Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Historia

Hur blev kaffet en svensk dryck?

Kaffe beskrevs redan 1812 av en brittisk besökare, Thomas Thomson, i Göteborg som en dryck med stor spridning i det svenska folket. Dessutom var det svenska kaffet mycket gott i motsats till svenskt te:

It is but doing the Swedes justice to say that their coffee is excellent, greatly preferable to what is drunk in England. This is the more remarkable because the Swedes import all their coffee from Britain […] You can get coffee in the meanest peasant’s house, and it is always excellent […] Swedish tea is just as bad as their coffee is good. If an epicure could transport himself in a moment from one place to another, he would always drink his coffee in Sweden, and his tea in England.

Såväl tedrickande som kaffedrickande introducerade först i Göteborg där överklassen redan på 1750-talet drack te i stor utsträckning. Te kom egentligen aldrig att sprida sig till vanligt folk i Sverige i nån större utsträckning förrän långt senare,på 1970-talet. Det förblev huvudsakligen en dryck för de rikare.

Med kaffe blev det annorlunda. Den första dokumenterade kaffeimporten till Göteborg skedde år 1685 enligt GP vilket nog måste tas med en nypa salt för de påstår också att Karl XII och hans soldater tog kaffet till Sverige i slutet av 1700-talet (vilket ju är lite svårt då han vid den tiden varit död ett bra tag). Den verkliga historien om hur kaffet kom till Sverige och hur det kunde bli en folklig dryck är dock en helt annan, men den första lasten kom troligen någon gång i slutet av 1600-talet.

1750 var kaffe fortfarande mycket ovanligt i Sverige, även i Göteborg men på 1760-talet skedde ett genombrott för kaffe. Importen ökade kraftigt och kring år 1800 var konsumtionen i främst Göteborg omfattande. Ungefär hälften av alla hushåll i Göteborg beräknas ha druckit kaffe vid denna tid och drycken var spridd i alla samhällsklasser. Mellan 1800 och 1850 slog sedan kaffet igenom på bred front i Sverige då även landsbygdens invånare började dricka den svarta drycken. Kaffe dracks i motsats till te av alla grupper i samhället och en orsak till detta tycks ha varit att kaffet var billigare. Orsaken till detta tycks ha varit ökad odling och konkurrens.

År 1700 odlades kaffe bara på Arabiska halvön och Afrikas horn. En kort tid därefter lyckades nederländarna börja odla kaffe i såväl Ostindien som Västindien. Västindien och Sydamerika kom snart att bli det stora odlingsområdet. På 1700-talet importerades kaffe till Sverige främst från Nederländerna och Frankrike. Det producerades främst på slavplantager i deras västindiska kolonier. I samband med Napoleonkrigen och kontinentblockaden i början av 1800-talet gick Storbritannien och USA:s handel med kaffe via Göteborg vilket bidrog till att kaffepriserna sjönk kraftigt i Sverige.

Under kontinentalblockaden skapades också en direkthandel mellan Sverige och Sydamerika, framförallt Brasilien. Järn exporterades från Sverige och kaffe blev en naturligt returlast tillsammans med socker.  Med ökad produktion av kaffe i framförallt Brasilien och mer kaffe som returlast sjönk priserna. Förutsättningarna för att kaffe skulle bli en dryck för alla var med andra ord betydligt bättre än för te. Te importerades bara från Kina och där fanns ingen marknad för svenska produkter. Ostindiska Kompaniets avvecklades i början av 1800-talet därför att verksamheten inte var lönsam och därefter förekom ingen direktimport av te i Sverige. Te förblev dyrt.

Källa: Leos Müller, Kolonialprodukter i Sveriges handel och konsumtionskultur 1700-1800, Historisk Tidskrift 124.2, 2004

Advertisements

Conradi och Koschell

Del 34 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Släkten Conradi är ursprungligen från Danzig men Daniel Conrad Conradi flyttade vid mitten av 1600-talet till Riga. Hans son Georg Johan Conradi flyttade senare till Stockholm där han var präst. Senare flyttade han till Köpenhamn och till Slesvig år 1728. Han var gift med Maria Eleonora König, dotter till Henrik König (I) (1642-1720) var gift med Helena Dauer (1653-1756). Hennes bror var Jacob Dauer (1649-1713). Hans dotter Catharina Elisabeth Dauer var gift med Johan Arndt Bellman d.ä. och därmed farmor till Carl Michael Bellman (1740-1795). Maria Eleonora Königs bror Henrik König (II) (1686-1736) var en av intiativtagarna till Ostindiska kompaniet och direktör från starten 1731 till sin död. Tre av dennes söner blev superkargörer i Ostindiska kompaniet. En av dessa var Fredrik Wilhelm König (1721-64). Denne var gift med Anna Maria Groen (1728-1812), dotter till handelsmannen Werner (Warner) Gertsson Groen (1680-1743) och Margareta Höwet (1705-1783).

En syster till Anna Maria Groen, Elisabeth Groen (1723-99) var gift med Georg Henrik Conradi(1718-95), son till ovan nämnde Georg Johan Conradi. En tredje syster, Margareta Groen (1721-1756), var gift med Johan Gabriel Koschell (1707-1766). Georg Henrik Conradi och Johan Gabriel Koschell hade handelsfirman Koschell & Conradi tillsammans och tillhörde den så kallade skeppsbroadeln. GH Conradi var en av de ursprungliga investerarna och direktörerna i Ostindiska kompaniets 3:e oktroj tillsammans med Michael Grubb (1728-1808), Robert Finlay (1719-85) ochFabian Löwen (1699-1733), alla tillhörande skeppsbroadeln. GH Conradi anlade eller var med om att anlägga Södertälje strumpfabrik, Säters kattunstryckeri, sidenfabriken vid Norrmalms surbrunn och Mariebergs porslinsfabrik. 1768 fick han titeln kommerseråd och 1769 adlades han.

Systrarna Groens bror Werner Groen (II) (1724-1811) var gift med en dotterdotter till Abraham Grill (d.ä.) (1674-1725). Denne var i sitt andra äktenskap gift med Johanna Catharina Groen (-1713). De fick inga barn. Men i det första äktenskapet föddes Anna Maria Grill (1709-?), som var gift med Anthony Henrik Gemnich (1708-1766) och mor till Anna Maria Gemnich (1748-1801) som var gift med Werner Groen (II). Systern till Abraham Grills första fru, Helena Wittmack, var gift med med A. Gemnich, far till Anthony Henrik Gemnich. Alla är släkt med alla på både korsen och tvärsen inom skeppsbroadeln tycks det. Men i släkterna Conradi och Koschell utvecklades det hela ett steg till.

Georg Henrik Conradis två döttrar gifte sig med varsin son till Johan Gabriel Koschell, Maria Elisabeth Conradi (1751-1822) med Gabriel Christian Koschell (1743-1810) och Charlotta Amalia Conradi (1756-1814) med Samuel Fredrik Koschell (1750-96). De både bröderna Koschell var ju på mödernet kusiner med systrarna Conradi. Det första parets dotter Eleonora Elisabeth Koschell (1777-1838) gifte sig med sin morbror Gustav Vilhelm Conradi (1761-1846) i dennes andra gifte, något som väl är att betrakta som incest och som, vad jag förstår, var mot svensk lag. Giftermålet registrerades i Köpenhamn (kanske var det inte olagligt i Danmark eller mer troligt, det var ingen där som visste om deras nära släktskap). De fick två barn, Maria Eleonora Eugenia Conradi (1813-78) och Sara Vilhelmina Charlotta Conradi (1815-68). Den sistnämnda var gift med Carl Ulrik von Christensson.

Samuel Fredrik Koschell var anställd i Ostindiska kompaniet och blev superkargör med två resor som detta åren 1778-1782. Georg Johan Conradi, förmodligen ytterligare en son till Georg Henrik Conradi, var också superkargör och genomförde 3 resor som detta. Han var också fast placerad i Kanton mellan 1779 och 1786. En position som möjliggjorde stora förtjänster genom egen handel, bland annat med opium. Efter hemkomsten från Kanton investerade han i egendomar (ex.Skattmansö bruk) och fastigheter liksom många andra superkargörer och direktörer i Ostindiska kompaniet som exempelvis Niclas Sahlgren och Patrick Alströmer.

Bedoire – rik flykting och köpmannafamilj

Del 33 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Jean Bedoire d.ä. (-1721) invandrade, som flykting, från Saintonge i västra Frankrike till Stockholm och vann burskap som perukmakare 1672. Han kom snart att syssla med import av franska varor, huvudsakligen viner och textilier, samt med export av koppar och mässing. Sonen Jean Bedoire d.y. (1683–1753) övertogs faderns rörelse och startade också bankirverksamhet. Han var också stor fastighetsägare, drev ett sockerbruk och blev en av Sverige  rikaste personer på 1700-talet. Kvarlåtenskapen efter honom uppgick till 5 689 053 dlr kmt.

Jean Bedoire den äldres dotter Maria Bedoire (1685-1725) var gift med gift med Henri Lefebure (1663-1714), mor till Johan Henrik Lefebure (1708-1767). Den senare inköpte mässingsbruket i Norrköping och 1764 även Gimo bruk Uppland där han lät uppföra en ny herrgårdsbyggnad. Han var också direktör i Ostindiska kompaniet 1760-66. Johan Henrik Lefebure var gift med sin kusin Charlotta Bedoire (1712-73), dotter till Jean Bedoire d.y. En annan av dennes döttrar,  Magdalena Bedoire (1713-1751) var gift med Herman Petersen, direktör i Ostindiska kompaniet. Efter hennes död gifte Herman Petersen om sig med hennes kusin Charlotta Bedoire (1725-1808), tidigare gift med Magdalena Bedoires bror Frederic Bedoire (1715-1748). Denne var också kompanjon med Herman Petersen i firman Petersen & Bedoire.

En tredje dotter till Jean Bedoire d.y., Maria Christian Bedoire (1711-1742) var gift med Frans Jennings. Deras son var bruksägaren och köpmannen John Jennings (1729-1773). Denne var dock först militär och började först därefter med affärer i vilka han lärdes upp av svärfadern Thomas Plomgren (1702-54). Hans hustru hette Hedvig Sofia Plomgren. Genom stora lån i riksbanken kunde John Jennings köpa och anlägga en mängd järnbruk, bland annat Robertsfors bruk och Olofsfors bruk i Västerbotten. Hans goda kunskaper på området gjorde att affärerna gick bra och ledde till hans inval såväl som fullmäktig i Järnkontoret som till hans inval i Vetenskapsakademin år 1756. Thomas Plomgrens bror Anders Plomgren (1700-66) var direktör iOstindiska kompaniet från 1746 till 1766.

Johan Henrik (Jean Henri) Lefebure blev förmögen på sina bruk, men han tjänade än mer pengar på affärer via de så kallade Växelkontoren. Växelkontoren hade till ansvar att hålla ordning på valutan och hålla växelkursen nere. När mössorna kom till makten vid riksdagen 1765-66 så ledde det till att deltagarna i växelkontoren dömdes till hårda straff. Herman Petersen (1713-65)  dog under processens gång och fick inget straff.  Andra delägare som Claes Grill fick böter på 1 000 d smt och dömdes till förlust av borgerlig näring i tre år,  Johan Abraham Grill dömdes till 500 d smt i böter. Andra delägare som Gustaf Kierman (1702-66) och Jean Henri Lefebure  fick ännu hårdare straff. Herman Petersen (1713-65)  dog under processens gång och fick inget straff och Thomas Plomgren (1702-54) som var en drivande kraft i starten av Växelkontoren var redan död sen länge.

Jean Frederic Bedoire (1747-1830), son till Frederic Bedoire, inköpte Västanfors bruk år 1768. Han var en av de större investerarna i Strömsholms kanal och flyttade hela Västanfors bruk år 1783 för att kanalen skulle kunna byggas. Ägde också Gysinge bruk. Det senare såldes dock 1820 av sonen Jean Henric Bedoire (1786-1841) och köpte istället Molnebo. Hade även sonenCarl Fredric Bedoire (1785-1839) som övertog Västanfors och Bjurfors bruk från fadern.

Frans (Francois) Bedoire (1690–1742), också son till Jean Bedoire d.ä., var även han köpman. Han var en av tre ursprungliga direktör vid Svenska Ostindiska kompaniet som startade år 1731. Likt brodern var han stor fastighetsägare och dessutom bildade han Sveriges första sjöförsäkringsbolag. Redan 1732 avgick han dock. Frans Bedoires dotter Charlotta Bedoire gifte sig först, som redan nämnts, med sin kusin Frederic Bedoire och sen med Herman Petersen.

En annan dotter till Frans Bedoire, Johanna Bedoire (1729-1808) gifte sig med Erik von Stockenström (1703-90). En släkting till denne, också med namnet Erik von Stockenström var superkargör i  Ostindiska kompaniet, bland annat placerad i Kanton åren 1781-86. En post som garanterade stora privata förtjänster genom egen handel, både med kolonialvaror (te, kryddor med mera) till Europa och med opiumimport till Kina.

En tredje dotter till Frans Bedoire, Maria Elisabeth Bedoire (-1783) var gift med Engelbert Gother vars ena dotter var gift med den mycket rike Lars Reimers. Den yngsta dottern Ulrica Bedoire var för sin del gift med Johan Rosir.

Jean Bedoire (1728-1800), son till Frans Bedoire,  var för sin del en framstående handelsman som reste mycket i utlandet och bland annat under 20 år var konsul i Portugal. Han adlades som Jean de Bedoire och var en ledande medlem i frimurarorden liksom också hans släktingar som Herman Petersen, Jean Lefebure och Lars Reimers med flera. Jean de Bedoire ägde vid sin död andelar i Trollhättans kanal- och slussverk och aktier i Ostindiska kompanie

Grubb – två familjer utan känd släktskap

Del 30 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Vilhelm Mikaelsson Grubb (1688-1753) var handelsman och politiker. Han var gift med Maria Catharina Ekman, (-1762), dotter till direktören vid Barnängens klädesfabrik, kommissarien Hans Ekman (1667-1741) och Catharina Christina Lagerstedt (1683-1724). Hennes syster Juliana Lagerstedt (-1722), var enligt vissa uppgifter gift med  en Michael Nilsson Grubb, som dock inte kan vara identisk med direktören i Ostindiska kompaniet,  i dennes första gifte. Kanske var denne kusin till Nils Grubb (1694-1749), far till den Michael Grubb som blev direktör i Ostindiska kompaniet (se nedan).

Ovan nämnde Michael Nilsson Grubb var i sitt andra gifte gift med Anna Maria Schmeer (1702-88). Hennes bror var Johan Henrik Schmeer (1697-1768), grosshandlare. Hans döttrar med Hedvig Dorotea Spalding (1703-65) var Anna Maria Schmeer (1733-84), gift med Jacob Schutz (1709-72), direktör i Ostindiska kompaniet åren 1770-72, Christina Charlotta Schmeer (1735-84), gift med Daniel Pettersson (1720-1802), borgmästare i Göteborg och Hedvig Schmeer (1737-91) gift med ägaren till Uttersbergs bruk Johan Wegelin (1711-89). Daniel Petterssons bror, Johan Fredrik Pettersson, var superkargör i Kanton för Ostindiska kompaniet.

Vilhelm Grubb ägde ett stenhus vid Skeppsbron och ett vid Stortorget, 9/32-delar av ett sockerbruk, saltbodar vid Södra Bergen, malmgård och kvarngård vid Skinnarviken, trädgårdstomt vid Hornsgatan, stall med vagnbod vid Munkbron samt Farsta skattehemman, Hökarängen och Aspviken, samtliga i Brännkyrka. Som handelsman samarbetade han mycket med Henrik Hahr.

Alla Vilhelm Grubbs döttrar kom att gifta sig med rika och betydande män. Catharina Christina Grubb (1723-1777) var gift med direktören i Ostindiska Kompaniet Niclas Sahlgren (1701-76) i dennes andra gifte. Maria Catharina Grubb (1726-1783) var gift med grosshandlaren William Tottie (1705-66) i dennes första gifte. William Tottie var bror till den mer kände Charles Tottie 1703-76). Tredje dottern Wilhelmina Grubb (1728-62) var gift med en annan direktör i Ostindiska, Nils Ström (1714-1783) i dennes första gifte. Magdalena Grubb (1732-1802) var gift med Olof Ström (1716-74), bror till Nils Ström och Ulrica Grubb (1733-84) med Volrath Tham (1721-82), superkargör i Ostindiska kompaniet. Nils och Olof Ströms mor var Anna Elisabeth Sahlgren (-1733), syster till ovan nämnde Niclas Sahlgren och systrarna till till de två bröderna Ström var gifta med andra mäktiga i Ostindiska kompaniet.  Hans Wilhelm Grubb (1724-98), son till Vilhelm Grubb, var gift med en kusin till bröderna Ström, Emerentia Eleonora Ström (1733-1806).

Hur de olika medlemmarna i familjen Grubb eventuellt var släkt är inte känt mer än att den förstnämnde Michael Nilsson Grubb (vars släktskap till den andre Michael Grubb i Ostindiska förefaller oklar) var svåger med Vilhelm Grubbs svärfar som nämnts ovan. Sannolikt finns det kopplingar mellan dem alla då Nils Grubbs son Michael Grubb (1728-1808) samarbetade nära med Jacob Hahr (1727-85), son till Henrik Hahr, när de båda två var superkargörer för Ostindiska kompaniet i Kanton och dessutom var de båda kompanjoner med Jean Abraham Grill (1736-92) och sysslade med privat handel i stor omfattning. Bland annat deltog man i opiumhandeln med Kina.

En del uppgifter gör gällande att Michael Grubbs mor Gunilda Grubb var syster till Vilhelm Grubb,  men det förefaller vara en falsk uppgift.

Gunilda Grubb var sångförfattare och pietist och Michael Grubbs far Nils Grubb var inspektor vid järnvågen i Stockholm. Modern härstammade från Norrlandssläkten Grubb och Bureätten liksom fadern. Hans syster var Catharina Elisabet Grubb. Michael Grubb var en av dem som grundade det första svenska handelskontoret i Kanton, och var från 1766 en av Ostindiska kompaniets direktörer, under den tredje oktrojen, och han hade posten till 1770 då han gick i konkurs och tvingades lämna direktionen. Tre gånger ledde hans våghalsiga och riskfyllda affärer till att han måste göra konkurs. Under åren som det gick bra för affärerna ägde han Garphyttans bruk och alunverket i Latorp. De två bruken övertogs 1776 av familjen Grill. Under åren som direktör adlades Michael Grubb med namnet af Grubbens.

Baltzar Grubb (1725-66), var sannolikt bror till Michael Grubb men Gösta Hahr anger i boken om Hinrich Hahr som utgavs 1966 att han var son till Mikael Nilsson Grubb, var också engagerad i Ostindiska kompaniet. Som kapten på fartyget Riksens Ständer under resan 1760-62. På resan var Henrik Wilhelm Hahr (1724-94), bror till Jacob Hahr, superkargör tillsammans med David Sandberg, Chr. Hinr. Braad, Magnus Borgman och B. Fr. Ritterberg. Baltzar Grubb var också kapten på Prins Carl under resan till Kanton 1758-59 då Michael Grubb,  Christian Tham och Joh. Fredr. Pettersson var superkargörer och på Enigheten 1754-55 med Olof Ström, B. Borgman och Peter J. Berenberg som superkargörer.

Michael Grubb (af Grubbens) var i sitt första gifte gift med Beata Christina Kijk, dotter till bergsrådet J.J. Kijk och Christina Bladh. Christina Bladh var faster till Peter Johan Bladh (1746-1816), bl.a. superkargör i Ostindiska kompaniet med placering i Kanton 1777-84. Peter Johan Bladh var också kusin till superkargören Carl von Heland. Michael af Grubbens son, i andra äktenskapet med Sofia Elisabeth Wasz, Nils Wilhelm af Grubb var kirurg som var verksam både civilt och i marinen, och blev provinsialkirurg i Stockholms län och assessor. Hans fru var Sofia Magdalena von Heland.

Hahr – frimurare i Ostindiska kompaniets tjänst

Del 29 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Hinrich Hahr (1693-1747) föddes i Tyskland och flyttade till Sverige där han gick under namnet Henrik Hahr. Han gifte sig med en dotter, Anna Christina Küsel,till den förmögne grosshandlaren Simon Fredrik Küsel (1669-1742).

Två av Henrik Hahrs söner blev aktiva i Ostindiska kompaniet som superkargörer, Jacob Hahr (1727-85) och Henrik Wilhelm Hahr (1724-94). Henrik Wilhelm Hahr genomförde fem resor som superkargör ombord på olika fartyg. Jacob Hahr samarbetade mycket med Michael Grubb (1728-1808) och Jean Abraham Grill(1736-92) när han var superkargör i Kanton 1769-1775. Precis som Jean Abraham Grill handlade han både för egen del och för kompaniets del. Han deltog också i opiumhandeln i likhet med Jean Abraham Grill, men han handlade också för sin frimurarloges del. Något som Grill inte gjorde. Opium inköptes i Bengalen där odlingen av opiumvallmo var omfattande. Ostindiska Kompaniet och dess superkargörer köpte opium i Bengalen för försäljning i Kina. Som ett exempel ska Jacob Hahr, som periodvis vistades länge i Indien, år 1767 ha sänt 10 ton opium till Jean Abraham Grill i Kanton.

Överhuvudtaget hade frimurarna en ganska stark ställning inom Ostindiska Kompaniet. Frimurarlogen i Göteborg som startade 1755 hade redan år 1759 102 medlemmar. Av dessa var 25 anställda inom Ostindiska Kompaniet. Det var dyrt att vara med så det krävde goda inkomster

Superkargörerna Friedrich Habicht, grundare av frimurarlogen i Göteborg, John Pike d.y. (son till John Pike d.ä.), Anders Gadd, Johan Adolf Smedberg och som redan nämnts Jacob Hahr var frimurare. Det var också kaptenerna Carl Gustaf Lehman (1714-1777) och Carl Gustav Ekeberg (1716-1784). Ekeberg och Lehman var kompaniets flitigaste kaptener. Ekeberg gjorde 10 resor varav 7 som kapten och Lehman gjorde 6 resor som kapten. Totalt var omkring 40 av Ostindiska kompaniets superkargörer och ungefär hälften av kaptenerna frimurare. Ostindiska kompaniets personal grundade en frimurarloge i Kanton.

Henrik Wilhelm Hahr var gift med Catharina Magdalena Rothstein (1742-1820), dotter till Anders Rothstein, rådman i Stockholm. En av hennes systrar var gift med den framgångsrike grosshandlaren Joachim Daniel Wahrendorff. Denne kom att bli en av Sveriges största gods- och bruksägare och var affärspartner med Carl Gottfried Küsel (1729-1795), bror till Henrik Hahrs fru Anna Christina Küsel och därmed morbror till Hans Wilhelm Hahr. Carl Gottfried Küsel var direktör i Ostindiska kompaniet 1770-1786. Henrik Wilhelm Hahr var kusin med Christian Hebbe (1698-1762) och  Jan Christopher Pauli. Christian Hebbe investerade i Ostindiska kompaniet och sonen Simon Bernhard Hebbe (1726-1803) var direktör i Ostindiska mellan 1799 och 1803. Henrik Wilhelm Hahr var ägare till egendomen Graneberg i Södermanland. Graneberg ärvdes av sonen Henrik Wilhelm Hahr (1769-1802). Denne dog barnlös och egendomen övertogs av brodern Jacob Hahr (1774-1809).

En tredje bror till Jacob Hahr och Hans Wilhelm Hahr var Gottfrid Hahr, apotekare och innehavare av Apoteket Hjorten fram till 1778. Anna Elisabeth Arfvidsson (1753-1831), dotter till Christian Arfvidsson i första äktenskapet  var gift med Isaac Hahr (1732-1813), ytterligare en son till Hinrich Hahr.

Grönlandskompaniet

Del 4 av 7 i serien 1700-talets kompanier

I Göteborg fanns det två olika Grönlandskompanier på 1700-talet. Även i Stockholm fanns ett Grönlandskompani. Inget av dem tycks ha varit nån större framgång.

Åren 1755-60 fanns det första Grönlandskompaniet i Göteborg. Det ägdes av Peter Samuelsson Bagge. Under denna tid tillverkade mellan 100 och 200 tunnor tran per år, dock inte alltid av val utan även från säl. Kompaniet lades ner då det var föga framgångsrikt.

Ett nytt kompani startade dock år 1774 i Göteborg. Delägare i detta Grönlandskompani som existerade mellan 1774 och 1787 var G.F. Beyer och Martin Törngren. Grönlandskompaniet arrenderade i början av 1770-talet Känsö i Göteborgs södra skärgård som nyttjades som utgångspunkt för valjakt i haven kring Grönland. Av valarna tillverkades bl.a. tran och valfiskben.

Grönlandskompaniets tillverkning av tran var i paritet med medelstora och stora sillbaserade trankokerier. Tillverkningen av tran varierade mellan cirka 100 fat och som mest över 1 100 fat med undantag av år 1782 då inget tran tillverkades och ingen val fångades. Minsta tillverkningen ägde rum 1786 och den största 1776. På 1770-talet utrustade kompaniet 4 eller 5 skepp varje år men på 1780-talet handlade det om 2 skepp per år. Antalet fångade valar varierade mellan 0 (1782), 1 (1785) ock så många som 15 (1777) och 24 (1776). Noterbart är också att det på 1700-talet var ganska vanligt med stora valar vid den bohuslänska kusten:

Beträffande sillvalar, som ansågs driva in sillen under land och alltså var högst nyttiga varelser, stadgades redan för sjuhundra år sedan, att den som dödade dylika skulle straffas med böter. Sill och valar hörde ihop. Men pålitliga uppgifter om valarnas förekomst vid kusten finns inte från tidigare fångstperioder än sjuttonhundratalets. Redan från periodens början omtalas att valar hade visat sig utanför Hisingen.

Och 1763 meddelades att en hel hop valar hade uppträtt i skären utanför Göteborg. Bland annat var det en vars längd uppskattades till trettio à trettiofem alnar, som hade låtet se sig utanför Älvsborgs fästning. Där gick han fram och tillbaka i fjorton dagars tid och sprutade vatten ända upp till trettio alnars höjd. Ett tiotal år senare berättade trovärdiga fiskare att de vid Gravarne hade sett två valar jaga ett stort sillstim in mot iskanten – det var sträng isvinter det året.

När stimmet kom fram till isen vände valarna tvärt, men den skräckslagna sillen fortsatte in under isen – som gick i vågor ända till den inte längre motstod trycket underifrån utan brast med ett brak så att sillen hoppade upp och blev liggande i stora högar. Från Ljungskile rapporterades 1792 att ett par, tre valar i över åtta dagars tid hade visat sig där. De uppskattades efter ögonmått till mellan trettio och fyrtio alnars längd, och allmogen såg dem inte utan onda aningar. Gammalt folk berättade nämligen att dylika vidunder alltid hade låtit se sig före ett krig och att ofred alltså kunde anses vara i faggorna igen.

De mera förståndiga nöjde sig emellertid med att betrakta valarna som ett förebud till rikt sillfiske. När den senaste sillperioden började i slutet av sjuttiotalet dök även valarna upp igen. Redan under första fiskesäsongen rände en val upp på ett skär vid Hällevikstrand. Den var visserligen inte mer än tio alnar lång men förorsakade i alla fall ett drygt arbete, då den skulle flottagas och bogseras bort. Den fördes in till Göteborg, där ett ombud för naturhistoriska riksmuseet uppträdde som spekulant på den. Fiskarna begärde femhundra kronor för den. Ett par år senare uppträdde en fyrtio alnar lång bjässe i Gullmaren. Han utsattes för beskjutning men klarade sig undan. En ångare som följde i hans kölvatten hade svårt att hålla sin kurs – så våldsamt rörde valen upp vattnet.

På Danafjorden och ända inne vid Stenungsund frustade stora valar omkring, och i Marstrand blev det en förfärlig uppståndelse när folket en söndag kom ut ur kyrkan och fann en tjugo alnars val piruettera mellan båtarna i hamnen. Kvinnorna skrek i himmelens sky, och karlarna var beredda på att få se båtarna vända kölen i vädret, men när valen hade roat sig med sina konster en stund stack han i väg ut genom inloppet och försvann. Från än den ena, än den andra platsen på kusten meddelades att valar hade plöjt omkring tillsammans med sillstimmen, men ingen bohusläning kom dock på idén att anställa särskild jakt på de långväga gästerna. Detta gjorde däremot en del företagsamma norrmän.

Grönlandskompaniet hade tillgång till Känsö för utrustning av fartygen och företaget hade dessutom tillgång till kajen vid Törngrens sillsalteri och trankokeri vid Färjenäs där Grönlandskompaniets fartyg kanske oftast låg och utrustades när de var i Göteborg.

Benjamin Bratt (1748-87) var direktör i Grönlandskompaniet det sista året. Innan dess tycks hans svåger Andreas (Anders) P Oterdahl (1726-1804) ha varit direktör. Benjamin Bratt var i sitt första äktenskap gift med Ingeborg Dorotea Matzen (-1776) och i sitt andra med Maria Lauterbach (1756-1835). Carl Bratt (1785-1838), son till Maria Lauterbach och Benjamin Bratt var handelsman. Andreas Oterdahl var gift med Dorotea Matzen (1731-63).

För källor utöver länkar se mitt första inlägg om sillperioden på 1700-talet och det första inlägget om handelsfamiljer i Göteborg på 1700-talet.

Oostendekompaniet

Del 1 av 7 i serien 1700-talets kompanier

Oostendekompaniet kan sägas ha varit en föregångare till Svenska Ostindiska Kompaniet på så sätt att många av de som investerade i Oostendekompaniet också investerade i det svenska kompaniet.

Oostendekompaniet existerade mellan 1722 och 1731, men handeln började redan 1713 med privata fartyg. En mycket kort tid alltså, men kompaniet hann sända iväg 21 resor med kompaniägda fartyg 1724-31 och 34 resor med 23 privatägda fartyg åren 1713-23. Det avser var resor under bolagets och Österrikes flagg. Utöver det skickade kompaniet också iväg fartyg under falsk flagg, som exempelvis skeppet Apollo 1730-31 som utrustades av britten Thomas Combes och seglade under preussisk flagg med start av resan i Hamburg.  Vid denna tid var Henrik Königs (1686-1736) bror Johan Fredrik König (1690-1759) verksam i Hamburg. Henrik König var en av grundarna av det Svenska Ostindiska Kompaniet och man kan anta att König-bröderna därför redan tidigare haft kontakter involverade i Ostindisk handel.

Huvuddelen av de fartyg som Oostendekompaniet använde var byggda i Storbritannien, men många av de största byggdes i Hamburg eller Oostende. De var i allmänhet större än de fartyg som senare användes av det svenska Ostindiska kompaniet.

Thomas Combes var en av många med erfarenhet från Oostendekompaniet som kom att engagera sig i det svenska kompaniet. Andra var bröderna Charles Pike och John Pike, Alexander Graham (Alexander Brown, Charles Brown) James Adam, Thomas Coppinger (eventuellt är Addams och Coppinger samma person, täcknamn, pseudonymer var vanliga), George Kitchin d.ä, George Kitchin d.y., Charles Morford och naturligtvis bröderna Colin Campbell och Hugh Campbell. Säkerligen var det fler av de 100-tals skottar och engelsmän som var anställda i det svenska kompaniet som tidigare hade varit anställda eller inblandade på något sätt i Oostendekompaniet. Många britter var superkargörer och kaptener ombord på fartyg i Oostendekompaniets tjänst och dessutom var de ofta engagerade i den inomasiatiska handeln i vilken opium hörde till de mer profitabla, vinstgivande handelsvarorna. Produktionsområde för opium på denna tid var främst Bengalen och den stora marknaden fanns i Kina. Kanton fungerade som transferort.

Oostendekompaniet var ett bolag med privilegium från en österrikiske kejsaren då södra Nederländerna (nuvarande Belgien), också kallade Spanska Nederländerna, tillhörde den österrikriska kronan vid denna tid. Investerare var främst stora handelshus och handelsmän i Antwerpen men även många britter. Bolagets kapital var 6 miljoner gulden fördelade på 6 000 aktier om 1 000 gulden var.  Framförallt kom bolaget att bedriva en framgångsrik handel på Kanton som var inriktad på te. Men det anlades även faktorier på olika platser i Indien som exempelvis Bankipur i Bengalen och Cabelon på Koromandelkusten.

Bland superkargörer och direktörer var det många britter och skottar. Några av dem har redan nämnts då de senare var intressenter i det svenska Ostindiska kompaniet. En annan var irländaren Thomas Ray, katolik och gift med en belgiska. Han hade redan 1715 organiserat en handelsresa till Indien med fartyget S:t Matthew och var en av de 7 ursprungliga direktörerna i Oostendekompaniet tillsammans med 5 köpmän från Antwerpen och Jacques Maelcamp från Gent och firman Craywinckel & Maelcamp. Även Jacques Maelcamp var en av de som investerade i det svenska kompaniet och han var en av de som finansierade resan med S.t Matthew och Prince Evgenes år 1715. Detta tillsammans med en annan köpman i Gent, Joseph Ghesale.

Det brittiska East India Company, holländska VOC och det franska Compagnie des Indes var missnöjda med konkurrensen och genom politiska påtryckningar tvingades den österrikiske kejsaren upplösa bolaget. Detta skedde 1727, men kompaniet fortsatte sin verksamhet intill 1731.

En av de allra största investerarna i Oostendekompaniet var Joannes Jacobus Moretus (1690-1757) från boktryckarfamiljen Moretus) i Antwerpen. Andra större investerare var Ferdinand Anthoin Baron de Veecquemans, också från Antwerpen som innehade 100 aktier och familjen de Proli i samma stad. Andra investerare var Melchior Breton (Antwerpen), sannolikt Thomas Hall i London och andra handelsmän i Antwerpen.

Familjen Moretus drev även handelsverksamhet och hade många förbindelser med Sverige. Bland annat köpte man långt senare in stora delar av det te som Svenska Ostindiska Kompaniet förde hem från Kina. Mycket av detta smugglades till Storbritannien. Firman var också en stor investerare i det Svenska Ostindiska Kompaniet under de första två oktrojerna, dvs 1731-46 och 1746-66. Exempelvis investerade man i resorna 1743 (Götheborg och Riddarhuset) och 1746 (Calmar, Cronprinsessan Lovisa Ulrica, Cronprinsen Adolph Friederic och Freeden). Investeringarna förmedlades bland annat av superkargören Arthur Abercromby.

Även handelshuset Proli var en stor investerare i det svenska Ostindiska kompaniets tidiga resor och oktrojer. När det svenska kompaniet blev alltmer dominerat av svenska intressen så vände sig handelshuset de Proli återigen till Österrrike och i samarbete med William Bolt, ursprungligen en tysk född i Antwerpen och med flera års tjänstgöring i British East India Company, startade man upp ett nytt kompani baserat i Trieste som existerade mellan 1771 och 1785. Det blev ingen kommersiell framgång och gick i konkurs 1785. En av dem som var verksamma i Triestekompaniet var John Reid som grundade det företag, Cox, Beale & Read som senare blev Jardine & Matheson.

En del kapital från investerare i Spanska Nederländerna (nuvarande Belgien) förmedlades också av Niclas Sahlgren, bland annat för Louis Walwain, Melchior Remy (1705-39) och Charle le Poivre.

En del av de som var investerare i Oostendekompaniet investerade även i danska Asiatisk Kompagni. Bland dessa märktes Frederick de Coninck (med en släkting som hade varit direktör i Oostendekompaniet), Pieter van Hurck (superkargör i Oostendekompaniet) och John Brown. I Asiatisk Kompagni tycks handelsmän från Hull ha deltagit som investerare. Sannolikt var dessa handelshus i Hull intressenter i Oostendekompaniet på samma sätt som skotska investerare var det.

Ett fjärde bolag som de tidigare intressenterna i Oostendekompaniet investerade i var det så kallade Emden Company som existerade mellan 1750 och 1756. En som arbetade i Emdenkompaniet var Peter Dens som arbetat både i Oostendekompaniet och det svenska Kompaniet.

Många av de flamländska affärsmännen som var involverade i Oostendekompaniet engagerade sig efter kompaniets upplösning också i enskilda resor till Ostindein. Bröderna Maelcamp organiserade sådana resor tillsammans med svågern Jean-Baptiste Soenens. Det gjorde även den tidigare nämnde Thomas Ray som regelbundet engagerade firmor i London, Antwerpen, Gent och Oostende att investera i de fartyg han organiserade. Bland Londonköpmän som investerade i märktes John Walker, John Tyssen och Francis Acton. Francois de Schonamille som varit engagerad i Oostendekompaniet stannade för sin del kvar i Bankibazar (Bankipur) till 1944 och drev framgångsrikt det tidigare faktoriet till dess. Oostende som hamnstad fortsatte också att fungera som en centralpunkt för smugglingen till Storbritannien.

Yxmorden i Göteborg år 2001

Del 5 av 9 i serien Historiska brott

Roger Karlsson och Lars Hansson drev enligt uppgifter i media en restaurang i Halmstad ihop (Harleys). Den startades 1995 men gick dock inte så bra, fick ekonomiska problem och gick i konkurs. Lars Hansson var också delägare i Harleys i Göteborg fram till 1999 då han sålde sin andel och istället satsade pengar i Gamle Port. Något som tillsammans med andra ekonomiska problem som följde senare, missbruk och sjukdom ledde till att den knarkmissbrukande och instabile Roger Karlsson så småningom flippade ur och gick bärsärkagång med en yxa vid hörnet  Sten Sturegatan och Skånegatan:

Polisen fick larm klockan 8.36 om en yxman som löpte amok längs Skånegatan. Flera polisbilar skickades till platsen. En man hade brutalt huggits ned med yxa. Offret, en Göteborgskrögare i 50-årsåldern, hittades vid ett övergångsställe i korsningen Sten Sturegatan-Skånegatan, bara ett stenkast från Scandinavium och Liseberg.

Enligt uppgifter från poliser på plats var offret i sällskap med sin hustru när gärningsmannen gick till attack.

Polisen bekräftar att offret och gärningsmannen kände varandra. De uppges tidigare ha haft affärer ihop.

– Motivet är ekonomiska mellanhavanden emellan männen, och det är möjligt att också kvinnorna kan passa in i det sammanhanget, säger Carl Bergström.

[…]

Vittnen har uppgett för polisen att den misstänkte sprungit omkring och huggit vilt omkring sig – bland annat på bilar och skyltfönster.

Den misstänkte greps vid Burgårdens utbildningscentrum, bara ett par hundra meter från brottsplatsen.

Det var mycket folk i rörelse på platsen i morse, och polisen arbetade på förmiddagen med att förhöra alla vittnen till mordet.

När Karlsson greps så erkände han dessutom morden på två kvinnor. Det första mordet skedde redan ett par dagar innan gripandet:

Måndagen den 29 januari i år började som vanligt. 33-åringen och flickvännen åkte ut till köket tidigt och lagade sushi och körde ut beställningarna. Under dagen får han dock två tråkiga besked: dels säger miljö- och hälsoskyddsmyndigheterna nej till deras verksamhet och dels säger banken nej till en garanti på ett lån de begärt för den nya lokal som står färdig för dem att flytta in i.

En vän till dem lovar dock att låna dem pengarna för lokalen. Och hälsomyndigheterna tror 33-åringen att han skall kunna beveka. Han ringer några samtal under dagen, stöter av en händelse på sitt juridiska ombud i Brunnsparken och berättar detta. Ombudet tror också att det ska fixa sig. De skils åt, 33-åringen verkar glad och mamman kommer till Brunnsparken med 700 kronor som han lånar för att gå akut till tandläkaren.

[…]

Han ringer och bjuder ut den 29-åriga kvinna han periodvis haft ett förhållande med. Hon lämnar sin treårige son hos en vän. De åker ut till golfklubben på kvällen, efter att han under restaurangbesöket än en gång har pratat om sin fängelsevistelse, som alltså är lögn.

En vidoerekonstruktion visas upp i rättssalen.
– Min första minnesbild är att vi är här inne i köket. Vi har sex på bänken här. Sedan vet jag att jag ringer taxi och inte får någon bil.
De går ut till gräsmattan.
– Sedan vet jag att jag stryper henne så här. Detta blir absurt, säger han till kvinnan som är figurant och tar ett lätt tag om hennes hals.
– Sedan kastar jag stenen på henne här… nej, förresten här, säger han ł­ och jag tycker mig höra en ångestsuck för första gången.

Kvinnan hette Maria Domingues och hennes kropp gömdes ute på golfbanan Albatross. Dagen efter mordet på henne köpte mördaren en yxa. På onsdagskvällen for han hem till sin tidigare flickvän och sambo Cecilia Berglund i Gubbero (ligger bredvid Olskroken eller kan kanske sägas vara en del av Olskroken). På kvällen mördade han henne med yxan.

Dagen efter mordet på den tidigare sambon åkte sen Karlsson till Sten Sturegatan och väntade utanför krögaren Lars Hanssons port. När denne kom ut tillsammans med sin fru Nancy Karlsson angreps de av Roger Karlsson svingandes sin yxa. Frun undkom med porten som skydd mellan henne och mördaren samt genom att springa in på gården. Lars Hansson tog sig ut på gatan där Roger Karlsson sprang efter honom och högg honom med yxan inför ögonen på en mängd människor kring och i korsningen.

Mördaren dömdes senare till rättspsykiatrisk vård och hans vård kom att bli mycket omdebatterad då det bland annat ingick långa vistelser utanför vårdinrättningar. Många trodde därför att han släppts fri redan efter två år, men så var egentligen inte fallet.

Texten ursprungligen publicerad på Svensson-bloggen 2012.

Original-Odhner

Pehr Odhner (1790-1857) var präst. En av hans söner var Theophil Dynamiel Odhner (1816-1863) och denne var far till grundaren av företaget Original-Odhner, Willgodt Odhner (1845-1905). I sitt andra äktenskap fick Pehr Odhner sonen Aron Odhner (1833-1914) som blev en framgångsrik mindre affärsman i Stockholm. Hans son Valentin Odhner (1867-1956) blev ingenjör och arbetade vid Odhner-fabriken i S:t Petersburg. Utöver detta hade Pehr Odhner två söner till, Herrbed Odhner (1829-1891) och Ernst Odhner (1843-1869).

En av Pehr Odhners bröder var gift med en syster till uppfinnaren John Ericsson och järnvägsmannen Nils Ericsson. Ett av Pehr Odhners barnbarn var mor till en av SKF:s grundare, uppfinnaren Sven Wingquist (1876-1953). Sven Wingquists mor vara alltså kusin med Willgodt Odhner. Sven Wingquist och Willgodt Odhner var sysslingar.

Willgodt Odhner tog 1868 arbete som ingenjör vid Maskinfabriken Ludvig Nobel i S:t Petersburg efter att först ha arbetat på en mindre firma en kort tid. 1876 startade han med hjälp av kapital från Ludvig Nobel en fabrik för tillverkning av räknemaskiner. En räknemaskin han hade utvecklat under sin tid som anställd hos Nobel. Han var emellertid själv ägare till den nya fabriken och firman som drogs igång 1886 tillsammans med en brittisk investerare vid namn F.N. Hill och firmans namn var Odhner & Hill. Partnerskapet med Hill tycks ha upphört 1895.

Willgodt Odhner hade tre bröder, Hjalmar Odhner (1846-1936) som var i textilbranschen, Sannfrid Odhner (1849-1895) som blev mekaniker, småföretagare och poet samt Carl Theophil Odhner (1863-1918) som blev en ledande Swedenborgare i USA. De tre äldsta av bröderna Odhner drev för en tid ett mindre företag i den grafiska branschen i S:t Petersburg, men det var inte en lönsam verksamhet så den upphörde efter en tid.

Willgodt Odhner hade flera barn, däribland Alexander Odhner (1873-1919), Alma Odhner (1877-) gift med pappans kusin Valentin Odhner och Georg Odhner som dog redan 1910. Martha Siewert som var gift med Georg Odhner i sitt första äktenskap och med Alexander Odhner i sitt andra var syster till Karl Siewert, anställd i företaget från 1905 och VD de sista åren i S:t Petersburg, 1912-1917.  Efter ryska revolutionen flyttade företaget till Göteborg där en ny fabrik byggdes i Gamlestaden.

Original Odhner

Original Odhner på Gamlestadensvägen år 1965.

Det nya svenska företaget, AB Original-Odhner grundades av bland annat Alexander Odhner och andra medlemmar i familjen Odhner med stöd av Gamlestadens Fabriker och bröderna Sven Wingquist och Erik Wingquist. I styrelsen för det nya företaget ingick till en början Axel Carlander, Sigurd Larsson (Larsson, Seaton & Co), Erik Wingquist, Anders Hellström (Papyrus) och Bengt Fjellman (SKF). Till VD utsågs Hugo Schauman. Han avgick dock redan 1921 och efterträddes av Hans Herlitz. Denne kom att leda företaget i nästan 20 år i nära samarbete med representanter för SKF (Uno Forsberg) och Volvo (Assar Gabrielsson).

Företaget ägdes i huvudsak av familjerna Odhner och Wingquist intill 1942 då det efter Herlitz död såldes till familjen Ericssons AB Åtvidabergs Industrier (Facit). Vid den tidpunkten fanns ungefär 300 anställda. Vid mitten av 1940-talet fanns det 500 anställda och vid mitten av 1950-talet 800 i Göteborg. Totalt fanns det 1962 omkring 1 200 anställda inklusive anställda vid fabriken i Strömstad. Sixten Carle var VD från 1942 till 1956 då han efterträddes av Lennart von Kantzow. Tillverkningen av räknemaskiner flyttades 1965 till Lennartsfors i Värmland, men lades ner i början på 1970-talet. I Göteborg lades den sista tillverkningen ner 1978.

Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Bangt Jangfeldt, Svenska vägar till S:t Petersburg, 1998

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2010.

Påhlsson – Pååls

1878 startade Anders och Matilda Påhlsson A. Påhlssons bageri på Tallgatan i Malmö. Eftersom de inte fick lov att sälja bröd i de mjölkbutiker som fanns, startade de i början av 1900-talet ett antal egna mjölkbutiker runt om i Malmö för att på så sätt distribuera och sälja sitt bröd.

1895 anlade C.E. Segerdahl ett nytt bageri Majorna i Göteborg, Majornas Ångbageri. Detta bageri togs på 1920-talet över av Frans Påhlsson med familj som ju redan ägde ett bageri i Malmö. Frans Påhlsson var son till Anders Påhlsson.

1949 hade Majornas Ångbageri 200 anställda. 9 år senare, 1958, köptes göteborgs största bageri, Olof Asklunds bageri, och gjordes till dotterbolag till Majornas Ångbageri AB som nu fick namnet Pååls Bröd AB. Det sammanlagda antalet anställda var nu 450. På 1960-talet byggde Pååls sitt nya stora bageri i Högsbo i sydvästra Göteborg.

1965 fick bageriet i Malmö namnet Pågens Familjebageri AB, numera bara Pågens AB.

Vid Frans Påhlssons död övertogs Pågens Familjebageri AB i Malmö av sonen Tor Påhlsson och bageriet i Göteborg övertogs av den andre sonen Lars Påhlsson. De bägge bröderna omskrivs i Gustaf Olivecronas bok De nya miljonärerna från år 1970.

I början av 1970-talet sålde Lars Påhlsson sitt bageri i Göteborg till brodern Tor Påhlsson med familj i Malmö. Lars Påhlsson ville ägna sitt liv åt sin religiösa tro och bageriverksamheten var då inte så intressant. Han var medlem i Jehovas vittnen och många anställda på Pååls har genom året tillhört denna religiösa grupp. Därefter blev Pååls Bröd AB ett dotterbolag till Pågens Familjebageri AB. 1971 fanns ungefär 700 anställda i  koncernen. Andra företag som Pågens köpt upp under sin historia är Lockarps Bageri AB, Hägges, andra småbagerier och Lilla Harrie Valskvarns AB.

I slutet av 1970-talet övertogs ägandet i Pågens Familjebagerier AB (numera Pågengruppen AB) av ett holdingbolag i Nederländerna, Pogen International BV. Formellt tycks det bolaget ägas av en stiftelse i Schweiz som alltså i sin tur troligen kontrolleras av familjen Påhlsson, numera Finn Påhlsson. Konstruktionen gjordes för att minimera skatterna vid arvskiften och utdelningar och påminner en hel del om hur Ikea är organiserat. En del av Pågens och Pååls internationella dotterbolag överfördes till Pogens. I Tyskland startades ett nytt producerande bolag ägt av Pogens som övertog försäljningsbolaget i samma land.

Pogen International sysslar enligt uppgifter på nätet med frysta och djupfrysta livsmedel. Men enligt vad jag förstod på den tid jag arbetade fackligt i företaget så sköttes också en del av Pågens export via detta företag och koncernens varumärken ägs i många länder av det nederländska moderbolaget. Hur många anställda det eventuellt kan finnas i utländska företag som kontrolleras av familjen Påhlsson är okänt. Fram till 1992 ägde man i alla fall ett bageri i USA som bakade och sålde Pågensprodukter under namnet Pogen om vilket Frank Zappa har skrivit i en låt.

När koncernen omorganiserades år 2003 övertogs flera av småbagerierna av Håkan Sigvant. Lockarps, Växjöbagarn och Kullens bröd var tre bagerier som togs över av honom.

År 2000 fusionerades Pågens med dotterbolaget Pååls. Varumärket Pååls gick över tlll de småbagerier som tidigare gått under namnet Brödmästarna men försvann helt några år senare.

Numera står det alltså Pågens på bageriet ute i Högsbo där jag arbetade från 1991 till 1997. Under den perioden hann jag vara facklig förtroendeman, styrelsemedlem i bolaget (suppleant egentligen) som representant för de anställda och skyddsombud. 1994 fick jag sparken för att jag var obekväm. Senare samma år fick jag tillbaka jobbet och två chefer som ville få bort mig fick i sin tur sluta. Jag fick också skadestånd. Jag hann också med att delta i möten i Malmö med koncernens ägare Finn Påhlsson som övertagit kontrollen i företaget från sin far Tor Påhlsson.

Tydligen påstår Håkan Hellström i en låttext att han ska ha arbetat på Pååls under 1994, men det har jag inget minne av. Det behöver ju inte heller vara sant. Däremot så arbetade Louis Herrey på bageriet under 1996 och 1997 (tror jag det var) och kanske efter det också men då hade ju jag slutat. Andra kända personer som arbetat där är Ulf Ekberg i Ace of Base samt ishockeyspelaren Patrik Carnbäck (vi har spelat korpfotboll ihop, bland annat den match där mitt korsband gick av, fast då arbetade han förstås inte längre på Pååls).

Finn Påhlsson hörde år 2006 till Sveriges 100 rikaste personer men är naturligtvis inte lika rik som en del av de andra arvingar till de som omnämns eller personer som omämns i Gustav Olivecronas tidigare nämnda bok. Inte lika rik som Erling Perssons ättlingar eller Ingvar Kamprad och hans familj alltså.

Pågenskoncernen har idag omkring 1 400 anställda. I en del av bolagen i familjekoncernen är också Finn Påhlssons syster Anne-Elise Påhlsson aktiv.

Läs mer: SDS1, 2, 3, 4, 5, 6, Arkitekt, Motvallsbloggen, Newsdesk1, 2, EA, Mål & medel1, 2, UID Future Map, TA, AB, Konkurrensverket,

Andra källor:
Gustav Olivecrona, De nya miljonärerna, 1970
Sveriges 1000 största företag, 1972
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i Svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i Svenskt näringsliv, 1976
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963

Ursprungligen publicerat på Svenssonbloggen 2010

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,, , , , , , ,, , , , , , ,, ,