Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Hall

1700-talets trävaruexport

Del 4 av 7 i serien Export på 1700-talet

Trävaror var på 1700-talet en av Sveriges viktigare exportvaror, dock inte på något sätt så viktigt som det skulle bli på 1800-talet. Exempelvis motsvarade hela den årliga utförseln av trävaror under ett år på 1730-talet vad ett enda sågverk producerade år 1920. Expansionen för trävaruexporten var enorm under 1800-talet, men ökningen startade i mindre utsträckning redan i slutet av 1700-talet. Jämförelser över tid vad det gäller brädexporten från Sverige under 1700-talet och första halvan av 1800-talet är svår då det mått man använde var ett längdmått, tolfter, som inte tog hänsyn till dimensioner på virket och vilken typ av virke det var.

Trävaruexporten präglades av en långsam förändringstakt under 1700-talet, vissa städer och firmor var specialiserade på export av vissa bestämda varor till vissa bestämda länder under lång tid. Enda större förändringen tyck ha kommit under Napoleonkrigen då exporten från Stockholm förändrade inriktning och destination från halvbottenbrädor till helbottenbrädor och från Sydeuropa till Storbritannien.

Stockholm var den största utskeppningshamnen för trävaror. Alla trävaror från Norrland och städerna i Norrland exporterade exempelvis via Stockholm då det var förbjudet att exportera direkt från Norrlandsstäderna. Exporten av bräder hade ett visst samband med järnexporten då bräder användes för att skydda bordläggning mot järnet och även på andra sätt för att stabilisera järnlaster och fylla ut fartygen med lite lättare varor så att de inte blev för tungt lastade. Denna typ av export svarade dock bara för en liten del av brädexporten. Brädexport var också behäftad med en rad regler och inskränkningar för att skydda inhemska affärsmän och redare. Det var från 1744 formellt förbjudet för utlänningar att exportera brädor och för utländska fartyg att transportera svenska brädor. Förbudet kunde inte upprätthållas, varken i Stockholm eller Göteborg, de två stora exporthamnarna.

Stockholm tillfördes mycket stora mängder bräder från Småland, Bergslagen, Norrland och Finland. Det mesta av detta förbrukades inom staden och endast en mindre del exporterades. Stockholm växte under denna tid starkt och behovet av byggnadsvirke var stort. Stockholm exporterade främst halvbottenbräder och helbottenbräder, dvs lite grövre bräder, medan andra stora exportstäder som Göteborg, Uddevalla, Kalmar, Västervik och Visby främst exporterade enkla bräder. De enkla bräder som producerades i Norrland användes i stor utsträckning i staden Stockholm och exporterades inte. Exporten från Stockholm var under 1670-talets senare hälft omkring 5 000 tolfter årligen för att vid 1700-talets mitt ligga på ungefär 10 000 tolfter per år. I slutet av 1730-talet var den årliga brädexporten från Stockholm omkring 25 000 tolfter men på 1740-talet minskade den igen till cirka 15 000 tolfter per år.

På grund av stadsbränderna i Stockholm år 1751 och 1759 minskade därefter exporten ytterligare och 1751 exporterades enbart 7 000 tolfter. Under 1760-talet ökade exporten kraftigt för att kulminera med en export av 49 000 tolfter år 1773. Därefter minskade exporten till omkring 30 000 tolfter under åren fram till 1778.  Under krigsåren därefter var exporten ännu mindre från Stockholm medan exporten från Göteborg under samma tid ökade. Vid mitten av 1780-talet ökade exporten från Stockholm kraftigt till omkring 38 000 tolfter årligen i genomsnitt som en följd av att den ryska exporten från Fredrikshamn och Viborg drabbades av problem på grund av krig men sedan minskade exporten på 1790-talet igen, från 50 000 tolfter år 1789 till 18 000 tolfter år 1794. Därefter steg exporten klart igen med en markant ökning i början av 1800-talet till 56 000 tolfter år 1803 och 69 000 tolfter år 1806.

Huvuddelen av exporten från Stockholm gick i början av 1700-talet till Sydeuropa, 1724 gick över hälften till Portugal, 1731-35 gick 37% tillPortugal och totalt 51% till Sydeuropa som helhet (Portugal, Spanien, Frankrike och Medelhavsområdet). Även senare under 1700-talet var Portugal och resten av Sydeuropa den viktigaste exportmarknaden, 1751-55 gick 76% av exporten till Syeuropa och 1781-85 78%. Den näst viktigaste marknaden för brädexporten från Stockholm var Storbritannien med en andel på 30% åren 1731-35, 16% 1751-55 och 15% 1781-85. Östersjömrådet och Nederländerna spelade en obetydlig roll som mottagare av svenska bräder. De firmor som exporterade stora mängder trävaror var i allmänhet också de handelshus som var stora redare. Ett samband med saltimporten är också sannolikt då salt importerades från Portugal och Sydeuropa.

Viktiga exportörer av bräder bland Stockholms handelshus var handelshuset Grill åren vissa år på 1740-talet, handelshuset Jennings under perioden från 1730-talet till 1760-talet, Lefebure under 1740-, 150- och 1760-talen, Tottie & Arfwedson från 1770-talet och framåt, Bohman, Hassel & Görges liksom Wahrendorff under samma period som Tottie & Arfwedson. Även Björkman var en viktig exportör från Stockholm under de sista årtiondena på 1700-talet. Av dessa var Tottie & Arfwedson, Wahrendorff, Bohman, Hassel & Görges och Lefebure stora redare. De tre sistnämnda var också stora importörer av salt.

Fredrikshamn i Finland var under 1700-talets början Sveriges näst största exporthamn för bräder, främst enkla bräder. Exporten omfattade 8 000 tolfter per år åren 1726-30 för att ha ökat till 17 000 tolfter per år 1731-35 och 28 000 tolfter 1736-40. Huvuddelen av exporten från Fredrikshamn gick till Amsterdam (57% åren 1738-40) och till Cadiz, Lissabon och olika franska hamnar (33% under nämnda period). 1743 blev Fredrikshamn ryskt och staden försvann som svensk exportstad. Svenskarna byggde en ny stad i Finland, Lovisa, som skulle ersätta Fredrikshamn, men Lovisa blev aldrig någon större träexporthamn förutom under 1780-talet då den ryska exporten på olika sätt förhindrades. Även Helsingfors var under 1780-talet en större exporthamn för trävaror. Genom att Fredrikshamn försvann som exporthamn försvann också Nederländerna som betydande mottagare av den svenska brädexporten. Ryssland tog över på den marknaden, bland annat genom export från Fredrikshamn.

Efter att Fredrikshamn blivit ryskt så var Göteborg den största brädexporthamnen vid sidan av Stockholm. från slutet av 1740-talet till och med 1760-talet till och med den största exporthamnen. Exporten från Göteborg genomgick ingen ökning under 1700-talet på det sätt som var fallet i Stockholm och i slutet av århundradet var Kalmars export av samma storleksordning som Göteborgs. Exporten från Göteborg gick i huvudsak till Storbritannien, åren 1745- till 1775 gick mellan 75 och 90 % av exporten dit, innan dess på 1740-talet omkring 60% och under åren 1780-1800 omkring 70%.  Exporten såg därmed också lite annorlunda ut då det i Storbritannien efterfrågades bräder som var kortare och smalare än i andra länder. Medan bräder i Stockholm till stor del utfördes på svenska fartyg utfördes bräderna från Göteborg främst på brittiska fartyg. Till viss del berodde detta på att brittiska fartyg som anlöpte Göteborg var undantagna från förbudet mot brädtransport på utländska fartyg.

Medan Stockholm till stor del fick sina bräder från sågverk i Norrland kom bräderna som exporterades från Göteborg främst från sågverk längs med Göta älv, i Trollhättan och Lilla Edet, men även från Dalsland och Värmland liksom från lokala sågverk i Göteborgstrakten.

I början av 1700-talet låg exporten från Göteborg på omkring 10 000 tolfter per år med toppar på omkring 20 000 tolfter vissa år. Från 1725 och ti år gframåt var exporten omkring 20 000 tolfter per år för att i sluett av 1730-talet och på 1740-talet varier mellan 15 00 tolfter och 30 000 tolfter med de flesta år närmare den sneare siffran. Exporten fortsatte ligga på 25 000 till 40 000 tolfter per år under resten av 1700-talet med en msinkning på 1790-talet (17 200 tolfter år 1797) följt av en stark ökning i början av 1800-talet emd en topp  år 1809 med en export av 91 100 tolfter. Därefter minskade exporten till Storbritannien kraftigt på grund av ökad brittisk import från Kanada inklusive skyddstullar för kanadensiskt virke.

Vid sidan av Göteborg fanns ockå en annan betydande brädexportstad i Västsverige, nämligen Uddevalla. Uddevalla brädexport skedde inte huvudsakligen från staden i sig, utan från lastageplatsen i Saltkällan som ligger vid mynningen av Örekilsälven där flertalet av Uddevallaborgarnas sågbruk låg. Under 1740-talet exporterades årligen omkring 11 000 tolfter från Uddevalla men från 1750-talet låg utförseln betydligt lägre. Först på 1780-talet låg exporten återigen på över 10 000 tolfter per år. Från Uddevalla gick exporten främst till Frankrike och andra delar av Sydeuropa och med Uddevallaredares fartyg. I början av 1700-talet var Peter Ekman (II) en stor exportör från Göteborg, senare blev Christian Arfvidsson den störste under åren från 1740-talet till mitten av 1770-talet. Vid den senare tidpunkten tog John Hall över som den störste exportören. Andra stora exportörer var Vincent Beckman, John Jaraldt, och George Bellenden.

Som redan nämnts var Kalmar också en viktig exporthamn för bräder. Exporten från Kalmar var i början av 1700-talet omkring 11 000 – 12 000 tolfter per år. På 1760-talet låg exporten på 25 000 tolfter per år och från senare delen av 1770-talet och framåt på över 30 000 tolfter per år. Västervik var i början av 1700-talet en lika stor trävaruexporthamn som Kalmar men exporten därifrån ökade inte i samma takt som i Kalmar. På 1790-talet låg exporten från Västervik på omkring 15 000 tolfter per år. Karlshamn exporterade vid sekelskiftet 1700/1800 omkring 9 000 tolfter per år och Karlskrona 4 000. I början av 1700-talet exporterade mer från Karlskrona än från Karlshamn.

Den sista stora brädexporthamnen i Sverige var Visby. Exporten skedde dock inte från staden utan från en mängd hamnar runtomkring på ön. Vid 1730-talets slut exporterade Visby (Gotland) 8 000 tolfter per år, på 1760-talet 17 000 och i slutet av 1770-talet 16 000 tolfter per år. Exporten från Gotland var föremål för en omfattande reglering då man var orolig för att skogen på ön skulle ta slut. Förutom i fallet Karlskrona gick huvuddelen av exporten från hamnarna i Småland och Blekinge samt på Gotland till Östersjöområdet. Från Visby gick endast 5% åren 1751-55 och 3% 1781-85 genom Öresund. För Kalmar var motsvarande siffror 10 och 3%. För Västerviks och Kalmars del utfördes på 1750-talet cirka 25 procent av bräderna till hamnar utanför Östersjön och under perioden 1781-85 16%.

Karlskrona var undantaget bland de sydsvenska städerna för därifrån exporterades huvuddelen av bräderna till Sydeuropa Sannolikt berodde det på att det till staden importerades stora mängder salt från Sydeuropa, åren 1740-1805 införde årligen 3 700 tunnor salt. Dett ska jämföras med 2 700 tunnor per år till Kalmar, 2 900 till Västervik och 600 till Visby. Sannolikt finns också ett samband med spannmålsimporten. och I Klmars och Visbys fall också med exporten av kalksten som var en skrymmande och tung produkt som främst exporterades till närliggande hamnar.

Inom Östersjöområdet gick exporten främst till danska städer i Slesvig som Flensburg, Kiel, Åbenrå, Eckernförde och Sönderborg samt till norra Tyskland som exempelvis Wismar i svenska Pommern och Lübeck.

Andra källor:
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969
Kurt Samuelsson, Det stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1851
Ivan Lind, Göteborgs Handel & Sjöfart 1637-1920, 1923

Advertisements

Svensk järnexport på 1700-talet

Del 1 av 7 i serien Export på 1700-talet

Den svenska exporten på 1700-talet bestod huvudsakligen av stångjärn, trävaror, beck & tjära samt sill och tran. Därtill kom en export av andra metaller, malmer och mineraler samt produkter därav som koppar, mässing och kalksten. Utöver det tillkom också reexport av kolonialvaror, främst ostindiska varor där te var överlägset viktigast. Teexporten kunde vissa år rent värdemässigt vara den största exporten från Göteborg. Stångjärn var dock den dominerande exportvaran. Vid sekelskiftet 1700 exporterades 200 000 skeppund och vid 1730-talet slut mer än 300 000 skeppund per år.

Under perioden 1738-1808 utfördes 329 000 skeppund per år i genomsnitt. av detta stod Stockholm för 60% (196 000 skepppund), Göteborg för 26% (86 000 skd) och Gävle för 8% (26 000 skd). Återstående 6% (21 000 skd) exporterades över en rad mindre hamnar, främst Norrköping (9 000 skd), Västervik (4 000 skd) och Uddevalla (3 000 skd). Vad gäller Uddevalla ska nämnas att järnexporten från staden var belagd med diverse begränsningar fram till 1733, bland annat i form av högre tull. Borgarna i staden med familjen Koch i spetsen arbetade hårt med att få bort dessa begränsningar och hade upprepade stridigheter med Göteborgs handelsmän om detta. Exporten från Uddevalla bestod till största delen av järn av lite högre kvalitet än stångjärn, såsom plåt, spik och stål.

1741-1808 svarade de tre stora hamnarna för mellan 92 och 95% av exporten. Stockholms andel var störst på 1760-talet (63%) och lägst på 1780-talet (56%). Åren 1781-90 svarade Göteborg för  29% av den totala exporten medan staden under resten av årtiondena aldrig svarade för mer än 25% av exporten. Gävles andel var lägst på 1770-talet (6%) och högst på 1790-talet med 9% av stångjärnsexporten.

Av Stockholms järnexport gick vanligen mellan 40 och 60% till Storbritannien, störst var exporten rent andelsmässigt i slutet av 1750-talet och början av 1760-talet då det i genomsnitt exporterades 110 000 skd till Storbritannien. Detta motsvarade 57-58% av Stockholms stångjärnsexport. Därefter minskade exporten till Storbritannien kraftigt för att på 1780-talet bara utgöra 38% av stadens export (i snitt 73 000 skd per år). I slutet av 1780-talet steg exporten igen för att 1792 uppgå till 134 000 skd. Huvuddelen av Stockholms export till Storbritannien gick till London, Hull, Bristol King’s Lynn och Dublin på Irland. Exporten från Stockholm till  Irland och Bristol gick främst med svenska fartyg medan den på England dominerades av brittiska fartyg. Dominansen av svenska fartyg vad det gäller trafiken till Irland och Bristol kan hänga samman med att salt som importerades från Frankrike, Medelhavsområdet och Portugal var tvunget att transporteras på svenska fartyg. Fartyg som befann sig i Irländska sjön (Dublin, Bristol) kunde lätt ta sig till dessa områden för att lasta salt inför hemresan. Tenn kunde dessutom lastas i Cornwall för transport till kontinenten. Om detta skedde vet jag dock inte.

Av Stockholms järnexport gick under 1700-talet 20-25% till olika Östersjöhamnar där städer som Wolgast och andra i Pommern var viktiga liksom Danzig, Königsberg och Lübeck. I början av 1700-talet gick 10% av Stockholms stångjärnsexport till Amsterdam men denna andel liksom mängden minskade allteftersom och i slutet på 1780-talet var det inte mer än 6% för att bli ännu mindre senare. Dominerande exportörer i Stockholm under första halvan av 1700-talet var Grill, Jennings, Worster, Maister och Lefebure. Under andra halvan var det framförallt Tottie & Arfwedsson med lite olika handelshusen på andra plats.

Göteborg exporterade på 1740- och 1750-talen mellan 80 000 och 85 000 skd per år men exporten ökade för att i slutet av 1780-talet i medeltal utgöra 110 000 skd per år. På 1790-talet skedde en kraftig tillbakagång och i slutet av 1790-talet exporterades endast 74 000 skd per år. Storbritannien totalt dominerande som mottagarland. Fram 1770-talet gick 80-90% av Göteborg stångjärnsexport dit men därefter minskade andelen något medan exporten till Frankrike och Medelhavet ökade. Detta kan säkerligen ha med det ökade behovet av saltimport att göra och då behövde man ha något med sig på utresan också. Trafiken från Göteborg på Storbritannien sköttes av betydligt mindre fartyg än de som användes för exporten från Stockholm. Exporten gick dessutom till en större mängd hamnar, varav många ganska små även om London och Hull var de viktigaste. De dominerande järnexportörerna i Göteborg var i början av 1700-talet, Maister, Grundi och Ström, senare Christian Arfvidsson, V. Beckman, John Hall & Co samt Martin Holterman.

I den tredje järnexporthamnen, Gävle, varierade exporten år från år mycket mer än i de två största. Detta berodde framförallt på att staden hade en mycket oregelbunden export till Storbritannien. Den överväagnde delen av exporten från Gävle gick dock till Östersjöområdet, speciellt var Danzig, Königsberg och Pillau viktiga mottagarhamnar för stångjärnsexporten från Gävle. På 1740- och 1750-talet gick cirka 40-45% av Gävles export till östersjöhamnar, 20-25% till Nederländerna (Amsterdam) och cirka 30% till Storbritannien. Under 1760-talets andra halva och första halvan av 1770-talet hade exporten till Nederländerna minskat till omkring 10-12%, exporten till Storbritannien minskat till cirka 20% och exporten till östersjöhamnar ökat till 64%. Den totala exporten låg under hela denna period på mellan 20 000 och 25 000 skeppund per år. I slutet av 1770-talet ökade exporten för att i början av 1780-talet utgöra totalt 29 000 skd och i slutet av 1780-talet 34 000 skd per år. Samtidigt ökade andelen av exporten som gick till Storbritannien från 22% i snitt åren 1771-75 till 50% i snitt åren 1786-89.

Källor: Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969 samt Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1951

Jarratt (Jaraldt)

Del 10 av 11 i serien Brittiska handelsmän i Göteborg

John Jaraldt var en av de största järnexportörerna i Göteborg vid mitten av 1700-talet. Sannolikt härstammade han från Hull där namnet ibland stavas Jarrat men oftast stavas Jarratt:

By the 1730s the Maister group were handling some 40 percent of the iron exported from Gothenburg, and though the Maisters soon appeared to have left for home, in the 1750s the Gothenburg English factory still contained a goodly proportion of recognisably Hull names: John Jarrat, two of the Halls, John Wilson and William WilIiamson. The latter, who was the partner in Sweden of George Carnegie, represented a firm which, by the union of Mowld and Williamson interests, was to become perhaps the most important iron importer in Britain, and certainly Hull’s greatest merchant house in the second half of the century.

Andelen av järnexporten som Maister tillskrivs är dock alldeles för hög. Enligt Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, från 1951, stod Maister (Maister, Henworth & Co) för 7,6% av exporten från Göteborg år 1730, Grundy (Grundy & Ridout) för 16,5% medan Mowld (Thomas Mould & Co) stod för 14,4%. Samma år stod Maister för 11,7% av järnexporten från Stockholm och var Stockholms största järnexportör följd av Grill och Lefebure.

Senare ökade de Hull-anknuta firmornas andel av järnexporten från Göteborg rejält. 1752 stod John Jarratt för 14,1% och Cornelia Hall för 10,9%, 1760 stod Jarratt för 17,2%, 1770 var andelen mindre och John Hall & Co stod då för endast 2,6% av järnexporten från Göteborg medan andelen år 1777 var hela 29,8%. 1790 och 1800 var John Hall & Co totalt dominerande i Göteborg med 76,2% respektive 48,1% av exporten. Sannolikt sålde John Hall & Co huvuddelen av sitt järn till Mowld & Williamson i Hull. John Hall d.ä. var ju en tid anställd i firman George Carnegie & Co där William Williamson var en av delägarna.

John Jarratt (Jaraldt) var också en viktig brädexportör, nummer tre i Göteborg år 1752 med 660 tolfter (2,2%) och näst störst år 1760 med 2 300 tolfter (7,9%). Senare kom John Hall & Co att bli den dominerande exportörens från Göteborg även vad det gällde bräder.

En William Jarratt blev borgmästare i Hull år 1800 och 1805. 1807 fann det en alderman med namnet Jarratt.

En Henry Jarratt (-1734) hade en son med samma namn och som var ägare till egendomarna Lund och Bempton i Beverley i närheten av Hull. Den yngre Henry Jarratt (-1745) hade en son vid namn John Jarrat och två döttrar varav en vid namn Mary Jarratt. Hon var gift med John Constable. 1746 fanns också en Robert Jarratt i Hull.

Den i Göteborg verksamme John Jarratt (Jaraldt) kan sannolikt ha varit en bror till Henry Jarratt d.y.

1796 drev firman Jarratt & Coates ett oljeslageri i Hull som drevs av en ångmaskin.

Hull Connection

– handelshusen i Hull och den svenska järnexporten

Handelshusen i Hull spelade en stor roll för den svenska järnexporten under större delen av 1700-talet. Hull stod för en stor del av importen av svenskt järn och deras representanter (faktorer) i olika svenska städer stod för en stor del av exporten. Tidigt fanns brittiska faktorer i Helsingör och från slutet av 1600-talet fanns faktorer i Göteborg och Stockholm.

Bland de som fanns i Göteborg märks Thomas Grundy, Thomas Mowld, Henry Maister, John Wilson, Robert John Hall, John Jarrat och William Williamson. I Stockholm fanns William Maister, nån Grundy, John Fenwick, Nicholas Fenwick, Woodworth och Richard Adamson. Genom att de var faktorer hade de inte alltid någon firma i Sverige då de ofta inte hade burskap utan agerade för den brittiska firman. I Göteborg spelade sådana formaliteter ofta mindre roll. I Helsingör fanns flera ur familjen Fenwick och andra. Grundy tycks ibland ha varit Maisters faktor och ibland Broadleys. Thomas Mowld och William Williamson representerade Mowld & Williamson, sannolikt Storbritanniens största järnimportör under andra halvan av 1700-talet:

As early as 1636 a Maister had settled in Helsingore to organise the Scandinavian trade ; there was still a Maister there at the end of the 17th century, though not for much longer. The factors were on the move. Gothenburg became their headquarters for a time, but the letters tha t have survived indicate that factos toured the major ports of the Baltic, and that by 1725 and probably earlier there were at least two groups of inter-related Hull factors residing in different ports, usually Gc rhenburg, Stockholm and Narva or Riga, but soon to include St. Petersburg as well. Sometimes they co-operated, but more often they were rivals, even to the extent of forcing up the price of iron by their competition. By the 1730s the Maister group were handling some 40 percent of the iron exported from Gothenburg, and though the Maisters soon appeared to have left for home, in the 1750s the Gothenburg English factory still contained a goodly proportion of recognisably Hull names: John Jarrat, two of the Halls, John Wilson and William WilIiamson. The latter, who was the partner in Sweden of George Carnegie, represented a firm which, by the union of Mowld and Williamson interests, was to become perhaps the most impor tant iron importer in Britain, and certainly Hull’s greatest merchant house in the second half of the century.

Ovanstående citat överdriver dock Hullköpmännens andel av exporten från Sverige. Enligt Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, från 1951, stod Maister (Maister, Henworth & Co) för 7,6% av exporten från Göteborg år 1730, Grundy (Grundy & Ridout) för 16,5% medan Mowld (Thomas Mould & Co) stod för 14,4%. Samma år stod Maister för 11,7% av järnexporten från Stockholm och var Stockholms största järnexportör följd av Grill och Lefebure. Worster, som sannolikt också var faktor för en Hull-firma stod för 6,2% och Wordworth för nästan lika mycket.

I Stockholm hade Richard Adamson och John Fenwick en gemensam firma som sen blev Adamson & Wennerquist (ibland Adamson & Co) och ännu senare Wennerquist & Co. Nicholas Fenwick var för sin del kompanjon med John Montgomery i Stockholm men senare drev han en rörelse i Bordeaux.

Senare ökade de Hull-anknuta firmorna andel av exporten från Göteborg rejält. 1752 stod John Jarrat för 14,1% och Cornelia Hall för 10,9%, 1760 stod Jarrat för 17,2%, 1770 var andelen mindre och John Hall & Co stod då för endast 2,6% av järnexporten från Göteborg medan andelen år 1770 var hela 29,8%. 1790 och 1800 var John Hall & Co totalt dominerande i Göteborg med 76,2% respektive 48,1% av exporten. Sannolikt sålde John Hall & Co huvuddelen av sitt järn till Mowld & Williamson i Hull. John Hall d.ä. var ju en tid anställd i firman George Carnegie & Co där William Williamson var en av delägarna. I Stockholm var Maisters en av de dominerande firmorna fram till början av 1740-talet för att därefter förlora sin betydelse.

Handelsmännen i Hull var utestängda från den brittiska handeln med Indien och Kina. Något som betydde att de efter att Svenska Ostindiska Kompaniet grundats kunde bli intressenter i detta. Såväl John Wilson som Robert John Hall (den äldste Hall) investerade i Svenska Ostindiska Kompaniet och John Wilson var direktör under den andra oktrojen. Thomas Mowld var en av de större exportörerna av ostindiska varor under den första oktrojen. Via Göteborg kunde alltså Hull-köpmännen indirekt delta i handeln med Asien och de tog säkerligen del i tesmugglingen till Storbritannien. Något som var mycket profitabelt.

Genom sin geografiska belägenhet spelade Hull inte heller någon roll för den transatlantiska handeln, slavhandeln eller för den brittiska exporten av kol. Därför satsade handelshusen i Hull på handel med Östersjö- och Nordsjöländerna. Till en början var traväruimporten från Norge viktig, senare fick Sverige och Ryssland större betydelse. För järnexporten var Sverige viktigast:

Until the advent of Cort’s process in the 1780s, and indeed for some time afterwards, the British iron and steel industry was heavily dependent upon Swedish iron for the manufacture of high-grade products. (fn. 22) The Sheffield cutlers, ironmasters, and steelmakers consequently played a prominent part in the movement to improve the River Don. (fn. 23) Apart from the interruption caused by the Northern War, the import of Swedish iron grew steadily throughout the early part of the century and continued to be substantial until the effects of the introduction of Cort’s process were felt. The tonnage of iron imported through Hull was 2,356 in 1702, only 353 in the war year 1717, 2,581 in 1728, 3,964 in 1737, and 6,058 in 1758. By this time cheaper Russian iron was also available. In 1783 Hull imported 7,879 tons of iron, of which nearly 50 per cent. probably came from Russia.

Timber was another leading import from Scandinavia. In the early part of the century Norway was the principal supplier of deals, or sawn boards, on which customs duties were levied by the hundred of 120 pieces, and not on cubic measurement. (fn. 24) Hull’s import of deals from all sources rose from 1,498 hundreds in 1702 to 2,804 in 1758, 3,224 in 1783, and 4,530 in 1796. During the course of the century Hull’s timber came increasingly from Russia and Prussia and these cargoes consisted not of deals but of ‘common timber’, which served largely as pit-props. (fn. 25) Measured in loads of 50 cubic feet, the quantity imported through Hull rose from 1,135 in 1758 to 6,928 in 1783, and to 14,813 in 1796. Smuggling, however, extended even to such a bulky commodity as timber. John Holland, the yard-foreman of the Hull timber merchants Haworth and Stephenson, appears to have been involved in it (fn. 26) and if there were others like him the amount of timber arriving in Hull may have been considerably more than the official figures suggest.

Göteborg var också en stor importhamn för bly och Hull stod för en stor del av exporten av detta bly:

Lead from Derbyshire and Yorkshire mines was another important export from Hull, especially in the middle of the 18th century. The amount of lead and lead shot passing through the port rose from about 2,000 tons at the beginning of the century to 3,347 tons in 1758. Thereafter it declined to 3,244 tons in 1768 and 2,074 tons in 1783. Exports of red lead rose from 1,848 cwt. in 1717 to 24,322 cwt. in 1758 and 81,119 cwt. in 1783. Exports of white lead, which began in the 1730s, rose from 735 cwt. in 1758 to 12,903 cwt. in 1783.

Kingston upon Hull

Kingston upon Hull

Både exporten och importen via Hull dominerades av ett fåtal stora handelsföretag. Antalet ökade inte med tiden, men de flesta handelshusen i Hull fick fler delägare. Det var av speciella skäl enda möjligheten att dra in nytt kapital och nya intressenter i verksamheten:

At the beginning of the 18th century much of the shipping trade of Hull was concentrated in the hands of about two dozen merchant houses. In 1702 116 individuals made shipments outwards but 94 of them made fewer than 10 shipments and many made only one or two. Of the remaining merchants, eleven made between 10 and 20 shipments, four made between 20 and 40, and seven more than 40. (fn. 57) Later in the century the degree of concentration was much the same. Of the 174 shipments outwards in the third quarter of 1783 55 were made by two firms, (fn. 58) and in 1793 a petition from the principal merchant houses about the situation of a new dock had 22 signatures. One of the reasons for the constancy of the number of great merchant houses, despite the growing volume of trade, was that until the first dock was opened no merchant could develop a sizeable business who did not own or have access to a private staith. These private wharves were limited in number but far exceeded the area of the public staiths. As a result, new capital could be brought into the shipping trade only by amalgamation with existing firms. In the early 18th century most of the big merchant houses were run by individual proprietors, such as William Crowle, John Thornton, Philip Wilkinson, and Daniel Hoare. Later in the century the partnership was the dominant form of organization. Sons were often brought into the business, as in the case of Joseph Sykes & Sons, or firms such as Williamson & Co., Stephenson & Co., and Wray & Hollingsworth were created.

Vissa järnkvaliteter från Sverige var mer eftertraktade och det gällde främst vallonsmidet från Uppland. Allra mest eftertraktat var stångjärn från Leufsta. Därför uppstod i praktiken en slags monopol vad det gällde importen av detta järn till Storbritannien och Joseph Sykes & Sons var Hulls representant i den kartell som försökte upprätthålla monopolet. Andra deltagare i kartellen var Graffin Prankard i Bristol och familjen Shore i Sheffield. Samuel Shore d.ä. (1676-1751) var gift med Jane Sykes (1681-1750), dotter till George Sykes. Sannolikt var denne släkt med Hull-familjen Sykes:

Merchants tended to specialize in particular trades. It was from Joseph Sykes & Sons, who later secured a virtual monopoly of the trade, that the Huntsmans obtained the supplies of Swedish iron necessary for the production of crucible steel. (fn. 59) But specialization was rarely complete. The timber merchants Haworth & Stephenson handled Norwegian iron, imported hemp and flax from the Baltic, and traded with Holland in ironmongery, lead, and cloths. (fn. 60) The Maisters were principally iron and tar importers, but they also exported lead to France and corn to Portugal and Spain. (fn. 61)

Most of the important merchant houses employed inland correspondents and travellers, and also oversea factors to advise them on the state of the market and to place orders. For several generations such families as the Maisters, Mowlds, and Wilberforces had at least one member representing them in Scandinavia or Russia. (fn. 62) The house of Haworth & Stephenson enjoyed the services of Thomas Fearnley, a merchant who settled in Norway in 1753. In order to evade the customs regulations Fearnley visited the Swedish district of Uddevalla to assemble timber cargoes which were then shipped from Norway. The factor sometimes arranged the means of payment. As soon as a cargo was loaded a bill of exchange was drawn on the importer; it was customarily at two months’ sight and for preference payable at London. A more favourable rate on foreign financial centres would occasionally lead to bills being drawn on them. Fearnley, for example, arranged in 1754 to draw on J. A. Crop & Co., of Amsterdam, when it should be of advantage, and did so at thirty days’ sight in the same year. The Fearnley letters and accounts also make it clear that some degree of barter persisted throughout the 18th century in the Hull timber trade. (fn. 63) Similar conditions no doubt prevailed in other trades and would help to explain the rarity of complete specialization.

The Hull merchants became a powerful and wealthy group which dominated the life of the town. Many of them were active in politics, local government, and the administration of charities, and they formed effective caucuses in the controversies which surrounded the improvement of the harbour.

Joseph Sykes dotter Mary-Anne Sykes var gift med Henry Thornton. Familjen Thornton var en framstående handelsfamilj från London, som hade intressen i sockerbruk (Thornton, Watson & Co) i Hull och familjemedlemmar bosatta i St. Petersburg där de hade handelsföretag och verkade som brittiska faktorer.

1750 kontrollerade Sykes och Maisters 60% av Hulls järnimport med Mark Kirkby och Williamson som andra viktigare importörer. Mark Kirkby var tredjen störst och hans dotter Mary Kirkby gifte sig med Richard Sykes, Joseph Sykes far. Vid hennes död ärvde Richard Sykes d.y. (äldre halvbror till Joseph Sykes) landegendomar och handelsverksamheten från henne ochs enare från hennes bror.

Konkurrent till kartellen var bland andra Henry Norris i London, vars faktor i Stockholm var Robert Campbell. Robert Campbell skötte på 1730-talet uppköpen på bruken medan svärsonen John Montgomery exporterade produkterna till Norris. Henry Norris sålde till ståltillverkaren Abraham Spooner i West Midlands medan Prankard sålde till konkurrenten John Kettle i Birmingham. Norris sålde även till familjen Crowley. I Stockholm hade Prankard främst förbindelser med Jennings. Ett annat handelshus i Hull med släktrelationer till Spooner var Wilberforce. Wilberforcefamiljen var också relaterad till Thornton. Även Thornton och Sykes hade släktrelationer.

Långt senare kom Hull också att bli den stad i England dit emigrantfartygen från Wilson Line gick. Och den som var ansvarig för verksamheten i Göteborg var John West Wilson, av allt att döma en sentida släkting till den första John Wilson i Göteborg, direktören i Ostindiska kompaniet. John West Wilson grundade också Wilson & Co i Göteborg.

Andra källor:
Ostindiska kompaniet – affärer och föremål, 2000
Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1951
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969

Alexander Barclay

Alexander Barclay (1778-1833) fick burskap i Göteborg år 1807. Innan dess hade han levt ett antal år i Hamburg där han verkat som affärsman. Han lämnade Hamburg när kontinentalsystemet infördes. Han byggde snabbt upp ett ansenligt handelshus med hjälp av de goda förhållandena i Göteborg under kontinentalblockaden. Alexander Barclays bror James Barclay var gift med Jacobina Campbell. Om eller hur hon eventuellt var släkt med andra Campbells i Göteborg eller Stockholm har jag ej kunnat utröna.

I huvudsak fokuserade Alexander Barclay på import av kolonialvaror som bomull, tobak och socker, men han var även engagerad i exporten av stångjärn till USA tillsammans med fyra andra firmor, Olof Wijk, Joseph & Olof Hall, A.P. Frödings Enka (tidigare Martin Holterman) och Robert Dickson & Co. I motsats till Olof Wijk, far och son Hall samt Robert Dickson blev Barclay ingen större järnexportör förrän efter kontinentablockaden.

Barclay fick stora ekonomiska problem när kontinentalblockaden, den gyllene perioden i Göteborg, var över men gick aldrig i konkurs.

Efter kontinentalblockaden omvandlades dock Barclays firma till Alex. Barclay & Co. Firman var fram till mitten av 1800-talet Göteborg ledande järnexportfirma och därefter forsatt en av de största fram till konkursen 1877. A. Barclay & Co var även av de två största bomullsimportörerna. Den andra stora firman var Olof Wijk.

Westerling

Olof Westerling d.ä var handelsman i Göteborg. Han son Olof Westerling d.y. (1728-88) var en av de största handelsmännen i Göteborg med ägarandelar i flera stora sillsalterier och trankokerier. Den yngre fick burskap 1763 efter att tidigare ha arbetat åt Niclas Sahlgren.

Olof Westerling d.y. var en av Göteborgs större sillexportörer och en stor importör av framförallt salt, men även av spannmål. 1777 var Westerling den sjätte största importören i Göteborg för att 1790 vara näst störst. Sillsalterier och trankokerier som Westerling ägde var bland annat; Galterön i Ödsmål norr om Stenungsund, Havden i Stenungsund, ett sillsalteri i Masthugget, Stora Varholmen samt Boviks udde på Björkö, Westerling var förutom ägandet i sillbranschen också delägare i Varvet Kusten. Firman drevs vidare av änkan efter Olof Westerling d.y.s död.

I sitt första äktenskap vara Olof Westerling d.y. gift med Margareta Wohlfahrt (1741-68) och sedan med Catharina Oterdahl (1741-98). I det första äktenskapet föddes sonen Olof Westerling (1764-?) och döttrarna Catarina Regina Westerling (1766-?) och Anna Elisabeth Westerling (1763-1813). Anna Elisabeth Westerling var gift med handelsmannen, stadsmäklaren och skeppsklareraren Joseph Hall (1754-1820), kusin till John Hall d.ä., i dennes andra gifte. Catarina Regina Westerling var gift med stadskirurg Anders Brulin.

Göteborgskapitalet

Del 1 av 26 i serien Göteborgskapitalet

Under kapitalismens genombrott i Sverige på 1800-talet spelade handelshusen i Göteborg och de familjer som ägde dessa en dominerande och väsentlig roll. Det var dessa handelshus och dessa familjer som till största delen finansierade den tidens uppbyggnad av massa- och pappersindustrin liksom sågverken och skogsexploateringen i Norrland. Även i omstruktureringen av de svenska järnbruken på 1800-talet stod dessa handelsmän och grosshandlare i Göteborg i täten. Detsamma gäller uppbyggande av en svensk textilindustri främst Västsverige.

Det handlar ofta om familjer som skaffade sitt startkapital i slutet av 1700-talet och början 1800-talet. Detta startkapital skaffades ofta genom de stora profiter som möjliggjordes i handeln under det amerikanska frihetskrigets år, franska revolutionens, Napoleonkrigens och kontinentalblockadens år, rena krigsprofiter alltså. Familjer som blev förmögna under denna tid innefattar familjer verksamma i Ostindiska kompaniet (1731-1813) som Tranchell, Törngren, Sahlgren och Alströmer (och deras ättlingar med andra namn, som Silfverschiöld och Klingspor), vidare Gothéen och dessas ättlingar Hall liksom Tham och många andra. Andra familjer hade egna handelshus tidigt, det gäller exempelvis Dickson, Kjellberg, Röhss, Hall, Ekman, WaernCarnegie, Lamberg, Barclay och Wijk.

Åter andra blev rika på sillperioden som KjellbergPrytz, Santesson, Ekman och Oterdahl, andra sysslade med utlåning i sin roll som stadsmäklare, det gäller vissa i familjen Leffler. Andra var bankirer och sysslade med handel, som Magnus och Jacobson. Ytterligare några som ThamWijk och olika ättlingar till den Gathenhielmska familjen skaffade kapital genom kaperiverksamhet, det vill säga statligt sanktionerad piratverksamhet. De flesta familjer var ingifta och gifta med varandra och bildade en mycket liten grupp av extremt rika i Göteborg. Många är de gods som skapats och de företag som startats upp på grund av det sena 1700-talets och tidiga 1800-talets mycket profitabla sillperiod (stora sillperioden 1747-1809), krig och handel.

Senare var det andra ibland andra familjer som kom i förgrunden, ofta förbundna med äldre familjer genom giftermål och liknande. Det är familjer som bl.a. Keiller, Gibson, Mark och Carlander, men även äldre familjer med bakgrund i handelshus. Men huvuddelen av det kapital som satsades i industrin kom ursprungligen från den profitabla handeln under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet med bland annat amerikanska revolutionen och kontinentalblockaden, med sill och tran, med te, med järn och trä. En handel som kom att fortsätta under ledning av de göteborgska handelshusen 1800-talet ut.

Som avslutning ska jag nämna att detta är inledningsartikeln i en serie av artiklar om handelskapitalet i Göteborg under 1800-talet, dess finansfamiljer och den begynnande svenska kapitalismen. De flesta av dess familjer försvann från finansvärlden och storfinansen redan kring förra sekelskiftet (1900), men några blev kvar och dem har jag redan skrivit om, som EkmanMark, Carlander, Mannheimer och Leffler. Senare familjer ur göteborgssocieteten har jag också skrivit om, exempelvis BroströmsCarlssonHjörneGyllenhammar, och Johansson.

Sillen – havets silver

Sillfisket har gjort mången svensk rik och i praktiken skapat de bohuslänska fiskelägena som vi ser dem idag. Speciellt har rikedomar skapats och samhällen byggts undersillperioderna i Bohuslän, varav man känner till fyra stycken större från 1500-talet och framåt, 1556-1589,1660-1680, 1747-1809 (”stora sillperioden”), 1877-1906.

Speciellt är det under den stora sillperioden på 1700-talet som rikedomar skapas och grunden till finansdynastier och kapitalistisk utveckling startade. Bland de familjer som blev rika på sillfisket och sillhandeln kan ArfvidssonEkmanKjellberg, Hall, Bagge, Matzen, Schutz, Beckman, Beyer, Oterdahl, Santesson och Kåhre nämnas. En del av dessa blev finansdynastier, exempelvis Ekman och Kjellberg. Andras rikedomar försvann i spekulation, slöseri och misskötsel (ett exempel är familjen Hall) och andra ärvdes vidare av döttrar in i familjer med andra namn.

Under den stora sillperioden förändrades Bohuslän i grunden. Innan dess var det ett fattigt landskap och det hade blivit allt fattigare efter att det blivit svenskt på 1600-talet. Men så dök sillen plötsligt upp i norra Bohuslän på 1740-talet och lite senare utanför Göteborg och Marstrand:

Eftersom fisket bedrevs utan maskinella hjälpmedel så behövdes mycket arbetskraft. För att locka ut folk till den karga kusten, erbjöd staten bl a fri mark, fritt statligt timmer till husen och gynnsamma skatteförmåner. Folk strömmade ut till kusten och nya fiskelägen växte upp. När sillstimmen trängde långt in i fjordar, vikar och sund, gick det inte att använda de tidigare traditionella fiskeredskapen dvs sättgarn och drivgarn. Istället började man använda landvadar. Dessa lades ut med småbåtar och sedan stod man på land och tog hem vaden. Stora mängder sill saltades och för att täcka det stora behovet av salt, anlades salterier lite överallt i Bohuslän. I slutet av 1780-talet fanns ca 330 salterier i Bohuslän.

År efter år fortsatte sillen strömma in mot kusten i ofantliga mängder och för att kunna ta hand om all fångad sill, började man nu att även framställa tran ur sillen. De större trankokerierna var igång dygnet runt och ur skorstenarna vällde illaluktande svart rök. Från kokerier och från böndernas grumsgödslade åkrar, spreds också en fruktansvärd lukt och allt detta omvälvde det bohuslänska kustlandskapet. I Bohuslän fanns som mest ca 500 trankokerier.

För att producera tran gick det inte bara åt mycket sill, utan också stora mängder ved för att hålla trangrytorna kokande. Förbrukningen av virke till bostäder, magasin, båtar, bryggor, tunnor, tjära och som bränsle till tran- och saltkokning var enorm och kom att bli dödsstöten för stora delar av de redan tidigare hårt beskattade bohuslänska skogarna. Tran användes bl a som lysolja i tranlampor och för att impregnera kläder och stövlar.

Tidsgränserna för den stora sillperioden varierar lite i olika källor och skrifter och ofta anges 1753 som startår. Men slutåret tyck all var överens om. 1809. Sillen försvann från kusten igen, folk försvann, krogar, brodeller, salterier och trankokerier stängde. Väldigt få minnesmärken från denna tid finns kvar. Krogen på Rörö, i vilken släktingar till mig bor (min mor var fosterbarn och det är den släkten som äger och bebor krogen), är en av få kvarvarande byggnader från den stora sillperioden. I övrigt kan man hitta grumsedammar efter trankokerier och en del grunder på en mängd holmar och skär. Grumsedammar anlades för att inte släppa ut resterna från trankokningen, grumset,  i havet. Enligt boken 500 år av sillfeske av Rolf Eriksson (2011), en tidigare fiskare fanns det som mest exakt 336 salterier och 429 trankokerier. De flesta av trankokerierna fanns i södra Bohuslän, dvs från och med Orust och Tjörn söderut. 1781 var de fördelade enligt följande:

  • Göteborg, 3 st
  • Göteborgs fögderi 35 st
  • Inland, 27 st
  • Marstrand, 2 st
  • Uddevalla, 1 st
  • Orust och Tjörn, 81 st
  • Sunnerviken, 63 st
  • Norrviken, 28 st
  • Strömstad, 1 st

1787 hade fördelningen av trankokerierna förskjutits norrut:

  • Göteborg, 4 st
  • Göteborgs fögderi 50 st
  • Inland, 66 st
  • Marstrand, 6 st
  • Uddevalla, 1 st
  • Orust och Tjörn, 136 st
  • Sunnerviken, 108 st
  • Norrviken, 37 st

Sillsalterierna hade också en sydlig lokalisering, till en början mer sydlig och sedan med förskjutning norrut. 1761 stod Göteborg för 45,7% av produktionen av salt sill, Marstrand för 9,5% och Göteborgs fögderi för 19,2%. 1787 hade detta förändrats så att Göteborg endast stod för 4,8% men Göteborgs fögderi för 25,9%, Under samma period ökade andelen som producerad på Tjörn och Orust från 10,5% till 21,9% och produktionen i Inland från 10,0% till 21,8%. Ägarna av sillsaterierna var dock under hela perioden i huvudsak rika göteborgare följda av uddevallabor och marstrandsbor. 1786 var sillsalterierna fördelade enligt följande:

  • Göteborgs stad, 7 st
  • Göteborgs fögderi, 72 st
  • Kungälv, 8 st
  • Inland, 35 st
  • Marstrand, 33 st
  • Orust och Tjörn, 32 st
  • Uddevalla, 85 st
  • Sunnerviken, 21 st
  • Norrviken, 28 st

Noterbart är att det 1762 endast fanns fyra trankokerier längs med hela Bohuskusten.  De flesta av de små samhällen som växte upp kring skärgårdsverken, sillsalterierna och trankokerierna finns inte kvar idag. De övergavs i allmänhet direkt när sillen försvann Däremot finns de bebyggelsecentra där fiskarbefolkningen bodde, i allmänhet kvar.

Ägarna av trankokerierna var i allmänhet göteborgare, men relativt många ägdes av personer bosatta på landsbygden.

Huvuddelen av sillexporten från Göteborg och Bohuslän gick till Östersjöomårdet, men en del gick västerut, främst till hamburg och Bremen men även till Cork på Irland. Den sillen exporterades sannolikt vidare:

Den främsta destinationshamnen var Cork på södra Irland. Troligen exporterades sillen vidare till Västindien där den konsumerades av slavarna vid sockerplantagerna. Direktexport till Västindien förekom också i betydande mängder, liksom till Madeira där sillen förmodligen också användes som föda av sockerplantagernas slavar.

En av det störstexportörerna av sill västerut var Christian Arfvidsson, en grosshandlare med egna intressen i Västindien. Han exporterade huvudsakligen västerut i motsats till andra sillexportörer och stod 1770 för 14% av all sillexport från Göteborg.

Bland större skärgårdsverk, dvs sillsalteri och trankokeri kombinerat märks Laurens Tarras och Anders Anderssons anläggning på ön Rammen, öster om Rörö, som uppfördes så sent som 1803. 1824 var hela anläggningen riven och den siste invånaren på rammen hade flyttat till Rörö.

En annan stor anläggning låg på Rörholmarna och Stensholmen norr om Brunskär och sydost om Klåverön. En av huvuddelägarna i den stora anläggningen som började anläggas på 1760-talet och senare omfattade minst tre trankokerier och fler sillsalterier, krog med mera var ägaren till Tofta herrgård, Christian Helmich Åkerman. En annan större ägare var Peter Ekman som totalt ägde 12 anläggningar. 1812 var hel anläggningen riven och huvuddelen av befolkningen avflyttad. De allra sista invånarna flyttade dock först 100 år senare, 1912. Så länge överlevde det lilla samhället på Rörholmarna som fiskeläge.

Även på Lilla Bastö, invid kusten öster om Rörö och söder om Brunskär låg också en större anläggning ärgd av CM Högström och anlagd 1791, först bara ett trankokeri, senare också ett sillsalteri. Bovik på Björkös östra sida hyste en annan större anläggning i slutet av 1700-talet. Även på västra Björkö, på Skarsviks holme fanns ett större verk, Salteriverket Marieberg, vars byggnader såldes och revs 1820. På Brunskär låg ett av de allra äldsta verken, ett sillsalteri med trankokeri anlagt redan 1757. Även på Flatorna mellan Rörö och Brunskär låg flera sillsalterier och trankokerier, det första uppfört 1787. 1807 brann ett av verken ner och 1814 såldes resterna av det sista. De sista invånarna flyttade från Flatorna år 1822.

Lövön och Älgön sydost om Tjörn och mellan den stora ön och fastlandet hade åtskilliga anläggningar. På Klädesholmen och Koholmen söder om Tjörn fanns flera anläggningar, bland annat några ägda av göteborgsköpmännen Scott och Gordon. På Ängholmen i närheten av Klädesholmen fanns fyra salterier och två trankokerier ägda av Norrköpingshandelsmannen Christian Eberstein och anlagda på 1780-talet. Säbyö norr om Skärhamn på Tjörn hade sju mindre trankokerier.  I Mollösund och dess närhet på Orust fanns 11 anläggningar. På Tjörn, Orust och omkringliggande småöar fanns även anläggningar på andra håll. Galterön i Ödsmål norr om Stenungsund hade ett större trankokeri ägt av handlanden Olof Westerling i Göteborg. Företaget Michael Kock & Söner från Uddevalla ägde flera trankokerier på Orust.

Andra göteborgsköpmän som ägde sillsalterier och trankokerier var bland annat Patrick Alströmer, Christian Arfwidsson & Söner, Low & Smith, Peter Svalin, Donald Edie, Anders Svalin, C. L. Göransson, Mårten Zachrisson, Johan D:son Wetterling, Samuel Dahlin, Johan Hult, Johan Bagge, Robert Crosswall, Fredrik Hummel, J. P. & N. Holterman, Jacob & Johan Williamsson, Johan Karl Böker, Sven Linhult, Anders Lesse, Lars Kåhre och Pehr Andersson.

Befolkningstillväxten i Bohuslän under den stora sillperioden var stor:

Under perioden 1749-1805 steg Sveriges folkmängd med 35%, Bohusläns med 53%. De olika socknarna i Bohuslän hade väldigt olika folkmängdsökningar. Rekordet slogs av Öckerö, som under tiden 1749-1805 ökade från 331 till 1780 invånare. Det är en ökning med 438%. Närmast efter kom Strömstad med 300% och Fiskebäckskil med 284%. Tanum var vid sillfiskets början, Bohusläns folkrikaste socken med 2590 invånare. De hade en folkökning med 44%, och det räckte inte till att behålla förstaplatsen, utan den intogs av Uddevalla med 3971 invånare medan Tanum hade 3739 invånare.

Under den största högkonjunkturen lär det ha varit 50 000 människor sysselsatta, förutom den fasta befolkningen. För att stimulera fisket ännu mer, betalade kronan de 10-15 första åren direkta och kontanta bidrag, både som ersättning för fiskeredskap och till beredning av den fångade sillen.

Ungefär 100 år senare kom nästa sillperiod, inte lika omskriven och inte lika stor. Den berörde inte lika många människor men innebar att fiskelägena i Bohuslän i flera fall blev större. Under denna period lades grunden till det svenska utsjöfisket genom att redskap som snörpvad började användas för sillfisket. Istället för trankokerier anlades stora olje- och guanofabriker under denna period. Av grumset gjordes under denna sillperiod gödsel som kallades guano. Men det är en annan historia som jag ska återkomma till.

Andra källor:

  • Eibert Ernby, Margareta Hvitfeldts Donation, vision och verklighet, 2006
  • Bengt Elling, Bokenäs och Dragsmark i gången tid, 1978
  • G. Brusewitz, Elfsyssel, 1864 (faksimilupplaga 1975)
  • Ted Knapp, Längs kusten i Bohuslän, 2005
  • Marja Taussi Sjöberg, Släkten, pengarna och Caroline Gother, 2009
  • Gudrun Nyberg, Clas Alströmer, 2011
  • Magnus Andersson, Omvälvningarnas tid, Handelshuset Ekman i Göteborg, 2011
  • Per Hallén, Jonas Kjellberg – en 1700-talsköpman, i Unda Maris, Årsbok 2004-2008, 2008
  • CRA Fredberg, Det gamla Göteborg, 1919-23, faksimilutgåvan 1977
  • H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs historia, 1919
  • G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923
  • Ivan Lind, Göteborgs handel & sjöfart 1637-1920, 1923
  • Carl A Tiselius, Göteborg under kontinentaltiden, 1935
  • Artur Attman, John Hall & C:s konkurs, i Historia kring Göteborg, 1967
  • Ann-Marie Fällström, Kontinentalblockaden och de sociala förhållandena i Göteborg, i Historia kring Göteborg, 1967
  • Christina Dalhede, Viner, kvinnor, kapital, 2006
  • Christina Dalhede, Handelsfamiljer på Stormaktstidens Europamarknad, 2001
  • Karin Ågren, Etniska nätverk bland 1700-talets grosshandlare, i Opuscula Historica Upsaliensia 42, 2010
  • Christina Dalhede, Handelsböcker, kontaktnät, varor och krediter.., i Opuscula Historica Upsaliensia 42, 2010
  • Magnus Andersson, Kreditförbindelser med utgångspunkt från Göteborg, i Opuscula Historica Upsaliensia 42, 2010
  • Johan Pettersson, Skärgårdsverken i Bohuslän, 1999

Kvinnliga företagare på 1700-talet

Kvinnliga företagare var relativt ovanligt på 1700-talet, men inte helt okänt. Intressant är att de tycks ha varit vanligare i Göteborg än i andra större köpmansstäder i Sverige. Speciellt i jämförelse med Stockholm faktiskt. En tidiga kvinnliga företagare under 1700-talet var Ingela Hammar (1692-1729), mer känd som Ingela Gathenhielm då hon i sitt första äktenskap var gift med den kände kaparen (kungligt utsedd sjörövare) Lars Gathenhielm (1689-1718).

När Lars Gathenhielm dog övertogs hans verksamhet av änkan Ingela Gathenhielm (1692-1729), född Hammar. Hon var dotter till Onsalaredaren Olof Hammar. Detta gällde såväl repslagarbanan (där Bangatan nu finns) rederiverksamheten som kaperiet. Det senare upphörde dock år 1720. Ingela Gathenhielm fortsatte driva företagsverksamheten intill sin död, men Gamla varvet fråntogs henne år 1720. Hon gifte om sig med överstlöjtnant Isaac Browald år 1722 och bosatte sig med honom på hans gods Lerjeholm. Ingela och Lars Gathenhielm hade flera barn, men de dog alla i unga år utom Anders Gathenhielm (1714-68). Denne var dock aldrig en aktiv företagare eller handelsman.

Ingela Gathenhielm var väl att betrakta som en företagare i den mindre skalan, men det fanns en del andra kvinnliga företagare vid samma tid. Sara Herwegh (-1729), änka efter Nils Persson (-1703) och mor till Niclas Sahlgren och Jacob Sahlgren drev efter mannens död hans handelsverksamhet vidare. 1715 var Sara Herwegh en av de rikaste personerna i Göteborg. Under Sara Herweghs ledning och namn var firman en av de största järnexportörerna i Göteborg fram till år 1730 (då drevs verksamheten av dödsboet). Större järnexportörer var bara hennes svärson Hans Olofsson Ström och två brittiska handelsmän, Thomas Grundi och Thomas Mould. En annan stor kvinnliga företagare på 1700-talet, kanske den största var Birgitta Sahlgren (född Ekmarck, 1694-1777) som var gift med Jacob Sahlgren (-1736), Birgitta Sahlgren, svärdotter till Sara Herwegh, död övertog driften av hans siokerbruk inklusive den handelsverksamhet som medföljde.

Birgitta Sahlgrens sockerbruk i Gamlestaden var det största i Göteborg såväl som i Sverige och hade fram till mitten av 1770-talet bara en konkurrent i Göteborg, Niclas von Jacobsons sockerbruk. 1770 och 1771 producerade detta sockerbruk för större värden av Sahlgrens bruk. Även 1765 och 1766 var produktionen vid Jacobsons sockerbruk ungefär densamma som vid Sahlgrens bruk.  Från mitten av 1770-talet fanns ytterligare ett sockerbruk i Göteborg, Liseberg. 1792 brann Jacobsons sockerbruk ner och återigen fanns bara två bruk.

Genomnsittlig sockerproduktion (årsmedeltal) i Göteborg åren 1751-55 för Sahlgrens bruk och 1752-55 för Jacobsons bruk var 356 840 skålpund socker respektive 147 650 skålpund. 1765 stod Sahlgren för 50,5% av sockerproduktionen i Göteborg, 1766 för 50,8%, 1770 för 48,8% och 1771 43,9%. resterande produktion svarade det jacobsonska bruket för.

Under hela perioden som Birgitta Sahlgren drev sockerbruket var hon den värdemässigt största importfirman i Göteborg med en import värd 24 800 dsm år 1752, 31 100 dsm år 1770 (10% av totalimporten till Göteborg värdemässigt, oräknat varor som reexporterades) och 1777 43 5000 rdr (cirka 10%). Under en period av närmare 40 år udner 1700-talet drev alltså Birgitta Sahlgren det största industriföretaget i staden såväl som en av de allra största handelsfirmorna. Noterbart är att Birgitta Sahlgren inte handlade med något annat än socker som importerades från Frankrike, Nederländerna och Storbritannien. Konkurrenter som största importfirma var främst Niclas von Jacobson (också främst socker), Christian Arfvidsson och år 1777 Peter Ekman (III).

Birgitta Sahlgrens (Ekmarck) syster Catharina Ekmarck (1701-75) var gift med Jöns Holst (-1747) som också hade en stor importfirma, näst störst i Göteborg år 1730. Om hon drev vidare efter makens död är oklart, men ganska sannolikt.

En annan samtida kvinna som drev ett framgångsrikt handelsföretag var Cornelia Hall (f. Åkesson, 1716-88), änka efter Benjamin Hall (-1748) och mor till senare mycket kände John Hall d.ä., ägare av Göteborgs största handelsfirma under slutet av 1700-talet. Hon övertog den handelsrörelse som startats av mannen Benjamin Hall vid dennes död. År 1752 var hon en av Göteborg större järnexportörer med en export av 1 000 ton. Hon gifte sedan om sig med Johan Fredrik Ström (1731-81), kusin till ovan nämnde Hans Olofsson Ström.

Som synes är 1700-talet fullt med kvinnliga företagare och ofta handlar det om att kvinnligt företagande var vanligt inom viss släktgrupper, som den ovan behandlade gruppen kring familjerna Sahlgren och Ström. En annan släktgrupp med kvinnligt företagande i flera generationer är den som grupperar sig kring familjen Wetterling:

1699 gjorde Jacob Jürgensson en hejdundrande konkurs, den största dittills i Göteborgs historia. Hans svärföräldrar gjorde honom därför arvlös och istället kom hans fru Maria Jürgensson att ärva sina föräldrar Matthias Assmundsson och Brita Hansdotter. Brita Hansdotter hade för sin del övertagit mannens affärer när denne dog 1706. När Brita Hansdotter dog 1737 övertog Maria Jürgensson handelsfirman. Vid hennes död övertogs firman av svärsonen Daniel Wetterling (1702-60) gift med Maria Justtina Jürgensson (1713-1773). Den sistnämndas syster Anna Elisbeth Georgina Jürgensson (1716-) var gift med handelsmannen Hans Ellgren (-1759 el. 69).

Vid Daniel Wetterlings död övertogs handelsfirman av änkan och hon drev den vidare till sin död då firman övertogs av de tre döttrarna Anna Elisabeth Wetterling (1745-?), Ewa Maria Wetterling (1746-87) och Britta Charlotta Wetterling (1749-76). Den fjärde systern Justina Regina Wetterling (1749-1810) var gift med Olof Kihlbaum som hade egen handelsfirma och den femte systern Jacobina Margareta Wetterling (1755-63) var redan död.

Daniel Wetterling hade också två söner, Daniel D:son Wetterling (1736-88) och Johannes D:son Wetterling (1740-1804). De drev egen affärsverksamhet och framförallt Johannes D:son Wetterling var en framgångsrik handlare med stor verksamhet inom sillnäringen och med sill- och tranexport.

[…]

1777 gifte sig Peter Militz (1752-1809) med Ewa Maria Wetterling efter att i tre år arbetat i systrarnas handelsfirma, 2 år för Johan Seidenzopf och i 4 år innan dess arbetat åt Olof Kihlbaum samt dessutom i fadern Johan Gustaf Militz firma. Peter Militz som övertog ledningen i firman utvidgade verksamheten till exportaffärer, var ägare till sillsalterier och trankokerier, som exemplvis Södra Bockeskär i Torslanda och handlade med sill, tran och salt såväl som med andra varor.

Under hela perioden från 1699-1777 drevs den Wetterlingska handelsfriman av kvinnor åren 1706-46 och 1760-77, dvs 57 av 78 år. 1746 var Maria Jürgenssons dödsår och 1760 Daniel Wetterlings. Även tidigare på 1600-talet var det vanligt att kvinnor i Göteborg drev handelsverksamhet. Hur det kunde se ut i familjernaValck, Thornton och von Minden har Christian Dalhede skrivit i boken Viner, Kvinnor och Kapital från 2006.

Till slut har vi också Dorothea Elisabeth Matzen (1746-1829), änka efter Gustaf Bernhard Santesson (1739-90) som framgångsrikt drev familjeföretaget G.B. Santesson & Söner vidare tillsammans med en man vid namn Bredberg och senare tillsammans med sonen Berndt Harder Santesson (1776-1862). Den senare övertog så småningom, sannolikt strax före eller vid moderns död, firman tillsammans med kompanjonen A.M. Prytz. Under Dorothea Elisabeth Matzen expanderade firman till att bli en av Göteborgs största med en rad olika verksamheter som sockerbruk, import av socker och salt, sillsalterier, trankokerier och grytgjuteri.

Det var dock inte bara i Göteborg det fanns kvinnliga företagare under 1700-talet även om det tycks ha varit vanligare i västkuststaden än på andra håll. En sådan kvinna var Caroline Gother som  Marja Taussi Sjöberg skrivit en bok om, Släkten, pengarna och Caroline Gother. Hon övertog en förmögenhet och bruk från släktingar och drev verksamheten vidare i egen regi:

1797 köpte Lars Reimers Kilafors bruk i Gästrikland tillsammans med svågern Karl-Gustav Netzel för att några år senare bli ensam ägare. Vid hans död övertogs bruket av änkan. 1818 blev Johan Henrik Peterson, gift med en brorsdotter till Lars Reimers delägare. Lite senare tog denne in gävleköpmmannen P.C. Rettig som delägare varefter bruket övergick i den släktens ägo.

Han var gift med Jeanne (eller Johanna) Gother, syster till affärskvinnan Caroline Gother (1761-1836) som också blev Lars och Jeanne Reimers arvtagare. Dessa två var döttrar till Engelbert Gother som dog bankrutt år 1775. Genom arvet från paret Reimers blev Caroline Gother en av Sveriges rikaste personer. Engelbert Gother (1708-75) var son till Engelbrecht Gother och Elisabet Dotheen och var gift med Maria Elisabeth Bedoire (1726- 1783), dotter till Frans Bedoire (160-1742), en av de ursprungliga direktörerna i Ostindiska kompaniet. Engelbert Gother var bl.a. direktör för Rörstrands porslinsfabrik och var talman vid riksdagen i Norrköping 1769-1770. Han ärvde Kristinehovs gård på Södermalm av sina föräldrar.

En kvinna med anknytning till den ovan nämnda släktgruppen Valck-von Minden-Thornton var Elisabeth Marcus (-1719), änka efter Daniel Joensson Ekman (1632-959. Hon drev makens järnhandels verksamhet i Vänersborg vidare vid maken död. 1705 var hon en av de största järnhandlarna i Vänersborg med 7 514 skeppund järn transiterat vida järnvågen i Vänersborg. Det totala mängden järn som vägdes i Vänersborg detta år var 16 622 skeppund. Tillsammans med sönerna Peter Ekman (I) och Anders Ekman samt svärsonen Bengt Haller stod familjen Ekman för 23,8% procent av järnet som vidaretransporterades via Vänersborg det året. 1715 var andelen 22,9%. Köpare i Göteborg av järnet från familjen Ekman var bland annat familjerna Valck och von Mindens handelsföretag.

Elisabeth Marcus investerade även i sågverksverksamhet vid Trollhättefallen och ägde 1714 en såg. Sonen Peter Ekman ägde tre och Anders Ekman en. Detta motsvarde 23% av antalet sågar i Trollhättan (totalt fanns 22 stycken). Johan Zander, en handelsman kopplad till familjerna Valck och von Minden var en av dem som köpte trävaror från familjen Ekman i Väneersborg.

Vid Peter Ekmans död övertogs hans verksamhet av änkan Regina Lind. Sonen till Peter Ekman och Regina Lind, Peter Ekman (II) flyttade till Göteborg, gifte sig med Johanna von Minden och blev en stor trävaruhandlare och exportör.

I Stockholm hittar jag under 1700-talet faktisk inte en enda kvinna som tillhör de ledande handelsmännen och affärsmännen under 1700-talet. Bland aktiva bruksägare hittar jag däremot fler än Caroline Gother, exempelvis Margaretha Elisabeth Ahlbom på Landfors, Maria Cederborg på Gisslarbo och Greta Lisa Ehrenswan på Gålsjö bruk.

Man kan fråga sig varför det var så mycket vanligare i Göteborg med kvinnliga företagare på 1700-talet än i Stockholm (om det nu är så). En generell förklaring kan vara att Göteborg var en frihetligare och liberalare stad som inet brydde sig så mycket om all lagar som kom från Stockholm. Exempelvis tilläst utlänningar ofta vara handelsmän i staden utan att de hade tillstånd (burskap), judar bosatte sig och var verksamma i staden innan det var lagligt, smuggling av te var en central verksamhet för många handelsmän i staden osv. Det fanns förmodligen många saker som samverkade till att göra Göteborg till en friheltigare och liberalare stad. Något som även kvinnor alltså kudne ha nytta av.

Andra källor:
Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1951
Arne Munthe, Släkten Ekman, 1958
Gudrun Nyberg, Grosshandlare Peter Militz, 2010
Christina Dalhede, Viner, Kvinnor, Kapital, 2006
G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923

De rikaste i Göteborg på 1700-talet

De taxeringslängder och skattetabeller som jag sett i böcker och på nätet visar ganska bra i vilka familjer man kan hitta de rikaste i staden Göteborg under 1700-talet.

De 35 rikaste i Göteborg år 1715 var (namn, yrke, bostadsrote, fast förmögenhet, lös förm., sammanlagd):

  1. Gabriel Stierncrona, Ombudsman, Gbg 5:17, 6190, 119000, 125190
  2. Sebastian Tham, Assessor, Gbg 6:24, 10970, 106700, 117670
  3. Catharina Tham, Gripenstedts änka, Gbg 5:39, 5450, 103310, 108760
  4. Wollrat Tham, Göteborg 5:58, 6250, 56050, 62300
  5. Elisabeth Amija, Jungfru, Gbg 5:17 0, 60340, 60340
  6. Mathias Schildt, Göteborg 5:20, 3650, 52000, 55650
  7. Frantz Schröder, Rådman, Gbg 5:68, 5260, 47740, 53000
  8. Gerard von Öltken, Rådman, Gbg 5:59, 3710, 45815, 49525
  9. Nils Pehrssons (Sahlgren) änka, Gbg 4:118, 4400, 35500, 39900,
  10. Olof Pehrsson (Ekmark), Göteborg 4:117, 3220, 34500, 37720
  11. Johan Anders Olbers, Göteborg 5:72, 4030, 30200, 34230
  12. Hans von Gerdes, Borgmästare, Gbg 5:61, 5560, 28150, 33710
  13. Lars Hansson Liedgren, Göteborg 6:52, 3480, 25000, 28480
  14. Anders Nillsson, Göteborg 5:23, 4520, 21000, 25520
  15. Åke Håkonsson, Bokh. sterbhus, Gbg 6:52, 2500, 21000, 23500
  16. Hans Coopman, Göteborg 4:115, 4250, 18130, 22380
  17. Christoffer Liedberg, Göteborg 4:68, 5380, 14720, 20100
  18. Hans Wennerstierna, Kommissarie, Gbg 3:21, 3470, 15000, 18470
  19. Jacob Bornander, Göteborg 8:69, 2400, 16000, 18400
  20. Mathias Asmunds änka, Göteborg 2:6, 4030, 13600, 17630
  21. Peter Tillroth, Överinspektör, Gbg 5:52, 10980, 6420, 17400
  22. Hans Olofsson Ström, Göteborg 5:25, 3020, 13200, 16220
  23. Abraham Petersen, Göteborg 5:34, 4580, 11600, 16180
  24. Cornelius Thorson, Rådman, Gbg 5:73, 4030, 12000, 16030
  25. Johanna Schröder, Madame, Gbg 5:18, 4020, 12000, 16020
  26. Wilhelm Uthfall, Rådman, Gbg 5:40, 450, 15000, 15450
  27. Friedrich Krantz, Göteborg 5:27, 4000, 10000, 14000
  28. Adelheid Tornton, Madame, Gbg 5:62, 4000, 9000, 13000
  29. Mårten Edenberg, Göteborg 5:13, 5220, 6800, 12020
  30. Carl G. Mörner, Guvernör, Gbg 5:54, 0, 12000, 12000
  31. Johan Casper Habermann, Göteborg 5:22, 1450, 10000, 11450
  32. Hugo Hamilton, Generalmajor, Gbg 5:26, 0, 10670, 10670
  33. Berndt Örtegreen, Göteborg 4:42, 2600, 8000, 10600
  34. Wilhelm Silentz, Borgmästare, Gbg 5:10, 6150, 4000, 10150
  35. Hans Calmes arvingar, Göteborg 4:111, 2600, 7500, 10100

De flesta av ovanstående var handelsmän av olika slag. En del av dem var intressenter i kaperiverksamheter (ex. Sebastian Tham, Hans Wennerstierna, Habermann, Cornelius Thorsson och Berndt Örtegren), andra var fabrikörer som exempelvis Hans Coopman och Johan Anders Olbers och en del var redare. Många var nära släkt med varandra och de allra rikaste var alla nära släkt med och/eller arvtagare till David Amija (II) och/eller med Sebastian Tham.

Högst taxerade, båtmanspengar och sammanskott 1750, dlr smt

Niclas Sahlgren, 550
Zach. Zachrisson, 350
Niclas Jacobson, 200
Gustaf Cahman, 150
Johan F. Bruuns, 145
William Chalmers, 120
Christian Arfvidson, 120

Cahman var industriidkare vid Klippan, Niclas Jacobson sockerbruksägare, Niclas Sahlgren var delägare i Ostindiska Kompaniet. Vid denna tid var William Chalmers ännu inte engagerad i Ostindiska Kompaniet.

Högst taxerade, båtmanspengar och sammanskott 1760, dlr smt

Niclas Sahlgren, 650
Beckman, Beyer & Schutz, 650
Johan Cahman, 600
Christian Arfvidson, 550
Wilson & John Hall, 300
Johan F. Bruuns, 220
Robert Hall, 220

John Wilson och John Hall var engagerade i Ostindiska Kompaniet och i järnexport, Beckman, Beyer och Schutz handelsmän och varvsägare.

Högst taxerade, inkvarteringsavgift 1770, dlr smt

Christian Arfvidson, 450
Beckman, Beyer & Schutz, 275
Erskine & John Hall, 275
Niclas Sahlgren, 200
Johan (John) Cahman, 200
Thomas Erskine, 200
W. Williamsson, 200

Vid denna tidpunkt varChristian Arfvidsson en ledande sillsalteriägare samt stor delägare i Ostindiska Kompaniet.  John Hall var nu även delägare i Ostindiska Kompaniet, William Williamsson var bryggare.

Högst taxerade, inkvarteringsavgift 1780, rdr banco

Christian Arfvidson, 100
Patrik Alströmer, 83:16
Erskine & John Hall, 75
David Johnstone, 33:16
Samuel Schutz, 30
G.F. Beyer, 30
Martin Holterman, 25

Patrik Alströmer var en av Niclas Sahlgrens arvtagare och Delägare i Ostindiska vilket också Martin Holterman, G.F. Beyer, Thomas Erskine och John Hall var. Samuel Schutz var varvsägare och sillsalteriägare.

1797 var John Hall den allra rikaste följd av några andra framgångsrika handelsmän och investerare i sillnäringen (bevillning):

  1. John Hall 885
  2. Niklas Arfvidsson 102
  3. Anders Oterdahl 54
  4. Samuel Schutz <50
  5. Bernhard Wohlfahrt <50
  6. Lorentz Peterson <50
  7. Anders Andersson <50

John Hall hade Göteborgs framgångsrikaste handelshus med  mer än hälften av järn- och brädexporten vid denna tidpunkt. Näst störst var den Arfvidsonska firman som också var stadens största sillexportör under lång tid. Även de andra på listan var stora sillexportörer. Anders Andersson hade tidigare varit delägare och direktör i Ostindiska Kompaniet men var nu främst sillsalteri- och trankokeriägare. Senare var han delägare i bolaget Andersson & Wohlfahrt.

1806 var de 35 högst beskattade följande (statlig bevillning i riksdaler):

  1. Niclas Björnberg 579
  2. David Low 206 (Low & Smith)
  3. Laurens Tarras 182
  4. Niklas Oterdahl 135
  5. E.A. Broms 126
  6. A. Wallerius 113 (kusin till Gustaf Henrik Ekman)
  7. R. Santesson 103
  8. Gustaf Henrik Ekman 102
  9. Jonas Kjellberg 98
  10. Z. Roos 97 (kusin till Peter Militz)
  11. G. Borgert 94
  12. A.M. Lundgren 94
  13. J.C. Bauck 86
  14. T. Kennedy 85
  15. L. Levgren 81
  16. O. Bredberg 74
  17. P.G. Geijer 73
  18. C. Hedman 62
  19. O. Beckman 54
  20. L.E. Magnus 52
  21. W. Gavin 51
  22. J. Dahl 50
  23. J. Lamberg 47
  24. L. Jacobsson 36
  25. P. Wennerholm 34
  26. Z. Wideberg 34
  27. D. Carnegie 31
  28. J. Smith 31 (Low & Smith)
  29. J.  Jungqvist 28
  30. P. Melin 27
  31. S.P. Malm 27
  32. N. Malm 16
  33. S. Arfwidsson 14
  34. G. Bergendahl 14
  35. W. Gordon 14 (Scott & Gordon)

De flesta av de rikaste 1806 var handelsmän med intressen i sillnäringen men en del var handelsmän och fabrikörer av annat slag. Niklas Björnberg var spannmålshandlare och bränneriidkare. Low & Smith, Niklas Björnberg, Malm och en del andra var stora järnexportörer osv. Familjerna Ekman och Kjellberg med intressen i sillnäringen och järnexporten är nu representerade för första gången.

1807 var Niklas Björnbergs bevillning 566, John Halls 483, Anders Arfvidsson & AP Fröding 167 samt Low & Smith 162 riksdaler.

1810 såg listan ut på detta vis:

  1. Niclas Björnberg 1423
  2. Carnegie & Lamberg 502
  3. W.M. Leman 450
  4. Alex. Barclay 450
  5. Laurens Tarras 439
  6. Holterman & Söner 358
  7. Malm & Söner 341
  8. A.R. Lorent 300
  9. Low & Smith 292
  10. JBN Santesson 250
  11. G.H. Ekman & Co 242
  12. Andersson & Wohlfahrt 204
  13. A.P. Oterdahl & Son 201
  14. Ostindiska kompaniet 200
  15. G.P. Borgert 200
  16. Fred. Willerding 200
  17. Lewin Jacobsson 200
  18. J.C. Bauck 175
  19. John Halls dödsbo 159
  20. Jacob Sahlgren 150
  21. L.E. Magnus 150
  22. John Benecke 127
  23. Joh. Fr. Homeyer 126
  24. Jonas Kjellberg 126
  25. Salomon Heyman 125
  26. Zach. B. Roos 125
  27. William Worrau 120
  28. Rob. Dickson 120
  29. G.B. Santesson 120
  30. Kennedy & Åberg 112
  31. Hedman & Arfvidsson 102

1810 var ett år när sillen redan försvunnit och de flesta på listan är fortfarande sådana som tjänat sin pengar på sill, men det är också stora järn- och brädexportörer liksom handlande i textilvaror. För första gången har en person ur familjen Dicksom också dykt upp på listan över de högst beskattade. 1814 var listan över de 18 mest beskattade delvis samma som 1806 (bevillningssumma):

  1. Niclas Björnberg 6107
  2. Laurens Tarras 1998
  3. W:m Berg 1822
  4. L. Jacobsson 1788
  5. Rob. Dickson 1659
  6. G.N. Borgert 1551
  7. Sam. Arfwidsson 1518
  8. W.M. Leman 1455
  9. M.E. Delblanco 1344
  10. B.H. Santesson 1325
  11. Johanna Fröding 1278
  12. G.H. Ekman 1273
  13. E. Vallentin 1179
  14. D. Carnegie 1060
  15. Jan Lamberg 1058
  16. O. Beckman 1031
  17. L.E. Magnus 1025
  18. N. Malm 1008

Detta var i slutet av kontinentalblockaden och det är tydligt hur den spekulativt inriktade spannmålshandlaren Niklas Björnberg kunna berika sig under denna period. Han var också direktör och delägare i den lönsamma 5:e oktrojen i Ostindiska kompaniet.