Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Henrik König

Familjen König och Ostindiska Kompaniet

En av de personer som 1731 grundade Svenska Ostindiska Kompaniet var Henrik König (1686-1736). Han var den som formellt fick den första oktrojen för Svenska Ostindiska Kompaniet via sin firma Henrik König & Co, men de verkliga grundarna var Niclas Sahlgren, Colin Campbell och Charles Irvine. Han var direktör från 1731 till sin död 1736.

Flera av hans söner var också verksamma i Ostindiska Kompaniet. Den äldste, Henrik König (1717-1785) var förste assistent på Friedericus Rex Sueciae 1735-36 och på Suecia 1737-38. Därefter var han fjärde superkargör på Götheborg 1739-40, tredje superkargör på Calmar 1741–1743 och förste superkargör på Stockholm 1745 liksom på Hoppet 1748-49. Han blev 1763 handelsagent i Hamburg där han sedermera gjorde en omfattande konkurs. Han var också inblandad i skandalerna kring det fjärde växelkontoret.

1756 hade Henrik König d.y. åtagit sig att med hjälp av några associerade för kronans räkning på dess vinst och förlust försöka styra valutakursen genom växelrytteri, det så kallade fjärde växelkontoret, men måste efter ett års betydande förluster avsäga sig uppdraget, varefter regeringen lämnade kursen flytande. Den avräkning med växelkontoret som uppgjorts, kritiserades skarpt av mössorna vid 1765/66 års riksdag som försökte vältra över skulden för misslyckandet på König. Han lämnade dock ute känsliga dokument till myndigheterna varvid skulden försköts till andra personer.

Den andre sonen, Peter Teodor König (1718-1800) var tredje superkargör på Drottningen av Swerige 1742-44 samt förste superkargör på Cronprinsessan Lovisa Ulrica 1748-50 och på Prinsessan Sophia Albertina 1758-59. Mellan 1662 och 66 var han direktör i Ostindiska Kompaniet. Han son Henrik König (1747-1827) var andre superkargör på Terra Nova 1778-79 samt förste superkargör på Gustaf III 1781-82 och på Terra Nova 1784-86.

Henrik König d.ä.:s son Fredrik Wilhelm König (1721-1764) var tredje assistent på Riddarhuset 1740-42, förste assistent på Götheborg 1743-45, fjärde superkargör på Cronprins Adolph Friederic 1746-48 och tredje superkargör på samma fartyg 1749-50. Därefter var han andre superkargör på Götha Leijon 1752-54 och på Enigheten 1757 varefter han var förste superkargör på två resor, med Prins Friederic Adolph 1761 och Riksens Ständer 1763-64. På den senare resan avled han i sydkinesiska sjön på hemresan.

Ytterligare två söner till Henrik König d.ä. uppnådde vuxen ålder men ingen av dem var aktiv i Ostindiska Kompaniet.

Läs också: König – gjorde Ostindiska Kompaniet möjligt.

Advertisements

Gustaf III

Byggd på Djurgårdsvarvet, och sjösatt 1776. Enligt en del uppgifter ritade av Fredrik af Chapman. På 512 läster, 18 kanoner, 155 man. Under fjärde oktrojen: 499 läster (senare 475), 29 kanoner, 160 man. Uppenbarligen ommätt 2 gånger

1:a resan, till Kanton, 7/3 1779 – 19/6 1780

Kapten: Isaac Selle
Superkargör: Olof Lindahl (stannade i Kanton)

2:a resan, till Kanton, 2/2 1781 – 12/7 1782

Kapten: Johan Adolph Burtz
Superkargör: Henric König P:son

3:e resan, till Kanton, 24/2 1783 – 18/6 1784

Kapten: Mauritz von Krusenstierna
Superkargörer: Abraham Alnoor, Israel Wigerth

4:e resan, till Kanton, 17/12 1785 – 17/7 1787

Kapten: Jöran Gegerfelt
Superkargör: Carl von Heland, död i Kanton efter ankomsten.

Ostindiefararen Gustaf III

Jacob Hägg (1839-1931): Svenska ostindiefararen ”Gustav III”

5:e resan, till Kanton, 20/2 1791 – 2/7 1792

Kapten: Nils Almroth
Superkargör: Olof Hanqvist

Besättningsrulla:

Ahlberg, Olof (Matros)
Almroth, Niclas (Kapten)
Andersson, And: (Timmerman)
Andersson, Christian (Matros)
Andersson, Olof Lindqvist (Jungman)
Andersson, Bryngel (Jungman)
Arfvidson, Sven (Kvartermästare)
Arfvidson, Mag:s (Jungman)
Backman, Lars (Jungman)
Beckvall, Sven M (Hovmästare)
Bengtson, Olof Lindqvist (Jungman)
Berg, Petter (Jungman)
Bergren, And: Pettersson (Jungman)
Bergvist, Petter (Dräng Styrman)
Billvall, Johan (Kadett)
Björck, Johan (Matros)
Blom, Thure Gabr: (Jungman)
Blomberg, Nicolaus (Jungman)
Borgman, Magnus (Styrman)
Bruhn, Jöns (Matros)
Bärnhjelm, And: G: (Konstapels Math)
Carell, Joh: Christ: (Kadett)
Carlström, Anders (Matros)
Durietz, Polycarpus (Kadett)
Edberg, Olof (Segelmakare Math)
Ekelöf, Mich: (Kvartermästare)
Engeldahl, Thomas (Matros)
Engelke, Nicolas (Kadett)
Engström, Jacob (Jungman)
Ericsson, And: (Dräng Kapten)
Ericsson, Sven (Hovmästare)
Fagerström, Carl (Matros)
Floberg, Olof (Jungman)
Fogelberg, Gunnar (Matros)
Fogelberg, Jonas (Matros)
Forslöf, Joseph (Matros)
Fredrichson, Johan (Matros)
Fröse, Johan (Konstapels Math)
Gradman, Johan (Jungman)
Granberg, Johan (Dräng Styrman)
Grönberg, Anders (Kvartermästare)
Gröndahl, Carl F: (Fältskär)
Göbell, Joh: Gabr: (Smed Math)
Hallberg, Sven (Dräng Kapten)
Hanqvist, Olof (Superkargör)
Hansson, Joh. Busck (Styrman)
Hedin, Carl (Matros)
Hellström, Elias (Matros)
Hellström, Lars (Jungman)
Hiertstedt, Carl Aug: (Jungman)
Hillbom, Nils (Dräng Fältskär)
Hillerström, Fabian (Konstapels Math)
Holm, Bengt (Matros)
Holm, Nils (Matros)
Holmgren, Johan (Dräng Herr Palm)
Holmqvist, Gabr: (Matros)
Hummel, Joh: Ad: (Fältskär)
Högvall, Nils (Hovmästare)
Ingemarsson, Hans (Timmerman)
Jansson, Hendric (Båtsmans Math)
Jansson, Sven (Timmerman)
Jansson, Lars (Dräng Skepps)
Jansson, Sejbrant (Ingen uppgift)
Jonasson, And: Jonsson (Jungman/Hönsvaktare)
Jonsson, Johannes (Matros)
Jonsson, Anders (Dräng Styrman)
Jönsson, Daniel (Matros)
Kihlbäck, Elias (Buteljör Math)
Kindgren, Eric (Jungman)
Klargren, Petter (Matros)
Kolien, Börje (Matros)
Kollberg, Hans (Matros)
Kollberg, Petter (Matros)
Kollenius, Bengt (Konstapel)
Konckel, Ad: Fr: (Jungman)
Körckelin, Johannes (Matros)
Köster, Carl Fr: (Jungman)
Lang, Julius F (Assistent)
Lantgren, Olof (Matros)
Larsson, Sven (Matros)
Larsson, Anders (Matros)
Lehström, Petter (Matros)
Liberg, Anders (Jungman)
Liethman, Olof And: (Jungman/Sjukvaktare)
Lindberg, Petter (Matros)
Lindblad, Nils (Matros)
Lindgren, Petter (Matros)
Lindmarck, Ambros (Matros)
Lindqvist, Johan (Matros)
Lindqvist, Mårten (Matros)
Lindqvist, Olof (Matros)
Linneroth, Bengt (Kypare Math)
Ljungholm, And. (Jungman)
Lundahl, Hans (Smed)
Lundahl, Abr: (Dräng Superkargör)
Lundberg, Laur: (Styrman)
Lundberg, Jonas (Matros)
Lundberg, Berndt (Jungman)
Lundgren, Petter (Matros)
Löfström, Salemon (Kvartermästare)
Matson, Eric (Matros)
Maurice, Peter (Styrman)
Mayström, Petter (Kock)
Melander, Jacob (Matros)
Mellberg, Bengt (Jungman)
Modelin, Eric Joh: (Matros)
Morck, Nils Petter (Matros)
Muller, Carl F: (Lärstyrman)
Möller, Carl Fred: (Båtsman)
Nommelin, Jacob (Matros)
Norling, Anders (Matros)
Nyberg, Lars (Dräng Styrman)
Olsson, Anders (Jungman)
Palm, Gustaf (Assistent)
Petterson, Jacob (Jungman)
Pettersson, Christjan (Timmerman)
Pettersson, Lars (Matros)
Pettersson, Anders (Jungman)
Pettersson, Börje (Jungman)
Rosengren, Hendr: (Kvartermästare)
Rothoff, And: Dav: (Kadett)
Sahlberg, Olaus (Jungman)
Sandberg, Hendr: (Kvartermästare)
Sandström, Jonas (Kypare)
Schierman, Fred: Ad: (Styrman)
Schultz, Daniel (Jungman)
Schutz, Carl Fr: (Jungman)
Schörlin, Zack: (Kock)
Sivertson, Gust: Lor (Präst)
Skånberg, Johan (Matros)
Staaf, Carl M. (Kadett)
Starck, Eric (Matros)
Stridsberg, Otto Joh: (Lärstyrman)
Strömbeck, Anders (Båtsmans Math)
Svensson, And: (Dräng Skepps)
Svensson, Jöns (Matros)
Svensson, Olof (Jungman)
Svensson, Lars (Dräng Styrman)
Söderberg, Jonas (Matros)
Taylor, James (Ingen uppgift)
Thorslund, And: (Matros)
Thulin, Anders (Matros)
Toutin, Isaac (Assistent)
Tranbeck, Anders (Jungman)
Uberschier, Benjamin (Buteljör)
Uggla, Carl Wilh: (Lärstyrman)
Wedelin, Johan (Konstapels Math)
Wejman, Lorenz (Jungman)
Wennerlöf, Sven (Hovmästare Math)
Westerberg, Nils (Matros)
Winberg, Fredric (Assistent/Skeppsskrivare)
Zeidenzopff, Joh: (Segelmakare)
Zvibelius, Jöns (Matros)
Zvillström, Sven (Matros)
Åberg, Anders (Matros)
Åhrman, Niclas (Matros)
Örn, Carl (Dräng Kapten)

En journal för resan finns bevarad. Författaren är okänd.

6:e resan, till Kanton, 2/3 1797 – 1/10 1798

Kapten: Jacob J. Kjerrmanskiöld
Superkargörer: Sebastian Heegg, Petter Roempke

Haveri vid Themsens mynning på hemresan. Mn tydligen ingen större skada skedd.

7:e resan, till Kanton, 3/5 1799 – 18/8 1801

Kapten: Jacob J. Kjerrmanskiöld
Superkargör: Sebastian Heegg

8:e resan, till Kanton, 28/6 1802 – 23/9 1803

Kapten: Eric Nissen
Superkargörer: H.J. Åhman, Isaac Toutin

9:e resan, till Kanton, 15/6 1804 – 11/11 1805

Kaptener: Gabriel Gadd, utresan, Otto J. Stridsberg, hemresan
Superkargör: H.J. Åhman

Gabriel Gadd dog under resan den 26 nov. 1804.

Gustaf III - 1

Tiden efter Ostindiska kompaniet

1808 härjade en omfattande epidemi av dysenteri (rödsot) baldn svenska soldater som i storyr mängd förlagts och samlats kring Göteborg. Sjukdomen härjade dock bland soldater i hela Sverige även om situationen var värst i Göteborgsområdet. Pehr Dubb, dåvarande stadsläkare, förslog på grund av bristen på platser inom vården skulle lösas genom att Gustaf III användes som sjukhus. Så beslutades och spå skeppet inhystes 250 sjuka soldater. Förhållanden var fruktansvärda och sannolikt dog de flesta. En del av de sjuka sänktes i älven men de flesta kom sent omsider att begravas i en massgrav i Sannabacken.

1809 sänktes skeppet vid Klippan för att utgöra grunden till en brygga. Vraket togs upp från botten år 1944. Vissa delar av fartyget fanns i Gathenhielmska kulturreservatet mellan 1946 och 1983.

König – gjorde Ostindiska kompaniet möjligt

Del 28 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Henrik König (II)  (1686-1736) var son till växelhandlaren Henrik König (I) (1642-1720) och var den svensk som möjliggjorde bildandet av Svenska Ostindiska Kompaniet. Växelhandlaren Henrik König var under många år svensk kommissarie i Hamburg och adlades 1714. En annan son, Kristian König (1678-1762) var en svensk ämbetsman, lagman i Västmanland och Dalarnas domsaga 1723-47. Ytterligare en annan son, Johan Fredrik König (1690-1759), var svensk postkommissarie, diplomatisk agent och slutligen resident i Hamburg. Henrik König (I) var gift med Helena Dauer (1653-1756). Hennes bror var Jacob Dauer (1649-1713). Hans dotter Catharina Elisabeth Dauer var gift med Johan Arndt Bellman d.ä. och därmed farmor till Carl Michael Bellman (1740-1795).

Henrik König (II) var den som registrerades som ansvarig för Ostindiska kompaniets första oktroj:

Colin Campbell var en av de som ville hitta nya vägar att göra affärer den ostindiska marknaden efter att Ostende-kompaniet tvingats avsluta sin verksamhet. Colin Campbell kom i kontakt med svensken Niclas Sahlgren som vid tillfället befann sig i Holland. Tillsammans med viss hjälp så drog de upp riktlinjerna för ett Svenskt Ostindiskt Kompani. Utländsk kapital sågs med stor misstänksamhet men trots detta lyckades man övertyga de svenska politikerna att godkänna ostindisk handel. Först var man tvungen att skaffa en inflytelserik svensk representant som kunde driva frågan. Denna person var Henrik König.

Tillstånd om oktroj skedde i två steg. Först sökte man pass för två fartyg. När dessa beviljades, trots stor misstänksamhet om missbruk av passen, så ansökte man om full oktroj. Denna ansökan om full oktroj avslogs dock. König gav trots detta inte upp utan gick vidare till riksdagen. I denna instans rönte König större framgång då man tveklöst tillstyrkte begäran om ett svenskt ostindieföretag. Regeringen samtyckte och den 14:e januari 1731 utfärdades privilegier för en oktroj på femton år.

Henrik König (III) (1717-1785), son till Henrik König (II), var i sitt första gifte gift med Elsabe Nissen (1723-44), dotter till Eric Nissen (1687-1750). Hennes syster Sofia Dorothea Nissen (1727-61) var i sin tur gift med Henrik Königs bror Peter Theodor König (1718-1800) i hans första gifte. De båda bröderna var superkargörer i Ostindiska kompaniet och det var dessutom ytterligare två bröder, Christian Adolf König (1724-1803) och Fredrik Wilhelm König (-1763).

Den förstnämnde var direktör i Ostindiska mellan 1799 och sin död, den senare dog på hemresan från Kanton 1764. Under den resan tjänstgjorde han som superkargör tillsammans med Jacob Hahr, C. Walter, Gustaf Tholander och Ulric M. Valtinsson (senare adlad Adlerstam). Henrik König (III) genomförde endast ett par resor i motsats till bröderna som genomförde en mängd. Mellan 1762 och 1766 var också Peter Theodor König direktör i Ostindiska.

Christian Adolf König drev mellan 1773 och 1781 också en tobaksfabrik i Stockholm med begränsad framgång. En femte bror Jakob Leonard König (1728-1804) var livgardeskapten och behjälplig vid Gustaf den tredjes statskupp 1772 (ingen revolution utan snarare en kontrarevolution). Något som innebar att han blev befordrad till överste.

Henrik König (III) bedrev också växelhandel i ett Växelkontor, det fjärde eller Königska växelkontoret från 1756. Växelkontoret kom emellertid på obestånd väldigt fort, redan 1757, och en rättsprocess inleddes 1766. Vid den tidpunkten var Henrik König bosatt i Hamburg. Han var under åren 1763-65 diplomatisk agent i den staden. Övriga inblandade i bolaget vältrade över all skuld för debaclet i bolaget på Henrik König som då istället offentliggjorde brev från två av de andra bolagsmännen, Wittfoth och Clason där det framgick att dessa två medvetet inriktat sig på att lura skjortan av den svenska staten. Wittfoth dömdes till livstid på Marstrands fästning, Clason rymde till annat land och undkom lagens långa arm. Henrik König (III) fick betala stora böter.

Hoppet

Byggd på varvet Terra Nova. Om 280 läster, med 28 kanoner och 130 personers besättning.

1:a resan, till Kanton, 26/1 1748 – 11/7 1749

Kapten: Erik Moreen, ersatt med Fredr. Pettersson
Superkargörer: Henrik König, Daniel Krüger, William Chambers, David Sandberg

Resan skildrad av C.H. Braad.

Restider enligt Braad:

26/1 avseglar från Göteborg
25/2 anländer till Cádiz efter 30 dygn
28/3 avseglar från Cádiz
5/5 passerar ekvatorn
15/6 rundar Kap efter 69 dygn från Cádiz
22/7 siktar Java efter 116 dygn från Cádiz
21/8 ankrar på Kantons redd efter 208 dygn från Göteborg
30/1 avseglar från Kanton efter 162 dygn
6/4 rundar Kap efter 66 dygn från Kanton
23/4 anländer till S:t Helena
2/7 går in Engelska kanalen
10/7 siktar Norge
11/7 anländer till Göteborg efter 162 dygn från Kanton

Exempel på löner från resan

Befattning, Månadslön i dlr smt, Privilegiepengar i dlr smt

Kapten 100, 8 000
Timmerman 48, 1 500
Skeppspräst 24, 600
Hovmästare 20, 200
Matroser 12-20 40-60

Resan beskriven av Christopher Henric Braad som var skeppsskrivare ombord. Också i skeppsjournalen och i en sjöjournal skriven av tredjestyrmannen Simon Ruuth.

Alla Braads skrifter från resan med Hoppet 1748-49

2:a resan, till Kanton, 20/12 1751 – 9/6 1754

Kapten: Carl Johan Treutiger
Superkargörer: Christian Tham, Carl Kåhre, Jacob Paulin, Dougald Campbell

Efter Ostindiska Kompaniet

Fartyget Hoppet såldes av Ostindiska Kompaniet. Sannolikt till ett partrederi för 1759 ägs skeppet av Sahlgren, Wilson & Bagge, Paul Skoling och N. Matson (N. Matzen).

Stephen Kniper

Stephen Kniper var superkargör på två resor med Ostindiska Kompaniets skepp till Kanton. Den första resan genomfördes med skeppet Calmar 1744-45 och den andra med Götha Leijon 1746-49. Kniper gjorde sig en förmögenhet på rsorna och blev sen grosshandlare i Stockholm där han bland annat ägde ett praktfullt hus på Skeppsbron 10.

Han var som grosshandlare bland annat intressent i det Königska växelkontoret tillsammans med Henrik König:

Under riksdagen 56 framträdde K[önig] för första gången i samband med försöken att styra växelkursen. I sept 56 ingav han till SU:s växelberedning å egna o några onämnda intressenters vägnar ett förslag med två alternativ: antingen skulle de åtaga sig växelrörelsen på vinst o förlust mot viss ersättning eller driva den i kommission för kronans räkning. Beredningen, som befann sig i långt framskridna underhandlingar med Kierman o hans associerade i det tidigare växelkontoret, ansåg sig likväl inte böra lämna förslaget oprövat. På dess uppdrag skulle en av ledamöterna gbgsköpmannen Peter Samuelsson Bagge inleda förhandlingar med K:s ombud grosshandlaren Stephen Kniper. Belysande för förhållandena är, att båda dessa herrar sannolikt själva stod bakom det förslag, vars innehåll de nu skulle dryfta. Båda visade sig nämligen några månader senare tillhöra de associerade i det Königska växelkontoret. Överläggningarna blev tills vidare resultatlösa. K befann sig i Gbg o Kniper ansåg sig ej under hans frånvaro kunna ingå på en diskussion av villkoren. I stället slöts 13 oktober 56 kontrakt med Kierman o hans associerade i det tredje växelkontoret, men efter endast några veckor förklarade dessa, att de inte kunde fullfölja sina åtaganden.

I detta läge fick K:s förslag förnyad aktualitet. 19 nov meddelade Anders Johan v Höpken i rådet, ”att någre förmögne personer, som till sine namn ännu ville vara okände” erbjudit sig att förse det allmänna med växlar till bättre kurs än växelkontoret. Anbudet ansågs även i övrigt fördelaktigare för kronan än det nyss uppsagda kontraktet. I princip antogs det redan dagen därpå. Samtidigt uppgavs K som huvudman för det nya kontoret. I denna egenskap undertecknade han kontraktet 29 nov 56. Enligt det dagen därpå ingångna avtalet mellan K o hans associerade deltog han i det nya växelkontoret med 2/6; övriga bolagsmän var Isaac Clason, Stephen Kniper, firman Wittfoth o K samt Peter Samuelsson Bagge med 1 /6 vardera. K hade också genom Carl Fredrik Scheffer erbjudit sig att för kronans räkning i Flandern upphandla ett lån på ej mindre än 1 000 000 rdr specie.

Kniper var också fordringsägare och dessutom curator i grosshandlare Daniel Müllers konkurs år 1771.

Calmar

Byggd i Kalmar 1739. På 254 läster, 22 kanoner och 100 personers besättning. Hette The Unity of Calmar innan hon två år senare såldes till kompaniet för 76 000 dlr smt.

1:a resan, 9:e expeditionen, till Kanton, 14/3 1741 – 25/8 1743

Kapten: Lars Bogman
Superkargörer: Gerard Barry, John Pike, Henrik König, Alexander Ross.

Reparationer och riggning kostade 52 900 dlr smt före resan.

Resan gav 414 132 dlr smt i vinst (53%) plus en fond på 66 332 dlr smt för oförutsedda utgifter. Värdet av den fria förningen (pacotill) uppgick till 33 % av försäljningen.

Det sammanlagda subskriptionsbeloppet (det som satsade av intressenter) för Götheborg och Calmar inför denna expedition har beräknats till 1,9 miljoner dlr smt.

Större intressenter, namn, dlr smt

Magnus Lagerström, 792 000 (kanske som ombud för andra då han inte fick nån utdelning på mer än 52 000)
Hugh Campbell, 650 000
Niclas Sahlgren, 460 000
Charles Pike, 330 000 (kanske som ombud för andra då han inte fick nån utdelning)
Urbano Arnold, 205 571 (han fick utdelning för 89 000)
Colin Campbell, 100 000
James Gough & Co, 75 300
Peter Prolis änka, 74 300
Eric Nissen, 60 600
Thomas Coppinger, 40 000
Niclas Jacobsson, 32 300
Johan Gustaf Nissen, 18 800
Eleonora Wachtmeister, 14 000
Gustaf Cahman, 11 400

Bland de som satsade pengar i denna expedition som också innefattade fartyget Götheborg fanns också superkargören Daniel Vigneaulx  (4 505 dlr smt) och de flamländska handelsmännen Jan. Bapt. van Schoonendonck (3 000) och Anna Janzen (3 000). Flamländaren Urbano Arnold var en av de största investerarna vilket syns i tabellen. James Gugh & Co var en firma i Cadiz som ofta satsade pengar i Svenska Ostindiska Kompaniets resor på olika sätt (finansiering av silverköp, bodmerilån till besättningsmän eller direktinvesteringar).

Exempel på pacotill, namn, dlr smt

2:e superkargör John Pike, 36 027
1:e kapten Lars Bogman, 20 867

2:a resan, 12:e expeditionen, till Kanton, 1/1 1744 – 12/8 1745

Kapten: Israel Ekman
Superkargörer: Charles Irvine, John Pike, Arthur Abercromby, Stephen Kniper, Jean Baptiste Croisier

3:e resan, 15:e expeditionen, till Kanton, 13/2 1746 – 25/5 1748

Kaptener: Mathias Estbergen, Hartw. Budler.
Superkargörer: Nils Ström, Anders Gotheen, George Kitchin, Christian Tham, Anders Gadd

Resan förlöpte utan komplikationer med vindarnas hjälp ända fram till Sydkinesiska Sjön. De kom försent för att kunna nå Kanton med sydvästmonsunens hjälp det året (monsunvindarna hade redan vänt), utan var tvungna att övervintra i hamn på den lilla ögruppen Pulo Condor (idag Con Dao) utanför det nuvarande Vietnam som skeppsprästen Christoffer Tärnström beskrev så här:

Nu måste man här låta sig nöja at afbida tiden ibland ett wildt folk, som vi intet ord kunde förstå, omgifwne med höga bärg och willskog där man icke hade så stor slät plats, som Skeppet var långt till, at spatsera på och fördrifwa ledsamheten.

Con Dao

Con Dao

Tärnström och fyra andra svenskar dog på ön. De begravdes på en av stränderna.

Totalt försåldes lasten uppdelad på 1 317 lotter varav 574 lotter var te varav Bohe (440 lotter), Congo (49 lotter) och Soatchoun (74 lotter). Huvuddelen av resten var porslin och tyger. Telasten köptes av 31 olika köpare.

Table 1: Calmar, teköpare 1748

Totalt lotter Bohe lotter Congo lotter Soatchoun lotter
Sahlgren

164

Sahlgren

124

Sahlgren

17

Coppinger

21

Campbell

132

Campbell

106

Campbell

14

Sahlgren

19

Coppinger

60

Coppinger

37

Arfwidson

4

Campbell

11

Arfwidson

32

Barry

22

Bagge

4

Grill

7

Grill

27

Arfwidson

21

Hasselgren

3

Arfwidson

6

Barry

22

Schule

19

Coppinger

2

Bagge

3

Hasselgren

17

Grill

18

Young

2

Hasselgren

2

Olish

15

Olish

15

Grill

1

Keller

2

Tangren

15

Tangren

15

Matson

1

Parkinson

2

Schule

14

Hasselgren

12

Parkinson

1

Taylor

2

Jacobson

11

Jacobson

11

Taylor

1

Bagge

9

Parkinson

6

Parkinson

9

Matson

4

Matson

5

Anderson

3

Schull

5

Köning

3

Taylor

5

Verbecke

3

Anderson

3

Bagge

2

Köning

3

Bartengren

2

Smith

3

Compagniet

2

Verbecke

3

Lauterback

2

Source: Collection of SEIC’s catalogues RA (Swedish National Archives, Stockholm)

Hela namnen på teköparna är Niclas Sahlgren, Colin Campbell, Thomas Coppinger eller James Adam Coppinger, Christian Arfvidsson, Abraham Grill, Gerard Barry, Arvid Hasselgren, JH Ölisch, Lorentz Tanggren, Benjamin eller Lorentz Bagge, Robert Parkinson, Michel Verbeke, John Young och Thomas Andersson. Efternamnet Matson skrivs oftast Matzen men också Matsen, Schule är Schale och Schull är väl troligen Schutz, Köning ska sannolikt vara König och Lauterback ska vara Lauterbach.

Stockholm

Ostindiefarare byggd på Clasons varv i Stockholm. På 260 läster med 28 kanoner och 120 personers besättning.

1:a resan, 6:e expeditionen, till Kanton, dec 1737 – 13/7 1739

Kapten: Didrik Henrik Taube
Superkargörer: Colin Campbell, Gustaf Ross, H. Turloen.

2:a resan, 8:e expeditionen, till Kanton, 5/4 1740 – 18/10 1742

Kaptener: Israel Ekman, Peter Dens
Superkargörer: Gustaf Ross, H. Turloen, Dougald Campbell, Arthur Abercromby

Utdelning 44 %.

Provision i procent av vinsten:

Hans Turloen, 3/5 %
Dougald Campbell, 3/10 %
Arthur Abercromby, 1/4%

Uppgifter om pacotill (fri förning): Förste kapten Israel Ekman 23 804 dlr smt och andre kapten Peter Dens 21 933 dlr smt.

3:e resan, 13:e expeditionen, till Kanton, 9/1 1745 – 12/1 1745

Kapten: Mathias Estbergen
Superkargörer: Henrik König, Nicolas Heegh, Gabriel Beyer, Hans Philip Uhrlander, Carl Kåhre

Förlist vid Shetland på utresan. Fartyget var försäkrat till 98 % för resan till Cadiz så intressenterna kunde få tillbaka sina insatser.

Götheborg

Ostindiefarare byggd på Terra Nova i Stockholm år 1738. På 340 läster med 30 kanoner och 120 personers besättning. Skeppsbyggmästare var William Macets (Mackerts, Welam Maketz, Welam Migget). Maketz var skeppsbyggmästare mellan 1724 och 1749. Under den tiden byggdes också Friedericus Rex SueciaeSueciaFreeden och Hoppet vid varvet.

1:a resan, 7:e expeditionen, till Kanton, jan 1739 – 15/6 1740

Kapten: Peter von Utfall
Superkargörer: Charles Morford, Daniel Vignaulx, Gerard Barry, John Williams, Henrik König

Skeppet såldes till nästa expedition för 84 000 dlr smt.

2:a resan, 9:e expeditionen, till Kanton, 16/2 1741 – 18/7 1742

Kapten: Bengt Askbom
Superkargörer: Charles MorfordDaniel Vignaulx, John Williams, John Henry Matsen (Johan Heinrich Matzen)

Det sammanlagda subskriptionsbeloppet (det som satsade av intressenter) för Götheborg och Calmar inför denna expedition har beräknats till 1,9 miljoner dlr smt.

Större intressenter, namn, dlr smt

Magnus Lagerström, 792 000 (kanske som ombud för andra då han inte fick nån utdelning på mer än 52 000)
Hugh Campbell, 650 000
Niclas Sahlgren, 460 000
Charles Pike, 330 000 (kanske som ombud för andra då han inte fick nån utdelning)
Urbano Arnold, 205 571 (han fick utdelning för 89 000)
Colin Campbell, 100 000
James Gough & Co, 75 300
Peter Prolis änka, 74 300
Eric Nissen, 60 600
Thomas Coppinger, 40 000
Niclas Jacobsson, 32 300
Johan Gustaf Nissen, 18 800
Eleonora Wachtmeister, 14 000
Gustaf Cahman, 11 400

Bland de som satsade pengar i denna expedition som också innefattade fartyget Götheborg fanns också superkargören Daniel Vigneaulx  (4 505 dlr smt) och de flamländska handelsmännen Jan. Bapt. van Schoonendonck (3 000) och Anna Janzen (3 000). Flamländaren Urbano Arnold var en av de största investerarna vilket syns i tabellen. James Gugh & Co var en firma i Cadiz som ofta satsade pengar i Svenska Ostindiska Kompaniets resor på olika sätt (finansiering av silverköp, bodmerilån till besättningsmän eller direktinvesteringar).

England och Spanien låg i krig sedan 1739 vilket ledde till att Götheborg uppbringades på resa från Cadiz till Canton av engelska örlogsskeppet The Biddeford med 24 kanoner och med Lord Forrester som kapten. Han var onykter och hotade skjuta ihjäl 4:e styrmannen Axel D. Stålhandske som tagits ombord för förhör. Götheborg fördes till Madeira och blev där uppehållna i en månad. Britterna ansåg att svenskarna var lurendrejare destinerade till Kanarieöarna med spanska varor, spanjorer och engelsmän.

Resan gav 312 552 dlr smt i vinst (40 % avkastning på insatt kapital) plus en fond på 66 332 dlr smt för oförutsedda utgifter. Värdet av den fria förningen (pacotill) uppgick till 30 % av försäljningen.

Sammanställning av ekonomiskt resultat

Överskott av försäljning: 1 223 149 dlr smt
Insatt kapital: 783 381 dlr smt
Provision: 97 851 dlr smt
Vinst: 312 552 dlr smt

3:e resan, 11:e expeditionen, till Kanton, 14/3 1743 – cirka 12/9 1745

Kapten: Erik Moreen
Superkargörer: Auguste Tabuteau, John Williams, Nils Ström, Andreas (Anders) Gotheen, Georg Kitchin

Förliste under inseglingen till Göteborg. Efter en resa på 30 månader och med bara 900 meter kvar till ankarplatsen rände hon den 12 september 1745 upp på det välkända grundet Hunnebådan utanför Älvsborgs fästning. Det som kunde bärgas såldes på auktion en månad senare och tillät en utdelning av 14 1/2 %. Över 70 % av det bärgade utgjordes av gods tillhörande besättningens fria förning (pacotill).

Det är oklart vad som orsakade grundstötningen, och ett av skälen är bristen på samtida skriftliga källor. Götheborg hade en mycket erfaren lots ombord, den på Brännö uppväxte Caspar Matthisson (1712-1783), som vid olyckstillfället hade 7,5 års erfarenhet som ordinarie lots. Trots detta grundstötte alltså Götheborg plötsligt på undervattensklippan Hunnebådan – på 1700-talet kallad Knipla Börö och senare även Göteborgs-grundet eller Ostindiebådan.

I den skriftliga förklaring som kapten Eric Moréen och besättningen lämnade gemensamt till Göteborgs Rådhusrätt den 19 september samma år, anges att vädret den 12 september var vackert och klart, vinden ”foglig” (gynnsam; mild) samt kommande från sydväst eller västsydväst. Detta måste anses vara idealiska förutsättningar, då vinden kom i stort sett rakt akterifrån. Över Rivöfjorden mötte skeppet strömmen från Göta älv. Navigeringen och segelföringen tycks ha varit korrekta fram tills olyckan inträffade, vilket platsen för grundstötningen tyder på. Skeppets fart var cirka tre knop, då Götheborg gjorde en oplanerad styrbordsgir och gick på grundet.

Resan har till viss del beskrivits av kvartermästaren Mathias (Matts) Holmers i hans biografi och av Ernst Klein som skrivit om Matts Holmers:

På Holmers nästa resa, med skeppet Göteborg, som avgick 14 mars 1743, och där han redan synes ha avancerat till lärstyrman, måste man på grund av proviantbrist ligga 5 månader i Batavia. »Led mycken nöd för stormar, Liung Eld och Åskedunder och en Grufwelig hetta, der miste vi 35 man uti den starka hettan.» På hemresan grundstötte »Götheborg» i sista stund »på en Klippa utanför Älfsborg, och både jag och flera officerare miste wårt gods».

Även skeppsprästen Petter Holmertz har skrivit en dagbok som beskriver delar av resan.

Lasten ombord under Götheborgs sista resa

  • 133 ton tutanego.
  • 100 ton porslin.
  • 366 ton te.
  • 19 kistor siden.
  • 11,4 ton gallingal.
  • 3,4 ton pärlemor.
  • 2,3 ton rotting.
  • 1,8 ton peppar

Uppgifter om pacotill (fri förning, dv det som superkargörer och andra köpte och sålde för egen räkning) från Götheborgs tre resor, befattning, dlr smt

1:e superkargör, 112 329
3:e superkargör, 46 276
4:e superkargör, 12 876
1:e assistent, 9 249
3:e assistent, 10 518, genomsnitt av två uppgifter
1:e kapten, 22 935
2:e kapten, 24 447
2:e styrman, 19 076, genomsnitt av två uppgifter
3:e styrman, 7 215, genomsnitt av två uppgifter
4:e styrman, 4 935, genomsnitt av två uppgifter
Skeppspräst, 5 028, genomsnitt av två uppgifter
1:e fältskär, 6 661
1:e timmerman, 2 339
Kvartermästare, 436
Kypare, 431
Skeppskock, 372
Kadett, 395
Matros, 329, genomsnitt av 11 uppgifter

Texten delvis från Wikipedia

Götheborg

Den moderna kopian (rekonstruktionen) av ostindiefararen Götheborg

Andra källor:

Per Forsberg, Ostindiska kompaniet, några studier, 2015
Per Forsberg, Lars Melchior och Ulf Andersson, Ostindiefararen Götheborg 1738-45, 2014

Näst största exportvaran – tesmuggling under 1700-talet

Del 3 av 7 i serien Export på 1700-talet

Järnexporten från Sverige under 1700-talet har studerats på alla möjliga och omöjliga sätt. Naturligtvis finns det fog för det. Det var Sveriges viktigaste exportvara under lång tid. Huvuddelen av järnet exporterades via Stockholm, Göteborg och Gävle. Stockholm stod för 60% av exporten mellan åren 1738 och 1808, Göteborg  för 26% och Gävle för 8%. Huvuddelen av järnexporten gick till Storbritannien, från Stockholm mellan 40 och 60%, från Göteborg 70-90% fram till mitten av 1780-talet för att därefter ligga kring 60-70%. Variationer i exporten hade samband med variationer i exporten till England.

Men det som är intressant i detta sammahang är det faktum att medan exporten från Stockholm skedde med stora fartyg, de svenskägda fartygen var på mellan 60 och 70 läster medan de utländska fartygen var ännu större. I Göteborg var de svenska fartygen av samma storlek medan de brittiska fartygen var små, 30-40 läster.  Dessa små fartyg gick till en stor mängd små hamnar i Skottland och England medan de större fartygen från Stockholm främst gick till London, Hull, Bristol och Dublin. En mycket stor del av exporten från Göteborg gick också till obestämbara hamnar genom att det som destinationer angavs Västersjön,  England, Skottland respektive Irland.

Jag misstänker att det stor antalet hamnar, de oklara angivelserna och de små fartygen tyder på att den huvudsakliga lasten rent värdemässigt på dessa fartyg var nåt helt annat än järn. Nämligen den ekonomiskt största exportvaran från Göteborg under ett femtital år på 1700-talet. Från mitten av 1730-talet till och med 1780-talet var det te. Te spelade ingen roll i Stockholms handel, men reexport av te var den mest betydelsefulla handeln i Göteborg rent värdemässigt. På 1770-talet och i början av 1780-talet var te också den värdemässigt största exportvaran från Sverige överhuvudtaget.

Slutmarknaden för te var Storbritannien och det som exporterades legalt från Sverige exporterades i huvudsak till Hamburg, Amsterdam, Antwerpen och Oostende. Det mesta av detta smugglades vidare till Storbritannien. Men stora mängder te smugglades också direkt från Göteborg till brittiska hamnar. Det var lättare att smuggla utan att upptäckas via små hamnar i avlägsna trakter. Dessutom var det i sådana lägen säkrare med fartyg från destinationsorterna än med svenska skepp. Te var en i förhållande till volymen lätt last och fartygen behövde då också lasta järn, därav de små fartygen i statistiken för järnexporten. För att dölja vart de var på väg användes oklara destinationsangivelser.

Ett antal handelshus i Göteborg kom på obestånd vid mitten av 1780-talet. En del av detta berodde på de spekulationer som Carl Söderström ägnat sig åt och att det US-amerikanska frihetskriget liksom det brittiik-nedrländska kriget tog slut. Men det var också så att tesmuggligen blev olönsam från 1784 då den brittiska skatten på te sänktes från över 100% till bara 12,5%. Något som säkerligen drabbade många handelshus i Göteborg hårt. Efter 1784 föll också järnexporten från Göteborg i förhållande till exporten från Gävle och Stockholm. Förmodligen som en följd av den minskade tesmugglingen. Under hela perioden från 1730-talet till 1790-talet var det ändå samtidigt en gradvis ökning av järnexporten.

Tesmugglingen från Göteborg till Skottland uppmärksammades redan på den tiden av olika författare så det var ingen okänd verksamhet. Så här skrev juristen och författaren Duncan Forbes om det hela redan år 1744:

But when the opening [of] a Trade with East-Indies… brought the price of Tea… so low, that the meanest labouring Man could compass the Purchase of it;–when the Connection which the Dealers in their Country had with many Scotsmen in the Service of the Swedish Company at Gottenburg, introduced the Common Use of that Drug among the lowest of the People…

Hur mycket det te som smugglades var värt är oklart och hur mycket av det te som på pappret exporterades till Oostende, Amsterdam och Hamburg som verkligen kom dit är det nog ingen som idag kan klargöra, men klart är att betydande mängder te smugglades in i Storbritannien.

Det te som exporterades från Göteborg kom från Kanton med Ostindiska kompaniets skepp och te var kompaniets överlägset viktigaste vara:

I början, efter SOIC:s grundande, var den svenska teimporten relativt blygsam, c:a 160 ton per år. Redan kring 1750 nådde tehandeln mellan 500 och 600 ton årligen och det fortsatte stiga. Siffrorna säger inte särskilt mycket utan en jämförelse med de andra kompanierna. Relativt sett importerade SOIC mellan 10 och 20 procent av Kantons te. De två nordiska kompanierna, danska och svenska, stod tillsammans för mellan en fjärdedel och en tredjedel av all Kantons tehandel. Det var en mycket betydande andel. Det viktigaste kompaniet, nämligen det engelska, fick stå för normalt 50 procent av Kantons tehandel.

[…]

Faktum är att i importvärde stod te för c:a 80 procent av lasten och denna andel t o m ökade efter 1750. Det var liknande för det danska ostindiska kompaniets handel i Kanton, teet stod för mellan 80 och 90 procent av dess import. De andra varor, som porslin, siden, kryddor, arrak, var helt enkelt bara komplettering av lasten. Exempelvis porslin var en utmärk komplement till teet, därför att det var tungt, vilket underlättade inlastningen, och det luktade inte, det kunde alltså inte förstöra den för lukter känsliga teet.

Det är uppenbart att de stora mängder av te som landade i Göteborg inte var avsedda för svenska konsumenter. Den svenska statistiken för förtullade importvaror från Kanton, alltså varor avsedda för konsumtion i Sverige stod för mindre än 10 procent av importerade värden och detta inkluderar även alla andra varor utöver teet. Resten reexporterades mer eller mindre illegalt till kontinenten och England.

På 1760-talet handlade det om att man förde hem 823 ton te per år och 1784 förde man hem hela 1 793 ton på tre fartyg, varav skeppet Gustaf III svarade för 656 ton.

Teexport från Kanton 1766 (kompani och skålpund)

Brittiska kompaniet, 6 miljoner
Holländska kompaniet, 4,5 miljoner
Svenska kompaniet, 2,4 miljoner
Franska kompaniet, 2,1 miljoner

Tesmugglingen och de goda tiderna för Svenska Ostindiska Kompaniet fick ett abrupt slut när skatten på te sänktes efter 1784. Smuggligen gjordes olönsam över en dag. Men kompaniet levde också högt på Sveriges neutralitet. Något som gjorde att man kunde profitera rejält under de många perioder av krig som förekom:

Den europeiska teimporten under 1700-talet ökade mycket snabbt. Den sexdubblades mellan 1730- och 1780-talet. Men priserna gick också kraftigt ner och vinsterna blev beroende av hur prisnedgången kunde pareras med de större handelsvolymerna. Marknaden i England var beroende av politiska åtgärder, speciellt tullsatser på te. Höga tullar gjorde smugglingen lönsamt, medan låga tullar trängde smuggeltrafiken undan.

Den svenska Kinahandeln var också starkt beroende av de internationella konjunkturerna. De nordiska länderna, Sverige och Danmark, lyckades att hålla sig förhållandevis länge utanför de anglo-franska krigen som pågick mellan 1688 och 1815 och som ibland kallas det andra hundraåriga kriget. Sverige kunde utnyttja sin neutralitet i den internationella handeln, ungefär på samma sätt som man gjorde under första och andra världskriget. Den svenska neutraliteten var profitbringande för SOIC under sjuåriga kriget 1756-63, men speciellt under det amerikanska frihetskriget 1780-83, då Frankrike och Holland befann sig i krig med Storbritannien. De engelska, danska och svenska kompanierna var de enda som handlade i Kanton och det syns tydligt på de svenska import- och re-exportsiffrorna.

Stor inköpare av te på auktionerna i Göteborg var Niklas Sahlgren. Denne var också stor inköpare av järn från bruk i Värmland och Bergslagen för export. En stor del av järnet sålde han till andra personer för export. Sannolikt sålde han också te till andra exportörer för  export. Det är känt att Niclas Sahlgren även opererade som ombud för andra inköpare som exempelvis släktingar i familjen Ström och handelshus i Antwerpen. Ren allmänt var också skottar stora inköpare av te på auktionerna efter de ostindiska resorna i Göteborg.

För att göra inköpen billigare hade Svenska Ostindiska Kompaniet från 1762 superkargörer som var fast stationerade i Kanton. Dessa blev också i allra högsta grad inblandade i den inomasiatiska handeln:

Först, före 1757 finansierades teinköpen i Kina med silver. Detta gäller alla europeiska kompanierna. Det fanns helt enkelt inga europeiska varor som kineserna eftertraktade. Systemet ändrades med britternas erövring av Bengalen. När det gäller specifikt det danska kompaniet som kanske liknar mest det svenska, under 1760- och 1770-talen finansierades c:a en fjärdedel av teinköp med intäkterna från Bengalen. Det saknas en liknande detaljerad analys av den svenska finansieringen men mycket tyder på samma strategi. Ett tecken på detta är en ny fond som SOIC skapade i Kanton efter 1760. Den skulle ordna krediter för kompaniets inköp från lokala köpmän och den begränsade silverimporten.

De två svenskar som fick ta hand om fonden var Jean Abraham Grill och hans kompanjon Mikael Grubb. Dessa två så kallade superkargörer blev djupt involverade i kreditverksamheten i Macao och Kanton. De lånade mycket stora belopp från Macaos köpmän och finansierade lokalhandeln men också inköp för det svenska kompaniet. De var dessutom direkt involverade i växelaffärer i Indien. Exempelvis viss George Smith i Madras och engelske kapten Jackson blev deras viktiga affärspartners i Indien. Utöver detta gjorde herrarna Grill och Grubb omfattande affärer i varuhandeln i Sydostasien, och förmodligen även i Indien. Bland de varor de tog från Indien fanns även opium.

Den första viktiga följden av den förändrade situationen i Indien var alltså minskade silverberoende och silverimport från Europa. Den andra förändringen handlade om utbudet av te i Europa. Tillgången på billiga krediter ledde till snabbt ökande teimport kring 1770. Teet kom till Storbritannien både via den legala kanalen, EIC, och via de illegala smuggeltrafiken från Skandinavien och kontinenten. Det smugglade teet var mycket billigare och engelska kompaniet fick stora problem med att sälja sitt eget te. År 1772 fanns det i London stora förråd av EIC:s osålda te. Som bekant försökte det engelska kompaniet att dumpa teet i nordamerikanska kolonierna. Följden blev Boston Tea Party i december 1773. I viss utsträckning är det alltså även det svenska kompaniets och den svenska re-exportens fel att engelsmän fick problem i sina nordamerikanska kolonier.

Amerikanska frihetskriget blev början på en ny global konflikt mellan Storbritannien och Frankrike, även om det tog ytterligare fem år innan Frankrike gick in i kriget 1778. Amerikanska frihetskriget var en sista gyllene period för den svenska Kinahandeln. SOIC:s reexportverksamhet nådde toppen under kring 1780-82, då te re-exporten var nästan lika värdefull som hela den svenska exporten.

Utöver det som redan nämnts om att utvecklingen av järnexporten och vilka fartyg som användes för detta så finns ytterligare ett tecken på att tesmuggligen till Storbritannien var av mycket stor betydelse. Välkänt är nämligen att det också föregick en omfattande spritsmuggling till Storbritannien. Sprit passade bra att lasta ihop med te. När det gäller exporten från Göteborg förekom i stort sett ingen export av brännvin förrän på 1740-talet då exporten av te ökat till att bli den viktigaset exporten från Göteborg. Brännvinsexporten fortsatte att var stor fram till 1770-talet varefter den kraftigt minskade. Järnet tycks under denna period ha tagit upp även brännvinets plats i smuggelbåtarna. Det kan också ha varit så att den kraftigt ökade inhemska efterfrågan på brännvin under sillperioden gjorde att det inte fanns tillräckligt att exportera. När sillperioden var över ökade brännsvinsexporten igen men efter kontinentalperiodens slut var det över med både export och smuggling av ostindiska varor och brännvin.

Antalet barlastade fartyg som kom in till Göteborg från Storbritannien ökade stadigt från 1730-talet till 1770-talet. Därfter en minskning  på 1780-talet med en tillfällig ökning kring 1790 och igen under kontinentalblockaden. Ökningen 1730 till 1770-talet av antalet barlastade fartyg motsvaras av en likande ökning av antalet lastade fartyg under samma period. Så även om det enligt en del källor fanns en export av levande får och ull från Storbritannien till Sverige så syns den inte i statistiken. Det är naturligtvis också möjligt att får och ull smugglades in i Sverige så att det inte syns i någon statistik. Noterbart är att familjen Alströmer, när lierade och släkt med Niclas Sahlgren, var kända för sin fåravel på Höjentorp. Nergången av barlastade fartyg vid tesmugglingens höjdpunkt på 1780-talet tyder dock på att det under de åren fanns returvaror att lasta i Storbritannien.  Kanske handlar det om salt som reexporterats från Storbritannien. Under dessa år ökade nämligen saltimporten därifrån. Intressant är att det under 1780-talets början också importerades te från andra håll än Kina.

Ytterligare något som visar att den slutliga marknaden för det te som infördes till Göteborg var Sorbritannien är det faktum att många av de stora köparna på auktionerna av de ostindiska fartygens laster var skottar och engelsmän. Även handelshusen i Antwerpen som tidigare varit engagerade i Oostendekompaniet var stora inköpare (ofta via mellanhänder som Niclas Sahlgren). På den första auktionen 1733 var de 5 största köparna (48.5% av hela lasten) britter och bland de tio därefter var 4 britter. Dessa 15 personer stod för 73% av de totala inropen på auktionen. När det gälelr teinköparna var de 3 största köparna britter och bland de 15 största var 10 britter.

Största teinköpare på auktionen 1733 (antal telotter)

Colin & Hugh Campbell, 380
Charles Pike, 370
Hugh Ross, 358
Johannes Grill, 171
Erich & Hieronymus Nissen, 115
Alexander Gordon, 102
Thomas Mould, 96
Jacob & Niclas Sahlgren, 89
Henrik König, 87
Petter Arfwedson, 86

Av de största inköparna av te hörde Hugh Ross, bröderna Sahlgren och Thomas Mould också till de största järnexportörerna. Bröderna Campbell, Niclas Sahlgren, Charles Pike, Hugh Ross och Henrik König var alla investerare i Ostindiska kompaniet. Alexander Gordon tycks inte ha varit hemmahörande i Göteborg och det är också obekant om han är släkt med den familj Gordon som senare under 1700-talet är aktiva inom Göteborgshandeln. Thomas Mould (också stavat Mawld eller Mowld) var kansk, men troligen inte, släkt med familjen Maule (ytterligare en stavning av samma namn) som var aktiva i Ostindiska kompaniet i två generationer.

Andra källor:
Ostindiska Compagniet, affärer och föremål, 2000
Ivar Lind, Göteborgs Handel & Sjöfart 1637-1920, 1923
Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1951
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969
Fernand Braudel, Civilisationer och kapitalism, 1986

Nissen – investerare och superkargörer

Del 21 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Eric Nissen (1687-1750) flyttade till Göteborg tillsammans med sin bror Hieronymus Nissen (1690-1746) från Hamburg 1712. Han erhöll burskap i Göteborg 1715. Han var bl. a. föreståndare för Tyska kyrkan och hade titeln kommissarie. Han köpte Stora Katrinelund av Sebastian Tham och förvärvade också Underås.

Efter hustrun Maria Calmes (1685-1744) död uppsade Eric sitt burskap och flyttade till Vallda säteri i Halland, som han inköpt. Han ägde dessutom flera stadsfastigheter och lantegendomar. Egendomen vid Östra hamnen och Kyrkogatan övertogs enligt hans förordnande av dottern Anna Margareta Nissen (1722-48) och hennes make Niclas von Jacobsson (1714-85) för 17053 daler smt. Övrig egendom fördelades mellan de andra barnen.

Enligt anteckningar i kyrkoboken var Erik Nissen d.ä. vid sitt frånfälle den äldste av kyrkans föreståndare. Genom  investeringar i laster och resor i Ostindiska kompaniet blev Erik Nissen en mycket förmögen man. I testamentariska förordnande kort före sin död donerade han medel till församlingens fattiga samt till kyrkans behov. Erik Nissen förväxlas ofta med sin sonson med samma namn. Den sistnämnde var kapten i Ostindiska medan Erik Nissen den äldre aldrig arbetade i Ostindiska kompaniet.

Sonen till Erik Nissen d.ä. , Johan Henrik Nissen (1718-83) var i sitt andra äktenskap gift med Christina Zachrisson (1739-70) och fick sönerna Erik Nissen (1753-1816) och Zacharias Nissen (1765-). Enligt en del uppgifter skulle han ha varit superkargör i Ostindiska kompaniet och i så fall bör han vara identisk med den H. Nissen som finns upptagen i deras rullor.  En H. Nissen genomförde en resa som assistent år 1761 och en resa som superkargör med Prins Carl 1765-66. Han gick i konkurs år 1767.

Erik Nissen d.y. genomförde tre resor till Kanton som kapten i Ostindiska kompaniet, 1795-96 med Drottning Sophia, 1798-99 med Drottningen och 1802-03 med Gustaf III.

Conrad Wilhelm Nissen (-1802) kapten på Westergöthland på resan 1799-1802 och som dog i Batavia var troligtvis ytterligare en son till Johan Henrik Nissen.

En av Erik Nissens d.ä.s döttrar uppges ofta och felaktigt vara dotter till Hieronymus Nissen. Det gäller Elisabeth Nissen (1721, ibland med fel födelseår, 1723, – 1793) som var gift med Niclas Jacobsson Sahlgren (1717-62) i sitt första äktenskap och med Carl Hästesko (1717-89) i sitt andra. Hieronymus Nissen d.ä. hade bara en dotter som levde till vuxen ålder och det i sitt första äktenskap, nämligen Catharina Margareta Nissen (-1748) som var gift med Lorenz Tangren.

Av Erik Nissens den äldres övriga döttrar så var samtliga gifta med män som kom att bli betydande handelsmän i Göteborg eller som var superkargörer i Ostindiska kompaniet, Catharina Maria Nissen (1719-49) var gift med Harder Matzen (1715-1806), Elsa Beata (Elsabe) Nissen (1723-44) med superkargören Henrik König (1717-85) och Sofia Dorotea Nissen (1727-61) med superkargören Peter Theodor König (1718-1800), bror till Henrik König.