk började arbeta vid pumparna. Varpankaret kastades ut på bottnen av sand och korall. Vi styvhalade det och började kasta kanoner och andra tunga saker över bord. Skeppet stötte allt svårare mot klipporna och tog in allt mer vatten. Stormasten kapades för att göra skeppet lättare, men så knäcktes rodret och därmed flera bjälkar i stora kajutan. Vattnet strömmade in och pumparna gjorde inte längre någon nytta. Klockan 02 kapade vi fockmasten och en halvtimme senare mesanmasten.

Lördagen den 5 september

På morgonen klockan 05 övergav vi vraket med storbåt, slup och två jollar samt 120 man ur besättningen och två passagerare. På vraket lämnades styrmannen C U Stiernlöf och nitton man, som utan tanke på att rädda sitt eget liv valde att stanna kvar.

Vi styrde åt nordost, men strömmarna och tidvattnet gjorde att vi inte kom någon vart. Från vraket rapporterade man att man såg land och fiskebåtar (sampaner), sköt skott och hissade flagg. Strömmen var så stark att vi fördes åter in mot bränningarna. Vi ankrade, men ankaret ville inte få fäste i bottnen, så vi gjorde vårt bästa med segel och åror. Slupen sändes till vraket efter folk, vatten och stormasten till storbåten, men besättningen som var kvar gav oss ingenting.

Klockan 10 ändrade sig strömmen och satte mot norr. Vi seglade norrut längs banken på vilken syntes stora, höga stenar, som folket från vraket hade tagit för kinesiska fiskaresampaner.

Vi undersökte vårt vattenförråd och fann att det var för litet för så många. Vi övergav då vår plan att landstiga på ön Prata, eftersom vi inte trodde oss kunna finna färskvatten där, och beslöt att försöka nå kinesiska fastlandet. Styrde därför NVtN med frisk vind och vackert väder. Senare på dagen blev det stiltje och vi rodde ständigt. Värmen var olidlig. Vi ransonerade vattnet till omkring en deciliter per man två gånger om dagen och hade lite skämt bröd att uppehålla livet med.

Söndagen den 6 september.

Vinden NV, men mest stiltje. Vi hissade segel och rodde i skift. Vi delade folket vid årorna, så att hälften rodde i två timmar medan andra hälften låg under tofterna, inte precis någon angenäm vila i sådan trängsel och värme.

Nu började vi sakna vatten på allvar. En allmän jämmer utbröt, främst på grund av törsten som i den brännande värmen var starkare än hungern. Några drack saltvatten, vilket ökade besvären, ty en tom mage och en utmattad kropp kunde inte stå ut med bitterheten, utan följden blev svåra kräkningar och huvudvärk. Ingen vågade därefter dricka saltvatten, särskilt som det innebar att de inte längre skulle kunna ro, vilket var vårt enda sätt att komma vidare. Befälet måste sitta på tapphålet till vattentunnorna, så att inte vattnet skulle stjälas bort till allas vår undergång, särskilt som stiltjen och hettan kunde hålla på länge. Största delen av natten stiltje, mot dagningen svag, växlande vind. Fortsatte ro kontinuerligt.

Måndagen den 7 september.

Vinden SV, något tilltagande. Gjorde en mast av några åror, satte den vid aktersta mastfoten och hissade focken för att bättre hålla båten till vinden. Styrde NV. Mot aftonen sändes norska jollen för att loda, eftersom den seglade bäst. I natt kom jollen tillbaka och berättade att man sett ett par fiskare-sampaner. Jollen sändes tillbaka med en av våra passagerare, som var kines, för att undersöka om vi kunde få vatten. I dagningen såg vi åtskilliga sampaner och sedan Land till vår innerliga fägnad.

Klockan 07 kom jollen tillbaka, men utan vatten. Vi gjorde vårt bästa för att komma i land roende och seglande. Mot middagen styrde alla sampanerna in mot land till en hamn som låg där. Vår båt med den hemmagjorda riggen var tvungen att kryssa.

Tisdagen den 8 september och några dagar därefter.

Vinden SV och vackert väder. Vi kom närmare land klockan 14 och såg något som liknade en vattenrännil. Något ljuvligare kunde i vår utmattade belägenhet inte existera, vilket gav oss hopp att ännu en gång få räkna oss till de levande. Vi dröjde inte länge med att ankra och sände jollen för att hämta vatten. Slupen, som dagen efter att vi lämnade vraket skulle ha gått i förväg om de hade fått med sig förste styrman Levinius Olbers, övertalades då av honom att överge sina planer, men när de nu såg land kunde de inte låta bli att segla i förväg och kom först på kvällen tillbaka till oss. Emellertid kom några kineser ombord, som mot liten vedergällning gav oss vatten. Jollen kom också med vatten, så att vi blev räddade.

En Mandarin ville gärna tala med oss och skickade en liten Mandarin ombord, med vilken Herr Grill och den kinesiske passageraren gick iland. Vår jolle sändes att hämta dem och när vinden avtog lyckades vi med slupens hjälp ro till den hamn vi hade sett sampanerna gå in i. Vi ankrade bredvid en djonk, saknade hela natten våra jollar, men mot dagningen kom de tillbaka till oss. De hade rott förbi oss i mörkret. Många kineser med sina sampaner kom för att bese oss, eftersom de aldrig hade sett européer tidigare. Somliga visade sitt goda hjärtelag när de märkte att vi inte hade någon mat. De kastade till oss kokta potatisar, salt fisk och annat som de hade till hands.

Klockan 07 kom en Mandarin ombord, underrättade sig om vårt tillstånd och lovade all hjälp och tog vår jolle med sig, samtidigt som Storbåten placerades närmare land. Vi som var med jollen blev på stranden mottagna av en mängd människor som hade kommit från olika håll för att få se så underliga djur som vi. De stod långt ut i vattnet längs hela stranden och visade sin förundran genom allmän tystnad. Tillsammans med alla åskådarna fördes vi upp genom staden till Mandarinen, som mottog oss mycket artigt och bjöd på många sorters mat och förfriskningar. Mat och dryck skickades också ner till båten. Vi fördes senare med båten till en nätt liten stad, Kattzi kallad, där en stor pagod blev inrymd till vår tjänst. Rapport om vår olycka sändes till Kanton, men vi skulle bli kvar tills vidare order gavs. Andra dagen efter vår ankomst anhöll vi om att få låna en liten djonk med vilken vi kunde gå för att hämta det kvarlämnade folket på vraket. Vi fick alldeles avslag, eftersom man väntade en tyfon och det skulle ha varit riskfyllt att försöka ta sig dit.

Tisdagen den 22 september hade vi fått klartecken att låna en djonk och kvittera ut nödvändig proviant för resan upp till Kanton. Då kom det en tyfon så att resan först kunde påbörjas den 28 september. Den 30 september passerade skeppen Bocca Tigris, där kapten Schierman och superkargörerna for i förväg upp mot Kanton. Vid middagstid såg vi Riksens Ständers långbåt komma på andra sidan viken. Vi gjorde tecken att få tala med dem, men de kom inte närmare. Vi hörde bara ordet Prata nämnas. Morgonen därpå kom vi till Wampoa, där vi fick veta att de som hade lämnats kvar på vraket hade tillverkat en pråm och tagit sig iland med den. Kapten Grubb på Riksens Ständer hade då bestämt sig för att med sin långbåt och två sampaner gå till Prata för att bärga penningkistorna och att det var honom vi hade mött vid Lejontornet.

Flera försök att bärga lasten gjordes:

Utdrag ur Capitaine Baltzar Grubbs journal hållen ombord på Skeppet Riksens Ständers longbåt, under resan från Wampoa till Skp Fredrick Adolphs wrak, som strandat på refwet Plata.

Lördagen den 3 O-bre 1761 Winden N o N:O kl 8 om morgonen gingo wi från Skpt Riksens Ständer, neder till Bocca Tiger, att möta wåra Schampaner, som skulle gå till klipporna Plata, kl 12 om middagen mötte wi resten af Fredrick Adolphs besättning, som kommit i land wid Catsi, kl. 8 om aftonen kommo wi till anckars där wåra Schampaner lågo.

Måndagen den 5-te. Om mårgonen grå mulen luft, med en tilltagande kuhling … kommo under segel och lofwerade till kl 12. Om middagen då strömmen föll starckt emot, woro nödsakade att anckra, kl. 5 om aftonen gingo wi åter till segells… kl. 10 om aftonen kom till anckars.

Tisdagen den 6-te … lyfte anckar och gick längre upp under landet, att komma på bättre anckare grund, ty winden såg, som skulle blifwa mehra tilltagande, emot middagen stillnade af, lågo hela dagen och natten stilla.

Onsdagen den 7-de. Morgonen aldeles stilt, lyfte anckare ock kom kl 5 under segel, men brukade mest wåra åhror…

Lördagen d 10 october. Hördes susning af bränningar uti W. N.W. liten kultie, wände wid solens uppgång, fick sikte af Fredrick Adolphs wrak… anckrade kl.9 tätt därwid.

Uti Skpt woro 2-ne hundar, 2-ne katter, 1 får och 1 swin hwilka woro lefnade, men kunde ey bärga mer än en hund och en katt, ty de andra kreaturen woro så wilda att de kröpo undan…”

Skeppet i övrigt var svårt skadat och inget gick att bärga från hytterna.

Om försöken att bärga lasten har också David Sandberg skrivit:

21/9 Sänder kapten [Baltzar] Grubb tillsammans med Michael Grubb med båten till Macao för att utforska vad som skett och om det går att rädda något.

29/9 Kapten Grubb återkommen. Har ackorderat med 2 tonkaijsampaner att gå till det strandade skeppet med nödiga dykare ombord mot 10% penningar och 40% av varor. De har inget att fordra men behåller de 200 piaster de uppburit. Långbåten dit med 30 man.

13/10 Kl 2 om natten kom slupen till staden med berättelsen att Kapten Grubb var lyckligen återkommen från Prata och hade bärgat 48 kistor av kompaniets penningar och en privat kista.

I januari 1762 anlitades 2 sampaner som åtog sig bärgningen och som under ledning av Herr Sternlew gjorde en expedition i mars samma år. Man gav sig av i slutet av mars. Först den 18 april nådde man Prata. De två medföljande sampanerna vände plötsligt om i det hårda vädret, något som Sternlew noterar i sin loggbok. Han kunde bara konstatera att de försvann ur sikte. Dagen efter väntade man förgäves på den båda sampanerna vid Prata.

I april gjordes ett nytt försök, nu med bland annat 16 portugiser som anlitats i Macao. Omkostnaderna för alla bärgningsförsök finns noggrant nedtecknade, så väl som anteckningar över expeditionerna dag för dag.

Ett trettiotal av besättningsmännen kunde återvända som passagerare på Riksens Ständer. De övriga tilläts ta hyra på engelska och holländska fartyg.

I juni 1762 gjordes så ytterligare en resa till vraket. I anteckningarna från expeditionen står att läsa:

Söndagen d. 13 juni 1762 Klockan 12 kom till anckars wid wraket. … Kl 17″ 1 anckrade uti båtnen som låg några båts längder ifråna wraket syntes åtskilliga stora fiskar som satte en liten rädd håga uti dykarne.

Så småningom bärgade en hel del av skeppslasten. Till sin hjälp hade Svenska Ostindiska Kompaniets representant ett antal inhyrda kineser som assisterade vid bärgningen.

Inventarium öfwer det som respective Swenska ost Indiska Compagniets Räkning blef genom Herr Sternlew bärgat utur wraket Fredrick Adolph, under dess andra expedition till grundet Prata i Juni Åhr 1762.

1 kista penningar, som wid upphissningen gick sönder, då 313 Piaster föllo i siön, hwilka icke återfås kunde, hwarför upptages de behåldna xxx 3687 :- 314 tackor tenn …

In alles bärgades 322 tackor, men som Chineserna påstodo att 8 däraf woro utur en Junck tagne, som wid samma ställe hade strandat, då lämnades desse 8 tackor till Schampan folket, hälst som Herr Sternlew besannade deras påstående. Ofwannemnde 8 tackor woro äfwen af mindre storlek och märckte med V, wägde ock endast 35 Catty hwarje.

Gammalt järn, järnband, spik…
34 tackor tackjärn…
gamla koppar kitlar, pannor, castruller, liusplåtar, gamla tennfat, tallrickar,
17 wärjor aldeles råstige och fördärfwade
26 bajonetter dito dito
1 mousquet
24 dito pipor, krkiga, rostiga och fördärfwade
6 pistoler
1 dunderbössa
3 dunderböss pipor
1 Azisruth (?) compass utan lådan
ditto aldeles sönder
4 ordinarie compasser
3 4 timmars glas
2 2 timmars glas
1 1 timmes glas
1 logglas
19 boutellier Xeres Win
33 boutellier rödt win
medicins kistan
diverse winglas, wattnglas etc.
1 fönster med 6 rutor
1 fönster med 3 rutor
2 fönster med 1 ruta
4 st fönster glas
5 st flaskor olja

Inventarium öfwer det som för privatas räkning blef genom Herr Sternlew bärgat under dess andra expedition till grundet Prata, in junio utur det därstädes förolyckade skeppet Fredrick Adolph.

För Cap-ne Shierman

1 coffert med gamla linnetyg och 1 råck
1 skriflåda
5/2 carot
1 snusrefjärn af bläck
1 liusstake af bläck
2 dosor spankst snus
1 låda med några böcker och papper

För Jean Abraham Grill

1 nattrock af scotskt tyg
36 catty, 14 XX 907 cash coraller af diverse sorter
19 st fönsterglas

För Herr Lewinius Olbers

2 st octanter
4 st fruntimmers solhattar

För Herr Isaac Selle

1 octant
1 flaskfoder med 16 flaskor

För Öhrman som passade upp Cap-ne Stiernman

2 Flauto Trawersierer
1 violin med foder
45 koppar plåtar …

För obekandta ägare

41 st käppar
2 st räkne taflor
1 st skriflåda af bläck med 2 sandbössor
3 st twåhl
1 flaska arrack
14 st toma flaskor
43 bouteiller arrack
Gamla linnetyg och kläder som föllo i stycken då man dem handerade.

Dessutom blefwo en hop med böcker, siöchartor och journaler för diverse bärgade, som här förwarade tills deras återkomst.

Likaledes en bundt med insydda documenter afledne afledne assistenten Ross tillhörige.

Av det bärgade godset kunde en del tenn, järn och koppar säljas vilket till sist inbringade lite pengar. Man lyckades till och med sälja en del av de privata tillhörigheterna som Sternlew hade hämtat upp från vraket. En del av intäkterna från försäljningen gick till att betala de kineser som assisterat vid bärgningsarbetet.

 

Grubb – två familjer utan känd släktskap

Del 30 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Vilhelm Mikaelsson Grubb (1688-1753) var handelsman och politiker. Han var gift med Maria Catharina Ekman, (-1762), dotter till direktören vid Barnängens klädesfabrik, kommissarien Hans Ekman (1667-1741) och Catharina Christina Lagerstedt (1683-1724). Hennes syster Juliana Lagerstedt (-1722), var enligt vissa uppgifter gift med  en Michael Nilsson Grubb, som dock inte kan vara identisk med direktören i Ostindiska kompaniet,  i dennes första gifte. Kanske var denne kusin till Nils Grubb (1694-1749), far till den Michael Grubb som blev direktör i Ostindiska kompaniet (se nedan).

Ovan nämnde Michael Nilsson Grubb var i sitt andra gifte gift med Anna Maria Schmeer (1702-88). Hennes bror var Johan Henrik Schmeer (1697-1768), grosshandlare. Hans döttrar med Hedvig Dorotea Spalding (1703-65) var Anna Maria Schmeer (1733-84), gift med Jacob Schutz (1709-72), direktör i Ostindiska kompaniet åren 1770-72, Christina Charlotta Schmeer (1735-84), gift med Daniel Pettersson (1720-1802), borgmästare i Göteborg och Hedvig Schmeer (1737-91) gift med ägaren till Uttersbergs bruk Johan Wegelin (1711-89). Daniel Petterssons bror, Johan Fredrik Pettersson, var superkargör i Kanton för Ostindiska kompaniet.

Vilhelm Grubb ägde ett stenhus vid Skeppsbron och ett vid Stortorget, 9/32-delar av ett sockerbruk, saltbodar vid Södra Bergen, malmgård och kvarngård vid Skinnarviken, trädgårdstomt vid Hornsgatan, stall med vagnbod vid Munkbron samt Farsta skattehemman, Hökarängen och Aspviken, samtliga i Brännkyrka. Som handelsman samarbetade han mycket med Henrik Hahr.

Alla Vilhelm Grubbs döttrar kom att gifta sig med rika och betydande män. Catharina Christina Grubb (1723-1777) var gift med direktören i Ostindiska Kompaniet Niclas Sahlgren (1701-76) i dennes andra gifte. Maria Catharina Grubb (1726-1783) var gift med grosshandlaren William Tottie (1705-66) i dennes första gifte. William Tottie var bror till den mer kände Charles Tottie 1703-76). Tredje dottern Wilhelmina Grubb (1728-62) var gift med en annan direktör i Ostindiska, Nils Ström (1714-1783) i dennes första gifte. Magdalena Grubb (1732-1802) var gift med Olof Ström (1716-74), bror till Nils Ström och Ulrica Grubb (1733-84) med Volrath Tham (1721-82), superkargör i Ostindiska kompaniet. Nils och Olof Ströms mor var Anna Elisabeth Sahlgren (-1733), syster till ovan nämnde Niclas Sahlgren och systrarna till till de två bröderna Ström var gifta med andra mäktiga i Ostindiska kompaniet.  Hans Wilhelm Grubb (1724-98), son till Vilhelm Grubb, var gift med en kusin till bröderna Ström, Emerentia Eleonora Ström (1733-1806).

Hur de olika medlemmarna i familjen Grubb eventuellt var släkt är inte känt mer än att den förstnämnde Michael Nilsson Grubb (vars släktskap till den andre Michael Grubb i Ostindiska förefaller oklar) var svåger med Vilhelm Grubbs svärfar som nämnts ovan. Sannolikt finns det kopplingar mellan dem alla då Nils Grubbs son Michael Grubb (1728-1808) samarbetade nära med Jacob Hahr (1727-85), son till Henrik Hahr, när de båda två var superkargörer för Ostindiska kompaniet i Kanton och dessutom var de båda kompanjoner med Jean Abraham Grill (1736-92) och sysslade med privat handel i stor omfattning. Bland annat deltog man i opiumhandeln med Kina.

En del uppgifter gör gällande att Michael Grubbs mor Gunilda Grubb var syster till Vilhelm Grubb,  men det förefaller vara en falsk uppgift.

Gunilda Grubb var sångförfattare och pietist och Michael Grubbs far Nils Grubb var inspektor vid järnvågen i Stockholm. Modern härstammade från Norrlandssläkten Grubb och Bureätten liksom fadern. Hans syster var Catharina Elisabet Grubb. Michael Grubb var en av dem som grundade det första svenska handelskontoret i Kanton, och var från 1766 en av Ostindiska kompaniets direktörer, under den tredje oktrojen, och han hade posten till 1770 då han gick i konkurs och tvingades lämna direktionen. Tre gånger ledde hans våghalsiga och riskfyllda affärer till att han måste göra konkurs. Under åren som det gick bra för affärerna ägde han Garphyttans bruk och alunverket i Latorp. De två bruken övertogs 1776 av familjen Grill. Under åren som direktör adlades Michael Grubb med namnet af Grubbens.

Baltzar Grubb (1725-66), var sannolikt bror till Michael Grubb men Gösta Hahr anger i boken om Hinrich Hahr som utgavs 1966 att han var son till Mikael Nilsson Grubb, var också engagerad i Ostindiska kompaniet. Som kapten på fartyget Riksens Ständer under resan 1760-62. På resan var Henrik Wilhelm Hahr (1724-94), bror till Jacob Hahr, superkargör tillsammans med David Sandberg, Chr. Hinr. Braad, Magnus Borgman och B. Fr. Ritterberg. Baltzar Grubb var också kapten på Prins Carl under resan till Kanton 1758-59 då Michael Grubb,  Christian Tham och Joh. Fredr. Pettersson var superkargörer och på Enigheten 1754-55 med Olof Ström, B. Borgman och Peter J. Berenberg som superkargörer.

Michael Grubb (af Grubbens) var i sitt första gifte gift med Beata Christina Kijk, dotter till bergsrådet J.J. Kijk och Christina Bladh. Christina Bladh var faster till Peter Johan Bladh (1746-1816), bl.a. superkargör i Ostindiska kompaniet med placering i Kanton 1777-84. Peter Johan Bladh var också kusin till superkargören Carl von Heland. Michael af Grubbens son, i andra äktenskapet med Sofia Elisabeth Wasz, Nils Wilhelm af Grubb var kirurg som var verksam både civilt och i marinen, och blev provinsialkirurg i Stockholms län och assessor. Hans fru var Sofia Magdalena von Heland.

Hahr – frimurare i Ostindiska kompaniets tjänst

Del 29 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Hinrich Hahr (1693-1747) föddes i Tyskland och flyttade till Sverige där han gick under namnet Henrik Hahr. Han gifte sig med en dotter, Anna Christina Küsel,till den förmögne grosshandlaren Simon Fredrik Küsel (1669-1742).

Två av Henrik Hahrs söner blev aktiva i Ostindiska kompaniet som superkargörer, Jacob Hahr (1727-85) och Henrik Wilhelm Hahr (1724-94). Henrik Wilhelm Hahr genomförde fem resor som superkargör ombord på olika fartyg. Jacob Hahr samarbetade mycket med Michael Grubb (1728-1808) och Jean Abraham Grill(1736-92) när han var superkargör i Kanton 1769-1775. Precis som Jean Abraham Grill handlade han både för egen del och för kompaniets del. Han deltog också i opiumhandeln i likhet med Jean Abraham Grill, men han handlade också för sin frimurarloges del. Något som Grill inte gjorde. Opium inköptes i Bengalen där odlingen av opiumvallmo var omfattande. Ostindiska Kompaniet och dess superkargörer köpte opium i Bengalen för försäljning i Kina. Som ett exempel ska Jacob Hahr, som periodvis vistades länge i Indien, år 1767 ha sänt 10 ton opium till Jean Abraham Grill i Kanton.

Överhuvudtaget hade frimurarna en ganska stark ställning inom Ostindiska Kompaniet. Frimurarlogen i Göteborg som startade 1755 hade redan år 1759 102 medlemmar. Av dessa var 25 anställda inom Ostindiska Kompaniet. Det var dyrt att vara med så det krävde goda inkomster

Superkargörerna Friedrich Habicht, grundare av frimurarlogen i Göteborg, John Pike d.y. (son till John Pike d.ä.), Anders Gadd, Johan Adolf Smedberg och som redan nämnts Jacob Hahr var frimurare. Det var också kaptenerna Carl Gustaf Lehman (1714-1777) och Carl Gustav Ekeberg (1716-1784). Ekeberg och Lehman var kompaniets flitigaste kaptener. Ekeberg gjorde 10 resor varav 7 som kapten och Lehman gjorde 6 resor som kapten. Totalt var omkring 40 av Ostindiska kompaniets superkargörer och ungefär hälften av kaptenerna frimurare. Ostindiska kompaniets personal grundade en frimurarloge i Kanton.

Henrik Wilhelm Hahr var gift med Catharina Magdalena Rothstein (1742-1820), dotter till Anders Rothstein, rådman i Stockholm. En av hennes systrar var gift med den framgångsrike grosshandlaren Joachim Daniel Wahrendorff. Denne kom att bli en av Sveriges största gods- och bruksägare och var affärspartner med Carl Gottfried Küsel (1729-1795), bror till Henrik Hahrs fru Anna Christina Küsel och därmed morbror till Hans Wilhelm Hahr. Carl Gottfried Küsel var direktör i Ostindiska kompaniet 1770-1786. Henrik Wilhelm Hahr var kusin med Christian Hebbe (1698-1762) och  Jan Christopher Pauli. Christian Hebbe investerade i Ostindiska kompaniet och sonen Simon Bernhard Hebbe (1726-1803) var direktör i Ostindiska mellan 1799 och 1803. Henrik Wilhelm Hahr var ägare till egendomen Graneberg i Södermanland. Graneberg ärvdes av sonen Henrik Wilhelm Hahr (1769-1802). Denne dog barnlös och egendomen övertogs av brodern Jacob Hahr (1774-1809).

En tredje bror till Jacob Hahr och Hans Wilhelm Hahr var Gottfrid Hahr, apotekare och innehavare av Apoteket Hjorten fram till 1778. Anna Elisabeth Arfvidsson (1753-1831), dotter till Christian Arfvidsson i första äktenskapet  var gift med Isaac Hahr (1732-1813), ytterligare en son till Hinrich Hahr.

Ostindiska kompaniet och opium

Del 16 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Det är uppenbart när man läser källmaterial och utländsk forskning att Svenska Ostindiska Compagniet (SOIC) och dess anställda sysslade med opiumhandel. Opium producerades i Indien och såldes med stor profit i Kina. Ofta via mellanhänder i Batavia (nederländsk koloni, det nuvarande Djakarta) och i de olika Ostindiska kompanierna. Näst äldst av dessa är det nederländska ostindiska kompaniet,Vereenigde Oost-Indische Compagnie (VOC). Detta bolag grundades 1602 och gick i konkurs 1798. Det är med detta bolag man måste börja när man ska undersöka de ostindiska kompaniernas opiumhandel eftersom bolaget till en början var det överlägset största och det dominerade totalt på 1600-talet. När det gäller VOC är dessutom opiumhandeln väl belagd i källor och historiska dokument. Det finns också en hel del forskning i ämnet till skillnad från när det gäller det Svenska Ostindiska kompaniest handel med opium.

Centralt för opiumhandeln var Batavia som grundlades i ett område på Java som erövrades av VOC år 1619 och som från 1620 var VOC:s högkvarter i Ostindien. Handelsstationer upprättades på många håll i Ostindinen och för opiumhandeln var de i Bengalen och stationen i Kanton de viktigaste vid sidan av Batavia. Man kontrollerade snart stora delar av den Indiska västkusten och 1663 hade Portugal bara kvar Goa. På samma sätt hade VOC redan tidigare (1659) tagit kontroll över Sri Lankas kust. 1669 var VOC världens största företag med 50 000 anställda, 10 000 soldater, 150 handelsfartyg, 40 krigsfartyg och var enormt vinstgivande. Under 1700-talet minskade bolagets inflytande, man drevs ut ur Indien (Malabarkusten, Coromandelkusten, Bengalen) och kryddmonopolet bröts samtidigt som den interasiatiska handeln som VOC hanterade minskade. Profiterna blev allt mindre och företaget hmanade så småningom i allvarliga problem. Efter det fjärde brittisk-nederländska kriget i slutet av 1700-talet var VOC bankrutt.

Opium blev ett sätt för företaget och dess anställda att öka profiterna och att kompensera för det förlorade kryddmonopolet. Opium odlades på denna tid i färmst Bihar och Bengalen i Indien där engelsmännenn efter hand kom att i stort sett fullständigt kontrollerar utförseln. Men i slutet av 1600-talet och början av 1800-talet så stod anställda i VOC och VOC för större delen av handeln med opium från Bengalen till Kina. Efter att det skördats i Bengalen så fördes råopium till Batavia där det processades för vidare försäljning till Kina och på Java:

På 1600-talet hade holländarna i Holländska Ostindiska Kompaniet (fortsättningsvis benämnt VOC) de största resurserna, inte minst militärt, och de skapade en betydande marknad för opium i Ostindien (numera Indonesien) dit de exporterade allt större mängder opium. År 1602 uppges VOC´s export till Java och Madura ha varit bara 2 ton för att ha ökat till 35 ton år 1678 och 80 ton år 1715. (Prakash s145, 151).

Den ökade konsumtionen av opium i Kina, som på 1800-talet skulle bli världens utan jämförelse största opiummarknad, byggdes upp under 1600-talet, delvis från opiumtrafiken på Indonesien (Prakash s 152, Bello s 149). Främst kinesiska affärsmän kom till Batavia där de sålde typiska kinesiska varor som kinesiskt råsilke, porslin och te m.m och i stället köpte stora mängder opium som sedan delvis exporterades till Kina. Så sent som år 1660 köpte dessa handlare inget opium, men 1674 stod opium för nära 5% av deras inköp för att växa till 34 % redan år 1682. Batavia var således redan på 1600-talet en mellanstation för Indiens export av opium till Kina. Något som senare under 17 och 1800-talen sannolikt utnyttjades av även andra bolag som t.ex. det svenska Ostindiska Kompaniet, vars skepp ofta anlöpte just Batavia.

VOC sökte monopolisera exporten till Indonesien då den var mycket lönsam men just därför lyckades de inte därmed. Konkurrens från bl.a engelsmän, danskar, portugiser men också indier och kineser m.fl skapade problem. 1682 lyckades det holländarna att slå ut BEIC från handeln på Indonesien genom att de militärt intog BEIC´s bas i Bantam. Först år 1707 kunde BEIC återuppta denna handel. Men de privata engelska handelsmännen, vilka ofta dessutom var anställda i BEIC – var svårare att eliminera och t.ex. år 1706 sände dessa minst 30 ton till Indonesien (Prakash s154).

VOC´s största konkurrens kom till deras förtret från deras egna tjänstemän som smugglade in stora mängder till Indonesien. År 1676 uppges de ha  smugglat in ungefär 70 ton opium , dvs mer än vad VOC importerade detta år.   VOC´s motdrag blev att införa allt hårdare straff för smugglingen och år 1683 införde man dödsstraff, men inte heller detta påverkade smugglingen nämnvärt. Orsaken var att VOC´s tjänstemän genom privat handel kunde skaffa sig fantastiska privatförmögenheter. Ett bra exempel på hur privathandeln i opium var ett lätt sätt att grunda en betydande personlig förmögenhet ges av Rowntree i hans bok ”The imperial drug trade” (även Trocki s37) : En Mr Lucas, i VOC´s tjänst på Malacca i slutet av 1600-talet skapade sig på 10 år en förmögenhet om ungefär £ 100,000 i privat handel med opium ( vilket motsvarar c:a 145 miljoner pund i dagens penningvärde, baserat på genomsnittslön för respektive tidsperiod. )

Handeln med opium var mycket lönsam och bolaget ville ha kontroll på den så därför bildade man 1745 ett opiummonopol, Sociëteit tot den Handel in Amfioen (Amfioen=Opium, dvs Opium-kompaniet). VOC skulle stå för importen och Amfioen för vidareförsäljning i ett försök att stoppa den smuggling som bedresv av anställda i VOC, britter, skottar och svenskar. 1756 erövrade britterna Calcutta i Bengalen, utplånade en krigsflotta från VOC och stängde de nederländska faktorierna (handelsstationerna) i Bengalen. Man blev beroende av britterna för opiumhandeln och med tiden sjönk vinsterna rejält. 1796 likviderades Amfioen och två år senare gick VOC i konkurs. Som ett resultat av krig och förlust av de stora vinsterna i opiumhandeln. Opiumhandeln via Batavia och på Java övertogs från 1824 av Nederlandsch Handels Maatschappij (NHM) och senare av Opiumregie. NHM kom med tiden att förvandlas till en bank som senare blev en del av den stora banken ABN, idag ABN Amro.

Från 1756 kontrollerade British East India Company helt exporten från Bengalen och också avsättningen i Kanton:

Under andra halvan av 1700-talet bekrigade och ockuperade England ett antal indiska stater mycket i syftet att skapa ett opiummonopol. Redan år 1754 hade BEIC lyckats skapa fullständig kontroll på opiumhandeln å Indiens västkust varvid de också hade förbjudit alla andra parter att handla med opium.

Genom att öka sin militära kapacitet i den viktigaste indiska delstaten, opiumstaten Bengal, provocerade England fram slaget vid Plassey år 1757 där de besegrade Bengals indiske härskare, Nawaben Seraj-ud Daula. Därmed uppnåddes politisk kontroll över opiumhandeln även på Indiens östkust så att engelsmännen kunde grunda ett starkt opiummonopol som förhindrade andra opiumhandlare inkl. de holländska, spanska och portugisiska kompanierna från att delta i opiumhandeln.

Nästa steg för ökad lönsamhet var att systematiskt odla upp land för en ökad produktion av det lönsamma opiumet. Därvid lagstiftade de om för England fördelaktiga inköpspriser samtidigt som de förbjöd från England fristående inköpare att verka. Resultatet blev mycket missnöje när de indiska bönderna förlorade den tidigare höga lönsamheten på opiumodlingen. Detta missnöje ledde ofta över till våldshandlingar inklusive regelrätta väpnade uppror.

En viss del av det opium som producerades reserverades dock för VOC och sändes med deras skepp till Batavia. Men brittiska handelsmän fortsatte att smuggla opium till Indonesien och dominerade handeln från åren omkring 1760 i stora delar av Ostindien. Där och i Bengalen köptes av allt att döma en del av detta upp av svenska handelsmän, ofta anställda superkargörer i SOIC och av det svenska Ostindiska kompaniet. Det brittiska East India Company var ett aktiebolag som grundades år 1600 som Governor and Company of Merchants of London Trading into the East Indies. Från 1708, efter en fusion med ett konkurrerande brittiskt bolag hette bolaget United Company of Merchants of England Trading to the East Indies. Mellan 1757 och 1858 kontrollerade British East India Company (BEIC) Indien och därmed också exporten av opium. Sistnämnda år övertogs styret av brittiska staten och 1874 upplöstes British East India Company. Opiumhandeln via Kanton kom från 1830-talet till 1870 att i stor utsträckning att gå via bolaget Jardine, Matheson and Co, idag ett jätteföretag registrerat i skatteparadiset Bermuda med cirka 240 000 anställda och ägt av grundaren William Jardines ättlingar, familjen Keswick.

Britttiska och skotska handelsmän som stängts ute från British East India Company liksom handelsmän i det som idag är Belgien, då kontrollerat av huset Habsburg i Österrike ville ville också delta i den lukrativa asiatiska handeln. Dessa tog då initiativ till att bilda Kaiserliche Ostender Kompanie,Oostendekompaniet (flamländska förkortningen är GIC). Detta bildades 1717 i Oostende. Mellan 1715 och 1723 sände bolaget 34 fartyg till Ostasien, Kina, Malabarkusten, Coromandelkusten, Bengalen, Surat osv och mellan 1724 och 1732 ytterligare 21 fartyg, huvudsakligen till Kina. Bolaget hade två faktorier, ett i Bankipur och ett i Cabelon, bägge i nuvarande Indien. Färderna finansierades av flamländska, brittiska, nederländska och franska handelsmän. VOC, BEIC och det franska CFT motsatte sig det österrikiska bolagets verksamhet starkt. Genom påtryckningar från Nederländerna, Storbritannien och Frankrike backade den österrikiske kejsaren och bolaget upplöstes formellt 1731 efter att ett först beslut om upplösning tagits redan 1727.

Flera av de personer som var verksamma i bolaget tog därför intiativ till det Svenska Ostindiska kompaniet som formellt bildades 1731. Colin Campbell var en av dessa. En viktig del av Oostendekompaniets verksamhet tycks ha varit just opiumhandel, med inköp i Bengalen till en början och senare med inköp i Batavia. Efter att beslutet om upplösning togs av den österriikriske härskaren försvann möjligheten för Oostendekompaniets självständiga handel och 1730 erövrades deras faktorier av britterna. I slutet seglade flera av Oostendekompaniets fartyg udner vad man skulle kunna kalla bekvämlighetsflagg, ett seglade exempelvis udner polsk flagg. Fartygen angreps liksom SOIC:s fartyg senare mycket sällan av pirater och många anser att det beror på att Oostendekompanet liksom det svenska kompaniet till en början rekryterade många personer som tidigare varit pirater som besättningsmän och delägare:

England och dess koloni Indien har under början av 1700-talet problem med pirater baserade på främst ön Madagaskar. England svarar med att i lag förbjuda deras verksamhet år 1717.

För att få en legal ram för bl.a. sin opiumhandel på Kina nalkas dessa stormakten Sveriges kung Karl XII som mot mycket stora ekonomiska löften år 1718 utfärdar ett privilegium om ett ostindiskt kompani för dem. Kungens död i Norge och stormakten Sveriges fall samma år omöjliggör dock svensk militärt beskydd för piraternas tilltänkta handelsföretag i sydostasien och dessa börjar i stället verka genom Ostende-kompaniet.

Redan år 1720 är de framgångsrikt etablerade i opiumstaten Bengal med en enligt Keay ”hänsynslöst framgångsrik” handel på Kina med hemförsel av vinsterna från det insmugglade opiumet i form av teimport i stor skala. År 1723 auktoriseras deras företag legalt av dåvarande stormakten Österrikes regent Kejsar Karl VI och deras företag beskyddas från militära ingrepp av Holland och England av Bengals indiske härskare genom inte minst de betydande belopp Ostendekompaniet kan betala till denne tack vare den omfattande handel som möjliggörs av Österrikes beskydd och sponsring.

Denna utveckling kunde förutses redan år 1726 då det stod klart att Österrikes regent Karl VI skulle annullera OstendeKompaniets licens. Redan då börjar därför vissa av OstendeKompaniets aktörer söka en alternativ legal ram för sin handel, inklusive opiumhandeln.

Flera andra embryon till ”ostindiska kompanier” uppstår som en konsekvens härur, bl.a. ett år 1729 i Altona (Hamburg) samt ”Asiatisk Compagni” i Danmark och slutligen också det Svenska Ostindiska Kompaniet – fortsättningsvis förkortat ”SOK” – vars första ansökan om av Sverige licensierad verksamhet inlämnas år 1729 av Heinrich König.

Denna ansökan hade föregåtts i slutet av 1720-talet av ett avslag till ett förslag från förre guvernören på Bahamas, Rogger, om att bilda nytt svenskt kompani med säte i Göteborg varvid en handelsstation särskilt skulle byggas på Madagaskar. Involverade i detta projekt var bl.a. Niklas Sahlgren och Colin Campbell samt flera andra från det beryktade Ostende-Kompaniet.

Från 1729 fick det brittiska BEIC inte längre exportera opium på egna fartyg från Indien, man licensierade då istället indiska fartyg och tillät privata handlare att delvis hand om handeln, dvs föräljningen i Kanton för vidare smuggling till Kina. Främst bland de privata bolagen var ovan nämnda Jardine, Matheson & Co. Andra privata företag engagerade i handeln var ( i slutet av 1700-talet och på 1800-talet) de US-amerikanska bolagen Edward Carrington & Co i Providence och  Perkins & Co i Boston. Förutom inköp av opium i Batavia så verkar det som om svenska superkargörer, kaptener och handelsmän som uppehöll sig i Ostasien tog del av denna verksamhet liksom många anställda inom BEIC:

3. Givetvis fanns det fler sätt att skapa sig en privat förmögenhet än genom privata affärer i opium. Korruption, bedrägeri, stölder eller varför inte understödjande av sjöröveri som t.ex. Svenska Ostindiska Kompaniets superkargör Barrington sannolikt hade gjort sig skyldig till? Men sådana brott bestraffades hårt och för privat opiumhandel riskerade man inga straff intill slutet av 1800-talet. Opiumhandeln i Indien monopoliserades visserligen år 1765, men privat opiumhandel belades inte med fängelsestraff förrän år 1878 då ett straff infördes om maximalt 1 års fängelse och/eller högst 1000 rupier i böter, en mindre summa inom opiumhandeln. Med tanke på att holländarna inte ens med dödsstraff år 1683 kunde förhindra sina tjänstemän att smuggla in opium till Batavia så kan man lätt föreställa sig hur stora privata opiumaffärer engelsmännen i Indien – ohindrade av lagstiftning däremot – måste ha gjort !

4. Kina öppnade Kanton för handel med europeerna år 1699. Detta ledde snart till en mer betydande opiumhandel in till Kina. Därför införde Kejsaren år 1729 dödsstraff för opiumhandeln varefter BEIC inte legalt kunde frakta opium in till Kina. BEIC valde då i stället att sälja sitt opium till handlare i Indien som sedan smugglade in det i Kina med sina privat ägda skepp. Skeppen licensierades av BEIC för opiumexport till Kina förutsatt att deras besättning löd order från BEIC´s superkargörer i Kanton. Annars drogs licensen in och de kunde i princip fängslas. BEIC skapade alltså avsiktligt redan år 1729 och efter att Kina hade infört dödsstraff för opiumhandel en organiserad och licensierad smuggling av opium på privata handelsskepp från Indien till Kinas väldiga opiummarknad. I kombination med frånvaron av straff för privat opiumhandel i Indien öppnade detta givetvis för en väldig privathandel till Kina.

5. Efter erövringen av opiumstaten Bengal började BEIC´s tjänstemän i Bengal tjäna verkligt stora pengar. I boken ”East Indian Fortunes” visar Marshall att engelsmännen i Indien skickade privat hem åtminstone £15 miljoner pund ( c:a 20 miljarder pund i dagens penningvärde beräknat på medellön) i perioden 1757-1785 jämfört med minst 3 miljoner pund i samtliga år dessförinnan. Dvs på bara 27 år skickade de 5 gånger mer brittiska pund i form av nya privata förmögenheter än allt de hade skickat dessförinnan under 1600- och 1700-talen t.o.m. År 1756 . Observera därvid att en förmögenhet om bara tusen pund vid denna tid var en mer ovanlig förmögenhet än vad en miljon pund är i dag.

De icke existerande straffen för privat opiumhandel betyder ju i praktiken att BEIC tillät sina tjänstemän en ”extra inkomst” av detta slag. Och det betyder också att kommersiella omständigheter som påverkade engelsmännens opiumhandel negativt, men som kunde regleras med ett krig – där den höga krigskostnaden togs av BEIC – bara var till fördel för tjänstemännen inom BEIC. Detta kan förklara varför tjänstemännen tog initiativ till krig som BEIC förklarade sig vara ointresserade av. Uppenbart är att detta förutsatte ett dubbelspel mellan BEIC´s ledning i England och tjänstemännen i Indien.

Under Ostindiska kompaniets första oktroj så förekom förutom svenskar och skottar flera av Oostendekompaniets flamländska investerare flitigt som finansiärer av olika resor. Handelshusen Cogels, Henssens, Arnold och Rottiers i Antwerpen stod sålunda gemensamt för nära 40% av finansieringen av skeppen ”Drottning af Swerige” och ”Stockholm” år 1745. De hade alla tidigare finansierat resor i Oostendekompaniets regi. Även andra personer med viktiga positioner i Oostendekompaniet kom att spela en roll för det Svenska Ostindiska kompaniet.  Däribland firman James Gough & Co i Cadiz, direktören i Oostendekompaniet, Jacomo de Pret, Thomas Rima som var sekreterare i Oostendekompaniet och tillvaratog familjen de Prolis intressen som investerare i SOIC:s olika resor.

Familjen de Proli var även initiativtagare till Asiatische Compagnie i Trieste startat 1775 som en direkt efterföljare till Oostendekompaniet vars avveckling inte var klar förrän 1776 och ett bolag i Fiume som också är att betrakta som en efterföljare till Oostendekompaniet. 1785 flyttade bolaget i Trieste till Antwerpen där det var verksamt till 1785 och bland annat tog del i slavhandeln.

Eftersom det Svenska Ostindiska kompaniet brände sina räkenskapsböcker så föreligger mycket få dokument och bevis för att det svenska kompaniet och dess anställd ägnade sig åt opiumhandel, men det finns en del privata dokument från framförallt den tredje oktrojen kvarlämnade till eftervärlden som nämner att svenskarna deltog i opiumhandel:

De största pengarna under den senare delen av 1700-talet låg alltså i den privata opiumhandeln, vilket i praktiken betyder att särskilt Kompaniets tjänstemän gjorde sig stora privata förmögenheter på opiumhandeln. Men inte bara Kompaniets tjänstemän utan även andra affärsmän på plats i Bengal med goda kontakter i det engelska Kompaniet. Vi vet t.ex. att Svenska Ostindiska Kompaniets superkargör Jacob Hahr år 1767 från Bengal exporterade 150 kistor opium (c:a 10 ton) till ostindiska Kompaqniets superkargör Jean Grill i Kanton. Många andra svenskar drev också ”privata affärer” från Bengal. Bland dessa märks William Chalmers som tillbringade 6 (?) år som privat affärsman i opiumstaten Bengal förutom 4 år som superkargör i Kanton. Vad gjorde Chalmers i Bengal ? Jag har svårt att tro annat än att även han deltog i opiumhandeln i likhet med Hahr och Grill. Hur skulle han annars ha kunnat tjäna ihop en så stor förmögenhet? Det låg så att säga i tiden….och kan också kopplas samman med det historiska dokument om handeln på Batavia som omtalar att Ostindiska Kompaniet år 1802 hade monopol på handeln med opium från Bengal. Då var ju William Chalmers direktör i Ostindiska Kompaniet och från sin tid som affärsman i Kanton och Bengal så visste han givetvis vilken handel som var lönsam.

En del uppgifter tyder också på att Svenska Ostindiska Kompaniet under fjärde och femte oktrojerna handlade med opium i Bengalen som sedan exporterades till Holländska Ostindien dvs Batavia. Troligen gjordes detta i samarbete med skepp, affärsmän och handelsmän från USA. Förutom det så handlade man ungefär som förut med Kanton. Under femte oktrojen så skedde dock all handel som finansierades av svenskar, oavsett omd et handlar om te, opium eller nåt annnat på fartyg som inte var svenska.

Andra svenska omnämnanden av opiumhandeln finns också. Svensken Anders Ljungstedt omnämnde den redan 1720 då han var i Kanton, 1747 omnämnde Israel Reinius som var ombord på fartyget Kronprinsen Adolf Fredrik att privata handlare marknadsförde opium från Bengalen i Kanton och 1750 listade superkargören Christoffer Braad opium som en av de varor man kunde köpa i Surat och sälja i Kanton. Det är också uppenbart att man visste att införsel av opium till Kina var förbjudet. Förutom i Kanton såldes också stora mängder opium i Macao. Där tycks främst danskar och portugiser ha varit aktiva i handeln, men även britter till viss del. I det danska kompaniets kvarlämnade handlingar finns redogörelser för denna handel. I slutet av 1700-talet upprättade danskar såväl som britter särskilda opiumlagerhus på Whampoa i närhten av Kanton. Portugiserna gjorde samma sak i Macao.

Svenska superkargörer och förmodligen också själva SOIC deltog också i smugglingen av guld ut ur Kina. Det var också en verksamhet som Oostendekompaniet ägnade sig åt dessförinnan.

Ostindiska kompaniet – grunden till förmögenheter

Del 1 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Svenska Ostindiska Kompaniet som verkade mellan 1731 och 1813 kom att spela en stor roll för kapitalackumulationen i Sverige innan kapitalismens genombrott. Detta då den handel som bolaget liksom den som dess direktörer, superkargörer och kaptener bedrev för bolagets räkning och för egen räkning ofta var mycket lönsam. Ostindiska kompaniets viktigaste handelsvara var te, den såldes i huvudsak vidare till England och i viss mån till USA. Under Napoleons kontinentalblockad 1806-1812 höjdes profiterna då Göteborg blev centrum för smuggling till England.

Många direktörer, handelsmän, superkargörer och kaptener gjorde sig alltså förmögenheter på handeln med Kina och vidarehandeln med Europa. Förutom ren handel tjänade många pengar på import av opium till Kina och smuggling av varor till Storbritannien. De som kunde tjäna pengar på opiumhandeln var främst de personer som placerades vid Ostindiska kompaniets kontor i Kanton. Deras titel var superkargörer och några blev mer namnkunniga än andra, som exempelvis William Chalmers (i Kanton 1783-93), Jean Abraham Grill (1762-68), Jacob Hahr (1769-75), Olof Lindahl (1779-85), James Maule (1772-81), David Sandberg (af Sandeberg) och Eric von Stockenström (1781-86).

Förmögenheterna investerades ofta i gods, gårdar och bruk eller blev basen i handelshusverksamhet. I en del fall investerades i andra typer av mer moderna industrier. Handelsmännen som var aktiva i Ostindiska kompaniet gifte sig med varandras döttrar och systrar. De blev en slags handelselit i Sverige.

Bland de familjer som skapade sig en förmögenhet inom den ostindiska (eg. kinesiska) handeln fanns göteborgsfamiljerna SahlgrenAlströmer, Ström, Holterman, Nissen, Arfvidsson, Maule, Björnberg, Tarras, Santesson, Tham, Schutz, Pettersson, Utfall, Chambers, Chalmers, Tranchell, Sandberg, von Stockenström och Törngren. Endast ett fåtal av dessa familjer lade grunden för en förmögenhet som kom att spela nån roll i framväxten av en svensk kapitalism, däribland Holterman som lade grunden till familjen Frödings industri- och handelsinvesteringar och Tranchell som var med och byggde upp både varvsindustrin och sockerindustrin i Sverige. Arv från Tranchell hamnade också hos familjerna Kjellberg och Leffler, båda två viktiga i framväxten av den svenska kapitalismen.

En del av Törngrens pengar hamnade säkerligen hos familjen Ekman som var viktig för den svenska kapitalismens framväxt. Många investerade i bruksverksamhet som efter ett tag inte längre lönade sig. Andra investerade i gods och Sahlgrens ättlingar med nannet Silfverschiöld äger fortfarande Koberg och Gåsevadholm. Andra delar av arvet efter Sahlgren hamnade så småningom i händerna på familjen Klingspor som i modern tid blev en av Sverige 15 finansfamiljer tillsammans med familjen Stenbeck. Petterssons förmögenhet hamnade delvis hos familjen Bildt (Didrik Bildt) genom arv och giftermål och delvis hos familjen Kennedy som blev en viktig redarfamilj i Göteborg. Familjen Tham/Tamm tillhör fortfarande den svenska eliten.

Bland stockholmsfamiljerna var det ingen som kom att bidra till framväxten av den svenska kapitalismen även om familjerna König, BedoirePlomgren, Grill, Kierman, Petersen, Finlay, Grubb, Küsel, Arfwedson, Hebbe, Schwan, Hahr, Conradi med flera tjänade stora pengar på handeln med Kina. Ingen av dessa familjer spelade dock någon som helst roll för kapitalismens framväxt i Sverige, men Petersen (senare af Petersens) är fortfarande ägare av ett stort gods i Nacka, Erstavik.

Genom att handelshusen upptog lån från stadsmäklare och andra handelshus överfördes kapital också genom räntor och liknande till mer långsiktigt framgångsrika handelshus än en del av de som drevs av direktörerna och superkargörerna i Ostindiska kompaniet.

Läs också: Piratverksamhet lade grunden för flera förmögenheter i Sverige.

Andra källor:
Sven T. Kjellberg, Svenska Ostindiska Compagnierna, 1974
Historiska Museet, Ostindiefararen Göteborg, häfte 1992
Tore Frängsmyr, Ostindiska Kompaniet, 1976
Ivan Lind, Göteborgs Handel och Sjöfart 1637-1920, 1923
Carl. A Tiselius, Göteborg under kontinentaltiden 1808-1810, 1935
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923
H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs äldre historia, 1919
C.R.A. Fredberg, Det gamla Göteborg, 1923
Gudrun Nyberg, Clas Alströmer, 2011
Birgit Lunelund, Petter Johan Bladh och Svenska Ostindiska Compagniet, 1940
Robert Hermansson, Det stora svenska äventyret, 2003
Ostindiska kompaniet – affärer och föremål, 2000