Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Holterman

Sillimport och sillexport på 1700-talet

Del 5 av 7 i serien Export på 1700-talet

I början av 1700-talet var det sillperiod i Norge med en kraftig ökning av fisket och exporten av sill:

Det norska sillfisket utvecklades kraftigt under första delen av 1700-talet och mängde sill som exporterades från norska hamnar ökade. Den största delen av sillen exporterades från Bergen och en kraftig ökning av den utskeppade sillen kan märkas. På 1690-talet låg exporten från Bergen på ungefär 15 000 tunnor årligen. Motsvarande siffror för 1720-talet var knappt 20 000 tunnor. På 1730-talet ökade exporten rejält med en topp år 1732 på 56 000 tunnor. På 1740- och 1750-talen upplevde det norska sillfisket goda tider. Toppnoteringar under de båda decennierna för Bergen var 143 000 tunnor år 1749 och 157 000 tunnor år 1756. Den näst största exporthamnen var Kristiansand med en högsta volym år 1756 om 75 000 tunnor. Exporten gick huvudsakligen till Medelhavsländerna och Östersjön. Viktiga destinationshamnar var Livorno, Marseille, Barcelona, Königsberg, Riga, Reval och Stockholm. Även till Amsterdam gick en hel del export när det holländska sillfisket vid denna tid hade sin höjdpunkt långt bakom sig.

Den helt avgörande betydelsen för framgångarna i det norska sillfisket var att vårsillen hade börjat komma in till kusten igen. Precis som i Bohusläns historia har det norska sillfisket på Vestlandet upplevt rika sillfiskeperioder. Den norska vårsillen försvann dock plötsligt i slutet av 1750-talet när sillperioden upphörde. Detta resulterade givetvis i minskade exportsiffror.

När den norska sillperioden upphörde började den bohuslänska sillperioden som kom att vara intill 1809. Svensk sillimport ersattes av sillexport från mitten av 1750-talet. Som mest uppgick importen av sill till omkring 50 000 tunnor sill per år på 1730- och 1740-talen. Medeltalet per år på 1740-talet var 34 000 tunnor och på 1750-talest första hälft fortfarande 33 000 tunnor salt sill. 1757 importerades enbart 2 000 tunnor.

Importen av sill kom på 1720-talet kanske främst från Nederländerna, 50% av all sill som transporterades genom Öresund kom därifrån med Norge stod för cirka 6% och Skottland för 29%. Därefter minskade Nederländernas betydelse medan Norges ökade. Av sillen som gick genom Öresund kom 44% från Nederländerna på 1730-talet, 12% på 1740-talet, 9% 1750-talet, 5% 1760-talet, 20% 1770-talet och 5% på 1780-talet. Motsvarande siffror för Norge var 32%, 75%, 55%, 12%, 6% och 2% medan Skottland stod för 15% på 1730-talet, 7% på 1740-talet, 2% på 1750-talet och därefter ingenting.

Svensk sill stod för ingenting fram till och med 1740-talet för att på 1750-talet utgöra 32% av all sill som transporterades genom Öresund, hela 81% på 1760-talet, 72% på 1770-talet och 90% på 1780-talet. Svensk sill tog alltså totalt över markanden för salt sill i Östersjöområdet i slutet av 1700-talet.

Den svenska exporten berörde enbart Göteborg och de bohuslänska städerna Kungälv, Marstrand, Uddevalla och Strömstad medan svenska hamnar i Östersjön blev stora mottagningshamnar av svensk sill i likhet med andra länders Östersjöhamnar. 1754 transporterades 2 000 tunnor av den svenska sillen genom Öresund till svenska hamnar, 1755 16 000 tunnor och 1756 20 000 tunnor. Udner 1760-talet gick omrkign 60 000 tunnor per år till inhemsk konsumtion medan det på 1770-talet handlar om ända upp till 100 000 tunnor vissa år, 1787 handlade det om 130 000 tunnor och i början av 1800-talet om cirka 100 000 tunnor per år. Udner 1770-tale öakde dock inte transporterna genom Öresund till svensk hamnar, istället tycks sill ha förts direkt till Bergslagen från Göteborg som också tog över mer av järnexporten vid denna tid.

Från 1758 ökade exporten av svensk sill mycket snabbt, år 1764 utfördes 228 000 tunnor men under 1770-teltskedde en viss minskning så att endast omkring 150 000 tunnor exporterades per år. På 1780-talet ökade exporten igen med en topp 1783 på 303 000 tunnor. Därefter minskade sillexporten till endast 38 000 tunnor år 1800 och efter 1808 upphörde exporten i princip helt. 1809 var sillperioden över och Sverige blev därefter ånyo ett sillimporterande land. Tranexporten (tran kokades på sillrens från salterierna och sill som inte fick användning i salterierna) kom igång rejält lite senare än exporten av salt sill och var som största på 1790-talet med en topp på 61 000 fat år 1796. Därefter minskade exporten kraftigt och efter år 1800 förekom nämnvärd export endast enstaka år. 1809 var det definitivt slut även för tranexporten.

Exporten av sill förklarar hela den ökning av sjöfarten på Sverige som kan ses i slutet av 1700-talet och många av de stora sillexportörerna blev också stora redare och delägare i varv och annat. Dessutom var de i många fall också stora saltimportörer. Värdemässigt var tranexporten och sillexporten ungefär jämbördiga på 1790-talet medan sillexporten dessförinnan var värdemässigt viktigare. 1795-96 var tran värdemässigt viktigare.Ii stort sett allt tran som producerades exporterades vilket inte gällde den salta sillen som vi sett ovan.

Göteborg stod för större delen av sillexporten, åren 1766–70 för 64% (i medeltal 89 000 tunnor per år)  medan Marstrand och Uddevalla dessa år stod för cirka 16 000 tunnor vardera per år.  Senare ökade de bohuslänska städernas andel av exporten i takt med att sillfisket flyttade norrut och med det också sillsalterierna:

År 1794, då de bohuslänska städernas export var som störst, stod Marstrand, Kungälv, Uddevalla och Strömstad tillsammans för 43,6 procent av länets export. Marstrand var den bohuslänska stad som hade störst sillexport, vilket till största delen beror på att många salterianläggningar låg inom dess tulldistrikt i skärgården norr om staden. 1790 hade Marstrand t ex med sina 71.950 tunnor 26,3 procent av länets export.

Göteborgs export gick under perioden 1766-70 till i huvudsak till Östersjöområdet (68% av exporten), med 20% av exporten till Storbritannien ( i stort sett bara till staden Cork på Irland), 5% till Madeira, 3% till Medelhavet och 4% till Väsindien. I Uddevalla och Marstrand dominerade Östersjöområdet än mer med 96% och 89% av exporten.

I Östersjöområdet var Danzig (inklusive Elbing) viktigast som mottagare med 21 % av exporten från Göteborg, 31% av Uddevallas och 30% av exporten från Marstrand.  Ryssland inklusive Baltikum spelade en större roll för exporten från Uddevalla (28%) och Marstrand (27%) än från Göteborg (13%). Preussen med hamnar som Königsberg, Memel och Stettin var mottagare av 23% av exporten från Uddevalla, 18% av exporten från Göteborg och 14% av exporten från Marstrand, Hamburg för 12% av Göteborgs export, 10% av Marstrands och 9% av Uddevallas.

Den sistnämnda staden hade mycket liten export till Storbritannien men 4% av exporten gick till Västindien. För Marstrands del gick 6% av exporten till Storbritannien medan 3% gick till Västindien. Exporten till Cork på Irland (del av Storbritannien på den tiden) lastades om för vidare befordran till Västindien. Totalt gick alltså omkring 30% av exporten från Göteborg, 9% av Marstrands och 5% av Uddevallas export under perioden 1766-70  till föda på slavplantager i Västindien och Madeira. Slavplantager för sockerproduktion.

Under 1770-talets sista hälft tycks endast 25% av Göteborgs export ha gått till Östersjön (inkluderar även Hamburg och Bremen) och en större andel alltså till slavplantager. 1789-1805 var andelen ungefär 60%.

Under vissa årtionden på 1700-talet var sill den efter järn största exportvaran rent viktmässigt och den värdemässigt tredje största exportvaran efter te och järn fram till första halvan av 1780-talet då sillen och tranet blev viktigare än tesmugglingen till Storbritannien.

Tranexporten gick i större utsträckning än sillen västerut, först halvan av 1760-talet gick 17% västerut, 1770-talets första halva 67%, 1781-85 36%, 1791-95 37%, 1801-05 3%. Precis som för sillen avviker 1770-talet då huvuddelen av exporten går västerut. För Göteborgs andel av exporten gäller en liknande fördelning av vart den gick. Tranet gick dock till delvis andra hamnar i de olika områden, i öst främst till Stettin, Stralsund och Hamburg, i väst främst till Amsterdam, Bilbao och Frankrike.

Sill-  och tranexportfirmorna var delvis de samma i olika städer längs med kusten och därför underskattas den export som firmorna stod för oftast eftersom nästan all forskning bara utgår från exporten från Göteborg.

Men man kan säkerligen utgå från att de största producenterna oftast också var de största exportörerna, Det handlar om sådana handelshus och firmor som Koch i Uddevalla, Ekman i Göteborg (med export från Göteborg och Uddevalla), Arfvidsson & Söner (Göteborg), Oterdahl (Göteborg och Marstrand), Peter Svalin (Göteborg, Marstrand, Uddevalla), Andersson & Wohlfahrt (Göteborg), Jonas Kjellberg (Göteborg, Marstrand), Wetterling (Göteborg), Busck i Uddevalla, Schutz (Göteborg, Marstrand), Olof Westerling (Göteborg, Marstrand). De flesta ovan de ovan nämnda var också tranexportörer men det fanns också firmor som hade liten export av sill , men stor export av tran som exempelvis C.H. Åkerman (Marstrand, Göteborg), Anders Lesse (Marstrand), Sven Linhult (Marstrand). Holterman & Böker och Lars Kåhre för att nämna några. Andra viktiga firmor var Low & Smith, Robert Crosswall och Gavin, sannolikt med sin huvudsakliga export till Storbritannien och Cork.

Arfvidsson & Söner var länge störst när det gäller sillexporten västerut från Göteborg, 1770 stod firman för 14% av hela exporten från Göteborg och ungefär 25 % av stadens export till Cork samt lite mer än 10% av direktexporten till Västindien. Under 1790-talet stod Peter Ekman för 5-10% av Göteborgs export av salt sill beroende på år samt för mellan 8 och 17% av tranexporten under samma tid.

Andra källor:
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969
Kurt Samuelsson, Det stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1851
Ivan Lind, Göteborgs Handel & Sjöfart 1637-1920, 1923

Advertisements

Svensk järnexport på 1700-talet

Del 1 av 7 i serien Export på 1700-talet

Den svenska exporten på 1700-talet bestod huvudsakligen av stångjärn, trävaror, beck & tjära samt sill och tran. Därtill kom en export av andra metaller, malmer och mineraler samt produkter därav som koppar, mässing och kalksten. Utöver det tillkom också reexport av kolonialvaror, främst ostindiska varor där te var överlägset viktigast. Teexporten kunde vissa år rent värdemässigt vara den största exporten från Göteborg. Stångjärn var dock den dominerande exportvaran. Vid sekelskiftet 1700 exporterades 200 000 skeppund och vid 1730-talet slut mer än 300 000 skeppund per år.

Under perioden 1738-1808 utfördes 329 000 skeppund per år i genomsnitt. av detta stod Stockholm för 60% (196 000 skepppund), Göteborg för 26% (86 000 skd) och Gävle för 8% (26 000 skd). Återstående 6% (21 000 skd) exporterades över en rad mindre hamnar, främst Norrköping (9 000 skd), Västervik (4 000 skd) och Uddevalla (3 000 skd). Vad gäller Uddevalla ska nämnas att järnexporten från staden var belagd med diverse begränsningar fram till 1733, bland annat i form av högre tull. Borgarna i staden med familjen Koch i spetsen arbetade hårt med att få bort dessa begränsningar och hade upprepade stridigheter med Göteborgs handelsmän om detta. Exporten från Uddevalla bestod till största delen av järn av lite högre kvalitet än stångjärn, såsom plåt, spik och stål.

1741-1808 svarade de tre stora hamnarna för mellan 92 och 95% av exporten. Stockholms andel var störst på 1760-talet (63%) och lägst på 1780-talet (56%). Åren 1781-90 svarade Göteborg för  29% av den totala exporten medan staden under resten av årtiondena aldrig svarade för mer än 25% av exporten. Gävles andel var lägst på 1770-talet (6%) och högst på 1790-talet med 9% av stångjärnsexporten.

Av Stockholms järnexport gick vanligen mellan 40 och 60% till Storbritannien, störst var exporten rent andelsmässigt i slutet av 1750-talet och början av 1760-talet då det i genomsnitt exporterades 110 000 skd till Storbritannien. Detta motsvarade 57-58% av Stockholms stångjärnsexport. Därefter minskade exporten till Storbritannien kraftigt för att på 1780-talet bara utgöra 38% av stadens export (i snitt 73 000 skd per år). I slutet av 1780-talet steg exporten igen för att 1792 uppgå till 134 000 skd. Huvuddelen av Stockholms export till Storbritannien gick till London, Hull, Bristol King’s Lynn och Dublin på Irland. Exporten från Stockholm till  Irland och Bristol gick främst med svenska fartyg medan den på England dominerades av brittiska fartyg. Dominansen av svenska fartyg vad det gäller trafiken till Irland och Bristol kan hänga samman med att salt som importerades från Frankrike, Medelhavsområdet och Portugal var tvunget att transporteras på svenska fartyg. Fartyg som befann sig i Irländska sjön (Dublin, Bristol) kunde lätt ta sig till dessa områden för att lasta salt inför hemresan. Tenn kunde dessutom lastas i Cornwall för transport till kontinenten. Om detta skedde vet jag dock inte.

Av Stockholms järnexport gick under 1700-talet 20-25% till olika Östersjöhamnar där städer som Wolgast och andra i Pommern var viktiga liksom Danzig, Königsberg och Lübeck. I början av 1700-talet gick 10% av Stockholms stångjärnsexport till Amsterdam men denna andel liksom mängden minskade allteftersom och i slutet på 1780-talet var det inte mer än 6% för att bli ännu mindre senare. Dominerande exportörer i Stockholm under första halvan av 1700-talet var Grill, Jennings, Worster, Maister och Lefebure. Under andra halvan var det framförallt Tottie & Arfwedsson med lite olika handelshusen på andra plats.

Göteborg exporterade på 1740- och 1750-talen mellan 80 000 och 85 000 skd per år men exporten ökade för att i slutet av 1780-talet i medeltal utgöra 110 000 skd per år. På 1790-talet skedde en kraftig tillbakagång och i slutet av 1790-talet exporterades endast 74 000 skd per år. Storbritannien totalt dominerande som mottagarland. Fram 1770-talet gick 80-90% av Göteborg stångjärnsexport dit men därefter minskade andelen något medan exporten till Frankrike och Medelhavet ökade. Detta kan säkerligen ha med det ökade behovet av saltimport att göra och då behövde man ha något med sig på utresan också. Trafiken från Göteborg på Storbritannien sköttes av betydligt mindre fartyg än de som användes för exporten från Stockholm. Exporten gick dessutom till en större mängd hamnar, varav många ganska små även om London och Hull var de viktigaste. De dominerande järnexportörerna i Göteborg var i början av 1700-talet, Maister, Grundi och Ström, senare Christian Arfvidsson, V. Beckman, John Hall & Co samt Martin Holterman.

I den tredje järnexporthamnen, Gävle, varierade exporten år från år mycket mer än i de två största. Detta berodde framförallt på att staden hade en mycket oregelbunden export till Storbritannien. Den överväagnde delen av exporten från Gävle gick dock till Östersjöområdet, speciellt var Danzig, Königsberg och Pillau viktiga mottagarhamnar för stångjärnsexporten från Gävle. På 1740- och 1750-talet gick cirka 40-45% av Gävles export till östersjöhamnar, 20-25% till Nederländerna (Amsterdam) och cirka 30% till Storbritannien. Under 1760-talets andra halva och första halvan av 1770-talet hade exporten till Nederländerna minskat till omkring 10-12%, exporten till Storbritannien minskat till cirka 20% och exporten till östersjöhamnar ökat till 64%. Den totala exporten låg under hela denna period på mellan 20 000 och 25 000 skeppund per år. I slutet av 1770-talet ökade exporten för att i början av 1780-talet utgöra totalt 29 000 skd och i slutet av 1780-talet 34 000 skd per år. Samtidigt ökade andelen av exporten som gick till Storbritannien från 22% i snitt åren 1771-75 till 50% i snitt åren 1786-89.

Källor: Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969 samt Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1951

Wilson & Hall

Benjamin Hall och John Wilson bildade en gemensam firma, Wilson & Hall, i Göteborg på 1730-talet. De var båda från Hull och John Wilson var systerson till Benjamin Hall. Benjamin Hall dog dock redan 1748 och änkan Cornelia Hall (Åkesson, 1716-78)) övertog affärsverksamheten då sonen John Hall ännu var för ung. John Wilson tycks i detta sammanhang ha lämnat firman och istället ha blivit delägare i P. Bagge, Wilson & Pike. Cornelia Hall gifte snart om sig med Johan Fredrik Ström (1731-81). Såväl John Wilson som Benjamin Hall investerade i Ostindiska kompaniets fartygsresor och det kan antas att de var inblandade i tesmugglingen till  England vid sidan av järn- och brädexport.

1768 tycks sonen John Hall (d.ä., 1735-1802) ha inträtt som delägare i familjeföretaget tillsammans med Thomas Erskine. Innan dess var John Hall delägare i P. Bagge, Wilson & Hall (tidigare P. Bagge, Wilson & Pike) som John Wilson varit delägare i sen 1749. John Wilson återvände 1768 till Hull och fungerade därefter som firmans kontakt i Hull. Han drev inget eget importföretag men tycks ha agerat som försäkringsbolag och agent. John Hall & Co som firman nu hette blev snabbt en av Göteborgs största järnexportfirmor vid sidan av Christian Arfvidsson och Vincent Beckman.

Järnexport från Göteborg 1752, firma, ton (totalexport 9 200 ton)

Bagge 1 300
Beckman 1 300
Jaraldt 1 300
Arfvidsson 1 200
C. Hall 1 000
Sahlgren 700
Grill 140

Två av dessa exportörer hade kopplingar till Hull, Jaraldt och Hall, Christian Arfvidsson, Cornelia Hall och Niclas Sahlgren var släkt med varandra. 1760 var Bagge borta som exportör och så även Cornelia Hall. Istället hade en annan släkting dykt upp på arenan, Martin Holterman. Martin Holterman och Christian Arfvidsson var svågrar och gifta med varsin systerdotter till Niclas Sahlgren. Niclas Sahlgrens systers man var Hans Olofsson Ström, farbror till Cornelia Halls andre man Johan Fredrik Ström. Peter Bagges styvmor var syster till Hans Olofsson Ström.

John Hall blev en av de största järnexportörerna i Göteborg på 1770-talet med en export av 4 000 ton eller 29,8% av exporten år 1777. Endast Christian Arfvidsson & Co var större. På 1780-talet hamnade Arfvidsson i problem liksom Sahlgren & Alströmer. Detta på grund av spekulationer och fiffel, främst från en av dem anlitad agent och handlare, Carl Söderström.  På grund av det så övertog John Hall & Co många av Arfvidssons sågverk, bruk och kontakter och räddade på det sättet Christian Arfvidssons firma från att gå i konkurs. 1790 stod därför John Hall & Co för 76,2% av järnexporten från Göteborg.

En liknande utveckling skedde även på brädexportsidan där Arfvidsson var dominerande brädexportör fram till omkring 1770 medan John Hall därefter tog över allt mer. 1770 stod John Hall för 19% av brädexporten över Göteborg, 1777 56%, 1790 70% och år 1800 för 55%. På 1770-talet exporterade Hall även stora mängder tjära från Göteborg.

John Hall & Co övertog också en rad sågverk och järnbruk, exempelvis järnbruken Borgvik (50%), Annefors, Ransäter (50%), Gunnerud, Löfstaholm, Thorsby (50%), Wälsfors, Björkefors, Antonström, Åhleby och Ohlby i Värmland, Kollerö i Bohuslän,  Loviseholm, Öxnäs och Rådanefors (50%) i Dalsland samt Gårdsjö i Västergötland. Vidare åtta sågar i Lilla Edet och en såg i Åstabyholm i Värmland.

1750 var Cornelia Hall också en av Göteborgs 5 största importörer och 1760 var Wilson & Hall den näst största importfirman efter Birgitta Sahlgren.

Thomas Erskine återvände 1799 till Skottland och John Hall d.ä dog 1802. Därefter gick den Hallska firman snabbt mot sin undergång då sonen John Hall d.y. inte direkt var en affärsman. 1807 var konkursen ett faktum. Konkursen avslutades i praktiken inte förrän så sent som 1820 på grund av en lång och besvärlig rättslig konflikt mellan John Hall d.y (inklusive hans ombud Pehr Backman) och sysslomännen (konkursförvaltarna) David Carnegie d.ä., F.M. Åkerman, Niklas Björnberg och David Low (den sistnämnde till 1818). David Carnegie d.ä var anställd i den Hallska firman fram till 1806. Fram till 1802 på heltid och därefter på deltid.

I samband med konkursen övertogs stora delar av den Hallska firmans verksamhet från år 1810 av Niklas Björnberg. Exempelvis flera av järnbruken och stora delar av järnexporten. Även de andra sysslomännen drog nytta av konkursen, såväl handelshuset Low & Smith som David Carnegie d.ä. var därefter viktiga järnexportörer vid sidan av Niklas Björnberg. Den enda av de större äldre järnexportfirmorna som fanns kvar efter år 1807 var Martin Holterman & Söner.

Holterman & Söner

Martin Holterman, föddes 1715 i Hamburg och dog 1793 i Göteborg. Han fick burskap som handelsman i Göteborg år 1755 och var bisittare i handelssocieteten från 1758 till 1770 samt direktör i Ostindiska kompaniet under tredje oktrojen 1766-1787.

Han var gift med Anna Mariana Ström (1727-64) i sitt första äktenskap, Hon var dotter till grosshandlaren Hans Olofsson Ström och Anna Sahlgren samt därmed också systerdotter till Niclas Sahlgren. Därmed var han också svåger till den framgångsrike handelsmannen Christian Arfvidsson. Holterman arbetade en period för Niclas Sahlgren som prokurist. Hans andra hustru var Charlotta Arfwedson (1741-1801), dotter till handlanden i Stockholm Abraham Arfwedson (1698-1779) och Maria Elisabet Pauli.

I Martin Holtermans första äktenskap föddes Johan Peter Holterman (1757-1793) och Niclas Holterman (1758-1824) samt dotterna Anna Elisabeth Holterman (1759-1801). Den sistnämnda var gift med Jacob Arfwedson (1743-1812).  Även i andra äktenskapet föddes tre barn, Martin Abraham Holterman (1766-1838),  Maria Charlotta Holterman (1768-1841), gift med Anders von Wahrendorff, Jacob Holterman (1769-1789) samt Carl Fredrik Holterman (1774-1793).

Svärfadern Hans Olofsson Ström var en av Göteborgs största järnexportörer och förmodligen också en exportör av te. Martin Holterman kom sannolikt att överta en del av den järnexport och de kontakter som Ström tidigare hade ombesörjt och hade förmodligen också goda kontakter genom närheten till Niclas Sahlgren. Järnexport och teexport hörde sannolikt ihop vid denna tid, med te som varande den ekonomiskt viktigare varan. Te smugglades till Storbritannien, förmodligen med samma fartyg som också transporterade järn.

1760 exporterade Martin Holterman 370 ton järn, 1770 80 ton, 1777 90 ton, 1790 1 000 ton och år 1800 2 200 ton (20% av exporten via Göteborg). De tre sönernas om överlevde till vuxen ålder blev förmodligen delägare i firman på 1780-talet varefter firman benämndes Martin Holterman & Söner. Riktigt stor järnexportör tycks alltså den Holtermanska firman inte ha blivit förrän AP Fröding börjat arbeta i firman. AP Fröding blev delägare 1794, tillsammans med Martin Holterman d.y. De andra två bröderna Holterman tycks vid denna tid ha lämnat firman för att istället fokusera sillhandel, trankokeri och sillsalteri i en egen firma, J. P. & N. Holterman. 1809 dog AP Fröding och hans änka Elisabeth Minten övertog huvudägandet i firman som hon drev vidare under namnet AP Frödings Enka & Co.

Martin Holterman

I början av 1800-talet fortsatte Holterman att vara den näst största eller tredje största järnexportören i Göteborg med 17% av exporten 1803, 15% 1805, 11% 1808, 24% 1810 och 13% 1815. Sistnämnda år heter firman AP Frödings Enka & Co. Största järnexportfirman fram till sin konkurs år 1807 var John Hall & Co och medtävlare om plats två var firman Low & Smith. Den Holtermanska firman var aldrig störst.

Den Holtermanska firman var också en av Göteborgs större importfirmor med import av spannmål, socker och salt. Sillverksamheten bedrevs av allt att döma i ett annat företag vilket redan nämnts. 1770 var Holterman stadens tredje största importör rent värdemässigt och 1777 den femte största. Holtermans viktigaste importvara var spannmål från Östersjöområdet, 1760 importerades 140 ton, 1770 670 ton, 1777 650 ton och 1790 210 ton. Saltet importerades från Italien och Portugal, lite varierande år från år (1760 60 ton, 1770 200 ton, 1777 200 ton, 1790 175 ton). Den Holtermanska firman importerade även kaffe och textilier.

Martin Holterman d.ä. investerade även i fartygsandelar, fastigheter och i Värmlands bruksegendomar. Bland dessa märktes Krontorp (Bäckhammar), Dömle- och Kvartorpsverken samt Bosjöhyttan. Hans önskan var att dessa efter hans död skulle utgöra fideikommiss för hans barn. 1802 upphävdes fidekommisset. Sonen Niclas Holterman kom efterhand att bli en större bruksägare i Värmland och sannolikt exporterades hans järn via den Frödingska (f.d. Holtermanska) firman.

Fröding – Ostindiska och järnverk

Del 17 av 26 i serien Göteborgskapitalet

Fröding är en mycket okänd handelsfamilj från tiden för kapitalismens genombrott i Sverige. Liksom flera familjer från Göteborg, exempelvis Tranchell, så kan man spåra deras förmögenhet tillbaka till Ostindiska Kompaniets dagar. 1778 kom Anders P. Fröding till Göteborg från Frölunda i Odensåkers socken i Västergötland. Han fick anställning som informator hos familjen Minten på Bagaregården men fick snart anställning i den stora Björnbergska handelsfirman i vilken Johan Minten d.y var delägare. Därefter övergick han till anställning i handelsfirman Martin Holterman, ägd av direktören i Ostindiska kompaniet, Martin Holterman (1715-93).

Martin Holterman var gift med Anna Mariana Ström (1727-64), med två bröder verksamma inom Ostindiska Kompaniet. Hon var dessutom syster till Niclas Sahlgren och Jacob Sahlgren, två av den tidens rikaste män och ockå verksamma i Ostindiska Kompaniet. Han var bland annat direktör och delägare i Ostindiska Kompaniets mycket lönsamma 3:e oktroj mellan 1777 och 1786. Därefter var han också direktör och delägare i den 4:e oktrojen som inte var lika lyckosam från 1786 till sin död.

Utöver detta investerade Holterman också i värmländska bruksegendomar, såsom Bosjöhyttan, Krontorp, Dömle- och Kvartorpsverken. Hans önskan var att dessa efter hans död skulle utgöra fideikommiss för hans barn. År 1802 upphävdes dock bruksfideikommisset av kungen och egendomarna skiftades mellan ägarna. Han Hade tre söner, Martin Holterman (1766-1838) i andra äktenskapet med Charlotta Arfwedsson (1741-1801) och i första äktenskapet Johan Peter Holterman (1757-1793), Niclas Holterman (158-1824) och två döttrar, Anna Elisabeth Holterman (1759-1801), gift med Jacob Arfwedsson, också aktiv i Ostindiska Kompaniet, och Maria Charlotta Holterman, gift med Anders von Wahrendorff. De ägde Taxinge-Näsby och byggde det slott som ännu finns kvar. Deras son var Martin von Wahrendorff (1789-1861).

Martin Holterman d.y. var fortsatt aktiv i faderns firma och blev efter att ha lämnat denna legationsråd i Paris. Niklas Holterman köpte godset Forsby i Södermanland och drog sig tillbaka från köpmanslivet. Även Johan Peter drog sid tidigt tillbaka från affärerna, i hans fall p.g.a. sjukdom. Den sistnämnde donerade stora summor till Göteborgs stad.

1794 blev Anders P. Fröding delägare i den holtermanska firman vid sidan av Martin Holterman d.y. Vid Frödings död år 1809 övertogs huvudägandet i firman av hans änka Elisabeth Minten. Hon lät ändra namn på firman till A.P. Frödings Enka & Co. Anders Fröding och Elisabeth Minten gifte sig 1795 och övertog då också Bagaregården. Änkan sålde denna år 1811. Firman Martin Holterman / AP Frödings Enka var också verksamma inom sillhanteringen med sillsalterier och trankokerier. Elisabeth Mintens syster Sara Minten var gift med Johan Jacob Ekman.

Sonen Anders Fröding (1802-1860) övertog firman efter modern och systern Wilhelmina Fröding (1805-1878) gifte sig med Aftonbladets grundare Lars Johan Hierta. Sålunda kom en del av den Frödingska förmögenheten att användas i L.J. Hiertas olika publicist- och industriprojekt.

Anders Frödings son Hugo Fröding (1842-1930) blev militärattaché vid svenska ambassaden i Berlin, skribent och författare. Hans bror, konsul August Fröding grundade firman A. Fröding & Co år 1865 tillsammans med Sten Helling (1839-1921).  Sten Helling var i sitt första äktenskap gift med Thekla Krafft (1848-1869), vars mor kom från familjen Prytz. I andra äktenskapet var han gift med Eliza Karolina Willerding (1852-1935), dotter till grosshandlaren Edvin Willerding.

Degerfors Järnverk köptes på exekutiv auktion år 1868 och 1870 ombildades järnverket till ett aktiebolag. Firman blev därefter starkt engagerad i utbyggnaden av Degerfors till ett modernt järnverk samt tog hand om dettas export. Man hanterade även järnexporten från Gravendals och Fredriksbergs lancashirebruk på gränsen mellan Värmland och Dalarna. Mellan 1870 och 1895 var firman en av de största järnexportörerna i Göteborg. Firman exporterade även pappersmassa och trävaror. 1921 dog Sten Helling. Efter Sten Hellings död blev sonen Nils Hugo Fredrik (Freddy) Helling (1875-?) delägare i firman.

1886 rekonstruerades Degerfors Jernverks AB och blev Strömsnäs Jernverks AB. Företaget tycks därefter ha kontrollerats av familjen Odelberg (Odelberg & Olsson) tillsammans med Sten Helling och familjen Fröding. Sten Helling satt förutom i järnverksbolagets styrelse också i styrelserna för Göteborgs Köpmansbank 1900-04, Göteborgs och Bohus Läns Sparbank 1903-19 och i Skandinaviska Kredit AB 1910-19. Han var också lokalpolitiker i Göteborg.

Författaren Gustaf Fröding (1860-1911) tillhörde en annan familj Fröding från Värmland.

Sven T. Kjellberg, Svenska Ostindiska Compagnierna, 1974
Historiska Museet, Ostindiefararen Göteborg, häfte 1992
Tore Frängsmyr, Ostindiska Kompaniet, 1976
Ivan Lind, Göteborgs Handel och Sjöfart 1637-1920, 1923
Carl. A Tiselius, Göteborg under kontinentaltiden 1808-1810, 1935
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923
H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs äldre historia, 1919
C.R.A. Fredberg, Det gamla Göteborg,

De största trankokeriägarna på 1700-talet

Del 17 av 18 i serien Sill, sillfiske och sillperioder

När det gäller trankokeriägarna på 1700-talet kan man i motsats till när det gäller sillsalterierna få en uppfattning om de största ägarna på ett par olika sätt. Dels via antal ägda anläggningar, dels via antalet kittlar som fanns på dess anläggningar. Läget 1787 var sålunda följande vad det gäller antalet kittlar och antalet verk:

Alla dessa var göteborgare. Om vi ser till vilka som var största ägare av salterier får vi en liknande lista fast till stor del med andra namn. Här finns dock bara uppgifter om antalet salterier man ägt eller ägt andel i år 1787.

På bägge listorna återfinns Christian Arfvidsson & Söner, Peter Ekman, Jonas Kjellberg och Johannes D:son Wetterling. Två familjer från Uddevalla har också smugit sig in på listan, dessutom högst upp, familjen Koch och familjen Busck. Andersson & Wohlfahrt ägde ett av kustens absolut största salterier, Boviksudde på Björkö. Uddevallafamiljerna och Arfvidsson ägde främst lite mindre anläggningar men även några medelstora. Arfvidsson & Söner var vid denna tid i ekonomiskt bryderi och produktionen vid deras anläggningar låg helt nere eller var ganska blygsam.

Skärgårdsverk i Göteborgs skärgård

Del 12 av 18 i serien Sill, sillfiske och sillperioder

I södra delen av nuvarande Göteborgs kuststräcka och i södra skärgården fanns inte så måmnga sillsalterier och ännu färre trankokerier. Men några fanns, det största fanns förmodligen på Känsö. I Långedrag fanns två mindre sillsalterier och på Styrsö Bratten fanns ett litet.

Den nyinrättade karantänen på Känsö drogs in redan i november 1772 eftersom pestfaran ansågs över. Brännöborna fick då åter tillgång till ön. Tre år senare gjorde sig Kronan av med karantänen genom att sälja anläggningen till en köpman i Göteborg, Nils Tengberg, som etablerade ett sillsalteri på ön. Grönländska kompaniet arrenderade i början av 1770-talet ön som nyttjades som utgångspunkt för valjakt i haven kring Grönland.

1785 köpte handelsmannen Adam Gavin och tunnbindaren Robert Smitt sillsalteriet. Gavin slöt 1794 ett avtal med Brännö åbor där han fick arrendera Känsö på 50 år med förbehållet att åborna hade rätt till mulbete, torvtäkt och fiske. Även ett trankokeri anlades ihop med salteriet. År 1800 uppfördes också en tunnbindareverkstad för att förse salteriet med tunnor till sillen. Denna byggnad kom senare att nyttjas i den nya karantänen både som sjukhus, bagarstuga och mangelbod. Byggnaden finns ännu kvar och är därmed Känsös äldsta byggnad. Vid behov utnyttjades också Känsö som station för karantänsbevakning och under tiden oktober 1797 till februari 1798 var skepparen Erik Wijk förlagd dit för detta ändamål. Denne Erik Wijk var far till Olof Wijk d.ä., grundaren av det wijkska handelshuset.

Under 1800-talets början härjade gula febern i Spanien, vilket medförde att Sverige åter beslutade att Känsö skulle brukas som karantän. Gavin var vill dock inte detta då hans sillsalteri var mycket lönsamt. Efter långa förhandlingar kunde dock Kungl. Maj:t den 11 juli 1803 förordna en karantänsplats på Känsö. Anläggningen rustades hastigt upp och fartygen kunde omgående sättas i karantän. Våren 1805 tog staten upp förhandlingar med Brännöborna, som förklarade sig villiga att avstå Känsö under förutsättning av en skattelindring från 4½ mantal till 3½. Staten kunde dock inte få någon lagfart och i modern tid har Brännöborna tilldömts äganderätten till Känsö.

I norra skärgården och på Hisingen  fanns det betydlig fler sillsalterier och trankokerier än i södra Göteborg och södra skärgården.

På Hisingen fanns det sillsalteri och trankokeri vid Aspholmarna (2 salterier), Bratteberg vid Hjuvik ägt av J.P & N Holterman och byggt 1784, Brattholmen vid Hästevik ägt av Wahlberg & Wern, Krossholmen ägt av Low & Smith, Lilla Bockeskär (Varholmen) ägt av Samuel Dahlin & Johan Pettersson, Lilla Varholmsvik ägt av Arvid Wallerius, Lille Tummen (Hästevik), 1787 ägt av L. Fris & Co i Ystad  och 1794 av And. Blidberg i Göteborg, Masholmen (Varholmen, B.Bergman & Co), Marieberg, Porsholmen (John Hall & Co), Smedmansholmen (S.L. Linquist och A.W. Lindstedt), Stora Edet (Varholmen, J.D. Wetterling & Son),  Stora Varholmen (Olof Westerling & Co), Strömsund (Tumle) ägt av Arfvidsson & Söner, Södra Bockeskär (Peter Militz), Varholmen (J.O. Oterdahl), Varholms Vik (N.E. Ringius) och Örnekullen (P.G. Geijer). Vid Varholmen fanns det utöver dessa också flera andra mindre salterier.

Enligt en del uppgifter fanns det 53 trankokerier i Öckerö socken år 1778 och ett trettiotal skärgårdsverk år 1803. Flest fanns det på Kalvsund och Björkö, men även andra öar hade flera. 1788 ska det ha funnits 32 salterier och 24 trankokerier.

På Kalven (Kalvsund) fanns 1787 Jacobsberg (1799 ägt av Johan Jacob von Holten), Hasselgrens Salteri (egentligen ägt av J.G. Westerberg), Cornelius Wohlfahrts Sillsalteri och Trankokeri och Lilla Kalven (salteri och trankokeri) tillhörigt Lars Hegardt och 1790 Lars & Peter Hegardt i Stockholm, Johan Bagges sillsalteri och trankokeri, Olssons sillsalteri och trankokeri, Roos & Co salteri och trankokeri, ett trankokeri tillhörigt Svan & Svebelius sam Tornevikens salteri och trankokeri, 1787 ägt av O. Holmlin, 1793 av J. Sernström och 1806 av Zach. Wideberg.

Björkö huserade en mängd sillsalterier, främst på Björkö huvud och vid Bovik och på utholmen Ängholmen (Ängön) invid Bovik. Allt på östsidan (insidan av Björkö). 1788 och 1793 fanns det 16 salterier och ett tiotal trankokerier på Björkö och 1807 fanns det 19 stycken. En otrolig ökning sen 1775 då där bara fanns 7. 1793 beräknas cirka 260 personer ha fått sin utkomst från sillsalterierna och trankokerierna

Vid Bovik fanns 1787 totalt 10 stycken och på Björkholmen/Ängholmen 3. Några av dessa var Pjonken (Fr. Hummel), Sillsalteri och Trankokeri Boviks Udde (Kohagen) som år 1793 ägdes Andersson & Wohlfahrt men 1787 av Westerling & Co,  Flyberget, Sillsalteri och Trankokeri Ängholmen (Ängön) (ägt av Peter Ekman),  G.B. Santessons Sillsalteri och Trankokeriverk Ängholms udde (Kohagen), Skutholmen på Boviks ägor (från 1780-talets mitt ägt av Jonas Kjellberg), samt Wohlfahrts vid Rydsbo Huvud. Det sistnämnda fanns inte 1793, men däremot 1807. Hummels var nerlagt redan innan 1793 och 1807 var Santessons verk stängt.

Boviks udde var det största salteriet på Björkö och producerade år 1787 hela 12 482 tunnor sill.

Flyberget ägdes först av Lars Kåhre & Co och senare på 1790-talet till hälften av Peter Ekman och till hälften av Johannes D:son Wetterling.

Skutholmen ägdes av köpmannen Flygare innan Kjellberg köpte anläggningen. 1787 producerade Skutholmen mer än 6 000 tunnor salt sill och lite över 200 fat tran men på 1790-talet låg produktionen i allmänhet kring 3 000 tunnor salt sill samt mellan 50 och 100 fat tran.

Ängholmen köptes av Ekman redan år 1762 då anläggningen redan var under uppförande ocvh förutom denn anläggning så låg tre andra verk på de sammanhängande öarna Björkholmen och Ängholmen. Ägare till de tre andra verken på Ängholmen/Björkholmen var L.Bratt & Pettersson, A.W. Lindstedt och en man vid namn Jansson (1787 med M. Fredricii som ägare). Alla var de hemmahörande i Göteborg. Janssons var nerlagt år 1807 medan Lindstedts inte fanns 1793.

Peter Ekmans skärgårdsverk på Ängholmen besöktes den 26 november 1787 av kung Gustaf III. Detta besök beskrevs av amiral Carl Tersmeden på följande sätt i hans memoarer:

Konungen for i slup till handelsman Ekmans salteri på Hising, beledsagad under en haij av väl eclairerade båtar och slupar, 15 å vardera sidan, och tätt framför konungens slup en dylik med 12 brinnande facklor, den konungen gifvit namn av lysgubben. Alldeles främst af denna procession gick en stor båt med regementets janitscharmusique. Ekmans salteri var superb eclaireradt med lampor och alltifrån stranden med mareschaller upp till huset. H.M:t har besett tillvärkningarna af bägge slagen under fullt arbete, blifvit serverad refraichissements och uppehållit sig där till kl. 11 då han under samma convoy återkommit till staden och varit så nöjd med denna reception att Ekman fått ett vackert guldur.

På Björkö huvud fanns det minst 4 anläggningar. Två vid Huvudet ägda av Plancks i Göteborg rep. J. Sernström från Göteborg. Den sistnämnda var nerlagd 1807. De andra två fanns vid Huvud holme respektive Huvud hamn och ägdes av konsul Lieberg i Varberg rep. Sjöwall & Hemberg i Ystad. Det sistnämnda ägdes 1787 av P.Schuberg & Hegardt i Malmö. Tidvis fanns ännu fler anläggningar vid Björkö huvud. Många av de små anläggningarna bytte dessutom ofta ägare.

Vid Skarvik på västsidan av Björkö fanns 1793 inga men 1807 fyra salterier, varav två på Skarviks holme, ett ägt borgmästare Norling i Malmö och ett av Sven Svensson. Något av dessa kallades Marieberg. Salteriet i Skarvik ägdes 1793 av Mårten (Mårten Zachrisson?) och Planck i Göteborg (1787 förmodligen av P. Berg i Malmö) och salteriet Skarvik sund av Lieberg i Varberg.

Lägst söderut fanns en anläggning på Florentinskäret invid Framnäs på Björkö som tillhörde Nils Tengberg (ägde tidigare sillsalteriet på Känsö) och Jonas Tengberg år 1793. Invid den fanns yttterligare två vid Tommetaska varav en ägdes av Engelbrekt Olsson (salteriet drevs av Åkerman & Ström i Göteborg) och den andra av Hedman & Arvidsson år 1793, 1787 enbart av Hedman. Längre norrut på västsidan av Björkö fanns tre verk, Fredricsberg tillhörigt Niclas Jansse (1715-1818) år 1800, Lilla  Rörvik och Stora Rörvik. 1793 tycks Fredricsberg ha tillhört Janstedt (Jansse?) & Lidstrand.

Stora Rörvik tycks från cirka 1800 ha ägts av en J.F. Freundt tillsammans med M.A. Hävel. Det ägdes fram till mitten av 1780-talet av Kjellberg, först via firma Kjellberg & Hollbeck och sen av Jonas Kjellberg själv. På Kjellbergs tid producerades ungefär 2 000 tunnor salt sill och 20 till 30 fat tran per år vid Stora Rörvik. Kjellberg sålde anläggningen till handelsmännen Svan & Svebelius som ägde det 1787. Senare verkar det som om Svan blev ensam ägare.  1805 brann Stora Rörvik ner. Lilla Rörvik ägdes av Christian Liebeck och fanns inte år 1793.

Vidare fanns ett ett skärgårdsverk på Risö, en ö som också tillhörde Boviks ägor. Ägare till Risö var en man vid namn J.F. Wahlberg. Vid Bovik bodde som mest ungefär 500 personer.

Vidare fanns Röskär på Hälsö som år 1800 tillhörde A.M. Prytz och B.H. Santesson, på själva Hälsö fanns tre, två ägda av Th. Morsing resp. Hedenskog, båda köpmän i Ystad och det tredje större verket ägt av T.A. Aspelin från Stockholm. Det fanns en anläggning på Damholmen (mellan 1802 och 1822) som tillhörde Hyppeln, ägt av familjen Ekman.

Vid Långholmen på Rörö fanns ett verk (Boman, byggt 1808) och desutom fanns Blidbergs (1787), senare Gustaf Palms, vid Apelviken på samma ö. Tarras och Anderssons 1803 byggda skärgårdsverk på Rammen (holme tillhörande Rörö). På Rammen fanns också ett mindre salteri, Ramviken som anlades år 1805. Även på Rörö fanns  ett litet salteri med olika lokala ägare, Halaberget.

På Källö-Knippla fanns tre sillsalterier, ett vid Källöskär (mellan 1807 och 1816) ägt av Sven Hallin, ett i Linneviken och ett vid Laberget samt en bofast befolkning på 80 personer.

Gustaf Palm kom till Rörö efter att en tid ha arbetat på Eckerö salteri, ägt av Johannes D:son Wetterling, vid Mollösund och från 1805 på Flybergets salteri (också Wetterlings) vid Bovik på Björkö där han bosatte sig med sin fru Anna Christina Lundgren från Rörö. 1809 flyttade Gustaf Palm till Rörö och blev bokhållare vid Blidbergs sillsalteri och trankokeri. 1815 gick Blidberg i konkurs och Gustaf Palm övertog skärgårdsverket till en billig penning. Salteriverksamheten drevs vidare till nån gång i början av 1820-talet men trankokeriet monterades omedelbart ner och såldes.

1816 dog Anders Andersson som varit delägare i sillsalteriet på Rammen och ägare av den krog som fanns där. Krogen på Rammen lades ner och Gustaf Palm lät då inreda sin manbyggnad på salteriet på Rörö till krog. En av de som var anställda av Palm i hans salteri var dansken Christian Grønbeck.  Grönbeck och Palm är år 1824 Rörös rikaste invånare. Grönbecks son Hans-Petter Grönbäck byggde ett hus invid krogen på 1870-talet där han öppnade lanthandel. Idag bor släktingar till mig i såväl krogen som Grönbecks hus.

Skärgårdsverket på Västra Rammen som ägdes av L. Tarras och A. Andersson år 1803 var ett stort verk:

På västsidan byggdes 1803 Sillsalteri Och Trankokeri Wärket Rahmen. Det bestod av en rödmålad ”Caraktärsbyggning” i två våningar med kakelugnar och brutet tegeltak. Trankokeriet med åtta kittlar var femton meter långt och tio meter brett och hade också två våningar och tegeltak. Salteriet var stort, 55 x 10 meter, och till en tredjedel byggt på pålar ut i vattnet.

Därtill fanns tunnbindarnas hus, bodar, förråd, ”planer och brögger och hemlighus” och ute i vattnet en grumsdamm där avfallet spolades ut. Stanken var förfärlig, men här bodde under säsongen 80 personer: gälare, saltare, kokare, fyrare, tunnbindare.

Bokhållaren Anders Andersson som ägde halva anläggningen bodde här året om med sin familj i ett fint hus fyllt med stora skåp, matsalsmöbler, lampetter, speglar med förgyllda ramar, ostindiskt porslin och silverbestick. Han drev också en välbesökt krog.

Trankokeriet var igång dygnet runt hela säsongen, två, tre månader under vintern. Men efter fem år försvann sillen. Många trodde att det berodde på tunnbindarnas eviga bankande och kanonskotten från mistvarnare, saluter och örlogsskepp. Men sillen har kommit och gått i århundraden. 1824 var allt här nedplockat, raserat och sålt. Bara grunderna finns kvar i dag

Den siste invånaren på Rammen var salteribokhållaren Gabriel Möller och han flyttade till Rörö år 1824.

Andra källor förutom de som länkats och de som nämns i första inlägget är:

Eskil Olan, Marstrands historia, 1917
Bohus-Björkö – Mer om öns historia, 1988

De rikaste i Göteborg på 1700-talet

De taxeringslängder och skattetabeller som jag sett i böcker och på nätet visar ganska bra i vilka familjer man kan hitta de rikaste i staden Göteborg under 1700-talet.

De 35 rikaste i Göteborg år 1715 var (namn, yrke, bostadsrote, fast förmögenhet, lös förm., sammanlagd):

  1. Gabriel Stierncrona, Ombudsman, Gbg 5:17, 6190, 119000, 125190
  2. Sebastian Tham, Assessor, Gbg 6:24, 10970, 106700, 117670
  3. Catharina Tham, Gripenstedts änka, Gbg 5:39, 5450, 103310, 108760
  4. Wollrat Tham, Göteborg 5:58, 6250, 56050, 62300
  5. Elisabeth Amija, Jungfru, Gbg 5:17 0, 60340, 60340
  6. Mathias Schildt, Göteborg 5:20, 3650, 52000, 55650
  7. Frantz Schröder, Rådman, Gbg 5:68, 5260, 47740, 53000
  8. Gerard von Öltken, Rådman, Gbg 5:59, 3710, 45815, 49525
  9. Nils Pehrssons (Sahlgren) änka, Gbg 4:118, 4400, 35500, 39900,
  10. Olof Pehrsson (Ekmark), Göteborg 4:117, 3220, 34500, 37720
  11. Johan Anders Olbers, Göteborg 5:72, 4030, 30200, 34230
  12. Hans von Gerdes, Borgmästare, Gbg 5:61, 5560, 28150, 33710
  13. Lars Hansson Liedgren, Göteborg 6:52, 3480, 25000, 28480
  14. Anders Nillsson, Göteborg 5:23, 4520, 21000, 25520
  15. Åke Håkonsson, Bokh. sterbhus, Gbg 6:52, 2500, 21000, 23500
  16. Hans Coopman, Göteborg 4:115, 4250, 18130, 22380
  17. Christoffer Liedberg, Göteborg 4:68, 5380, 14720, 20100
  18. Hans Wennerstierna, Kommissarie, Gbg 3:21, 3470, 15000, 18470
  19. Jacob Bornander, Göteborg 8:69, 2400, 16000, 18400
  20. Mathias Asmunds änka, Göteborg 2:6, 4030, 13600, 17630
  21. Peter Tillroth, Överinspektör, Gbg 5:52, 10980, 6420, 17400
  22. Hans Olofsson Ström, Göteborg 5:25, 3020, 13200, 16220
  23. Abraham Petersen, Göteborg 5:34, 4580, 11600, 16180
  24. Cornelius Thorson, Rådman, Gbg 5:73, 4030, 12000, 16030
  25. Johanna Schröder, Madame, Gbg 5:18, 4020, 12000, 16020
  26. Wilhelm Uthfall, Rådman, Gbg 5:40, 450, 15000, 15450
  27. Friedrich Krantz, Göteborg 5:27, 4000, 10000, 14000
  28. Adelheid Tornton, Madame, Gbg 5:62, 4000, 9000, 13000
  29. Mårten Edenberg, Göteborg 5:13, 5220, 6800, 12020
  30. Carl G. Mörner, Guvernör, Gbg 5:54, 0, 12000, 12000
  31. Johan Casper Habermann, Göteborg 5:22, 1450, 10000, 11450
  32. Hugo Hamilton, Generalmajor, Gbg 5:26, 0, 10670, 10670
  33. Berndt Örtegreen, Göteborg 4:42, 2600, 8000, 10600
  34. Wilhelm Silentz, Borgmästare, Gbg 5:10, 6150, 4000, 10150
  35. Hans Calmes arvingar, Göteborg 4:111, 2600, 7500, 10100

De flesta av ovanstående var handelsmän av olika slag. En del av dem var intressenter i kaperiverksamheter (ex. Sebastian Tham, Hans Wennerstierna, Habermann, Cornelius Thorsson och Berndt Örtegren), andra var fabrikörer som exempelvis Hans Coopman och Johan Anders Olbers och en del var redare. Många var nära släkt med varandra och de allra rikaste var alla nära släkt med och/eller arvtagare till David Amija (II) och/eller med Sebastian Tham.

Högst taxerade, båtmanspengar och sammanskott 1750, dlr smt

Niclas Sahlgren, 550
Zach. Zachrisson, 350
Niclas Jacobson, 200
Gustaf Cahman, 150
Johan F. Bruuns, 145
William Chalmers, 120
Christian Arfvidson, 120

Cahman var industriidkare vid Klippan, Niclas Jacobson sockerbruksägare, Niclas Sahlgren var delägare i Ostindiska Kompaniet. Vid denna tid var William Chalmers ännu inte engagerad i Ostindiska Kompaniet.

Högst taxerade, båtmanspengar och sammanskott 1760, dlr smt

Niclas Sahlgren, 650
Beckman, Beyer & Schutz, 650
Johan Cahman, 600
Christian Arfvidson, 550
Wilson & John Hall, 300
Johan F. Bruuns, 220
Robert Hall, 220

John Wilson och John Hall var engagerade i Ostindiska Kompaniet och i järnexport, Beckman, Beyer och Schutz handelsmän och varvsägare.

Högst taxerade, inkvarteringsavgift 1770, dlr smt

Christian Arfvidson, 450
Beckman, Beyer & Schutz, 275
Erskine & John Hall, 275
Niclas Sahlgren, 200
Johan (John) Cahman, 200
Thomas Erskine, 200
W. Williamsson, 200

Vid denna tidpunkt varChristian Arfvidsson en ledande sillsalteriägare samt stor delägare i Ostindiska Kompaniet.  John Hall var nu även delägare i Ostindiska Kompaniet, William Williamsson var bryggare.

Högst taxerade, inkvarteringsavgift 1780, rdr banco

Christian Arfvidson, 100
Patrik Alströmer, 83:16
Erskine & John Hall, 75
David Johnstone, 33:16
Samuel Schutz, 30
G.F. Beyer, 30
Martin Holterman, 25

Patrik Alströmer var en av Niclas Sahlgrens arvtagare och Delägare i Ostindiska vilket också Martin Holterman, G.F. Beyer, Thomas Erskine och John Hall var. Samuel Schutz var varvsägare och sillsalteriägare.

1797 var John Hall den allra rikaste följd av några andra framgångsrika handelsmän och investerare i sillnäringen (bevillning):

  1. John Hall 885
  2. Niklas Arfvidsson 102
  3. Anders Oterdahl 54
  4. Samuel Schutz <50
  5. Bernhard Wohlfahrt <50
  6. Lorentz Peterson <50
  7. Anders Andersson <50

John Hall hade Göteborgs framgångsrikaste handelshus med  mer än hälften av järn- och brädexporten vid denna tidpunkt. Näst störst var den Arfvidsonska firman som också var stadens största sillexportör under lång tid. Även de andra på listan var stora sillexportörer. Anders Andersson hade tidigare varit delägare och direktör i Ostindiska Kompaniet men var nu främst sillsalteri- och trankokeriägare. Senare var han delägare i bolaget Andersson & Wohlfahrt.

1806 var de 35 högst beskattade följande (statlig bevillning i riksdaler):

  1. Niclas Björnberg 579
  2. David Low 206 (Low & Smith)
  3. Laurens Tarras 182
  4. Niklas Oterdahl 135
  5. E.A. Broms 126
  6. A. Wallerius 113 (kusin till Gustaf Henrik Ekman)
  7. R. Santesson 103
  8. Gustaf Henrik Ekman 102
  9. Jonas Kjellberg 98
  10. Z. Roos 97 (kusin till Peter Militz)
  11. G. Borgert 94
  12. A.M. Lundgren 94
  13. J.C. Bauck 86
  14. T. Kennedy 85
  15. L. Levgren 81
  16. O. Bredberg 74
  17. P.G. Geijer 73
  18. C. Hedman 62
  19. O. Beckman 54
  20. L.E. Magnus 52
  21. W. Gavin 51
  22. J. Dahl 50
  23. J. Lamberg 47
  24. L. Jacobsson 36
  25. P. Wennerholm 34
  26. Z. Wideberg 34
  27. D. Carnegie 31
  28. J. Smith 31 (Low & Smith)
  29. J.  Jungqvist 28
  30. P. Melin 27
  31. S.P. Malm 27
  32. N. Malm 16
  33. S. Arfwidsson 14
  34. G. Bergendahl 14
  35. W. Gordon 14 (Scott & Gordon)

De flesta av de rikaste 1806 var handelsmän med intressen i sillnäringen men en del var handelsmän och fabrikörer av annat slag. Niklas Björnberg var spannmålshandlare och bränneriidkare. Low & Smith, Niklas Björnberg, Malm och en del andra var stora järnexportörer osv. Familjerna Ekman och Kjellberg med intressen i sillnäringen och järnexporten är nu representerade för första gången.

1807 var Niklas Björnbergs bevillning 566, John Halls 483, Anders Arfvidsson & AP Fröding 167 samt Low & Smith 162 riksdaler.

1810 såg listan ut på detta vis:

  1. Niclas Björnberg 1423
  2. Carnegie & Lamberg 502
  3. W.M. Leman 450
  4. Alex. Barclay 450
  5. Laurens Tarras 439
  6. Holterman & Söner 358
  7. Malm & Söner 341
  8. A.R. Lorent 300
  9. Low & Smith 292
  10. JBN Santesson 250
  11. G.H. Ekman & Co 242
  12. Andersson & Wohlfahrt 204
  13. A.P. Oterdahl & Son 201
  14. Ostindiska kompaniet 200
  15. G.P. Borgert 200
  16. Fred. Willerding 200
  17. Lewin Jacobsson 200
  18. J.C. Bauck 175
  19. John Halls dödsbo 159
  20. Jacob Sahlgren 150
  21. L.E. Magnus 150
  22. John Benecke 127
  23. Joh. Fr. Homeyer 126
  24. Jonas Kjellberg 126
  25. Salomon Heyman 125
  26. Zach. B. Roos 125
  27. William Worrau 120
  28. Rob. Dickson 120
  29. G.B. Santesson 120
  30. Kennedy & Åberg 112
  31. Hedman & Arfvidsson 102

1810 var ett år när sillen redan försvunnit och de flesta på listan är fortfarande sådana som tjänat sin pengar på sill, men det är också stora järn- och brädexportörer liksom handlande i textilvaror. För första gången har en person ur familjen Dicksom också dykt upp på listan över de högst beskattade. 1814 var listan över de 18 mest beskattade delvis samma som 1806 (bevillningssumma):

  1. Niclas Björnberg 6107
  2. Laurens Tarras 1998
  3. W:m Berg 1822
  4. L. Jacobsson 1788
  5. Rob. Dickson 1659
  6. G.N. Borgert 1551
  7. Sam. Arfwidsson 1518
  8. W.M. Leman 1455
  9. M.E. Delblanco 1344
  10. B.H. Santesson 1325
  11. Johanna Fröding 1278
  12. G.H. Ekman 1273
  13. E. Vallentin 1179
  14. D. Carnegie 1060
  15. Jan Lamberg 1058
  16. O. Beckman 1031
  17. L.E. Magnus 1025
  18. N. Malm 1008

Detta var i slutet av kontinentalblockaden och det är tydligt hur den spekulativt inriktade spannmålshandlaren Niklas Björnberg kunna berika sig under denna period. Han var också direktör och delägare i den lönsamma 5:e oktrojen i Ostindiska kompaniet.

Ostindiska kompaniet – grunden till förmögenheter

Del 1 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Svenska Ostindiska Kompaniet som verkade mellan 1731 och 1813 kom att spela en stor roll för kapitalackumulationen i Sverige innan kapitalismens genombrott. Detta då den handel som bolaget liksom den som dess direktörer, superkargörer och kaptener bedrev för bolagets räkning och för egen räkning ofta var mycket lönsam. Ostindiska kompaniets viktigaste handelsvara var te, den såldes i huvudsak vidare till England och i viss mån till USA. Under Napoleons kontinentalblockad 1806-1812 höjdes profiterna då Göteborg blev centrum för smuggling till England.

Många direktörer, handelsmän, superkargörer och kaptener gjorde sig alltså förmögenheter på handeln med Kina och vidarehandeln med Europa. Förutom ren handel tjänade många pengar på import av opium till Kina och smuggling av varor till Storbritannien. De som kunde tjäna pengar på opiumhandeln var främst de personer som placerades vid Ostindiska kompaniets kontor i Kanton. Deras titel var superkargörer och några blev mer namnkunniga än andra, som exempelvis William Chalmers (i Kanton 1783-93), Jean Abraham Grill (1762-68), Jacob Hahr (1769-75), Olof Lindahl (1779-85), James Maule (1772-81), David Sandberg (af Sandeberg) och Eric von Stockenström (1781-86).

Förmögenheterna investerades ofta i gods, gårdar och bruk eller blev basen i handelshusverksamhet. I en del fall investerades i andra typer av mer moderna industrier. Handelsmännen som var aktiva i Ostindiska kompaniet gifte sig med varandras döttrar och systrar. De blev en slags handelselit i Sverige.

Bland de familjer som skapade sig en förmögenhet inom den ostindiska (eg. kinesiska) handeln fanns göteborgsfamiljerna SahlgrenAlströmer, Ström, Holterman, Nissen, Arfvidsson, Maule, Björnberg, Tarras, Santesson, Tham, Schutz, Pettersson, Utfall, Chambers, Chalmers, Tranchell, Sandberg, von Stockenström och Törngren. Endast ett fåtal av dessa familjer lade grunden för en förmögenhet som kom att spela nån roll i framväxten av en svensk kapitalism, däribland Holterman som lade grunden till familjen Frödings industri- och handelsinvesteringar och Tranchell som var med och byggde upp både varvsindustrin och sockerindustrin i Sverige. Arv från Tranchell hamnade också hos familjerna Kjellberg och Leffler, båda två viktiga i framväxten av den svenska kapitalismen.

En del av Törngrens pengar hamnade säkerligen hos familjen Ekman som var viktig för den svenska kapitalismens framväxt. Många investerade i bruksverksamhet som efter ett tag inte längre lönade sig. Andra investerade i gods och Sahlgrens ättlingar med nannet Silfverschiöld äger fortfarande Koberg och Gåsevadholm. Andra delar av arvet efter Sahlgren hamnade så småningom i händerna på familjen Klingspor som i modern tid blev en av Sverige 15 finansfamiljer tillsammans med familjen Stenbeck. Petterssons förmögenhet hamnade delvis hos familjen Bildt (Didrik Bildt) genom arv och giftermål och delvis hos familjen Kennedy som blev en viktig redarfamilj i Göteborg. Familjen Tham/Tamm tillhör fortfarande den svenska eliten.

Bland stockholmsfamiljerna var det ingen som kom att bidra till framväxten av den svenska kapitalismen även om familjerna König, BedoirePlomgren, Grill, Kierman, Petersen, Finlay, Grubb, Küsel, Arfwedson, Hebbe, Schwan, Hahr, Conradi med flera tjänade stora pengar på handeln med Kina. Ingen av dessa familjer spelade dock någon som helst roll för kapitalismens framväxt i Sverige, men Petersen (senare af Petersens) är fortfarande ägare av ett stort gods i Nacka, Erstavik.

Genom att handelshusen upptog lån från stadsmäklare och andra handelshus överfördes kapital också genom räntor och liknande till mer långsiktigt framgångsrika handelshus än en del av de som drevs av direktörerna och superkargörerna i Ostindiska kompaniet.

Läs också: Piratverksamhet lade grunden för flera förmögenheter i Sverige.

Andra källor:
Sven T. Kjellberg, Svenska Ostindiska Compagnierna, 1974
Historiska Museet, Ostindiefararen Göteborg, häfte 1992
Tore Frängsmyr, Ostindiska Kompaniet, 1976
Ivan Lind, Göteborgs Handel och Sjöfart 1637-1920, 1923
Carl. A Tiselius, Göteborg under kontinentaltiden 1808-1810, 1935
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923
H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs äldre historia, 1919
C.R.A. Fredberg, Det gamla Göteborg, 1923
Gudrun Nyberg, Clas Alströmer, 2011
Birgit Lunelund, Petter Johan Bladh och Svenska Ostindiska Compagniet, 1940
Robert Hermansson, Det stora svenska äventyret, 2003
Ostindiska kompaniet – affärer och föremål, 2000