Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Hans Olofsson Ström

De stora järnexportörerna på 1700-talet

Del 2 av 7 i serien Export på 1700-talet

Den svenska exporten av järn, framförallt stångjärn, var ryggraden i svensk export på 1700-talet och skapade stora överskott som till viss del investerades i bruk och till viss del i lyxkonsumtion. Huvuddelen av exporten gick via Stockholm, med stora andelar också via Göteborg ooch Gävle. De tre städerna var helt dominerande och det var också handelshus i dessa städer som dominerade exporten.

De allra största år 1730 var (med exporten angiven i ton)

Maister, 2 800, Stockholm
Grill, 2 000, Stockholm
Jennings, 2 000, Stockholm
Worster, 1 500, Stockholm
Grundi, 1 600, Göteborg
Mould, 1 400, Göteborg
Ström, 1 300, Göteborg
Kierman, 1 100, Stockholm
Lefebure, 900, Stockholm
Herwegh (Hervig), 880, Göteborg

På 1750-talet hade läget vad det gäller vilka som var de största exportörerna i Sverige ändrats en del. Flera av de britter som hade stor export år 1730 som exempelvis William Maister (och hans bror Henrik Maister i Göteborg), Tomas Grundi, Tomas Mould och Samuel Worster,  hade försvunnit från topplistan. Herwegh som var en stor exportör år 1730 är dödsboet efter Sara Herwegh som i sin tur var änka efter Nils Persson Sahlgren, mor till Niklas Sahlgren och svärmor till Hans Olofsson Ström som också var en stor järnexportör. I Stockholm var Hans Olofsson Ströms bror Berge Olofsson Ström samtidigt en av de tio största exportörerna med en export på nånstans omkring 800 – 900 ton. Även andra britter, exempelvis John Montgomery i Stockholm och Hugh Ross i Göteborg hade försvunnit som exportörer. I Stockholm var dock en del av de stora firmorna från 1730 kvar, i Göteborg ingen. Istället hade en rad svenska familjer med kontakter direkt på bruken plus några nya britter dykt upp i Göteborg medan nya britter tagit över i Stockholm.

Exportörer 1750 (för Göteborg 1752)

Jennings, 7 500, Stockholm
Lefebure, 3 500, Stockholm
Tottie, 2 600, Stockholm
Bagge, 1 300, Göteborg
Beckman, 1 300, Göteborg
Jaraldt, 1 300, Göteborg
Arfvidsson, 1 200, Göteborg
C.Hall, 1 000, Göteborg
Grill, 1000, Stockholm
Sahlgren, 700, Göteborg

1730 var Hans Olofsson Ström en stor exportör i Göteborg, 20 år senare är hans svärson Christian Arfvidsson stor exportör, liksom brorsonen Johan Fredrik Ströms blivande fru Cornelia Hall, änka efter Benjamin Hall och mor till den senare så dominerande järnexportören John Hall i John Hall & Co.  I Göteborg fanns dessutom även exportör med efternamnet Grill år 1750, sannolikt Abraham Grill d.y, bror till Claes Grill. Även en annan svärson till Hans Olofsson Ström skulle snart bli en stor järnexportör i Göteborg, nämligen Martin Holterman. Beckman var Vincent Beckman & Co medan Jaraldt hette John i förnamn. Nummer tio på listan över Sveriges största järnexportörer är Niklas Sahlgren.

Även i Stockholm var olika exportörer nära släkt. Jean Henri Lefebure var svåger till Frans Jennings och Herman Petersen, alla tre gifta med varsin dotter till Jean Bedoire d.y. Herman Petersen gifte sen om sig med en dotter till Frans Bedorie, bror till Jean Bedoire d.y. Robert Campbell var gift med en syster till Jean Bedoire d.y och Frans Bedoire. Hans dotter var gift med John Montgomery. Andra systrar var gifta med Christopher Pauli och Isaac Toutin.

Ytterligare 20 år senare har i stort sett alla exportörer bytts ut jämfört med 1730.

Exportörer 1770 (år 1770 för Göteborg och 1772 för Stockholm)

Tottie, 6 600, Stockholm
Arfvidsson, 4 000, Göteborg
Beckman, 1 900, Göteborg
Bohman, 1 500, Stockholm
Wahrendorff, 500, Stockholm
Holterman, 370, Göteborg
Sahlgren, 310, Göteborg
Schön, 300, Stockholm
Grill, 180, Göteborg

Flera handelshus i Stockholm drabbades hårt av rättegångar och skadestånd i samband med den räfst som mösspartiet genomförd mot växlingskontoren på 1760-talen. Gustaf Kierman hamnade i fängesle där han dog, Plomgrens och Grill fick betala skadestånd, Jennings & Finlay försvann 1761 på grund av oenigheter och  spekulationer som Robert Finlay ägnat sig. Robert Finlay gick själv i konkurs 1771.

Vilka handelshus dom dominerade exporten i Gävle, Norrköping och Uddevalla har jag ingen koll på och det kan mycket väl vara så att nåt handelshus i dessa städer rätteligen borde finnas med bland de stora, exempelvis Koch i Uddevalla eller Elfstrand i Gävle. 1790 hade exporten ökat ganska rejält och i Göteborg dominerade nu en firma totalt. Detta bland annat för att Christian Arfvidsson & Söner fått ekonomiska problem och Sahlgren & Alströmer gjort konkurs vid mitten av 1780-talet. Orsaken till dessa ekonomiska problem för göteborgsföretagen var delsvis misslyckad spekulation på export av järn till USA och rent olagligt fiffel, allt utfört av Carl Söderström, en klassisk ekonomisk fifflare och spekulant. Förädndringen av temarknaden med mycket kraftigt sänkta skatter på te i Storbritannienn innebar också stora problem för många exportföretag då smuggling av te var en stor och väsentlig sysselsättning för handelshusen i Göteborg.

Exportörer 1790

John Hall, 10 600, Göteborg
Tottie, 10 300, Stockholm
Bohman, 3 500, Stockholm
Koschell, 3 500, Stockholm
Wennerqvist, 2 300, Stockholm
Deneke, 2 000, Stockholm
Beckman, 1 900, Göteborg
De Ron, 1 600, Stockholm
Wahrendorff, 1 500, Stockholm
Pauli, 1 200, Stockholm

John Hall hade i princip tagit över all den export och de kontakter som Christian Arfvidsson och bröderna Alströmer (Sahlgren & Alströmer, tidigare Sahlgren) tidigare hade. I Stockholm så var Tottie & Arfwedson den största exportfirman från 1772 och framåt medan det gick lite upp och ner för andra handelshus.

För källor se första inlägget om järnexporten.

Advertisements

Holterman & Söner

Martin Holterman, föddes 1715 i Hamburg och dog 1793 i Göteborg. Han fick burskap som handelsman i Göteborg år 1755 och var bisittare i handelssocieteten från 1758 till 1770 samt direktör i Ostindiska kompaniet under tredje oktrojen 1766-1787.

Han var gift med Anna Mariana Ström (1727-64) i sitt första äktenskap, Hon var dotter till grosshandlaren Hans Olofsson Ström och Anna Sahlgren samt därmed också systerdotter till Niclas Sahlgren. Därmed var han också svåger till den framgångsrike handelsmannen Christian Arfvidsson. Holterman arbetade en period för Niclas Sahlgren som prokurist. Hans andra hustru var Charlotta Arfwedson (1741-1801), dotter till handlanden i Stockholm Abraham Arfwedson (1698-1779) och Maria Elisabet Pauli.

I Martin Holtermans första äktenskap föddes Johan Peter Holterman (1757-1793) och Niclas Holterman (1758-1824) samt dotterna Anna Elisabeth Holterman (1759-1801). Den sistnämnda var gift med Jacob Arfwedson (1743-1812).  Även i andra äktenskapet föddes tre barn, Martin Abraham Holterman (1766-1838),  Maria Charlotta Holterman (1768-1841), gift med Anders von Wahrendorff, Jacob Holterman (1769-1789) samt Carl Fredrik Holterman (1774-1793).

Svärfadern Hans Olofsson Ström var en av Göteborgs största järnexportörer och förmodligen också en exportör av te. Martin Holterman kom sannolikt att överta en del av den järnexport och de kontakter som Ström tidigare hade ombesörjt och hade förmodligen också goda kontakter genom närheten till Niclas Sahlgren. Järnexport och teexport hörde sannolikt ihop vid denna tid, med te som varande den ekonomiskt viktigare varan. Te smugglades till Storbritannien, förmodligen med samma fartyg som också transporterade järn.

1760 exporterade Martin Holterman 370 ton järn, 1770 80 ton, 1777 90 ton, 1790 1 000 ton och år 1800 2 200 ton (20% av exporten via Göteborg). De tre sönernas om överlevde till vuxen ålder blev förmodligen delägare i firman på 1780-talet varefter firman benämndes Martin Holterman & Söner. Riktigt stor järnexportör tycks alltså den Holtermanska firman inte ha blivit förrän AP Fröding börjat arbeta i firman. AP Fröding blev delägare 1794, tillsammans med Martin Holterman d.y. De andra två bröderna Holterman tycks vid denna tid ha lämnat firman för att istället fokusera sillhandel, trankokeri och sillsalteri i en egen firma, J. P. & N. Holterman. 1809 dog AP Fröding och hans änka Elisabeth Minten övertog huvudägandet i firman som hon drev vidare under namnet AP Frödings Enka & Co.

Martin Holterman

I början av 1800-talet fortsatte Holterman att vara den näst största eller tredje största järnexportören i Göteborg med 17% av exporten 1803, 15% 1805, 11% 1808, 24% 1810 och 13% 1815. Sistnämnda år heter firman AP Frödings Enka & Co. Största järnexportfirman fram till sin konkurs år 1807 var John Hall & Co och medtävlare om plats två var firman Low & Smith. Den Holtermanska firman var aldrig störst.

Den Holtermanska firman var också en av Göteborgs större importfirmor med import av spannmål, socker och salt. Sillverksamheten bedrevs av allt att döma i ett annat företag vilket redan nämnts. 1770 var Holterman stadens tredje största importör rent värdemässigt och 1777 den femte största. Holtermans viktigaste importvara var spannmål från Östersjöområdet, 1760 importerades 140 ton, 1770 670 ton, 1777 650 ton och 1790 210 ton. Saltet importerades från Italien och Portugal, lite varierande år från år (1760 60 ton, 1770 200 ton, 1777 200 ton, 1790 175 ton). Den Holtermanska firman importerade även kaffe och textilier.

Martin Holterman d.ä. investerade även i fartygsandelar, fastigheter och i Värmlands bruksegendomar. Bland dessa märktes Krontorp (Bäckhammar), Dömle- och Kvartorpsverken samt Bosjöhyttan. Hans önskan var att dessa efter hans död skulle utgöra fideikommiss för hans barn. 1802 upphävdes fidekommisset. Sonen Niclas Holterman kom efterhand att bli en större bruksägare i Värmland och sannolikt exporterades hans järn via den Frödingska (f.d. Holtermanska) firman.

Familjen Ströms handelshus

1730 var en av Göteborgs största järnexportfirmor Hans Olofsson Ström (1683-1761) som det året exporterade 1 300 ton och därmed var tredjen störst efter Thomas Mould & Co och Grundy & Ridout.  Hans Olofsson Ström fick burskap 1712 och blev medlem i Handelsocieteten år 1717.

Samtidigt var brodern Berge Olofsson Ström (1688-1762, ibland Börje eller Birger)) en stor järnexportör från Stockholm. Av Stockholms totala export (alla varor) år 1730 svarade Ström för 3%. Det var mer än Plomgren exporterade för samma år och nästan lika mycket som John Montgomery. Berge Olofsson Ström var  dessutom disponent vid Söderfors bruk från 1734 till 1748.Berge Olofsson Ström var från 1747 ägare till ön i Stockholms ström som idag heter Strömsborg efter honom. Han lät också uppföra överkommissariens hus på Riddarholmen.

På 1720-talet tycks Hans Olofsson Ström ha blivit ägare till ett antal järnbruk i Uppland, dels Strömsberg och Västland, från 1724 Söderfors på arrende och från 1725 också Högbo bruk i vilket han redan tidigare var delägare. 1732 sålde han andelarna i Högbo till Martin Martens, 1734 sålde han Strömsberg till Charles De Geer och överlät arrendet på Söderfors till brodern Berge Olofsson Ström. 1736 hade Carl Broman köpt upp Söderfors och han sålde det kort därefter till Claes Grill och Mikael Hising. Han finansierade också uppbygget av ett antal bruk i Dalarna som byggdes av Zebastian Grave (1684-1748):

Med ett kapital, som försträcktes honom af grosshandlaren i Göteborg Hans Olofsson Ström, grep Grave verket an och uppbygde på den jemförelsevis korta tiden af femton år tre bruk och två masugnar, nämligen Gravendals bruk med Strömsdals masugn, samt Fredriksbergs och Annefors bruk med Ulriksbergs smälthytta, alla belägna i Säfsnäs socken i Dalarne. Då dessa verk 1736 delades, behöll Ström de två förstnämda och Grave de tre senare.

Hans Olofsson Ström var svärson till Nils Persson (Sahlgren) och Sara Herwegh och därmed svåger till Niclas Sahlgren och Jacob Sahlgren. Sara Herweghs dödsbo var 1730 den fjärde största järnexportören i Göteborg.

Varför det var Hans Olofsson Ström som köpte bruken i Uppland och inte brodern Berge Olofsson Ström som hade handelsfirma i Stockholm är obekant. Men det verkar onekligen lite konstigt. Måhända var Hans Olofsson Ström betydligt rikare genom arvet från Nils Perssson som var en av de allra rikaste personerna i Göteborg vid denna tid.

Export av stångjärn dominerade totalt utförseln från Göteborg vid denna tid så de största järnexportörerna var också de största exportörerna totalt. Från mitten av 1730-talet ökade exporten (återexporten) av Ostindiska varor, främst te och vid mitten av 1750-talet så började exporten av salt sill för att tiotalet år senare följas av tran.

När det gäller järnexporten så  övertogs denna efter Hans Olofsson Ströms död av hans svärsöner Christian Arfvidsson och Martin Holterman. Sönerna Nils Ström (1714-83) och Olof Ström (1716-64) var istället engagerade i handeln med Ostindiska varor och var engagerade i Ostindiska kompaniet på olika sätt. Nils Ström och Olof Ström kom också att bli svågrar med Niclas Sahlgren precis som fadern var, Detta genom att Sahlgren i sitt andra äktenskap gifte sig med en dotter till Vilhelm Grubb. Även Nils Ström (i sitt första äktenskap) och Olof Ström var gifta med döttrar till honom. Familjen Ström var med stor sannolikhet också en stor exportör av te, ofta var det Niclas Sahlgren som köpte te på Ostindiska Kompaniets auktioner för sina svågrar och systersöner i familjen Ström.

Strömsborg

Strömsborg 1768

Berge Olofsson Ströms verksamhet togs över av sonen Johan Fredrik Ström (1731-81) som från 1773 var direktör i Ostindiska kompaniet. Han var gift med Cornelia Hall, som övertagit järnexportverksamhet från sin tidigare make Benjamin Hall. Johan Fredrik Ström blev därmed styvfar till John Hall d.ä. 1752 var Christan Arfvidsson en stor järnexportör i Göteborg med 1 200 ton och Cornelia Hall var en lite mindre exportör med sina 1 000 ton. En annan stor exportör av järn var Petter Bagge som tidigare arbetat åt Hans Olofsson Ström. Arbetat åt Ström hade också G.F. Beyer, superkargör i Ostindiska kompaniet. Även sonen Gabriel Ström (1740-85) var aktiv i Ostindiska kompaniet där han blev kapten år 1777. Han var dessutom grosshandlare, först i Göteborg och sedan i Stockholm. Han var gift med Lona Clementina Maule (1746-84).

1752 hörde även Niclas Sahlgren till de större järnexportörerna, men han var framförallt en stor uppköpare och förlagsgivare till järnbruk i Värmland. Han köpte betydligt mer än han exporterade och man kan anta att han sålde en del till både sina släktingar Arfvidsson och Hall som till Bagge och Jaraldt. Dessa köpte dessutom säkerligen upp järn för egen del och via faktorer i Vänersborg.