Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Gråberget

Wetterlindsdramat

Under ett par vinterdagar i februari 1887 utspelades ett blodigt drama uppe på Gråberget i Majorna. I en dryg vecka barrikaderade sig en man i femtioårsåldern i en vindsvåning med skjutvapen. Innan det hela var över hade två polismän skottskadats och en ung plåtslagare skjutits till döds.

Inte mycket är sig likt uppe på Gråberget. Förr i tiden bestod det gamla berget främst av ett gytter av små kåkar, kringliga vägar och stigar. Även vegetationen var annorlunda och stora delar av berget var inte bebott. På bergets nedre del låg visserligen en del finare skepparbostäder som kontrast, men i övrigt var det ganska enkelt folk som bodde här.

Under 1960-talet drog grävskoporna fram i området och idag är det mesta, för att inte säga allt, borta. En av gatorna som försvunnit helt och hållet är Gråbergsgatan, belägen ungefär där Kabelgatan ligger idag. I ett vindsrum på Gråbergsgatan 19 bodde under 1880-talet en man vid namn Carl Johan Wetterlind, född i Göteborg den 1 juni 1838 och son till en lägre tulltjänsteman. Wetterlind hade tidigare arbetat som järnvägsbokhållare men var vid denna tid pensionerad av hälsoskäl.

En udda figur

Carl Johan Wetterlind hade länge ansetts vara lite udda och led säkerligen stundtals mycket av sin psykiska ohälsa. Bland annat plågades han av vanföreställningen att ha blivit såld av sin fader till hyresvärden. Han misstänkte också att hans värdinna försökte ta kål på honom genom att förgifta soppan som ingick i hyran med råttgift.

Som om hans egna bekymmer inte var nog, så trakasserades han också ofta av områdets kvinnor. Mest av allt verkar han emellertid oroat sig över sina sparade pengar, att någon skulle stjäla dem. Wetterlind hade ingen att försörja och levde på ett ganska ansenligt sparkapital och en summa pengar han ärvt efter sin mor.

Wetterlind barrikaderar sig

I början av 1887 verkar paranoian och förföljelsemanin tilltagit ordentligt. Närboende invånare började bli rädda för honom i takt med att han uppträdde allt mer besynnerligt och måndagen den 14 februari 1887 barrikaderade han sig uppe på sin vindsvåning med hjälp av bjälkar, gamla presenningar, plåt och diverse annat skräp. För att hålla besökare och inkräktare borta hade skjutvapen placerats med mynningarna riktade ner mot trappan.

När polisen tillkallades av husvärden för att förpassa honom till ”Fattigvårdens dårhusavdelning” rann det över för den gamle mannen.
– Kommer ni upp för trappan så skjuter jag, varnade han.

De båda poliserna närmade sig sakta huset och trappan då Wetterlind plötsligt tog fram både en hagelbössa och en revolver och började skjuta omkring sig. Konstapel Holm träffades illa och drogs blodig ner för trappan. Det konstaterades snart att han fått hagel i ansiktet och att en revolverkula gått in i ena örat och fastnat i nacken.

Wetterlindska huset

Wetterlindska huset

En stund senare gjorde överkonstapel Nordblom, som egentligen var ledig och klädd i civila kläder, ett nytt försök genom att försöka övertyga gubben att han var en läkare som ville hjälpa honom. Wetterlind svarade med att avlossa en ny salva. Överkonstapeln kom undan med blotta förskräckelsen och en sönderskjuten rock.

Brandkåren rycker in

Den skadade överkonstapel Holm blev förd till sjukhus med en hästkärra samtidigt som bud sändes till polisstationen för förstärkning. Snart var överstekonstapel Larsson och en patrull på plats. Efter en stunds tvekan och funderande kring tillvägagångssättet skickades även brandkåren efter.

Tanken var att brandkåren med hjälp av en kraftig vattenspruta skulle försöka tvinga ut Wetterlind. Då ingen av brandmänen vågade sig in i trapphuset med slangen åtog sig överkonstapeln och en klampare vid namn Johan Olsson uppdraget. Med stora järnplåtar som skydd närmade de sig huset, då en ursinnig Wetterlind avlossade ett nytt precisionskott som sårade Olsson allvarligt i ansiktet. Försöket fick avbrytas och polisen valde att utrymma huset tills vidare.

Wetterlindsdramat

Wetterlindsdramat. Teckning av Carl Larsson

Dödsskjutning

Tisdagen förflöt lugnt. Men händelsen började bli omtalad och ryktet spreds så att nyfikna invånare från hela Göteborg sökte sig till Gråberget i Majorna. På onsdagen hade flera tusen människor samlats. Till en början höll de sig på avstånd, men hetsade av varandra närmade de sig allt mer. Ett våghalsigt gäng bestående av arbetare och artellerister, säkerligen stärkta av brännvinspluntorna i innerfickorna, började till sist tränga sig in i trappan där de få posterade poliserna inte kunde stoppa dem.

Wetterlind hade i yngre dagar varit en skicklig jägare, vilket förklarar hans vapeninnehav och pricksäkerhet. I hans hem fanns en samling med mauser- och Remingtongevär, pistol samt en ansenlig mängd ammunition. Plötsligt vrålade han till mot inkräktarna och avfyrade fyra skott. Panik utbröt i trappan och i tumulten bars murare Lindberg ut med skottskador i höften och arbetskarlen Strömberg med ansiktet söndertrasat av hagel.

Den unga plåtslagaren Frans Albert Jacobsson tappade fattningen och sprang tillbaka till trappan då ett revolverskott avfyrades rakt i bröstet på den våghalsiga ynglingen. Svårt skadad tog han sig ut på gatan där han blev liggande och hostade blod. Hans liv gick inte att rädda, på väg till sjukhuset avled han blott 20 år gammal.

En vecka av misslyckade försök

Efter dödskjutningen avbröts alla försök att få ut galningen för en tid. Polisen lär ha övervägt att släppa in en bisvärm, men det låter lite besynnerligt med tanke på att dramat utspelades i februari. En annan idé var att tvinga ut honom med en elektriskt laddad stång. Några dagar förflöt och efter en veckas misslyckade försök att få ut Wetterlind rådde ett stort missnöje bland folk. Framför allt över polisens passiva taktik.

Polischefen Elliot fick ta emot mängder av brev med klagomål men också förslag på åtgärder. I ett av de mer drastiska förelogs att man skulle spränga hela huset i luften för att få ett slut på eländet. Bland folkskarorna utanför ropade många att huset borde brännas ner. Dr. Wickström som tillkallats från stadens hospital var däremot lugnare och föreslog i stället att man skulle lämna honom i fred ett tag.

En snusdosa blir lösningen på problemet

Det förfärliga dramat skulle få ett högst oväntat avslut. På dess nionde dag blev den gamle Wetterlind övermannad av en polisman vid namn Lindros.

Lindros hade lugnt och sansat börjat inleda ett samtal med den barrikaderade mannen och blivit lovad att få komma uppför trappan med ett glas vatten. Glaset mottogs med viss tveksamhet och samtalet fortlöpte försiktigt. Under samtalets gång började en annan polisman röja upp vid den barrikaderade trappan. Lindros undrade snart om det inte var något mer han saknade. Det visade sig att Wetterlind haft slut på snus under en tid och rådvilligt vankat fram och tillbaka i sin vindsvåning. Lindros erbjöd då honom sin egen snusdosa vilket han förstås inte kunde tacka nej till.

Med hjälp av ett ljus som polismannen fått lov att tända kunde han se att något vapen inte fanns inom räckhåll. Han sträckte fram snusdosan och Wetterlind tog emot den men tappade samtidigt för ett ögonblick koncentrationen. Snabbt och resolut grep polismannen ett fast tag i hans arm och höll fast honom till förstärkning anlänt upp för trappan.

Kristinehamns hospital

Wetterlind fördes bort i bojor under lugna former och samtalade med poliserna som om ingenting hänt. Och kanske hade allting förblivit lugnt om man bara lämnat honom i fred från början. Vid husrannsakan fann man förutom vapen och ammunition bland annat en bit ost med ett omvirat papper. På det handskrivna pappret gick det läsa att ”Far min har efter vad jag hört sålt mig till värden på det här stället, och den här osten är sannolikt förgiftad av värdinnan”.

Efter dramat gjordes hälsoundersökningar där det snart konstaterades ”att Carl Johan Wetterlind, som sedan någon tid lidit av sinnessjukdom, förryckthet, (paranoia), vid åtalade handlingars föröfvande till följd af nämnda sjukdom saknat förståndets bruk och förmågan att sina handlingar fritt bestämma”.

Då det var fullt på stadens hospital på Hisingen spärrades han i stället in på det då nybyggda Kristinehamns hospital. Med dagens termer, sluten psykiatrisk vård. Här blev han kvar fram till sin död, den fjortonde juli 1910.
Huset som Wetterlind bodde i revs på 1960-talet i samband med en modernisering av Gråberget.

Text: Johan Lundin.| 2010-12-05
Majorna.nu

Licens: CC-by-NC-SA

Källor
* Carlson, Gösta. Majorna – En resa genom fem sekel. 2007
* Cederberg C.R.A. Det gamla Göteborg. 1919
* Elliot A.O Minnet från det gamla Göteborg. 1930
* Rosén, Axel. Det forna Majorna i ord och bild. 1938
* Schånber, Sven. Sällsamheter i Göteborg. 1985
* Skarbeck, Sören. Farfars fars Göteborg. 1994

Läs också: Blodbadet i Göteborg och bokhållaren Carl Johan Wetterlinds lefnadsöden

Advertisements

En guide till Göteborgs stadsdelar – Majorna

Majorna är en stadsdel som är äldre än själva Göteborg som tätort. Detta har Majorna gemensamt med Gamlestaden. Majorna, dvs den del som kallas Klippan, är dock äldst.

Historien börjar med anläggandet av Älvsborgs slott på 1360-talet. Slottet byggde på en klippa i utkanten av Örgryte socken och Sävedals härad vid Göta Älv och området kallas idag för Klippan. Älven var viktig att skydda då det var den viktigaste färdvägen till Sveriges enda stad på Västkusten, Lödöse. 1473 ersattes denna stad av en ny stad, Nya Lödöse (Nylöse), som låg i vad som idag är stadsdelen Gamlestaden i Göteborg. Betydelsen av Göta älv minskade dock inte och Älvsborg var i praktiken Nya Lödöses uthamn.

Området kring slottet fungerade tidigt som en exporthamn för kött, hudar och skinn, Boskapen fördes hit och slaktades bl.a. vid den bergsknalle där Birgittakapellet ligger och som för länge sen kallades Skinnareklippan.

Som brukligt är växte det också upp bebyggelse i närheten av slottet där folk som arbetade med saker slottet behövde. Till slottet hörde förstås också egendom i form av mark och ekonomibyggnader för jordbruket, en kungsgård. Detta var Älvsborgs Kungsladugård. På 1570-talet växte denna statliga egendom starkt och hade en mängd anställd som del bodde i Majornas kåkstad men också Änggården, Fogelås, Smedstomten, Källartomten, Sannegården och Lindholmen på Hisingen som också var kungligt ägda och låg i Lundby socken, den svenska delen av Hisingen. Vid denna tid var också Underås på östra sidan av Mölndalsån. Efter att danskarna haft Älvsborg till år 1619 minskade gårdens verksamhet i storlek. Fogelås, Smedstomten, och Källartomten försvann.

År 1595 bodde det omkring 200 personer runt och i Älvsborgs slott, många av dem var invånare som flyttat till området från Nya Lödöse. I praktiken låg där en liten stad åren 1547-63, i litteraturen kallad Älvsborgsstaden. Staden låg sannolikt söder om slottsklippan. I början av 1600-talet minskade befolkningen kring slottet, sannolikt som en följd av att en ny stad, Karl IX Göteborg, anlades i nuvarande Färjestaden/Pölsebo på Hisingen. Det senare blev dock en kortlivad stad.

1695 var befolkningen vid Älvsborgs slott nere i ett 20-tal personer, men vid det laget hade ju Göteborg byggts.  Även Amiralitetsvarvet (Gamla Varvet) vid Stigberget hade skapats (skedde på 1650-talet) och i anslutning till detta växte det också upp en bebyggelse. Vid Amiralitetsvarvet och på dess mark bodde också omkring 20 personer kring år 1700.

I och med att Ostindiska Kompaniet skapades fick Klippan ett uppsving som uthamn. På kronans mark (statlig mark) som arrenderades av köpmän från Göteborg och så småningom av Ostindiska Kompaniet byggdes lagerhus, utrustningsverkstäder, smedjor, bostäder, krogar och annat. Klippan blev Ostindiska Kompaniets uthamn och område. Dessutom blev området viktigt för sillhanteringen och vid Röda Sten, Klippan, Majviken och Majnabbe byggdes sillsalterier och trankokerier.  Ett nytt varv, Kustens Varv, anlades i Majviken, den vik som låg där parkeringsplatserna för Stenas Tysklandsterminal ligger idag. Även andra industrier uppstod i Klippan och Röda Sten.

Området i nuvarande Hängmattan som tillhörde kronan (staten) såldes 1724 till familjen von Utfall och förblev därefter privat. Det hette på denna tid Hästhagen och på marken uppfördes Vädersågen (där Karl Johans kyrka ligger idag). Kring Vädersågen växte det upp industrier och bostäder Även kring Amiralitetsvarvet uppstod privat ägda marker liksom kring Majviken och Majnabbe.

1774 kan det sägas ha funnits fyra tätorter i Majorna, Amiralitetsvarvets bebyggelse kring nuvarande Stigbergstorget med mer än 200 invånare, Vädersågen med över 100, Majorna vid Majviken och Majnabbe med mer än 300 invånare och Klippan med mellan 50 och 100. Majorna tillhörde Örgryte socken men fick 1776 en egen församling, Mariebergs församling. 1824 slogs Amiralitetsförsamlingen och Mariebergs församling ihop och Karl Johans församling grundades. Majorna styrdes nu som en egen socken och kommun.

I början av 1800-talet bodde det 5 000 människor i Majorna, de flesta bodde i tre områden. Klippan, det egentliga Majorna där det moderna området mellan Jaegerdorffsplatsen och Karl Johans kyrka ligger idag samt kring Amiralitetsvarvet vid Stigberget. Befolkningsökningen skedde främst genom inflyttning. Majornas bebyggelse var i huvudsak kåkstäder med dåliga hygieniska förhållanden, men det fanns undantag som exempelvis det så kallade Gathenhielmska huset. Efter Ostindiska Kompaniets upphörande, sillens försvinnande och kontinentalperiodens slut kraschade ekonomin i Majorna som blev extrem fattigt.

1868 införlivades Majorna med Göteborg. Majorna delades upp i 7 rotar, 1:a roten omfattade Klippan och allt från Gråbergets östra sida västerut till gränsen mot Västra Frölunda socken inklusive det egentliga Majorna, 2:a roten som omfattade strandområdet från Kustens Varv (Majviken) till gränsen för Gamla varvets (det tidigare Amiralitetsvarvet) område och norr om Allmänna vägen vilket i huvudsak var privat mark. 3:e roten utgjorde området söder om Allmänna vägen, väster om Gråberget och med nuvarande Bangatan i öster inklusive Slottsskogen medan 4:e roten var Gamla Varvets, vid denna tid privatägt) område kring nuvarande Stigbergstorget. 5:e roten var Masthuggsbergen öster om Bangatan (senare stadsdelen Stigberget), 6:e roten var i stort sett det som sen blev stadsdelen Olivedal och 7:e roten det som senare blev Kommendantsängen. Förutom rote 2 och rote 4 var det övriga i huvudsak statlig mark. Annedal har aldrig varit en del av Majorna.

Rotarna behöll sina nummer intill 1923 då de 3 av dem fick namn, nämligen Kommendantsängen, Olivedal och Stigberget. Rotarna 1-4 är det som idag går under namnet Majorna. Det är ett mycket stort område och det finns en mängd namn på avgränsade mindre områden.  Kungsladugården som omfattade huvuddelen av marken i det inkorporerade området avyttrades av staten och förvärvades av staden vilket frigjorde en mängd mark för stadens utbyggnadsbehov.

Majorna rotar 1901

Traditionellt har området väster om Gråberget i rote 1 både kallats Majorna och Kungsladugård men söder om Godhemsgatans korsning med Kungsladugårdsgatan har det alltid kallats Kungsladugård. Villaområden i de sydöstra respektive västra delarna av detta Kungsladugård kallas ofta Skytteskogen (området närmast Slottsskogen) respektive Svalebo eller Svaleboskogen. I Svalebo ingår numera också den del av Högsbotorp som ligger norr om Högsboleden och där Svalebo äldreboende ligger. Det senare området låg innan 1945 utanför Göteborgs stad i Västra Frölunda församling. Längst västerut på höjden ligger funkisområdet Sandarna som också kallas Sanna.

Klippan kallas fortfarande Klippan och är området kring det gamla sockerbruket och Kungsladugårds gamla manbyggnad men en del ungdomar kallar området för Röda Sten efter konsthallen som ligger under Älvsborgsbron. Röda Sten är en sten men också namnet på det område som ligger från Älvsborgsbron och konsthallen västerut fram till Nya Varvet men inte innefattande bergen som kallas Sjöbergen. Stenen kan ha varit en gränsmarkering mellan Örgryte och Frölunda socknar. Sockerbruket ligger inte i Röda Sten och det industriområde som fortfarande finns heter i likhet med området där sockerbruket ligger inget annat än Klippan.

Det moderna området vid Chapmans torg kallas aldrig nåt annan än Majorna. Där Stenaterminalen ligger heter det traditionellt Majviken och Majnabbe, men det är få unga som känner till detta. Gråberget kallas fortfarande Gråberget.

Området mellan Karl Johans kyrka och Stigbergstorget som en gång i tiden hette Hästhagen och senare 2:a roten kallas numera för Hängmattan vilket ibland också inkluderar området söder om Allmänna vägen, men för de flesta sannolikt inte så långt som till södra sidan av Karl Johanstorget. Det moderna bostadsområdet mellan Bangatan och Djurgårdsgatan kallas Vita Björn. Resterna av kåkbebyggelsen från varvsepokens tid kallas Gathenhielmska (reservatet). Det finns säkert också andra lokala namn som jag inte känner till då jag inte bor i området.

Primärområdena av dag överensstämmer inte alls med den gamla roteindelningen utom i viss mån när det gäller primärområde Kungsladugård som i stort sett infattar allt som någon gång kallats Kungsladugård eller av många uppfattas som Kungsladugård plus Klippan som aldrig av någon uppfattas som en del av Kungsladugård. Dessutom ingår Slottsskogskolonin och den del av Högsbotorp som kallas Svalebo. Huvuddelen av rote 1 ingår i detta primärområde.

Den västra delen av första roten är idag primärområde Sanna som också innefattar industriområdet Kungssten (en del av detta låg fram till 1945 utanför Göteborgs stad), men inte bostadsområdet Kungssten. Dessutom innefattar det Svalebo äldreboende, Västra Kyrkogården,  Sjöbergen och Röda Sten. Västra Kyrkogården innefattar områden som låg i Västra Frölunda församling.

Resten av rote 1, dvs Gråberget ingår i primärområdet Majorna tillsamman med et somär det egentliga Majorna, dvs den moderna bebyggelsen kring Chapmans Torg, samt Majviken, Majnabbe och Hängmattan.

Området öster och norr om om Såggatan samt söder om Allmänna vägen ingår istället i ett primärområde som har det missvisande namnet Stigberget. I detta område återfinns också gamla 4:e roten runt Stigbergstorget. Husen på östsidan av Bangatan ingår däremot i primärområde Masthugget.

Slottsskogen och delar av Frölundaborg från Västra Frölunda församling ingår numera i primärområde Änggården.

PIrmärområden Majorna

101 är Kungsladugårds, 102 Sanna, 103 Majorna och 104 Stigbergets primärområden

Kyrkligt tillhör det mesta Karl Johans församling även om delarna närmast Bangatan tillhör Masthuggets församling. 1908 överfördes allt öster om Djurgårdsgatan till Masthuggets församling. Detta inkluderade hela fjärde roten samt delar av tredje. 1930 införlivades Nya Varvets församling i Karl Johan den 1 januari 1931.

Från Karl Johans församling och till Masthuggets församling överfördes 1951 delar av Majornas 2:a rote och merparten av Majornas 3:e rote. 1967 överfördes stadsdelen Nya Varvet till Älvsborgs församling. Församlingen omfattade 1972 stadsdelarna Majornas 1:a rote, delar av Majornas 2:a och 3:e rotar. Svalebo i Högsbotorp som ingår i primärområde Kungsladugård ingår i Högsbo församling.

Källor: Wikipedia, Majorna.nu, Hallén, Olsson, Rosengren & Sandberg, Majornas Historia, 2007