Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Herwegh

Kvarteret Kommerserådet

Kvarteret Kommerserådet, Västra Hamngatan-Södra Hamngatan-Korsgatan-Drottninggatan.

Tomter enligt Göteborgs tomtägare 1637-1807

Rote 4, tomt 104, Schale (Schael, Skalle), Selle, Holterman, Kraddepool (Cradepol), Frimurarelogen, Chalmers, Santesson, Carnegie, Ekman
Rote 4, tomt 105, Jordan, Malm Eriksson, Sjögård (Siögård), Nordenberg, Dymling, Koskull, Cohn, Magnus, Leman
Rote 4, tomt 106, Ermers
Rote 4, tomt 107, Bizott, Harder, Wirgman, Chalmers, Lyall, Tarras, Valentin, Elliott
Rote 4, tomt 108, Herwegh, Möller, Volster, Rung, Bruuns, Wedinghusen, Gieseke, Krafft, Matzen, Bruuns, Gibson
Rote 4, tomt 109, Felbier, Barcker, Schotte, Straub, Kuhn, Paulin, Westerling, Westerberg, Airth
Rote 5, tomt 30, van der Hagen, Strokirk, Krokat, Rolufsson, Ebeling, Bockner, Svensson, Fålling, Brauer, Thulin
Rote 5, tomt 31, van der Hagen, Wiesenhoff, Loman, Apoteket Kronan
Rote 5, tomt 32, von Akern, Wedinghusen, Kitz, Jarrat (Jaraldt), Engelhardt, Williamsson, Lund, Sander, Heyman & Co, Heyman, Andrén, Jungquist, Gordon, Gumpert, Cavalli, Zetterström
Rote 5, tomt 33, Schorrey (Skorer, Chorey, Schorrer), Valck (Falck), von Saveland
Rote 5, tomt 34, Gans (Gantz), Herwegh, Paulin, von Egmont, Westerling, Airth
Rote 5, tomt 35, de Bois, Voigt, von Minden, Amija, Gieseke, Band, Pettersson,
Rote 5, tomt 36, Bock, Östring,
Rote 5, tomt 37, Hanton (Hampton), Treutiger, Apoteket Enhörningen, Ermersch, Bauch, Sasse, Palm, Tarras, Gren, Holmberg, Björkbom
Rote 5, tomt 38, Cabeliau, Kagg, Håkanson, Braunjohan, Macklier, Seth, Tellander, Selle, Strokirk, Falleij, Kuyhl, Arens, Helmond, Utfall, Rancke, Vignaulx, Mauritz, Arfvidson, Bruce, Brulin, Palm,
Rote 5, tomt 39, Kraddepool, Falleij, Schmitt, Dahl, Ekmarck, Eilking, Radhe, Fehman, Selle, Holterman, Spargren, Chalmers, Santesson, Carnegie, Ekman, Chalmerska huset
Rote 5, tomt 40, Opitz, Selle, Holterman, Spargren, Minten, Fröding, Billquist, Larsson, The Liverpool, London & Globe Insurance, Göteborgs Handelskompani, Magnusson
Rote 5, tomt 41, von Lengercken, Casparsson, Poppelman, Eilking, Norberg, Muhr, Walther, Irvine, Fletscher, Moir (More), Carnegie, Beckman, Reimers, Andrén, Grönvall, Kjellberg, Skandinaviska Kredit AB, Skandinaviska Bankens hus

Kvarteret Kommerserådet

Kvarteren norr om Domkyrkan 1888

Kvarteren Kommerserådet, Frimuraren, Arkaden (norr om Drottninggatan), Holländaren, Domprosten, Bokhållaren och Värnamo (söder om Drottninggatan. År 1888.

Advertisements

De stora järnexportörerna på 1700-talet

Del 2 av 7 i serien Export på 1700-talet

Den svenska exporten av järn, framförallt stångjärn, var ryggraden i svensk export på 1700-talet och skapade stora överskott som till viss del investerades i bruk och till viss del i lyxkonsumtion. Huvuddelen av exporten gick via Stockholm, med stora andelar också via Göteborg ooch Gävle. De tre städerna var helt dominerande och det var också handelshus i dessa städer som dominerade exporten.

De allra största år 1730 var (med exporten angiven i ton)

Maister, 2 800, Stockholm
Grill, 2 000, Stockholm
Jennings, 2 000, Stockholm
Worster, 1 500, Stockholm
Grundi, 1 600, Göteborg
Mould, 1 400, Göteborg
Ström, 1 300, Göteborg
Kierman, 1 100, Stockholm
Lefebure, 900, Stockholm
Herwegh (Hervig), 880, Göteborg

På 1750-talet hade läget vad det gäller vilka som var de största exportörerna i Sverige ändrats en del. Flera av de britter som hade stor export år 1730 som exempelvis William Maister (och hans bror Henrik Maister i Göteborg), Tomas Grundi, Tomas Mould och Samuel Worster,  hade försvunnit från topplistan. Herwegh som var en stor exportör år 1730 är dödsboet efter Sara Herwegh som i sin tur var änka efter Nils Persson Sahlgren, mor till Niklas Sahlgren och svärmor till Hans Olofsson Ström som också var en stor järnexportör. I Stockholm var Hans Olofsson Ströms bror Berge Olofsson Ström samtidigt en av de tio största exportörerna med en export på nånstans omkring 800 – 900 ton. Även andra britter, exempelvis John Montgomery i Stockholm och Hugh Ross i Göteborg hade försvunnit som exportörer. I Stockholm var dock en del av de stora firmorna från 1730 kvar, i Göteborg ingen. Istället hade en rad svenska familjer med kontakter direkt på bruken plus några nya britter dykt upp i Göteborg medan nya britter tagit över i Stockholm.

Exportörer 1750 (för Göteborg 1752)

Jennings, 7 500, Stockholm
Lefebure, 3 500, Stockholm
Tottie, 2 600, Stockholm
Bagge, 1 300, Göteborg
Beckman, 1 300, Göteborg
Jaraldt, 1 300, Göteborg
Arfvidsson, 1 200, Göteborg
C.Hall, 1 000, Göteborg
Grill, 1000, Stockholm
Sahlgren, 700, Göteborg

1730 var Hans Olofsson Ström en stor exportör i Göteborg, 20 år senare är hans svärson Christian Arfvidsson stor exportör, liksom brorsonen Johan Fredrik Ströms blivande fru Cornelia Hall, änka efter Benjamin Hall och mor till den senare så dominerande järnexportören John Hall i John Hall & Co.  I Göteborg fanns dessutom även exportör med efternamnet Grill år 1750, sannolikt Abraham Grill d.y, bror till Claes Grill. Även en annan svärson till Hans Olofsson Ström skulle snart bli en stor järnexportör i Göteborg, nämligen Martin Holterman. Beckman var Vincent Beckman & Co medan Jaraldt hette John i förnamn. Nummer tio på listan över Sveriges största järnexportörer är Niklas Sahlgren.

Även i Stockholm var olika exportörer nära släkt. Jean Henri Lefebure var svåger till Frans Jennings och Herman Petersen, alla tre gifta med varsin dotter till Jean Bedoire d.y. Herman Petersen gifte sen om sig med en dotter till Frans Bedorie, bror till Jean Bedoire d.y. Robert Campbell var gift med en syster till Jean Bedoire d.y och Frans Bedoire. Hans dotter var gift med John Montgomery. Andra systrar var gifta med Christopher Pauli och Isaac Toutin.

Ytterligare 20 år senare har i stort sett alla exportörer bytts ut jämfört med 1730.

Exportörer 1770 (år 1770 för Göteborg och 1772 för Stockholm)

Tottie, 6 600, Stockholm
Arfvidsson, 4 000, Göteborg
Beckman, 1 900, Göteborg
Bohman, 1 500, Stockholm
Wahrendorff, 500, Stockholm
Holterman, 370, Göteborg
Sahlgren, 310, Göteborg
Schön, 300, Stockholm
Grill, 180, Göteborg

Flera handelshus i Stockholm drabbades hårt av rättegångar och skadestånd i samband med den räfst som mösspartiet genomförd mot växlingskontoren på 1760-talen. Gustaf Kierman hamnade i fängesle där han dog, Plomgrens och Grill fick betala skadestånd, Jennings & Finlay försvann 1761 på grund av oenigheter och  spekulationer som Robert Finlay ägnat sig. Robert Finlay gick själv i konkurs 1771.

Vilka handelshus dom dominerade exporten i Gävle, Norrköping och Uddevalla har jag ingen koll på och det kan mycket väl vara så att nåt handelshus i dessa städer rätteligen borde finnas med bland de stora, exempelvis Koch i Uddevalla eller Elfstrand i Gävle. 1790 hade exporten ökat ganska rejält och i Göteborg dominerade nu en firma totalt. Detta bland annat för att Christian Arfvidsson & Söner fått ekonomiska problem och Sahlgren & Alströmer gjort konkurs vid mitten av 1780-talet. Orsaken till dessa ekonomiska problem för göteborgsföretagen var delsvis misslyckad spekulation på export av järn till USA och rent olagligt fiffel, allt utfört av Carl Söderström, en klassisk ekonomisk fifflare och spekulant. Förädndringen av temarknaden med mycket kraftigt sänkta skatter på te i Storbritannienn innebar också stora problem för många exportföretag då smuggling av te var en stor och väsentlig sysselsättning för handelshusen i Göteborg.

Exportörer 1790

John Hall, 10 600, Göteborg
Tottie, 10 300, Stockholm
Bohman, 3 500, Stockholm
Koschell, 3 500, Stockholm
Wennerqvist, 2 300, Stockholm
Deneke, 2 000, Stockholm
Beckman, 1 900, Göteborg
De Ron, 1 600, Stockholm
Wahrendorff, 1 500, Stockholm
Pauli, 1 200, Stockholm

John Hall hade i princip tagit över all den export och de kontakter som Christian Arfvidsson och bröderna Alströmer (Sahlgren & Alströmer, tidigare Sahlgren) tidigare hade. I Stockholm så var Tottie & Arfwedson den största exportfirman från 1772 och framåt medan det gick lite upp och ner för andra handelshus.

För källor se första inlägget om järnexporten.

Arfvidsson & Söner

Christian Arfvidsson, som blev grosshandlare i Göteborg och kommerseråd, var född i Marstrand omkring 1717. Han gifte sig första gången med sin mors brorsdotter (dvs kusin) Christina Levina Ström (1720?-1759). Hon var dotter till brukspatronen och grosshandlaren i Göteborg Hans Olofsson Ström och Niclas Sahlgrens syster Anna Elisabeth Sahlgren. Efter Christina Levina Ströms död gifte Christian Arfvidsson om sig 1759 med Anna Margareta Nettelbladt, (1731-1763), dotter till grosshandlaren i Stockholm Baltzar Nettelbladt och Margareta Küsel. Christian Arfvidssons tredje äktenskap ingicks 1764 med Margareta Christina Ekerman, (1740-1797), dotter till borgmästaren i Göteborg Paul Ekerman och Christina Beata Häger. Själv avled Christian Arfvidsson 1799, 82 år gammal.

Christian Arfvidssons son med första hustrun Niclas Arfvidsson (1747-1813) i Karlstad, blev grosshandlare i Göteborg, brukspatron och bergsråd. Han gifte sig 1778 med sin andra styvmors systerdotter Anna Margareta von Jacobsson (1760-1816). Christian Arfvidssons söner Hans Arfvidsson (1753-1796) och Olof Arfvidsson blev båda brukspatroner och var inte verksamma i Göteborg.

Christian Arfvidsson bedrev  omfattande affärer med utskeppning av trävaror, drev sågverk vid Lilla Edet och vädersåg i Halland samt anläggningen av stora salterier i skärgården. Han verkade även för den besvärliga edsvägens förkortning och förbättring, särskilt för byggandet av en ny bro över Göta älv, som han till slut inköpte tillsammans med Sahlgren & Alströmer samt John Hall d.ä. Bron blev aldrig byggd.

Hans Olofsson Ström var 1730 Göteborgs tredje största järnexportör. Samma år var Niclas Sahlgrens mor (och svärmor till Hans Olofsson Ströms fru) Sara Herweghs dödsbo fjärde störst. 1752 hade svärsonen till Hans Olofsson Ström, Christian Arfvidsson, tagit över positionen som den fjärde största järnexportören med en export av 1 200 ton efter Peter Bagge (tidigare anställd hos Hans Olofsson Ström), Vincent Beckman och John Jaraldt. På femte plats som järnexportör var det året Niclas Sahlgren. 1760 hade Christian Arfvidssons betydelse ökat och han var detta år den tredje största exportören, efter Vincent Beckman och John Jaraldt, med 1 900 ton. 1770 var Arfvidsson & Söner dens största exportören i Göteborg och svarade för 39% av järnexporten (4 000 ton), 1777 var det 41% resp 5 500 ton.

Som brädexportör var Arfvidsson redan 1752 den överlägset största exportören i Göteborg med en export av 7 800 tolfter. Tvåan, George Bellenden stod endast för 1 500 tolfter. 1760 hade Arfvidssons export av brädor ökat till  5 300 tolfter. Detta år var John Jaraldt den näst störste exportören med 2 300 tolfter. 1770 hade Arfvidssons export gått upp till  8 500 tolfter vilket motsvarade 44% av exporten från Göteborg men därfter minskade exporten något till 21% ( 5 800 tolfter). Sistnämnda år hade istället firman John Hall & Co etablerat sig som den störste brädexportören.

Av Arfvidssons export (om sillen undantas) gick det mesta till Storbritannien följt av Frankrike (500 ton järn, 2250 tolfter bräder år 1777), Nederländerna (480 ton järn, 100 tolfter bräder), Medelhavsområdet (510 ton järn, 1 400 tolfter bräder och 250 hl tjära) och Portugal (90 ton). Tjära var normalt en mycket liten exportvara från Göteborg, men just år 1777 exporterades 11 300 hl varav Arfvidsson stod för 6 200 hl, dvs över hälften. Arfvidsson brukade i allmänhet inte handla med tjära.

Förutom järn och brädor var sannolikt den Arfvidssonska handelshuset också en exportör av te från Göteborg. Te importerades med Ostindiska kompaniets fartyg till Göteborg och i stort sett allt återexporterades. Huvudsakliga markand för te var Storbritannien men dit var det förbjudet att sälja då British East India Company hade monopol. Det lagligt införda tet i Storbritannien var belagt med höga skatter och smuggling av te var därför en mycket lönsam affär.

Christian Arfvidsson i profil

Christian Arfvidsson i profil

Christian Arfvidsson blev mycket framgångsrik, men inte för evigt . Nemesis i form av spekulanten och fifflaren Carl Söderström hemsökte Christian Arfvidsson på 1780-talet och firman gick omkull. Inte bara på grund av Söderström utan också på grund av att smugglingen av te till Storbritannien blev olönsam efter en skattesänkning 1784 samt att två krig upphörde i samma veva. Ernst Hörman, ger i en artikel ”Från Fastingsmarknadens glansperiod” (se Marknadsliv, redigerad av Christer Topelius, LT:s förlag, Borås 1970) följande skildring:

”Man brukade visst alltid klaga över en dålig Fasting men 1787 synes man ha haft en verklig anledning. Strax före marknaden hade ett av Göteborgs största affärshus, Christian Arfwidsson & Söner helt oväntat gått över ända, och då firman var engagerad i flera bruk och varit en av de största köparna, blev det allmänn förvirring i affärerna. Åtskilliga av brukspatronerna hade icke fått slutlikvid för senaste året, andra hade icke kunnat inbetala sitt diskontolån till Järnkontoret och därmed avskurit sig möjligheten att få ett dylikt lån på ett helt år. Och till råga på olyckan hade endast en enda uppköpare infunnit sig, den sedermera så stormrike John Hall d.ä., som då i Göteborg drev handelsfirma i kompanjonskap med engelske konsuln Th. Erskine. Hall köpte vid tillfället upp 50–000 skeppund stångjärn till priser, som han själv dikterade. Härigenom gjorde han sig till landets störste affärsman i branschen och grundlade sitt sedermera så omfattande inflytande på den värmländska järnverksdriften ett inflytande, som att döma av uttalandena däruppifrån tjugo år senare, under den olycklige sonens kamp för sin rätt, synes ha varit uteslutande av välgörande natur. Under alla omständigheter blevo åren i 1700- talets salut de bästa, som den värmländska järnverksdriften någonsin upplevde.”

Inte bara Arfvidssons firma gick under vid denna tid utan även en annan firma som köpte upp järn, Sahlgren & Alströmer. Också den till stor del på grund av Carl Söderströms vidlyftiga och spekulativa affärer. I samband med Arfvidsson problem så övertog John Hall & Co de flesta av Arfvidsson sågar och järnbruk liksom många av de affärskontakter Christian Arfvidsson och Söner hade. Christian Arfvidsson & Söner, nu med sonen Niclas Arfvidsson som den drivande kraften, fortsatte dock att exportera såväl bräder och järn fram till Christian Arfvidssons död 1799 då firman slutgiltigt avvecklades. 1790 exporterade Arfvidsson & Söner 3 300 tolfter bräder (9% av exporten från Göteborg) och  520 ton järn (4%). I gengäld hade svågerns Martin Holtermans betydelse som järnexportör ökat kraftigt. Även exporten av salt sill fortsatte men på det området liksom för järnet och bräderna hade Arfvidssons dominans försvunnit.

När det gäller sillen så stod firman för 10-20% av exporten från Göteborg under perioden från cirka 1760 fram till 1787. År 1770 exporterade Arfvidsson 10 495 tunnor sill, 14% av den totala exporten från Göteborg samma år. Av detta gick 4 241 tunnor till Cork, 2 024 till Medelhavshamnar, 1 410 till Riga, 1 200 till Hamburg och 420 till Västindien. Det som såldes till Cork gick sannolikt vidare till Västindien då Corks viktigaste funktion som hamnstad var som omlastingsplats för varor till Västindien. I Västindien användes den salta sillen som föda till slavar på sockerplantagerna.

Vid sidan av exporten var Christian Arfvidsson & Söner också en stor importör av socker och salt. Det socker Arfvidsson importerade kom från England och Holland, men ursprungligen i huvudsak från Västindien. Sockret gick sannolikt till svågern Niclas von Jacobsons sockerbruk. Saltet som importerades kom huvudsakligen från Italien (2/3), med resten från Portugal. Importen av salt var relativt liten innan sillfisket kommit igång, men ökade sedan snabbt. 1752 importerade Arfvidsson 380 ton, 1760 780 ton, 1770 2 620 ton och 1777 2 010 ton. Av den begränsade mängd spannmål firman importerade kom allt från Östersjöområdet, 1752 66 ton, 1760 79 ton, 1770 510 ton och 1777 49 ton.

Av den totala importen till Göteborg år 1752 stod Christian Arfvidsson & Söner för cirka 3,5% av det totala importvärdet, 1770 stod firman för ungefär 10% och 1777 för cirka 4%. 1790 hörde firman inte längre till de största importörerna.

Totalt sett handlade alltså Arfvidsson i huvudsak med länder i västra Europa och Medelhavsområdet och inte så mycket med Östersjöområdet som de andra stora sillexportörerna gjorde.

Familjen Ströms handelshus

1730 var en av Göteborgs största järnexportfirmor Hans Olofsson Ström (1683-1761) som det året exporterade 1 300 ton och därmed var tredjen störst efter Thomas Mould & Co och Grundy & Ridout.  Hans Olofsson Ström fick burskap 1712 och blev medlem i Handelsocieteten år 1717.

Samtidigt var brodern Berge Olofsson Ström (1688-1762, ibland Börje eller Birger)) en stor järnexportör från Stockholm. Av Stockholms totala export (alla varor) år 1730 svarade Ström för 3%. Det var mer än Plomgren exporterade för samma år och nästan lika mycket som John Montgomery. Berge Olofsson Ström var  dessutom disponent vid Söderfors bruk från 1734 till 1748.Berge Olofsson Ström var från 1747 ägare till ön i Stockholms ström som idag heter Strömsborg efter honom. Han lät också uppföra överkommissariens hus på Riddarholmen.

På 1720-talet tycks Hans Olofsson Ström ha blivit ägare till ett antal järnbruk i Uppland, dels Strömsberg och Västland, från 1724 Söderfors på arrende och från 1725 också Högbo bruk i vilket han redan tidigare var delägare. 1732 sålde han andelarna i Högbo till Martin Martens, 1734 sålde han Strömsberg till Charles De Geer och överlät arrendet på Söderfors till brodern Berge Olofsson Ström. 1736 hade Carl Broman köpt upp Söderfors och han sålde det kort därefter till Claes Grill och Mikael Hising. Han finansierade också uppbygget av ett antal bruk i Dalarna som byggdes av Zebastian Grave (1684-1748):

Med ett kapital, som försträcktes honom af grosshandlaren i Göteborg Hans Olofsson Ström, grep Grave verket an och uppbygde på den jemförelsevis korta tiden af femton år tre bruk och två masugnar, nämligen Gravendals bruk med Strömsdals masugn, samt Fredriksbergs och Annefors bruk med Ulriksbergs smälthytta, alla belägna i Säfsnäs socken i Dalarne. Då dessa verk 1736 delades, behöll Ström de två förstnämda och Grave de tre senare.

Hans Olofsson Ström var svärson till Nils Persson (Sahlgren) och Sara Herwegh och därmed svåger till Niclas Sahlgren och Jacob Sahlgren. Sara Herweghs dödsbo var 1730 den fjärde största järnexportören i Göteborg.

Varför det var Hans Olofsson Ström som köpte bruken i Uppland och inte brodern Berge Olofsson Ström som hade handelsfirma i Stockholm är obekant. Men det verkar onekligen lite konstigt. Måhända var Hans Olofsson Ström betydligt rikare genom arvet från Nils Perssson som var en av de allra rikaste personerna i Göteborg vid denna tid.

Export av stångjärn dominerade totalt utförseln från Göteborg vid denna tid så de största järnexportörerna var också de största exportörerna totalt. Från mitten av 1730-talet ökade exporten (återexporten) av Ostindiska varor, främst te och vid mitten av 1750-talet så började exporten av salt sill för att tiotalet år senare följas av tran.

När det gäller järnexporten så  övertogs denna efter Hans Olofsson Ströms död av hans svärsöner Christian Arfvidsson och Martin Holterman. Sönerna Nils Ström (1714-83) och Olof Ström (1716-64) var istället engagerade i handeln med Ostindiska varor och var engagerade i Ostindiska kompaniet på olika sätt. Nils Ström och Olof Ström kom också att bli svågrar med Niclas Sahlgren precis som fadern var, Detta genom att Sahlgren i sitt andra äktenskap gifte sig med en dotter till Vilhelm Grubb. Även Nils Ström (i sitt första äktenskap) och Olof Ström var gifta med döttrar till honom. Familjen Ström var med stor sannolikhet också en stor exportör av te, ofta var det Niclas Sahlgren som köpte te på Ostindiska Kompaniets auktioner för sina svågrar och systersöner i familjen Ström.

Strömsborg

Strömsborg 1768

Berge Olofsson Ströms verksamhet togs över av sonen Johan Fredrik Ström (1731-81) som från 1773 var direktör i Ostindiska kompaniet. Han var gift med Cornelia Hall, som övertagit järnexportverksamhet från sin tidigare make Benjamin Hall. Johan Fredrik Ström blev därmed styvfar till John Hall d.ä. 1752 var Christan Arfvidsson en stor järnexportör i Göteborg med 1 200 ton och Cornelia Hall var en lite mindre exportör med sina 1 000 ton. En annan stor exportör av järn var Petter Bagge som tidigare arbetat åt Hans Olofsson Ström. Arbetat åt Ström hade också G.F. Beyer, superkargör i Ostindiska kompaniet. Även sonen Gabriel Ström (1740-85) var aktiv i Ostindiska kompaniet där han blev kapten år 1777. Han var dessutom grosshandlare, först i Göteborg och sedan i Stockholm. Han var gift med Lona Clementina Maule (1746-84).

1752 hörde även Niclas Sahlgren till de större järnexportörerna, men han var framförallt en stor uppköpare och förlagsgivare till järnbruk i Värmland. Han köpte betydligt mer än han exporterade och man kan anta att han sålde en del till både sina släktingar Arfvidsson och Hall som till Bagge och Jaraldt. Dessa köpte dessutom säkerligen upp järn för egen del och via faktorer i Vänersborg.

Sahlgren & Alströmer

Nils Persson (-1703) drev framgångsrik järnhandel i Göteborg. Han köpte upp järn från bruksägare i Värmland och sålde det vidare till brittiska expediter (handelsmän, faktorer) i Göteborg och var en av de större järnexportörerna i staden.

Vid Nils Perssons död så övertogs handelsverksamheten av änkan Sara Herwegh (-1729) vars dödsbo år 1730 var en av de största järnexportörerna i Göteborg. Hon var också år 1715 en av de högst taxerade personerna i Göteborg. Hon hade i firman hjälp av Jakob Sahlgren (-1736) som kom att bli en mycket framgångsrik grosshandlare i Göteborg. Han startade bland annat ett sockerbruk och var stadens störste sockerimportör. Vid hans död drevs firman vidare av hans änka Birgitta Sahlgren (f. Ekmarck) som år 1752 stod för cirka 10% av det totala importvärdet till Göteborg.

Hon importerade enbart socker men det räckte för att hon mellan 1750 och 1780 vara Göteborgs största importör med 10% av det totala importvärdet per år i stort sett hela perioden och under de flesta åren. Socker importerade s främst från Nederländerna, Frankrike och Storbritannien, länder med kolonier och slavplantager i Västindien, kanske ofta via Jan & Carl Hasselgreen i Amsterdam som själva köpte mycket socker till sitt eget sockerbruk.

Niclas Sahlgren (1701-76) övertog efter moderns och broderns död järnhandelsverksamheten efter att ha studerat och arbetat i utlandet fram till 1728. Han träffade vid dessa resor såväl Jonas Alström (senare Alströmer) som Colin Campbell.

Niclas Sahlgren var en av de större järnexportörena i Göteborg på 1750-talet och 1760-talet. Han köpte dock betydligt mer järn från bruken i Värmland så han sålde sannolikt en del av järnet till andra exportörer, kanske mest till olika brittiska handelsmän som exempelvis John Jaraldt. Firman stod inte något år för mer än 10% av järnexporten från Göteborg, 1752 700 ton, 1760 310 ton, 1770 140 ton och 1777 15 ton.

Sannolikt var Sahlgren också en stor exportör av te som var den viktigaste exportvaran från Göteborg under en lång rad av år. Det mesta av teexporten var avsett för Storbritannien och det smuggaldes dit och genererade stora vinster. Lagligt te i Storbritannien kom från British East India Company som hade monopol och det var belagt med höga skatter. Sahlgren köpte också in te som han sålde till andra exportörer och ofta agerade han som ett rent ombud för andra, bland annat släktingarna i familjen Ström. Efter 1760-talet minskade firmans betydelse som exportör men däremot blev företagets bankirverksamhet allt viktigare.

Clas Alströmer

Clas Alströmer

Niclas Sahlgrens ena dotter, Anna Margareta Sahlgren (1747-67) gifte sig på 1760-talet med August Alströmer (1735-73) som då upptogs i Sahlgrens firma som fick namnet Sahlgren & Alströmer. När den yngre dottern, Sara Elisabeth Sahlgren (1748-1818) år 1770 gifte sig med Clas Alströmer (1736-94), bror till August Alströmer, blev även Clas Alströmer delägare i firman som därefter gick under namnet N. Sahlgren, August & Clas Alströmer.

Bankirverksamheten kan sägas ha börjat med det vanliga förfarande som järnuppköpare och exportörer ägande sig år. Nämligen att finansiera bruken och bruksägarna med så kallade förlagslån med säkerhet i kommande järnleveranser. Räntan på dessa lån var 6%. Sahlgren lånade på detta sätt ut stora summor till ägarna av bruket i Uddeholm, B.G. Geijer (1682-1746) och J.H. Rappholt. Geijer hade från början enbart haft David Amija som förläggare men skaffade sig sen också kontrakt med Nils Persson, senare med hans änka Sara Herwegh om att sälja hälften av brukets leveranser. Ett förlagsförhållande som alltså sen också blev Niclas Sahlgrens.

Vid Geijers död fick bruket en lång rad ägare, dels sönerna, dels svärsönerna J.H. von Rappholt, var gift med Christina Charlotta Geijer (1720-70) och B.G. von Rappholt, dels sönerna.Vid Sahlgrens död hade B.G. Geijers ättlingar skulder på totalt 785 000 dlr smt till Sahlgren & Alströmer. För en del av skulden övertog Sahlgren & Alströmer redan 1770 Krontorps bruk och dessutom andel i Uddeholm som hade många underlydande bruk och hamrar, exempelvis Gustafsfors. Bruket skulle återlämnas när skulden för lånen till just detta bruk var återbetalade. Så var inte fallet förrän 1785.

Det enda bruk som Niclas Sahlgren köpte var Virsbo och i det ägde hans dotter Anna Margareta Sahlgren (gift Alströmer) en liten andel genom arv från sin mormor redan innan. Niclas Sahlgren köpte ut de andra ägarna år 1763 och hela bruket blev dotterns. Det hamnade senare genom arv hos Nils Silfverschiöld, gift med hennes dotter Anna Margareta Alströmer.

Niklas Sahlgren lånade också ut pengar till Christian Arfvidsson, en annan stor exportör i Göteborg. Denne hade genom stora förlag som inte återbetalats blivit ägare till en rad järnbruk och sågar men led på grund av detta av kapitalbrist. Vid Niklas Sahlgrens död år 1776 var Arfvidssons skuld 361 094 dlr smt. Året efter Sahlgrens död åvertog firman som betalning av skulden stångjärnsbruken i Gunnerud, Alström, 3/8 av Bofors samt ytterligare tre bruk, ett sågverk, Floda egendom och manufakturverk. Ett mindre lån beviljades år 1729 till Peter Ekman (II) som ju arbetade vid Alingsås Manufakturverk i vilket Jonas Alströmer var huvudägare och Niclas Sahlgren intressent med 344 285 dlr smt år 1776. Sahlgren hade i övrigt lånat ut stora summor till Riksens Ständers bank (Riksbanken).

Förutom förlagslånen fanns fordringar på totalt  555 100 dlr smt på olika köpmän på firmans balanskonto år 1775. John Hall 120 000 och Lars Kåhre 25 000 stod för de största posterna vid sidan av Christian Arfvidsson. Andra låntagare bland göteborgsköpmännen var Vincent Beckman, Beyer & Co, Samuel Schutz och Olof Westerling.

Skuldsidan dominerades av utländska handels- och bankirfirmor, främst i Antwerpen. Det handlar om företag som Bernhard Rottiers och Adrian Janssen i nämnda stad, Jan & Carl Hasselgreen i Amsterdam, Lindegren Son & Grill i London, Poppe de Chapeaurouge i Hamburg osv.

Niclas Sahlgren investerade även en del av sin förmögenhet i annan verksamhet, Trollhätte slussverk var en sådan, han ägde andelar i Grönlandskompaniet i Göteborg och hade en stor investering i familjen Alströmers manufakturverk i Alingsås, upptagen till ett värde av 344 285 dlr smt i bouppteckningen efter hans död 1776. Dessutom ägde han andelar i det av Frans Bedoire, Anders Plomgren med flera år 1739 startade Svenska Assurans Kompaniet. Firman ägde enligt balansräkningen 1775 aktier i Ostindiska Kompaniet till ett värde av 29 400 dlr smt och godsegendomar. Han förmögenhet uppgavs i bouppteckningen till totalt 4 159 498 dlr smt.

Patrick Alströmer

Patrick Alströmer

Direkt efter Niclas Sahlgrens död togs Patrick Alströmer med som en tredje delägare i handelsföretaget. År 1777 spelade han en viss roll vid den Rappholtska konkursen (J.H. von Rappholts sterbhus gick i konkurs) i vilken Sahlgren & Alströmer hade fordringar att bevaka.  Bland annat övertog man ett antal bruk, ett av dem var Bosiö hytta i Filipstads bergslag. En annan låntagare var brukspatron Koch. Men Niclas Arfvidsson, son till Christian Arfvidsson nekades lån. 1778 ville dessutom Johan Gustaf Geijer köpa andelen som Sahlgren & Alströmer ägde i Uddeholm. Men eftersom denne redan hade skulder till firman som han inte betalade blev det inget med det.

Firmans affärer gick dock sämre och när fifflaren och spekulanten Carl Söderström började bedriva affäer med firmans pengar gick det snabbt utför. När dessutom Storbritannien sänkte skatten på te och gjorde smuggling olönsam och ett par krig tog slut så minskade inkomsterna kraftigt. Spekulativa och olönsamma satsningar i bluffbolaget Dals Bergs Societet, den tveksamma satsningen Bi-Compagniet och den i det iofs vettiga men olönsamma  kanalföretaget Strömsholms slussverk (firman ägde Virsbo bruk invid ån) medverkade också till firmans fall. Andra i Strömsholms slussverk var Jean Bedoire d.y., Johan Abraham Grill, Carl Gottfrid Küsel, Samuel Sandels och Samuel af Ugglas. 1786 var konkursen ett faktum, men om det har jag skrivit på annan plats.

Kvinnliga företagare på 1700-talet

Kvinnliga företagare var relativt ovanligt på 1700-talet, men inte helt okänt. Intressant är att de tycks ha varit vanligare i Göteborg än i andra större köpmansstäder i Sverige. Speciellt i jämförelse med Stockholm faktiskt. En tidiga kvinnliga företagare under 1700-talet var Ingela Hammar (1692-1729), mer känd som Ingela Gathenhielm då hon i sitt första äktenskap var gift med den kände kaparen (kungligt utsedd sjörövare) Lars Gathenhielm (1689-1718).

När Lars Gathenhielm dog övertogs hans verksamhet av änkan Ingela Gathenhielm (1692-1729), född Hammar. Hon var dotter till Onsalaredaren Olof Hammar. Detta gällde såväl repslagarbanan (där Bangatan nu finns) rederiverksamheten som kaperiet. Det senare upphörde dock år 1720. Ingela Gathenhielm fortsatte driva företagsverksamheten intill sin död, men Gamla varvet fråntogs henne år 1720. Hon gifte om sig med överstlöjtnant Isaac Browald år 1722 och bosatte sig med honom på hans gods Lerjeholm. Ingela och Lars Gathenhielm hade flera barn, men de dog alla i unga år utom Anders Gathenhielm (1714-68). Denne var dock aldrig en aktiv företagare eller handelsman.

Ingela Gathenhielm var väl att betrakta som en företagare i den mindre skalan, men det fanns en del andra kvinnliga företagare vid samma tid. Sara Herwegh (-1729), änka efter Nils Persson (-1703) och mor till Niclas Sahlgren och Jacob Sahlgren drev efter mannens död hans handelsverksamhet vidare. 1715 var Sara Herwegh en av de rikaste personerna i Göteborg. Under Sara Herweghs ledning och namn var firman en av de största järnexportörerna i Göteborg fram till år 1730 (då drevs verksamheten av dödsboet). Större järnexportörer var bara hennes svärson Hans Olofsson Ström och två brittiska handelsmän, Thomas Grundi och Thomas Mould. En annan stor kvinnliga företagare på 1700-talet, kanske den största var Birgitta Sahlgren (född Ekmarck, 1694-1777) som var gift med Jacob Sahlgren (-1736), Birgitta Sahlgren, svärdotter till Sara Herwegh, död övertog driften av hans siokerbruk inklusive den handelsverksamhet som medföljde.

Birgitta Sahlgrens sockerbruk i Gamlestaden var det största i Göteborg såväl som i Sverige och hade fram till mitten av 1770-talet bara en konkurrent i Göteborg, Niclas von Jacobsons sockerbruk. 1770 och 1771 producerade detta sockerbruk för större värden av Sahlgrens bruk. Även 1765 och 1766 var produktionen vid Jacobsons sockerbruk ungefär densamma som vid Sahlgrens bruk.  Från mitten av 1770-talet fanns ytterligare ett sockerbruk i Göteborg, Liseberg. 1792 brann Jacobsons sockerbruk ner och återigen fanns bara två bruk.

Genomnsittlig sockerproduktion (årsmedeltal) i Göteborg åren 1751-55 för Sahlgrens bruk och 1752-55 för Jacobsons bruk var 356 840 skålpund socker respektive 147 650 skålpund. 1765 stod Sahlgren för 50,5% av sockerproduktionen i Göteborg, 1766 för 50,8%, 1770 för 48,8% och 1771 43,9%. resterande produktion svarade det jacobsonska bruket för.

Under hela perioden som Birgitta Sahlgren drev sockerbruket var hon den värdemässigt största importfirman i Göteborg med en import värd 24 800 dsm år 1752, 31 100 dsm år 1770 (10% av totalimporten till Göteborg värdemässigt, oräknat varor som reexporterades) och 1777 43 5000 rdr (cirka 10%). Under en period av närmare 40 år udner 1700-talet drev alltså Birgitta Sahlgren det största industriföretaget i staden såväl som en av de allra största handelsfirmorna. Noterbart är att Birgitta Sahlgren inte handlade med något annat än socker som importerades från Frankrike, Nederländerna och Storbritannien. Konkurrenter som största importfirma var främst Niclas von Jacobson (också främst socker), Christian Arfvidsson och år 1777 Peter Ekman (III).

Birgitta Sahlgrens (Ekmarck) syster Catharina Ekmarck (1701-75) var gift med Jöns Holst (-1747) som också hade en stor importfirma, näst störst i Göteborg år 1730. Om hon drev vidare efter makens död är oklart, men ganska sannolikt.

En annan samtida kvinna som drev ett framgångsrikt handelsföretag var Cornelia Hall (f. Åkesson, 1716-88), änka efter Benjamin Hall (-1748) och mor till senare mycket kände John Hall d.ä., ägare av Göteborgs största handelsfirma under slutet av 1700-talet. Hon övertog den handelsrörelse som startats av mannen Benjamin Hall vid dennes död. År 1752 var hon en av Göteborg större järnexportörer med en export av 1 000 ton. Hon gifte sedan om sig med Johan Fredrik Ström (1731-81), kusin till ovan nämnde Hans Olofsson Ström.

Som synes är 1700-talet fullt med kvinnliga företagare och ofta handlar det om att kvinnligt företagande var vanligt inom viss släktgrupper, som den ovan behandlade gruppen kring familjerna Sahlgren och Ström. En annan släktgrupp med kvinnligt företagande i flera generationer är den som grupperar sig kring familjen Wetterling:

1699 gjorde Jacob Jürgensson en hejdundrande konkurs, den största dittills i Göteborgs historia. Hans svärföräldrar gjorde honom därför arvlös och istället kom hans fru Maria Jürgensson att ärva sina föräldrar Matthias Assmundsson och Brita Hansdotter. Brita Hansdotter hade för sin del övertagit mannens affärer när denne dog 1706. När Brita Hansdotter dog 1737 övertog Maria Jürgensson handelsfirman. Vid hennes död övertogs firman av svärsonen Daniel Wetterling (1702-60) gift med Maria Justtina Jürgensson (1713-1773). Den sistnämndas syster Anna Elisbeth Georgina Jürgensson (1716-) var gift med handelsmannen Hans Ellgren (-1759 el. 69).

Vid Daniel Wetterlings död övertogs handelsfirman av änkan och hon drev den vidare till sin död då firman övertogs av de tre döttrarna Anna Elisabeth Wetterling (1745-?), Ewa Maria Wetterling (1746-87) och Britta Charlotta Wetterling (1749-76). Den fjärde systern Justina Regina Wetterling (1749-1810) var gift med Olof Kihlbaum som hade egen handelsfirma och den femte systern Jacobina Margareta Wetterling (1755-63) var redan död.

Daniel Wetterling hade också två söner, Daniel D:son Wetterling (1736-88) och Johannes D:son Wetterling (1740-1804). De drev egen affärsverksamhet och framförallt Johannes D:son Wetterling var en framgångsrik handlare med stor verksamhet inom sillnäringen och med sill- och tranexport.

[…]

1777 gifte sig Peter Militz (1752-1809) med Ewa Maria Wetterling efter att i tre år arbetat i systrarnas handelsfirma, 2 år för Johan Seidenzopf och i 4 år innan dess arbetat åt Olof Kihlbaum samt dessutom i fadern Johan Gustaf Militz firma. Peter Militz som övertog ledningen i firman utvidgade verksamheten till exportaffärer, var ägare till sillsalterier och trankokerier, som exemplvis Södra Bockeskär i Torslanda och handlade med sill, tran och salt såväl som med andra varor.

Under hela perioden från 1699-1777 drevs den Wetterlingska handelsfriman av kvinnor åren 1706-46 och 1760-77, dvs 57 av 78 år. 1746 var Maria Jürgenssons dödsår och 1760 Daniel Wetterlings. Även tidigare på 1600-talet var det vanligt att kvinnor i Göteborg drev handelsverksamhet. Hur det kunde se ut i familjernaValck, Thornton och von Minden har Christian Dalhede skrivit i boken Viner, Kvinnor och Kapital från 2006.

Till slut har vi också Dorothea Elisabeth Matzen (1746-1829), änka efter Gustaf Bernhard Santesson (1739-90) som framgångsrikt drev familjeföretaget G.B. Santesson & Söner vidare tillsammans med en man vid namn Bredberg och senare tillsammans med sonen Berndt Harder Santesson (1776-1862). Den senare övertog så småningom, sannolikt strax före eller vid moderns död, firman tillsammans med kompanjonen A.M. Prytz. Under Dorothea Elisabeth Matzen expanderade firman till att bli en av Göteborgs största med en rad olika verksamheter som sockerbruk, import av socker och salt, sillsalterier, trankokerier och grytgjuteri.

Det var dock inte bara i Göteborg det fanns kvinnliga företagare under 1700-talet även om det tycks ha varit vanligare i västkuststaden än på andra håll. En sådan kvinna var Caroline Gother som  Marja Taussi Sjöberg skrivit en bok om, Släkten, pengarna och Caroline Gother. Hon övertog en förmögenhet och bruk från släktingar och drev verksamheten vidare i egen regi:

1797 köpte Lars Reimers Kilafors bruk i Gästrikland tillsammans med svågern Karl-Gustav Netzel för att några år senare bli ensam ägare. Vid hans död övertogs bruket av änkan. 1818 blev Johan Henrik Peterson, gift med en brorsdotter till Lars Reimers delägare. Lite senare tog denne in gävleköpmmannen P.C. Rettig som delägare varefter bruket övergick i den släktens ägo.

Han var gift med Jeanne (eller Johanna) Gother, syster till affärskvinnan Caroline Gother (1761-1836) som också blev Lars och Jeanne Reimers arvtagare. Dessa två var döttrar till Engelbert Gother som dog bankrutt år 1775. Genom arvet från paret Reimers blev Caroline Gother en av Sveriges rikaste personer. Engelbert Gother (1708-75) var son till Engelbrecht Gother och Elisabet Dotheen och var gift med Maria Elisabeth Bedoire (1726- 1783), dotter till Frans Bedoire (160-1742), en av de ursprungliga direktörerna i Ostindiska kompaniet. Engelbert Gother var bl.a. direktör för Rörstrands porslinsfabrik och var talman vid riksdagen i Norrköping 1769-1770. Han ärvde Kristinehovs gård på Södermalm av sina föräldrar.

En kvinna med anknytning till den ovan nämnda släktgruppen Valck-von Minden-Thornton var Elisabeth Marcus (-1719), änka efter Daniel Joensson Ekman (1632-959. Hon drev makens järnhandels verksamhet i Vänersborg vidare vid maken död. 1705 var hon en av de största järnhandlarna i Vänersborg med 7 514 skeppund järn transiterat vida järnvågen i Vänersborg. Det totala mängden järn som vägdes i Vänersborg detta år var 16 622 skeppund. Tillsammans med sönerna Peter Ekman (I) och Anders Ekman samt svärsonen Bengt Haller stod familjen Ekman för 23,8% procent av järnet som vidaretransporterades via Vänersborg det året. 1715 var andelen 22,9%. Köpare i Göteborg av järnet från familjen Ekman var bland annat familjerna Valck och von Mindens handelsföretag.

Elisabeth Marcus investerade även i sågverksverksamhet vid Trollhättefallen och ägde 1714 en såg. Sonen Peter Ekman ägde tre och Anders Ekman en. Detta motsvarde 23% av antalet sågar i Trollhättan (totalt fanns 22 stycken). Johan Zander, en handelsman kopplad till familjerna Valck och von Minden var en av dem som köpte trävaror från familjen Ekman i Väneersborg.

Vid Peter Ekmans död övertogs hans verksamhet av änkan Regina Lind. Sonen till Peter Ekman och Regina Lind, Peter Ekman (II) flyttade till Göteborg, gifte sig med Johanna von Minden och blev en stor trävaruhandlare och exportör.

I Stockholm hittar jag under 1700-talet faktisk inte en enda kvinna som tillhör de ledande handelsmännen och affärsmännen under 1700-talet. Bland aktiva bruksägare hittar jag däremot fler än Caroline Gother, exempelvis Margaretha Elisabeth Ahlbom på Landfors, Maria Cederborg på Gisslarbo och Greta Lisa Ehrenswan på Gålsjö bruk.

Man kan fråga sig varför det var så mycket vanligare i Göteborg med kvinnliga företagare på 1700-talet än i Stockholm (om det nu är så). En generell förklaring kan vara att Göteborg var en frihetligare och liberalare stad som inet brydde sig så mycket om all lagar som kom från Stockholm. Exempelvis tilläst utlänningar ofta vara handelsmän i staden utan att de hade tillstånd (burskap), judar bosatte sig och var verksamma i staden innan det var lagligt, smuggling av te var en central verksamhet för många handelsmän i staden osv. Det fanns förmodligen många saker som samverkade till att göra Göteborg till en friheltigare och liberalare stad. Något som även kvinnor alltså kudne ha nytta av.

Andra källor:
Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1951
Arne Munthe, Släkten Ekman, 1958
Gudrun Nyberg, Grosshandlare Peter Militz, 2010
Christina Dalhede, Viner, Kvinnor, Kapital, 2006
G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923