Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Herman Mannheimer

Herman Mannheimer

Herman Mannheimer, född 26 juli 1867 i Göteborg, död 10 aug 1942 i Jonsered, var en svensk finansman. Han var son till finansmannen Theodor Mannheimer och Hanne Meyer, bror till advokaten och politikern Otto Mannheimer samt farbror till advokaten Love Mannheimer.  Gift 23 febr 1898 i Gbg, Mosaiska, med Lisa Magnus, f 30 april 1876 där, död 10 febr 1957 där, Vasa, dotter till grosshandlare Samuel Ernst Magnus och Henriette Meyer. Far till Ted Mannheimer och Anna-Lisa Mannheimer.

Elev vid Göteborgs handelsinstitut 1884–85 och efter examen anställd på exportkontor i Göteborg och Stockholm 86–88, på järnhandelsfirman Fröding & Co i Göteborg 88 och bankpraktik i utlandet 89–91. Anställd av Skandinaviska Kredit AB från 1891, andre VD vid dess Göteborgskontor 1899–1910, ledamot av styrelsen från 1900, förste VD där 10–30, vid Stockholmskontoret 1932 och ordförande i styrelsen från 1933.  Som chef för Skandinaviska Kredit AB hade han en stor betydelse för det svenska näringslivet i början av 1900-talet:

När M inträdde i ledningen för Skandinaviska kreditab:s göteborgsrörelse, var banken redan väl etablerad. Under M:s tid i ledningen blev dess dominanta roll i landets och inte minst i Gbgs näringsliv ytterligare befäst. Kring sekelskiftet och decennierna därefter hade Gbgs näringsliv en tid av uppsving och expansion. Banken var i hög grad involverad i detta, som kreditgivare samt förmedlare av kapital och utländska kontakter. Sålunda stöddes bl a Götaverken och SKF med krediter vid starten. M gjorde betydande insatser i samband med bildandet av Sv Amerika Linien. I SKF:s styrelse tillhörde han dem som genomdrev att SKF skulle satsa startkapitalet i Volvo. Andra företag som han i egenskap av styrelseledamot ägnade mycken tid och kraft var Trafikab Grängesberg–Oxelösund, Uddeholm och de järnvägsföretag i vilka banken hade olika slag av engagemang sedan gammalt. De företag som banken finansierade blev dock inte alla framgångsrika. Särskilt i deflationskrisen efter första världskriget blev en rad krediter som beviljats till bl a företag inom stenindustrin, textilindustrin och norrländska skogsindustrin lidande. Saneringen av dessa engagemang vållade M betydande arbete och bekymmer.

När M 1910 tillträdde som förste VD vid centralkontoret i Gbg, blev han därmed också chef för bankens huvudkontor. Centralkontoret i Sthlm hade emellertid, enligt en tradition som sträckte sig tillbaka till bankens grundande 1864, haft en självständig ställning med egen VD och styrelse. 1910 fusionerades Skånes enskilda bank med Skandinaviska kreditab. M spelade av allt att döma en viktig roll för de initiativ och förhandlingar som ledde till detta samgående, vilket innebar att kreditab fick en stor rörelse även i södra Sverige. Banken blev därmed Sveriges största affärsbank. M spelade också en betydelsefull roll för de förhandlingar som ledde till att ab Sveriges privata centralbank (1917) och ab Skånska handelsbanken (1919) gick samman med Skandinaviska kreditab.

Var också ordf. i styrelsen för Borås–Alvesta Järnvägs AB 99–00, ledamot av styrelsen för Göteborgs Orkesterförening från 1905, ordförande 1922–35, ledamot av styrelsen för AB Svenska Ostasiatiska Kompaniet 1907–39, ordf. i styrelsen för Sv. Amerika-Mexikolinien 1912–37, led av styr för Svenska Amerikalinien 1914–35, av styrelsen för Emissionsinstituet 1914–27 och v. ordf. i styrelsen för AB Göteborgs Skeppsdockor 1915–25, ordf. 1926.

Vidare var han ledamot av styrelsen för Trafik AB Grängesberg-Oxelösund från 1917, v. ordf. från 1932, ledamot av styrelsen i Luossavaara-Kiirunavaara AB 1917–22 och från 1933, av styrelsen för Skogssällskapet 1917–41, v. ordf. 1936–41, ledamot av styrelsen för AB Svenska Kullagerfabriken från 1919, av styr för Örebro-Köpings Järnvägs AB från 1921, av styr. för Lidköpings-Skara-Stenstorps Järnvägs AB 1925–35, av styr för Mariestads–Moholms Järnvägs AB 1925–36, av styrelsen för Uddeholms AB från 1928, för Västergötland-Göteborgs Järnvägs AB 1931–36, ordf. i styr. för Brand- och Lifförsäkrings AB Svea 35–36 och i styrelsen för AB Custos från 37.

Herman Mannheimer var i likhet med flera andra i släkten Mannheimer en stor donator. Han startade tillsammans med bl. a. Wilhelm Stenhammar Göteborgs orkesterförening 1905. Han tillhörde den krets av rika mecenater som garanterade föreningens existens, dvs täckte underskotten på konsertverksamheten med privata pengar. Under vissa skeden av orkesterföreningens liv stod han ensam som garant.

Han var även den drivande kraften vid planläggandet och byggandet av det nya konserthuset vid Götaplatsen, som blev färdigt 1935. Dessutom var han en en av de tio donatorer som vardera gav 100 000 kr till byggandet av Stadsteatern i Göteborg på 1930-talet.

Det andra stora intresset och föremålet för donationer var Skogssällskapet. Detta startades som ideell förening med syfte att genom plantering förkovra olika skogar i västra Sverige. Tillsammans med initiativtagarna A. Edw. Olson och Hjalmar Wijk bildade Herman Mannheimer ett triumvirat som var sällskapets stöttepelare.

 

Advertisements

Skandinaviska kreditaktiebolaget

Del 2 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

Så synnerligen många praktiska resultat hade icke 1860-talets skandinavism med dess hänförelse för ett gemensamt uppträdande af nordens folk. hade den dock och det ett, hvaröfver den skulle kunna vara stolt. Redan i ofvan anförda titel ligger en antydan om den basis, hvarpå man ursprungligen tänkt anordna detta bankinstitut.

Till 1863 års nationalekonomiska möte i Göteborg, det första och mest skandinaviska, som hållits, hade infunnit sig ett ovanligt stort antal danskar, bland hvilka äfven befann sig den redan då mycket bekante Tietgen. Stora idéer tänktes af honom, men hvad som brast i Norden var framför allt kapital för dessas genomförande; och bakom allt Tietgens görande och låtande låg alltid tanken på Danmarks storhet, på dess utveckling i finansiellt och ekonomiskt afseende. För att vinna detta mål borde de öfriga skandinaviska rikena blifva tributära till Danmark.

Fullständigt privat förhandlades om planen med de inbjudne svenskarne herrar Willerding, Oscar Dickson, Oscar Ekman, O. Wijk och C. F. Wærn, hvilken sistnämde lär hafva påtänkts till bankchef. Tietgens plan var att bilda en stor skandinavisk kreditanstalt med hufvudkontor i Köpenhamn och filialer ej blott i Göteborg, Stockholm och Kristiania, utan äfven i Amsterdam, Paris och London. Grundkapitalet uppgifves hafva föreslagits till 25 eller 15 millioner kronor; ändamålet skulle vara att — i väg med den tyska nuvarande s. k. Hypothekenbanken — uteslutande négociera lån såväl till staten som kommuner, bolag eller enskilda.

Mot planen uppträdde synnerligast A. O. Wallenberg, som på inga villkor kunde vara med om att förlägga affärens hufvudkontor till Köpenhamn, utan ville ha det till Göteborg, som låge på samma afstånd — 12 timmars väg som man då räknade — från nordens tre hufvudstäder. Bolaget borde för öfrigt komma under svensk lag. Slutligen enades man om dessa åsikter, borgmästare Björck skref bolagsreglerna och konstituerande sammanträde hölls den 24 oktober 1863, hvarvid till ledamöter i interimstyrelsen utsågos herrar C. F. Waern, O. Dickson, Oscar Ekman, Olof Wijk och J. W. Wilson i Göteborg, A. O. Wallenberg och generalmajor D. G. Bildt i Stockholm, baron J. E. Stjernblad i Marsvinsholm, konsulerna T. J. Heftye och N. A. Andresen i Kristiania, etatsråd P. Broberg, agent O. B. Suhr och bankdirektör C. F. Tietgen i Köpenhamn, hrr S. Sarphati, M. H. Insinger och C. van Hemort i Amsterdam, Mr. Samuel Laing i London och M. Bischoffsheim i Paris.
Bolagsordningen stadfästes den 6 november.

Snart drog sig emellertid Danmark tillbaka på grund af krigsoroligheterna och äfven England hade ekonomiska svårigheter i sammanhang med nordamerikanska frihetskriget. Den skandinaviska internationella banken visade sig vara en utopi, men intresset för ett nytt svenskt bankinstitut var så mycket större, tack vare i främsta rummet konsul Oscar Ekmans intresse.

Efter långa underhandlingar stiftades den 21 mars 1864 ett svenskt bolag, hvars första styrelseledamöter blefvo general Bildt, hrr C. F. Wærn, J. W. Wilson, konsul H. Davidson, O. Wijk, P. Hammarberg, Tietgen — den ende kvarstående utlänningen — och Wallenberg samt baron Stjernblad och konsul Ekman. Grundfonden skulle vara minst 5 millioner kronor, — hvaraf 20 % kontant inbetaltes, — högst 15 millioner.

Bolagsordningen innehöll, att bankens syfte skulle vara: att medvärka till anskaffande af medel, som upptagas i form af statslån eller för kommuner och korporationer; att taga del i sådana lån och köpa samt sälja andelar däri; att köpa och sälja aktier och obligationer utgifna af lagligen konstituerade föreningar för upptagande af lån mot säkerhet i fast egendom eller för utförande af större industriella företag; att genom pänningeförsträckningar befordra företag af sistnämnde eller därmed likartad beskaffenhet, ehvad de utföras af bolag eller enskilda personer; att mottaga pänningar till förvar eller förräntande; och slutligen att köpa och sälja växlar.

Syftet var sålunda att kombinera en Hvpothekenbankrörelse (i ordets tyska mening) med en emissionsbank samt, i sista hand, att eventuellt sysselsätta sig med vissa delar af vanlig bankvärksamhet. Medel till den rörelse banken tänkte bedrifva kunde anskaffas genom utställande af räntebärande obligationer, —något som äfven till en början skedde, ehuru det högsta utelöpande beloppet af dessa aldrig uppgick öfver 1 1/2 mill. kronor ¡ sedan 1867 ha dylika aldrig kommit till användning.

Banken började sin verksamhet den 1 april 1864 med ett aktiekapital af 5.147.500 kronor, hvarå inbetalts 1.029.500 kr. Verkställande direktör blef Theod. Mannheimer, ”mannen med den medfödda finansiella begåfningen, med den praktiska blicken, med den omutliga redbarheten, med den solida, från all spekulation bannlysta läggningen”, — såsom en författare karaktäriserat honom.

Under bankens första tid verkade den nästan uteslutande i form af en bankirrörelse, såsom den ju ock ursprungligen afsetts. Den förmedlade statslån till såväl Sverige som Norge; obligationslån till kommuner, järnvägsbolag och privatföretag upplades och crédit-mobilierrörelsen vardt sålunda ej främmande för bolaget. Men rätt snart började dess ledning alltmer gå ut på egentlig bankverksamhet, hvartill bolaget vid det den 7 augusti 1865 öppnade kontoret i Stockholm knöt verksamheten som växlingsombud för de flesta af Sveriges enskilda banker. Skulle det typiska i bankens skötsel än ytterligare preciseras, kunde man säga, att den varit och är en affärsbank, som i främsta rummet haft blicken riktad på handelns och industriens kraf; dess diskonteringsverksamhet har alltid ledts i en riktning, som varit gagnande för dessas sunda utveckling.

År 1896 anordnade friherre K. Langenskiöld, den dåvarande verkställande direktören vid kontoret i Stockholm, en clearingrörelse därstädes, hvilken visade sig vara af synnerligen stort gagn och numera, som bekant, förlagts till riksbanken i Stockholm.

Bolagets hufvudkontor är fortfarande i Göteborg; kontoret i Stockholm tillkom,såsom ofvan nämnts, år 1865 och har sedan år 1900 ett afdelningskontor vid Hamngatan. Den 6 november 1868 öppnades ett afdelningskontor i Norrköping.

Aktierna voro ursprungligen å 355 kronor, men deras lydelse bestämdes genom kgl. resolutionen den 6 juni 1867 till 142 kronor (= 200 francs, 8 St, eller 94 holl. floriner). Oaktadt de sålunda tydligen affattats med hänsyn till utländskt mynt, torde knappast någon enda f. n. vara placerad annorstädes än i Sverige.

År 1865 ökades aktiekapitalet till 7.495.115 kr., hvaraf 2.998.046 inbetaldt. År 1867 ändrades, som nyss antyddes, aktievalören till 142 kr. och aktiekapitalet ökades till fullt inbetalte 5.000.104 kronor. Sedan dess har kapitalet höjts:

år 1873 till 7.500.156 kronor
1891 10.000.208
1902 12.500.260

Genom bolagsstämmobeslut den 16 oktober 1902 ökades reservfonden, — hvilken dels uppsamlats af vinster och dels uppstått genom premie å nya aktier — till ej mindre ån 10 mill. kronor ochman kan sålunda gifva den författare rätt, som säger, att ”Skandinaviska Kreditaktiebolaget för närvarande icke blott är Sveriges största, utan äfven dess starkaste bankaktiebolag”.

Bolagets rörelse framgår af nedanstående ur revisionsberättelserna hämtade öfversikt:

Såsom verkställande direktörer, utom Theod. Mannheimer, hafva tjänstgjort: i Stockholm hrr Henrik Davidson, W:m Meyerson, baron C. Skogman och baron Langenskiöld; samt i Norrköping John Philipson och John Svartling.

Bolagets verksamhet i Göteborg ledes nu af hrr A. Andréen, — som sedan 1866 tjänstgjort i banken — och H. Mannheimer; i Stockholm af hrr Jonas C:son Kjellberg och Ivar Palm samt i Norrköping af hr Ad. Lind och en direktion af ytterligare tre ledamöter.

Bankens styrelse består f. n. af herrar: Ivar Waern, ordförande, Ad. Peyron, vice ordf., grefve A. A. G. von Rosen, C. Setterwall, O. Melin, A. Andréen, W:m Gibson, George Barclay, A. E. Seaton, Jonas C:son Kjellberg, baron A. L. E. Åkerhjelm, H. Mannheimer, Ivar Palm, Rich. Åkerman och Erik Frisell. Hedersordförande är konsul Oscar Ekman, som alltsedan bolagets tillkomst med oförminskadt intresse följt dess utveckling.

Uti bankens styrelse hafva tidigare förutom ofvan omnämda första uppsättning samt förut angifne verkställande direktörer följande herrar haft säte och stämma: justitierådet L. T. Almqvist, Carl Benedicks, S. Godenius, Henning Frisell, Carl O. Kjellberg, J. J. Ekman, L. Stuart, M. E. Delbanco och H. W. Martin.

För sina tjänstemän har banken afsatt en pensionsfond, som f. n. uppgår till 250.000 kronor.

Axel Ramm

Skandinaviska Kredit (Skandinaviska Banken)

Under våren 1863 hölls ett nordiskt nationalekonomiskt möte i Göteborg. På det mötet och i en mindre krets lade den danske finansmannen C.F. Tietgen fram en plan på ett skandinaviskt-internationellt finansinstitut med säte i Köpenhamn. Det skedde i liten grupp av deltagare, däribland Oscar Ekman, Oscar Dickson, Olof Wijk, C.Fr. Waern och A.O. Wallenberg. Idén var en bank som genom emissioner och kapitalimport skulle förmedla stora investeringar till näringslivet. Målsättningen var att locka utländska investerare.

I verkligheten blev det hela något annat när banken grundades 1863. Oscar Ekman som blev den som drev projektet lyckades inte hitta några internationella placerare utan banken fick istället en i huvudsak svenska karaktär, mycket tack vare A.O. Wallenberg. Sätet för banken blev dessutom Göteborg istället för Köpenhamn. Namnet blev Skandinaviska Kredit AB och var Sveriges första aktiebank.

I den första styrelsen ingick Oscar Ekman (ordf.), C.Fr. Waern, J.W. Wilson, Peter Hammarberg, Olof Wijk, A.O. Wallenberg, Gillis Bildt (överståthållare och  senare regeringsmedlem, förfader till dagens utrikesminister Carl Bildt), Jules Stjernblad från Skånes Enskilda Bank, Henrik Davidson (chef för bankens Stockholmskontor) samt C.F. Tietgen (avgick redan 1866). Till VD utsågs den danskfödde Theodor Mannheimer. Banken fick sitt kontor i det så kallade Chalmerska huset på Södra Hamngatan 11. Huset var också Oscar Ekmans bostad och huvudkontor för D.Carnegie & Co.

Skandinaviska Kredit fick snabbt en ledande roll när det gällde utlåning til lindustriföretag och emissionsverksamhet. Man lämnade under 1860-talet betydande krediter till Rosendahl, Mölnlycke, Hellefors, Edsvalla och Bergvik och redan i början av 1870-talet var banken Sveriges viktigaste bank, även om Skånes Enskilda Bank var siffermässigt större.

Skandinaviska Kredit var helt avgörande för bildandet av ett av Sveriges tidiga storföretag, nämligen Trafik AB Grängesberg-Oxelösund (TGOJ). Bakgrunden var ett antal obligationslån till järnvägsbolag vars räntor inte kunde betalas. Tillsammans med Ernest Cassel, representant för ett engelst konsortium, The Swedish Association Ltd, som ägde majoriteten i de aktuella järnvägsbolagen samt några gruvbolag och bruk agerade Theodor Mannheimer och banken för att bilda TGOJ. Skandinaviska Kredit erhöll 20% av aktierna. Dessa såldes senare av till enskilda intressenter.

1896 drog sig Oscar Ekman tillbaks från posten som ordförande och ersattes av Olof Wijk d.y., som efter sin död 1901 ersattes av Ivar Waern. Stockholmskontorets chef Henrik Davidson dog 1895 och på hans post inträdde Karl Langenskiöld (ingift i familjen Ekman). 1901 blev denne dock chef för Riksbanken och ny chef i Stockholm blev då Jonas C:son Kjellberg. När Theodor Mannheimer dog år 1900 ersattes han av A. Andréen med Herman Mannheimer vid sin sida.

Banken köpte också upp andra banker, 1907 köptes Industrikredit AB i Stockholm och 1910 fusionerade man med den lika stora Skånes Enskilda Bank. Skandinaviska Kredit blev efter denna fusion utan konkurrens Sveriges största bank. Från 1910 hade banken tre huvudkontor, Göteborg med Herman Mannheimer som chef, Stockholm med Jonas C:son Kjellberg och Malmö med Erik Malmsten. Carl Herslow (tidigare ordförande i Skånes Enskilda Bank) blev ordförande och Ivar Waern vice ordförande. Från 1911 blev L. Åkerhielm ordförande och William Gibson samt Carl A. Trolle vice ordförande.

Banken blev huvudfinansiär för flera storföretag i Göteborgsregionen, exempelvis familjerna Mark och Carlanders företag Claes Johansson & Co, Gamlestadens Fabriker och SKF, flera av stadens rederier samt Götaverken. Även vid Grängesbergsbolagets övertagande av AB Gellivare Malmfält och Luossavaara-Kirunavaara AB år 1903 spelade banken en betydande roll.

Övertagandet av andra banker fortsatte också, 1917 övertogs Sveriges Privata Centralbank, som självt övertagit Nordiska Kreditbanken samma år, 1918 övertogs Örebro Enskilda Bank (grundad 1837) och1919 Skånska Handelsbanken.

Banken kom också att bli den största kreditgivarna till Ivar Kreuger och hans spekulativa uppbygge av en svensk industrigrupp med Svenska Tändsticks AB (STAB) och Kreuger & Toll i centrum. Andra storkunder var Broström, SKF, Uddeholm och Bofors via Göteborgskontoret och Sockerbolaget (arvtagare till Carnegie), Kockums och familjen Wehtjes Skånska Cement och Skånska Cementgjuteriet (de två senare företagen skulle senare delvis hamna hos Stockholms Enskilda Bank).

I storbolagen Grängesberg, STAB och SKF ägde banken själv stora aktieposter och man hade stora lån till en rad bolag som krisade under 1920-talet. Däribland det gena emissionsbolaget Centralgruppen Emissions AB (som bland annat ägde de malmrättigheter som skulle ge upphov till bolaget Boliden), Riddarhyttan, Björkaasen i Nordnorge, separatorbolaget Baltic, Öresundsvarvet i Landskrona, Marma-Långrör (ägt av familjen Wijk), Claes Johansson & Co, Malmö Yllefabriks AB samt till spekulanterna Huldt och Knut Tillberg. Banken tvingades överta ägandet av flera av dessa krisbolag under 1920-talet för att säkra sina fordringar.

Boliden såldes till Kreuger 1929, men vid Kreugerkraschen 1932 kom bolaget tillbaka i bankens ägo. Genom att Skandinaviska Kredit varit Kreugers viktigste bankförbindelse drabbades banken hårt av Kreugerkraschen, både ekonomiskt och på annat sätt. Bankens renommé, främst i utlandet, försämrades på ett avgörande sätt. Även bankens stockholmschef Oscar Rydbeck drogs med i Kreugers fall, förlorade jobbet och blev förklarad i personlig konkurs. Kreugers imperium var precis som så många andra spekulanters, då som nu, byggt på lösan sand. Fiktiva värden spelade en stor roll och när kraschen försvann det mesta som ur en tom ballong. Banken döptes 1939 om till Skandinaviska Banken.

För att överta bankens industriintressen startade man 1937 investmentbolaget Custos som övertog Skandinaviska Bankens ägande i Fastighets AB Hufvudstaden, Riddarhyttan, Hellefors, Wargön, Marma-Långrör, Mölnlycke och Oxelösunds Jänverk med mera. Senare också en aktiepost i STAB.Tillsammans kom banken och AB Custos att utgöra centrum i en av Sveriges största storfinansgrupper.

Resultatet av Skandinaviska Bankens problem och sammankoppling med Kreugerkraschen tillsammans med att Svenska Handelsbanken hade en dynamisk ledning ledde till att Skandinaviska Banken blev omsprungen av Handelsbanken som blev Sveriges största bank. Skandinaviska Banken fortsatte dock att överta andra banker och växte också, 1939 övertogs Loftahammars Lån- och Sparkassa, 1942 AB Borås Bank och AB Dalslands Bank, 1944 Bankirfirman C.G. Cervins bankrörelse, 1945 Södermanlands Enskilda Bank AB och 1949 Göteborgs Handelsbank.

1959 gjordes det gamla sågverksföretaget Säfveåns AB om till ett investmentbolag och övertog bankens ägande i bland annat Boliden och Svetsmekano.

1963 var Skandinaviska Banken och Custos centrum i den tredje största svenska storfinansgruppen och centrala makthavare i gruppen var Sven Schwartz, Lars-Eric Thunholm, Tage Thomasson, Franz Hartmann och Gösta Liedberg. I styrelsen satt för övrigt även Dan-Axel Broström och Ernst Wehtje, vars bror Walter Wehtje satt i styrelsen för Stockholms Enskilda Bank.

1969 bestod bankens styrelse av Frans Hartmann (ordförande), Sven Hammarskiöld, Erland Waldenström, Dan-Axel Broström, Stig Gorthon, Kristian von Sydow, Sverre R:son Sohlman, Wilhelm Ekman (från samma familj som bankens initiativtagare Oscar Ekman), Nils Holmström, Per Carlsson, Sune Wetterlundh, Gunnar Engellau (Volvo), Lars-Erik Thunholm (VD), Ingemar Blennow (chef göteborgskontoret), Alf Åkerman (chef stockholmskontoret) och Hans-Cavalli Björkman (chef Malmökontoret). Bland de större ägarna fanns fortfarande familjen Mannheimer.

1972 fusionerades banken med Stockholms Enskilda Bank till Skandinaviska Enskilda Banken.

Direktörer i Skandinaviska Kredit / Skandinaviska Banken

Göteborg
Theodor Mannheimer, 1864-1900
A. Andréen 1900-1905
Herman Mannheimer, 1900-1930
Åke Belfrage, 1930-1946
Erik Lundh, 1946-1960
Ingemar Blennow, ?-1970

Stockholm
Henrik Davidson, 1865-1895
Karl Langenskiöld, 1895-1901
Jonas C:son Kjellberg, 1901-1917
Oscar Rydbeck, 1917-1932
Ernst Herslow, 1933-1946
Gustaf Söderlund 1946-1957
Lars-Erik Thunholm 1957-1971 (VD 1957-1971)
Alf Åkerman 1971

Malmö
Erik Malmsten 1910-1913
Holger Lauritzen, 1913-1919
Åke Belfrage, 1919-1930
Ernst C:son Herslow, 1930-1933
Ivar Åkerman, 1933-1951
Claes Lindskog, 1951-?
Hans Cavalli-Björkman, ?-1971

Läs mer: Sydsvenskan, SVD, VA,

Andra källor:
Vem äger Sverige?, SOU 1968:7
CH Hermansson, Monopol och storfinans – de 15 familjerna, 1971, tredje upplagan
Aktieägarens Uppslagsbok 1969, 1969
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987

Mannheimer – Skandinaviska Kredit

Del 5 av 7 i serien Direktörsfamiljer

Initiativtagare till Skandinaviska Kredit var en grupp göteborgsköpmän, Oscar Ekman, Oscar Dickson, Olof Wijk och C.Fr. Waern samt stockholmaren A.O. Wallenberg. Dessa träffades 1852 i Köpenhamn för att bilda en internationell bank. 1863 omvandlades det hela till en svensk bank som formellt bildades 1864 under namnet Skandinaviska Kredit AB och med kontor i Oscar Ekmans hus på Södra Hamngatan 11. I den första styrelsen ingick Oscar Ekman som ordförande, en post han behöll i 32 år, C. Fr. Waern, J.W. Wilson, P. Hammarberg, Olof Wijk, A.O. Wallenberg, Gillis Bildt, Jules Stjernblad, Henrik Davidson och C.F. Tietgen.

Till VD i den nybildade banken utsågs Theodor Mannheimer (1833-1900), som 1855-1864 var delägare i havreexportfirman Pineus, Mannheimer & Co. PIneus fortsatte då själv att driva firman, vars havreexport dock minskade.

Banken startade 1865 ett kontor i Stockholm under ledning av Henrik Davidson (chef i firman L. Meyerson) och Herman Meyerson. Wallenberg avgick då ur styrelsen för banken. 1868 startades ett avdelningskontor i Norrköing under ledning av John Philipson. Under Theodor Mannheimer utvecklades Skandinaviska Kredit snabbt till att bli Sveriges ledande bank och deltog i en mäng obligationsemissioner som finansierade investeringar i industri. redna på 1870-talet var banken den största i Sverige näst efter Skånes Enskild bank.

Banken och Theodor Mannheimer spelade en central roll för finansieringen av järnvägdsutbygganden i Sverige, exempelvis för Bergslagsbanan, Västkustbanan och Göteborg-Borås-Alvesta-järnvägen liksom vid tillkomsten av Grängesbergsbolaget (Trafik AB Grängsesberg-Oxelösund, TGOJ).

Kring sekelskiftet inträffade stora förändringar i bankens ledning. 1896 avgick Oscar Ekman från bankstyrelsen och efterträddes av Olof Wijk d.y. som vid sin död 1901 följdes av Ivar Waern. I Stockholm blev Oscar Ekmans svärson Karl Langenskiöld chef när H. Davidson dog 1895. 1901 blev han chef för Riksbanken och efterträddes av Jonas C:son Kjellberg. Theodor Mannheimer dog år 1900 och ersattes av sonen Herman Mannheimer (1867-1942) och A. Andréen. Den senare var chef och den förstnämnde vice.

Fler bankfusioner genomfördes under den nya ledningen, 1907 köptes Industrikredit AB och 1910 Skånes Enskilda Bank. Skandinaviska Kredit blev nu Sveriges överlägset största bank och fick tre huvudkontor, Göteborg med Herman Mannheimer som chef, Stockholm med Jonas Kjellberg och Skåne med Erik Malmsten. Banken blev den vikiga samarbetspartnern för och finansiären av de göteborska varven, rederierna, verkstadsindustrierna och textilföretagen som drevs och leddes av familjer som Broström, Mark och Carlander. Under ledning av Herman Mannheimer blev det ett intimt samarbete mellan banken och den framväxande göteborgska verkstadsindustrin. Han kvarstod i bolaget som chef för göteborgskontoret till 1930 då han ersattes av Åke Belfrage, tidigare chef i Malmö. I styrelsen var han kvar intill sin död, därav som styrelseordförande från år 1942.

Herman Mannheimer

Herman Mannheimer

Både Theodor och Herman Mannheimer hade förstås en rad styrelseposter i olika stora svenska företag utöver engagemanget i Skandinaviska Kredit, en bank som familjen Mannheimer i nästan 80 år hade ett dominerande inflytande i. Theodor Mannheimer har donerat pengar till en fond som genom tiderna har finansierat många konstnärer i Göteborg och Herman Mannheimer var en av initiativtagarna till Göteborgs Konserthus.

Herman Mannheimer var gift med Lisa Magnus (1876-1957) från en annan rik göteborgsfamilj. Hermans bror Otto Mannheimer (1860-1924) var advokat och delägare i Philip Lemans advokatbyrå åren 1896-1924. Han var också politiker, först i stadsfullmäktige i Göteborg och sedan i riksdagen. Otto var gift med den dotter, Charlotte Abrahamsson (1866-1934) till en rik grosshandlare i Göteborg, Arnold Abrahamsson. Otto och Charlotte Mannheimer grundade Stiftelsen Otto och Charlotte Mannheimers fond, också till förmån för konstnärer och konststuderande, i vilken bland annat Anna Mannheimer (se nedan) sitter i styrelsen.

En tredje bror, Carl Mannheimer (1868-1952) var far till Love Mannheimer, som 1943 grundade en av de firmor som är ursprunget till en av dagens största advokatbyråer i Sverige, Mannheimer Swartling. Denna gren av familjen Mannheimer hade ägarintressen i snickeriföretaget Bark & Warburg, ett bolag som kontrollerades av familjen Hamberg.

Love Mannheimer var i sin tur far till den socialdemokratiske göteborgspolitikern och juristen Sören Mannheimer, tidigare gift med regissören Carin Mannheimer, föräldrar till radiokändisen och krönikören Anna Mannheimer. Sörens bror, advokaten Jon Mannheimer har dottern Clara Mannheimer. Även Sören Mannheimer har haft styrelsuppdrag i det göteborgska näringslivet. Konstnären Sara Mannheimer och litteraturkritikern (och tidigare medlemmen i det som idag är Socialistiska Partiet) Otto Mannheimer tillhör också släkten Mannheimer. En annan var läkaren Edgar Mannheimer (1904-1965), son till den förste Otto Mannheimer.

Läs mer: Fokus, Chalmers, GP, Populär Historia, Företagsamheten1, Företagsamheten2, Palace, GT, SR, AB,
Källor för övrigt:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Ivan Lind, Göteborgs handel och sjöfart 1637-1920, 1923
G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923