Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Gunnar Engellau

Skandinaviska Banken

Endast för medlemmar

Skandinaviska Kredit (Skandinaviska Banken)

Under våren 1863 hölls ett nordiskt nationalekonomiskt möte i Göteborg. På det mötet och i en mindre krets lade den danske finansmannen C.F. Tietgen fram en plan på ett skandinaviskt-internationellt finansinstitut med säte i Köpenhamn. Det skedde i liten grupp av deltagare, däribland Oscar Ekman, Oscar Dickson, Olof Wijk, C.Fr. Waern och A.O. Wallenberg. Idén var en bank som genom emissioner och kapitalimport skulle förmedla stora investeringar till näringslivet. Målsättningen var att locka utländska investerare.

I verkligheten blev det hela något annat när banken grundades 1863. Oscar Ekman som blev den som drev projektet lyckades inte hitta några internationella placerare utan banken fick istället en i huvudsak svenska karaktär, mycket tack vare A.O. Wallenberg. Sätet för banken blev dessutom Göteborg istället för Köpenhamn. Namnet blev Skandinaviska Kredit AB och var Sveriges första aktiebank.

I den första styrelsen ingick Oscar Ekman (ordf.), C.Fr. Waern, J.W. Wilson, Peter Hammarberg, Olof Wijk, A.O. Wallenberg, Gillis Bildt (överståthållare och  senare regeringsmedlem, förfader till dagens utrikesminister Carl Bildt), Jules Stjernblad från Skånes Enskilda Bank, Henrik Davidson (chef för bankens Stockholmskontor) samt C.F. Tietgen (avgick redan 1866). Till VD utsågs den danskfödde Theodor Mannheimer. Banken fick sitt kontor i det så kallade Chalmerska huset på Södra Hamngatan 11. Huset var också Oscar Ekmans bostad och huvudkontor för D.Carnegie & Co.

Skandinaviska Kredit fick snabbt en ledande roll när det gällde utlåning til lindustriföretag och emissionsverksamhet. Man lämnade under 1860-talet betydande krediter till Rosendahl, Mölnlycke, Hellefors, Edsvalla och Bergvik och redan i början av 1870-talet var banken Sveriges viktigaste bank, även om Skånes Enskilda Bank var siffermässigt större.

Skandinaviska Kredit var helt avgörande för bildandet av ett av Sveriges tidiga storföretag, nämligen Trafik AB Grängesberg-Oxelösund (TGOJ). Bakgrunden var ett antal obligationslån till järnvägsbolag vars räntor inte kunde betalas. Tillsammans med Ernest Cassel, representant för ett engelst konsortium, The Swedish Association Ltd, som ägde majoriteten i de aktuella järnvägsbolagen samt några gruvbolag och bruk agerade Theodor Mannheimer och banken för att bilda TGOJ. Skandinaviska Kredit erhöll 20% av aktierna. Dessa såldes senare av till enskilda intressenter.

1896 drog sig Oscar Ekman tillbaks från posten som ordförande och ersattes av Olof Wijk d.y., som efter sin död 1901 ersattes av Ivar Waern. Stockholmskontorets chef Henrik Davidson dog 1895 och på hans post inträdde Karl Langenskiöld (ingift i familjen Ekman). 1901 blev denne dock chef för Riksbanken och ny chef i Stockholm blev då Jonas C:son Kjellberg. När Theodor Mannheimer dog år 1900 ersattes han av A. Andréen med Herman Mannheimer vid sin sida.

Banken köpte också upp andra banker, 1907 köptes Industrikredit AB i Stockholm och 1910 fusionerade man med den lika stora Skånes Enskilda Bank. Skandinaviska Kredit blev efter denna fusion utan konkurrens Sveriges största bank. Från 1910 hade banken tre huvudkontor, Göteborg med Herman Mannheimer som chef, Stockholm med Jonas C:son Kjellberg och Malmö med Erik Malmsten. Carl Herslow (tidigare ordförande i Skånes Enskilda Bank) blev ordförande och Ivar Waern vice ordförande. Från 1911 blev L. Åkerhielm ordförande och William Gibson samt Carl A. Trolle vice ordförande.

Banken blev huvudfinansiär för flera storföretag i Göteborgsregionen, exempelvis familjerna Mark och Carlanders företag Claes Johansson & Co, Gamlestadens Fabriker och SKF, flera av stadens rederier samt Götaverken. Även vid Grängesbergsbolagets övertagande av AB Gellivare Malmfält och Luossavaara-Kirunavaara AB år 1903 spelade banken en betydande roll.

Övertagandet av andra banker fortsatte också, 1917 övertogs Sveriges Privata Centralbank, som självt övertagit Nordiska Kreditbanken samma år, 1918 övertogs Örebro Enskilda Bank (grundad 1837) och1919 Skånska Handelsbanken.

Banken kom också att bli den största kreditgivarna till Ivar Kreuger och hans spekulativa uppbygge av en svensk industrigrupp med Svenska Tändsticks AB (STAB) och Kreuger & Toll i centrum. Andra storkunder var Broström, SKF, Uddeholm och Bofors via Göteborgskontoret och Sockerbolaget (arvtagare till Carnegie), Kockums och familjen Wehtjes Skånska Cement och Skånska Cementgjuteriet (de två senare företagen skulle senare delvis hamna hos Stockholms Enskilda Bank).

I storbolagen Grängesberg, STAB och SKF ägde banken själv stora aktieposter och man hade stora lån till en rad bolag som krisade under 1920-talet. Däribland det gena emissionsbolaget Centralgruppen Emissions AB (som bland annat ägde de malmrättigheter som skulle ge upphov till bolaget Boliden), Riddarhyttan, Björkaasen i Nordnorge, separatorbolaget Baltic, Öresundsvarvet i Landskrona, Marma-Långrör (ägt av familjen Wijk), Claes Johansson & Co, Malmö Yllefabriks AB samt till spekulanterna Huldt och Knut Tillberg. Banken tvingades överta ägandet av flera av dessa krisbolag under 1920-talet för att säkra sina fordringar.

Boliden såldes till Kreuger 1929, men vid Kreugerkraschen 1932 kom bolaget tillbaka i bankens ägo. Genom att Skandinaviska Kredit varit Kreugers viktigste bankförbindelse drabbades banken hårt av Kreugerkraschen, både ekonomiskt och på annat sätt. Bankens renommé, främst i utlandet, försämrades på ett avgörande sätt. Även bankens stockholmschef Oscar Rydbeck drogs med i Kreugers fall, förlorade jobbet och blev förklarad i personlig konkurs. Kreugers imperium var precis som så många andra spekulanters, då som nu, byggt på lösan sand. Fiktiva värden spelade en stor roll och när kraschen försvann det mesta som ur en tom ballong. Banken döptes 1939 om till Skandinaviska Banken.

För att överta bankens industriintressen startade man 1937 investmentbolaget Custos som övertog Skandinaviska Bankens ägande i Fastighets AB Hufvudstaden, Riddarhyttan, Hellefors, Wargön, Marma-Långrör, Mölnlycke och Oxelösunds Jänverk med mera. Senare också en aktiepost i STAB.Tillsammans kom banken och AB Custos att utgöra centrum i en av Sveriges största storfinansgrupper.

Resultatet av Skandinaviska Bankens problem och sammankoppling med Kreugerkraschen tillsammans med att Svenska Handelsbanken hade en dynamisk ledning ledde till att Skandinaviska Banken blev omsprungen av Handelsbanken som blev Sveriges största bank. Skandinaviska Banken fortsatte dock att överta andra banker och växte också, 1939 övertogs Loftahammars Lån- och Sparkassa, 1942 AB Borås Bank och AB Dalslands Bank, 1944 Bankirfirman C.G. Cervins bankrörelse, 1945 Södermanlands Enskilda Bank AB och 1949 Göteborgs Handelsbank.

1959 gjordes det gamla sågverksföretaget Säfveåns AB om till ett investmentbolag och övertog bankens ägande i bland annat Boliden och Svetsmekano.

1963 var Skandinaviska Banken och Custos centrum i den tredje största svenska storfinansgruppen och centrala makthavare i gruppen var Sven Schwartz, Lars-Eric Thunholm, Tage Thomasson, Franz Hartmann och Gösta Liedberg. I styrelsen satt för övrigt även Dan-Axel Broström och Ernst Wehtje, vars bror Walter Wehtje satt i styrelsen för Stockholms Enskilda Bank.

1969 bestod bankens styrelse av Frans Hartmann (ordförande), Sven Hammarskiöld, Erland Waldenström, Dan-Axel Broström, Stig Gorthon, Kristian von Sydow, Sverre R:son Sohlman, Wilhelm Ekman (från samma familj som bankens initiativtagare Oscar Ekman), Nils Holmström, Per Carlsson, Sune Wetterlundh, Gunnar Engellau (Volvo), Lars-Erik Thunholm (VD), Ingemar Blennow (chef göteborgskontoret), Alf Åkerman (chef stockholmskontoret) och Hans-Cavalli Björkman (chef Malmökontoret). Bland de större ägarna fanns fortfarande familjen Mannheimer.

1972 fusionerades banken med Stockholms Enskilda Bank till Skandinaviska Enskilda Banken.

Direktörer i Skandinaviska Kredit / Skandinaviska Banken

Göteborg
Theodor Mannheimer, 1864-1900
A. Andréen 1900-1905
Herman Mannheimer, 1900-1930
Åke Belfrage, 1930-1946
Erik Lundh, 1946-1960
Ingemar Blennow, ?-1970

Stockholm
Henrik Davidson, 1865-1895
Karl Langenskiöld, 1895-1901
Jonas C:son Kjellberg, 1901-1917
Oscar Rydbeck, 1917-1932
Ernst Herslow, 1933-1946
Gustaf Söderlund 1946-1957
Lars-Erik Thunholm 1957-1971 (VD 1957-1971)
Alf Åkerman 1971

Malmö
Erik Malmsten 1910-1913
Holger Lauritzen, 1913-1919
Åke Belfrage, 1919-1930
Ernst C:son Herslow, 1930-1933
Ivar Åkerman, 1933-1951
Claes Lindskog, 1951-?
Hans Cavalli-Björkman, ?-1971

Läs mer: Sydsvenskan, SVD, VA,

Andra källor:
Vem äger Sverige?, SOU 1968:7
CH Hermansson, Monopol och storfinans – de 15 familjerna, 1971, tredje upplagan
Aktieägarens Uppslagsbok 1969, 1969
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987

Volvo – länge ett direktörsstyrt företag

Del 8 av 12 i serien Finansfamiljer i Göteborg

VolvoNästan ända från starten tills år 2000 var AB Volvo ett direktörskontrollerat företag. Detta kanske som en följd av själva ursprunget. Bolaget är nämligen en följd av en utveckling som startade i familjerna Mark och Carlanders textilföretag Gamlestadens Fabriker där en ingenjör vid namn Sven Wingquist (1876-1953) arbetade. Denne kom på ett sätt att förbättra kullagren och med hjälp av ägarna till Gamlestadens Fabriker skapade han företaget SKF år 1907.

1924 föreslog SKF:s försäljningschef att man skulle starta en sammansättningsfabrik för bilar som SKF kunde leverera kullager och andra delar till. Även Sven Wingquist och Björn Prytz engagerades i arbetet med utvecklingen av en bil och av en bilindustri. Tillverkningen av bilar förlades från 1926 i SKF:s dotterbolag Volvo och man byggde upp en fabrik i Nordiska Kullagers (övertogs 1925 av SKF) tomma byggnader på Hisingen. Assar Gabrielsson blev chef för företaget.

Volvo var vid denna tid bara ett sammansättningsföretag till vilket andra företag leverade delar. Allteftersom kom många av dessa företag att köpas upp av Volvo. Motortillverkaren AB Pentaverken år 1930, AB Svenska Flygmotor 1941 och smma år Ulvsunda Verkstäder (som flyttades till Skövde), Köpings Mekaniska Vekstad 1942 osv. 1935 blev SKF:s aktieägare ägare till aktierna i AB Volvo istället för att bolaget var ett dotterbolag till SKF. 1950 köptes traktortillverkaren Bolinder-Munktell i Eskilstuna, 1960 Arvika-Thermaenius AB. Vi den tiden erhöll AB Custos eftersom Skandinaviska Kredit (senare Banken) rekonstruerat Arvika-bolaget, en ägarandel på 6% i Volvo, något som gjorde att bolaget i Koncentrationsutredning ansåg som ett bolag kontrollerat av Skandinaviska Banken / Custos. 1963 hade Volvo cirka 17 000 anställda.

På ett sätt hade företaget alltid varit kontrollerat av Göteborgskapitalet och haft förbindelser med Skandinaviska Banken och SKF. I styrelsen satt fram till 1935 Sven Wingquist, Björn Prytz, Uno Forsberg, Erik L. Magnus, Assar Gabrielsson och Gustaf Larson. Från 1936 gick Bror A. Hasselrot och Uno Forsberg in i styrelsen istället för Björn Prytz och Uno Forsberg. Denna styrelse bestod till 1949 då Sven Wingquist och Bror Hasselrot ersattes av Björn Prytz och Franz Hartmann. 1954 ersattes så Erik L. Magnus av Gunnar Engellau.

När Gunnar Engellau (1907-1988) sedan blev VD 1956 efter Assar Gabrielsson började Volvos moderna historia och från 1963 utvecklas bolaget till en allt viktigare maktfaktor i svenskt näringsliv. Även om företaget i Industriverkets utredning SIND 1980:5 ännu inte är upptaget som en ägargrupp. 1972 är de största ägarna i AB Volvo följande företag AB Custos, SHB:s pensionstiftelse, Broströmskoncernen (Ångfartygs AB Tirfing), Ste de Banque Suisse, Skandinaviska Bankens pensionstiftelse och Pripp-Bryggerierna AB. En förankring i göteborgskapitalet märks tydligt och Gunnar Engellaus svärson Pehr G. Gyllenhammar är sen 1971 VD i bolaget. 1976 är de största ägarna 4:e AP-fonden, SHB:s pensionstiftelse, AB Custos, Skandia och Broströms. Ingen ägare dominerar företaget.

Under Gyllenhammars ledning görs en mängd försök till omstruktureringar och företaget diversifierar till ett konglomerat med verksamhet inom en mängd olika industriområden. Bl.a. försöker Gyllenhammar slå ihop företaget med Saab-Scania år 1977, men det sistnämnda företaget backar ur. Det året har Volvo cirka 56 000 anställda.

1979 sluts dock ett samarbetsavtal med Renault och 1981 fusioneras AB Volvo med Beijerinvest och Anders Wall blir en makthavare i gruppen. Efter ett par år upplöses äktenskapet, men Volvo behåller livsmedelsrörelsen, en del av verkstadsföretagen och oljeverksamheten och ett korsägande med Custos, Cardo och AB Volvo skapas. Senare ska också en del korsägande med gruppen kring Skanska bli till. Detta görs delvis för att hindra utomstående finansgrupper (exempelvis Wallenberg) från att ta makten över AB Volvo.

1983, efter skilsmässan från Wall har Volvos finansgrupp totalt 80 000 anställda. Livsmedelsverksamheten i bolaget utökades rejält år 1990 då statliga Procordia köptes, inklusive läkemedelsföretaget Pharmacia. 1992 köptes Swedish Match, men redan 1994 såldes Pharmacia av, liksom Swedisk Match. Då hade Gyllenhammar tvingats bort från företaget, där han var styrelseordförande vid denna tid, på grund av den misslyckade fusionen med Renault år 1993.
Under VD:s Sören Gyll avvecklas nu de flesta verksamheter som inte hör till kärnverksamheten, fordonstillverkning. 1995 säljs livsmedelsföretagen till norska Orkla (familjen Hagen) och året innan har Pharmacia och Swedish Match sålts.

1999 säljs så personbilstillverkningen till US-amerikanska Ford och den tråkiga utveckling, som vi i dag ser slutresultatet av påbörjas. AB Volvo köper upp Renault Trucks och Mack Trucks och slår ihop det senare med de företag de tidigare köpt i USA, White och GMC Truck. Renault blir dominerande ägare i AB Volvo och Volvos långa tid som självständigt företag och en egen finansgrupp upphör. De senare affärerna görs under den nuvarande VD:n Leif Johansson som tillträdde år 1997. Han är son till en tidigare VD i SKF, Lennart Johansson (1921-2008), en av den gamle Marcus Wallenbergs medarbetare. Idag är Renault inte längre dominerande ägare. Utan istället så kontrolleras AB Volvo av Industrivärden (Handelsbankgruppen) och Volvo Personvagnar ägs av ett kinesiskt företag, Geely.

Läs mer: DN, SR, Nej till EMU, Realtid1, LO-tdiningen, DI1, AB1, Newsmill, AB2, EX, GT, AV1, LO-tidningen, DI2, SDS, GP, SVD, AB3, AB4, Chalmers,
NYT1, NyTeknik1, HD, VA1, NYT2, E24, AB5, CSABLivs, Tvärsnitt, BTH, NyTeknik2, AV2, AV3, AV4, VA2,

Andra källor:
Arthur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1963-1962, 1963
SOU 1968:7
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten, 1986
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten, 1987
Veckans Affärer, olika nummer 1977- 1989
Olof och Birgitta Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Olof Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976

Gabrielsson – Volvo och Astra

Del 2 av 7 i serien Direktörsfamiljer

I huvudsak handlar det om två bröder som båda blev chef för olika svenska storföretag. Dels Assar Gabrielsson (1891-1962) som var initiativtagare till och VD för AB Volvo från dess start 1927 till år 1956 då han ersattes av Gunnar Engellau. Innan dess hade han varit VD för SKF i Frankrike och försäljningchef för hela SKF. Mellan 1956 och 1962 var han styrelseordförande i Volvo.

Assars bror Börje Gabrielsson var under ungefär samma tid (1927-1957i detta fall) VD för Astra som kom att bli Sveriges största och viktigaste läkemedelsföretag. Han skaffade också aktier i Astra och blev på så sätt väldigt rik. Hans ättlingar som sonen Göran Gabrielsson, barnbarnet Gunilla Margaretha Gabrielsson etc förkommer fortfarande flitigt på listor över de rikaste svenskarna.

Assar Gabrielsson

Assar Gabrielsson

En forskningsfond, Stiftelsen Assar Gabrielssons Fond, upprättades vid Assar Gabrielssons död och den kontrolleras av Volvo. På Handelshögskolan I Göteborg finns också en gästprofessur i hans namn.

Det två bröderna hade säkerligen nytta av sin släktskap och de spelade en stor roll i svenska näringsliv i över 30 år, men grundade ingen direktörsdynasti. Oftast krävs det dock ett ägande i företagen för att det ska vara möjligt i mer än två generationer och det finns ju detta fall. Men barnen till de bägge bröderna Gabrielsson tycks inte ens vara verksamma i det svenska näringslivet överhuvudtaget. Mer än att Börjes son Göran Gabrielsson verkar spekulera en del i aktier med hjälp av sina stora ärvda förmögenhet och att ett av hans barn, Gunilla Margaretha Gabrielsson i sin tur verkar ha köpt en större jordbruksfastighet tillsammans med sin man Leif Gabrielsson Klevbo. Som de tar mot mindre summor jordbruksstöd för.

Göran Gabrielsson tycks också ha donerat ett av sjöräddningens fartyg på min födelseö, Rörö.

Läs mer: LMV, SDS, NyTeknik1, NyTeknik2, Sportbilen,

Gyllenhammar- havremust, Skandia och Volvo

Del 1 av 7 i serien Direktörsfamiljer

Gyllenhammar är den överlägset mest kända direktörsfamiljen i Sverige. Detta för Pehr G. Gyllenhammar (1935-) under lång tid tillhörde de allra mäktigaste i det svenska näringslivet. Han var VD för AB Volvo från 1970 till 1990, en post som han ärvde från sin svärfar Gunnar Engellau (1907-1988), som i sin tur tagit över VD-stolen i Volvo 1956 från Assar Gabrielsson. Från 1990 till 1993 var han styrelseordförande i samma bolag. Svärfadern kvarstod som styrelseordförande i AB Volvo intill 1978.

Under hans tid i Volvo försökte han på olika sätt bygga upp en egen finansgrupp kring företaget liksom en mängd strukturaffärer med både franska och norska intressen. Mycket av detta misslyckades, men han var ändå under mycket lång tid en av de mäktigaste i det svenska näringslivet. en slags västkustmotvikt till familjen Wallenberg i Stockholm.

Pehr Gyllenhammar Sr

Pehr Gyllenhammar Sr

Han ärvde som sagt sin post i Volvo från sin svärfar och innan han blev chef för Volvo hade han ärvt en annan direktörspost från sin egen far, nämligen i försäkringsbolaget Skandia. På denna post tillträdde han också 1970, men stannade bara några månader. Hans far Pehr Gyllenhammar Sr (1901-1988) var VD för Skandia fram till 1970. Redan 1938 blev Gyllenhammar den äldre VD för Svenska Skeppshypotekkassan och därefter var han först VD i Försäkringsbolaget Thule och sedan alltså Skandia.

Pehr G. Gyllenhammars fru Christina Gyllenhammar (1936-2008) var, under delar av hans tid som direktör i Volvo, politiskt aktiv i Göteborg för folkpartiet. Hans syster Anne var gift med en annan, tidigare mäktig man i Göteborg, tidningsägaren och -chefen, Lars Hjörne (1929-), vars tidningskoncern numera leds av sonen Peter Hjörne, som alltså är kusin till Pehr G Gyllenhammars barn Cecilia von Krusenstjerna, Charlotte Gyllenhammar, Sophie Gyllenhammar Mattsson och Oscar Gyllenhammar. Ingen i denna Gyllenhammargeneration har dock blivit direktörer i några storbolag. Ofta verkar det som om direktörsfamiljer inte håller längre än två generationer, medan ägarfamiljer ofta klarar fler, men även det ganska sällan. Men under nästan 4 decennier dominerade familjerna Engellau-Gyllenhammar AB Volvo och var direktörer i Sveriges då största försäkringsbolag, Skandia.

Ytterligare ett känt svenskt företag, eller numera bara ett varumärke, har grundats av familjen Gyllenhammar. Det var bolaget bakom Gyllenmust och Gyllenhammars havregryn. Det bolagets grundare och direktör i många år, Oscar Gyllenhammar, var Pehr G. Gyllenhammars farfars bror.

Läs mer: RT1, GP, Oscarshöjd, AB1, AB2, RT2, SVD1, GP, Corren, DN1, Newsmill, HD1, SDS1, Metro, GT, AV, DN2, DI, LO-tidningen, IDG, Charlotte Gyllenhammar, HD2, RT3, Chalmers, SVD2, SDS2,