Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Ivar Waern

Skandinaviska kreditaktiebolaget

Del 2 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

Så synnerligen många praktiska resultat hade icke 1860-talets skandinavism med dess hänförelse för ett gemensamt uppträdande af nordens folk. hade den dock och det ett, hvaröfver den skulle kunna vara stolt. Redan i ofvan anförda titel ligger en antydan om den basis, hvarpå man ursprungligen tänkt anordna detta bankinstitut.

Till 1863 års nationalekonomiska möte i Göteborg, det första och mest skandinaviska, som hållits, hade infunnit sig ett ovanligt stort antal danskar, bland hvilka äfven befann sig den redan då mycket bekante Tietgen. Stora idéer tänktes af honom, men hvad som brast i Norden var framför allt kapital för dessas genomförande; och bakom allt Tietgens görande och låtande låg alltid tanken på Danmarks storhet, på dess utveckling i finansiellt och ekonomiskt afseende. För att vinna detta mål borde de öfriga skandinaviska rikena blifva tributära till Danmark.

Fullständigt privat förhandlades om planen med de inbjudne svenskarne herrar Willerding, Oscar Dickson, Oscar Ekman, O. Wijk och C. F. Wærn, hvilken sistnämde lär hafva påtänkts till bankchef. Tietgens plan var att bilda en stor skandinavisk kreditanstalt med hufvudkontor i Köpenhamn och filialer ej blott i Göteborg, Stockholm och Kristiania, utan äfven i Amsterdam, Paris och London. Grundkapitalet uppgifves hafva föreslagits till 25 eller 15 millioner kronor; ändamålet skulle vara att — i väg med den tyska nuvarande s. k. Hypothekenbanken — uteslutande négociera lån såväl till staten som kommuner, bolag eller enskilda.

Mot planen uppträdde synnerligast A. O. Wallenberg, som på inga villkor kunde vara med om att förlägga affärens hufvudkontor till Köpenhamn, utan ville ha det till Göteborg, som låge på samma afstånd — 12 timmars väg som man då räknade — från nordens tre hufvudstäder. Bolaget borde för öfrigt komma under svensk lag. Slutligen enades man om dessa åsikter, borgmästare Björck skref bolagsreglerna och konstituerande sammanträde hölls den 24 oktober 1863, hvarvid till ledamöter i interimstyrelsen utsågos herrar C. F. Waern, O. Dickson, Oscar Ekman, Olof Wijk och J. W. Wilson i Göteborg, A. O. Wallenberg och generalmajor D. G. Bildt i Stockholm, baron J. E. Stjernblad i Marsvinsholm, konsulerna T. J. Heftye och N. A. Andresen i Kristiania, etatsråd P. Broberg, agent O. B. Suhr och bankdirektör C. F. Tietgen i Köpenhamn, hrr S. Sarphati, M. H. Insinger och C. van Hemort i Amsterdam, Mr. Samuel Laing i London och M. Bischoffsheim i Paris.
Bolagsordningen stadfästes den 6 november.

Snart drog sig emellertid Danmark tillbaka på grund af krigsoroligheterna och äfven England hade ekonomiska svårigheter i sammanhang med nordamerikanska frihetskriget. Den skandinaviska internationella banken visade sig vara en utopi, men intresset för ett nytt svenskt bankinstitut var så mycket större, tack vare i främsta rummet konsul Oscar Ekmans intresse.

Efter långa underhandlingar stiftades den 21 mars 1864 ett svenskt bolag, hvars första styrelseledamöter blefvo general Bildt, hrr C. F. Wærn, J. W. Wilson, konsul H. Davidson, O. Wijk, P. Hammarberg, Tietgen — den ende kvarstående utlänningen — och Wallenberg samt baron Stjernblad och konsul Ekman. Grundfonden skulle vara minst 5 millioner kronor, — hvaraf 20 % kontant inbetaltes, — högst 15 millioner.

Bolagsordningen innehöll, att bankens syfte skulle vara: att medvärka till anskaffande af medel, som upptagas i form af statslån eller för kommuner och korporationer; att taga del i sådana lån och köpa samt sälja andelar däri; att köpa och sälja aktier och obligationer utgifna af lagligen konstituerade föreningar för upptagande af lån mot säkerhet i fast egendom eller för utförande af större industriella företag; att genom pänningeförsträckningar befordra företag af sistnämnde eller därmed likartad beskaffenhet, ehvad de utföras af bolag eller enskilda personer; att mottaga pänningar till förvar eller förräntande; och slutligen att köpa och sälja växlar.

Syftet var sålunda att kombinera en Hvpothekenbankrörelse (i ordets tyska mening) med en emissionsbank samt, i sista hand, att eventuellt sysselsätta sig med vissa delar af vanlig bankvärksamhet. Medel till den rörelse banken tänkte bedrifva kunde anskaffas genom utställande af räntebärande obligationer, —något som äfven till en början skedde, ehuru det högsta utelöpande beloppet af dessa aldrig uppgick öfver 1 1/2 mill. kronor ¡ sedan 1867 ha dylika aldrig kommit till användning.

Banken började sin verksamhet den 1 april 1864 med ett aktiekapital af 5.147.500 kronor, hvarå inbetalts 1.029.500 kr. Verkställande direktör blef Theod. Mannheimer, ”mannen med den medfödda finansiella begåfningen, med den praktiska blicken, med den omutliga redbarheten, med den solida, från all spekulation bannlysta läggningen”, — såsom en författare karaktäriserat honom.

Under bankens första tid verkade den nästan uteslutande i form af en bankirrörelse, såsom den ju ock ursprungligen afsetts. Den förmedlade statslån till såväl Sverige som Norge; obligationslån till kommuner, järnvägsbolag och privatföretag upplades och crédit-mobilierrörelsen vardt sålunda ej främmande för bolaget. Men rätt snart började dess ledning alltmer gå ut på egentlig bankverksamhet, hvartill bolaget vid det den 7 augusti 1865 öppnade kontoret i Stockholm knöt verksamheten som växlingsombud för de flesta af Sveriges enskilda banker. Skulle det typiska i bankens skötsel än ytterligare preciseras, kunde man säga, att den varit och är en affärsbank, som i främsta rummet haft blicken riktad på handelns och industriens kraf; dess diskonteringsverksamhet har alltid ledts i en riktning, som varit gagnande för dessas sunda utveckling.

År 1896 anordnade friherre K. Langenskiöld, den dåvarande verkställande direktören vid kontoret i Stockholm, en clearingrörelse därstädes, hvilken visade sig vara af synnerligen stort gagn och numera, som bekant, förlagts till riksbanken i Stockholm.

Bolagets hufvudkontor är fortfarande i Göteborg; kontoret i Stockholm tillkom,såsom ofvan nämnts, år 1865 och har sedan år 1900 ett afdelningskontor vid Hamngatan. Den 6 november 1868 öppnades ett afdelningskontor i Norrköping.

Aktierna voro ursprungligen å 355 kronor, men deras lydelse bestämdes genom kgl. resolutionen den 6 juni 1867 till 142 kronor (= 200 francs, 8 St, eller 94 holl. floriner). Oaktadt de sålunda tydligen affattats med hänsyn till utländskt mynt, torde knappast någon enda f. n. vara placerad annorstädes än i Sverige.

År 1865 ökades aktiekapitalet till 7.495.115 kr., hvaraf 2.998.046 inbetaldt. År 1867 ändrades, som nyss antyddes, aktievalören till 142 kr. och aktiekapitalet ökades till fullt inbetalte 5.000.104 kronor. Sedan dess har kapitalet höjts:

år 1873 till 7.500.156 kronor
1891 10.000.208
1902 12.500.260

Genom bolagsstämmobeslut den 16 oktober 1902 ökades reservfonden, — hvilken dels uppsamlats af vinster och dels uppstått genom premie å nya aktier — till ej mindre ån 10 mill. kronor ochman kan sålunda gifva den författare rätt, som säger, att ”Skandinaviska Kreditaktiebolaget för närvarande icke blott är Sveriges största, utan äfven dess starkaste bankaktiebolag”.

Bolagets rörelse framgår af nedanstående ur revisionsberättelserna hämtade öfversikt:

Såsom verkställande direktörer, utom Theod. Mannheimer, hafva tjänstgjort: i Stockholm hrr Henrik Davidson, W:m Meyerson, baron C. Skogman och baron Langenskiöld; samt i Norrköping John Philipson och John Svartling.

Bolagets verksamhet i Göteborg ledes nu af hrr A. Andréen, — som sedan 1866 tjänstgjort i banken — och H. Mannheimer; i Stockholm af hrr Jonas C:son Kjellberg och Ivar Palm samt i Norrköping af hr Ad. Lind och en direktion af ytterligare tre ledamöter.

Bankens styrelse består f. n. af herrar: Ivar Waern, ordförande, Ad. Peyron, vice ordf., grefve A. A. G. von Rosen, C. Setterwall, O. Melin, A. Andréen, W:m Gibson, George Barclay, A. E. Seaton, Jonas C:son Kjellberg, baron A. L. E. Åkerhjelm, H. Mannheimer, Ivar Palm, Rich. Åkerman och Erik Frisell. Hedersordförande är konsul Oscar Ekman, som alltsedan bolagets tillkomst med oförminskadt intresse följt dess utveckling.

Uti bankens styrelse hafva tidigare förutom ofvan omnämda första uppsättning samt förut angifne verkställande direktörer följande herrar haft säte och stämma: justitierådet L. T. Almqvist, Carl Benedicks, S. Godenius, Henning Frisell, Carl O. Kjellberg, J. J. Ekman, L. Stuart, M. E. Delbanco och H. W. Martin.

För sina tjänstemän har banken afsatt en pensionsfond, som f. n. uppgår till 250.000 kronor.

Axel Ramm

Advertisements

L.G. Bratt & Co

Del 9 av 21 i serien 1800-talets handelshus

L. G. Bratt & Co grundades 1856 av Lars Gustaf Bratt (1824-98) som var ensam innehavare av firman fram till 1869. Sistnämnda år blev Ivar Waern (1841-1917), son till Uddeholms tidigare disponent Jonas Waern.  Från 1880 var även Ernst Morris Bratt (1852-1939), son till Lars Gustaf Bratt, delägare i firman. De tre ägde firman tillsammans fram till Lars Gustaf Bratts död 1898.

1857 övertog firman en stor del av Uddeholms järnexport då Uddeholm inte lyckats skriva ett nytt avtal med sin tidigare exportör B.E. Dahlgren. 1872 tog firman också över exporten från Hellefors bruk som tidigare skötts av Ekman & Co och 1879 togs också exporten från Storfors över från Sven Renströms firma.

Från 1880 och fram till år 1900 var L.G. Bratt & Co den största järnexportfirman i Göteborg  under de flesta år och därefter var firman fram till Waerns död en av de tre största. Firman var under samma tid också en av de tio största trävaruexportörerna. L.G. Bratt & Co hade sin upplags- och hamnplats vid Vädersågen i Majorna (där Karl Johans kyrka ligger idag).

Källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963

 

Ivar Waern

Ivar Waern

Ivar Waern

Ivar Leonard Amadeus Waern, född 1841-04-13 på Valaholm och död 1917 på Mössebergs sanatorium. Elev vid Filipstads bergsskola 1854–1855. Son till Jonas Waern (1799-1868) och Sara Christina (Stina) af Geijerstam (1805-1878).

Handelsbokhållare i Göteborg från 1858. Grosshandlare och delägare i firman L. G. Bratt & Co i Göteborg från 1869. Ledamot av stadsfullmäktige i nämnda stad 1884–1906, ordförande i gatu- och vägförvaltningen, vice ordförande bland handelsföreningens fullmäktige, vice ordförande i handels- och sjöfartsnämnden, ledamot av Göteborgs högskolas styrelse 1892 och därefter dess kassaförvaltare. Ledamot av styrelsen för Skandinaviska kredit AB 1892.

Hans bror Einar Waern (1839-97) var grosshandlare i London under firma E. Wærn & C:o från 1862 medan brodern Mattias Fredrik (Matts) Waern (1826-91) var disponent för Billingsfors bruk 1871–1874 och ägare av Granvik från 1873. Matts Waern var gift med kusinen Christina Waern (1838-64), dotter till Carl Fredrik Waern och Elisabeth Melin.

Stora delar av Ivar Waerns dödsbo donerades till Göteborgs Universitet.

Stiftelsen Ivar Waerns sterbhus donationsfond

Stiftelsen Ivar Waerns sterbhus donationsfond  har sitt namn efter Ivar Waern (1841-1917) som var grosshandlare och delägare i firman L. G. Bratt & C:o i Göteborg.

Den årliga avkastningen från donationen, sedan minst en tiondel därav tillagts fondens kapitalbelopp, ska till den del som för ändamålet anses lämpligt, användas för inrättande och upprätthållande av en rörlig professur vid Göteborgs Universitet (tidigare Göteborgs Högskola).

Det överskott avkastningen eventuellt lämnar, efter att avsättning till kapitalet skett och kostnaden för ifrågavarande professuren tagits om hand, kan användas till befrämjande av Universitetets verksamhet i enlighet med beslut i styrelsen.

Avkastningen från den Waernska professurens fonder sparas tills de behållna medlen uppgår till minst samma belopp som årslönen till professor vid univer- sitetet.

Då avkastningen av donationen nått detta belopp, beslutar Filosofiska fakulteternas gemensamma donationsnämnd om den omedelbart skall ta medlen i anspråk för avlönande under viss tid av en professorskompetent svensk eller utländsk vetenskapsman i något ämne hörande till den humanistiska, samhällsvetenskapliga eller matematisk-naturvetenskapliga fakulteten. Önskar donationsnämnden inte omedelbart ta medlen i anspråk, skall ärendet tas upp till förnyad behandling senast efter ett år.

Vetenskapsman, som antar inbjudan, förordnas till innehavare av Waernska professuren med rätt att under förordnandet av donationens avkastning uppbära det arvode, som universitetsstyrelsen i varje särskilt fall efter förslag av donationsnämnden beslutar. Förordnandet skall omfatta en tid av ett år eller kortare tid, dock minst en lästermin. I den mån tillgängliga räntemedel från donationen gör det möjligt, får donationsnämnden besluta om förlängning enligt samma villkor av förordnandet.

2014 hade stiftelsen tillgångar på 14,1 miljoner SEK och förvaltades av Göteborgs Universitet.

Bergslagernas Järnvägar AB

Del 1 av 9 i serien Järnvägar

Under 1870-talet byggdes järnvägen Göteborg-Kil-Falun, en sträcka på totalt 478 km. Koncessionen beviljades 1871 och de personer till vilken denna lämnades var främst knutna till järnhanteringen i Dalsland, Värmland och Dalarna. Det var sådana män som G.A. Lundhqvist (bergmästare i Kopparbergs län), Svante Fleetwood (disponent på Sälboda bruk), E.G. Danielsson (disponent Uddeholm), K. Olivecrona (delägare Bredsjö bruk), Carl Gustaf Uggla (Storfors och Svaneholms bruk), Th. Svedberg (disponent Hellefors), C.A. Skjöldebrand (disp. Borgvik), bruksägaren C.F. Bergstedt, A.W. Waern (Baldersnäs), A. Sjögren (bergmästare i Värmland), K.W. Geijer (disp. Degerfors), bruksägare C. Sahlin (Christinedal), översten vid Värmlands regemente Th Wijkander, bruksägare C. Hammarhjelm (Mölnbacka), W.Croneborg (Elfsbacka), J.F. Geijer (Lindfors), häradshövding L. Norin och professor C.A. Ångström.

Men när bolaget väl kom igång så kom Göteborgs finansfamiljer att dominera. Den första styrelsen bestod sålunda av James J:son Dickson, Theodor Berger, Wilhelm Röhss, Eduard Delblanco, Theodor Mannheimer, Oscar Ekman, David Otto Francke (alla från Göteborg), J.G. Richert, brukspatronerna Svante Fleetwood och E.G Danielsson, bergmästare G.A. Lundhqvist, samt stockholmarna A.O. Wallenberg (Stockholms Enskilda) och Henrik Davidson (Skandinaviska Kredit). 1877 avgick Wallenberg ur styrelsen och 1879 Davidson. Banan stod färdig sistnämnda år.

Bergslagsbanan kom alltså i praktiken till bland annat för att lokala intressen i Göteborg ville konkurrera om utskeppningen av Bergslagens rikedomar som annars riskerade att helt ta vägen över ostkusthamnarna (Oxelösund, Gävle m.fl.).

Det behövdes ett mycker stort kapital för byggande av BJ och på initiativ av stadsfullmäktiges ordförande i Göteborg teckande Göteborgs stad en stor del av det ursprungliga kapitalet. Göteborg stad teckande  miljoner av det aktiekapital som 1876 omfattade 13,8 miljoner. Familjen Dickson i Göteborg tecknade en aktiepost i samma storleksordning. På resterande belopp upptog man ett obligationslån i Göteborgs Handelskompani (18 miljoner), Skandinaviska Kredit (2,1), Stockholms Enskilda (1,9), Göteborgs Enskilda (1,4), Skånes Enskilda (1,3) plus av banker i Köpenhamn och Oslo 2 miljoner. Göteborgs Handelskompani som kontrollerades av D.O. Francke kunde dock inte klara av sitt åtagande så Stockholm Enskilda ökade sin andel till 4,9 miljoner och Riksgälden lånade ut 6,8. Deltagandet i lånet var en av orsakerna till att Göteborgs Handelskompani gick i konkurs 1879. Vid konkursen överflyttades de obligationer i BJ som banken hade till bankens fordringsägare.

1879 avgick interimstyrelsen som jag nämnt ovan och en vanlig styrelse tillsattes med delvis samma personer, James J:son Dickson (ordf), Theodor Berger, Theodor Mannheimer, Eduard Delblanco, J.G. Richert, Abraham G. Leijonhufvud (VD) och P.A. Bergström (kronans ombud). 18882 avgick J.J. Dickson och Leijonhufvud. De ersattes av Johan Jacob (Janne) Ekman och C.W. Drakenberg. 1887 ersttes Richert av Olof Wijk, 1888 Berger av Wilhelm Röhss, 1891 Delblanco av Emil Fischer och 1893 ersattes Bergström av Gustaf Snoilsky. 1899 bestod styrelsen av Olof Wijk, Theodor Mannheimer, Emil Fischer, Arthur Seaton, Gustaf Svanberg (borgmästare i Göteborg), G.O.R. Lagerbring, G.B.A. Holm och Knut Tillberg.

1901 bildades ett konsortium i Göteborg (Enkla bolaget Bergslagsbanans intressenter) med avsikten att skaffa fler aktier i bolaget för att säkra stadens inflytande i järnvägen. Konsortiet bestod av Göteborgs stad, Carl Aug. Kjellberg, Robert Dickson, August Röhss, Oscar Ekman, Chr. Carlander, Erik Wijk, Pontus Fürstenberg, August Carlson, Johan E. Ekman, Harald Sternhagen, Herman Hartvig, Emil Fischer, Ivar Waern och Justus A. Waller. Konsortiet och därmed Göteborgs stad kom därefter att kontrollera BJ genom de aktier man ägde.

Ovanligt bland privata järnvägar var den goda ekonomin, efter de inledande problemen, hos Bergslagernas Järnvägar AB (BJ) och vinsten blev många år stor. Vinster på 3-4 miljoner varje år var regel från omkring år 1900 vilket möjliggjorde aktieutdelningar på 4 till 6% mellan 1899 och 1920.

BJ präglades också av framåtanda och innovationsrikedom. Fordonsparken var ett exempel på detta. Bland BJ:s fordon kan nämnas de snabbaste ånglok som funnits i Sverige, de fyra ångloken typ H3 från 1927-28 som hade en officiell toppfart på 100 km/h.

I styrelsen skedde flera förändringar efter sekelskiftet 1900. 1901 efterträddes Olof Wijk av August Wijkander, 1900 följdes Theodor Mannheimer av Richard Ossbahr, 1902 Tillberg av Justus A. Waller, 1903 blev Carl August Kjellberg styrelseledamot och 1911 Peter Lamberg som efterträdde Holm. 1912 ersattes Fischer och Seaton av Gustaf Boman och Axel Carlander och 1913 inträdde Hjalmar Wijk istället för den avlidne Wijkander.

År 1908 bildades trafikförvaltningen Göteborg-Stockholm-Gävle (GSG). Förutom BJ ingick Stockholm-Västerås-Bergslagernas Järnvägar (SWB) och Gävle-Dala Järnväg (GDJ). BJ övertog också aktiemajoriteten i GDJ samma år. 1919 lämnade SWB samarbetet och ombildning till Trafikförvaltningen Göteborg-Dalarna-Gävle (GDG) med de två kvarvarande järnvägsbolagen som ägare och med Södra Dalarnes Järnväg (SDJ) som deltagare i förvaltningen. De olika bolagens trafik var dock alltjämt nära sammanknutna via stationerna i Ludvika (SWB) respektive Falun (GDJ). BJ kom även att sluta flera mindre järnvägar till sig såsom banan till Lilla Edet, banorna Mellerud-Arvika och Åmål-Årjäng samt Fryksdalsbanan.

1913 ägde Enkla bolaget 63 620 aktier (50,5% av kapitalet) i BJ och Göteborgs stad ägde direkt 47 879 och totalt förvaltade staden 56 091 aktier (44,6%). Företaget var alltså i praktiken ett bolag som ägdes av Göteborgs stad då även Enkla bolaget kontrollerades av staden. Vad vi idag skulle kalla ett kommunalt bolag, men det ansågs då vara Sverige största privata transportföretag. I GDJ ägde BJ 60% av aktiekapitalet och rösterna.

1932 startades busstrafik av BJ och dotterbolaget BJ Omnibus AB bildades. Några år senare startades också godstrafik med lastbilar. 1941 fusionerades GDJ Omnibus AB och SDJ Omnibus AB med BJ Omnibus. Samtidigt ändrades namnet på buss- och åkeriföretaget till GDG Biltrafik AB. 1941 blev GDG storägare i ASG (idag DHL), en aktiepost som blev SJ:s vid förstatligandet 1947. 1942 hade bolaget totalt 3 400 anställda.

Under åren 1939-1946 elektrifierades huvudlinjen Göteborg-Kil-Falun och ett år senare förstatligades hela företaget för att 1948 bli en del av SJ. Då BJ, GDJ och GDG var lönsamma företag löstes de in till marknadsvärde. Huvudägarna,
Göteborgs stad och Gävle stad var dock inte positiva till det statliga övertagandet:

”Eftersom BJ som nämnts hade goda finanser var huvudägaren Göteborgs stad inte positiva till att staten skulle ta över bolaget, men enligt 1939 års riksdagsbeslut skulle ju i princip alla järnvägar göras statliga. Staten fick betala över 80 miljoner för BJ. SJ tog över BJ:s trafik och även en hel del rullande materiel år 1948.”

Inom bolaget GDG, som blev dotterbolag till SJ behölls en omfattande bussverksamhet i hela bolagets gamla verksamhetsområde från Gävle och Dalarna i norr till Götaälvdalen och Kungälv i söder. 1990 köpte dotterbolaget GDG hela moderbolaget SJ:s bussverksamhet och bytte namn till Swebus. Samtidigt såldes åkeriverksamheten av.

Efter privatisering 2000-2001 så har Swebus idag bytt namn till Nobina, har 7 600 anställda och ägs av internationella riskkapitalbolag som har kortsiktig vinstmaximering som viktigaste inriktning och grundläggande affärsidé.

Delar av järnvägssträckningen
har under senare år byggts ut till modern järnväg med dubbelspår för pendeltåg Göteborg-Älvängen och snabbare regionaltrafik Göteborg-Trollhättan.

Skandinaviska Kredit (Skandinaviska Banken)

Under våren 1863 hölls ett nordiskt nationalekonomiskt möte i Göteborg. På det mötet och i en mindre krets lade den danske finansmannen C.F. Tietgen fram en plan på ett skandinaviskt-internationellt finansinstitut med säte i Köpenhamn. Det skedde i liten grupp av deltagare, däribland Oscar Ekman, Oscar Dickson, Olof Wijk, C.Fr. Waern och A.O. Wallenberg. Idén var en bank som genom emissioner och kapitalimport skulle förmedla stora investeringar till näringslivet. Målsättningen var att locka utländska investerare.

I verkligheten blev det hela något annat när banken grundades 1863. Oscar Ekman som blev den som drev projektet lyckades inte hitta några internationella placerare utan banken fick istället en i huvudsak svenska karaktär, mycket tack vare A.O. Wallenberg. Sätet för banken blev dessutom Göteborg istället för Köpenhamn. Namnet blev Skandinaviska Kredit AB och var Sveriges första aktiebank.

I den första styrelsen ingick Oscar Ekman (ordf.), C.Fr. Waern, J.W. Wilson, Peter Hammarberg, Olof Wijk, A.O. Wallenberg, Gillis Bildt (överståthållare och  senare regeringsmedlem, förfader till dagens utrikesminister Carl Bildt), Jules Stjernblad från Skånes Enskilda Bank, Henrik Davidson (chef för bankens Stockholmskontor) samt C.F. Tietgen (avgick redan 1866). Till VD utsågs den danskfödde Theodor Mannheimer. Banken fick sitt kontor i det så kallade Chalmerska huset på Södra Hamngatan 11. Huset var också Oscar Ekmans bostad och huvudkontor för D.Carnegie & Co.

Skandinaviska Kredit fick snabbt en ledande roll när det gällde utlåning til lindustriföretag och emissionsverksamhet. Man lämnade under 1860-talet betydande krediter till Rosendahl, Mölnlycke, Hellefors, Edsvalla och Bergvik och redan i början av 1870-talet var banken Sveriges viktigaste bank, även om Skånes Enskilda Bank var siffermässigt större.

Skandinaviska Kredit var helt avgörande för bildandet av ett av Sveriges tidiga storföretag, nämligen Trafik AB Grängesberg-Oxelösund (TGOJ). Bakgrunden var ett antal obligationslån till järnvägsbolag vars räntor inte kunde betalas. Tillsammans med Ernest Cassel, representant för ett engelst konsortium, The Swedish Association Ltd, som ägde majoriteten i de aktuella järnvägsbolagen samt några gruvbolag och bruk agerade Theodor Mannheimer och banken för att bilda TGOJ. Skandinaviska Kredit erhöll 20% av aktierna. Dessa såldes senare av till enskilda intressenter.

1896 drog sig Oscar Ekman tillbaks från posten som ordförande och ersattes av Olof Wijk d.y., som efter sin död 1901 ersattes av Ivar Waern. Stockholmskontorets chef Henrik Davidson dog 1895 och på hans post inträdde Karl Langenskiöld (ingift i familjen Ekman). 1901 blev denne dock chef för Riksbanken och ny chef i Stockholm blev då Jonas C:son Kjellberg. När Theodor Mannheimer dog år 1900 ersattes han av A. Andréen med Herman Mannheimer vid sin sida.

Banken köpte också upp andra banker, 1907 köptes Industrikredit AB i Stockholm och 1910 fusionerade man med den lika stora Skånes Enskilda Bank. Skandinaviska Kredit blev efter denna fusion utan konkurrens Sveriges största bank. Från 1910 hade banken tre huvudkontor, Göteborg med Herman Mannheimer som chef, Stockholm med Jonas C:son Kjellberg och Malmö med Erik Malmsten. Carl Herslow (tidigare ordförande i Skånes Enskilda Bank) blev ordförande och Ivar Waern vice ordförande. Från 1911 blev L. Åkerhielm ordförande och William Gibson samt Carl A. Trolle vice ordförande.

Banken blev huvudfinansiär för flera storföretag i Göteborgsregionen, exempelvis familjerna Mark och Carlanders företag Claes Johansson & Co, Gamlestadens Fabriker och SKF, flera av stadens rederier samt Götaverken. Även vid Grängesbergsbolagets övertagande av AB Gellivare Malmfält och Luossavaara-Kirunavaara AB år 1903 spelade banken en betydande roll.

Övertagandet av andra banker fortsatte också, 1917 övertogs Sveriges Privata Centralbank, som självt övertagit Nordiska Kreditbanken samma år, 1918 övertogs Örebro Enskilda Bank (grundad 1837) och1919 Skånska Handelsbanken.

Banken kom också att bli den största kreditgivarna till Ivar Kreuger och hans spekulativa uppbygge av en svensk industrigrupp med Svenska Tändsticks AB (STAB) och Kreuger & Toll i centrum. Andra storkunder var Broström, SKF, Uddeholm och Bofors via Göteborgskontoret och Sockerbolaget (arvtagare till Carnegie), Kockums och familjen Wehtjes Skånska Cement och Skånska Cementgjuteriet (de två senare företagen skulle senare delvis hamna hos Stockholms Enskilda Bank).

I storbolagen Grängesberg, STAB och SKF ägde banken själv stora aktieposter och man hade stora lån till en rad bolag som krisade under 1920-talet. Däribland det gena emissionsbolaget Centralgruppen Emissions AB (som bland annat ägde de malmrättigheter som skulle ge upphov till bolaget Boliden), Riddarhyttan, Björkaasen i Nordnorge, separatorbolaget Baltic, Öresundsvarvet i Landskrona, Marma-Långrör (ägt av familjen Wijk), Claes Johansson & Co, Malmö Yllefabriks AB samt till spekulanterna Huldt och Knut Tillberg. Banken tvingades överta ägandet av flera av dessa krisbolag under 1920-talet för att säkra sina fordringar.

Boliden såldes till Kreuger 1929, men vid Kreugerkraschen 1932 kom bolaget tillbaka i bankens ägo. Genom att Skandinaviska Kredit varit Kreugers viktigste bankförbindelse drabbades banken hårt av Kreugerkraschen, både ekonomiskt och på annat sätt. Bankens renommé, främst i utlandet, försämrades på ett avgörande sätt. Även bankens stockholmschef Oscar Rydbeck drogs med i Kreugers fall, förlorade jobbet och blev förklarad i personlig konkurs. Kreugers imperium var precis som så många andra spekulanters, då som nu, byggt på lösan sand. Fiktiva värden spelade en stor roll och när kraschen försvann det mesta som ur en tom ballong. Banken döptes 1939 om till Skandinaviska Banken.

För att överta bankens industriintressen startade man 1937 investmentbolaget Custos som övertog Skandinaviska Bankens ägande i Fastighets AB Hufvudstaden, Riddarhyttan, Hellefors, Wargön, Marma-Långrör, Mölnlycke och Oxelösunds Jänverk med mera. Senare också en aktiepost i STAB.Tillsammans kom banken och AB Custos att utgöra centrum i en av Sveriges största storfinansgrupper.

Resultatet av Skandinaviska Bankens problem och sammankoppling med Kreugerkraschen tillsammans med att Svenska Handelsbanken hade en dynamisk ledning ledde till att Skandinaviska Banken blev omsprungen av Handelsbanken som blev Sveriges största bank. Skandinaviska Banken fortsatte dock att överta andra banker och växte också, 1939 övertogs Loftahammars Lån- och Sparkassa, 1942 AB Borås Bank och AB Dalslands Bank, 1944 Bankirfirman C.G. Cervins bankrörelse, 1945 Södermanlands Enskilda Bank AB och 1949 Göteborgs Handelsbank.

1959 gjordes det gamla sågverksföretaget Säfveåns AB om till ett investmentbolag och övertog bankens ägande i bland annat Boliden och Svetsmekano.

1963 var Skandinaviska Banken och Custos centrum i den tredje största svenska storfinansgruppen och centrala makthavare i gruppen var Sven Schwartz, Lars-Eric Thunholm, Tage Thomasson, Franz Hartmann och Gösta Liedberg. I styrelsen satt för övrigt även Dan-Axel Broström och Ernst Wehtje, vars bror Walter Wehtje satt i styrelsen för Stockholms Enskilda Bank.

1969 bestod bankens styrelse av Frans Hartmann (ordförande), Sven Hammarskiöld, Erland Waldenström, Dan-Axel Broström, Stig Gorthon, Kristian von Sydow, Sverre R:son Sohlman, Wilhelm Ekman (från samma familj som bankens initiativtagare Oscar Ekman), Nils Holmström, Per Carlsson, Sune Wetterlundh, Gunnar Engellau (Volvo), Lars-Erik Thunholm (VD), Ingemar Blennow (chef göteborgskontoret), Alf Åkerman (chef stockholmskontoret) och Hans-Cavalli Björkman (chef Malmökontoret). Bland de större ägarna fanns fortfarande familjen Mannheimer.

1972 fusionerades banken med Stockholms Enskilda Bank till Skandinaviska Enskilda Banken.

Direktörer i Skandinaviska Kredit / Skandinaviska Banken

Göteborg
Theodor Mannheimer, 1864-1900
A. Andréen 1900-1905
Herman Mannheimer, 1900-1930
Åke Belfrage, 1930-1946
Erik Lundh, 1946-1960
Ingemar Blennow, ?-1970

Stockholm
Henrik Davidson, 1865-1895
Karl Langenskiöld, 1895-1901
Jonas C:son Kjellberg, 1901-1917
Oscar Rydbeck, 1917-1932
Ernst Herslow, 1933-1946
Gustaf Söderlund 1946-1957
Lars-Erik Thunholm 1957-1971 (VD 1957-1971)
Alf Åkerman 1971

Malmö
Erik Malmsten 1910-1913
Holger Lauritzen, 1913-1919
Åke Belfrage, 1919-1930
Ernst C:son Herslow, 1930-1933
Ivar Åkerman, 1933-1951
Claes Lindskog, 1951-?
Hans Cavalli-Björkman, ?-1971

Läs mer: Sydsvenskan, SVD, VA,

Andra källor:
Vem äger Sverige?, SOU 1968:7
CH Hermansson, Monopol och storfinans – de 15 familjerna, 1971, tredje upplagan
Aktieägarens Uppslagsbok 1969, 1969
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987