Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Handelshus

J.G. Grönvall & Co

Del 5 av 19 i serien 1800-talets handelshus

Rederi- och importfirma som grundades av Johan Gabriel Grönvall och svärsonen Elis Fredrik Brusewitz år 1832. Drevs av de två tillsammans intill år 1839 då även Wilhelm Röhss d.ä. tycks ha blivit delägare. Elis Fredrik Brusewitz övertog samma år svärfaderns andel i firman Grönvall & Röhss som då bytte namn till Röhss & Brusewitz.

1850 hade firman skeppen Australia, Harald, Thetis, Montrose, Solo, Antelope och Fata Morgana samt briggarna Balder, Selma, Activ, Emil, Zephir och Susanna. J.G. Grönvall & Co var ett av de största rederierna i Göteborg vid denna tidpunkt i konkurrens med James Dickson & Co.

1853 delade Brusewitz och Röhss upp firmorna på grund av osämja. Röhss fick Röhss & Brusewitz medan Brusewitz fick J.G. Grönvall & Co. Johan Gabriel Grönvall dog 1856.

E.F. Brusewitz fortsatte ensam driva J.G. Grönvall & Co som var en av Göteborg största kaffeimportörer. Denna firma tog hand import- och exportaffärerna samt hälften av fartygsandelarna. Verksamheten innefattade export av järn och metaller från Göteborg samt trävaror från Norrland och Finland.

1866 bildade E.F. Brusewitz Göteborgs Rederi AB som successivt kom att överta rederiverksamheten från J.G. Grönvall & Co som avvecklades allteftersom.

Advertisements

Grill – handelshus och bruk

Del 31 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

grill-vapen1Släkten Grill i Sverige härstammar från en släkt från Augsburg, där namnet Grill burits av hantverkare sedan 1418. Den äldste namngivne Grill i Svenskt Biografiskt Lexikon är en vinhandlare, Andreas Grill. Dennes sonson, Anthoni Grill (död 1675) flyttade tillsammans med några bröder till Holland och fick burskap i Amsterdam som silversmed 1638. Han flyttade vidare till Sverige och omnämndes 1652 som riksvardie, dvs. riksvärderingsman med uppgift att övervaka och kontrollera mynt och vikt samt guld- och silverarbeten. Hans son Anthoni Grill (död 1703) fick burskap som guldsmed i Stockholm 1663. Han förvärvade det så kallade Grillska huset i hörnet Stortorget och Köpmannagatan i Stockholm.

Av Antonis söner började Abraham Grill (d.ä.) (1674-1725) en framgångsrik exporthandel i Stockholm 1704 tillsammans med sin svåger A. Gemnich, en holländare som några år tidigare kommit till Sverige. Efter dennes död 1711 fortsatte Abraham Grill verksamheten tillsammans med änkan, Sofia Gemnich då under namnet Madame Gemnich & Grill. Tillsammans med en annan svåger, Claes Wittmack d.y., anlade Abraham Grill varvetTerra Nova 1716 och där byggdes bl.a. flera av Ostindiska kompaniets fartyg, närmare bestämt 9 stycken. Förutom Terra Nova hade handelshuset också intressen i andra varv i Stockholm såsom Stora stadsvarvet och Lotsack-Kiermanska Djurgårdsvarvet.  1716 bildade han tillsammans med sin yngre bror Carlos Grill (död 1736) det Grillska handelshuset, Abraham och Carlos Grill i Stockholm, Han lånade också ut stora belopp till den svenska staten under Karl XII:s krig.

Abraham Grills d.ä. del i handelshuset övertogs av hans son Claes Grill (1705-1767). När Carlos Grill dog drevs handelshuset vidare av Claes Grill ensam intill 1747 då Johan Abraham Grill(1719-1799) blev delägare. Namnet ändrades till Carlos och Claes Grill. Handelshuset hade förbindelser ute i Europa och var kring 1740 en av de största stångjärnsexportörerna i Stockholm.

Den svenska handeln med länderna kring Medelhavet ökade under 1730-talet. År 1737 slöts därför en handelstraktat med Turkiet. Tanken var att också åstadkomma en politisk allians med Turkiet, som skulle kunna underlätta ett kommande revanschkrig med Ryssland. Levantiska kompaniet bildades 1738 och fick oktroj på tio år. Bland delägarna fanns flera grosshandlare ur Skeppsbroadeln, bland dem Claes Grill och Grillska handelshuset. Oktrojen förnyades 1748, men efter några förlustår drogs den in av riksdagen 1755-56, varefter handeln på Medelhavet åter släpptes fri. Familjen Grill deltog även i de Västindiska kompanierna som fanns 1786-1805.

Claes Grill gifte sig med Carlos Grills dotter Anna Johanna Grill (I) (1720-1788) och de fick barnen Adolph Ulric Grill och Anna Johanna Grill (II) (1745-1801). Den sistnämnda var gift med Henrik Wilhelm Peill (1730-1797). Genom inköp med hjälp av vinsterna i handelshuset kom Claes Grill även att bli ägare till en rad bruk; 1748 Söderfors, 1750 Österby och 1753 Iggesunds bruk. 1764 köptes även det Torstensonska palatset (idag Arvfurstens palats vid Gustaf Adolfs torg) iStockholm. Vid sina industriella företag sysselsatte Grill årligen mer än 4 000 personer. Genom handelshuset ägnade han sig åt handel i Ostindien. Han var också delägare i en stor segelduks- och linnefabrik och i ett glasbruk i Stockholm, byggde fartyg på eget varv både för inhemsk och utländsk räkning, samt drev stor bankirrörelse.

Claes Grill valdes som en av Vetenskapsakademins första ledamöter 1740 och utnämndes av kungen tillkommerseråd. Han kom också att satsa kapital i detSvenska Ostindiska kompaniet, och bedrev genom detta livlig handel. År 1751blev han en av kompaniets direktörer och kvarstod som det intill 1766. 1755 var han ev av initiativtagarna till grundandet av Bruksakademien.

Efter Claes Grills död 1767 fortsatte Johan Abraham Grill verksamheten, delvis med annan inriktning. Efter några år inträdde Claes Grills svärson Henrik Wilhelm Peill (1730-1797). Efter bådas död gick handelshuset snabbt i konkurs, kanske för att det inte fanns någon i släkten som ville ta över. Konkursförhandlingarna avslutades vid sekelskiftet 1800. Varvet Terra Nova såldes dock redan 1782 och innan dess avvecklades andra engamang i olika varv. Verksamheten vid Terra Nova hade i praktiken legat nere sen 1771.

Det Grillska handelshusets delägare Claes Grill och Johan Abraham Grill var också inblandade i de så kallade växelkontoren och stödde politiskt hattarnas parti. Växelkontoren hade till ansvar att hålla ordning på valutan och hålla växelkursen nere. När mössorna kom till makten vid riksdagen 1765-66 så ledde det till att deltagarna i växelkontoren dömdes till hårda straff. Claes Grill fick böter på 1 000 d smt och dömdes till förlust av borgerlig näring i tre år och Johan Abraham Grill dömdes till 500 d smt i böter. Andra delägare som Gustaf Kierman (1702-66) och Jean Henri Lefebure (1708-67) fick ännu hårdare straff. Herman Petersen (1713-65)  dog under processens gång och fick inget straff och Thomas Plomgren (1702-54) som var en drivande kraft i starten av Växelkontoren var redan död sen länge.

Johan Abraham Grill blev 1763 fullmäktig i Jernkontoret, 1767 ledamot av Sjöförsäkringsöverrätten , 1770 direktör i Ostindiska kompaniet vilket han förblev till 1792 , 1773 direktör vid Generaldiskontkompaniet, 1776 ledamot av Tullarrende-societeten, 1787 direktör vid Generaldiskontkontoret och 1795 bankrevisor.

Claes tvillingbror Anthoni Grill (1705-1783) innehade firman Anthoni Grill & Söner i Amsterdam. Firman lånade bland annat ut stora belopp till svenska bruk. Claes Grill deltog i verksamheten som förmedlare av lån. Då dessa inte kunde återbetalas övergick flera bruk i firmans ägo. Anthoni Grills söner blev på det sättet ägare till Garphytte bruk, Lannafors och Latorps alunverk 1776 då Michael Grubb samma år gick i konkurs. Garphytte bruk stannade i släktgrenen intill 1799. Pehr Isaac Grill (1772-1842) stannade dock kvar som disponent på bruket även efter det. Hans son Anton Gustaf Grill (1808-1894) gifte sig med  Ulrica Regina Grill (1822-1919), ättling till nedanstående Jean Abraham Grill, ägare till Godegårds bruk. Anthoni Grills son Jakob Grill inköpte år 1761 även Skebo och Ortala bruk i Uppland. Ortala och Skebo bruk såldes av Jakob Grill redan år 1782 då de övertogs av firman Tottie & Arfwedsson.

Den tredje sonen till Abraham Grill (d.ä.) var Abraham Grill (d.y. 1707-63) som flyttade till Göteborg 1746. Han startade ett handelshus och var direktör i Ostindiska Kompaniet 1746-1763. Abraham Grill d.y. var gift med Anna Maria Petersen (1713-54), dotter till Johan Adam Petersen (1676-1740). Den senare var kusin med Herman Petersen (1713-65), direktör i Ostindiska Kompaniet och med två söner som adlades af Petersens.

Jean Abraham Grill (1736-92), son till Abraham Grill (d.y.) tillbringade nästan sju år (1762-1768) som superkargör för Svenska Ostindiska kompaniet i Kanton. Där och i Macao drev han även en egen framgångsrik affärsrörelse. Han kunde fram till faderns död skicka egna varusändningar med kompaniets fartyg. Han drog här nytta av faderns ställning i kompaniets direktion. Denna handelsverksamhet var mycket lukrativ och det var också den som utfördes för kompaniets räkning. Grill var också engagerad i importen av opium till Kina. Han hade i sina affärer även stor nytta av sitt kompanjonskap med den äldre och erfarnare Michael Grubb. År 1778 blev Grill direktör vid Ostindiska kompaniet.

När han 1768 återvände till Sverige bodde han först i Stockholm, där han ägnade sig åt handel, och från 1775 på Godegårds bruk i Godegårds socken som han förvärvade samma år från Jean de Geers sterbhus. Här finns en parallell till många andra superkargörer (t ex bröderna Jacob och Anders Arfwedson) som på kort tid byggde upp en stor förmögenhet utomlands som de sedan investerade i svenska bruk och jordegendomar. Grill köpte 1775 även Bona egendom i Västra Ny socken, likaledes i Östergötland. Vid Bona anlade han ett stångjärnsbruk (privilegierat 1782). Till Godegårds egendom hörde även Mariedamm med Trehörnings masugn i Lerbäcks socken i Närke och De Geersfors manufakturverk i Godegårds socken. Grill köpte även Medevi säteri(1779), vilket han dock sålde redan året därpå. År 1782 förvärvade han ännu ett järnbruk,Flerohopps bruk i Madesjö socken, Småland. Mariedamm såldes 1886 men Godegård behölls i familjens ägo i ytterligare nästan 100 år.

Jean Abraham Grill gifte sig 1772 i Stockholm med Lovisa Ulrika Lüning (1744-1824), dotter till grosshandlaren Johan Christian Lüning och Margaretha Sabbath. Som änka fick hon ansvara för egendomens skötsel från 1792 fram till 1810 då barnen övertog ledningen.

Adolf Ulric Grill (1752-97), son till Claes Grill och gift med kusinen Anna Johanna Grill (III) (1753-1809), övertog Söderfors bruk från sin far. Han var vetenskaplig samlare. Under egna resor och genom ombud samlade Grill det på sin tid namnkunniga Grillska museet på Söderfors, som vid hans död innehöll 100 däggdjur 600 fåglar, 30 fiskar och 700 snäckor, förutom en mängd koraller och petrifikat. Dessa samlingar skänktes 1828 av hans arvingar till Vetenskapsakademien.

Claes Grills dotter Kristina Maria Grill (1739-1818) gifte sig med Gustaf Tham (1724-1781), direktör i Ostindiska Kompaniet. Deras son var Per Adolf Tamm (1774-1856) som i sitt första giftermål gifte sig med sin kusin Anna Margareta Grill (1782-1803), dotter till Jean Abraham Grill. Hon dog dock kort efter giftermålet. Han fick överta Österby bruk med flera egendomar från sin moster Anna Johanna Grill (III), syster till Jean Abraham Grill.

Familjen Grill må har varit rik för sin tid och man hade ett framgångsrikt handelshus. Detta spelade dock ingen som helst roll för Sveriges industrialisering på det sätt som handelshusen i Göteborg gjorde. Istället investerades pengarna i traditionella bruk av olika slag utan att någon utveckling mot industrialisering genomfördes. Dessa bruk förblev hantverksmässigt drivna (ex. Godegård), fick säljas eller gick omkull i likhet med handelshuset och ibland tillsammans med handelshuset. Bona såldes exempelvis 1886 och blev 1902 uppköpt av staten för att sen användas som ungdomsfängelse, mentalsjukhus och flyktingförläggning. Bona var mellan 1984 och 1998 en folkhögskola som finns kvar än idag, men ligger inne i Motala.

David Amija

Endast för medlemmar

Elof Hansson

Elof Hansson (1869-1955) grundade handelshuset Elof Hansson i Hamburg år 1897. Han hade tidigare haft anställning i firman F.A. Neubauer i samma stad. Elof Hansson var bror till husdjursforskaren Nils Hansson (1867-1945).

Strax efter sekelskiftet 1900 blev pappersmassa (cellulosa) Elof Hanssons viktigaste handelsprodukt efter att kontakter etablerats med den japanska firman Mitsui & Co. Redan 1910 var pappersmassa Elof Hanssons helt dominerande produkt. Den svarade då för cirka 90 procent av omsättningen och har därefter utgjort basen i handelshusets verksamhet, under hela 1900-talet. År 1905 öppnade firman ett kontor i London.

Fram till första världskriget gick Elof Hanssons massaleveranser i första hand till Japan och i andra hand till USA. Vid krigsutbrottet 1914 bröt Elof Hansson upp från Hamburg och flyttade firman till Göteborg, eftersom Göteborg var landets främsta exporthamn bland annat för massa och papper. På grund av firmans tyska förflutna uppfördes dock Elof Hansson på engelsmännens svarta lista, vilket slog särskilt hårt mot firmans massaleveranser under första världskriget. Som ett motdrag påbörjade Elof Hansson 1917 export av papper till Tyskland och Österrike, som ett nytt affärsområde. Näst efter pappersmassa blev papper därefter handelshusets viktigaste produkt.

Elof Hansson

Elof Hansson

Efter Elof Hanssons död 1955, tog en av hans söner, Sven Hansson, över verksamheten, 1972 var det yngste sonens tur, Bo-Elof Hansson. 1984 köpte företaget en konkurrent, Nils Troedsson Paper.

Idag ägs Elof Hansson av en stiftelse och har omkring 500 anställda. Det är ett av Sveriges största handelshus och består av tre delar, själva handelshuset, ett fastighetsföretag och ett investmentföretag som köper upp mindre tillverkande företag och grossistföretag i olika branscher. Moderbolag är Elof Hansson Holding AB och grundades 1957. Tidigare var ett handelsbolag (HB) moderbolag i koncernen, men exakt när aktiebolaget blev moderbolag är för mig okänt.

I Elof Hanssons Stiftelse sitter Thomas Pettersson (tidigare VD i Elof Hansson Holding AB), Camilla Hansson Ahlbom, Peter Hentz, Jan H Johansson och Margreth Nilsson Molnar i styrelsen. Stiftelsen grundades 1985 och fick då överta aktier i Elof Hansson. I styrelsen för Elof Hansson Holding AB sitter Stefan Andersson Tilk, Bertil Fröberg, Per Åke Färnstrand och Finn Tvede Jacobsen.

Mer: GT, RT, FT, FS, VG, GP,

Ukraina, Poltava och svenska köpmän på 1700-talet

Svenska köpmän och handelshus i utlandet var i allmänhet verksamma i hamnstäder, gärna sådana som också var finansiella centrum som Amsterdam, London och Hamburg, men också städer som Riga och S.t Petersburg. Däremot var väldigt få aktiva i inlandsstäder i andra länder. Sålunda är det svårt att hitta några svenska handelshus eller köpmän i det som idag är Ukraina. Men en stor del av den spannmål som på 1700-talet importerades till Sverige kom sannolikt från nuvarande Ukraina via Riga, Königsberg och Danzig.

Däremot går det att hitta kopplingar mellan viss köpmannafamiljer och slaget vid Poltava år 1709 i det nuvarande Ukraina. Efter fiaskot var det svenska kungahuset och den svenska staten i behov av pengar. Bankirfirman Hogguer, driven av en familj som enligt egen utsago hade svenska anor, ställde upp med ett rejält lån. Fler av bankirens söner blev på grund av detta adlade  i Sverige och firman fortsatte att finansiera den svenska staten och det svenska kungahuset under stora delar av 1700-talet.

Efter slaget flydde den svenske kungen Karl XII mot det Osmanska riket (formellt allierat med Sverige) där han sattes i en slags byarrest i byn Bender, som också ligger i det nuvarande Ukraina. Andra svenskar blev tillfångatagna. En av dem var Carl von Ronald (1684-1761), känd för sin berättelse om Poltava, fångenskapen och flykten från denna. Han var som till mycket framgångsrike stockholmsköpmannen Roland Eliassson. Två systrar till Carl von Roland var ingifta i känd stockholmska köpmannafamiljer som von Schoting och Schröder

Roland Schröder (1713-73) var gift med sin kusin Brita Maria von Schoting (1720-?) och med Hedvig Tottie, dotter till Charles Tottie (1703-76) i sitt andra gifte. Britta Maria Schoting var dotter till Paul von Schoting (-1755) och Margareta Roland (1690-1726), syster till Henrik Schröders (1687-1746) fru Juliana Roland (1686-1760). Det senare paret var föräldrar till Roland Schröder.

En annan fånge efter Poltava var Börje (Birger) Oterdahl (1661-1733), kapten vid Nerikes och Vermlands tremänningsregemente, tillfångatagen efter Poltava, krigsfånge i Tobolsk 1709-22, major efter hemkomsten. Han var farbror till Philip Oterdahl (-1753), stamfar för den Oterdahlska köpmannafamiljen i Göteborg.

Ytterligare en som blev fånge vid slaget i Poltava var Rutger Macklean, ägare till Ströms säter invid Lilla Edet:

Därefter tycks bägge delarna av Ströms säteri ha sålts till Daniel Bildt på Morlanda och gjorts till en enhet vid 1600-talets mitt av hans änka Dorotea Bielke. Efter hennes död 1674 köptes Ström av Rutger von Ascheberg. Det ägdes efter hans död av hans måg, landshövding D. Maclean (David Macklier, död 1708) som var gift med Eleonora Elisabeth Ascheberg. Därefter ärvdes säteriet vid Eleonora Elisabeth Macleans död av sonen Rutger Macklean (tillfångatagen vid Poltava och därefter fånge i Sibirien) bland annat sonsonen Gustaf Macklean (död 1804).  Den senares bror Rutger Macklean blev känd som jordbruksreformator på sitt skånska gods Svaneholm. Ström tillhörde efter Gustaf Mackleans död hans efterkommande på kvinnolinjen av friherrliga ätten Bennet.

Hull Connection

– handelshusen i Hull och den svenska järnexporten

Handelshusen i Hull spelade en stor roll för den svenska järnexporten under större delen av 1700-talet. Hull stod för en stor del av importen av svenskt järn och deras representanter (faktorer) i olika svenska städer stod för en stor del av exporten. Tidigt fanns brittiska faktorer i Helsingör och från slutet av 1600-talet fanns faktorer i Göteborg och Stockholm.

Bland de som fanns i Göteborg märks Thomas Grundy, Thomas Mowld, Henry Maister, John Wilson, Robert John Hall, John Jarrat och William Williamson. I Stockholm fanns William Maister, nån Grundy, John Fenwick, Nicholas Fenwick, Woodworth och Richard Adamson. Genom att de var faktorer hade de inte alltid någon firma i Sverige då de ofta inte hade burskap utan agerade för den brittiska firman. I Göteborg spelade sådana formaliteter ofta mindre roll. I Helsingör fanns flera ur familjen Fenwick och andra. Grundy tycks ibland ha varit Maisters faktor och ibland Broadleys. Thomas Mowld och William Williamson representerade Mowld & Williamson, sannolikt Storbritanniens största järnimportör under andra halvan av 1700-talet:

As early as 1636 a Maister had settled in Helsingore to organise the Scandinavian trade ; there was still a Maister there at the end of the 17th century, though not for much longer. The factors were on the move. Gothenburg became their headquarters for a time, but the letters tha t have survived indicate that factos toured the major ports of the Baltic, and that by 1725 and probably earlier there were at least two groups of inter-related Hull factors residing in different ports, usually Gc rhenburg, Stockholm and Narva or Riga, but soon to include St. Petersburg as well. Sometimes they co-operated, but more often they were rivals, even to the extent of forcing up the price of iron by their competition. By the 1730s the Maister group were handling some 40 percent of the iron exported from Gothenburg, and though the Maisters soon appeared to have left for home, in the 1750s the Gothenburg English factory still contained a goodly proportion of recognisably Hull names: John Jarrat, two of the Halls, John Wilson and William WilIiamson. The latter, who was the partner in Sweden of George Carnegie, represented a firm which, by the union of Mowld and Williamson interests, was to become perhaps the most impor tant iron importer in Britain, and certainly Hull’s greatest merchant house in the second half of the century.

Ovanstående citat överdriver dock Hullköpmännens andel av exporten från Sverige. Enligt Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, från 1951, stod Maister (Maister, Henworth & Co) för 7,6% av exporten från Göteborg år 1730, Grundy (Grundy & Ridout) för 16,5% medan Mowld (Thomas Mould & Co) stod för 14,4%. Samma år stod Maister för 11,7% av järnexporten från Stockholm och var Stockholms största järnexportör följd av Grill och Lefebure. Worster, som sannolikt också var faktor för en Hull-firma stod för 6,2% och Wordworth för nästan lika mycket.

I Stockholm hade Richard Adamson och John Fenwick en gemensam firma som sen blev Adamson & Wennerquist (ibland Adamson & Co) och ännu senare Wennerquist & Co. Nicholas Fenwick var för sin del kompanjon med John Montgomery i Stockholm men senare drev han en rörelse i Bordeaux.

Senare ökade de Hull-anknuta firmorna andel av exporten från Göteborg rejält. 1752 stod John Jarrat för 14,1% och Cornelia Hall för 10,9%, 1760 stod Jarrat för 17,2%, 1770 var andelen mindre och John Hall & Co stod då för endast 2,6% av järnexporten från Göteborg medan andelen år 1770 var hela 29,8%. 1790 och 1800 var John Hall & Co totalt dominerande i Göteborg med 76,2% respektive 48,1% av exporten. Sannolikt sålde John Hall & Co huvuddelen av sitt järn till Mowld & Williamson i Hull. John Hall d.ä. var ju en tid anställd i firman George Carnegie & Co där William Williamson var en av delägarna. I Stockholm var Maisters en av de dominerande firmorna fram till början av 1740-talet för att därefter förlora sin betydelse.

Handelsmännen i Hull var utestängda från den brittiska handeln med Indien och Kina. Något som betydde att de efter att Svenska Ostindiska Kompaniet grundats kunde bli intressenter i detta. Såväl John Wilson som Robert John Hall (den äldste Hall) investerade i Svenska Ostindiska Kompaniet och John Wilson var direktör under den andra oktrojen. Thomas Mowld var en av de större exportörerna av ostindiska varor under den första oktrojen. Via Göteborg kunde alltså Hull-köpmännen indirekt delta i handeln med Asien och de tog säkerligen del i tesmugglingen till Storbritannien. Något som var mycket profitabelt.

Genom sin geografiska belägenhet spelade Hull inte heller någon roll för den transatlantiska handeln, slavhandeln eller för den brittiska exporten av kol. Därför satsade handelshusen i Hull på handel med Östersjö- och Nordsjöländerna. Till en början var traväruimporten från Norge viktig, senare fick Sverige och Ryssland större betydelse. För järnexporten var Sverige viktigast:

Until the advent of Cort’s process in the 1780s, and indeed for some time afterwards, the British iron and steel industry was heavily dependent upon Swedish iron for the manufacture of high-grade products. (fn. 22) The Sheffield cutlers, ironmasters, and steelmakers consequently played a prominent part in the movement to improve the River Don. (fn. 23) Apart from the interruption caused by the Northern War, the import of Swedish iron grew steadily throughout the early part of the century and continued to be substantial until the effects of the introduction of Cort’s process were felt. The tonnage of iron imported through Hull was 2,356 in 1702, only 353 in the war year 1717, 2,581 in 1728, 3,964 in 1737, and 6,058 in 1758. By this time cheaper Russian iron was also available. In 1783 Hull imported 7,879 tons of iron, of which nearly 50 per cent. probably came from Russia.

Timber was another leading import from Scandinavia. In the early part of the century Norway was the principal supplier of deals, or sawn boards, on which customs duties were levied by the hundred of 120 pieces, and not on cubic measurement. (fn. 24) Hull’s import of deals from all sources rose from 1,498 hundreds in 1702 to 2,804 in 1758, 3,224 in 1783, and 4,530 in 1796. During the course of the century Hull’s timber came increasingly from Russia and Prussia and these cargoes consisted not of deals but of ‘common timber’, which served largely as pit-props. (fn. 25) Measured in loads of 50 cubic feet, the quantity imported through Hull rose from 1,135 in 1758 to 6,928 in 1783, and to 14,813 in 1796. Smuggling, however, extended even to such a bulky commodity as timber. John Holland, the yard-foreman of the Hull timber merchants Haworth and Stephenson, appears to have been involved in it (fn. 26) and if there were others like him the amount of timber arriving in Hull may have been considerably more than the official figures suggest.

Göteborg var också en stor importhamn för bly och Hull stod för en stor del av exporten av detta bly:

Lead from Derbyshire and Yorkshire mines was another important export from Hull, especially in the middle of the 18th century. The amount of lead and lead shot passing through the port rose from about 2,000 tons at the beginning of the century to 3,347 tons in 1758. Thereafter it declined to 3,244 tons in 1768 and 2,074 tons in 1783. Exports of red lead rose from 1,848 cwt. in 1717 to 24,322 cwt. in 1758 and 81,119 cwt. in 1783. Exports of white lead, which began in the 1730s, rose from 735 cwt. in 1758 to 12,903 cwt. in 1783.

Kingston upon Hull

Kingston upon Hull

Både exporten och importen via Hull dominerades av ett fåtal stora handelsföretag. Antalet ökade inte med tiden, men de flesta handelshusen i Hull fick fler delägare. Det var av speciella skäl enda möjligheten att dra in nytt kapital och nya intressenter i verksamheten:

At the beginning of the 18th century much of the shipping trade of Hull was concentrated in the hands of about two dozen merchant houses. In 1702 116 individuals made shipments outwards but 94 of them made fewer than 10 shipments and many made only one or two. Of the remaining merchants, eleven made between 10 and 20 shipments, four made between 20 and 40, and seven more than 40. (fn. 57) Later in the century the degree of concentration was much the same. Of the 174 shipments outwards in the third quarter of 1783 55 were made by two firms, (fn. 58) and in 1793 a petition from the principal merchant houses about the situation of a new dock had 22 signatures. One of the reasons for the constancy of the number of great merchant houses, despite the growing volume of trade, was that until the first dock was opened no merchant could develop a sizeable business who did not own or have access to a private staith. These private wharves were limited in number but far exceeded the area of the public staiths. As a result, new capital could be brought into the shipping trade only by amalgamation with existing firms. In the early 18th century most of the big merchant houses were run by individual proprietors, such as William Crowle, John Thornton, Philip Wilkinson, and Daniel Hoare. Later in the century the partnership was the dominant form of organization. Sons were often brought into the business, as in the case of Joseph Sykes & Sons, or firms such as Williamson & Co., Stephenson & Co., and Wray & Hollingsworth were created.

Vissa järnkvaliteter från Sverige var mer eftertraktade och det gällde främst vallonsmidet från Uppland. Allra mest eftertraktat var stångjärn från Leufsta. Därför uppstod i praktiken en slags monopol vad det gällde importen av detta järn till Storbritannien och Joseph Sykes & Sons var Hulls representant i den kartell som försökte upprätthålla monopolet. Andra deltagare i kartellen var Graffin Prankard i Bristol och familjen Shore i Sheffield. Samuel Shore d.ä. (1676-1751) var gift med Jane Sykes (1681-1750), dotter till George Sykes. Sannolikt var denne släkt med Hull-familjen Sykes:

Merchants tended to specialize in particular trades. It was from Joseph Sykes & Sons, who later secured a virtual monopoly of the trade, that the Huntsmans obtained the supplies of Swedish iron necessary for the production of crucible steel. (fn. 59) But specialization was rarely complete. The timber merchants Haworth & Stephenson handled Norwegian iron, imported hemp and flax from the Baltic, and traded with Holland in ironmongery, lead, and cloths. (fn. 60) The Maisters were principally iron and tar importers, but they also exported lead to France and corn to Portugal and Spain. (fn. 61)

Most of the important merchant houses employed inland correspondents and travellers, and also oversea factors to advise them on the state of the market and to place orders. For several generations such families as the Maisters, Mowlds, and Wilberforces had at least one member representing them in Scandinavia or Russia. (fn. 62) The house of Haworth & Stephenson enjoyed the services of Thomas Fearnley, a merchant who settled in Norway in 1753. In order to evade the customs regulations Fearnley visited the Swedish district of Uddevalla to assemble timber cargoes which were then shipped from Norway. The factor sometimes arranged the means of payment. As soon as a cargo was loaded a bill of exchange was drawn on the importer; it was customarily at two months’ sight and for preference payable at London. A more favourable rate on foreign financial centres would occasionally lead to bills being drawn on them. Fearnley, for example, arranged in 1754 to draw on J. A. Crop & Co., of Amsterdam, when it should be of advantage, and did so at thirty days’ sight in the same year. The Fearnley letters and accounts also make it clear that some degree of barter persisted throughout the 18th century in the Hull timber trade. (fn. 63) Similar conditions no doubt prevailed in other trades and would help to explain the rarity of complete specialization.

The Hull merchants became a powerful and wealthy group which dominated the life of the town. Many of them were active in politics, local government, and the administration of charities, and they formed effective caucuses in the controversies which surrounded the improvement of the harbour.

Joseph Sykes dotter Mary-Anne Sykes var gift med Henry Thornton. Familjen Thornton var en framstående handelsfamilj från London, som hade intressen i sockerbruk (Thornton, Watson & Co) i Hull och familjemedlemmar bosatta i St. Petersburg där de hade handelsföretag och verkade som brittiska faktorer.

1750 kontrollerade Sykes och Maisters 60% av Hulls järnimport med Mark Kirkby och Williamson som andra viktigare importörer. Mark Kirkby var tredjen störst och hans dotter Mary Kirkby gifte sig med Richard Sykes, Joseph Sykes far. Vid hennes död ärvde Richard Sykes d.y. (äldre halvbror till Joseph Sykes) landegendomar och handelsverksamheten från henne ochs enare från hennes bror.

Konkurrent till kartellen var bland andra Henry Norris i London, vars faktor i Stockholm var Robert Campbell. Robert Campbell skötte på 1730-talet uppköpen på bruken medan svärsonen John Montgomery exporterade produkterna till Norris. Henry Norris sålde till ståltillverkaren Abraham Spooner i West Midlands medan Prankard sålde till konkurrenten John Kettle i Birmingham. Norris sålde även till familjen Crowley. I Stockholm hade Prankard främst förbindelser med Jennings. Ett annat handelshus i Hull med släktrelationer till Spooner var Wilberforce. Wilberforcefamiljen var också relaterad till Thornton. Även Thornton och Sykes hade släktrelationer.

Långt senare kom Hull också att bli den stad i England dit emigrantfartygen från Wilson Line gick. Och den som var ansvarig för verksamheten i Göteborg var John West Wilson, av allt att döma en sentida släkting till den första John Wilson i Göteborg, direktören i Ostindiska kompaniet. John West Wilson grundade också Wilson & Co i Göteborg.

Andra källor:
Ostindiska kompaniet – affärer och föremål, 2000
Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1951
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969

Levgren

Lars Levgren (1784-1824) föddes i Sparlösa i Västergötland. Han var gift med Margareta Christina Embring (1756-1843). Han lämnade i unga år hemorten och fick anställning hos handelsmannen Olof Hasselroth i Göteborg. Denne ägnade sig främst åt import av olika kolonialvarot, främst lyxvaror som tobak, kaffe, färgämnen och kryddor som upphandlades i olika euopeiska centralhamnar som Amsterdam, Hamburg och London. Genom arbetet i den Hasselrothska firman fick Levgren goda affärskontakter i de nämnda städerna.

Lars Levgren fick själv burskap i Göteborg år 1784 och vid Olof Hasselroths död övertog han firman och dess verksamhet. Importen av kolonialvarot var lönsam och under kontinentalblockaden var den och nederlagshandeln i Göteborg mycket lönsam. Levgren var en stor aktör när det gällde nederlagshandeln av kolonialvaror ämnade för Storbritannien. Från 1799 var Lars Levgren ägare av Stora Katrinelunds landeri.

1811 upptogs sonen Anders Georg Levgren (1788-1857)  i firman. Den Levgrenska firman var ett av få handelshus som klarade den svåra krisen under åren 1815-18, som följde på kontinentaltidens gyllene period. Under dessa år köpte man flera konkursbon från firmor som gått omkull. I likhet med ägarna av flera av de andra handelshusen, exempelvis Ekman och Kjellberg som överlevde svackan efter kontinentalblockaden så var Levgrens herrnhutare. 1821 var både far och son Levgren bland de högst taxerade i Göteborg. Lars Levgren ska vid sin död ha efterlämnat en förmögenhet som endast överträffats av vad Niclas Sahlgren, Martin Holterman och John Hall d.ä. efterlämnade.

A.G. Levgren var gift med Brita Sophia Tranchell (1794-1831) i sitt första äktenskap och en andra gång med Anna Brita Lönner.

Anders Georg Levgren

Robert Dickson

Robert Dickson (1782-1858) flyttade till Göteborg i början av 1800-talet.  1809 gifte han sig med David Airths (1764-1807) änka Wilhelmina Charlotta Bratt (1781–1845), dotter till grosshandlare Benjamin Henrik Bratt och Petronella Maria Lauterbach. De hade barnen James Robertson Dickson, Edward Dickson, Charles Dickson och Emelie (Emelia) Dickson.

Han fick 1802 anställning den US-amerikanske konsuln Gardiner och senare hos grosshandlaren David Airth. Övertog Airths handelsverksamhet efter dennes död och bildade firman Robert Dickson & Co.

Firman ägande sig åt handel, främst järnexport. Under kontinentalsystemets gyllene tider i Göteborg gjorde firman bra affärer, bland annat genom järnexport till USA. 1815 var Rob. Dickson & Co Göteborgs femte största järnexportör med 6% av järnexporten.

I likhet med flertalet handelshus i Göteborg gick dock firman i konkurs efter kontinentalblockadens slut, år 1816. Istället övertogs järnexportverksamheten av brodern James Dickson (1784-1855) och hans firma James Dickson & Co. I denna firma var Robert Dickson också delägare. Firman James Dickson & Co var under först halvan av 1800-talet en av Sveriges största järnexportörer vid sidan av Olof Wijk, Alex. Barclay & Co och D. Carnegie & Co.

Robert Dickson

Abraham Grill

Abraham Grill d.y. (1707-1768) var son till Abraham Grill d.ä. (1674-1725) och kom från den del av släkten Grill som tillhörde Stockholms köpmannaelit, den så kallade skeppsbroadeln. Han började sin karriär som svensk konsul i Helsingör 1733-1736 och gifte sig där 1735 med Anna Maria Petersen (1713-1754), också hon från en mycket välkänd köpmannasläkt i Stockholm och Göteborg. Familjen flyttade till Göteborg 1746 och Abraham Grill startade ett handelshus i staden. Han hade nära kontakter både med Carlos & Claes Grill i Stockholm och Anthony & Johannes Grill i Amsterdam. 1746 utnämndes han till direktör i Ostindiska kompaniet.

Grills handelshus stod för all kopparexeport som förekom i Göteborg. Det var inte ofta det förekom utan enbart vissa år. Exempelvis 1760 då Abraham Grill exporterade 100 ton. Dessutom exporterade firman mindre mängder järn, 140 ton 1752 och 180 ton år 1760. Sannolikt deltog Grill även i exporten av te då han vara mycket engagerad i Ostindiska kompaniet.

Abraham Grill hade många barn. Sonen Lorentz Grill (1737-73) blev hans partner 1761 och tog över firman vid faderns död 1768. Med nya partners fick firman då namnet Lorentz Grill, Petersén & Co. Sonen Claes Grill (1750-1816) slog sig ner som köpman i London 1770, där han blev generalkonsul år 1777. Han var delägare i firman Lindegren son & Grill. Anna Johanna Grill (1753-1809) var gift med kusinen Adolf Ulric Grill från Stockholm, dottern Christina Maria Grill (1739-1818) gifte sig så småningom med Gustaf Tham (1724-81), direktör i Ostindiska, nära vän och affärspartner med hennes bror, Jean Abraham Grill (1736-1792), superkargör och direktör i Ostindiska kompaniet. Dottern Anna Maria Grill (1747-1812) var gift med Fredrik Preiss (1734-88), kommissionssekreterare i Haag.

Abraham Grill d.y.

Abraham Grill d.y.