Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Ivar Fallenius

Frimurarna och Ostindiska kompaniet

Frimurarlogen i Göteborg som startade 1755 hade redan år 1759 102 medlemmar. Av dessa var 25 anställda inom Ostindiska Kompaniet. En annan större medlemsgrupp var officerare i det militära, 28 personer. Det var dyrt att vara med så det krävde goda inkomster. Totalt finns det 27 superkargörer som var frimurare. Av dem var 2o stycken medlemmar i göteborgslogen. Av Ostindiska kompaniets direktörer var det 22 stycken som var frimurare. Det finns källor som hävdar att det var 20, men det är fel. De missar att vissa direktörer står listade som styrmän och annat och medlemmar i nån frimurarorden.

Superkargörerna Friedrich Habicht, grundare av frimurarlogen i Göteborg tillsammans med John Pike d.y. och 5 andra personer. Bägge superkargörerna hade redan tidigare blivit frimurare och var medlemmar i loger i andra länder:

I Göteborg skedde en motsvarande utveckling. Efter viss förberedelse träffades åtta personer den 27 juni 1755 och bildade en loge som fick namnet ”Salomoniska Logen af trenne lås”. Namnet ändrades år 1757 till ”Salomoniska Logen”.

Åtminstone två av stiftarna hade stark anknytning till Ostindiska kompaniet. Den ene var superkargören Friedrich Habicht, som blivit frimurare år 1749 i ”Prins Clermonts Loge” i Paris. Han hade nyss, den 1 juli 1754, kommit hem från sin första resa till Kanton. Den andre var John Pike d.y. 28 år, son till superkargören i SOIC John Pike d.ä.och sedermera själv superkargör. Han hade själv blivit frimurare omkring år 1747 i ”Stora logen” i Amsterdam.

Andra superkargörer som var frimurare inkluderar Anders Gadd, Johan Adolf Smedberg och Jacob Hahr var frimurare. Det var också kaptenerna Carl Gustaf Lehman (1714-1777) och Carl Gustav Ekeberg (1716-1784). Ekeberg och Lehman var kompaniets flitigaste kaptener. Ekeberg gjorde 10 resor varav 7 som kapten och Lehman gjorde 6 resor som kapten. Totalt var omkring 40 av Ostindiska kompaniets superkargörer och ungefär hälften av kaptenerna frimurare.

Logen i Göteborg hade först namnet Salomoniska logen av trenne lås, men fick 1757 det förkortat till Salomoniska logen. En kort tid efter att logen i Göteborg bildats ville ett antal medlemmar som arbetade för Ostindiska kompaniet ha tillstånd att ha möten ombord eller utomlands. ett var år 1759 och anledningen var att sju frimurare skulle resa till Kina samtidigt. Ombord på skeppet Stockholms Slott fanns kapten Carl Gustaf Lehman som befälhavare. På Prins Frederic Adolph med var Carl Gustav Ekeberg kapten. Tre av superkargörerna var också frimurare, nämligen Friedrich Habicht,  Andreas Gadd och Jacob Hahr. Ombord fanns dessutom ytterligare två frimurare, nämligen löjtnanten Herman Celsing och styrmannen Levinius Olbers (Livinius Olberg). De hade möte i Cadiz där också skeppet Prins Carl på hemväg befann sig. Även på Prins Carl fanns det frimurare.

St-JohanneslogenOstindiska kompaniets personal kom så småningom att grunda en frimurarloge i Kanton år 1788:

Vid ett möte ombord på skeppet ”Adolph Frederic” den 14 oktober 1785 i Frimurare Sällskapet var 17 frimurare från Göteborg närvarande och alla deltog i insamlingen till barnhuset. Totalt befann sig detta år inte mindre än 21 frimurare i Kanton, och dessa gemensamt kan ha beslutat att söka tillstånd att få bilda en riktig loge i Kanton. Om man räknar med skeppets återfärd till Sverige, så stämmer tiden ganska väl med det beslut som hertig Karl – Frimurare Ordens högste styresman – fattade i mars 1787, nämligen att en loge skulle bildas i Kanton och att den skulle kallas ”Elisabeth” efter hans gemål. Logen skulle liksom alla andra loger i Sverige lyda under Stora Landslogen i Stockholm, men ordförandemästaren skulle vara en superkargör vid Ostindiska kompaniet. Den där näst högste i logen skulle vara en kapten från en svensk ostindiefarare. Medlemmarna kunde vara av vilken nationalitet som helst och ordförandemästaren hade rätt att använda det språk som han fann lämpligast. Den loge som nu kom att bildas i Kanton installerades i egen lokal på det svenska faktoriets område den 20 september 1788. Namnet blev ”S:t Johanneslogen Elisabeth i Kanton”. Logens förste ordförandemästare var superkargören Johan Adolf Smedberg.

På ordens andra möte som ägde rum samma dag som den bildades, dvs den 20 september 1788 valdes till logemästare. När Smedberg avled 1793 minskade verksamheten i logen avsevärt. Den siste logemästaren i Kanton var James Chalmers, bror till William Chalmers, som utnämndes år 1801. 2006 återskapades S:t Johanneslogen Elisabeth, men i Göteborg.

Logen i Göteborg verkar numera återigen heta Salomoniska logen av trenne lås, fast på franska, S:t Johannes logen Salomon à trois Serrures. En känd ordensmästare från logens historia är Patrik Alströmer som var ordförandemästare tiden 1779 – 1802. Han var under samma tid även ordförandemästare för Andreaslogen i Göteborg och från år 1788 provinsialmästare för den det året grundade Göta Provinsialloge. En annan känd person var förste stadsläkare Christian Fredric Ewert som var ordförandemästare 1860-81.  Ivar Constantin Fallenius var ordförandemästare en lång tid 1917 – 1943 och hade innan dess även andra uppdrag inom Frimurareorden. Andra kända göteborgare som var frimurare inkluderar Pehr DubbOlof Wijk d.ä. Dan Broström och Johan Albrecht Pripp.

De direktörer i Ostindiska som var frimurare var: Patrick Alströmer, Anders (Andreas) Andersson, Abraham Grill, Gustaf Tham, David Sandberg, William Chalmers, Olof Lindahl, Jonas Tranchell, Niclas Björnberg, Georg Conradi, Robert Finlay, Johan Abraham Grill, Michael Grubb, Martin Holterman, Herman Petersen, Johan Fredric Pettersson, Lars Reimers, Sven Rosenberg, Carl Fredric Scheffer, Johan Fredric Ström, David von Schinkel och Samuel af Ugglas.

Andra anställda i Ostindiska som var frimurare inkluderar G.F. Beyer, Jacob Boethius, Carl Bratt, Johan Adolph Burtz, D. Campbell, Herman Celsing, James Chalmers, John Chambers, Charles Chapman, Hans Henric Claesson, Johan Dassau, H.H. Dittmer, Carl Gustaf Ekeberg, Georg Elphinstone, John Fenwick, Carl Henrik Forss, Anders Gadd, Lars Gotheen, Baltzar Grubb, Fredrik (Friedrich) Habicht, Jacob Habicht, Nils Habicht, J. Carl Hackson, Carl Henrik von der Hagen, Henrik Wilhelm Hahr, Jacob Hahr, Olof Hanqvist, Niclas Heeggh, Johan von Heland, Carl Fredric Hjertstedt, Abraham J. Hülphers, Jacob Kjerrmansköld, Mauritz von Krusenstjerna, Fredrik W. König, Henrik König, Claes Laurant, Carl Gustaf Lehman, Anders Ljungstedt, Gustaf Gabriel Lood, Carl Eriksson Malm, Petter Maurice, Eric Nissen, Axel Norberg, Levinius Olbers, Gustaf Palm, Lorentz Petersen, J. Fredrik Pettersson, Fredric Ulric Peyron, Olof Reinicke, A. Fredric Ritterberg, Isaac Ritterberg, Paul Roland von Schoting, Anders Siberg, Gustaf Laurents Siwertsson, J. Adolph Smedberg, Eric Stockenström, Gabriel Ström, J. Leonard Törngren, Frans Walter, Ulrik M. Valtinsson (Adlerstam).

Advertisements

Fallenius & Lefflers AB

Ivar Fallenius startade 1891 en speditionsagentur i ett rum på Drottninggatan i Göteborg, men flyttade redan samma år till en tvårummare på Skeppsbron 1. Efterföljande år gick Leopold Leffler Jr in som kompanjon, varvid företaget bytte namn till Fallenius & Leffler. 1893 lämnade Leffler företaget, men företagsnamnet behölls:

Redan hösten 1893 upplöstes emellertid kompanjonskapet, och F. fortsatte rörelsen ensam. Med hjälp av några goda vänner ombildades firman till aktiebolag 1908 (kapital 60 000 kr.). Själv stod F. alltjämt i spetsen för företaget som verkställande direktör och var från slutet av 1940-talet också styrelseordförande. Som närmaste män hade F. från 1897 konsul Ture Jonsson (d. 1923), direktör Philip Bourn 1905—41 och från 1919 direktör Ivar Ahlstrin. Redan från början koncentrerade F. sig på speditionsverksamheten, och företaget växte från en blygsam början ut till en av de mera omfattande transport- och speditionsorganisationerna i landet. Firman ordnade såväl lokala omlastningsuppgifter som transportuppdrag över snart sagt hela världen. Småningom öppnades avdelningskontor i Stockholm, Malmö, Hälsingborg, Trelleborg, Borås, Eskilstuna och Norrköping. För lagring av massgods och styckegods har bolaget uppfört moderna magasin och lagerlokaler. För att rationalisera och effektivisera de stora spannmålsomlaslningarna inköpte F:s företag redan 1918 Sveriges enda flytande spannmålselevator (en s. k. skopelevator, monterad på en flytande pråm och försedd med apparatur för automatisk vägning av den lossade spannmålen). Senare har denna ersatts av den enda i Sverige befintliga s. k. redler-anläggningen av schweizisk tillverkning. Medan lossningskapaciteten för skopelevatorn var omkr. 30 ton i timmen, sker lossning med redler-anläggningen med en kapacitet av 160 ton i timmen.

Omlastningsfrågorna medförde, att F. började intressera sig för transporter av olika slag. Redan på 1890-talet hade firman ett par linjeagenturer, dock utan större omfattning. När Rederi a.-b. Nordstjernan 1904 startade Johnson-linjen, blev Fallenius & Leffler dess representant i Göteborg. Johnson-linjens storartade utveckling medförde en motsvarande utvidgning för F:s firma. En stor del av firmans personal fick småningom specialisera sig på de med agenturen förenade arbetsuppgifterna, såsom bokning av last och passagerare för de olika linjerna till La Plata, Mellanamerika samt Nord-och Sydpacific, liksom med fartygens klarering och expedition. Inrikes igångsatte F. före 1920 kanaltrafik mellan Göteborg och hamnarna i Vänern samt kanalvägen till Stockholm, men denna trafik nedlades 1923 efter avtal med Ångfartygs a.-b. Göta kanal och med delta samseglande rederier. Under namn av Fallenius-linjen bedrevs en omfattande kusttrafik mellan Göteborg, Stockholm och norrlandshamnar, med höjdpunkt 1926— 27, då ett 30-tal båtar här sysselsattes. Redan 1918 startade F. en reguljär godslinje Göteborg—Århus, först med ett norskt fartyg. Fallenius-linjen utvidgades 1930 till att omfatta även Ålborg; tre svenska båtar insattes på denna linje.

F:s bolag bedrev även en omfattande befraktningsverksamhet av tramptonnage. På bolagets olika klareringsavdelningar klarerades årligen fartyg på omkr. 3,5 miljoner ton d. w., från de minsta frakt-skutor till de största valkokerier. Kusttrafiken upphörde F. alldeles med 1937, bl. a. på grund av järnvägens konkurrens. I stället lät F. bolaget specialisera sig på lastbilstrafik, den s. k. fjärrtrafiken. År 1928 inköptes därför ett lastbilsföretag i Göteborg för trafik mellan Göteborg och Stockholm. Trafiken överläts på ett dotterbolag, Fallenius godstrafik a.-b., under direktör I. Ahlstrin. Denna gren av verksamheten har sedan ytterligare utvecklats och omändrats.

1942 köpte Lastbilscentralernas Riksförbund (LCR) 50% av aktierna i Fallenius Godstrafik AB som 1944 bytte namn till AB Godstrafik och Bilspedition (GBS). 1953 tog Lastbilscentralernas Riksförbund över den andel Fallenius & Lefflers AB ägde i AB Godstrafik & Bilspedition. Bilspeditions Transportörförening, en intresseförening för företagets transportörer, grundades 1957 och gick 1964 in som delägare via Bilspeditions Transportörer AB.. Senare skulle en del av aktierna i AB Godstrafik & Bilspedition återigen säljas till diverse åkeriföretag.

1970 slogs Fallenius & Lefflers AB, AB Nordisk Transport & Spedition, AB Skandiatransport  och Transportkompaniet ihop till ett företag. Moderbolag i den nya koncernen blev ett nytt företag, Scansped AB, Transportkompaniet blev dotterbolag till Fallenius & Lefflers medan de tre andra aktiebolagen blev dotterbolag till Scansped. AB Nordisk Transport hade för sin del grundats av Louis Hanell i Trelleborg år 1919, AB Skandiatransport av Nils Flyckt i Trelleborg och Transportkompaniet hade grundats 1918 av major J. Lindnér genom övertagande av Stockholms Expressbyrå, Göteborgs  Expeditionsbyrå samt Malmö Förenade Stuveri AB.

Ägare till Scansped år 1972 var Nils Flyckt med 39,7% av aktierna, Lars Hannell med 19,9%, Fallenius Speditions AB & Co KB med 17,2%och familjen Carstam med 19,8%. Via AB Skandiatransport var Scansped också tredje största ägare i AB Godstrafik & Bilspedition med 17,8% av rösterna i företaget. Större var Bilspedition Transportörer AB med 26 % av rösterna och Svenska Åkeriförbundet med 29,2 % av rösterna direkt och indirekt. Dessutom ägde Scansped via dotterbolagen  18,8% i AB Scanfreight och 75% i Förenade Godsterminaler AB.  1985 köptes Scansped av Bilspedition AB (tidigare AB Godstrafik & Bilspedition).

Idag heter Bilspedition Schenker och är tyskägt efter en kraftig expansion på 1980-talet och sedan styckning och avveckling på 1990-talet:

1980-talet var ett expansivt decennium där flera företag förvärvades: Wilsongruppen (1983), delägarskap i norska Linjegods (1984), Scansped inklusive det tidigare moderbolaget Fallenius & Leffler (1985), Cool Carriers (1987), Gorthon Lines (1988), Transatlantic (1988), ACL (1988) och en större aktiepost i Uddevalla Shipping (senare Frontline). 1986 köptes hälften av aktierna i finansbolaget Infina, vilket senare fusionerades med Independent. Tillsammans med Philipsons bildades fastighetsbolaget Coronado 1986.

Bilspedition börsintroducerades 1984 på Stockholmsbörsen och året efter på börserna i Köpenhamn och Oslo.

1990 förvärvades hälften av aktierna i Linjeflyg och 1991 finska Speditor, samtidigt som Gorthon Lines såldes till Bylock & Nordsjöfrakt (1990). Det europeiska nätverket fortsatte att byggas ut genom köp av tyska Nellen & Quack, delägarskap i italienska Castelletti och satsningar i Polen. 1992 startades verksamhet med inrikes postorderpaket i Sverige under namnet Privpak.

Till följd av finanskrisen och en förlust 1992 på 1,3 miljarder kronor avyttrades all verksamhet utanför kärnverksamheten: Coronado (1991), Independent (1991), Linjeflyg (1992), Svenska Orient Linien (1993), större delen av innehavet i Bylock & Nordsjöfrakt (1993-1994) och resterande del 1996, avveckling av Rederi AB Transatlantic (1993), hälften av aktierna i Cool Carriers (1994-1995) och ACL (minskad ägarandel genom nyemission 1994 och försäljning av resterande del 1996/1997).

Bilspedition bytte 1996 namn till BTL – Bilspedition Transport & Logistics och förvärvade samma år finska Houlintakeskus av Finnlines. Genom en nyemission blev Finnlines BTL:s största delägare. Finnlines sålde året efter BTL till tyska Stinnes och 1998 gick BTL samman med Schenker under namnet Schenker-BTL.

1999 förvärvade Stinnes resterande aktier i BTL och aktien avnoterades från börsen.

Ivar Fallenius

Endast för medlemmar

Skeppsredare

Del 1 av 25 i serien Rederier
Endast för medlemmar