Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Hjalmar Wijk

Röhsska museet

Röhsska museet, tidigare Röhsska konstslöjdmuseet, är ett museum i Göteborg för mode, design och konsthantverk. Det invigdes 1916, och var ursprungligen friliggande, men byggdes samman med Slöjdföreningens skola år 1964. Museet ligger vid Vasagatan 37-39 i Lorensberg i centrala Göteborg.

Sverige var sent med att få ett specialmuseum för konsthantverk och design. Röhsska var ett av de senast tillkomna av en rad konstindustrimuseer som byggdes runt om i Europa med avsikten att visa formgivna industri- och hantverksprodukter.

Röhsska museet grundades med hjälp av privata donationsmedel. Den 10 januari 1901 fick Göteborgs stad av sterbhusdelägarna efter konsul Wilhelm Röhss d.y. ta emot en donation på 250 000 kronor, som möjliggjorde uppförande och inredande av en byggnad för ett konstindustrimuseum. Brodern August Röhss donerade också 180 000 kronor den 24 december samma år för inköp till det blivande museets samlingar samt andra ändamål. Röhsska museet invigdes den 15 september 1916 av landshövding Gustaf Lagerbring.

En annan person som haft stor betydelse för Röhsska museet är Hjalmar Wijk som beskrivs på följande sätt av museet:

Röhsska museets tidiga utformning och innehåll kan till stor del tillskrivas Hjalmar Wijk. Museets planering, byggande och verksamhet kom i mer än 30 år framåt, till slutet av 1940-talet, att formas av Hjalmar Wijk i samförstånd med museets intendenter.

Prins Eugen, tidig medlem i Röhsska konstslöjdmuseets vänförening, sa en gång: ”Vad vore Axel Nilsson utan Hjalmar Wijk och vad vore Hjalmar Wijk utan Axel Nilsson?”

Ofta donerade Hjalmar betydande summor anonymt, ensam, eller tillsammans med sin mor Caroline Wijk. Genom personliga intressen i kombination med stora donationer kom de att styra uppbyggnaden av museets första samlingar. Hjalmar Wijk var en av köparna bakom Röhsska museets samling av japonica. Mor och son var huvudfinansiärer till Wulffs Kinaexpedition. Det var också deras förtjänst att Göteborgs högskola tidigt satsade på en lärostol för östasiatiska språk och kulturer (idag Institutionen för språk och litteraturer).

Även Göteborgs Konstmuseums samlingar har påverkats av familjen Wijk. Hjalmar Wijk donerade Edvard Munchs ”Vampyren” och Carl Wilhelmssons ”Gårdens dotter” och över tusen andra konstverk till Göteborgs Konstmuseum. Delar av familjen Wijks extraordinära boksamling tillföll Röhsska museet och Göteborgs universitetsbibliotek.

Röhsska museet.

Röhsska museet. Bild: Henrik Sendelbach. Licens: CC BY-SA 3.0

Röhsska museet byggdes på tomten mellan Chalmers byggnader på Vasagatan och Slöjdföreningens skola på Kristinelundsgatan. Göteborgs stad bidrog med den centrala tomten. För utformandet av museibyggnaden utlystes en tävling, där landets främsta arkitekter deltog. Det vinnande bidraget ritades 1910 i nationalromantisk anda av Carl Westman. Själva byggnadsmaterialet fick spela en stor roll, vilket är tydligt i museets fasader av handslaget rött tegel, där teglets egenart får tala. Vissa tegelstenar har ett mönster – till exempel tre kronor eller initialerna C W upp- och nedvända.

Under de dryga hundra år som Röhsska museet har funnits till har verksamheten gradvis förändrats. Den första byggnaden visade sig vara för liten för verksamhetens omfattning och på 1930-talet utökades museet med en mindre tillbyggnad. Även denna gång kom byggnaden att bli tidstypisk, nämligen i funktionalistisk stil. Melchior Wernstedt ritade en tillbyggnad för tillfälliga utställningar som stod färdig 1937 med stora fönster ut mot Chalmersgatan. Med tiden uppstod behov av ytterligare utökning och 1957–62 uppfördes ytterligare en tillbyggnad, Brolidhallen, ritad av Sven Brolid och Jan Wallinder.

Röhsska museet har en omfattande föremålssamling på uppemot 50 000 objekt, fördelade inom kategorierna konsthantverk, design och mode. Huvuddelen av föremålen i samlingen utgörs av äldre svenskt och europeiskt konsthantverk, men även grekiska och romerska antikviteter samt material från Japan och Kina finns representerade i samlingen. Ända sedan museets stadgar antogs av Göteborgs stadsfullmäktige 1904 har en febril insamlingsverksamhet pågått och redan 1905 skrevs de första föremålen in i museets katalog. Sedan dess har mellan 50 och upptill 1 800 föremål per år samlats in. De första åren köptes framförallt äldre svenskt och europeiskt konsthantverk in, men också kinesiskt och japanskt konsthantverk:

De första samlingarna utgjordes av äldre svenskt och europeiskt konsthantverk. Snart tillkom en samling japanska föremål, och 1912–13 företogs, för museets räkning, en insamlingsresa till Kina av botanisten Thorild Wulff. Axel Nilsson blev Röhsska museets intendent 1914, men hade som rådgivare till styrelsen redan bidragit till att byggnaden fått en form som ett väl fungerande och levande museum. Axel Nilsson var också en av initiativtagarna till Thorild Wulffs kinaresa. Man hann också arrangera en del mindre tillfälliga utställningar innan museet slog upp dörrarna för allmänheten 1916. År 1917 instiftades också föreningen Röhsska konstslöjdmuseets vänner. Ordförande blev prins Eugen. Föreningens ändamål var att köpa in värdefulla konstslöjdföremål, som i samförstånd med museets ledning skulle överlämnas till Röhsska Konstslöjdmuseet och införlivas med dess samlingar.

På 1920-talet började museet också köpa in samtida konsthantverk och museet skriver själva så här om sitt uppdrag och ändamål:

I dag är Röhsska museets syfte är att samla och visa design- och konsthantverkstraditionens skilda uttryck och kreativa karaktär, att uppmuntra ett aktivt förhållningssätt hos museibesökarna och att stimulera medvetenhet och kunskap om både historiska och samtida uttryck inom design och konsthantverk. I museets uppdrag ingår ett ansvar för att bevaka och samla in design och konsthantverks föremål och bevara dem för eftervärlden. Museet skall också presentera aktuella utställningar, arbeta med aktiv pedagogisk verksamhet samt dokumentera designprocessen genom historien. Museet önskar med hjälp av föremålsinsamling och utställningar ge perspektiv på samhällsutvecklingen, skapa upplevelser och bidra med stimulans och fördjupade insikter om den formvärld som omger oss. Museet vill vara en självklar mötesplats för utövande konsthantverkare, designers, forskare, industri och näringsliv.

Röhsska museet har sedan 1994 delat ut det årliga Torsten och Wanja Söderbergs pris för nyskapande och framstående gärning inom konsthantverk, design och mode i Norden. Priset instiftades med anledning av etthundraårsdagen av Torsten Söderbergs födelse den 4 november 1894. Varje år i november presenterar Röhsska museet en utställning med pristagaren.

Läs också:

Text i huvudsak från Wikipedia.

Advertisements

Olof Wijk & Co

Del 1 av 21 i serien 1800-talets handelshus

Firman bildades 1806 av den då tjugoårige Olof Wijk d.ä. (1786-1856), som gjort sina lärospån på engelsmannen Christies kontor. Den inregistrerades 1807 och 1808 erhöll Wijk burskap. I praktiken tog Olof Wijk & Co över de affärer som Christie tidigare bedrivit. Genom mycket vidsträckta resor inledde han allt större affärsförbindelser och skaffade sig allt vidlyftigare sakkunskap och detaljkännedom.

Firmans affärsverksamhet riktade sig ursprungligen på järnexport i förening med skeppsrederi, såsom den tiden var vanligt; sedermera övergick den allt mer till trävaruutförsel från Norrland, men med huvudkontoret fortfarande förlagt till Göteborg. Från 1813 var firman en av större järnexportörerna i Göteborg, nästan lika stor som Alex. Barclay & Co.

Liksom fallet var för Alex. Barclay & Co gick en  stor del av firmans järnexport gick till USA och därifrån importerade företaget också en hel del varor. 1812-14 fungerade firman också som bulvan för flera större US-amerikanska handelsföretag. De kontakter som skapades då och den handel med USA som det innebar var en starkt bidragande orsak till att firman inte gick under åren 1816-20 då en stor mängd handelsföretag i Göteborg gick omkull efter att kontinentalblockaden tagit slut, sillen försvunnit och den ostindiska handeln helt upphört.

Vidare bedrevs handel med Ostasien. Företaget hade också en betydande rederiverksamhet. Kontoret i Göteborg låg efter 1853 vid Lilla Torget, i det hus som fortfarande finns kvar och innehåller bland annat Fiskekrogen. Huset var också bostad för Olof Wijk d.ä. och Olof Wijk d.y.

Wijska huset

Wijska huset Foto: Alicia Fagerving. Licens: CC BY-SA 3.0

Efter att Olof Wijk d.ä. dog 1856 lades järnexportverksamheten ner och istället kom företaget att inrikta sig på trävaruexport och sågverksrörelse. Ledande i bolaget blev nu hans söner, först Olof Wijk d.y. (1833-1901) men senare också Erik Wijk (1836-1910) och Carl Wijk (1839-1907). Företagets export av trävaror tycks i huvudsak ha gått direkt från Norrlandshamnarna och något större trävaruupplag tycks bolaget inte ha haft i Göteborg.

Under ledning av Olof Wijk d.y. blev firman återförsäljare för flera sågverk i Norrland och i början av 1870-talet köptes ett av dessa, Långrörs ångsåg vid Ljusnan. 1874 köptes Gideå såg och Husums lastageplats från James Dickson & Co av bolaget Gideå-Husum AB i vilket Olof Wijk & Co var dominerande ägare. Carl Wijk blev disponent för Gideå-Husum AB och dess sågverksverksamhet. Han lämnade Olof Wijk & Co år 1895 och istället inträdde hans son Carl O. Wijk i firman. Gideå-Husum AB såldes 1903 till familjen Kempe.

I slutet av 1880-talet var produktionen vis De sågverk som ägdes av eller kontrollerades av Olof Wijk & co ungefär 14 000 standards per år. Företaget hörde inte till de allra största sågverksföretagen i Sverige

1896 bildades Långrörs AB för att äga sågverket i Långrör och även firman Olof Wijk & Co omvandlades till ett aktiebolag efter Olof Wijk.d.y.:s död. När han dog år 1901 ägde familjefirman en stor mängd aktier i olika svenska företag, däribland Långrörs AB, Gideå-Husum AB, AB Bofors, Trafik AB Grängesberg-Oxelösund, Skandinaviska Kredit AB, Göteborgs Mekaniska Verkstads AB, Bergslagernas Järnväg AB, Göteborgs-Borås Järnvägs AB och Göteborg-Alvesta Järnvägs AB och Brand- och Livförsäkrings AB Svea.

1914 inköpte Långrör AB även Marma Sågverks AB med sågverk i Marma och Edefors samt brädgårdar i Söderhamn. 1920 var koncernen en av Sveriges 20 största sågverksföretag och en av de 20 största tillverkarna av sulfitmassa. Långrörs AB hade 250 anställda och Marma Sågverks AB 400. Totalt 650 anställda i koncernen. i styrelsen för moderbolaget Långrörs AB satt Hjalmar Wijk (ordf. och VD), Bertil Wijk och C.G. von Platen, Disponent i Långrör var E.G. Thunberg och i Marma C.L. Dyberg.

På 1920-talet hamnade Marma-Långrör i ekonomisk kris vilken också drog med sig Olof Wijk & Co AB. Skandinaviska Banken tog över aktierna i Marma-Långrörs AB som moderbolaget nu hette. Familjen Wijk hade slutligt lämnat skogsindustrin.

Källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
Leos Müller, Consul, Corsairs and Commerce 1720-1815, 2009

Hjalmar Wijk

Hjalmar WijkHjalmar Wijk, född 10 mars 1877 i Klara, Stockholm, död 13 januari 1965 i Göteborg, var en svensk politiker och industriman. Han var son till grosshandlaren och politikern Olof Wijk d.y. och hans hustru Caroline Wijk, född Dickson och uppvuxen på Överås. Med hans död slöts den kortlivade adliga ätten Wijk; fadern hade 1890 blivit den näst siste adlade i Sverige (enligt de s.k. § 37-reglerna som gällde efter 1809, innebärande att endast huvudmannen av ätten är adlig, alltså den adlade själv och efter honom hans äldste levande son osv).

Efter studentexamen vid Latinläroverket i Göteborg 1894, studerade han 1894-98 botanik vidi Uppsala universitet. Hans äldre bror dog plötsligt under studietiden i Uppsala och efter faderns bortgång 1901 övertog Hjalmar Wijk ledningen för ett flertal norrländska skogsegendomar och sågverk (och ärvde faderns adelskap). Han var bland annat verkställande direktör för Långrörs AB, Söderhamn, 1902-24, för Marma Sågverks AB, Söderhamn, och för Sulfit AB Ljusnan, Vallvik, 1918-24. Förmögenheten kom att reduceras kraftigt under den ekonomiska krisen på 1920-talet, då familjen Wijk förlorade en stor del av sitt kapital och inflytande. Det var endast tack vare bankernas välvilja Wijk kunde bevara delar av sitt kapital. Han var även verksam som liberal politiker som riksdagsman, och som kommunpolitiker var Wijk ledamot av Göteborgs stadsfullmäktige 1915-31 mars 1919-

Som idégivare och mecenat inom kulturens område var Hjalmar Wijk ordförande i styrelsen för Röhsska konstslöjdmuseet samt var ledamot av styrelserna för bland annat Göteborgs botaniska trädgård, Göteborgs museum, Göteborgs högskola, Svenska Naturskyddsföreningen och Strindbergsarkivet. Hjalmar Wijk var styrelseledamot och kassaansvarig för jubileumsutställningen i Göteborg 1923 och skattmästare i Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg från 1925.

Wijk var ordförande i styrelsen för Långrörs AB, Söderhamn, 1902-42, ledamot av styrelsen för Bergslagernas Järnvägars AB 1914-47, varav som vice ordförande 1925-47, ledamot av styrelsen för Skandinaviska Banken 1917-33, ordförande i styrelsen för Sulfit AB Ljusnan, Adolf Ungers Industri AB och Marma Sågverks AB 1918-42. Han var ordförande i styrelsen för Dal-Västra Värmlands Järnvägs AB och Lödöse-Lilla Edets Järnvägs AB 1934-47, vice ordförande i styrelsen för Gävle-Dala Järnvägs AB 1934-47, ledamot av styrelsen för Stockholm-Västerås-Bergslagens Järnvägs AB 1934-44, ordförande i styrelsen för Marma-Långrörs AB, 1942-46, av styrelsen för Röhsska konstslöjdmuseet 1905-49, varav som ordförande 1913-49, av styrelsen för Göteborgs museum 1911-46, av styrelsen för Göteborgs högskola 1912-49, varav som kassaförvaltare 1930-49, av drätselkammaren 1912-14, av drätselkammarens l:a avdelning 1915-20, av styrelsen för Botaniska trädgården 1919-50, hela tiden som ordförande, av styrelsen för Olof och Caroline Wijks stiftelse, hela tiden som ordförande och kassaförvaltare, av styrelsen för Caroline Wijks sjuksköterskehem 1919-51, hela tiden såsom ordförande.

Hjalmar Wijk var ledamot av styrelsen för Olof och Caroline Wijks stiftelse 1925-47, varav som ordförande 1935-47, av styrelsen för Renströmska fonden 1929-51, varav som vice ordförande 1936-51, av styrelsen för Wilh. Röhss donationsfond 1929-51, varav som vice ordförande 1936-51, av styrelsen för Göteborgs orkesterförening 1930-48, varav som vice ordförande 1935-48 och av styrelsen för Göteborgs konserthus 1935-46, hela tiden som ordförande.

Wijk var huvudman i Göteborgs Sparbank 1925-49, ledamot av byggnadskommittén för konstslöjdmuseum 1908-09, av kommittén för Charles Felix Lindbergs donationsfond 1912-18, av beredningen för natur och kulturskydd 1913-18, hela tiden som ordförande, ledamot av beredningen för ordnande av Götaplatsen och området däromkring 1917-26, ledamot av beredningen för förslag till användning av Olof och Caroline Wijks utdelningsfond 1925 samt revisor för Trollhätte kanal- och vattenverk 1906-08. Wijk var ledamot av styrelsen för AB Göteborgs högre samskola 1910-47, vice ordförande och ordförande i Folkmusikkommissionen 1922-59, ordförande i Clara Lachmanns fond för befrämjande av den skandinaviska samkänslan 1923-47, ordförande i Göteborgs konstförening 1928-48, vice ordförande i Göteborgs och Bohus läns fornminnesförening 1935-50 och i Skogssällskapet 1941-53.

Under ett långt liv var Wijk engagerad i en mängd kulturbevarande aktiviteter, oftast valde han att verka anonymt. Han skänkte bland annat avgörande bidrag för att flera betydande kulturinstitutioner i Göteborg skulle kunna fullbordas, till exempel Botaniska trädgården, den ovannämnda jubileumsutställningen, Konserthuset, Göteborgs högskola och Göteborgs universitetsbibliotek. Dessa och många andra institutioner erhöll såväl flera gåvor under hans livstid som testamentariska förordnanden. Wijk verkade därmed i en gåvokultur sedan länge odlad av Göteborgs välbärgade borgarfamiljer.

Hjalmar Wijk hade en förnämlig samling av förstaupplagor av svensk litteratur, tidiga tryck, inkunabler, handskrifter samt bokband, som efter hans bortgång tillföll Röhsska Museet och Göteborgs universitetsbibliotek. Korrespondensen mellan Hjalmar Wijk och Greta Holmgren är deponerad där och förseglad till år 2015.

I politiken tillhörde Wijk Liberala samlingspartiet, han representerade Göteborgs stads valkrets i andra kammaren 1906-14 och i första kammaren 1918–1921. Han var ledamot av tillfälliga utskott 1907, 1908 och 1909, av kollektivavtalsutskottet 1910, vice ordförande i bankoutskottet 1912-14, ledamot av sjölagsutskottet 1914 (majriksdagen), av krigstidsförfattningsutskottet 1918 (urtima riksdagen) och av bevillningsutskottet från 1919. Han var dessutom ledamot av försvarsberedningen 1911-13 och av fornminnesvårdskommittén 1913 samt sakkunnig angående bestraffade värnpliktiges vapenövningar 1914.

Wijk publicerade: En studie i botanik om västsvenska murgrönearter. Hans intressen var konst, främst konsthantverk, musik, bokkonst, samt i unga år bergsbestigning.

Texten från Wikipedia.

Wijk 2342

Del 31 av 39 i serien Adliga familjer från Göteborg

Adliga ätten WIJK nr 2342

Adlad 1890-10-24 enl. 37 § R.F., introd. 1891.

TAB 1

Olof Eriksson, (översiktstab. 1), född 1719-01-09. Bodde på Viken Mellangården i Björlanda socken på ön Hisingen. Död 1800-04-27 och ligger jämte sin hustru begraven å Björlanda kyrkogård. Gift med Anna Jakobsdotter, född 1737-03-03, död 1796-03-03.

Barn:

  • Erik Wijk, född 1755-07-11. Burskap som skeppare i Göteborg 1785-04-20. Död 1818-09-18 och ligger jämte sin fru begraven i egen familjegrav å Gamla varvets kyrkogård i Göteborg. Gift med Olivia Romare, född 1759-10-03 i Landskrona, död 1829-01-09 i Göteborg, dotter av Anders Romare och Maria N. N.

Barn:

  • Olof Wijk, född 1786-10-09 i Göteborg. Anställd hos handlanden James Christie 1799. Förestod efter hans död nämnda firmas affär 1805–1806. Grundade handelsfirman Olof Wijk i nämnda stad 1807. Erhöll burskap som borgare 1808-02-05. Företog en studieresa till England och Skottland 1810 och till Ryssland 1811. Ledamot bland stadens äldste 1815. Företog en ny studieresa till England, Irland, Holland, Belgien, Tyskland och Danmark 1817–1818. Ordförande bland nämnda äldste 1818–1835. Ledamot av Sahlgrenska sjukhusdirektionen 1818–1835. Ordförande bland kommitterade för Göteborgs skjutsinrättning. Erhöll kommerseråds titel 1820. Ledamot av direktionen för segelfartens förbättrande emellan Vänern och havet 1824. Statsrevisor 1825. RNO 1830-12-01. LVVS 1831. Ledamot av tullkommittén 1834. Ledamot av borgarståndet för Göteborgs stad under riksdagarna 1834–1835, 1840–1841, 1850–1851 och 1853–1854. Ståndets vice talman riksdagen 1834–1835. Ledamot av hospitalsdirektionen i Göteborg 1834. Ledamot av kommittén för granskning av Göta kanals segelfarttaxa 1835. Ledamot av kommittén för uppgörande av en finansiell plan för Trollhätte kanals ombyggnad s. å. Ledamot av sjömanshusdirektionen i nämnda stad 1836. KVO 1838-01-28. Ordförande i direktionen för arbetena i Göta älv och i Göteborgs hamn s. å. RCXIII:sO 1847-01-28. Ordförande i direktionen för Göta kanalbolag 1850-08-01–1855-09-05. KmstkVO 1851-09-04. Borgarståndets talman vid riksdagen 1850–1851. Död 1856-02-04 i Göteborg och ligger jämte sin fru begraven i egen familjegrav å Göteborgs gamla kyrkogård. Gift 1832-10-09 i Göteborg med Hilda Virginia Prytz, född 1810-08-11 i Göteborg, död 1890-06-27 i Marstrand, Örgryte förs ]], dotter av grosshandlaren Anders Magnus Prytz och Margareta Magdalena Brinck.

Barn:

  • Olof Wijk, adlad Wijk, född 1833-07-21 i Göteborg. Student i Uppsala 1850-06-04. Kameralexamen 1851-06-10. Anställd på faderns handelskontor i Göteborg s. å. Övertog handelsfirman Olof Wijk & C:o vid faderns död 1856. Borgare i Göteborg s. å. 15/2. Kassaförvaltare i Göteborgs folkskolestyrelse 1862. Stadsfullmäktig i nämnda stad s. å. Ordförande i Göteborgs sparbanks direktion och dess ränte- och kapitalfösäkringsanstalt 1863–1889. Ordförande i samma stads gatu- och vägförvaltning 1864–1867. Styrelseledamot i Skandinaviska kreditaktiebolag 1864. Deputerad för samma stad vid föreningsfesten i Kristiania s. å. Styrelseledamot i brand- och livförsäkringsaktiebolag Svea 1866. Statsrevisor s. å. Ledamot av riksdagens andra kammare 1867–1890. RNO 1871-08-02. Deputerad för nämnda kammare vid deras majestäters kröning i Trondhjem 1873. Vice talman i riksdagens andra kammare 1876–1880. Ledamot av tullkommittén 1876. Deputerad för andra kammaren vid Uppsala universitets jubelfest 1877. Hedersledamot av sjömannasällskapet i Göteborg s. å. KVO1kl s. å. 6/6. LVVS 1878. Talman i riksdagens andra kammare 1880–1890. Ordförande i styrelsen över Göteborgs hamn- och älvarbeten 1881–1897. Ledamot av bankkommittén 1881. Deputerad för andra kammaren vid deras majestäters silverbröllop 1882. Hedersledamot av Göteborgs nation i Uppsala s. å. Deputerad för andra kammaren vid invigningen av Lunds universitets nya byggnad s. å. KmstkVO 1884-01-21. Deputerad för andra kammaren vid Uppsala universitets nya byggnads invigning 1887. Styrelseledamot i Bergslagernas järnvägsaktiebolag s. å. Vice ordförande i styrelsen för Göteborgs högskola 1888. Ordförande bland nämnda stads stadsfullmäktige 1888–1897. Ordförande i prisnämnden för ritningar till nytt riksdags- och riksbankshus 1888. Adlad 1890-10-24 enl. 37 § R.F. (introd. 1891 under nr 2342). Vice ordförande i styrelsen för Göteborg–Borås järnvägsaktiebolag 1891. Ordförande i styrelsen för brand- och livförsäkringsaktiebolag Svea 1892. Ordförande i styrelsen för Bergslagernas järnvägsaktiebolag 1895. Ordförande i styrelsen för Skandinaviska kreditaktiebolag 1896. Ordförande i Göteborgs hamnstyrelse 1897–1899. Hedersledamot av Göteborgs kontoristförening. Hedersledamot av slöjdföreningen i nämnda stad 1897. HLVVS s. å. Filosofie hedersdoktor 1900-05-31. Död 1901-09-16 i Göteborg, jordfäst s. å. 20/9 i därvarande domkyrka och begraven i egen familjegrav i Göteborgs nya östra begravningsplats. Gift 1870-09-08 Överås med Caroline Dickson, född 1846-10-17 i London, död 1918-02-28 i Stockholm, jordfäst s. å. 6/3 i domkyrkan i Göteborg och begraven hos mannen, dotter av grosshandlaren James Dickson och Eleonore Willerding.

Barn:

  • Olof, född 1874-12-28 i Stockholm Klara förs. i Stockholm. Mogenhetsexamen i Göteborg 1893-05-00. Student i Uppsala s. å. Död 1896-03-24 i Uppsala och begraven i föräldrarnas familjegrav.
  • Hjalmar, adelsman vid faderns död 1901. Född 1877-03-10 i Stockholm Hjalmar förs., i Stockholm. Mogenhetsexamen i Göteborg 1894-06-01. Student i Uppsala s. å. 13/9. Grosshandlare i Göteborg. Ordförande och kassaförvaltare i styrelsen för Röhsska konstslöjdsmuseet därst. 1905. Ledamot av riksdagens andra kammare 1906–1914 och av första kammaren 1919–1921. Kassaförvaltare hos svenska vitterhetssamfundet 1907. Ledamot av styrelsen för Göteborgs högskola 1912. Kassaförvaltare hos Göteborgs museum 1923. LVVS 1925.
  • Eleonore (Ella), född 1880-07-24 i Domkyrkoförsamlingen i Göteborg. Gift 1:o 1901-06-03 i Göteborg med överceremonimästaren greve Eugen Erik Adalbert August von Rosen, från vilken hon blev skild genom Stockholms rådhusrätts utslag, i hans 1:a gifte , född 1870. Gift 2:o i Engelbrekt förs. Stockholm 1927-06-26 med överläkaren vid sjukhuset S:t Göran docenten vid karolinska institutet, RNO, m. m., med. doktorn Johan Henning Waldenström i hans 2:a gifte (gift 1:o 1905-02-12 med Elsa Maria Laurin, från vilken han 1927-05-20 blev skild, född 1870-01-21, död 1939, dotter av k. boktryckaren Gustaf Leonard Laurin och Agnes Maria Rohtlieb), född 1877-08-14 i Uppsala. Professor emeritus.

Källor

Gustaf Elgenstierna, Den introducerade svenska adelns ättartavlor. 1925-36.

Alströmers och Wijks

Endast för medlemmar

Lazarus om Olof Wijk

Del 11 av 22 i serien Lazarus: Svenska miljonärer 5-8
Endast för medlemmar

Bergslagernas Järnvägar AB

Del 1 av 9 i serien Järnvägar

Under 1870-talet byggdes järnvägen Göteborg-Kil-Falun, en sträcka på totalt 478 km. Koncessionen beviljades 1871 och de personer till vilken denna lämnades var främst knutna till järnhanteringen i Dalsland, Värmland och Dalarna. Det var sådana män som G.A. Lundhqvist (bergmästare i Kopparbergs län), Svante Fleetwood (disponent på Sälboda bruk), E.G. Danielsson (disponent Uddeholm), K. Olivecrona (delägare Bredsjö bruk), Carl Gustaf Uggla (Storfors och Svaneholms bruk), Th. Svedberg (disponent Hellefors), C.A. Skjöldebrand (disp. Borgvik), bruksägaren C.F. Bergstedt, A.W. Waern (Baldersnäs), A. Sjögren (bergmästare i Värmland), K.W. Geijer (disp. Degerfors), bruksägare C. Sahlin (Christinedal), översten vid Värmlands regemente Th Wijkander, bruksägare C. Hammarhjelm (Mölnbacka), W.Croneborg (Elfsbacka), J.F. Geijer (Lindfors), häradshövding L. Norin och professor C.A. Ångström.

Men när bolaget väl kom igång så kom Göteborgs finansfamiljer att dominera. Den första styrelsen bestod sålunda av James J:son Dickson, Theodor Berger, Wilhelm Röhss, Eduard Delblanco, Theodor Mannheimer, Oscar Ekman, David Otto Francke (alla från Göteborg), J.G. Richert, brukspatronerna Svante Fleetwood och E.G Danielsson, bergmästare G.A. Lundhqvist, samt stockholmarna A.O. Wallenberg (Stockholms Enskilda) och Henrik Davidson (Skandinaviska Kredit). 1877 avgick Wallenberg ur styrelsen och 1879 Davidson. Banan stod färdig sistnämnda år.

Bergslagsbanan kom alltså i praktiken till bland annat för att lokala intressen i Göteborg ville konkurrera om utskeppningen av Bergslagens rikedomar som annars riskerade att helt ta vägen över ostkusthamnarna (Oxelösund, Gävle m.fl.).

Det behövdes ett mycker stort kapital för byggande av BJ och på initiativ av stadsfullmäktiges ordförande i Göteborg teckande Göteborgs stad en stor del av det ursprungliga kapitalet. Göteborg stad teckande  miljoner av det aktiekapital som 1876 omfattade 13,8 miljoner. Familjen Dickson i Göteborg tecknade en aktiepost i samma storleksordning. På resterande belopp upptog man ett obligationslån i Göteborgs Handelskompani (18 miljoner), Skandinaviska Kredit (2,1), Stockholms Enskilda (1,9), Göteborgs Enskilda (1,4), Skånes Enskilda (1,3) plus av banker i Köpenhamn och Oslo 2 miljoner. Göteborgs Handelskompani som kontrollerades av D.O. Francke kunde dock inte klara av sitt åtagande så Stockholm Enskilda ökade sin andel till 4,9 miljoner och Riksgälden lånade ut 6,8. Deltagandet i lånet var en av orsakerna till att Göteborgs Handelskompani gick i konkurs 1879. Vid konkursen överflyttades de obligationer i BJ som banken hade till bankens fordringsägare.

1879 avgick interimstyrelsen som jag nämnt ovan och en vanlig styrelse tillsattes med delvis samma personer, James J:son Dickson (ordf), Theodor Berger, Theodor Mannheimer, Eduard Delblanco, J.G. Richert, Abraham G. Leijonhufvud (VD) och P.A. Bergström (kronans ombud). 18882 avgick J.J. Dickson och Leijonhufvud. De ersattes av Johan Jacob (Janne) Ekman och C.W. Drakenberg. 1887 ersttes Richert av Olof Wijk, 1888 Berger av Wilhelm Röhss, 1891 Delblanco av Emil Fischer och 1893 ersattes Bergström av Gustaf Snoilsky. 1899 bestod styrelsen av Olof Wijk, Theodor Mannheimer, Emil Fischer, Arthur Seaton, Gustaf Svanberg (borgmästare i Göteborg), G.O.R. Lagerbring, G.B.A. Holm och Knut Tillberg.

1901 bildades ett konsortium i Göteborg (Enkla bolaget Bergslagsbanans intressenter) med avsikten att skaffa fler aktier i bolaget för att säkra stadens inflytande i järnvägen. Konsortiet bestod av Göteborgs stad, Carl Aug. Kjellberg, Robert Dickson, August Röhss, Oscar Ekman, Chr. Carlander, Erik Wijk, Pontus Fürstenberg, August Carlson, Johan E. Ekman, Harald Sternhagen, Herman Hartvig, Emil Fischer, Ivar Waern och Justus A. Waller. Konsortiet och därmed Göteborgs stad kom därefter att kontrollera BJ genom de aktier man ägde.

Ovanligt bland privata järnvägar var den goda ekonomin, efter de inledande problemen, hos Bergslagernas Järnvägar AB (BJ) och vinsten blev många år stor. Vinster på 3-4 miljoner varje år var regel från omkring år 1900 vilket möjliggjorde aktieutdelningar på 4 till 6% mellan 1899 och 1920.

BJ präglades också av framåtanda och innovationsrikedom. Fordonsparken var ett exempel på detta. Bland BJ:s fordon kan nämnas de snabbaste ånglok som funnits i Sverige, de fyra ångloken typ H3 från 1927-28 som hade en officiell toppfart på 100 km/h.

I styrelsen skedde flera förändringar efter sekelskiftet 1900. 1901 efterträddes Olof Wijk av August Wijkander, 1900 följdes Theodor Mannheimer av Richard Ossbahr, 1902 Tillberg av Justus A. Waller, 1903 blev Carl August Kjellberg styrelseledamot och 1911 Peter Lamberg som efterträdde Holm. 1912 ersattes Fischer och Seaton av Gustaf Boman och Axel Carlander och 1913 inträdde Hjalmar Wijk istället för den avlidne Wijkander.

År 1908 bildades trafikförvaltningen Göteborg-Stockholm-Gävle (GSG). Förutom BJ ingick Stockholm-Västerås-Bergslagernas Järnvägar (SWB) och Gävle-Dala Järnväg (GDJ). BJ övertog också aktiemajoriteten i GDJ samma år. 1919 lämnade SWB samarbetet och ombildning till Trafikförvaltningen Göteborg-Dalarna-Gävle (GDG) med de två kvarvarande järnvägsbolagen som ägare och med Södra Dalarnes Järnväg (SDJ) som deltagare i förvaltningen. De olika bolagens trafik var dock alltjämt nära sammanknutna via stationerna i Ludvika (SWB) respektive Falun (GDJ). BJ kom även att sluta flera mindre järnvägar till sig såsom banan till Lilla Edet, banorna Mellerud-Arvika och Åmål-Årjäng samt Fryksdalsbanan.

1913 ägde Enkla bolaget 63 620 aktier (50,5% av kapitalet) i BJ och Göteborgs stad ägde direkt 47 879 och totalt förvaltade staden 56 091 aktier (44,6%). Företaget var alltså i praktiken ett bolag som ägdes av Göteborgs stad då även Enkla bolaget kontrollerades av staden. Vad vi idag skulle kalla ett kommunalt bolag, men det ansågs då vara Sverige största privata transportföretag. I GDJ ägde BJ 60% av aktiekapitalet och rösterna.

1932 startades busstrafik av BJ och dotterbolaget BJ Omnibus AB bildades. Några år senare startades också godstrafik med lastbilar. 1941 fusionerades GDJ Omnibus AB och SDJ Omnibus AB med BJ Omnibus. Samtidigt ändrades namnet på buss- och åkeriföretaget till GDG Biltrafik AB. 1941 blev GDG storägare i ASG (idag DHL), en aktiepost som blev SJ:s vid förstatligandet 1947. 1942 hade bolaget totalt 3 400 anställda.

Under åren 1939-1946 elektrifierades huvudlinjen Göteborg-Kil-Falun och ett år senare förstatligades hela företaget för att 1948 bli en del av SJ. Då BJ, GDJ och GDG var lönsamma företag löstes de in till marknadsvärde. Huvudägarna,
Göteborgs stad och Gävle stad var dock inte positiva till det statliga övertagandet:

”Eftersom BJ som nämnts hade goda finanser var huvudägaren Göteborgs stad inte positiva till att staten skulle ta över bolaget, men enligt 1939 års riksdagsbeslut skulle ju i princip alla järnvägar göras statliga. Staten fick betala över 80 miljoner för BJ. SJ tog över BJ:s trafik och även en hel del rullande materiel år 1948.”

Inom bolaget GDG, som blev dotterbolag till SJ behölls en omfattande bussverksamhet i hela bolagets gamla verksamhetsområde från Gävle och Dalarna i norr till Götaälvdalen och Kungälv i söder. 1990 köpte dotterbolaget GDG hela moderbolaget SJ:s bussverksamhet och bytte namn till Swebus. Samtidigt såldes åkeriverksamheten av.

Efter privatisering 2000-2001 så har Swebus idag bytt namn till Nobina, har 7 600 anställda och ägs av internationella riskkapitalbolag som har kortsiktig vinstmaximering som viktigaste inriktning och grundläggande affärsidé.

Delar av järnvägssträckningen
har under senare år byggts ut till modern järnväg med dubbelspår för pendeltåg Göteborg-Älvängen och snabbare regionaltrafik Göteborg-Trollhättan.

Wijk – började bl.a. med piratverksamhet

Del 2 av 26 i serien Göteborgskapitalet

Olle Wijk
Räknar spik
Så han blir rik
I natt ska han stå lik

Ordstäv om Olof Wijk (den äldre) som spridits vitt och brett. Den sista raden är sällan citerad, men finns i C.R.A. Fredbergs bok Det gamla Göteborg, del 2. Fredberg skriver där att en lapp med det kända ordstävet om Olof Wijk med en tillagda raden i slutet spikades upp på dörren till hans hus på Lilla Torget (huset i vilket Fiskekrogen idag ligger) i Göteborg år 1828.

Olof Wijk d.ä. (1786-1856) som föddes på Hisingen i nuvarande Göteborg anställdes som ung i James Christies (enligt vissa källor John Christie eller Charles Christie) handelsfirma i Göteborg. 1806 avled denne och Olof Wijk övertog affärerna i sin 1807 bildade firma, Olof Wijk & Co. 1808 tar han över firma Christie & Marshalls andel i Sänkverkets varv och 1808-1809 är han ägare av piratfartyget Snappopp. På Christies kontor ska en annan grundare av göteborgska societetsdynastier ha arbetat samtidigt med Olof Wijk. Denne William Gibson (1783-1857) och hans senare  samarbetspartner Alexander Keiller (1804-74) gifte sig med varsin syster till Olof Wijk. I övrigt var Olof Wijk d.ä. aktiv i rikspolitiken såväl som inom den lokala politiken i Göteborg och stat i en mängd olika styrelser både inom politiken och näringslivet.

Olof Wijk d.ä.

Olof Wijk d.ä.

Den Wijkska firman utvecklades till ett stort rederi och ett av de största järnexportföretagen i Göteborg under 1810-talet och 1820-talet. 1816 avvecklades intressena i varvet och firman blev också en stor importör av socker, kaffe, bomull och tobak från Amerika och Ostindien. 1851 inträdde sonen Olof Wijk d.y. (1833-1901) i företaget, han behöll sin andel i firman till sin död. Efter faderns död 1856 utvecklades företaget till en stor exportör trävaror, alun och ull. Olof Wijk d.y satt i många år i styrelsen för Skandinaviska Kredit, Bergslagernas Järnvägar och andra företag i Göteborg och hade precis som fadern en lån politisk karriär både lokalt och på riksplanet. När han dog var han en av Sveriges absolut rikaste personer.

Efter 1860-talet exporterade Olof Wijk & Co inte längre järn och man skaffade sig ägarintressen i den norrländska skogsindustrin. Man köpte Långrörs sågverk (Söderhamn) på 1870-talet och utifrån detta byggde man upp intressen i skogsindustrin. Utöver detta byggde man också upp en stor aktieportfölj med intressen i Skandinaviska Kredit AB, Bofors, Grängesberg med flera företag.

1874 köptes också Gideå-Husum vid Gide älv och Husum från Jam. Dickson & Co och Carl Wijk (1839-1907) blev disponent för detta företag. Gideå-Husum såldes till familjen Kempe år 1903. 1914 köptes istället Marma. Totalt hade bolagen med totalt 650 anställda år 1920. I styrelsen för företagen satt år 1920 Hjalmar Wijk (1877-1965), Bertil Wijk (1868-1949), C.G. von Platen och E.G.Thunberg, disponent i Långrör.

Carl Wijk var en av fyra bröder till Olof Wijk d.y. De andra var Erik Wijk (1836-1910), Ivar Wijk (1841-1911) och Knut Wijk (1851-1890). Alla var de, liksom fadern ingifta i andra rika göteborgs familjer. Olof Wijk d.ä i Prytz, Olof d.y. och Erik i familjen Dickson, Carl i familjen Röhss, Ivar i sitt andra gifte i familjen Dickson samt Knut i familjen Blidberg. Hjalmar Wijk var son till Olof Wijk d.y och Bertil Wijk till Ivar Wijk. Bertil Wijk i sin tur gifte sig med Issi Carlsson, dotter till kolhandlaren och redaren August Carlson.

Erik Wijk blev delägare i familjefirman år 1860 och kvarstod till 1895. Utöver detta satt han förstås i en mängd styrelser för bolag och politiska kommittér etc. Han var, precis som fadern och brodern Olof, både rikspolitiker och lokalpolitiker. Han lät också bygga det hus som ännu står i hörnet av Vasagatan-Avenyn (mitt emot Valand i engelska kvarteret) som sin privatbostad. Hans dotter gifte sig med landshövdingen Oscar von Sydow, far till Kristian von Sydow, senare chef för Broströms.

Utöver uppdragen i skogsbolagen hade Hjalmar Wijk också en mängd styrelseuppdrag i andra företag i det svenska näringslivet och var också han en politiker både lokalt och nationellt. Han hade inga barn och var den iste som ägde huset på Lilla Torget.

I Marma byggdes en sulfitfabrik och 1907 blev bolaget ägare till två tredjedelar (Marma 1/3 och Långrör 1/3) av Vallvik som byggde en sulfitfabrik som 1920 hade cirka 200 anställda. På 1920-talet kom skogsföretaget som familjen ägde i problem och Skandinaviska Kredit som hade lånat ut stora belopp till företaget kom snart att överta det. Så småningom hamnade bolaget inom Korsnäs AB, ägt av familjen Stenbeck.

Bertil Wijk som vid sidan av kusinen Hjalmar var den som var aktiv i familjens företag när det övertogs av Skandinaviska Kredit hade en son, vid namn Erik Wijk (1901-1981) som gifte sig med en dotter till Dan Broström (Kerstin Wijk- Broström). Han fick arbete i Broströmskoncernen (Tirfing) och blev 1948 VD för Svenska Amerika-Linjen (SAL). 1960 tvingades Erik Wijk (då inte längre gift med Kerstin Broström) bort från ledningen i Tirfing efter en konflikt med svågern Dan-Axel Broström. Han stannade på SAL som VD ytterligare nåt eller några år. Bägge sidor i konflikten beskyllde den andra sidan för att gå Wallenbergs ärenden.

Erik Wijk var den siste ur familjen Wijk som kom att engagera sig i det svenska näringslivet. Hans sonson med samma namn är idag är författare och skribent och han och jag hade en del med varandra att göra i samband med händelserna i Göteborg 2001 (och har förstås behållit vissa kontakter) I dagarna kommer denne Erik Wijk ut med en bok om sin far, med det traditionstyngda namnet Olof Wijk, och sin släkt, allt vi här drömma om.

Läs mer: Ratio, Söderhamns kommun, Hanna Löfqvist, Öjung,

Andra källor:
C.R.A. Fredberg, Det gamla Göteborg
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige, 1963
Svensk Industrikalender 1921
Erik Wijk, allt vi här drömma om, 2009
Algot Mattsson, Huset Broström, 1980
Algot Mattsson, En dynastis uppgång och fall, 1984