Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Handel

En massa nytt om rederier och redare

En mängd artiklar om sjöfart och rederier på 1800-talet har den senaste tiden lagts till på sajten. Dessutom har fler äldre artiklar om handelshus och personer kompletterats med uppgifter om deras rederiverksamhet och de fartyg de ägt och varit huvudredare för.

Det är idag den störst sajten med information om Göteborgs rederihistoria vad det gäller 1700-talet och 1800-talet.

Några av de artiklar som lagts till:

 

Advertisements

Hur blev kaffet en svensk dryck?

Kaffe beskrevs redan 1812 av en brittisk besökare, Thomas Thomson, i Göteborg som en dryck med stor spridning i det svenska folket. Dessutom var det svenska kaffet mycket gott i motsats till svenskt te:

It is but doing the Swedes justice to say that their coffee is excellent, greatly preferable to what is drunk in England. This is the more remarkable because the Swedes import all their coffee from Britain […] You can get coffee in the meanest peasant’s house, and it is always excellent […] Swedish tea is just as bad as their coffee is good. If an epicure could transport himself in a moment from one place to another, he would always drink his coffee in Sweden, and his tea in England.

Såväl tedrickande som kaffedrickande introducerade först i Göteborg där överklassen redan på 1750-talet drack te i stor utsträckning. Te kom egentligen aldrig att sprida sig till vanligt folk i Sverige i nån större utsträckning förrän långt senare,på 1970-talet. Det förblev huvudsakligen en dryck för de rikare.

Med kaffe blev det annorlunda. Den första dokumenterade kaffeimporten till Göteborg skedde år 1685 enligt GP vilket nog måste tas med en nypa salt för de påstår också att Karl XII och hans soldater tog kaffet till Sverige i slutet av 1700-talet (vilket ju är lite svårt då han vid den tiden varit död ett bra tag). Den verkliga historien om hur kaffet kom till Sverige och hur det kunde bli en folklig dryck är dock en helt annan, men den första lasten kom troligen någon gång i slutet av 1600-talet.

1750 var kaffe fortfarande mycket ovanligt i Sverige, även i Göteborg men på 1760-talet skedde ett genombrott för kaffe. Importen ökade kraftigt och kring år 1800 var konsumtionen i främst Göteborg omfattande. Ungefär hälften av alla hushåll i Göteborg beräknas ha druckit kaffe vid denna tid och drycken var spridd i alla samhällsklasser. Mellan 1800 och 1850 slog sedan kaffet igenom på bred front i Sverige då även landsbygdens invånare började dricka den svarta drycken. Kaffe dracks i motsats till te av alla grupper i samhället och en orsak till detta tycks ha varit att kaffet var billigare. Orsaken till detta tycks ha varit ökad odling och konkurrens.

År 1700 odlades kaffe bara på Arabiska halvön och Afrikas horn. En kort tid därefter lyckades nederländarna börja odla kaffe i såväl Ostindien som Västindien. Västindien och Sydamerika kom snart att bli det stora odlingsområdet. På 1700-talet importerades kaffe till Sverige främst från Nederländerna och Frankrike. Det producerades främst på slavplantager i deras västindiska kolonier. I samband med Napoleonkrigen och kontinentblockaden i början av 1800-talet gick Storbritannien och USA:s handel med kaffe via Göteborg vilket bidrog till att kaffepriserna sjönk kraftigt i Sverige.

Under kontinentalblockaden skapades också en direkthandel mellan Sverige och Sydamerika, framförallt Brasilien. Järn exporterades från Sverige och kaffe blev en naturligt returlast tillsammans med socker.  Med ökad produktion av kaffe i framförallt Brasilien och mer kaffe som returlast sjönk priserna. Förutsättningarna för att kaffe skulle bli en dryck för alla var med andra ord betydligt bättre än för te. Te importerades bara från Kina och där fanns ingen marknad för svenska produkter. Ostindiska Kompaniets avvecklades i början av 1800-talet därför att verksamheten inte var lönsam och därefter förekom ingen direktimport av te i Sverige. Te förblev dyrt.

Källa: Leos Müller, Kolonialprodukter i Sveriges handel och konsumtionskultur 1700-1800, Historisk Tidskrift 124.2, 2004

Grubb – två familjer utan känd släktskap

Del 30 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Vilhelm Mikaelsson Grubb (1688-1753) var handelsman och politiker. Han var gift med Maria Catharina Ekman, (-1762), dotter till direktören vid Barnängens klädesfabrik, kommissarien Hans Ekman (1667-1741) och Catharina Christina Lagerstedt (1683-1724). Hennes syster Juliana Lagerstedt (-1722), var enligt vissa uppgifter gift med  en Michael Nilsson Grubb, som dock inte kan vara identisk med direktören i Ostindiska kompaniet,  i dennes första gifte. Kanske var denne kusin till Nils Grubb (1694-1749), far till den Michael Grubb som blev direktör i Ostindiska kompaniet (se nedan).

Ovan nämnde Michael Nilsson Grubb var i sitt andra gifte gift med Anna Maria Schmeer (1702-88). Hennes bror var Johan Henrik Schmeer (1697-1768), grosshandlare. Hans döttrar med Hedvig Dorotea Spalding (1703-65) var Anna Maria Schmeer (1733-84), gift med Jacob Schutz (1709-72), direktör i Ostindiska kompaniet åren 1770-72, Christina Charlotta Schmeer (1735-84), gift med Daniel Pettersson (1720-1802), borgmästare i Göteborg och Hedvig Schmeer (1737-91) gift med ägaren till Uttersbergs bruk Johan Wegelin (1711-89). Daniel Petterssons bror, Johan Fredrik Pettersson, var superkargör i Kanton för Ostindiska kompaniet.

Vilhelm Grubb ägde ett stenhus vid Skeppsbron och ett vid Stortorget, 9/32-delar av ett sockerbruk, saltbodar vid Södra Bergen, malmgård och kvarngård vid Skinnarviken, trädgårdstomt vid Hornsgatan, stall med vagnbod vid Munkbron samt Farsta skattehemman, Hökarängen och Aspviken, samtliga i Brännkyrka. Som handelsman samarbetade han mycket med Henrik Hahr.

Alla Vilhelm Grubbs döttrar kom att gifta sig med rika och betydande män. Catharina Christina Grubb (1723-1777) var gift med direktören i Ostindiska Kompaniet Niclas Sahlgren (1701-76) i dennes andra gifte. Maria Catharina Grubb (1726-1783) var gift med grosshandlaren William Tottie (1705-66) i dennes första gifte. William Tottie var bror till den mer kände Charles Tottie 1703-76). Tredje dottern Wilhelmina Grubb (1728-62) var gift med en annan direktör i Ostindiska, Nils Ström (1714-1783) i dennes första gifte. Magdalena Grubb (1732-1802) var gift med Olof Ström (1716-74), bror till Nils Ström och Ulrica Grubb (1733-84) med Volrath Tham (1721-82), superkargör i Ostindiska kompaniet. Nils och Olof Ströms mor var Anna Elisabeth Sahlgren (-1733), syster till ovan nämnde Niclas Sahlgren och systrarna till till de två bröderna Ström var gifta med andra mäktiga i Ostindiska kompaniet.  Hans Wilhelm Grubb (1724-98), son till Vilhelm Grubb, var gift med en kusin till bröderna Ström, Emerentia Eleonora Ström (1733-1806).

Hur de olika medlemmarna i familjen Grubb eventuellt var släkt är inte känt mer än att den förstnämnde Michael Nilsson Grubb (vars släktskap till den andre Michael Grubb i Ostindiska förefaller oklar) var svåger med Vilhelm Grubbs svärfar som nämnts ovan. Sannolikt finns det kopplingar mellan dem alla då Nils Grubbs son Michael Grubb (1728-1808) samarbetade nära med Jacob Hahr (1727-85), son till Henrik Hahr, när de båda två var superkargörer för Ostindiska kompaniet i Kanton och dessutom var de båda kompanjoner med Jean Abraham Grill (1736-92) och sysslade med privat handel i stor omfattning. Bland annat deltog man i opiumhandeln med Kina.

En del uppgifter gör gällande att Michael Grubbs mor Gunilda Grubb var syster till Vilhelm Grubb,  men det förefaller vara en falsk uppgift.

Gunilda Grubb var sångförfattare och pietist och Michael Grubbs far Nils Grubb var inspektor vid järnvågen i Stockholm. Modern härstammade från Norrlandssläkten Grubb och Bureätten liksom fadern. Hans syster var Catharina Elisabet Grubb. Michael Grubb var en av dem som grundade det första svenska handelskontoret i Kanton, och var från 1766 en av Ostindiska kompaniets direktörer, under den tredje oktrojen, och han hade posten till 1770 då han gick i konkurs och tvingades lämna direktionen. Tre gånger ledde hans våghalsiga och riskfyllda affärer till att han måste göra konkurs. Under åren som det gick bra för affärerna ägde han Garphyttans bruk och alunverket i Latorp. De två bruken övertogs 1776 av familjen Grill. Under åren som direktör adlades Michael Grubb med namnet af Grubbens.

Baltzar Grubb (1725-66), var sannolikt bror till Michael Grubb men Gösta Hahr anger i boken om Hinrich Hahr som utgavs 1966 att han var son till Mikael Nilsson Grubb, var också engagerad i Ostindiska kompaniet. Som kapten på fartyget Riksens Ständer under resan 1760-62. På resan var Henrik Wilhelm Hahr (1724-94), bror till Jacob Hahr, superkargör tillsammans med David Sandberg, Chr. Hinr. Braad, Magnus Borgman och B. Fr. Ritterberg. Baltzar Grubb var också kapten på Prins Carl under resan till Kanton 1758-59 då Michael Grubb,  Christian Tham och Joh. Fredr. Pettersson var superkargörer och på Enigheten 1754-55 med Olof Ström, B. Borgman och Peter J. Berenberg som superkargörer.

Michael Grubb (af Grubbens) var i sitt första gifte gift med Beata Christina Kijk, dotter till bergsrådet J.J. Kijk och Christina Bladh. Christina Bladh var faster till Peter Johan Bladh (1746-1816), bl.a. superkargör i Ostindiska kompaniet med placering i Kanton 1777-84. Peter Johan Bladh var också kusin till superkargören Carl von Heland. Michael af Grubbens son, i andra äktenskapet med Sofia Elisabeth Wasz, Nils Wilhelm af Grubb var kirurg som var verksam både civilt och i marinen, och blev provinsialkirurg i Stockholms län och assessor. Hans fru var Sofia Magdalena von Heland.

Maister – exportörer

Den näst störste exportören i Stockholm år 1730 var William Maister (1701-76 eller 66) med 10% av det totala exportvärdet och 11% av järnexporten. Större var endast huset Grill när det gäller den totala exporten. När det gäller järnexporten var Maister störst.

Järnexport från Stockholm 1730, ton

Maister, 2 800
Grill, 2 200
Jennings, 2 000
Worster, 1 500
Kierrman, 1 100
Lefebure, 900

Därnäst följde i storleksordning på järnexporten Wordworth, Montgomery, Ström och Plomgren.

Till en början var William Maister kompanjon med någon från familjen Grundy i firman Grundy & Maister, därefter med någon Henworth (Maister & Henworth), men 1739 uppges han vara kompanjon med John Reid och firmans namn är då Maister & Reid. 1740 hade Maisters andel av den totala exporten minskat till 5%. Huvuddelen av exporten var stångjärn. William Maister var en yngre son till William Maister (-1716) och Lucy Rogers (-1704) i hennes andra gifte (tidigare gift med George Dickinson). Den äldre William Maister var sheriff of Hull och parlamentsledamot (MP) för samma stad. Ända fram till 1745 var William Maister en av de största järnexportörerna i Stockholm. 1750 blev han ägare till Stockfors, Hinkaböle och Malms gårdar i Finland. Detta då han var en av fordingsägarna i den tidigare ägarens konkurs.

Samtidigt som William Maister var verksam i Stockholm var hans farbror Henry Maister (-1739) verksam i Göteborg där han i firman Henry Maister, Henworth & Co var en av de största järnexportörerna med 7,6% av exporten från Göteborg år 1730, Grundy (Grundy & Ridout) stod för 16,5% medan Mowld (Thomas Mould & Co) stod för 14,4% för att nämna andra handelshus med anknytning till Hull. Efter Henry Maisters död övertogs firmans verksamhet av Vincent Beckman (-1772).

Maister House i Hull

Maister House i Hull

William Maisters bror Henry Maister (1699-1744) blev sheriff of Hull år 1729. Denne Henry Maister blev senare också MP för staden Hull. Henry Maister var gift med Mary Tymperon (-1725) i sitt första gifte och med Mary Cayley (-1743) i sitt andra. Brodern John Maister (1702-) tycks ha varit firmans faktor (representant) i Helsingör.

Familjen Maisters verksamhet i Sverige tycks vara det som grundlade de handelskontakter som låg bakom den stora svenska järnexporten till just Hull under 1700-talet. Även familjen Hall i Göteborg spelade en stor roll för detta. Den allra yngste brodern, Nathaniel Maister (1703-1772), var den som skötte om familjens handelsverksamhet i hemstaden. Den viktigaste varan som importerades av firman var järn och den viktigaste exportvaran var spannmål. Bröderna Maisters syster Elisabeth Maister (1700-66) var gift med William Henworth (-1733) från London som sannolikt var Henry Maisters affärskollega i Göteborg.

Efter Nathaniel Maisters död så tog Henry Maisters son Arthur Maister (1737-1791) över firman. Han hade från 1754 och fram till dess varit verksam som handelsman i Sankt Petersburg där också brodern William Maister (1731-58) var verksam. Vid Arthur Maisters död tog den äldste sonen, Henry Maister (-1812), som inte tidigare varit intresserad av firmans verksamhet över. En tid i sin ungdom var han firmans representant i Hamburg, men återvände 1754 till Hull.

Familjen Maister blev både genom arv och köp stora markägare i Hull-området.

Another well-known large estate was that of the Maisters, who through a fortunate gentry marriage inherited property in Owstwick, Burton Pidsea and Bempton from the Tymperons , to which they added their own purchases in Winesread, Ottringham, Weeton, Welwick, Skeffling, Patrington and Wood Hall. The Winestead and Patrington land alone was worth over £ 100,000 at the end of the century.

Maisters dominerande roll för järnimporten till Hull i början av 1700-talet kom senare att övertas av Mowld & Williamson som sannolikt köpte större delen av järnet från John Hall & Co.

Turitz och Meeths – varuhusen

Del 5 av 12 i serien Finansfamiljer i Göteborg

Herman Gustaf Turitz (1884-1957) var en pionjär inom den svenska varuhushandeln som år 1909 startade American Bazar i Göteborg. 1913 köpte han konkurrenten Grand Bazar och 1918 bildade han grossistföretaget AB Turitz & Co tillsammans med Henning Schlasberg i Landskrona. Efter att ha tagit upp en ny affärsidé, den så kallade enhetsprisidén, köpte AB Turitz & Co upp de andra bolagen som Turitz ägde och Nordiska Kompaniet (NK), ägt av familjen Sachs gick in som ägare i företaget vid sidan av familjen Schlasberg och H.G. Turitz. NK ägde 50% av aktierna vid detta tillfälle och samma år bildades också dotterbolaget Enhetspris AB Epa. Redan 1934 hade EPA 11 varuhus i Sverige och var en succé (min farmor städade på ett av varuhusen, det förutvarande American Bazar på Andra Långgatan i Göteborg, idag en porraffär). Totalt fanns sistnämnda år nästan 2000 anställda i AB Turitz & Co inklusive dotterbolag.

1932 sålde Schlasbergs sina aktier i Turitz & Co och 1940 tvingades Turitz avgå som direktör. Familjen Sachs tog nu makten och placerade Josef Anér som direktör i bolaget. AB Turitz & Co kontrolleras från 1841 av familjerna Sachs och Wallenberg och i styrelsen sitter Otto Lybeck, Josef Sachs, Christian Günther och Ragnar Sachs. 1969 köptes företaget av AB Nordiska kompaniet och blir dotterbolag i den koncernen.

HG Turitz blev inte sysslolös när han tvingades bort från det företag han grundat. Istället startade han ett nytt bolag, HG Turitz AB, och köpte upp varuhusföretaget Ferd. Lundquist & Co där han tillsatte Bertil Thorburn, från en bohuslänsk handelsfamilj, som VD. 1918 blev Ferd. Lundqvist ombildat till aktiebolag. Bertil Thorburn, som dessutom är far till Dan Olssons (Stena) fru Jane, kvarstod som VD i Ferd. Lundqvist till 1947 och blev styrelseordförande år 1955 efter HG Turitz. Ferdinand Lundqvist är det som idag är NK i Göteborg efter att även detta bolag köpts upp av AB Nordiska Kompaniet år 1971. Det varuhus som står på platsen idag byggdes 1971.

AB Herman Meeths var ett annat stort varuhusföretag som bildades av handelsmannen Herman Meeths och hans kompanjon August Vollmer år 1864. Meeths var dessutom en av 1920-talets större riskkapitalister genom att han tillsammans med dåvarande Stockholms Handelsbank (SHB) kontrollerade bolaget AB Axel Christiernsson, idag och under större delen av sin historia ett litet företag i smörjoljebranschen, men under en tid ett riskkapitalbolag (emissionsbolag) med stora intressen i skogsindustri och liknande. Intressen som kom att avvecklas i krisens 1930-tal. Varuhusföretaget hade 1964 cirka 700 anställda och köptes då upp av Åhlén & Holm för att året efter slås ihop med köparföretaget. Meeths i Göteborg las så småningom ner som varuhus men byggnaden används fortfarande till en mängd aktiviteter och inrymmer också en mängd olika affärer. Det är den absolut vackraste varuhusbyggnaden i Göteborg.

Familjen Turitz tycks ha hört till de familjer som på 1970-talet flyttade till England för att undkomma skatter och en ättling, Jonas Turitz, har återvänt till Göteborg år 1987 där han dyker upp som säljchef på Bergsala AB (Svenska Nintendo) år 1999. Av familjen Meeths hittar jag inga spår.

Övriga källor (utöver redan nämnt och länkat):
Artur Attman, Göteborgs
Stadsfullmäktige 1863-1962
, 1963
Industriverkets utredning SIND 1980:5
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987

Kvinnliga företagare på 1700-talet

Kvinnliga företagare var relativt ovanligt på 1700-talet, men inte helt okänt. Intressant är att de tycks ha varit vanligare i Göteborg än i andra större köpmansstäder i Sverige. Speciellt i jämförelse med Stockholm faktiskt. En tidiga kvinnliga företagare under 1700-talet var Ingela Hammar (1692-1729), mer känd som Ingela Gathenhielm då hon i sitt första äktenskap var gift med den kände kaparen (kungligt utsedd sjörövare) Lars Gathenhielm (1689-1718).

När Lars Gathenhielm dog övertogs hans verksamhet av änkan Ingela Gathenhielm (1692-1729), född Hammar. Hon var dotter till Onsalaredaren Olof Hammar. Detta gällde såväl repslagarbanan (där Bangatan nu finns) rederiverksamheten som kaperiet. Det senare upphörde dock år 1720. Ingela Gathenhielm fortsatte driva företagsverksamheten intill sin död, men Gamla varvet fråntogs henne år 1720. Hon gifte om sig med överstlöjtnant Isaac Browald år 1722 och bosatte sig med honom på hans gods Lerjeholm. Ingela och Lars Gathenhielm hade flera barn, men de dog alla i unga år utom Anders Gathenhielm (1714-68). Denne var dock aldrig en aktiv företagare eller handelsman.

Ingela Gathenhielm var väl att betrakta som en företagare i den mindre skalan, men det fanns en del andra kvinnliga företagare vid samma tid. Sara Herwegh (-1729), änka efter Nils Persson (-1703) och mor till Niclas Sahlgren och Jacob Sahlgren drev efter mannens död hans handelsverksamhet vidare. 1715 var Sara Herwegh en av de rikaste personerna i Göteborg. Under Sara Herweghs ledning och namn var firman en av de största järnexportörerna i Göteborg fram till år 1730 (då drevs verksamheten av dödsboet). Större järnexportörer var bara hennes svärson Hans Olofsson Ström och två brittiska handelsmän, Thomas Grundi och Thomas Mould. En annan stor kvinnliga företagare på 1700-talet, kanske den största var Birgitta Sahlgren (född Ekmarck, 1694-1777) som var gift med Jacob Sahlgren (-1736), Birgitta Sahlgren, svärdotter till Sara Herwegh, död övertog driften av hans siokerbruk inklusive den handelsverksamhet som medföljde.

Birgitta Sahlgrens sockerbruk i Gamlestaden var det största i Göteborg såväl som i Sverige och hade fram till mitten av 1770-talet bara en konkurrent i Göteborg, Niclas von Jacobsons sockerbruk. 1770 och 1771 producerade detta sockerbruk för större värden av Sahlgrens bruk. Även 1765 och 1766 var produktionen vid Jacobsons sockerbruk ungefär densamma som vid Sahlgrens bruk.  Från mitten av 1770-talet fanns ytterligare ett sockerbruk i Göteborg, Liseberg. 1792 brann Jacobsons sockerbruk ner och återigen fanns bara två bruk.

Genomnsittlig sockerproduktion (årsmedeltal) i Göteborg åren 1751-55 för Sahlgrens bruk och 1752-55 för Jacobsons bruk var 356 840 skålpund socker respektive 147 650 skålpund. 1765 stod Sahlgren för 50,5% av sockerproduktionen i Göteborg, 1766 för 50,8%, 1770 för 48,8% och 1771 43,9%. resterande produktion svarade det jacobsonska bruket för.

Under hela perioden som Birgitta Sahlgren drev sockerbruket var hon den värdemässigt största importfirman i Göteborg med en import värd 24 800 dsm år 1752, 31 100 dsm år 1770 (10% av totalimporten till Göteborg värdemässigt, oräknat varor som reexporterades) och 1777 43 5000 rdr (cirka 10%). Under en period av närmare 40 år udner 1700-talet drev alltså Birgitta Sahlgren det största industriföretaget i staden såväl som en av de allra största handelsfirmorna. Noterbart är att Birgitta Sahlgren inte handlade med något annat än socker som importerades från Frankrike, Nederländerna och Storbritannien. Konkurrenter som största importfirma var främst Niclas von Jacobson (också främst socker), Christian Arfvidsson och år 1777 Peter Ekman (III).

Birgitta Sahlgrens (Ekmarck) syster Catharina Ekmarck (1701-75) var gift med Jöns Holst (-1747) som också hade en stor importfirma, näst störst i Göteborg år 1730. Om hon drev vidare efter makens död är oklart, men ganska sannolikt.

En annan samtida kvinna som drev ett framgångsrikt handelsföretag var Cornelia Hall (f. Åkesson, 1716-88), änka efter Benjamin Hall (-1748) och mor till senare mycket kände John Hall d.ä., ägare av Göteborgs största handelsfirma under slutet av 1700-talet. Hon övertog den handelsrörelse som startats av mannen Benjamin Hall vid dennes död. År 1752 var hon en av Göteborg större järnexportörer med en export av 1 000 ton. Hon gifte sedan om sig med Johan Fredrik Ström (1731-81), kusin till ovan nämnde Hans Olofsson Ström.

Som synes är 1700-talet fullt med kvinnliga företagare och ofta handlar det om att kvinnligt företagande var vanligt inom viss släktgrupper, som den ovan behandlade gruppen kring familjerna Sahlgren och Ström. En annan släktgrupp med kvinnligt företagande i flera generationer är den som grupperar sig kring familjen Wetterling:

1699 gjorde Jacob Jürgensson en hejdundrande konkurs, den största dittills i Göteborgs historia. Hans svärföräldrar gjorde honom därför arvlös och istället kom hans fru Maria Jürgensson att ärva sina föräldrar Matthias Assmundsson och Brita Hansdotter. Brita Hansdotter hade för sin del övertagit mannens affärer när denne dog 1706. När Brita Hansdotter dog 1737 övertog Maria Jürgensson handelsfirman. Vid hennes död övertogs firman av svärsonen Daniel Wetterling (1702-60) gift med Maria Justtina Jürgensson (1713-1773). Den sistnämndas syster Anna Elisbeth Georgina Jürgensson (1716-) var gift med handelsmannen Hans Ellgren (-1759 el. 69).

Vid Daniel Wetterlings död övertogs handelsfirman av änkan och hon drev den vidare till sin död då firman övertogs av de tre döttrarna Anna Elisabeth Wetterling (1745-?), Ewa Maria Wetterling (1746-87) och Britta Charlotta Wetterling (1749-76). Den fjärde systern Justina Regina Wetterling (1749-1810) var gift med Olof Kihlbaum som hade egen handelsfirma och den femte systern Jacobina Margareta Wetterling (1755-63) var redan död.

Daniel Wetterling hade också två söner, Daniel D:son Wetterling (1736-88) och Johannes D:son Wetterling (1740-1804). De drev egen affärsverksamhet och framförallt Johannes D:son Wetterling var en framgångsrik handlare med stor verksamhet inom sillnäringen och med sill- och tranexport.

[…]

1777 gifte sig Peter Militz (1752-1809) med Ewa Maria Wetterling efter att i tre år arbetat i systrarnas handelsfirma, 2 år för Johan Seidenzopf och i 4 år innan dess arbetat åt Olof Kihlbaum samt dessutom i fadern Johan Gustaf Militz firma. Peter Militz som övertog ledningen i firman utvidgade verksamheten till exportaffärer, var ägare till sillsalterier och trankokerier, som exemplvis Södra Bockeskär i Torslanda och handlade med sill, tran och salt såväl som med andra varor.

Under hela perioden från 1699-1777 drevs den Wetterlingska handelsfriman av kvinnor åren 1706-46 och 1760-77, dvs 57 av 78 år. 1746 var Maria Jürgenssons dödsår och 1760 Daniel Wetterlings. Även tidigare på 1600-talet var det vanligt att kvinnor i Göteborg drev handelsverksamhet. Hur det kunde se ut i familjernaValck, Thornton och von Minden har Christian Dalhede skrivit i boken Viner, Kvinnor och Kapital från 2006.

Till slut har vi också Dorothea Elisabeth Matzen (1746-1829), änka efter Gustaf Bernhard Santesson (1739-90) som framgångsrikt drev familjeföretaget G.B. Santesson & Söner vidare tillsammans med en man vid namn Bredberg och senare tillsammans med sonen Berndt Harder Santesson (1776-1862). Den senare övertog så småningom, sannolikt strax före eller vid moderns död, firman tillsammans med kompanjonen A.M. Prytz. Under Dorothea Elisabeth Matzen expanderade firman till att bli en av Göteborgs största med en rad olika verksamheter som sockerbruk, import av socker och salt, sillsalterier, trankokerier och grytgjuteri.

Det var dock inte bara i Göteborg det fanns kvinnliga företagare under 1700-talet även om det tycks ha varit vanligare i västkuststaden än på andra håll. En sådan kvinna var Caroline Gother som  Marja Taussi Sjöberg skrivit en bok om, Släkten, pengarna och Caroline Gother. Hon övertog en förmögenhet och bruk från släktingar och drev verksamheten vidare i egen regi:

1797 köpte Lars Reimers Kilafors bruk i Gästrikland tillsammans med svågern Karl-Gustav Netzel för att några år senare bli ensam ägare. Vid hans död övertogs bruket av änkan. 1818 blev Johan Henrik Peterson, gift med en brorsdotter till Lars Reimers delägare. Lite senare tog denne in gävleköpmmannen P.C. Rettig som delägare varefter bruket övergick i den släktens ägo.

Han var gift med Jeanne (eller Johanna) Gother, syster till affärskvinnan Caroline Gother (1761-1836) som också blev Lars och Jeanne Reimers arvtagare. Dessa två var döttrar till Engelbert Gother som dog bankrutt år 1775. Genom arvet från paret Reimers blev Caroline Gother en av Sveriges rikaste personer. Engelbert Gother (1708-75) var son till Engelbrecht Gother och Elisabet Dotheen och var gift med Maria Elisabeth Bedoire (1726- 1783), dotter till Frans Bedoire (160-1742), en av de ursprungliga direktörerna i Ostindiska kompaniet. Engelbert Gother var bl.a. direktör för Rörstrands porslinsfabrik och var talman vid riksdagen i Norrköping 1769-1770. Han ärvde Kristinehovs gård på Södermalm av sina föräldrar.

En kvinna med anknytning till den ovan nämnda släktgruppen Valck-von Minden-Thornton var Elisabeth Marcus (-1719), änka efter Daniel Joensson Ekman (1632-959. Hon drev makens järnhandels verksamhet i Vänersborg vidare vid maken död. 1705 var hon en av de största järnhandlarna i Vänersborg med 7 514 skeppund järn transiterat vida järnvågen i Vänersborg. Det totala mängden järn som vägdes i Vänersborg detta år var 16 622 skeppund. Tillsammans med sönerna Peter Ekman (I) och Anders Ekman samt svärsonen Bengt Haller stod familjen Ekman för 23,8% procent av järnet som vidaretransporterades via Vänersborg det året. 1715 var andelen 22,9%. Köpare i Göteborg av järnet från familjen Ekman var bland annat familjerna Valck och von Mindens handelsföretag.

Elisabeth Marcus investerade även i sågverksverksamhet vid Trollhättefallen och ägde 1714 en såg. Sonen Peter Ekman ägde tre och Anders Ekman en. Detta motsvarde 23% av antalet sågar i Trollhättan (totalt fanns 22 stycken). Johan Zander, en handelsman kopplad till familjerna Valck och von Minden var en av dem som köpte trävaror från familjen Ekman i Väneersborg.

Vid Peter Ekmans död övertogs hans verksamhet av änkan Regina Lind. Sonen till Peter Ekman och Regina Lind, Peter Ekman (II) flyttade till Göteborg, gifte sig med Johanna von Minden och blev en stor trävaruhandlare och exportör.

I Stockholm hittar jag under 1700-talet faktisk inte en enda kvinna som tillhör de ledande handelsmännen och affärsmännen under 1700-talet. Bland aktiva bruksägare hittar jag däremot fler än Caroline Gother, exempelvis Margaretha Elisabeth Ahlbom på Landfors, Maria Cederborg på Gisslarbo och Greta Lisa Ehrenswan på Gålsjö bruk.

Man kan fråga sig varför det var så mycket vanligare i Göteborg med kvinnliga företagare på 1700-talet än i Stockholm (om det nu är så). En generell förklaring kan vara att Göteborg var en frihetligare och liberalare stad som inet brydde sig så mycket om all lagar som kom från Stockholm. Exempelvis tilläst utlänningar ofta vara handelsmän i staden utan att de hade tillstånd (burskap), judar bosatte sig och var verksamma i staden innan det var lagligt, smuggling av te var en central verksamhet för många handelsmän i staden osv. Det fanns förmodligen många saker som samverkade till att göra Göteborg till en friheltigare och liberalare stad. Något som även kvinnor alltså kudne ha nytta av.

Andra källor:
Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1951
Arne Munthe, Släkten Ekman, 1958
Gudrun Nyberg, Grosshandlare Peter Militz, 2010
Christina Dalhede, Viner, Kvinnor, Kapital, 2006
G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923

Ostindiska kompaniet var inte ett bolag utan minst fem

Del 17 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Det Svenska Ostindiska Kompaniet behandlas oftast som om det vore ett och samma bolag hela tiden mellan 1731 och 1813. Men juridiskt var det inte så. De fem olika bolag som avlöste varandra under denna tid hade visserligen alla samma namn, Svensk Ostindiska Compagniet (SOIC), men varje så kallad oktroj var egentligen ett nytt bolag. Dessutom verkade de olika bolagen i praktiken överlappande. Speciellt tydligt är detta med den 4 och den 5 oktrojen. Den fjärde oktrojen löpte ut 1806 men kvarstod några år till då ekonomin var i oreda. 1809 förklarades den 4:e oktrojen i konkurs och 1811 var konkursen klar. Under tiden hade den femte oktrojen startat år 1806. Denna kom dock aldrig att skicka några skepp till Ostindien överhuvudtaget och upplöstes redan 1813, bara två år efter att den fjärde oktrojen slutligen avvecklats. Dessutom bör man inkludera det österrikiska Oostende-kompaniet i en historik över SOIC då detta företag i praktiken var en föregångare till det svenska bolaget.

Men det var faktiskt ändå mer invecklat än så. Under den första oktrojen mellan 1731 och 1746 så kunde man investera i varje enskidl reas. Delägarna i lasten var alltså lite olika beroende på vilket skepp och vilken rtesa det var. Dessutom hade alla i besättningen rätt att ta med sig eget gods, så kallat pacotillgods. På detta kunde man tjäna sig en rejäl hacka. Olika personalkategorier fick betalt på olika sätt, kaptener och styrmän hade grundlön plus så kallade privilegiepengar som infördes när man förbjöd pacotillgods. Timmermän hade också grundlön plus privilegiepengar, men mycket mindre än kaptenerna och styrmännnen. Ombord fanns också köpmän, de så kallde superkargerna eller superkargörerna med assistenter och skeppsskrivare. Superkargerna hade ingen fast lön utan hade betalt i procent av lasten.

De flesta av superkargerna i början av bolagets existens liksom direktören Colin Campbell hade tidigare arbetat för Oostendekompaniet, för holländska ostindiska kompaniet (VOC) eller för British East India Company (BEIC).  Man kan utifrån vilka som återexporterade ostindisk varor se vilka personer som förmodligen ägde andel i lasten på de olika fartygen. När det gäller den första resan till Kanton med fartyget Friedericius Rex Sueciae 1732-1733 så var dessa personer Charles Pike, Niclas Sahlgren, Hugh Campbell, Colin Campbell, Hugh Ross, Thomas Mawld, Frans Martin Luuth och Erik Nissen. Superkargörer på resan var Colin Campbell, Charles Graham, Charles Morford och John Pike. Superkargörer fick mellan 0,25% och 2,5% av förtjänsten på lasten. Kapten var Gustaf Trolle (senare adlad af Trolle). Kända investerare i den andra resan, till Indien med Ulrica Eleonora, var Charles Barrington, Hugh Campbell, Colin Campbell, Magnus Lagerström, Niclas Sahlgren, Theodor Ankarcrona och Laurents Bagge. Avkastningen på insatt kapital var 46,5%.

På den 8:e resan, som genomfördes av två fartyg, Friedericius Rex Sueciae och Riddarhuset 1740-42 så är de procentandelar som superkargörerna hade kända.  Charles Irvine hade  1,5%, James Moir 0,8%, Jacob Utfall (okänt, men fömodligen 0,3% bedömt utifrån vad andra tredjesuperkarger hade) och Peter von Kampe 0,25%. Dessa var alla på Riddarhuset. Superkargerna på Friedericius Rex Sueciae var Auguste Tabuteau som hade 2%, AJ Flanderin 1,25%, John Metcalfe 0,75% och Nils Ström 0,62%.  Superkargörerna såväl som SOIC deltog ocksp i den interna asiatiska handeln när de var i Asien. Ofta inbringade denna handel stora belopp, men inte mycket är känt om den. Men svenska fartyg anlöpte ofta Batavia som var en känd omlastningshamn för opium. Att smuggla opium till Kina var en mycket lönsam affär och förmodligen deltog flera svenska superkargörer i denna handel. Speciellt under den tredje oktrojen blev detta vanligt då superkargörerna då fick lov att stanna kvar flera år i Ostasien.

I 10:e resan, som genomfördes av fartyget  Drottningen av Sverige, så satsade 24 personer pengar. Huvuddelen av pengarna (633 921 dlr smt av totalt 731 121) satsades dock av fyra personer, Colin Campbell, Hugh Campbell, Niclas Sahlgren och Charles Pike. Resan gav hela 105% i utdelning på satsat kapital och kom att bli Ostindiska kompaniets enskilt lönsammaste resa.

Totalt satsades 10 413 985 dlr smt under de 8:e till 15:e resorna. Försäljningen av varorna inbringade  24 648 425 dlr smt. Av detta gick 1 641 496 dlr smt till provisoner och arvoden, 3% av detta gick till direktörerna i bolaget och 5% till alla superkargörer. Investerarna fick tillbaka sitt kapital plus utdelningar på 4 700 106 dlr smt, en avkastning på cirka 45%. Totalt beräknas den första oktrojen ha gett en vinst på cirka 30%. Utöver det tillkommer sen löner och provisioner till superkarger, direktörer, kaptener och andra. Dessutom tjänade folk pengar på egen handel och det var förmodligen inga småsummor då besättningarnas egen andel av lasten kunde uppgå till 30% av hela fartygets last under vissa resor innan detta system (pacotill) förbjöds.

Direktörer i den första oktrojen var vid starten Colin Campbell (1686-1757), Frans Bedoire (1690-1742) och Henrik König (1686-1736). Frans Bedoire avgick redan 1732 och ersattes av Volrath Tham (1687-1737) som i sin tur ersattes av Niclas Sahlgren (1701-76) året efter. Vid Henrik Königs död inträdde Theodor Ankarcrona (1687-1750) som direktör i bolaget. Även Charles Pike och Hugh Campbell var direktörer från 1737. Sekreterare under den första oktrojen var Magnus Lagerström (1691-1759). Första oktrojen avslutades efter att det sista fartyget kommit hem 1748. Då hade andra oktrojen redan varit gång nästan två år.

Under den andra oktrojen (1746-1766) fortsatte systemet med utdelning efter varje resa fram till år 1753 då en omvandling skedde till ett aktiebolag. Minsta aktiepost var 500 riksdaler och det är inte känt hur mycket aktier som tecknades eller vilka alla aktiägare var. Säkerligen tillhörde direktörerna i bolaget liksom sekreteraren och en del andra hägre tjänstemän investerarna. Med all sannolikhet så tillhörde en del av superkargerna de som köpte aktier liksom grosshandlare och handelsmän i Stockholm såväl som Göteborg. Andra oktrojen föregicks av förhandlinagr då olika grupper av affärsmän lade olika bud för att få ta hand om monopolet för den ostindiska handeln. En grupp leddes av de gamla direktörerna i Göteborg, Campbell, Ankarcrona och Sahlgren, en annan av stockholmsfirman Abraham och Jacob Arfwedsson & Co samt en tredje av  Carl Broman (i handelshuset Grill) och firman Anders Plomgren & Co. Efter en tids förhandlingar anslöt sig Broman och Plomgren till göteborgarna och dessa tog hem monopolet.

Direktörer från start blev Colin Campbell, Niclas Sahlgren, Theodor Ankarcrona, Magnus Lagerström, Anders Plomgren (1700-66), Carl Broman d.y. (1703-84) ochAbraham Grill (1707-68). Vid Theodor Ankarcronas död inträdde Axel Rutger Sparre (1712-51) (släkt med Sahlgren) som direktör. Han blev inte långvarig utan dog året därpå och ersattes  av Claes Grill (1705-67). 1753, samma år bolaget ombildades till aktiebolag, blev Jakob Jeansson von Utfall (1715-91) direktör, 1757 Gustaf Kierman (1702-66) och John Wilson. Wilson kan nog ses som ersättare för Colin Campbell. 1760 inträdde Herman Petersen (1713-65) (förmodligen ersättare för Lagerström) och Johan Henrik Lefebure (1708-67), 1762 Peter Teodor König (1718-1802) samt Nils Ström (1714-83).

Flera av de som inträdde som direktörer efter 1753 var sådana som tecknat aktier i bolaget. Kända participanter (aktieägare) var Erland Broman (bror till Carl Broman d.y.), Fredrik GyllenborgGustaf LöwenhielmThomas Plomgren (bror tillAnders Plomgren), Anders Nordencrantz, Claes Grill, Johan Henrik LefebureGustaf Kierman, Axel Rutger Sparres arvingar, Jacob Jeansson von Utfall (rik bl.a. på grund av kaperiverksamhet i familjen), Nicolas Sandberg och Jacob Schutz. I slutet av den andra oktrojen blev det tillåtet att ha fasta superkargörer i Kanton. Från 1762 var Jean Abraham Grill placerad där och han stannade till 1768. Michael Grubb var också där vis samma tidpunkt.

Under den andra oktrojen var avkastningen på investerat kapital ungefär 17,5% per år, dvs betydligt lägre än under första oktrojen, men ändå en rejäl vinst kan man nog säga. Sekreterare under andra oktrojens tid var Sven N Wenngren.

Inför förhandlingarna om den tredje oktrojen dök det återigen upp budgivare som inte fanns bland de gamla direktörernas skara. Ledande i denna grupp var  handelsmannen Robert Finlay (1719-85) och den rike Fabian Löwen (1699-1733) som gift sig till en förmögenhet. De kvarvarande direktörerna i den andra oktrojen lade inget bra bud på att få ett nytt monopol i 20 år och dessutom var flera av dem, exempelvis Claes GrillHerman af PetersensJohan Henrik Lefebure och Gustaf Kierman varit inblandade i en rättegång (Thomas Plomgren hade dött innan så han slapp rättegången) om fiffelaffärer och som ledde till kännbara straff för flera. Gustaf Kierman hamnade exempelvis i fängelse år 1766 där han dog samma år och de andra fick böter. De tillhörde dessutom det parti som inte längre styrde, hattarna. Visserligen hörde Finlay egentligen till samma kretsar i Stockholm som de andra, men han var inte en del av den gamla direktionen i Ostindiska kompaniet. Han var dessutom gift med en dotter till Thomas Plomgren. Så Robert Finlay, Fabian Löwen och deras kompanjoner vann monopolet genom att lägga ett mycket bättre bud. Man betalade hela 3 miljoner daler silvermynt till staten.

Till en början tillsattes fyra direktörer, alla från Stockholm, Robert Finlay, Fabian Löwen, Georg Henrik Conradi (1718-95) och Michael Grubb (1728-1808). Conradi var systerson till kompaniets grundare Henrik König och släkt med familjen Grill. 1770 gick Michael Grubb i konkurs och försvann från direktionen. 1771 gick också Robert Finlay i konkurs och han försvann. Tre nya direktörer kom in istället, Carl Gottfried Küsel (1729-95), Johan Abraham Grill (1719-99) och göteborgaren Jacob Schutz (1709-72). När Fabian Löwen dog 1773 kom det också in tre nya direktörer, två göteborgare, Gustaf Tham (1724-81) och Johan Fredrik Ström (1731-81) samt en stockholmare, Carl Fredric Scheffer (1715-86).

Allteftersom så blev det allt fler göteborgare i direktionen så Ostindiska kompaniet blev ånyo främst en göteborgsk angelägenhet och de stockholmska köpmännen lämnades i stor utsträckning utanför. Detta var en tidens tecken, för Sverige utrikeshandel flyttade allt mer till Göteborg och Sveriges ekonomiskt starkaste landsända vid denna tid var utan tvekan Göteborg. Till stor del beroende på sillperioden. Flera av de göteborgare som kom in i kompaniets direktion hade också intressen i sillindustrin och sillhandeln. 1776 blev David af Sandeberg (1726-78) direktör, året efter ytterligare två göteborgare, Andreas Andersson (1745-1809) och Martin Holterman (1715-93). Sedan blev två nya stockholmare direktörer, Jean Abraham Grill (1736-92) och Johan Liljencrantz (1730-1815). Fast Jean Abraham Grill var delvis bosatt i Göteborg även om han från början var stockholmare. Sekreterare under tredje oktrojen var Pehr Wigert.

Redan efter några år så var alltså kontrollen över Ostindiska kompaniet i praktiken tillbaks i Göteborg i motsats till vad Robert Hermansson påstår i sin år 2003 utkomna bok Det stora svenska äventyret. Han har också fel på en annan punkt, det är påståendet att Jean (Johan) Abraham Grill skulle varit den första från familjen eller handelshuset Grill i Ostindiska kompaniet. Den förste ur familjen var Abraham Grill under den andra oktrojen och den förste från handelshuset Grill var Carl Broman, också under den andra oktrojen.

Den tredje oktrojen har tidigare kännetecknats av det faktum att man haft ytterst lite information om den i jämförelse med de andra oktrojerna. Informationsbristen om Ostindiska i allmänhet beror på att böckerna brändes efter varje avslutad oktroj eller resa. Detta tycks ha gjort speciellt effektivt under den tredje oktrojen. En trolig anledning är förmodligen att en stor del av vinsten under denna oktroj och framförallt en stor del av de privata vinsterna som superkargörerna gjorde skapades genom opiumhandel och -smuggling till Kina. En känd berättelse finns dock från denna tid, Jakob Wallenbergs berättelse från resan med Finland till Kanton 1769-71. C.G. Ekeberg som var kapten på denna resa har också han lämnat en del material till eftervärlden från sina många resor.

Det finns även en del bevarat material från superkargörer som Peter Johan Bladh (1746-1816), Olof Lindahl (1747-1801), Jacob Hahr (1727-85) och Jean Abraham Grill (1736-92) som under senare tid blivit tillgängligt eller uppmärksammat på olika sätt även om en del av det funnits tillgängligt länge. I detta material kan hittas antydningar och belägg för att superkargörerna faktiskt handlade med opium. Under tredje oktrojen tilläts också superkargörer att stanna i Kanton flera år i sträck, vilket gjorde det än lättare att delta i inomasiatisk handel, däribland opiumhandel och -smuggling. Superkargörerna i Kanton kunde också tjäna pengar på andra sätt, köpa upp te till lägre priser när det var få skepp i Kanton för att sen sälja det för mycket högre priser till Svenska Ostindiska kompaniet eller nåt annat kompani när de kom dit för att lasta.

Extra många superkargörer fanns i Kanton under det amerikanska frihetskriget 1775-83 mellan USA och England, allmänhet var det två eller tre på plats hela tiden. En period när Sverige och Göteborg blev ett centrum för teexport och tesmuggling till England med sin höga tullar. Konkurrensen om inköpen i Kanton blev också mindre då färre brittiska och holländska skepp anlände till staden, då det också var krig mellan Storbritannien och Nederländerna 1781-84. 1778 resp. 1779 drogs också Frankrike och Spanien med i kriget. Redan tidigare hade skatterna i England dock inneburit att tehandeln i Göteborg ökade i värde. Mellan ungefär 1740 och 1785 var te den värdemässigt största exportvaran från Göteborg och mellan 1765 och 1780 var te sannolikt Sveriges största och ekonomiskt värdefullaste exportvara. Vinsten under den tredje oktrojen motsvarade ungefär 7,7% av investerat kapital per resa.

Affärerna i den tredje oktrojen gick alltså som bäst i slutet och det fick konsekvenser för fortsättningen. Direktörerna i kompaniet var mycket optimistiska och ville ha även nästa oktroj. Den nyligen hemkomne superkargören Peter Johan Bladh varnade dock för att den nuvarande situationen som berodde på att flera andra länder var i krig inte skulle vara. Men direktionen lyssnade inte på honom och en ny oktroj bildades med 5 kvarstående direktörer från den tredje, Martin Holterman, Carl Gottfried Küsel, Johan Liljencrantz, Jean Abraham Grill och Patrick Alströmer. Nya direktörer från start blev Anders Arfwedsson (1736-1809) och Martin Törngren (1735-94). William Chalmers (1748-1811) kom hem från Kanton och ersatte Martin Holterman som direktör vid dennes död 1793. Redan från början gick verksamheten i den fjärde oktrojen med förlust och under hela verksamhetsperioden 1786 till 1806 så gick 7 expeditioner med vinst och 8 med förlust. De totala förlusterna var dubbelt så stora som vinsterna. Huvudanledningarna till problemen var fredsavtalen 1783 och 1784 som gjorde att konkurrensen om inköpen i Kanton blev större och avsättningsmöjligheterna mindre. Holland förbjöd också import av te på främmande fartyg och en av marknaderna för te hemfört på svenska fartyg försvann.

Det svenska kriget mot Ryssland som bröt ut 1788 gjorde inte saken bättre. Skeppen riskerade problem vid färden över Västerhavet (Nordsjön) och behövde militär eskort. Nån sån fanns inte att uppbringa och fartygen låg länge i brittsik hamnar och det kostade pengar. Bolaget tvingades också betala extra skatter. Det gick helt enkelt inte bra. Kompaniet fick en stor omsättning på direktörer och i slutet fanns bara William Chalmers kvar. Han avvecklade bolaget så gott det gick och försökte undvika konkurs. Men det lyckades inte och konkurs begärdes 1809. Den avslutades 1811. De som var direktörer under denna besvärliga tid, förutom de som redan nämnts, var Jonas Tranchell (1740-1809) från 1798,  Laurens Tarras (1760-1817), Simon Bernhard Hebbe (1726-1803), Christian Adolf König (1724-1823), Carl Erik Lagerheim (1742-1813), Martin Hagbohm (1749-1818) och Sven Olof Rosenberg (1760-1842). Sekreterare var Carl-Henrik Tranchell.

Trots besvären och olönsamheten under den fjärde oktrojen bildades 1806 en femte oktroj. Denna var organiserad som ett öppet bolag och med monopol endast på handel med Kanton. Man fick också sälja laster i vilken hamn som helst och var inte tvungna att ta hem dem till Göteborg först. Den femte oktrojen kom aldrig att sända ett enda skepp till Kina och Kanton. Det enda skepp man sände iväg, Hoppet, år 1808, kom inte längre än till England och återvände till Göteborg med samma last som hon hade när hon lämnade staden. Man vill inte heller gärna segla på Kanton då den fjärde oktrojen hade skulder där och kineserna skulle därför förmodligen beslagta den femte oktrojens egendom om man kom dit. Istället investerade man i laster som fördes hem med andra länders och bolags fartyg. I huvudsak investerade man i laster som fördes hem med US-amerikanska fartyg.

Dessa angjorde ofta Göteborg under den aktuella perioden, då den till stor del sammanföll med den så kallade kontinentalblockaden 1806-1815 som gjorde att handel med Storbritannien inte var tillåten. Göteborg fungerade då som transit- och smuggelhamn, en vid det laget känd och traditionell roll för den västsvenska handelsstaden. 1810 kom hela 195 skepp från USA till Göteborg, att jämföra med 5 st år 1705. För skepp från Storbritannien gällde en liknande utveckling, 368 stycken år 1815, jämfört med 151 fem år tidigare. För avgående skepp så deklarerades ofta destinationer som inte stämde med verkligheten och därför var det bara 17 skepp till England år 1810 (1805 107 st och 1815 123 st). Istället hade skepp till okända destinationer, till odefinierat mål i Östersjön eller Västersjön ökat rejält, från sammanlagt 150 stycken år 1805 till 703 år 1815. Även till Norge ökade trafiken. Man kan utgå från att majoriteten av dessa skepp i verkligheten hade Storbritannien som mål. Många hade också last från Storbritannien med kontinenten som mål ombord.

Ovanstående gäller fartyg med last, även för barlastade fartyg syntes en liknande utveckling under dessa år. Göteborgs handel mångdubblades under kontinentalperioden, både före 1810 då Sverige stod utanför systemet och efter 1810 då Sverige formellt var med i det. Icke-registrerade fartyg förekom också i stor utsträckning. Detta finns av naturliga skäl inte med i siffrorna. Självklart profiterade femte oktrojen också på denna handel. Faktiskt så mycket att bolaget hade en avkastning på 8% per år under sin existens. Bolaget avvecklades dock redan 1813, 13 år innan oktrojen skulle gått ut.

Att Ostindiska kompaniet under femte oktrojen tjänade pengar på smuggling, hamstring och illegal handel är inte att förvåna. En av direktörerna var Niklas Björnberg (1758-1819). Han var en ökänd finans- och handelshaj som gjorde stora profiter under kontinentalblockaden, med spekulationer i bristvaror, mat och spannmål. 1810 var han Göteborgs överlägset rikaste man. De andra direktörerna från start var Samuel af Ugglas (1750-1812), David Schinkel (1743-1807), L. P:son Reimers (1738-1811) och Hans Niklas Schwan (1764-1829). L. P:son Reimers var en av dem som också tjänat pengar på slavhandel. Efterhand utökades också antalet direktörer och de som inträdde var Carl Abraham Arfwedson (1779-1861), Bernt Harder Santesson (1744-1827), Carl Adolf Grevesmühl (1744-1827) och Bengt Gustaf Ingelman (1774-1853). Bernt Harder Santesson var den viktigaste finansiären bakom byggandet av Göta Kanal och grundandet av Motala Verkstad.

 

Campbell – äventyrare, opiumhandlare och investerare

Del 5 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Colin Campbell föddes 1686 i Edinburgh i Skottland. Han var en av de viktiga aktörerna, som investerare och kanske som superkargör, i Oostendekompaniet. 1726 kom exempelvis både han och hans bror Hugh Campbell till Kanton som superkargörer på ett skepp fört av Timothy Tullie, en britt engagerad i lokal handel i Asien. Lokal handel mellan Bengalen och Kanton betyder bland annat handel med opium.

Oostendekompaniet bildades i Oostende år 1720 i den del av Nederländerna som kontrollerades av de österrikiska kejsarna, habsburgarna. Oostendekompaniet hann genomföra 13 expeditioner till Kanton där man hade ett faktori bredvid danskarnas. Bland de verksamma i Oostendekompaniet märktes, förutom Colin Campbell också Charles Morford, Charles Pike och George Kitchin. I Oostendekompaniet  engagerade sig Colin Campbell sen han ruinerats genom spekulationer i aktier i The South Sea Company, den så kallade South Sea Bubble som påminner om IT-bubblan i nutid.

Historien om Oostendekompaniet börjar med pirater på Madagaskar (som opererade i samma vatten som dagens somaliska pirater) som enligt Börje Lundberg utgjorde ett allt större problem för britternas sjöfart på Indien:

England och dess koloni Indien har under början av 1700-talet problem med pirater baserade på främst ön Madagaskar. England svarar med att i lag förbjuda deras verksamhet år 1717. För att få en legal ram för bl.a. sin opiumhandel på Kina nalkas dessa stormakten Sveriges kung Karl XII som mot mycket stora ekonomiska löften år 1718 utfärdar ett privilegium om ett ostindiskt kompani för dem.

Kungens död i Norge och stormakten Sveriges fall samma år omöjliggör dock svensk militärt beskydd för piraternas tilltänkta handelsföretag i sydostasien och dessa börjar i stället verka genom Ostende-kompaniet. Redan år 1720 är de framgångsrikt etablerade i opiumstaten Bengal med en enligt Keay ”hänsynslöst framgångsrik” handel på Kina med hemförsel av vinsterna från det insmugglade opiumet i form av teimport i stor skala.

År 1723 auktoriseras deras företag legalt av dåvarande stormakten Österrikes regent Kejsar Karl VI och deras företag beskyddas från militära ingrepp av Holland och England av Bengals indiske härskare genom inte minst de betydande belopp Ostendekompaniet kan betala till denne tack vare den omfattande handel som möjliggörs av Österrikes beskydd och sponsring. Till följd av minskande handelsvolym efter att Karl VI suspenderar Ostendekompaniets licens år 1727 minskar emellertid dess förmåga att köpa sig beskydd av Bengal´s Nawab, vilket år 1730 leder till att denne för en summa om 325,000 rupier medger England att militärt ingripa mot OstendeKompaniet, varefter det inte längre kan utmana BEIC.

[…]

Flera andra embryon till ”ostindiska kompanier” uppstår som en konsekvens härur, bl.a. ett år 1729 i Altona (Hamburg) samt ”Asiatisk Compagni” i Danmark och slutligen också det Svenska Ostindiska Kompaniet – fortsättningsvis förkortat ”SOK” – vars första ansökan om av Sverige licensierad verksamhet inlämnas år 1729 av Heinrich König.

Denna ansökan hade föregåtts i slutet av 1720-talet av ett avslag till ett förslag från förre guvernören på Bahamas, Rogger, om att bilda nytt svenskt kompani med säte i Göteborg varvid en handelsstation särskilt skulle byggas på Madagaskar. Involverade i detta projekt var bl.a. Niklas Sahlgren och Colin Campbell samt flera andra från det beryktade Ostende-Kompaniet.

Troligen hade flera av de män som bildade eller arbetade i Oostendekompaniet ett förflutet inom sjöröveriet på Madagaskar.

En stor mängd britter var engagerade inom Svensk Ostindiska Kompaniet de första åren. Många av dessa hade som redan nämnts också varit verksamma i Oostendekompaniet, som pirater på Madagaskar och inom opiumhandeln med Kina. En av dem var Charles Barrington, superkargör på Ulrika Eleonoras första resa 1734-1735 tillsammans med Thomas Thomson, Charles Irvine, John Widdrington och Pastan Griers. Ulrika Eleonora stoppades av engelsmännen i Porto Novo i Indien och fick senare återvända till Sverige. 17 av männen från fartyget avrättades i Indien efter fördrivning från Porto Novo. En del av dessa män med förflutet i Indiska Oceanen, Asien och Oostendekompaniet kom att bli framträdande göteborgsköpmän, exempelvis Colin Campbell, Hugh Campbell, Hugh Ross, Thomas Mawld, George Bellenden, Charles Pike, John Pike (sannolikt son, eventuellt bror, till Charles Pike) och James Maule.

Piratkontakter mellan Göteborg och Madagaskar var dessutom redan upparbetade som länge. En av de pirater (kapare) som på 1710-talet arbetade ihop med den kände Lars Gathenhielm var engelsmannen John Norcross. Denne hade goda kontakter med pirater i Indiska oceanen och rekryterade erfarna pirater därifrån till svenska kaparfartyg. Att Campbell vände sig till svenskar, mer specifikt göteborgare när han var ute efter en ny bas för ett Ostindiskt kompani var förmodligen inte en slump.

Colin Campbell

Colin Campbell

Efter att Oostendekompaniet upplösts 1731 tog Colin Campbell tillsammans med Niclas Sahlgren (1701-76) från Göteborg initiativet till att bilda det Svenska Ostasiatiska Kompaniet. Ursprungliga direktörer vid sidan av Colin Campbell var Henrik König (1686-1736) och Frans Bedoire (1690-1742),  1732 ersattes Frans Bedoire som direktör av Volrath Tham (1687-1737) och året efter blev Niclas Sahlgren en av direktörerna. När Henrik König dog inträdde Colin Campbells bror Hugh Campbell, Charles Pike (-1741) och Theodor Christopher Ankarcrona (1687-1750) som direktörer i Ostindiska kompaniet. Förutom nämnda svenskar och britter så var även flera tidigare holländska investerare i Oostendekompaniet också investerare i Svenska Ostindiska Kompaniet:

Under första oktrojen skapades företaget i första hand med kapital som tidigare hade engagerats i OstendeKompaniet. T.ex. stod Cogels, Henssens, Arnold och Rottiers gemensamt för nära 40% av finansieringen av skeppen ”Drottning af Swerige” och ”Stockholm” år 1745. Alla dessa investerare var kända från Antwerpens finansiella etablissemang och inblandade med Ostende-kompaniet. De investerade vid denna tidpunkt i SOK:s historia mer än de svenska familjerna som t.ex. familjen Grill och Sahlgren. Rottiers och Henssens var också tidigare aktieägare i Ostendekompaniet och dess opiumaffärer.

Vidare nyttjades Ostendekompaniets gamla kontakter även på annat sätt. T.e.x. fick skeppen sin silverlast oftast från firman James Gough & Co. i Cadiz. som var kända från sina tidigare kontakter med en av direktörerna i OstendeKompaniet, Jacomo de Pret. Thomas Rima som var sekreterare i Ostendekompaniet tillvaratog nu i stället änkan de Prol´s intressen i SOK. De Prol var en av SOK:s stora finansiärer också med ett förflutet visavi OstendeKompaniet och därmed opiumaffärer.

På den första resan till Kanton med skeppet Friedericius Rex Sueciae var Colin Campbell själv superkargör tillsammans med Charles Graham (Brown), Charles Morford och John Pike. De var alla veteraner från Oostendekompaniet. Andra britter som var med på resan var George Kitchin som andrekapten, Daniel Campbell och James Moir.

Resorna gick ofta via holländska Batavia (Djakarta) istället för via Bengalen. Batavia var ett centrum för opiumhandel i Sydostasien. Den huvudsakliga och viktigaste varan som köptes i Kina var te. Efter lossning i Göteborg exporterades tet igen. Större delen smugglades in i England med stor profit.

Campbell inträdde också som delägare i Henrik Königs firma som därefter kom att bära namnet König, Tham, Campbell & Co. I likhet med Niclas Sahlgren kvarstod han som direktör i Ostindiska även under den så kallade andra oktrojen från 1746. 1757 ersattes Colin Campbell av Gustaf Kierman  som direktör i Ostindiska kompaniet.

1732 flyttade Colin Campbell till Göteborg efter en kort tid i Stockholm. Han blev där ägare till egendomen Sävenäs. Han dog 1757.

Hugh Campbell var yngre bror till Colin Campbell och han lämnade Göteborg 1745 för att resa tillbaks till fru och barn i England. Han avgick då som direktör i Ostindiska kompaniet. Hugh Campbell var en av de största investerarna i det andra fartyget som kompaniet skickade, ovan nämnda Drottning Ulrica Eleonora. Han förmedlade dessutom kontakterna i England för köpte av fartyget som innan des hette Heathcote. Även i expeditionen med Drottningen av Sverige 1742-44 var han en av de största investerarna. Dessutom en av de största inköparna av gods från den första expeditionen med Fredericus Rex Sueciae. Hugh Campbell var också politiskt aktiv för att påverka svenska makthavare och politiker att förändra politiken till att vara mer pro-brittisk istället för pro-fransk.

Källor utöver länkade källor anges i det första inlägget om Ostindiska kompaniet.

Chambers – superkargörer och kungliga arkitekter

Del 3 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

John Chambers d.ä. (1695-1735) var handelsman i Göteborg och delägare i firma Chambers & Pehrsson (eller Chambers & Piersson). Hans son John Chambers d.y. (1726-?), var verksam som superkargör för Ostindiska kompaniet i Kanton mellan 1769 och 1772 (utresa som superkargör med Cronprins Carl Gustaf, ersatt på hemresan av Jean Abraham Grill) och också bl.a. som superkargör på Götha Lejons resa till Surat och Kanton 1750-52,  Prins Carl 1753-56 samt 1765-66 och Prinsessan Sophia Albertina åren 1760-61. I allmänhet var också Anders Gothéen, John Irvine och Joh. Fredr. Pettersson superkargörer tillsammans med John Chambers. På första resan med Prins Carl var David Sandberg också superkargör och på sista var en av kollegorna Henrik Wilhelm Hahr.

John Chambers d.ä. var gift med Sara Elphinston (-1740). Sannolikt var hon släkt med George Elphinston som var styrman och kapten i Ostindiska kompaniet mellan omkring 1740 och 1756. Han var helt säkert släkt med Johanna Elphinston som var gift med den brittiske handelsmannen Alexander Bornett som var verksam i Göteborg. Kanske är George Elphinston faktiskt samme man som den George Elphinston (1721-77) som var kapten och direktör i danska ostasiatiska kompaniet.

William Chambers (1723-1796), en bror till John Chambers d.y. var också superkargör i Ostindiska kompaniet. Han arbetade för kompaniet 1740-49 och genomförde ett par resor till Fjärran Östern bl.a. en resa som superkargör ombord på Hoppet åren 1748-49 tillsammans med David Sandberg, Henrik König och Daniel Krüger. William Chambers blev senare arkitekt och flyttade till England där han bland annat designade byggnader för Kew Gardens, tillbyggnader/tillägg till Marlborough House, byggnader i Richmond ParkSomerset House med mera. Han var också teckningslärare för den brittiske kronprinsen och blev sen kunglig arkitekt för George III. Han hjälpte bl.a. den brittiske kungen att sätta upp Royal Academy i England. Från 1766 var han medlem av Kungliga Vetenskapsakademin i Sverige.

William Chambers

William Chambers

John och William Chambers ena syster, Maria (Mary) Chambers (1731-74) var gift med en direktör i Ostindiska kompaniet, David Sandberg (1726-88), senare David af Sandeberg. En annan syster, Sara Chambers (1724-85), var först gift med George Bellenden (-1770), ägare av en sin tids största exportfirmor i Göteborg och i andra giftet gift med Martin Törngren (1735-1799), direktör i Ostindiska kompaniet från 1786 till sin död.

Af Sandeberg – Sandhems bidrag till adeln

Del 2 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Sandhem är en liten håla med en järnvägsstation på järnvägen mellan Falköping och Jönköping. Från Sandhem flyttade Gabriel Sandberg eller hans far till Göteborg. I vilket fall som helst så blev Gabriel Sandberg handlande i Göteborg. Hans son David Sandberg (1726-88) gifte sig med Maria (Mary) Chambers (1731-74). Hon var dotter till John Chambers d.ä. (1695-?) och syster  till John Chambers d.y. (1726-?), verksam som superkargör för Ostindiska kompaniet i Kanton mellan 1769 och 1772 (utresa som superkargör med Cronprins Carl Gustaf, ersatt på hemresan av Jean Abraham Grill) och också bl.a. som superkargör på Götha Lejons resa till Surat och Kanton 1750-52,  Prins Carl 1753-56 samt 1765-66 och Prinsessan Sophia Albertina årren 1760-61.

I allmänhet var också Anders Gotheen, John Irvine och Joh. Fredr. Pettersson superkargörer tillsammans med John Chambers. På första resan med Prins Carl var David Sandberg också superkargör och på sista var en av kollegorna Henrik Wilhelm Hahr. William Chambers (1723-1796), en bror till John Chambers var också superkargör i Ostindiska kompaniet.

John Chambers var sannolikt mycket inblandad i handeln med opium då de flesta resor de deltog i också innebar att hamnar i Indien anlöptes. William Chambers genomförde en resa som superkargör ombord på Hoppet åren 1748-49 med David Sandberg, Henrik König och Daniel Krüger. David Sandberg började arbeta i Ostindiska kompaniet redan vid 22 års ålder. Förutom anställningen i Ostindiska kompaniet så bedrev Sandberg också egen firma som sysslade med sill och var ägare till skeppsvarvet Viken.

Förutom på resan de två resor tillsammans med någon av bröderna Chambers genomförde David Sandberg ett par resor, med Riksens Ständer 1760-62 tillsammans med bland annat Henrik Wilhelm Hahr och med Baltzar Grubb som kapten och 1766-68 på Adolph Friedrich och med Friedrich Habicht som superkargörskollega. 1776 blev David af Sandeberg som han hette nu efter att ha blivit adlad år 1772. Det är troligt att också David Sandberg deltog i opiumhandeln liksom de flesta av hans kollegor. Detta vid sidan av den vanliga handeln med te, kryddor och andra varor från Fjärran Östern.

En syster, Sara Chambers (1724-?), till David Sandbergs fru Maria Chambers, var först gift med George Bellenden, ägare av en av 1700-talets största trävaruexportfirmor i Göteborg och i andra giftet gift med Martin Törngren (1735-1799), direktör i Ostindiska kompaniet från 1786 till sin död.

1763 köptes Partille herrgård av David Sandberg och han behöll gården intill sin död. Nuvarande byggnad uppfördes av David Sandberg 1770-80. Arkitekt var svågern William Chambers men troligen har också stadsarkitekten i Göteborg, Carl-Wilhelm Carlberg, medverkat till byggnadens utformning. Sonen John David af Sandeberg(1759-95) övertog Partille herrgård vid hans död. Dennes dotter Maria af Sandeberg (1786-1825) var gift med Carl Abraham Arfwedsson (1774-1861), delägare i Tottie & Arfwedsson samt direktör i Ostindiska kompaniet.